Jag delar här med mig av anekdoter och lärdomar från min viktigaste hälsomentor Börje Skoglund som gick bort 2005. Utan honom hade jag inte levt idag för han räddade faktiskt mitt liv! Det har tagit lång tid för mig att klara av att skriva om honom då jag saknar honom väldigt mycket så det är verkligen inte sorgfritt för mig att skriva ner denna historia. Klicka på länkarna om du vill läsa vidare om något ämne.
Jag fick telefonnumret till Börjes mottagning i början av 1997 från en ytlig bekant för att jag hade sådana stora problem med mina underben med ständig värk och kramp vilket gjorde att jag varken kunde sova ordentligt (restless legs på nätterna) eller springa. Vaderna var svullna och rejält stora och många som såg mig i t ex ett omklädningsrum eller i kortbyxor och massörer, läkare och andra som undersökte mig, trodde alltid att jag spelat mycket fotboll för ”Du har så stora benmuskler”. Att gå uppför trappor, mer än 4-5 trappsteg, gjorde att mina redan ansträngda och krampande vadmuskler ”brann och tog musten ur mig” – det kändes som att hälla bensin på vaderna och tända eld på dem och jag ”tappade andan”, fick kippa efter luft. Jag hade många besvär med framförallt mina underben men även mina axlar och många andra hälsobesvär vilket jag beskrivit i Insikter.
Första gången jag kom till Börje gjorde han en liten undersökning och jag frågade om han kunde hjälpa mig med mina besvär och hur lång tid det skulle ta i så fall. ”Ge mig 10 behandlingar” svarade han. Det lät ju hoppfullt för mig som redan opererat mina stackars vader 2 gånger om och gått igenom hela den skolmedicinska expertisen och rätt många olika alternativ medicinska behandlingar utan att få någon bestående hjälp.
Efter 12 behandlingar hade jag ännu inte märkt av någon förbättring och frågade honom om han verkligen kunde hjälpa mig för jag hade börjat tvivla. Han såg lite bekymrad ut men svarade ”Ge mig 10 behandlingar till!”. Jag kände tyvärr inte någon vidare förhoppning av detta svar, men samtidigt hade jag inget bättre alternativ. Och när jag låg på britsen hos Börje och fick behandling kändes det väldigt skönt… ”avkopplande” på något vis så jag valde att fortsätta. Dessutom var hans behandlingar väldigt billiga, ungefär en tredjedel jämfört med andra behandlingar såsom massage, akupunktur o s v. Jag gick 1 gång i veckan, i början, och även om jag inte kände skillnad i mina ben eller axlar såg jag faktiskt fram emot denna sköna och ompysslande stund hos honom.
En grej jag reagerade över när jag först träffade honom var hans Elvis-frisyr med polisonger och allt, som han verkade vårda noggrant. På hans mottagning jobbade även hans fru och de tog emot patienterna i sitt hem. Hela markplanet i hans ganska stora hus utgjorde mottagningen. På ovanvåningen bodde han och hans fru och senare, när jag lärde känna honom bättre, berättade han om källarvåningen där han hade bl a en bubbelpool och solarium som han och frugan nyttjade. Han hade ett ”kontor”, där han efter behandlingen tog betalt, bokade tider i sin kalender, antecknade i sina sjukjournaler och hade sin telefon (inga mobiltelefoner på den tiden). Innanför entrédörren fanns det ett litet väntrum och sedan var det två rum, ett större och ett något mindre behandlingsrum för manliga patienter och längre in fanns två likadana rum för kvinnliga patienter. Dessutom fanns det ytterligare ett litet behandlingsrum som han brukade om det var fullt i de andra 4. Och givetvis en toalett fanns också.
Han hade öppet mottagningen mån-tors kl 7 till 18 (lunchstängt kl 12 till 13) och fredagar 7 till 12 och först trodde jag han tog ledigt på fredagseftermiddagarna men fick senare veta att han efter kl 12 åt lunch och sedan fortsatte att ägna sig åt sin mottagning och fixade bokföring, storstädning av mottagningen, bankärenden, inköp o s v. Jag frågade honom senare om han inte kunde leja ut och betala för städning och bokföring så han kunde få lite ledigt, men han hade mycket svårt att lita på andra och svarade mig, ”Nej, jag måste veta att allt blir rätt gjort!”
Han tog oftast emot 8 patienter åt gången – samtidigt! 4 män och 4 kvinnor som fick ligga i olika ”maskiner”, apparater, infraröd värme eller på britsar inkopplade med elström. Sedan gick han runt till alla, i turordning och gav behandling, oftast med sina massageapparater (Biocomfort duo) vilket var den skönaste delen av behandlingen – man var ofta där i ungefär 2 timmar varje gång. Hade han fler än 8 patienter fick en eller två ligga i det innersta lilla rummet. Detta gjorde att han under heldagarna tog emot ca 40 patienter dagligen och på fredagarna 20 till 25. Ibland kom det in något ”akutfall” som bara måste få en behandling direkt. T ex var det ganska vanligt med ”ryggskottsfall” som han fixade till direkt. Jag själv träffade flera på mottagningen där han fick fixa deras ryggskott så de t ex kunde fara på den inplanerade och betalda semesterresan nästa dag.
Jag fick oftast en snabb undersökning vid ankomst, i underkläderna och sedan ligga på rygg på en brits med en massagerulle i mitten, som gick upp och ner längs ryggraden och vibrerade och masserade samtidigt. Då jag hade kraftiga cirkulationsbesvär i benen, så satte han alltid på mig en kompressionsanordning på mina fötter, underben och lår. Jag stoppade i mina fötter och ben i varsin ”boots” (som nådde upp till knäna och sedan ytterligare en lös sektion sattes på låret) som han sedan kopplade till en slags kompressor som sedan fyllde dessa ”boots” med luft vilket gjorde att det blev tryck i olika sektioner, nerifrån (fötterna) och uppåt, och detta gjorde att cirkulationen och framförallt lymfsystemet i benen blev pressade uppåt längs benen.
Efter det fick jag lägga mig på en annan brits på mage där han då körde på med sina goa massageapparater (biocomfort duo) som inte vibrerade som jag förut varit van med från den tidens massageapparater – dessa var riktiga grejer – de oscillerade nämligen! Senare lärde jag mig också varför just dessa massageapparater var så otroligt mycket mer verksamma och djupgående och det berodde just på oscilleringen eftersom alla levande celler oscillerar. Och dessa apparater var skapta för att oscillera i samma rytm som människokroppens celler i friskt tillstånd. Börje berättade att de ”tar 6 cm in i kroppen” och när han körde dessa apparater höll han ofta i 2 samtidigt på min rygg och gick sedan ner på benen. Ibland höll han i 3 och efter de första 20 behandlingarna, fick jag ofta 5 (!) apparater samtidigt på min rygg och ben eftersom hans fru körde med 2 också på mig. Hela kroppen bara oscillerade på ett väldigt skönt och avslappnande sätt! Jag var rätt omtumlad efter en sådan omgång, men omtumlad på ett skönt sätt.
Tre gånger under slutet när jag gick hos honom fick jag ligga på rygg när han körde 2 av dessa sköna massage-apparater på magen. Det som då plötsligt hände var att jag efter några minuter upplevde ett ”obehag” och jag kände hur ansiktet började ”brinna”, jag blev kokhet i ansiktet! Jag kopplade direkt ihop detta med känslor av att rodna, bli generad, att skämmas och blyghet och jag frågade Börje ”Kommer dessa känslor från solar plexus alltså?”. ”Jajamen”, svarade han då. När jag senare blev terapeut och själv hade köpt två av dessa grymma apparater (se bild nedan) kunde jag med den lärdomen hjälpa klienter med att ”få fatt i” dessa ofta undertryckta känslor vilka blockerade deras solar plexus chakra (se solar plexus i Chakrasystemet) där bl a självtilliten och modet ”härstammar” från kroppen, och ansiktena på dem blev illröda. När jag skriver detta jobbar jag själv med min skam och kan med hjälp av dessa massage-apparater ”få upp” skamkänslan till ytan genom att på rätt sätt massera min mage, främst solar plexus, med dessa, vilket jag har Börje att tacka för.
Börje jobbade utifrån en metod (jag fick tyvärr aldrig reda på något namn på metoden) som härstammade från Österrike och ”gamla Jugoslavien” där kroppen indelas i 7 olika zoner och han jobbade nästan uteslutande utifrån ryggradens nervsystem.
Börje brukade även ”Elektrogalvaniska behandlingar” vilket betydde att han kopplade in likström (galvanisk ström) och denna behandlingsdel var jobbig för mig. Börje blötte ner ”tvättsvampar”, som fästes med remmar, och var kopplade till en lågströmsapparat (se bild nedan!). Jag fick ligga med vaderna inkopplade och så fördes likströmmen genom vaderna i olika rytmer och för varje ”påslag” med ström anspändes mina redan överspända vader ännu mer och fötterna vickade upp och ner i takt med detta. Efter att jag legat inkopplad i upp emot 40 minuter var jag helt slut i vaderna – vaderna kändes som jag gjort 3 000 tåhävningar och dagen efter hade jag alltid kraftig träningsvärk och var öm och hade ännu större problem med att gå.
Ytterligare en ”apparat” han använde sig av kallade han för ”ultrastråle”. Man fick två handtag, en att hålla i varje hand, som det gick elledning till själva apparaten, som Börje höll i och den riktade han in mot utrymmet precis mellan två kotor. Han körde denna apparat nästan uteslutande i nacken på patienterna. Och han brukade den när han fick loss en låsning, eller blockering, från kotorna så att nervcirkulationen skulle komma igång ordentligt igen. Ultrastrålen sprakade ganska högt och blixtrade med lila ljus, och det brände till ordentligt när han satte den mot huden, mellan kotorna, och sedan blev det en mycket snabb brännande känsla när nervcirkulationen ”stack iväg” från kotan ut i kroppen, på båda sidorna från ryggraden. Jag älskade denna apparat och upplevelsen den gav! Den var främst till för att ”ge nervkärlen en extra skjuts” när han lyckades få igång nervcirkulationen. I några dagar hade man ca 2 cm stora ringar på nacken, där han hade satt ultrastrålen, ofta 5-7 stycken röda ringar längs med hela nacken. Jag lärde mig snabbt när det var dags för ultrastrålen för mig eller någon annan patient på mottagningen för alltid när Börje lyckades få loss en låsning i nacken på någon ropade han ganska högt ”JA! Där kom den!”, eller ”JA! Där släppte den!” med ett glatt leende på läpparna.
Han hade även en ”hjälm” med elektroder som han satte på huvudet, man fick sitta i en stol, och som ”körde ström i huvet” och stimulerade de 12 hjärnnerverna/kranialnerverna. Den var ganska obekväm och det ”blixtrade framför ögonen” när den var igång så jag satt och blundade de gånger jag fick ha den på mig, annars blev jag snabbt illamående och rejält yr. Men den motbjudande metallsmaken man fick i munnen kunde jag inte göra något åt – usch!
Då jag redan hade opererat mina underben två gånger och första gången av ”slaktaren” i Sundsvall (se Insikter del 3) hade medfört att flera av nerverna i underbenen hade skärts av och följden blev att jag på flera ställen på vaderna hade ”elefanthud”. Med detta menas att dessa partier var känslolösa på grund av förstörda nerver. Om jag fick klåda på något av dessa ”nervdöda” partier så hjälpte det inte att klia, det kändes som att försöka klia sig genom ett par riktigt tjocka jeans. Kliandet gav ingen effekt liksom vilket gjorde klådan till en riktig plåga som jag inte kunde göra något åt. Och när jag fick massage eller beröring på dessa ”döda partier” så kände jag ingenting, jag kände inte av händerna alls förrän de kom förbi dessa partier till stället där nerverna var hela och först där kunde jag märka av beröringen igen. Detta problem hade jag tagit upp med flera läkare och experter (t ex en reumatolog) och alla sa att ”Tyvärr, du får leva med detta för nya nerver kan inte växa ut”.
Men detta var inget obotligt för Börje! Och just den jobbiga elektrogalvaniska behandlingen, tillsammans med att han fick igång cirkulationen i ryggradens nerver, så återfick jag 100 % av känseln i underbenen! Och sedan dess har jag aldrig haft känslobortfall på dessa ställen och nu ger det effekt om jag kliar mig eller berör mig där – alltså har det, vilket Börje bekräftade, växt ut nya nervkärl.
Börje botade förresten ”obotliga på löpande band” och det var ytterst sällan han misslyckades med något fall. Han kunde inte alltid bota alla men han kunde lindra och förbättra så gott som allas besvär… utan mig verkade det som! Förutom att det efter ca 2 år blev bra med mina ”döda nerver” i underbenen så kvarstod mina värkande och svullna ben och axlar.
T ex hade han under sin tid som behandlare botat över 10 000 fall med bältros. Enligt Börje fanns det 2 olika sorters bältros. Den ena bestod av kronisk bältros och det var den han alltid botade, han hade aldrig misslyckats med ett enda fall av denna sort. Den andra sorten, som han inte kunde bota, var en variant där bältrosen ”kom och gick” – alltså den kom upp i skov då och då. Jag lärde mig av Börje att den botliga varianten av bältros orsakades av förkalkningar i nerverna, likaså många syn- och ögonproblem vilket jag skrivit om under Kalcium. Kronisk huvudvärk, migrän, ischias, nack-, rygg- och knäproblem fixade han oftast på några få behandlingar.
Vid min första undersökning hos Börje meddelade han mig att jag hade brutit ”svansryggen” och med det menade han svanskotan. Då fick jag svar på varför jag blev inlagd på sjukhus som 17-åring när jag tappade all känsel och rörelseförmåga under 3 hela och hemska dygn i mina ben efter ett olycksfall (se Insikter del 5). Börje kunde inte bryta tillbaka svanskotan så jag sökte efter något år upp en otroligt duktig kiropraktor, Stig som jag redan har skrivit om (se Min hälsomentor Stig), som kunde hjälpa mig med detta.
Jag frågade honom också i början om den upplevelse som jag dagligen hade och som kändes som att det ”rann kallt vatten” i ådrorna nedåt i mina underben. Börje berättade att det berodde på att p g a den brutna svanskotan, mina kramper och spänningar i benen så kommer enbart närings- och syrefattigt blod fram till underbenen och detta upplevs ofta som att något ”kallt” rinner i underbenen.
När jag hade gått hos Börje i knappt 2 års tid blev jag mycket sämre och fick flera kollapser och bara föll ihop utmattad på jobbet eller hemma. Jag fick gå 2 gånger varje vecka till Börje för att orka kämpa vidare. Men det blev flera ambulansfärder, bl a hittade min dåvarande chef på försäkringsbolaget mig kollapsad och ringde efter ambulans och jag fick spendera natten på sjukhus övervakad för hjärtat var överbelastat och det var nära att det stannade helt… vilket det också senare gjorde vilket du kan läsa om under Insikter del 6.
Jag har inte så mycket minne av de följande 3-4 veckorna efter hjärtstoppet. Jag minns att jag knappt orkade ur sängen för att kissa eller äta. Men av någon outgrundlig anledning lyckades jag alltid ta mig till Börje för behandling 2 ggr varje vecka. Men jag har inget minne av hur jag tog mig till honom. Och jag minns inte vad han gjorde med mig. Men en sak minns jag mycket tydligt, och det är hur otroligt bekymrad han såg ut varje gång han tog emot mig. Allt annat är väldigt svart och ”som i dimma” från dessa veckor. Börje berättade senare att han skötte om mig i 5 timmar varje gång under dessa besök! Jag har kommit att förstå att det bidrog till att jag lyckades överleva och Börje berättade långt senare också för mig att han under sina nästan 40 år med obotliga och sjuka patienter aldrig hade sett någon vara så nära döden och ändå överleva. Inte konstigt att han var bekymrad över mig!
Knappt 2 år efter hjärtstoppet hände en mycket viktig sak för mig – jag fick kontakt med mitt Sanna Jag under en tisdagsnatt i mars år 2001 – vilket kom att totalt förändra mitt liv! Jag kanske kommer att skriva om denna händelse någon gång men det jag vill berätta just nu är att jag nästa dag, på onsdagen hade tid hos Börje. Mitt ”uppvaknande” under natten skakade om mig och jag förstod genast vad Börje hade försökt göra för mig med sina behandlingar och sitt stöd. Här hade jag, under 4 år gått till honom för att han skulle bota mig! Jag hade lagt över allt ansvar på honom för mitt tillfrisknande! Jag blev med ens klar med att detta är ju inte rätt väg och jag insåg att Börje faktiskt, under 4 års tid, hade ”knackat på dörren till mitt hjärta” utan att jag hade öppnat det för honom (eller för någon annan heller för den delen…). Han hade tålmodigt försökt att ”väcka mig” och jag insåg att jag faktiskt borde bära allt ansvar för min hälsa och mina problem själv och inte lägga ut det på någon annan. Men trots detta hade Börje ”burit mig” i 4 års tid och jag kände sådana skuldkänslor.
När jag kom till Börje på onsdagen skämdes jag något otroligt men jag tog honom direkt åt sidan för jag behövde prata med honom. Jag berättade för honom om min nattliga upplevelse och att jag nu förstod vad han har försökt göra för mig och att jag själv nu kommer att ta ansvar för min hälsa och att han bara kan hjälpa och stötta mig men jag själv måste göra jobbet. Hans ögon lyste upp och han gav mig ett nöjsamt leende när jag sa detta. Jag frågade honom också: ”Börje, hur har du orkat kämpa med mig när jag har varit så motsträvig år efter år?” Hans svar gick rätt in i mitt hjärta: ”Ruben, jag har sett något i dina ögon sedan första gången du kom hit, och jag har trott på dig. Men det var nära att jag gav upp för du ville inte ens se mig i ögonen under en period (när jag efter nått år var less på att höra att han kunde hjälpa mig men mina smärtsamma krämpor kvarstod), men jag blir riktigt glad att höra att du nu har börjat förstå!”
Genom detta samtal insåg jag att Börje gav mig något som jag aldrig tidigare hade fått av någon annan människa – han trodde på mig! Han gav mig sitt förtroende! Jag blir fortfarande tårögd och djupt berörd när jag tänker tillbaks och skriver detta. Ingen hade innan dess gett mig en sådan stark och hjärtlig gåva, engagemang… och tålamod! Efter detta ”uppvaknande” började jag ta ansvar för min hälsa och började förkovra mig i litteratur, gå till andra terapeuter (bl a Stig) och lära mig mängder om hur kroppen fungerar. Och sedan dess gav Börjes behandlingar effekt. Detta djupa bemötande var det bara jag som fick av honom, alla andra patienter ”behandlade” han bara.
Han jobbade ofta på min bröstrygg, där jag hade en rejäl låsning i kota TH5. Jag fick efter mitt ”uppvaknande” reda på varför, det var nämligen där som kroppens ”ingång till hjärtat” fanns, lärde han mig. Och med ”hjärtat” menade han inte det fysiska hjärtat utan själen, det som jag kallar för Sanna Jaget. Om jag går emot mitt inre, mitt Sanna Jag, för mycket och/eller för länge brukar jag fortfarande än idag få muskelspänningar eller en låsning på just den kotan. Det finns givetvis fler ”ingångar” i kroppen till Sanna Jaget, t ex ögonen, m m.
Han lärde mig att fotsvett och illaluktande skrevsvett ”kom från njurarna”, något som jag själv studerade vidare om på egen hand och mina erfarenheter bekräftade detta tydligt. När njurarna är för belastade och överansträngda klarar de inte av sitt jobb med avgiftningen och då måste kroppen försöka lösa det genom att skicka ut gifterna och urinämnena ”någon annanstans” så långt det går.
Under den allra sista tiden jag gick hos Börje köpte jag en Chi-maskin som jag var lyrisk över och mycket nöjd med, vilket jag givetvis berättade för Börje. Då log han och gick till ett hörn i behandlingsrummet och plockade fram en mycket gammal modell (och mycket mindre än min!) som han hade, men som hade gått sönder. ”Kanske på tiden att jag försöker få den lagad eller skaffa en ny”, sa han. ”Just den gungande rörelsen av benen är mycket gynnsam för energiflödet, jordningen och hälsan, särskilt i benen”, sa han glatt till mig. Jag berättade att när jag ligger i min chi-maskin så gungas hela ryggraden ända upp till huvudet vilket gör att spänningar i höften, magen och längs med hela ryggen och även nacken, släpper. Och jag berättade hur otroligt skönt ”pirr” jag fick, inte bara i benen, utan längs med hela ryggraden när jag kliver ur maskinen. Då höjde han på ögonbrynen, ”Jasså, går den så högt upp, det gjorde inte min maskin, detta behöver jag verkligen kolla upp!”, sa han nyfiket. Tyvärr hann det inte bli en ny chi-maskin för han gick bort bara någon vecka efter mitt inköp…
Jag minns första gången som benkramperna släppte för mig. Det var efter en behandling hos Börje, strax efter vårt förtroliga samtal. När jag gick från hans mottagning hade jag inga kramper eller värk i benen! Jag fick flera gånger stanna för att titta ner på mina ben, jag tänkte – sitter de verkligen kvar? Det kändes som jag ”svävade fram” över trottoaren för det kändes så otroligt lätt att gå. Inte som jag blivit van vid med tunga, värkande och krampande ben. Jag blev så glad! Yes! Det finns hopp för mina ben! Jag blev så otroligt lycklig att jag faktiskt gjorde några glädjeskutt på trottoaren där jag gick. Fast jag upptäckte strax att några personer på andra sidan gatan stod och stirrade på mig och tyckte nog jag var helt knäpp. I 20 minuter fick jag uppleva denna härliga befrielse, innan svullnaden, värken och kramperna snabbt återkom. Men jag var så otroligt glad för det kändes så hoppfullt. Om det går att ”bli fri” i 20 minuter så går det säkert att bli ännu mer fri resonerade jag. Vad jag då inte visste var att det skulle ta åratal innan jag lyckades få fatt i orsaken till mina benbekymmer, men det är en annan historia.
En annan grej jag upplevde när mina kramper och smärtor i underbenen började ge med sig var att jag då kände liknande kramper och smärtor i låren, vilket jag oroligt berättade för Börje eftersom jag trodde att problemet bara hade ”förflyttats” dit istället. Men han berättade för mig att jag även förut hade haft dessa kramper och spänningar i låren men att då det var värre och starkare kramper och smärtor i underbenen hade jag inte uppmärksammat lårkramperna tidigare. Detta var en otroligt viktig lärdom jag tog med mig när jag senare hade egna klienter som ibland uttryckte liknande, som att t ex nu när ryggvärken är bättre gör det ont i axlarna istället. Eftersom jag skrev journaler om vilka spänningar och på vilka kroppsdelar jag fann dem kunde jag då svara att det inte var några nya spänningar som uppstått, utan de fanns där när de kom till mig första gången men eftersom den andra värken varit intensivare så hade klienten ännu inte uppmärksammat den andra smärtan ännu.
Då jag gick så länge hos honom lärde jag känna honom väldigt bra och jag blev med åren väldigt frågvis och vetgirig och vi blev ganska förtrogna med varandra. T ex, när han på somrarna hade semesterstängt en månad fick jag låna en av hans dyra massageapparater och han visade hur jag skulle använda den. Han lämnade även ut sitt privata telefonnummer till mig (som var hemligt och ej fanns att finna i telefonkatalogen eller hos nummerupplysningen) så jag kunde ringa honom om det var något. Då jag var ett så otroligt utmanande fall för honom fick han experimentera en del med mig och försöka ”tänka om” och prova nya saker på mig. Minns t ex en gång när han testade att behandla mina ben på ett helt nytt sätt en fredag och han bad mig att ringa honom nästa dag, på lördagen, för att han behövde veta om ”energin gick neråt eller uppåt i benen” av behandlingen.
Jag var sjukskriven helt i 1,5 år efter mina kollapser och jag ville lära mig bli terapeut som Börje. Jag drev igenom med försäkringskassan att jag skulle få börja arbetsträna hos honom vilket både jag och Börje såg fram emot. ”Först ska du få lära dig att skriva sjukjournaler och lite lättare behandling på patienterna”, sa han. Jag pluggade snabbt in hela nervsystemet, eftersom han jobbade utifrån det, och jag kunde nervsystemets hela anatomi och alla latinska namn på kroppens nervkärl och kände mig inspirerad.
Jag hade regelbundna möten där en läkare, en representant från försäkringskassan, en facklig representant, min dåvarande chef från banken och ytterligare en personalansvarig från jobbet och även en sköterska/sekreterare där jag glatt berättade om Börjes behandlingar. Men på ett sådant möte, några veckor innan jag skulle börja arbetsträna hos Börje, hände något som tyvärr stoppade mina planer helt och hållet. Jag hade ju hävdat att Börjes behandlingar hållit mig vid liv, men läkaren sa något helt otroligt som gjorde mig totalt förbluffad. Hon hävdade helt plötsligt att det troligen var Börjes behandlingar som hade gjort mig sämre (jag gick ju hos Börje under tiden vid mina kollapser och när jag mådde mycket sämre)!!! Alla andra på mötet, som hade noll koll började pressa mig och försöka få mig att så måste det nog vara! De verkade ha haft ett möte utan mig och ”pratat sig samman om problemet Ruben”. Jag gjorde det enda jag kunde på det mötet genom att säga: ”Ok, jag får sluta gå hos Börje då och så får ni berätta för mig vad jag ska göra istället, men jag tänker inte ta några läkemedel i alla fall!” Det blev som så att jag strax därefter började arbetsträna på banken istället, med en ny arbetsuppgift som faktiskt passade mig väldigt bra, men jag blev givetvis mycket besviken att jag aldrig fick chansen att arbetsträna och få lära mig behandla hos Börje.
Jag fortsatte att gå 1-2 ggr varje vecka hos Börje men ljög för min arbetsgivare och läkare och de andra att jag nu istället gick till en massör för att få hjälp med avslappning. Jag berättade direkt för Börje när jag kom till honom nästa gång om det märkliga och obekväma mötet. Han suckade men tackade mig hjärtligt för att jag även ”skyddade honom” genom att inte fortsätta försöka driva igenom arbetsträningen hos honom och även att jag inte försökte övertala dem att Börje bara gjorde gott för mig för det hade kunnat sluta illa för honom menade han. ”Myndigheterna ska man akta sig för, de har försökt stoppa mig förut!”, berättade han.
Han hade genom åren ofta försökt ”ta strid” mot myndigheter såsom socialstyrelsen och försäkringskassan. Han hade även varit med i radio där han suttit med i en panel med läkare och pratade om sjukdom och hälsa. Han berättade glatt om flera ”obotliga fall” som han hade hjälpt att bli friska. Men en läkare, som givetvis fick sista ordet i programmet, sa att det knappast berodde på Börjes behandlingar utan att sjuklingarna fick komma ut en gång i veckan och röra på sig lite vilket var det som gjorde dem bättre. Börjes mottagning låg nämligen lite ”krångligt till”, och man fick gå sista kilometern till hans mottagning (eller ta taxi men det hade de flesta sjuklingar inte råd med) då det vid den tiden inte gick bussar just där, något som läkaren kände till…
Börje berättade flera liknande historier för mig, och han blev ofta ”baktalad” och smutskastad av läkare och andra ”experter” som inte fattade något om hälsa eller vad Börje gjorde för och med patienterna. Börje berättade även en liknande historia om sin mentor/hälsolärare, Thure Foss, som uppfunnit en ”apparat” som kunde bota epilepsi vilken ”medicinalstyrelsen” (Socialstyrelsens medicinska del hette så förr och var en enskild myndighet) hade kommit och beslagtagit p g a ”kvacksalverilagen”. Denna apparat hade en stark lampa som blinkade på ett speciellt sätt, i en speciell ”rytm”, vilket på 2-3 behandlingar helt återställde epileptikerna. Medicinalstyrelsen hade kontaktat Thure och sagt att han absolut inte får utföra dessa behandlingar med apparaten. Då gjorde Thure så att han slutade ta betalt för epilepsibehandlingarna och visade dem hur de skulle kunna använda maskinen själva också lämnade han rummet så fick patienten ”behandla sig själv”. Detta funkade under en kort tid för det var svårt för medicinalstyrelsen att stoppa denna ”självbehandling” av patienterna själva. Men medicinalstyrelsen fick reda på att den blinkande lampan var väldigt stark och det kunde i vissa fall bli en lättare brännskada i ansiktet på några fall, dock var det ingen större fara, det läkte i så fall på 1 dygn. Och som både Börje och Thure ansåg, en liten lätt rodnad är väl ett väldigt billigt pris att betala för att slippa epilepsi! Då skrev Thure ihop ett kontrakt han gav till patienterna (eller oftast föräldrarna för det var mestadels barn som kom för epilepsibehandlingen) att skriva under där de själva tog ansvaret för en eventuell hudbrännskada och att de var informerade om denna ”hälsorisk”. Detta hjälpte till att förlänga möjligheten för epileptikerna att få hjälp men till slut kom medicinalstyrelsen dit med polis och beslagtog apparaten. Börje fick dock ärva patentet för maskinen och många år senare sålde han det till Chalmers som ville använda en ”mekanism” från apparaten till någon invention inom industrin.
Jag blev nyfiken på Börjes mentor Thure Foss (se tidningsurklippet längst ner på sidan!) och Börje berättade en hel del om denna fascinerande man under åren jag gick på behandling. Bl a hade Börje ett inramat foto av Thure på mottagningen. En man i glasögon med vit skjorta och slips. Börje hade börjat praktisera hos Thure när han var 18 år och pluggade till sjukgymnast. Förresten, när jag fick reda på att Börje var ”sjukgymnast” reagerade jag lite negativt eftersom jag enbart hade dåliga erfarenheter från denna ”metod” och jag sa till Börje att jag anser att det är ”SJUK gymnastik” och tycker att man istället borde praktisera ”FRISK gymnastik”. Börje höll med mig om detta och han gjorde inget som ens påminde om sjukgymnastik med sina patienter. Börje pluggade enbart till sjukgymnast, stödd av sin mentor Thure, för att kunna få licens att ta emot fall från försäkringskassan.
Thure Foss föddes i Hamburgsund 1903 i en stenhuggarfamilj. Efter en misslyckad kort karriär som militär på Göta Livgarde blev han frikallad. Senare började han ge massagebehandlingar med 6-voltsström. Han flyttade till Lur i norra Bohuslän, där han fick smeknamnet ”Gubben i Lur” och flyttade runt sin verksamhet och hamnade till slut i Mellerud 1957, i Dalsland, och det var där som Börje började hos honom. Börje berättade att Thure som mest hade 29 anställda (behandlare, assistenter, sekreterare) och under den tiden tog de emot uppåt 600 patienter varje dag! Det anordnades bussturer från Danmark, Norge, Norrland och övriga Sverige för att kunna ta sig till lilla Mellerud för behandling. Thure var också homeopat vilket även Börje hade en hel del kunskaper om.
Börje hade en personlig ”tävling” gentemot sin mentor och ville jobba ”ett år längre än Thure” med behandlingar och sedan gå i pension. Tyvärr lyckades Börje inte uppnå detta. Några år efter att Börje hade börjat jobba hos honom blev Thure sjuklig och fick börja trappa ner verksamheten. Till slut tog han sig bara till mottagningen och satt i en stol för att kunna svara på de anställdas frågor och ge lite vägledning men han orkade inte själv ta hand om patienterna. Börje berättade att han i slutet fick med Thure på en tarmsköljning, ”Jäklar vad han piggnade till i några veckor!” Jag vet ej vilken sjukdom han fick eller hur Thure dog (1968), men innan dess hade Thure ordnat så att Börje, som då bara var 22 år, och en kvinna fick överta mottagningen och företaget. Thure hade sagt till dem i slutet, en kort tid innan han gick bort, ”Jag har mycket mer att lära ut till er men jag kommer inte klara av det så ni måste lära er det själva”. Jag frågade Börje om han hade lärt sig allt som Thure kunde och fick svaret: ”Ja, det har jag gjort och mer därtill”. Thure hade sagt till Börje ”Ta bara betalt så att det precis går runt och några kronor till så kommer du att ha fullt upp att göra resten av ditt liv.”
Den andra kvinnan slutade ganska snart och ville göra annat så det blev bara Börje som fortsatte med denna metod i Sverige. Han flyttade till Boråstrakten och när Börjes verksamhet var som störst hade han 14 anställda under sig. Men när jag kom till honom hade han hållit till på Hisingen, Göteborg, i många år och bara haft en ”sekreterare/assistent” anställd för han tyckte det tog för mycket tid och ork att ha många anställda. En kvinna, som först gick i behandling hos honom, blev han tillsammans med och de gifte sig så småningom och hon blev istället hans nya assistent och medhjälpare de sista åren.
Börje prioriterade alltid patienterna före allt annat i livet vilket gjort att han fick gå igenom en skilsmässa med barn, men han lärde sig nog en del av det ändå för under den tiden jag gick hos honom höll han patienterna på avstånd under sin fritid och semester… Fast inte ”i huvet”, han gick ofta och grunnade på hur han skulle kunna hjälpa den eller den patienten och jag är övertygad om att jag gav honom väldigt mycket huvudbry. Under sista tiden, strax innan Börjes bortgång, berättade han att jag var den som hade gått längst tid och flest gånger hos honom och att jag var det mest utmanande fallet han haft. Vi brukade skoja om att jag med åren blev en ”inventarie” på hans mottagning. En gång skojade jag lite på halvt allvar med honom och sa ”Hälften av allt du kan har du fått lära dig genom att behandla mig”, vilket han besvarade ”Ja så kan man nästan säga”.
När jag senare började få upp minnen och trauman från min hemska barndom (se Stulen barndom) så var Börje ett starkt stöd för mig, även om han inte kunde hjälpa mig så mycket med bearbetningen av dessa. Men han sade att han från första stund han träffade mig hade förstått att jag ”bar på en hel del tunga bördor”. Hans behandlingar gav mig nödvändiga ”andningshål”, och jag blev stärkt av att ha hans stöd. Hade han bara levt längre hade jag fortsatt att gå till honom samtidigt som jag gick i mer djupgående terapi och kurser för att bearbeta min barndom. Men han lyckades alltid ”balansera” mig, jag kunde komma helt slut och utmattad eller med kraftig ångest och efter några minuter med hans behandling ”kom jag tillbaka” ner i kroppen och kunde andas lugnt och blev jordad. Som en slags ”motvikt” mot mina andra terapisessioner och frigörande andningar och liknande där fruktansvärda övergrepp och trauman kom upp till ytan och ”skakade om hela min värld” från grunden. ”Kom och lägg dig på britsen här så ska pappa göra dig till en god människa igen ska du se”, sa han ofta till mig vid dessa tillfällen. Börje blev genom åren en ”fadersfigur” för mig som jag alltid kunde lita på och få hjälp och stöttning av.
En grej som jag var lite brydd över i vår relation var att han sällan svarade mig när jag ställde frågor om min hälsa, kropp och besvär. Han ville att jag skulle ta reda på saker och ting själv, att det var det bästa sättet att lära sig på – och det håller jag med om – kunskap som uppstår ur egen erfarenhet är värd mycket, mycket mer än ”berättad information”. Men ibland blev jag lite less på att han var så ”hård” mot mig, för jag kunde ju höra att han gärna svarade på andra patienters frågor. Jag antar att det hade med hans ”förtroende” för mig och vad han ”hade sett i mina ögon”, så nog gav han mig tillit alltid! När jag hade lyckats räkna ut svaret på något berättade jag det för honom och så bekräftade han att det var rätt… jag misslyckades faktiskt aldrig utan fann alltid svaren själv, ibland i en bok men oftast genom att uppmärksamma min kropp, det kunde dock ta ett bra tag. Det stärkte mitt självförtroende och stimulerade mig till att alltid försöka ha en mycket god kroppskontakt. Jag bestämde mig dock, eftersom jag under den här tiden var övertygad om att jag själv också skulle bli terapeut på heltid – att det var ”mitt kall” – att jag inte skulle vara lika hård mot mina klienter utan vara mycket mer givmild med svaren på frågor.
Jag minns t ex när jag under flera års tid hade lagt märke till att jag under 2 dygn vid fullmåne varje månad inte kunde sova och frågade honom om vad det kunde bero på. Svaret blev: ”Det var roligt att höra för nu är du på rätt väg Ruben! Jag tänker inte ge dig svaret utan det måste du komma på själv, men det kan nog ta dig 2 år att finna det”. Suck… det blev ytterligare ett år med sömnlösa nätter varje fullmåne innan jag lärde mig svaret. (Det hade med att göra att jag var ojordad och när jag hade lärt mig att vara ordentligt jordad försvann ”fullmåne-besvären”).
Jag jobbade energiskt med att lära mig att vara jordad under denna period samtidigt som jag dagligen gjorde flera kraftiga andningsövningar. Efter några månader upplevde jag en mycket skön och kraftig jordning och min andning blev optimal. Det kändes till slut ”som om jag andades genom fotsulorna” och en slags känsla av att vara ”ett med Jorden” vilket jag glatt berättade för Börje, ”Ja det är riktigt härligt när man lyckats ta sig dit!” sa han leende till mig.
Jag lade även märke till en del ”ohälsosamma beteenden” hos Börje. Han (och hans fru) rökte väldigt mycket, näst intill kedjerökte, i det lilla kontorsrummet och det var inga dörrar inne på mottagningen så det luktade äcklig rök överallt, och även från Börje och frugan stank det av rök. Börje hade rökhosta och åt husmanskost och han hade även de gulaste tänderna jag någonsin sett. Jag som snabbt lärde mig om kost och hälsa hade ju förstått att ”husmanskost” egentligen är ”sjukmanskost” (se Vad ska man äta?) men jag förstod också att det inte var någon idé att försöka diskutera detta med Börje. Jag hade ju alldeles i början frågat Börje om kosten kunde spela någon roll för mina besvär och om jag behövde ändra något där (jag åt ”sjukmanskost” och mycket skräpmat vid denna tid) men han menade på att ”Ät bara balanserat” (typ efter ”kostcirkeln”) var det enda. Jag fick hjälp och vägledning med kosten och dess betydelse när jag gick till Stig, och Börje kunde ju själv se vilken effekt det gav på mig och mitt tillfrisknande, men själv anammade han det aldrig. Men han stödde mig i min helandeprocess i alla fall och tyckte jag gjorde något bra och viktigt.
Börje hade ”barnpolio” och hela ryggen och höften var sneda och han fick på ena skon ha rejäla sulor eller inlägg för att kunna gå hyfsat rakt. Han hade blivit intagen, som barn, på Kustsanatoriet Apelviken utanför Varberg och jag förstod att det var väldigt strängt och tufft med den tidens behandlingar. Han berättade även om föreståndarinnan, som var en knubbig och storväxt kvinna som aldrig log eller tyckte barnens bus var roliga och de blev ofta bestraffade för sina upptåg och lekar. En sommar, när han hade semesterstängt, skulle han åka dit och besöka sanatoriet. Efter semestern frågade jag honom hur besöket hade gått. ”Vi åkte dit, men jag kunde inte gå ner till huset”, berättade han. ”Jag klarade det inte”, sa han med betungande ton och min. Det var för jobbigt för honom.
Börje var känd som mycket trevlig men även otroligt långsint, vilket var mindre känt men som han avslöjade för mig och han förlät aldrig någon som han tyckte hade bettet sig illa mot honom. Han hyste agg mot en hel del människor, inte bara alla läkare som smutskastat honom, utan även gamla vänner, patienter och släktingar. Ibland berättade han om en patient som gjort något dumt och sa med arg ton: ”Den personen kommer aldrig in på min mottagning igen!”. Han hade ofta blivit lovad ”guld och gröna skogar” från patienter som sökte hans hjälp om de blev botade. T ex hade en pappa till en 18-årig dotter som Börje skulle behandla sagt vid första mötet ”Börje, jag kommer att ge dig 5 000 kronor om du botar min dotter!”. Börjes respons var ”Ok, men jag kommer ändå att ta betalt för varje behandling”. Börje botade dotterns krämpor men pappan kom aldrig dit med de utlovade pengarna…
Jag tog ofta med mig bekanta och släktingar till Börjes mottagning för att få hjälp. Ibland fick jag stå bredvid när han behandlade dem eller undersökte dem och jag lärde mig många saker som gett mig nytta när jag själv blev terapeut. En grej var att han lärde mig hur man kunde se nerverna som går ut från ryggraden. En ”klämd nerv”, orsakad av t ex en subluxation (kotförskjutning) eller muskelspänning/-kramp, blev mörkgul. Men när ”spänningen” (muskelspänningen) eller kotförskjutningen släppte och cirkulationen kom igång ordentligt i nerven igen, blev den först illröd och sedan väldigt svagt gulaktigt, vilket är mycket svårt för ett otränat öga att se (som en normalt fungerande nerv ska se ut). Detta är inget man kan se ”klart och tydligt” och Börje sade till mig ”Det är inte alla som klarar av att se det, men du kan nog lära dig det!” och jag lärde mig det och det hjälpte mig att se när jag fått loss ”låsningen” på en klients rygg eller nacke. Detta berättade jag glatt för en ung kiropraktor jag träffade på en festtillställning. Hon skrattade åt mig och sa att man inte alls kunde se nerverna! Jag frågade henne om jag kunde ta med våran gemensamma bekant som höll i festen och som jag visste hade återkommande låsningar i svankryggen till hennes mottagning så hon själv kunde få se det. Sagt och gjort, någon dag senare klev vi in och vår bekant lade sig på britsen och jag visade och sade, ”Där ser du ett mörkgult streck som går ut från ryggraden”, men hon trodde fortfarande inte att det var en klämd nerv. Jag bad hon ”knäcka till” hans rygg och så visade jag direkt efteråt, ”Titta, nu blir det ett rött streck där”… men nej, nerverna kunde man absolut inte se, det måste vara något annat, kanske ett blodkärl, sa hon… ”Jo men nu försvann ju den röda färgen och blev svagt ljusgul”, försökte jag förgäves.
Börje kunde se med mer än sina ögon, han var hyperkänslig och kände in patienterna. Han kunde lägga två fingrar på en underarm och säga, ”Där har du något”, och efteråt sa patienten förvånat, ”Ja, jag har ju inte ens hunnit berätta om mina smärtor där än för dig, hur kunde du se det?” Börje kunde även irisdiagnostik så han kollade ofta i ögonen efter tecken. Men mest gick han utifrån ryggradsnervernas tillstånd.
När jag först kom till Börjes mottagning sålde han Noni-juice (Morinda), som är något av det nyttigaste som finns och jag köpte några flaskor från honom. Efter ett tag när jag gått hos honom började han istället sälja Aloe vera-produkter från FLP, vilket även jag ungefär samtidigt som honom börjat nyttja. Varken jag eller Börje gillade sättet som FLP saluförde sina produkter på, men det är den överlägset bästa aloe vera-juicen på marknaden och även deras andra produkter är av högsta kvalitet! Men Börje var ingen ”säljare” som försökte pracka på sina patienter något utan han sålde enbart till de som själva tog initiativet till det. Anledningen till att han slutade med Noni-juicen och istället gick över till Aloe vera var att den är så kraftigt renande och utrensande för kroppen, och speciellt för tarmarna. Vi pratade om tarmrening och hur förstoppade vi ”civila människor” är och hur mycket avföring vi går omkring med som vi inte klarar av att eliminera ordentligt. Börje sa en gång till mig, ”En del av de äldre som går här hos mig är så förstoppade och fulla med avföring att deras ögon börjar bli bruna av skit!”. Börje var även återförsäljare för Tempur och jag köpte en kudde av honom, min mor och min kusin köpte varsin madrass och vi var alla mycket nöjda med dessa.
En intressant anekdot Börje berättade för mig var om en framgångsrik boxare (han mindes tyvärr inte namnet!) som hade lärt sig en del om nervsystemet. ”Han gav sina motståndare ett väldigt svagt slag, nästan som en svepning över kinden, vilket knockade dem direkt och ingen fattade någonting för slaget såg ut som en halvmiss. Men han hade ju lärt sig vart ”ländnerven” gick och när man vidrör den på rätt sätt slocknar man direkt. Till slut råkade han själv ut för samma sak mot en motståndare som hade studerat honom och han kom aldrig tillbaka från det, det knäckte honom!” berättade Börje. ”Ländnerven” var Börjes ”inlärda” (från det gamla Österrike) benämning för Tunntarmsmeridianen.
Börje berättade om en patient som sökt hans hjälp med en klumpfot. Foten var svullen och gjorde ont så att han haltade. Han hade inte lyckats få någon hjälp någonstans så Börje var hans ”sista halmstrå”. Börje såg att problemet kom från en låsning i ryggslutet och behandlade ryggen på honom och berättade att det skulle nog ta 5-10 behandlingar innan det blev någon förbättring. Patienten var så fokuserad på foten och vid 3e behandlingstillfället krävde patienten att Börje skulle behandla foten för det är ju för den han sökte hjälp med! Att behandla foten skulle motverka Börjes jobb men som han sa till mig: ”Vad skulle jag göra? Jag ville ju försöka hjälpa den här personen. Så jag kopplade in el på foten på lägsta effekt så han blev tyst och jag kunde fortsätta med rygglåsningen.” Detta gjorde att behandlingen tog längre tid, så när patienten kom in för sin 9e behandling hade han inte märkt någon förbättring. Men patienten som låg på britsen bredvid sa till Börje: ”Nu när du hjälpt mig med ryggen så har mina knän blivit jättebra!” och Börje svarade, ”Ja, knäbesvären kom från ryggen”. Detta hörde klumpfot-patienten och då förstod han att även hans besvär kanske ändå kunde komma från ryggen, vilket han påtalade för Börje. ”Ja, kan du låta mig få behandla din rygg utan att göra något med foten nu så ska du se att det kan börja hända något?”, sa Börje. Patienten gick med på att låta foten vara och efter ytterligare 2 behandlingar släppte rygglåsningarna och den svullna klumpfoten rättade till sig på en vecka.
En annan patient han hade haft frågade Börje, ”Så du menar att dessa sköna massage-apparater oscillerar? Då borde jag väl kunna använda slipmaskinen jag har hemma, den oscillerar ju också?”. ”Nej för helvete!”, svarade Börje, ”den går på alldeles för hög effekt så den skulle skada dig, den kommer slå sönder kapillärerna så det får du absolut inte göra!”. Två dagar senare ringde patientens fru till Börje och var väldigt upprörd. ”Han har så ont i ryggen och har ett stort blåmärke över hela ryggen.” Börje frågade lugnt, ”Har ni kört med slipmaskinen på hans rygg?”. ”Ja, vi provade lite snabbt”, svarade hon. ”Då har han slagit sönder kapillärerna och har inre blödningar, det är bara att ringa efter ambulansen och hoppas på det bästa. Men jag är glad att du erkände att ni brukat slipmaskinen för då slapp jag bli anklagad för felbehandling i alla fall och ni ska aldrig mer kontakta mig för ni är inte välkomna tillbaka!”, sa Börje och slängde ilsket på luren.
Börje och hans fru hade en hund, som frugan brukade ta ut precis innan lunch och stängning och ibland lyckades hunden glatt ta sig in på mottagningen och ville hälsa på alla. Börje var väldigt glad och kärleksfull i hunden.
En vårdag 2005, när jag kom på morgonen till Börjes mottagning satt det en lapp på dörren där det stod ”Stängt p g a sjukdom”. Jag som kände Börje väl förstod att något allvarligt hade hänt eftersom han aldrig låtit någon ”sjukdom” stänga ner hans mottagning förut. Jag fick senare veta att Börje hade satt sig upp på sängkanten när han vaknat och böjt sig ner för att ta på sig strumporna. När frugan några minuter senare vaknade satt Börje död ihopsjunken med en strumpa i händerna lutandes ner mot ena foten. Han hade fått en hjärtattack och blev 58 år…
Börjes fru lade ner mottagningen för hon hade ju inte all kunskap för att fortsätta själv.
Jag saknar dig oerhört mycket Börje! Varje gång sedan du gick bort och jag har gjort vägledd meditation, trumresa eller hypnos, där jag ska möta min ”andliga guide”… då är det alltid dig jag har fått möta! Men jag önskar högt att vi hade fått mer tid än dessa 8 år tillsammans i vår ”fysiska tillvaro”…
(RUBEN ANDERSSON – 2023-02-11)
