Visdom

Här kan du läsa om visdom som kan hjälpa dig att förstå hur våra beteenden, destruktiva mönster, förvirring och liknande kan uppstå. Du kan även läsa om visdom som kan ge dig vägledning och hjälp med att förstå hur livet fungerar. Visdom är ”använd kunskap” – dvs visdom är byggd på praktisk erfarenhet och är därför tusen gånger mer värd än ”vetskap” (intellektuell kunskap) som enbart är en teori – tills den verkligen har praktiserats och därmed bevisats fungera = visdom.

Läs även Kroppens visdom, Livsvisdom och Naturens visdom 

Klicka på länkarna nedan för att välja ämne.

Adversity

”Människor sätter inte sitt mod på prov förrän de ställs inför motgångar.”
(DAN MILLMAN i boken ”Den fredlige krigarens heliga resa”)
 

“Some years ago, in a study of immune systems, scientists raised a group of chickens in an optimally comfortable, sterile environment; just the right temperature and the right food, no difficulties, traumas, threats, risks, or stress of any kind. After several generations, the scientists placed these chickens back in a normal environment; they all quickly died. 

When we meet with adversity, rather than ask, “Why did this happen to me?,” we can roll up our sleeves and remember that we are engaged in spiritual weight lifting. If life develops what it demands, the demands of hard times develop strong spirits.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)
 

“Life is not always a matter of holding good cards, but sometimes, of playing a poor hand well.”
(ROBERT LOUIS STEVENSON)
 

“The Blessings of Adversity
In 1966, the summer before my senior year at college, I felt in the best shape of my life. I had just bought a new Triumph motorcycle. Triumph – it seemed an appropriate name for this period of my life: I had just completed some stunt work for a Tony Curtis movie on the beach at Malibu; I would soon ride up to Berkeley, then catch a plane to Yugoslavia, where I had been invited, as a potential Olympian, to train with the world’s best gymnasts before the World Championships. 

Then, just two days before I was to leave for the World Championships, my motorcycle collided with a car making an illegal turn; my right thighbone smashed into about forty pieces. Those few moments changed the course of my life – not just externally, but internally. Something inside me changed. 

If I hadn’t broken my leg, I might never have met the old man I called Socrates; I might never have considered life and death in the same way, or understood pain and suffering, or discovered the commitment, strength, and power I had inside me. In retrospect, that broken leg turned out to be the great blessings of my life. Adversity may turn out to be one of Spirit’s greatest gifts. I do not recommend broken bones, however, as a method of awakening. 

In Way of the Peaceful Warrior, Socrates told me the story of an old farmer and his son whose only horse ran away. The neighbors said it was bad luck, but then the horse came back with three wild horses following. This seemed like good luck – until the son, trying to ride one of the wild horses, fell off and broke his leg. Bad luck, it turned out – except that soon after the accident, the military generals swept through the valley, taking all able-bodied young men off to a terrible war. The son, of course, was spared. Within every gift lies adversity; within every adversity lies a gift. 

One day, while reaching for some toilet paper, I noticed an ant crawling across the paper I was about to tear off the roll. With a puff of air, I blew the ant off the paper. From the ant’s viewpoint this may have seemed like a big misfortune, unless it considered the alternative.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)
 

“Peace comes not from the absence of conflict, but from the ability to cope with it.”
(Anonymous)
 

“The wise learn from adversity; the foolish merely repeat it.”
(Anonymous)


“I’ve always found a gift hidden in every adversity. That doesn’t make adversity any easier; it only makes it more meaningful.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)
 

“For thousands of years, teachers of conscious living have been telling us that we grow through adversity. A Chinese proverb says, “The gem cannot be polished without friction,” while a German proverb echoes a similar thought: “Who has never tasted the bitter can never know the sweet.” Yet it’s always hard to remember these wise words at the moment you’re actually going through adversity. When fear comes up strongly in your body, it often shuts down the philosophical center of your brain for a while. It’s hard to philosophize about rhinoceroses when there’s one actually chasing you. Your first task is always to acknowledge your present “feeling state,” whether it’s fear or anger or joy. Then you can recommit to learning through adversity. 

You can also surround yourself with friends who know how to ask the right questions. In times of adversity, your best friends ask, “What can you learn from this?” Your false friends ask, “Why is the world treating you this way?””
(GAY HENDRICKS i boken ”A year of living consciously”)
 

“There is a quaint little story about a very small frog that fell into a deep rut. Try as he would, he couldn’t jump out. Some frog friends came by and looked in, “What’s the matter?” they asked. “I can’t get out; I’ve tried all morning,” he replied. 

They couldn’t help him, so they went their way. That afternoon they happened to pass the spot again and looked in. Their little friend was gone. Searching about, they found him hopping around in the grass. “We thought you couldn’t get out.” “I couldn’t,” he said, “but a big truck came along and I had to.” A crisis, a threat, or pain can be a powerful motivator.”
(CECIL G. OSBORNE i boken ”The art of learning to love yourself”)

Att hjälpa andra

”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv, när han tror att han kan hjälpa andra. För att undervisa någon, måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mera. 

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom. All äkta undervisning börjar med ödmjukhet inför den jag vill lära, och därför måste jag förstå, att detta med att undervisa inte är att vilja härska, utan att tjäna. Kan jag inte detta, så kan jag heller inte hjälpa någon.”
(SÖREN KIERKEGAARD)
 

”Innan du kan hjälpa andra måste du förstå dem. Innan du kan förstå dem måste du förstå dig själv. Sedan kommer du att veta hur du ska sätta in rätt mängd kraft på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Ju större klarhet och mod dina handlingar avspeglar, desto större intryck kommer dina handlingar att få.”
(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)
 

”Det är omöjligt för en som gått ner sig i ett träsk att dra upp en annan som gått ner sig.”
(BUDDHA)
 

”Man kan inte ge människor bestående hjälp genom att göra åt dem vad de själva borde göra åt sig.”
(ABRAHAM LINCOLN)
 

”Ingen kan hjälpa den som inte hjälper sig själv.”
(finskt ordspråk)
 

”Man kan bara hjälpa den som söker hjälp därför att han vet att han behöver den.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)
 

”Ingen av oss klarar sig själv i livet utan andras hjälp. Den som är vuxen vet att han är beroende av andra och är ödmjuk inför det behovet.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Flodhästen på arbetsplatsen”)

Läs även Bästa hjälpen vid livskriser och Första hjälpen

Att leva i nuet

”En fiskare hade avslutat sitt arbete för dagen och satt intill sin båt på stranden. En rik affärsman passerade och upprördes över att se fiskaren lata sig på stranden och titta på solnedgången.
– Varför är du inte ute och fiskar? frågade affärsmannen.
– Därför att jag fångat tillräckligt med fisk för idag. Nu sitter jag här och tar det lugnt och njuter av eftermiddagssolen, svarade fiskaren.
– Varför fångar du inte mer fisk när du har tid över? sa affärsmannen.
– Vad skulle jag göra med den fisken? undrade fiskaren.
– Du kan sälja den och tjäna mer pengar, blev svaret. Med pengarna kan du köpa en motor till din båt. Sen kan du åka längre ut på havet och fiska på djupare vatten, fånga mer fisk och köpa nylonnät. Det kan ge dig ännu mer fisk och ännu mer pengar. Snart kommer du att ha tillräckligt med pengar för att köpa en båt till. Sen kan du bygga upp en hel fiskeflotta, sälja den och tjäna massor med pengar.
– Vad ska jag göra sen? frågade fiskaren.
– Sen kan du varva ner, ta det lugnt och njuta av livet, sa affärsmannen.
– Det är ju precis vad jag gör nu, sa fiskaren.”
(okänd)


”Mycket få människor lever i dag – de flesta gör förberedelser för att leva i morgon.”
(JONATHAN SWIFT)


“Framtiden är ursäkten för alla dem som inte vill göra något i nuet.”
(HAROLD PINTER)
 

”Om du är deprimerad lever du i det förgångna, om du är ängslig lever du i framtiden, om du känner frid lever du i nuet.”
(LAO TSU)

Att vara speciell

”Under en stor del av mitt liv kände jag det som om jag var tvungen att visa att jag var något alldeles extra genom att göra fantastiska saker så att jag blev älskad. Den angreppsmetoden motverkade sitt eget syfte, för att vara speciell på det sättet var detsamma som att vara isolerad, annorlunda – att skilja ut mig från andra i hopp om att det skulle hjälpa mig att känna att jag stod dem nära. Jag började lära mig att de som verkligen älskade mig gjorde det trots det jag hade gjort, inte på grund av det. Andra kan ha blivit avundsjuka, något som leder till ännu högre skiljemurar och isolering. Jag brukade känna mig älskad därför att jag var speciell. Nu känner jag mig speciell därför att jag är älskad och därför kan älska. Vi har alla förmågan att älska, att bli älskade och följaktligen att känna oss speciella.”
(DEAN ORNISH i boken ”Kärlekens läkande kraft”)

Avatar-lärdomar 

”1. När jag är snabb att hitta fel hos andra, har jag försummat att rätta till dem hos mig själv.
2. När jag utför mina handlingar för att övertyga andra, tvivlar jag på mig själv.
3. När jag upplever kamp med världen, har jag förnekat mitt ansvar för mina egna skapelser.
4. När jag känner mig avskild och ensam, har jag försummat att förlåta.
5. När händelser upprepar sig i mitt liv, finns där en lärdom jag behöver lära mig.”
(HARRY PALMER i boken ”Åter till ytan”)

Awareness

“Awareness heals, but healing isn’t always pleasant. Like a heavy drinker’s first realization that “I am an alcoholic,” awareness may be painful, but it frees us from illusion and empowers growth.”
(DAN MILLMAN i boken “How to succeed in sport and life”)
 

”Awareness is the first step in healing. Part of the benefit of pain is to get our attention, to help us make the connection between when we suffer and why so we can make choices that are a lot more fun and healthful.”
(DEAN ORNISH i boken “The spectrum”)
 

“För att kunna förändra sin situation måste man först bli medveten om den.”
(SUSANNA & MARTIN EHDIN i boken “HQ”)
 

”Awareness heals, but it isn’t always pleasant. On the contrary, the growth of awareness can feel like a disillusioning process. During my first few months of Aikido training I became quite disillusioned. The flowing martial art of Aikido requires relaxation-in-movement even while under attack. In the face of this demand for relaxation, I began to notice a great deal of tension in my shoulders. At first I thought that Aikido was “making me” tense, but I gradually realized that I was only becoming aware, for the first time, of tension I had always carried. 

Freshmen on the Stanford gymnastics team going through this process of insight, awareness, and disillusion, would sometimes feel frustrated and tell me, their coach, how they “used to be better in high school” and how they were “going downhill.” 

This concerned me – until I saw films of them from the year before, and it was obvious that they had improved radically. They had simply raised their standards and were more aware of errors than they were the previous year. 

One sure sign of growing awareness is that you feel as if you are “getting worse.” Awareness in sport, in relationships, in any learning often entails a momentary drop in self-esteem, a dent in our self-image. Because of built-in defense mechanisms, therefore, most of us have a tendency to resist awareness. 

It is important to understand and account for this internal resistance to awareness so that you can avoid the discouragement and frustration that has caused some athletes to quit a sport just when they are beginning to become proficient because they imagine that they are “getting worse.””
(DAN MILLMAN i boken “The inner athlete”)
 

“Awareness, like everything else, is subject to the law of natural order, expanding from the gross (noticing you’ve just stubbed your toe) to the subtle (noticing that your energy and attention are out of balance). The following story illustrates the respect for refined awareness common in the East, especially in the martial arts traditions: 

An old samurai warrior knew his time on earth was nearing an end and wished to bequeath his sword to the brightest of his three sons. He designed a test. 

He asked a friend to hide just inside his barn, above the doorway, and gave him three small bags of rice. He then invited each son inside, one at a time. 

The first son, after feeling the rice bag fall on his head, drew his sword and cut the bag in half before it hit the ground. 

The second son halved the bag even before it hit his head. 

The third son, sensing something amiss, declined to enter the barn – and so earned his father’s sword.”
(DAN MILLMAN i boken “How to succeed in sport and life”)
 

“At Oberlin College, I once had the pleasure of coaching a dedicated diver named Margaret. Her progressive growth of awareness in learning a particular dive parallels the stages we all go through in training – and in daily life. 

After her first attempt at a dive, she had no awareness of what she had done wrong and had to rely entirely on my feedback. 

After several attempts, she could recount what she had done incorrectly after the dive was finished and the errors had been made. 

Before long she was becoming aware of her errors during the dive. 

Finally, in one attempt, her awareness was integrated with body, mind, and emotions before the dive, and the errors were corrected before they were made. The dive was beautiful. 

This example has profound implications for daily life, because we go through the same process in all kinds of learning situations. In athletics or in everyday life, self-awareness on all levels – physical, emotional, mental – must touch the core of your being, to the point of catalyzing a change in behavior. Intellectual awareness alone isn’t enough.”
(DAN MILLMAN i boken “How to succeed in sport and life”)
 

“Life is a great school, and nature is the ultimate teacher, but without awareness, or free attention, we miss life’s teachings. Awareness transforms life experience into wisdom and confusion into clarity. Awareness is the beginning of all growth. 

Learning is more than knowing something new; rather, it involves doing something new. The process of learning naturally involves errors. Masters make as many mistakes as anyone; but they learn from them. To correct and learn from an error, you need to become aware of it. Awareness of a problem is the beginning of the solution.”
(DAN MILLMAN i boken “How to succeed in sport and life”)
 

“Most athletes have the courage to see and overcome physical errors, so that one aspect of themselves is developed. The way of the inner athlete, however, is to increase awareness of weaknesses in body, mind, and emotions. To do so we have to be willing to lose face, to see ourselves momentarily in a light that is less flattering than we would wish. We all have mental and emotional as well as physical traits from childhood that are maladaptive, immature, and downright silly. In most people these traits remain hidden from their own awareness, only to surface momentarily in times of upset, pressure, or crisis. Awareness is like sunlight over a dark well. We don’t see the little demons lurking there until the light of awareness shines directly overhead; then we notice all these undeveloped qualities in ourselves and gain both humility and compassion. 

If we resist seeing physical weaknesses a little, we resist awareness of mental and emotional weaknesses a lot. There are two very good reasons for this: First, it’s easier to see physical errors. The results are on a gross level, right in front of us. If we’re missing the baseball, for example, it’s pretty obvious that we’re making an error. Emotional and mental weaknesses are more subtle, harder to discern. Second, we identify more with our minds and emotions than we do with our bodies. What we identify with, we tend to defend. We defend our self-image, our loved ones, our values much more ferociously than we defend those things we consider separate from ourselves. 

You may doubt the fact that we identify with (and defend more intensely) our minds and emotions than our bodies, but do you notice how people feel less awkward talking about their physical illnesses than about an emotional or mental problem? If you tell an athlete he looks clumsy on a particular occasion, he might be a little upset, but if you tell him he appears to be stupid or immature (displaying mental or emotional weaknesses), he’s far more likely to be upset or defensive. This defensiveness is the primary mechanism of resisting awareness of errors. The natural athlete cannot allow himself such defensiveness; it’s too heavy a burden to carry if he is to become light and free. 

If you are to become the natural athlete, aligned with the natural laws, you must bring nonresistance to awareness. Acuter observation will detect the weaknesses, cut through illusion, and transform your errors into whole-body awareness…and power. Hidden weaknesses surface in the heat of competition and training, so the athletic arena has tremendous potential for whole-body development. 

In understanding our built-in tendency to resist detecting our own foibles and weaknesses, we can see why the process of learning isn’t simple for adults. Children, on the other hand, as residents of an adult world, are used to losing face; making errors is a major part of their lives. Most of what infants do is make errors. They wet their pants, fall over, drop things. Yet they have nothing to resist, so the progression of awareness-practice-correction is natural to them. If it were so for us, learning would accelerate rapidly. 

What happens to most of us in our athletic endeavors is that we’re “sort of” aware of what we’re doing wrong, and we “sort of” try for a while to correct it. Often, however, we feel momentarily worse when we try to make corrections based on confused awareness, so we tend to go back to whatever habit patterns we’ve been accustomed to. 

It’s often easier to stay confused. One athlete under the authoritarian rule of an abusive coach who was literally running him into the ground described to me yet another in a long line of injuries. When I asked him why he didn’t find another coach, he replied with a sigh, “well, at least I’m used to him.” 

In sports, relationships, and other aspects of daily life, we often get stuck in old habits for the same reason – at least we’re used to them. The less flexible we are, the less willing to take risks, the more likely we are to remain stuck in old habits that no longer serve us. Sometimes it takes physical or emotional pain to generate the awareness and action necessary to change.”
(DAN MILLMAN i boken “The inner athlete”)
 

“Life is a Great School, and nature is the ultimate teacher, but without awareness you can’t hear the teacher. Awareness transforms life’s lessons into wisdom; it can translate confusing circumstances and events into useful knowledge. Awareness, then, is the beginning of all learning. 

Learning is a response to a demand to grow – to do something you couldn’t do before. The process of learning naturally involves errors. Errors aren’t the problem; ignoring or misunderstanding them is. In order to correct an error, you must first be fully aware of it; then the error is inevitably going to be corrected. 

The usual way of measuring how you are progressing in your sports activity is by observing the results. In other words, if you win the match, sink the putt, accomplish your goal, then everything seems fine; but if the match is lost or the ball ends in the rough, you know something is wrong. Awareness can translate that “something” into specifics. 

If awareness were merely intellectual, then infants couldn’t learn. There is more to awareness than conceptual understanding. Awareness represents a kind of whole-body sensitivity arrived at through direct experience. Trying to learn a skill without total awareness is like trying to apply a stamp without adhesive – it just won’t stick. 

In life as well as in training, errors are always with us. We can say that learning a new skill is a process of refining errors to the point where they no longer hinder a desired goal. Errors exists even in our NASA space program, but they have been minimized to an almost invisible level of tolerance. Even the “perfect 10.00” routines of Olympic gymnasts contain errors, but they are small enough to be considered irrelevant. Smaller errors make the expert. 

It’s desirable, of course, to be aware of strengths as well as weaknesses. Awareness of our strong points brings confidence, inspiration, motivation, and satisfaction. Only awareness of our weaknesses, however, allows us to strengthen our weak links and improve consistently.”
(DAN MILLMAN i boken “The inner athlete”)


“Awareness is the connective tissue between organisms.”
(RICHARD RUDD)


“Drugs aren’t going to do anything but keep us unaware of reality.”
(ARTHUR JANOV i boken “The biology of love”)

Läs även Är du vaken?

Beliefs

”An old belief is like an old shoe. We so value its comfort that we fail to notice the hole in it.”
(ROBERT BRAULT)
 

”Your beliefs don’t make you a better person; your behavior does…”
(unknown)
 

”Those who believe without reason cannot be convinced by reason.”
(JAMES RANDI)
 

”Om vi på allvar skulle inse vår egen oerhörda okunnighet, skulle vi antingen tvingas erkänna att vi är kolossalt dumma eller också gå in för att ägna varje minut av livet åt att skaffa oss kunskap. Eftersom de flesta människor inte tycker om att se sig själva som dumma och inte heller är beredda att lägga ner ett helt livs möda på vad det än vara må, så är det så mycket bekvämare att leva kvar i den trevliga illusionen att vi vet mycket mer än vi faktiskt gör.”
(M. SCOTT PECK i boken ”Vidare på den smala vägen”)
 

”That which we believe to be true we tend to then perceive and experience as being true. We rarely call our beliefs into question, which is why they tend to become self-fulfilling prophecies. As long as beliefs remain unchallenged, they shape your perceptions and direct your actions at a subliminal or subconscious level. Your fate is more or less sealed – or, to be more accurate, your reality-making process is governed by your belief system. Fortunately, each moment holds the potential to break the spell an unconscious belief may have cast over you.”
(STEVE SISGOLD i boken “What’s your body telling you?”)
 

“Many of your beliefs, positive and negative, are hand-me-downs you inherited from your family, community, and culture. You are conditioned by certain attitudes, mind-sets, and ways of interpreting reality that worked for those who came before. The good news is, your ancestors survived. The bad news is, they may have done so on the basis of partial information or inaccurate points of view. Regardless of their validity, these beliefs are downloaded into you during formative years long before you are able to understand, much less question, them. These are best understood as collective beliefs. You did not make them up, and they are not specific to you, yet they do shape your experience of yourself and “the way life is.””
(STEVE SISGOLD i boken “What’s your body telling you?”)
 

“People may doubt what you say, but they will always believe what you do.”
(anonymous)
 

“Among the Chinese, a paper tiger is anything that appears to be very powerful but in reality is nothing to be afraid of – though outwardly a tiger, it is made of paper, unable to withstand the wind and the rain. 

Viral beliefs are essentially paper tigers – they are illusory. A paper tiger looks like a tiger, but it can’t eat you. If you believe it is real, you will run away. Your body will respond with a biochemical cascade that signals one thing: danger! Your feet will either get you out of there or freeze you in your tracks. Your viral beliefs can have a similar effect. As long as they are unexamined and remain unchallenged, you will live in fear. You may think that some circumstance is standing between you and your goals, when really it’s a paper tiger. Your viral beliefs have no bite unless you give them teeth. 

One of my clients, Susan, did just that: she believed and lived as though her opinions weren’t important. This viral belief had plagued Susan most of her life. As a result, she was very quiet and had difficulty participating in conversations with friends or interactions at work. She reported feeling unhappy because “people really never get to know me.” In our session, she uncovered the roots of this belief. She recalled how her older brother frequently interrupted her when she tried to speak. Her family usually chose to pay attention to him and ignored her. Being impressionable like any child, Susan formed a viral belief that held: what I have to say must not be important. 

This belief persisted into adulthood and set up numerous subconscious behavior patterns that confirmed and reinforced her conviction. She consistently initiated conversations at inappropriate times. She gave her paper tiger teeth by opening an important discussion with someone whom she knew needed to rush off to a business meeting in a few minutes. Her covert intention, provoked by her viral belief, was to prove that she was unimportant when the person inevitably excused himself. Her behavior was precisely designed to fit this blueprint – why else would she ask her boyfriend a crucial question like “Do you want to go away in November or December for our vacation this year?” moments before the curtain went up at a Broadway play? Her viral belief – No one listens, and no one really knows me – had become a self-fulfilling prophecy. Not only did her paper tiger have teeth – it was chasing and biting its tail. 

Viral beliefs are buried so deeply in our bodies and our subconscious minds that we may not even know they exist. We accept their truth without questioning the limitations they impose. They become a familiar part of our operating system that we take for granted. Like other viruses, viral beliefs can lay dormant for years and then flare up suddenly when triggered by stressful situations and events. Once again, and this is key, having viral beliefs does not mean you are doomed to a predetermined fate. Whole-body consciousness can help you cut through the illusion of your particular paper tiger and tweak your blueprint so it works in your favor.”
(STEVE SISGOLD i boken “What’s your body telling you?”)
 

“REAL THREATS, IMAGINARY FEARS
Nature has gifted you (or cursed you, depending on how you look at it) with an exquisitely sensitive nervous system. Sometimes it may seem like a very nervous system, indeed. Laboratory studies show that your “fear machinery” can fire off at the tiniest of provocations – even the thought of a feared object, such as a snake, can cause your heart rate to pump up and your hands to get clammy. That’s why, in learning to live consciously, it’s a good idea to put a lot of your attention on noticing which of your fears are based on imaginary events and which are based on real events. 

Real threats can be dealt with or endured. Imaginary threats cannot be dealt with or endured, because they’re not real. The only move that can help with imaginary threats is to regard them as what they are – imaginary.”
(GAY HENDRICKS i boken ”A year of living consciously”)
 

”Preconceptions limit perceptions. Seeing is believing, but we often see only what we believe. 

Studies show that we are continually filtering our perceptions of how we believe the world is. While this helps provide a sense of order, it also limits our experiences. Preconceptions can lead to boredom because they limit our experiences so significantly.”
(DEAN ORNISH i boken “The spectrum”)
 

”Tainted by your personal beliefs, neutral and unbiased energy translates into specific feelings, thoughts and emotions that in turn create your life experiences. The beliefs automatically cause you to feel and behave in a certain fashion. Trying to avoid, suppress, or change unwanted thoughts, feelings, or emotions is a pretty hopeless undertaking because their roots (beliefs) are still in place. Being with these thoughts, feelings, and emotions allows you to get in touch with the beliefs that have caused them in the first place. Seeing them as neutral allows you to attach any given meaning to them. Instead of saying, “This is causing me a lot of problems,” you can just as well ask, “In what way could this help me?””
(ANDREAS MORITZ i boken “Lifting the veil of duality”)
 

“All beliefs contain their own intrinsic self-perpetuating system of logic and evidence. Each and every belief has its rationale, its relative truth and perspective. If someone poor thinks it is rightful to steal from the rich because the rich exploit the poor, they are likely to become a thief and even feel good about it. They have actually created all the reasons to think this way. The basic principle here is that you will only be able to understand and create in your life what you believe is your truth. You see what you believe, not more, not less. There is no other reality out there than the one you create inside. Things don’t just ‘happen’ to you, you make them happen. The ultimate truth of life is not based on an idea; it is the state of consciousness that creates from within itself anything it wants, without limitations. We are in human form to consciously learn the craft of creation.”
(ANDREAS MORITZ i boken “Lifting the veil of duality”)
 

“Many of your long-held beliefs and much of your learned knowledge, while perhaps justified and reasonable, are limited. They may be perfectly correct in the confines of your emotional world or your intellectual understanding, but this is not what we are talking about here. In the realm of divine consciousness, most of what you consider to be facts about yourself are probably incorrect assumptions. What you know, and what you are certain about, are most likely the limiting beliefs that you adopted long ago, and they are what keep the door closed to your soul’s highest wisdom. Each moment, you get to choose to look through the small, limited eyes of your human self or to be humble enough to take the quantum leap outside what you may believe or know to be true.”
(DEBBIE FORD i boken “The 21-day consciousness cleanse”)
 

”I’ve found that more often than not, most of us don’t realize a limiting belief is just a limiting belief. We take it as reality – the way things have to be. I’ve seen dozens of people experience the happy surprise of realizing that a limitation they’d taken as real and permanent was just an imaginary corral they were keeping themselves penned inside of.”
(GAY HENDRICKS i boken “Five wishes”)
 

“Some of us believe we trust ourselves, but on closer examination, we discover that we actually trust mental knowledge, theories, and beliefs that came from someone else – a book, a teacher, a guide. Those of us who have issues with self-trust tend to rely on scientists, “experts,” psychics, oracles, gurus, or others to advise us to validate our views; we may search everywhere but within to find ourselves. Just as some people give away their power, we may discard our inner wisdom and then look for it elsewhere, becoming “seekers of truth,” spiritual vagabonds, or seminar addicts, traveling from one teacher or workshop to the next, looking for new information that may satisfy or fulfill us. But we will never find fulfillment until we discover it within ourselves – not as a large storehouse of information, but as a direct channel to the infinite wisdom available to us all.”
(DAN MILLMAN i boken “The life you were born to live”)
 

“Many of us have heard or read about psychics, saints, or spiritual masters who could levitate, appear in two places at once, and so on, but unless we experience such things directly, or have personally seen these things, we might relegate them to the realm of the “possible but improbable,” and base our beliefs on something closer to home – our own experience.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)
 

“Resolving Pain changes ideas radically because those ideas were based on buried Pain in the first place. One applicant said to me, “I’m afraid I will lose my religion in this therapy. It’s not just a defense, you know, it involves universal truths.” I explained to him that whatever was true would remain. All we do is extract Pain, and the ideas built on it crumble.”
(ARTHUR JANOV i boken “Prisoners of pain”)
 

“Release from the demands of old needs means that a person is not going to be argumentative if he isn’t protecting a feeling with an idea. The neurotic converts feeling into ideas and then has a Primal stake in those ideas. He defends them because they defend him. Someone with no such stake is easy to be with. He doesn’t try to make anyone believe what he believes because he doesn’t need a reinforcement of his own reality.”
(ARTHUR JANOV i boken “Prisoners of pain”)


“The people will believe what the media tells them they believe.”
(GEORGE ORWELL)


”A fair person believes what he does because he believes firmly it is the truth and as such is willing to discuss it with any other fair minded one. He is willing for it to be sifted and tested to the uttermost, for he does not want to believe what is untrue and he knows the truth will stand any real tests, and too, the more it is tested, the more it can be seen to be the truth. He is willing to concede that those who differ from him are sincere until the opposite is disclosed and this disclosure of insincerity will not be his defeat in arguments, he will not try to relieve himself of his defeat by slandering his opponent, but he will thank him for enabling him to see this weakness and the faultiness of his belief.”
(ISAAC PEEPLES)


”It’s a fact of life that people find it easier to believe a lie they’ve heard a thousand times than a fact they’ve never heard before.”
(DANIEL P. REID i boken ”The tao of sex, health, and longevity”)

Best teacher

”Consequences teach better than concepts.”
(DAN MILLMAN i boken ”Living on purpose”)
 

”Nature is the ultimate teacher.”
(DAN MILLMAN i boken “How to succeed in sport and life”)
 

“Beginning students cannot be expected to have a complete understanding of the training process and certain priorities within it. Therefore, an intelligent and patient teacher is one of the most important aspects of your training. Choose with great care. 

The teacher is your guide along what might be thought of as a mountain path. Some guides are familiar with the lowlands; others can show you the entire way. The best guides have seen all their weaknesses and therefore have insight into yours; they can show you the obstacles but also point out the interesting side roads and beautiful scenery along the way. If your guide insists that you travel exactly the same path he or she did, then that guide’s knowledge is limited. Seek a guide who can assess your qualities and find the best way for you. A fine teacher filled with natural awareness can be a beacon to help light your way. 

Second only to parents, teachers of movement can have a profound influence on a student’s self-concept and outlook on life. A genuine teacher conveys useful lessons of living through the form of movement. An average teacher just teaches skills. Beware of knowledgeable, skillful teachers who can develop “winning” teams but will at the same time smother the fundamental enjoyment and freedom of athletics. 

If you can appreciate the importance of a good teacher, pick one for yourself or for your child with the same care you’d use to pick a surgeon. You wouldn’t want to be operated on by mediocre surgeons – even if they are nice, have offices right near your house, or charge a few dollars less. Yet this is how many people pick movements teachers. Finding a superior teacher for yourself or your child is worth some research, and is money well spent, because an inspired teacher can be a positive influence that children (or adults) will remember the rest of their lives. 

Teaching is an art of communication. If one teacher possesses 100 volts of knowledge but can effectively convey only 20 volts to his students, that teacher will be less effective than a teacher who has 50 volts of knowledge along with the ability to convey it all. 

Teachers who have great competitive records with many championships may be good resources because they have traveled far, and their accomplishments may inspire their students, who are likely to listen with respect and attention and follow through with their directions. But do not be overawed by a competitive record or a whole list of advanced degrees. The important thing is not what teachers know but what their students know, not what teachers can do but what their students can do. 

A good teacher can speak the language of the words – and communicate clearly so that the student understands. 

An excellent teacher can speak the language of the body – by showing the muscles, bones, and nerves how an activity should feel if done properly. 

A great teacher speaks the language of the emotions – by inspiring and motivating, and by rekindling the original love of the activity with which you began. 

The master teacher can do all three. 

Gifted teachers may be found in unexpected places. Remember that the best teachers not only teach a subject, they convey principles of living through a subject.”
(DAN MILLMAN i boken “The inner athlete”)
 

“Find teachers who know the path into those mountains you wish to climb. Listen well but observe even better. Example is more important than words.”
(DAN MILLMAN på “Wisdom of the peaceful warrior inspiration cards”)
 

”When you fall ill, instead of hating this evil, consider it your teacher.”
(G.I. GURDJIEFF)
 

”The best teachers are those who show you where to look, but don’t tell you what to see.”
(ALEXANDRA K. TRENFOR)
 

“The Best Coach 

We learn about our heart and lungs, our muscles, our nervous system and our ability to relax, our digestive system, and all the other aspects of ourselves through paying attention to feedback – through noticing what we do and how we feel afterward. This sounds very simple, but few of us really pay attention. 

If Christopher starts an exercise program on Tuesday and on Wednesday feels like he got run over by a tank, maybe his body is trying to tell him, “Start out easier and progress gradually.” Our body is our best coach. 

If Paul gets headaches by the end of each workday, and recognizes this as a clear signal from his body – rather than as a random thing that happens to him for no reason – he’ll learn to slow down, let go of chronic tension, and perhaps do some gentle neck stretches and breathing, and some exercise to release stress before lunch. 

If Jane eats in a hurry, under stress, or eats a food she doesn’t digest well, her body will give her feedback in the form of gas, stomach cramps, low energy, or other symptoms. If she pays attention, her body teaches her about the best diet and nutrition to meet her unique requirements.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)
 

“Lessons of the Body 

Our body lives and moves subject to the same laws as the planets and stars. Our body has direct access to universal wisdom: Through it, we can learn every principle of living we will ever need to know. 

For example, my gymnastics training taught me a great deal about life. The teachers and books I’ve encountered only confirmed the secrets I learned internally and intuitively, at the cell level, through physical training – the laws of balance, acceptance, cooperation, discipline, concentration, motivation, courage, self-trust, and commitment – all qualities that can, when fully developed, change the course of anyone’s life.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)
 

”Books are the quietest and most patient of teachers.”
(anonymous)
 

“A teacher is a student who teaches to continue his study.”
(MOCHIZUKI MINORU)
 

”Trust life, and it will teach you, in joy and sorrow, all you need to know.”
(JAMES BALDWIN)


”Your best teacher is your last mistake.”
(unknown)


“Experience is the best and, perhaps, the only real teacher.”
(ALEXANDER LOWEN i boken “Fear of life”)


”The wisest and noblest teacher is nature itself.”
(LEONARDO DA VINCI)


“This planet is a divine school, and daily life a classroom. Our choice of teachers depends on what we need to learn.”
(DAN MILLMAN – Wisdom of the peaceful warrior inspiration cards)


”Our teachers appear in many forms.”
(DAN MILLMAN i boken “Living on purpose”)


”We learn best through direct experience.”
(DAN MILLMAN i boken “Living on purpose”)


”Sanningen som finns inom var och en av oss är den främsta läraren av alla.”
(ED & DEB SHAPIRO i boken ”Gränslös kärlek”)


”My life is my teaching.”
(MAHATMA GANDHI)

Commitment

“Commitment gives your choices more power. If you know you are committed to staying sober, for example, you have an easier time choosing to say no when someone offers you a drink. Your commitment gives you a firm place to stand.”
(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)
 

“The art of commitment should really be called the art of recommitment. Commitment gets you started and propels you through the early stages of any game, but it’s recommitment that ignites your reserves when you feel like you’re going to give up. Those moments of low energy are inevitable (in my experience, at least) when you’re on a quest for any worthy goal. The saving move in that moment is to renew your commitment.”
(GAY HENDRICKS i boken “The big leap”)
 

“HOW TO KNOW WHAT YOU’RE COMMITTED TO
It is simple to find out what you’re committed to – just look at the results you’re creating. A friend was complaining to me that he’d spent a great deal of time and energy hassling with the IRS during the past year. I asked, “Why do you suppose you’re so committed to spending your time that way?” “But I’m not committed to that,” he began to argue. Then a sheepish smile came over his face as he got the point. Later he phoned with this insight: “If I use my energy fighting the IRS, I don’t have to do the tough work of creating some new income streams.” Many of you are gripped by the loony idea that your intentions are different from the results you create. It simplifies life enormously the moment you accept that the results you create are your unconscious intentions made visibly manifest.”
(GAY HENDRICKS i boken ”A year of living consciously”)
 

“EVERY COMMITMENT INVITES A CHALLENGE
Just after you make a big commitment, expect a big challenge to come along. Think of it as the universe’s way of making sure you mean business. I made a big commitment to my health some years ago and beginning to feel better than I had in a long time. Lo and behold, a friend dropped by with a huge box of chocolates. I could actually feel the tug-of-war in my body between my commitment to health and my aching desire for a big chewy caramel. The caramel won that first round, but it made me feel sick, causing me to up my commitment to my well-being. 

What you do to get in your own way is more powerful than any obstacle others can place in your path. When inner demons arise, know that they do so because of your commitment to a new way of being. When you make a big commitment, all your inner barriers to it are pushed to the surface to be purified by your acceptance.”
(GAY HENDRICKS i boken ”A year of living consciously”)
 

“COMMITMENT
I commit to revealing rather than concealing.
I often say that failing to keep an agreement plus telling a dang good story does not equal keeping an agreement, and yet look how frequently humans do that very thing, as if we are more clever than the person we are trying to fool – the self. That can’t be! If you are clever enough to come up with the lie to cover the commitment that hasn’t been honoured, you’re clever enough to catch yourself in the lie. Listen to your body. 

Why not short-circuit the whole messy business of self-delusion and take the straight, clear, clean path of truth-telling? Finding your way down the path is more simple than you may think. Take the step of listening to yourself – to the rattles of deception or to the soothing, whispering winds of truth – and you’re on your way home.”
(GAY HENDRICKS i boken ”A year of living consciously”)
 

”Commitment is an act, not a word.”
(JEAN-PAUL SARTRE)
 

“The Power of Commitment 

Everyone wants to change, but not everyone wants it enough to go through the period of initiation and discomfort. We may think we have the will to change, but we really only have the whim to change. 

Fears and paralysis can require that we have to “hit bottom” – lose friends, or face a life-threatening illness – before we take stock and realize we are dealing with a serious situation. Finally, in the eleventh hour, something clicks inside of us; we cross a line from thinking we want to reach our goal to a do-or-die commitment. Maybe we pray and give the situation up to God or a higher power. When we reach the turning point, we also find a “lower power” – the surging energy and indomitable will of our subconscious. 

Commitment means no matter what. When we commit to a relationship, we stop wondering if someone else out there might make an even better partner for us. If we commit to a career, we give it our best and waste no time toying with other possibilities. The feeling of commitment doesn’t come naturally. We have to develop it, and earn it. 

Commitment does not, however, require that we stand firm and inflexible even when our heart tells us that a situation isn’t working over time. To keep commitment from becoming blind stubbornness, I’ve applied the following two-part principle to my own life: If a situation doesn’t work, first I do everything I can to make it work; this may mean exploring new options and choices rather than passively tolerating the situation or merely escaping. The best way to “escape” from a problem often involves solving it. Commitment does not mean beating our heads against a wall for the rest of our lives. The second part of the principle states, If, after giving it my best effort for a reasonable time (ranging from an hour to a decade or more, depending upon the context), the situation still doesn’t work, then I leave it with full confidence that I’ve done the right thing. 

If we stick with something through the hard times, if we face our troubles, we have the opportunity to learn about ourselves and our reactions. In learning, we evolve. But there is a difference between commitment and masochism; when our innermost feelings inform us that our current direction no longer serves our highest good, we may then in good conscience commit to a new direction.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)
 

“While a commitment to remain together helps create an atmosphere of spiritual growth through compromise, sacrifice, sharing, openness, trust, and cooperation, we are not necessarily meant to stick a relationship out no matter what.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)
 

“Be selective in making commitments and scrupulous about keeping them. Don’t break commitments unless no other alternatives exist, and then carefully communicate about the broken commitment to all relevant people.”
(GAY HENDRICKS i boken ”A year of living consciously”)


“Any pattern or issue that happens at least 3 times for you means you are unconsciously committed to that outcome.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS)

Läs även Agreements

Contact

”When our words, perceptions and actions are born out of a living embodied presence, there is a genuineness that inspires and empowers our life. Presence becomes the basic ground or context in which the communication of information occurs. It is the energetic channel from which knowledge emerges and is communicated. An embodied presence is what exists when our entire body is in a state of attention, and it is from there that authentic contact comes forth. Without presence, contact is one-dimensional. It is like telling about something you’ve heard about, as compared to telling about a first-hand experience. 

How strange it seems that, despite its power to heal and inspire, contact plays such a small part in our education and healing professions, to say nothing of our everyday life. Somewhere along the line, the emphasis on getting ahead, accumulating material goods, and climbing to the top of the heap has severed us from the importance of quality human contact. The goal of collecting enough techniques and theories to go out and get a job overrides the underlying importance of presence and contact as the ground from which technique becomes effective. 

Contact can take many forms, but the form itself does not guarantee that genuine, spirit-to-spirit contact will be made. A handshake between two strangers can have the power to initiate a lifetime relationship, while two people can spend the night together and make no contact whatsoever. Just because our feet and legs are on the ground does not mean that we are grounded. We establish our contact with ground by allowing our energetic presence to move as a living charge through our legs and feet into the ground. We make contact visually by allowing our presence to move as excitement through our eyes into the environment, not by just looking at somebody. Unexpectedly, but often with great reward, we can find contact in conflict and aggression. As Fritz Pearls said, “Contact is the appreciation of differences.” Contact can take almost any form as long as we bring an energetic presence to the form. 

Contact is how we are with somebody or something. Presence, which is our embodied awareness, is the mother of contact. Contact is the process of transmitting meaningful information through language, touch, emotions, nonverbal gestures, and energy fields, and it originates in our living presence. As our living presence is active and dynamic, so is our contact. Contact offers the possibility of relating to ourself, others, and our daily situations on a moment-to-moment basis. This notion of contact includes our spectrum of awareness. 

If technique becomes our goal, this will shield us from the possibility of a deeper connection. I have seen this over and over again in aikido, where someone may be performing a technique letter-perfect, but because the spirit of the event is missing there is no real relationship between technique and partner. When this happens the partner looks like he is being mauled and dragged around the mat. The same thing can happen in bodywork, where the practitioner can have their hands in the right place and be doing the proper technique without really touching the person living in the body. Or it can happen in therapy where the therapist does all of his relating through the style of his system. He may be doing the “right” thing, but his way of relating is flat, overstylized, and unconnected to the person he is working with. 

When we make contact, we are able to connect with the spirit of living things. Contact with life can be experienced as a texture, a tone, a mood, a sense, or a feeling, and it is the emerging of presence. Sometimes this quality is very tangible, and at other times it may only be a sense of something. With training in the perceptive and intuitive aspects of the body, we can “read” or sense qualities of presence and contact. This type of perception is like that of the experienced sailor who can “read” the conditions of the sea. There is nothing particularly mystical or magical about what he can see and sense; it is simply a matter of experience. In the same way, if we allow ourself to experience and be touched of life, we can “read” qualities of energy, presence, and contact. Through certain practices, especially in the movement and contemplative arts, this type of perception can be developed so that sensing qualities of energy becomes second nature. 

We can feel a probing, cautious quality about some people’s contact that says, “I want to go slow and feel if this is safe.” With others, there is a radiance that gushes over in its yearning to make contact. When these radiant people are out of touch with their energy, they will often say, “I am giving, available, and open – why does no one respond to me?” They are unable to feel that they don’t allow the space for someone to come forward. Another person may ooze a sticky, syrupy quality of energy that is seductive. These people have a carnivorous view of contact that tells them they will be somebody if they can ingest someone else. Other people simply beam and delight us with the lightness and humor that they bring to life. Yet another type exudes a stillness and weight that evokes the image of a center pole, a quiet depth whose level of contact is deeply caring. 

Contact in this sense of perceiving and connecting is fundamental to the process of learning. It allows a teacher to see the most appropriate way to approach a student, and it builds a bridge of trust that helps the student learn. It can tell a personnel director something about a job applicant that is not on the resumé. It can help a physician work with a child who is afraid of doctors. It can tell a police officer the best way to defuse a potentially dangerous confrontation. It can inform a parent about the needs of a child who is reluctant or shy in talking about personal matters. To contact the rhythm of someone’s excitement is to connect with the deepest and most essential part of them, and this connection creates the conditions for further learning and communication to occur. If we engage a person and their excitement in the learning process, instead of trying to hammer in information, learning can be satisfying in the moment as well as applicable to other areas of life. 

Learning to ski last winter, I took a lesson from an accomplished skier and certified instructor. He initially amazed me, as his instructions were similar to the ones I use with my students. He spoke of the importance of relaxation, going with the contours of the slopes, and trusting my body to feel weight, balance, and flexibility. His images were creative and useful. I was inspired and immediately put to use what he was telling me. But after a point, I got stuck. The instructor came over, reeled off his terrific aphorisms, and I again tried to put them to use. But there was no progress. Something was missing. 

I realized that he wasn’t making contact with me. He wasn’t seeing me and what I needed to learn in order to move ahead. His wonderful information lacked a connecting bridge to the more essential part of me. I was left with great tips but with no real ground to learn and develop. If he had been able to make qualitative contact with me, he could have communicated what I needed to know to inspire me to move forward and improve. As it was, the information was like that on a mimeographed handout. He was simply repeating what he said to everyone, without shaping his material in a way that was meaningful to my learning. When I didn’t improve, he became frustrated and increased his outflow of “knowledge” instead of seeing what would be the appropriate thing for me. Perhaps if he had tuned in, he might have brought forth the suggestion to turn my hip a little this way, or lean slightly that way, or even work with the energy of my emerging frustration. 

This event brought home that no matter how “new age,” enlightened, or philosophically correct an idea, without presence and contact they remain only ideas. Having good ideas without being able to embody and effectively communicate them is like spitting in the wind. Presence and quality contact are the things that make the difference between someone who delivers information and someone who is an inspiring teacher. A quality teacher is someone who can transmit experience and the joy of learning. 

Contact is a process that is dynamic, changing, and rhythmic, and the more that contact emerges from an embodied presence, the more powerful and effective it will be. In this process the energetic exchange of information can take place within ourself, between ourself and someone else, or between ourself and the current situation in our life. 

Establishing contact with ourself naturally creates the foundation for purposeful contact with others and the environment. We must first learn how to be with ourself before we can truly be with others. Connecting in a responsible way with our excitement cultivates a basic ground from which to mobilize and extend out. We learn that the ways we contact ourself – gently, directly, lovingly, incisively – are also the ways we contact those outside of us. Understanding how we contact ourself helps us to take responsibility for our projections and fantasies. 

Contact with others is the natural outgrowth of the connection we have made with ourself. When we are connected with ourself, our excitement automatically begins to flow outward, and we weave the fabric of our lives with the streaming and pulsations of those around us. In contact with others, we enact the ancient excitatory process of forming families, tribes, and communities. Having connected with our own energetic vision, we are able to qualitatively contact those around us. 

Contact with the conditions in which the events of life occur offers a panoramic view of our world situation. We see how we affect the environment and how the environment, in turn, shapes us. We experience that everything is in a state of change, that some things are in our dominion and others are unquestionably out of our control. Coming in contact with the conditions of life exposes our vulnerability. This is often painful, and it also shows us the limits of our personal power. But integrating and accepting these limits often gives birth to the awareness of a power much greater than that of personal ego. This inspires us toward openness and acceptance in our life. 

Contacting the nature of our situation, which is the situation of life, can bring us to the universal insights of love, service, impermanence, and wisdom. It calls forth genuine yearnings that can only be called religious, in the deepest sense of the world. It invokes awe at the immensity of life and appreciation for our place in it. 

Children are testimonies to the power and value of presence and contact. Almost all children, whether they are healthy, emotionally disturbed, juvenile delinquents, or have severe learning disabilities, are clearly more interested in and affected by the qualities of presence and contact than by anything else. When you are present they respond to you. When you leave, they too will leave. If you are beating around the bush, they know it. Because of their sensitivity, working with them is a razor’s edge. If you veer even a fraction of an inch, everyone falls over the side. This instant feedback is infuriating, but it is challenging in the presence and contact that it offers. 

The urge for contact in children is as great as their resistance to it. This resistance simply says how much they want it, how much we all want it. Children will disguise their need for contact in predictable ways. When they start to argue, they are often only requesting contact. When they fight, they show their inability to handle intimacy, or their frustration with it. If they run off, they are most likely afraid of again being denied the contact they long for. Yet, when they finally allow themselves to connect directly with another person, they soak it up like a sponge. Their eyes shine with warmth and love, and it feels like being at a huge banquet. A powerful comment about contact is the report that almost all emotionally disturbed children have had a minimum of, if any, genuine contact in their lives. It is also clear that what has been most instrumental in these children’s healing and growth has been meaningful contact.”
(RICHARD STROZZI HECKLER i boken “The anatomy of change”)
 

”Kontakt är ett nyckelord inom gestaltteorin. Mellan människor och inom oss själva fungerar det precis som när vi sticker in stickkontakten i väggurtaget. Genom kontakten får vi energi. Anledningen till att vi går miste om äkta kontakt beror på att vi gärna undviker dess förutsättningar – att känna och uppleva ilska, förvirring, sorg eller beroende av någon annan. Alla är typiska exempel på vad som behövs för att man ska stå i kontakt med sitt inre. Förmår vi dessutom förmedla känslorna till personer som har med oss att göra kan vi få uppleva en av livets höjdpunkter: äkta kontakt med en annan människa.”
(AGNETA LAGERCRANTZ i boken ”Hjärtans hjärna”) 

Läs även Dålig kontakt med känslorna och Kontakt med inre barnet

Control patterns

”Control is very costly; it takes a lot of energy to maintain. It uses many of our personal resources to monitor and select the experiences and feelings that are acceptable or unacceptable. The cost is our aliveness. Whenever we control our experience, we sacrifice a measure of vitality. Most of my clients come into therapy wanting to get rid of certain feelings and only experience certain other, better ones. While it makes sense to want to feel good, doing it through control ultimately fails. It takes a while for many clients to realize this: that the strain and fatigue of control is actually causing their suffering, not the feelings they were trying to select and discard.”
(CHRISTINE CALDWELL i boken “Getting our bodies back”)
 

”When you get over being controlled by your fear of unknown consequences, you become free – free to live each moment in a state of love.”
(SUSAN M. CAMPBELL i boken “Truth in dating”)
 

”One of the best ways to become aware of your own control patterns is to pay attention to your speech patterns and gestures. Here are eight of the more common unconscious speech patterns that can block you from feeling your wants. 

Unconscious Speech Patterns
1. Asking a Question and Then Answering It
Do you ever ask a question and then before the other has had a chance to answer, answer the question yourself? When you notice yourself doing this, use Truth Skill #7, Revising an Earlier Statement. Even if you are in the middle of answering the question, stop and say, “I just noticed I’m starting to answer my own question. I’d like to start over…” Simply repeat the question and then keep quiet, allowing the other person to do whatever he does with your question. Usually, we answer our own question because we are trying to avoid the anxiety of not knowing whether we’ll get the answer we want. 

2. Beginning with a Disclaimer
Do you ever begin a request with a disclaimer such as, “I know this is probably too much to ask, but…” or “I’m not attached to this, but…” or “I hope you don’t think me pushy or rude, but…”? These apologetic preambles indicate anxiety about what you’re requesting. What are you afraid of? What if that happened? It’s useful to identify your fear and recognize that a fear is usually just a thought about what could happen. These kinds of fears are not real. 

3. Using Manipulative Phrases
Some people unconsciously add phrases like “don’t you agree?” or “isn’t that so?” at the end of a sentence. This is another speech pattern designed to get someone to agree with you when you fear that they may not. You want agreement, but are not taking responsibility for wanting this. When you notice such a pattern, use your noticing to become aware of what you are trying to avoid. What if this person doesn’t agree with you? What painful consequences do you imagine? Usually when you see yourself trying to get agreement by using such a phrase, you’ll wake up and realize that you actually don’t need this person to agree with you. You’re just operating from a pattern you learned a long time ago. 

4. Laughing or Giggling
Have you ever found yourself laughing or giggling when speaking about your wants, or when feeling a want that you don’t dare speak about? Laughing can be an unconscious way to mask feelings that you don’t want to feel – for example, to avoid feeling how much you really want something. If you know that you sometimes do this, be mindful of this tendency and when you notice it, stop and feel your feelings. 

5. Explaining and Justifying
Some people cannot ask for something without explaining or justifying why they have a right to ask for it. Example: “I washed the dishes, so now it’s your turn to dry them.” (Instead of “I would like you to dry these dishes” or “Will you dry the dishes?”) Justifying your request is another way of trying to control the outcome or your anxiety about asking. If you catch yourself doing this, simply revise your initial request. Start over. Some people imagine that a clear, direct statement of a want will come across as controlling. But actually, a simple, direct expression is more relational. You’re saying what you want and letting the other respond however he responds. You’re not manipulating him by telling him how reasonable or how justified your request is. When you add an explanation, rationale, or justification, this is controlling. Controlling comes from fear – the fear that if you are simply open to whatever happens, you might not be able to handle it. The fear of disappointment is just part of your conditioning. You didn’t always get what you wanted as a child. It hurt to feel frustrated or disappointed. Now, to ward off the possibility of more pain, you go around fearing that you’ll hear bad news and trying to make sure that you don’t. 

6. Saying “We Need To…”
Have you noticed yourself or another starting a request with the words, “We need to…” or “You need to…” instead of saying “I want us to…” or “I want you to…”? You avoid making a request in favour of the subtly manipulative “We need to…” An example would be saying, “We need to get this issue out in the open,” rather than “I want to talk with you about this issue.” When you find yourself making a statement like this, restate it as a direct want. Some people fear sounding pushy, but in truth people are more apt to give to you if you can be open and responsible about saying what you want. 

7. Embedded Requests
Here’s another subtly manipulative strategy that comes from an experience I have had with a woman I’ll call Fran. Her control pattern works this way: whenever she wants me to do something with her or for her, she’ll start out her request by saying, “I’ll do such and such for you, and then you can do thus and thus for me.” She has not asked me if I want her to do that for me; nor have I ever give her any indication that I’d be open to doing thus and thus for her. Her language assumes I’ll do what she wants, but she never asks me. Then when I do not do it, she’s disappointed – thus confirming her unconscious expectation that no one will give her what she wants. 

8. Threats
When all else fails, there are always threats – direct threats and covert threats. A threat is any statement or behaviour that signals “If you don’t do what I want, you’ll be sorry.” Nan told Jacob, “If you start going out with other women, I’ll need to keep things balanced by dating other men.” Can you see how Nan avoids asking for what she wants? This is controlling. She doesn’t say, “I don’t want you to go out with anyone but me” (which would be relating). She masks her vulnerability by using a threat. 

We have just considered eight ways of avoiding asking openly for what you want. If you saw yourself in any of these examples, you have just taken the first step in getting free of the control pattern. Becoming aware of a pattern will help you let it go. Now that you see it, you can probably also see how unnecessary it is.”
(SUSAN M. CAMPBELL i boken “Truth in dating”)

Här nedan är “Truth skill #7” som hon hänvisar till i texten ovan (punkt nr 1) 

”Revising an Earlier Statement
Revising an earlier statement is also known as ”going out and coming in again.” This means giving yourself permission to revisit a particular interaction or moment in time if your feelings change or if you later connect to some deeper feelings or afterthoughts. For example, after telling your date that you’d be interested in going out with her again, you later realize that you aren’t attracted to her, but were afraid to hurt her by telling the truth. So you decide to revise your original statement. You call her up and tell her, “I realized after you asked me about getting together again that I didn’t feel safe about telling you the truth about my feelings. I was afraid of hurting you. What’s true for me is that I’m not feeling attracted to you, I want to respect you by being truthful with you.” 

This truth skill can be useful any time you realize later on that your feelings have changed. You simply let the person know, “After I said such and such, I later realized there was more to it than that. What I now feel is ___.” Or, “When I said such and such, I realize now that I wasn’t very present or aware. If I had it to do over, I’d tell you ___.””
(SUSAN M. CAMPBELL i boken “Truth in dating”)

Läs även Kontroll

Den esoteriska vägen

”I sitt sökande kommer varje människa, förr eller senare, fram till den ena situationen efter den andra där hon tvingas välja. Ständigt nya insikter gör att hon inte längre kan ta till sig gamla tankegångar, och detta kan medföra stora inre konflikter, såväl som yttre gentemot andra människor. 

Hon ställs inför faktum att hon måste avstå något för att kunna vandra vidare på den inslagna vägen; samtidigt är hon rädd att avstå det hon har, ty hon vet ju inte vad hon får i stället. 

Helst skulle hon vilja se ett varuprov, men något sådant ges inte åt henne, och hon blir därför helt ensam om sina beslut om vilken väg hon skall gå och vad hon kanske måste avstå ifrån för att kunna följa den vägen. 

Den esoteriska vägen är ingen lätt väg, nej, det är den svåraste väg man kan gå, men längs den väntar det absolut största äventyret. Ingen resa runt denna planet, eller i kosmos, kan överträffa den resa varje människa gör när hon färdas inåt mot sitt eget Inre Jag.”
(AMBRES)

Fotnot: Den esoteriska vägen = Den inre vägen

Det undermedvetna (det omedvetna)

“Even when you don’t remember, you can’t forget.”
(TED MORTER i boken “Dynamic health”)


”Vi pratar kunnigt om ”freudianska misstag”, analyserar våra drömmar och undrar över hur det undermedvetna påverkar vårt dagliga uppträdande. Men ändå underskattar de flesta av oss i hög grad det undermedvetnas spännvidd. Det finns en jämförelse man kan göra som kanske ger en bättre uppfattning om hur det undermedvetna tränger igenom och påverkar allting. På dagen kan vi inte se stjärnorna. Vi säger att de ”kommer fram” på natten, fastän de finns där hela tiden. Vi undervärderar också antalet stjärnor. Vi tittar upp mot himlen, ser några otydliga stjärnor och antar att det är allt som finns. När vi reser bort från stadens ljus ser vi en himmel som är överströdd med stjärnor och blir överväldigade av himlavarvets prakt. 

Men det är först när vi studerar astronomi som vi får veta hela sanningen: de hundratusentals stjärnor som vi kan se en klar natt utan måne är bara en bråkdel av stjärnorna i universum, och många av de ljuspunkter som vi förmodar vara stjärnor är egentligen hela galaxer. 

Så är det med vårt undermedvetna: de ordentliga, logiska tankarna i vårt medvetna förstånd är bara en tunn slöja över det undermedvetna, som är aktivt och i funktion hela tiden.”
(HARVILLE HENDRIX i boken ”I stället för skilsmässa”)
 

”Oavsett vad det omedvetna har programmerat en person till, kan det förändras med en smula medvetenhet.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)
 

”Det som vi är medvetna om kan vi ofta göra någonting åt. Det som vi inte är medvetna om gör alltid något med oss.”
(GORDON JOHNSEN)
 

“We do well to remember that it’s what we don’t see that can control us. By making our inner hurdles visible, we reduce their power to influence and inhibit our lives.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)
 

”IS THE UNCONSCIOUS DANGEROUS?
Unfortunately, the theoretical zeitgeist is that delving into the deep unconscious is dangerous. It is an outgrowth of nineteenth-century religious philosophy that espouses the belief that we are all inhabited by demons that must never be unleashed. There are no demons! We are inhabited by needs and pain from their lack of fulfillment. They are knowable.”
(ARTHUR JANOV  i boken “The biology of love”)

En sann…

”En sann mästare är inte den som har flest lärljungar utan den som skapar flest mästare.
En sann ledare är inte den som har flest anhängare utan den som skapar flest ledare.
En sann konung är inte den som har flest undersåtar utan den som leder flest till kunglighet.
En sann lärare är inte den med störst kunskap utan den som får flest andra att nå kunskap.
En sann Gud är inte den med de flesta tjänarna utan den som tjänar de flesta.”
(NEALE DONALD WALSCH i boken ”Samtal med Gud”)
 

”Den sanna ledaren har inget behov av att leda. Han är nöjd med att bara peka ut vägen.”
(HENRY MILLER)

Ett bättre liv?

“Madonna said it in her song “Drowned World”: “I traded fame for love.” She was discussing what she gave up for love. She found fame a poor substitute. “It’s like a drug. It’s so heady it sweeps you off your feet,” she said in March 1, 1998, cover story interview in the London Sunday Times. It is not like a drug. It is a drug! It covers not being loved. The trouble is we need more and more. “Suddenly, you’re in a stadium with a hundred thousand people screaming your name and you’ve never felt so lonely.” Who could say it better?”
(ARTHUR JANOV i boken “The biology of love”)
 

”Till exempel har USA:s mäktigaste mediekvinna brottats med sin vikt i över tjugo år utan att lyckas behålla den vikt hon önskar. Detta trots att hon har alla pengar i världen och har anlitat de bästa experterna och prövat många tekniker. Lösningen ligger inte hos någon annan utan den finns hos henne själv.”
(SUSANNA och MARTIN EHDIN i boken ”HQ”)
 

”Varje liv är unikt – och varje liv är svårt. Ofta kommer vi på oss själva med att avundas andra deras liv: “Om jag ändå vore lika vacker som Marilyn Monroe”, “Om jag hade Marguerite Duras begåvning” eller “Om jag fick leva ett spännande liv som Hemingway”. Och så långt är det ju riktigt: då skulle vi inte ha samma problem, i varje fall inte våra egna. Men vi skulle ha andra problem: deras. 

Marilyn Monroe, den sexigaste, berömdaste och friaste av kvinnor, som till och med åtråddes av presidenten i sitt land, dränkte sin förtvivlan i alkohol och dog av en överdos av barbiturater. Kurt Cobain, sångaren i gruppen Nirvana, som blivit en internationell stjärna över en natt, begick självmord innan han fyllt trettio. Ett nobelpris och ett liv utöver det vanliga kunde heller inte rädda Hemingway från hans djupa känsla av existentiell tomhet; också han tog sitt liv. Vad gäller den högt begåvade, av sina älskare dyrkade, Marguerite Duras förstörde hon sig med alkohol. Varken begåvning, berömmelse, makt, pengar eller mäns eller kvinnors beundran gör i grunden livet enklare.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Bot på naturlig väg”)
 

”I think everyone should get rich and famous and do everything they ever dreamed, so they can see that it’s not the answer.”
(JIM CARREY)

Five short chapters 

“1) I walk, down the street.
There is a deep hole in the sidewalk.
I fall in.
I am lost…
I am hopeless.
It isn’t my fault.
It takes forever to find a way out. 

2) I walk down the same street.
There is a deep hole in the sidewalk.
I pretend I don’t see it.
I fall in again.
I can’t believe I am in the same place.
But it isn’t my fault.
It still takes a long time to get out. 

3) I walk down the same street.
There is a deep hole in the sidewalk.
I see it is there.
I still fall in… it’s a habit.
My eyes are open.
I know where I am.
It is my fault.
I get out immediately. 

4) I walk down the same street.
There is a deep hole in the sidewalk.
I walk around it. 

5) I walk down another street.”
(hämtat från boken ”Healing the Child Within” av CHARLES L. WHITFIELD)
Copyright Portia Nelson, 1980

Fotspår

”En natt hade jag en dröm. 

Jag drömde att jag gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde bilder ur mitt liv fram. Jag såg på varje bild två par fotspår i sanden; ett par var mina och det andra var Guds. 

När den sista bilden syntes såg jag tillbaka på fotspåren. Jag upptäckte då att många gånger under mitt liv fanns endast ett par fotspår. Jag såg också att detta var under de mest ensamma och svåra stunderna i mitt liv. 

Detta bekymrade mig mycket och jag frågade Gud om detta. Gud, du sa när jag en gång bestämde mig för att följa dig, att du skulle gå med mig hela vägen. Men jag ser att under de svåraste tiderna i mitt liv finns det bara ett par fotspår… Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig mest. 

Gud svarade: Mitt kära barn. Jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig. Under tider av svårigheter och prövningar när du bara kan se ett par fotspår, då bar jag dig.”
(MARGARET FISHBACK-POWERS)

From the heart 

”If we place two guitars next to each other and puck the ”E” string of one guitar, the ”E” string of the other guitar will begin to vibrate as well. This principle is called sympathetic, or harmonic, resonance. This phenomenon of acoustics also works with the human voice: If we speak from our mind, the mind of the other person resonates; if we speak from our heart, that person’s heart resonates. 

Sometimes, we may choose to speak from the mind – to explain a math problem, for example. To clarify the difference between the two ways of speaking, I’ll describe an incident I experienced: Some years ago, before retiring for the night, I checked on my little daughter. As I tucked her covers in, I gazed down at her, and felt how much I loved her. I wanted to tell her, but didn’t want to wake her, so I reminded myself to tell her in the morning. 

The next day I remembered my intention and told my daughter I loved her. She heard me, but she didn’t feel the love – because in that moment, my awareness wasn’t in my heart as it had been the night before, my attention was in my head as I remembered to tell her. 

Nowadays, I don’t even have to say the words ”I love you,” though I still do; I can just say, “How was school today?” or ”I like that outfit,” but I speak from my heart, and so they feel the love. Even the simplest words spoken from the heart carry farther and deeper than the most eloquent poetry from the mind. 

Speaking from our heart, we can even say, ”I am in pain,” or ”I’d like you to do something different from what you are doing,” and our feeling expression will help to get our point across without animosity.”
(DAN MILLMAN i boken ”No ordinary moments”)

Läs även Hjärtliga citat

Förändring 

Nedanstående mycket starka, inspirerande och visdomsfulla text (och dikt) har jag saxat från boken ”Eating for beauty” av DAVID WOLFE. 

“As you embark and continue into this process, remember that you do not need to focus on perfection, just progress. Old habits die hard, but they do die. Some shifts will happen immediately, while others will take time. The path may be relatively easy or it may be challenging. 

You need to move at your own pace and begin where you are. Consistently move that pace up as you are able. 

Handle yourself like a wise manager does when bringing a prize fighter along – he makes sure that his prize fighter does not face anyone in his early bouts who could knock him out. Push yourself along at a pace that your confidence and ability can handle. 

Minor victories lead to major victories. Small commitments lead to large commitments. An object in motion tends to stay in motion, whether it is a train, a car, an emotion, a habit, or a belief. One step leads to another. Each triumph brings you closer to realizing your goal. 

All changes should be adopted with common sense. Too sudden of a shift can ”shock” the body. Everything comes as it should, in its own time. The way to create lasting change is to step outside of your comfort zone, but not into your shock zone. 

A word to the wise
Habit does advise
That a sudden shift
May be too swift 

A shift’s gift
May stir and uplift
Things of the past
But released slow
Instead of fast 

When you continue to strive
Slow changes arrive
Persistency is like a gauge
Step-by-step
Page-by-page
Consistency is nature’s wage
That unlocks any cage”
 

“There’s only one corner of the universe you can be certain of improving, and that’s your own self.”
(ALDOUS HUXLEY)


”Ditt liv är förändring. Bota inte förändringens smärta genom att rycka av fjärilen dess vingar.”
(GADDI)


”Nästan alla har vi genomfört positiva förändringar bara för att snart återfalla i våra gamla vanor, så att varje kliv framåt följs av att man halkar ett stycke bakåt. Det här beror på en naturlig, undermedveten ovilja att släppa välbekanta mönster. 

Ingenting är enklare än att sluta röka; jag borde veta, för jag har gjort det tusen gånger. – Mark Twain 

Som barn vande du dig vid en viss filt, leksak eller läggdagsritual. På samma sätt vänjer sig din kropp och ditt undermedvetna vid en välbekant vikt och aktivitetsnivå och vid vissa beteendemönster. Det här gäller goda vanor (att motionera dagligen), neutrala vanor (att läsa innan man somnar) och negativa vanor (att röka). Så snart ett mönster har etablerats har vi alla en tendens att motsätta oss förändringar. 

Att bryta en negativ vana eller etablera en positiv sker i två steg: det första är att genomföra den önskade förändringen och det andra att vidmakthålla den. Gamla mönster har en tendens att åter göra sig påminda om man inte kan hålla kvar det nya länge nog för att det ska bli välbekant. Det kan ta mellan tre månader och ett år. Använd din vilja på samma sätt som om du skulle springa ett maraton och inte ett hundrameterslopp. Motstånd mot förändringar hör livet till. Förståelse för att det förhåller sig så gör inte förändringen lättare, men du inbillar dig i alla fall inte att det ska gå lätt. Du kan använda dig av din viljestyrka för att komma över motståndet.”
(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)


“För att kunna förändra sin situation måste man först bli medveten om den.”
(SUSANNA & MARTIN EHDIN i boken “HQ”)


“You will never change your life until you change something you do daily.”
(MIKE MURDOCK)


”Att förändra ett beteende är en process som består av tre steg. Motivering, framsteg och steg tillbaka. Detta gäller oavsett om förändringen handlar om att sluta röka, börja träna eller något annat. Om du ägnar din lediga tid åt att sitta i tevesoffan och äta ostbågar och bestämmer dig för att promenera en timme tre kvällar i veckan, så kommer den förändringsprocessen nästan säkert leda till att du vid något eller några tillfällen åter sitter i soffan och äter ostbågar. Det är som att vi människor måste gå tillbaka och smaka på det gamla beteendet, för att kunna utvärdera det nya beteendet och på allvar integrera det i våra liv. Om vi inser att det som ser ut som ett bakslag faktiskt är en del av framåtrörelsen kan vi fortsätta förändringsarbetet utan att låta oss nedslås lika lätt.”
(DAN JOSEFSSON & EGIL LINGE i boken ”Den mörka hemligheten”)


”När någon slutar försöka göra om oss och accepterar oss så som vi är, är det faktiskt nog just då som vi är mest villiga att ändra oss.”
(ANDREW G. MARSHALL i boken ”Jag älskar dig men jag är inte förälskad längre!”)


“The curious paradox is when I accept myself just as I am, then I can change.”
(CARL ROGERS)


“Action is not easy in this world; forces of doubt and inertia are everywhere, even within our own mind and body. Still, we must act. Words may be cheap, concepts and philosophies may be elegant, ideas may abound, and good intentions may sound impressive. Turning all the words, concepts, and ideas into action requires energy; it requires sacrifice. We have to overcome insecurity and hurdle past self-doubt, lethargy, apathy, excuses, and a hundred good reasons not to rock the boat, to stay the course. But we keep getting the same message from life: It’s better to do what we need to do than not do it and have a good reason. This states, as well as anything, the Law of Action.”
(DAN MILLMAN i boken “The life you were born to live”)


“Thousands of motivational speakers thunder out passionate and eloquent ideas like this just to inspire us to get off the couch and make a new life, to put out some effort, some will, some discipline. Still, most of us take action only when the emotional, mental, or physical pain gets so bad that we have to. Let’s change this. Let’s acknowledge that action and change require initial discomfort, effort, and energy. Let’s even say we’re really ready to take some needed action in our life. But how? It boils down to one of the most powerful three-word phrases in the English language: Just do it. 

Most of us wait for permission from our insides to do anything. We wait to “feel motivated.” We wait until fear is looking the other way, until self-doubt and insecurity step aside and give us permission to act. But action is stronger than subjectivity; there are times when we have to act with strength and courage no matter how we’re feeling or what we’re thinking.”
(DAN MILLMAN i boken “The life you were born to live”)


”Tyvärr verkar det som om vi måste lida innan vi är beredda att genomgå någon förändring.”
(BENGT STERN)


“Before you’ll change, something important must be at risk.”
(RICHARD BACH i boken “Messiah’s handbook”)


“Not everything that is faced can be changed. But nothing can be changed until it is faced.”
(JAMES BALDWIN)


”Underskatta aldrig din förmåga att förändra dig själv. Överskatta aldrig din förmåga att förändra andra.”
(H. JACKSON BROWNE, Jr)


”Two truths about change: It’s difficult. It’s possible.”
(DAN MILLMAN)


”När förändringarnas vind blåser bygger somliga vindskydd, och andra väderkvarnar.”
(MAO TSE TUNG)
 

”Jag tycker att det är fascinerande att de flesta människor planerar sina semestrar med mer omsorg än de planerar sina liv. Det är kanske för att flykt är lättare än förändring.”
(JIM ROHN)


“As many of us have noticed: Change is inevitable; growth is optional.”
(unknown)


”Alla slags förändringar bör helst utgå från kärlek.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)


“Man kan inte förändra det man inte accepterar.”
(NEALE DONALD WALSCH i boken ”Samtal med Gud bok 3”)


”Du kan inte förändra andra människor så lämna dem ifred. Vi förbrukar en massa energi med att försöka göra andra annorlunda. Om vi använde hälften av den energin på oss själva kunde vi göra oss själva annorlunda, och när vi är annorlunda reagerar andra annorlunda gentemot oss.”
(LOUISE L. HAY i boken ”Din egen kraft”)
 

”Normalt sett brukar inte människor förändra sig när allt går dom väl, utan först när saker och ting går åt skogen. Det är därför som kriser ger oss möjligheter.”
(ALBERTO VILLOLDO i boken ”Schamansk healing”)


”You must be the change that you wish to see in the world.”
(MAHATMA GANDHI)


”Det finns inget beständigt förutom förändring.”
(HERAKLEITOS)


”There is a huge difference between WANTING to change & BEING WILLING to change. Almost everyone wants to change for the better. Very few are willing to take the steps necessary to create that change.”
(JOHN T. CHILD)


”Change isn’t easy. But if you’re in enough pain, the idea of making changes may start to seem more attractive. I often hear, “Boy, I’m in so much pain. I’m ready to try just about anything.” Awareness is the first step in healing. Part of the benefit of pain is to get our attention, to help us make the connection between when we suffer and why so we can make choices that are a lot more fun and healthful. 

The experience of emotional pain and unhappiness can be a powerful catalyst for transforming not only behaviors such as diet and exercise but also for dealing with the deeper issues that really motivate us. We are most successful when we also address the emotional and spiritual dimensions that most influence what we choose to do or not do. 

It’s very hard to motivate people to make even simple changes in their behavior such as altering their diet or exercising when they feel depressed, lonely, or fearful, which are epidemic in our culture these days. It is only when the deeper issues of pain, self-esteem, apathy, and purposelessness are addressed that people become willing to make lifestyle choices that are life-enhancing rather than ones that are self-destructive.”
(DEAN ORNISH i boken “The spectrum”)


”Change is never painful. Only resistance to change is painful.”
(BUDDHA)


“Den som är rädd för förändring är också rädd för livet.”
(kinesiskt ordspråk)


”Det första steget till förändring är att acceptera var du är just nu.”
(DAN MILLMAN i boken ”Den fredlige krigarens heliga resa”)


“The world is changed by your example, not by your opinion.”
(PAULO COELHO)


“On the Verge of Change 

Before we can find the will to change, we have to find a willingness. This willingness can only come from a twofold realization: 

1. We realize that our present situation isn’t working very well.
2. We realize that the answer lies not in trying to change others or the world, but in changing ourselves. 

Before we can awaken, we have to notice we’ve been asleep. The realization that we’ve been asleep for most of our life can feel disillusioning, disorienting, and even depressing; we see clearly, perhaps for the first time, how far we have to go. 

On the verge of change, things seem to get worse because we finally see our errors clearly. When we feel stuck, going nowhere – even starting to slip backward – we may actually be backing up to get a running start.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


“Most often, when we make a change in our life, we focus on what we have to give up: We “lose” weight; we “give up” smoking, alcohol, or another drug; we “end” a relationship. But the moment we end one thing, we begin another: In losing weight, we gain lightness; in giving up smoking or other drugs, we enhance our health and vitality and form a new relationship with ourselves and with reality; in ending a relationship, we may open the space for a more fulfilling one. 

Choice involves giving up something we want for something we want more. Usually, a part of us wants to change, and another part doesn’t. No change is all good or all bad. Whether change feels easy or difficult depends upon where we put our focus and energy.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


“When I insisted that I was willing to change, Socrates agreed: “You’re only too happy to change your clothing, your hairstyle, your partner, your apartment, your job; you seem willing to change everything except yourself.” 

Socrates was right; I had spent years searching for happiness outside myself, fruitlessly trying to improve the world and other people instead of focusing on the need to change my insides – my attitudes, beliefs, and approach to life. I was like the man who insisted that he didn’t need glasses – that they just weren’t printing the newspaper clearly anymore. 

We come to maturity as human beings when we take conscious responsibility for our own actions. This responsibility comes the moment we realize that the world we see mirrors our state of awareness, and our conflicts and dissatisfaction originate from a dependence on the outside world to satisfy us and make us happy. We can change our outward life endlessly and not touch the cause of our dissatisfaction. Conscious evolution begins as we take responsibility for clearing our own obstructions.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


”Consider how hard it is to change yourself and you’ll understand what little chance you have in trying to change others.”
(unknown)


”En förändring innebär inte alltid en förbättring, men en förbättring kräver alltid en förändring.”
(okänd)


“If you resist change, you resist life.”
(SADHGURU)


”If you want something new, you have to stop something old.”
(PETER DRUCKER)

Läs även Five short chapters, Inre förändring och Vilja eller ovilja?

Gör nåt mer

”Gör nåt mer än bara existera – lev.

Gör nåt mer än bara berör – känn.

Gör nåt mer än bara se – betrakta.

Gör nåt mer än bara läsa – ta in det.

Gör nåt mer än bara höra – lyssna.

Gör nåt mer än bara tänk – begrunda.

Gör nåt mer än bara tala – säg något.”
(JOHN H. RHOADES)

Human rules

“Rules for Being Human:
1. We get only one body. We may like it or not, but it’s the only thing we are guaranteed to keep for a lifetime.
2. We will learn lessons. Since Earth is a full-time school, every person or incident is our teacher.
3. Lessons often appears as ”mistakes” or ”failures.” The only real ”mistake” is not learning the lesson.
4. A lesson is repeated until learned. It will appear in various forms until we learn it. If we still are here, we still have lessons to learn.
5. If we don’t learn the easy lessons, they get harder. Pain is one way the universe gets our attention.
6. We’ll know we’ve learned a lesson when our actions change. Only action turns knowledge into wisdom.
7. We will tend to forget these rules.
8. We can remember any time we wish.”
(DAN MILLMAN i boken ”No ordinary moments”)

Idealism

”Vårt samhälle hyllar illusionen att alla belöningarna går till de perfekta. Men många av oss håller på att märka att det kostar på att vara perfekt. Följderna av att efterapa ”idealmänniskorna” kan tära på oss, fysiskt, mentalt, känslomässigt och andligt. Jag har arbetat med så många bra människor som har lidit av olika sjukdomar – missbruk, depression, sömnlöshet och sjuka relationer. Det är människor som aldrig blir arga, aldrig tänker på sig själva i första hand, aldrig ens ber för sig själva. En del har cancer i kroppen och de vet inte varför. Djupt begravda i deras kropp, tillbakaträngda längst inne i deras medvetande, finns alla deras drömmar, vrede, sorg och längtan. De uppfostrades till att tänka på sig själva i sista hand eftersom det var så bra människor gjorde. Det svåraste för dem är att bryta sig loss från denna uppfostran, att upptäcka vem de verkligen är. Eftersom de förtjänar sin egen kärlek, förtjänar de förlåtelse och medkänsla och därför också att uttrycka sin ilska och sin egoism.”
(DEBBIE FORD i boken ”Krama din skugga”)

Läs även här

Inbjudning

”Det intresserar mig inte vad du arbetar med. Jag vill veta vad du trängtar efter och om du vågar drömma om att möta ditt hjärtas längtan. 

Det intresserar mig inte hur gammal du är. Jag vill veta om du vill riskera att se ut som en dåre för kärlekens skull, för äventyret att leva. 

Det intresserar mig inte vilka planeter som står i konjunktion till din måne. Jag vill veta om du har berört det innersta av din sorg, om du har blivit öppnad av livets svek eller har blivit förtorkad och sluten av rädsla för mer smärta. Jag vill veta om du kan sitta kvar i smärta, min eller din egen, utan att röra dig för att dölja den, dämpa den eller ta bort den. 

Jag vill veta om du kan finna glädje, min eller din egen; om du kan dansa hängivet och låta extasen fylla dig från tårna utan att säga åt oss att vara försiktiga, vara realistiska eller att tänka på det begränsande att vara människa. 

Det intresserar mig inte om din historia är sann. Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att förbli sann mot dig själv; om du kan uthärda anklagelsen att svika och inte svika din egen själ. Jag vill veta om du kan vara trogen och därigenom pålitlig. 

Jag vill veta om du kan se skönheten även om den inte är vacker varje dag, och om du kan se att din källa är Guds närhet. Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt och mitt, och ändå stå vid sjöns strand och ropa mot silvermånen: ”JA”! 

Det intresserar mig inte var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlad, trött, plågad ända in i märgen, och göra vad som behövs för barnen. 

Det intresserar mig inte vem du är, hur du hamnade här. Jag vill veta om du tänker stå mitt i elden tillsammans med mig och inte dra dig undan. 

Det intresserar mig inte var eller vad eller tillsammans med vem du har studerat. Det intresserar mig vad det är som bär dig framåt inom dig när allt annat sviktar och försvinner. Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen tycker om ditt eget sällskap under de tomma ögonblicken.”
(Inbjudning, inspirerad av ORIAH DREAMER, en indian äldste, maj 1994)
(från boken ”Själens intelligens” av D. ZOHAR & I. MARSHALL)

Inre förändring

“Sedan långt tillbaka har läkare känt till att det finns enstaka och mycket sällsynta fall av vad man kallar spontan remission (återgång) av cancer. Vi har hört talas om tillfällen då läkare skulle operera en patient och efteråt sagt: ”Vi öppnade honom, men han var full av cancer, och det fanns ingenting vi kunde göra. Cancern var omöjlig att operera. Vi kunde bara sy ihop igen. På sin höjd kunde han ha ett halvår kvar att leva.” men fem eller tio år senare visar det sig att personen fortfarande lever, och det utan ett spår av cancer.

Man skulle kunna tro att läkarna skulle bli fullständigt fascinerade av fall som dessa och göra allt för att studera och utforska dem noggrant. Så är inte fallet. I åratal har läkare envist hållit fast vid inställningen att sådana här saker är omöjliga, och det är bara under de senaste femton åren som man på allvar börjat studera sådana fall. Det är fortfarande för tidigt för att dra några vetenskapligt och statistiskt giltiga slutsatser av resultatet, men det finns mycket som pekar på att en av de gemensamma nämnarna hos dessa sällsynta fall är att patienterna själva genomför mycket radikala förändringar i sina liv. När de själva fått höra att de bara har ett år kvar att leva, säger de till sig själva: ”Det var då förbaskat om jag ska tillbringa resten av mina dagar med att gå och slita på IBM. Jag vill renovera gamla möbler. Det är det jag alltid har velat göra.” Eller: “Om jag bara har ett år kvar att leva, så vete sjutton om jag vill leva med den där gamle stofilen jag är gift med.” De genomförde alltså drastiska förändringar i sina liv, och deras cancer försvinner.”
(M. SCOTT PECK i boken “Vidare på den smala vägen”)


“All events in life that appear to be negative are, in fact, unique opportunities to become more complete and whole inside and to move forward in life. Whenever we need to give ourselves more love, time and appreciation but fail to fulfill these essential needs, someone or something in our life will push us in that direction. Feeling rejected by or being disappointed and angry with another person, highlights a lack in taking responsibility for the negative things that happen to us. Blaming oneself or someone else for an unfortunate situation results in the feeling of being a victim and is likely to manifest itself as disease. Moreover, if we cannot understand the accompanying message of our illness, we may even have to face death to appreciate life or living.

Cancer, in an unconventional sense, is a way out of a dead-locked situation that paralyses the heart of a person. It helps to break down old, rigid patterns of guilt and shame that keep a person imprisoned and bound by a constant sense of poor self-worthiness. The current medical approach does not target this major issue behind cancer, but the “disease process” does, provided it is allowed to take its course. Chemotherapy, radiation, and surgery encourage a victim mentality in the patient and are unlikely to heal the root causes of this affliction. Miracle cures happen when the patient frees himself or herself of the need for victim-hood and self-attack. When the person’s inner sense of well-being and self-acceptance are strong, external problems fail to have a major disruptive impact. Thus, removing external problems in life alone may not be sufficient to induce a spontaneous remission; an accompanying inward change is also essential.”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Cancer is not a disease”)


“The pattern common to all these women (who recovered from breast cancer) was that recovery, which the medical profession views as a return to the predisease condition, was in fact a transformation into something new. In my experience, the disease often opens one to a spiritual reality previously unrecognized.

The sense of our mortality and our reason for being stares us in the face. What is real? How can we do something real before we die?

In that moment the long trip from head to heart occurs and the intelligent, loving light shines on our path and lights our way. We contact something that goes beyond all our previous experiences and are aware of an order in the universe that includes darkness and disease. However, it is all spiritual and part of life and leads us to a rebirth and reawakening to a new reality. When one reawakens to this potential in each of us the resources that come with this are incredible. We know we can survive events that are full of pain because we have a constant source of renewal.”
(BERNIE SIEGEL i boken “Peace, love and healing”)


”Those who have gone into complete remission of cancer and remained free from it are also the most likely candidates to reveal the mechanisms that cause and cure cancer.

Anne was 43 when she was diagnosed with an incurable form of lymphoma and was given only a short time to live. It was strongly recommended that she have radiation and chemotherapy treatments, the two most commonly used methods of combating cancer cells. Anne was aware that the treatments could not only substantially increase the risk of secondary cancer, but also have potentially severe side effects. She refused the treatment, arguing that if the cancer was incurable anyway, why treat it and suffer painful side effects.

Having accepted that she had an incurable disease, which meant that she came to terms with death, Anne felt free to look for alternative ways to make the “transition” easier. Rather than passively accepting her fate, she decided to focus on feeling well and began taking an active role in improving her well-being. She tried everything from acupuncture and herbal medicine to meditation and visualization, which were all definite signals of caring attention sent to her body’s cells. Anne’s cancer went into remission a few months later. Within a year all apparent signs of cancer had disappeared, much to the astonishment of her oncologist. Now, over two decades later, she is not only without a trace of cancer, but she also feels that she has never been healthier and more vital as she is now.

Linda was diagnosed with a malignant melanoma (the most aggressive form of skin cancer) when she was just 38 years old. After several unsuccessful operations, she was informed that her cancer had progressed to the point that it was “terminal” and that she had only one year to live. Linda also refused treatment with chemotherapy and radiation and, instead, focused on the more positive approaches of healing, including yoga, praying, vegetarian diet, meditation and daily visualizations. Today, 22 years after having outlived her death sentence, she is as healthy as she can be with no trace of even a skin irritation.

Both Anne and Linda have changed their entire attitude to life from being passive victims of an uncontrollable “invasive” disease, to being active participants in the creation of a healthy body and mind. Taking self-responsibility was their first step to remove the focus from cancer and direct it towards consciously creating healthfulness.

To call the remissions “miracle cures” is certainly not correct. Today there is ample documentation of remarkable recoveries with every type of cancer and nearly every other disorder, from diabetes to warts and even AIDS. The fact that a spontaneous remission of cancer can occur even in the final stages of the illness shows that the immune system has not only the potential to quickly and effectively clear the body from existing tumors, but also to prevent new ones from forming, provided their causes are addressed. A shift in attitude fron “having” to attack and kill cancer cells to leaving them in peace and eliminating the energy-depleting influences in life may be a strong enough stimulant for the immune system to do away with the symptom (the cancerous tumor). Without its root causes, cancer is as harmless as a simple cold.

People like Anne and Linda don’t have to be the exception, they can be the rule. When Michalis, a Cypriot businessman, came to me with kidney cancer, he told me that his doctors had given him only one month to live. They had already removed one of his kidneys and believed that his second one “would not make it that much longer either.” Yet one month was sufficient for Michalis to remove enough toxins from his body to stop the cancer from growing. The cleansing procedures turned out to be very effective for him. Formerly a heavy drinker, meat eater, and late night reveler, he decided to stop depleting his energy from one day to the next. I have seen few people as determined to change his lifestyle as Michalis. The next visit to his cancer clinic in Germany three months later (much to the doctor’s surprise, as they didn’t expect to see him alive) revealed no trace of kidney cancer or any other disease, and after 14 years he is as healthy and active as ever.

Spontaneous remissions rarely occur spontaneously or for no apparent reason. The body regards cancer as an emotional and physical obstruction that can be overcome through a healing crisis and cleansing on all levels of body, mind and spirit. Active participation in the healing process and taking self-responsibility (an expression of love for oneself) is an absolute necessity in the treatment of every type of disorder, including cancer. Having cancer does not equate with being a helpless victim who is at the mercy of oncologists or surgeons.”
(ANDREAS MORITZ i boken “Timeless secrets of health & rejuvenation”)


“I had spent years searching for happiness outside myself, fruitlessly trying to improve the world and other people instead of focusing on the need to change my insides – my attitudes, beliefs, and approach to life. I was like the man who insisted that he didn’t need glasses – that they just weren’t printing the newspaper clearly anymore.

We come to maturity as human beings when we take conscious responsibility for our own actions. This responsibility comes the moment we realize that the world we see mirrors our state of awareness, and our conflicts and dissatisfaction originate from a dependence on the outside world to satisfy us and make us happy. We can change our outward life endlessly and not touch the cause of our dissatisfaction. Conscious evolution begins as we take responsibility for clearing our own obstructions.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


“What we achieve inwardly will change outer reality.”
(OTTO RANK)

Läs även Förändring

Inspiration

Nedanstående är hämtat från Molly Larkin’s hemsida www.mollylarkin.com 

”The Creator gathered all of creation together and said,
 -”I want to hide something from the humans until they are ready for it. It is the realization that they create their own reality.” 

The Eagle said, -”Give it to me, I will take it to the Moon.”
The Creator said, -”No. One day they will go there and find it.” 

The Salmon said, -”I will hide it in the bottom of the ocean.”
The Creator said, -”No. They will go there, too.” 

The Buffalo said, -”I will bury it on the great plains.”
The Creator said, -”They will cut into the skin of the Earth and find it even there.” 

Then Grandmother Mole, who lives in the breast of Mother Earth, and who has no physical eyes but sees with spiritual eyes, said,
-”Put it inside them.”
And the Creator said, -”So be it.””


”Whenever we are inspired, we are touched by Spirit.”
(DAN MILLMAN i boken “Living on purpose”)

Jag bad om…

”Jag bad om styrka och fick svårigheter för att göra mig stark. 

Jag bad om visdom och fick problem att lösa. 

Jag bad om välgång och fick muskler och hjärna till arbete. 

Jag bad om mod och fick faror att övervinna. 

Jag bad om kärlek och fick människor i nöd att hjälpa. 

Jag bad om väntjänster och fick möjligheter. 

Jag fick inget av det jag ville ha, istället fick jag allt det jag behövde…”
(okänd)

Karaktärsstörning

”När en psykiater ställer diagnosen karaktärsstörning, beror det på att mönstret av ansvarsflykt är relativt gravt hos den det gäller. Ändå försöker vi alla då och då fly från ansvaret för våra egna problem – på ofta ganska subtila sätt. Att jag fick min egen subtila karaktärsstörning vid 30 års ålder kurerad har jag Mac Badgely att tacka. Vid den tiden var han chef för den öppna mottagning, där jag slutförde min institutionspraktik i psykiatri. På mottagningen anförtroddes jag och de andra praktikanterna nya patienter enligt en rotationsprincip. Kanske var jag mer intresserad än de flesta av mina kamrater av patienterna och min egen utbildning. Jag upptäckte att jag arbetade mycket längre än de gjorde. I allmänhet träffade de sina patienter en gång i veckan. För min del blev det ofta två eller tre gånger och sålunda såg jag mina kamrater gå hem halv fem varenda eftermiddag, medan jag hade schemat fullt till klockan åtta eller nio på kvällen. Jag kände mig illa behandlad. Allteftersom jag blev mer och mer irriterad och mer och mer uttröttad insåg jag att något måste göras. Alltså gick jag till doktor Badgely och förklarade situationen. Jag undrade om jag kunde få slippa rotationen och nya patienter några veckor så att jag kunde komma ifatt. Trodde han det var möjligt? Eller fanns något annat sätt? Mac lyssnade intensivt och avbröt mig inte en enda gång. När jag tystnade sa han mycket vänligt efter ett ögonblicks eftertanke: ”Ja, jag kan se att du har ett problem.” 

Jag lyste upp och kände mig förstådd: ”Tack så mycket, vad tror du man kan göra åt det?” 

På det svarade Mac: ”Som jag sa, Scott, du har verkligen ett problem.” 

Det var ju inte det svar jag väntade mig. ”Ja”, sa jag, lätt irriterat, ”jag vet att jag har ett problem. Det är ju därför jag har kommit hit. Vad tycker du jag ska göra?” 

Mac svarade: ”Scott, du har nog hört vad jag sagt. Jag har lyssnat till dig och jag håller med dig. Du har verkligen ett problem.” 

”För Guds skull”, sa jag, ”jag vet väl att jag har ett problem. Det visste jag väl när jag kom hit. Frågan är vad jag ska göra åt det.” 

”Scott”, sa Mac, ”jag vill att du hör på mig. Lyssna noga så ska jag säga det en gång till: du har verkligen ett problem. Mer exakt, du har ett tidsproblem. Med din tid, inte min. Det är inte mitt problem. Det är ditt problem med din tid. Du, Scott Peck, har ett problem med din tid. Det är allt jag tänker säga dig.” 

Jag vände mig om och vandrade ut ur Macs rum, ursinnig. Jag var ursinnig i tre månader. Jag hatade Mac Badgely hela tiden. Jag ansåg att han var en gravt karaktärsstörd typ. Hur kunde han annars vara så förhärdad? Här hade jag gått till honom och ödmjukt bett om lite hjälp, ett råd, och den grobianen hade inte ens velat försöka hjälpa till, inte ens göra vad han borde som klinikchef. Om han inte ägnade sig åt sådana frågor i egenskap av klinikchef, vad i helvete skulle han då syssla med? 

Men efter tre månader började jag på något sätt inse att Mac hade rätt och att det var jag och inte han som led av en karaktärsstörning. Min tid var mitt ansvar. Det tillkom mig och bara mig att bestämma hur jag ville använda och organisera min tid. Om jag ville ägna mer tid än mina kamrater åt mitt arbete så var det mitt fria val och konsekvenserna av valet ansvarade jag för själv. Det kunde vara svårt för mig att se mina kamrater lämna mottagningen två eller tre timmar före mig och det kunde vara svårt att lyssna till min hustrus klagan att jag ägnade mig för lite åt familjen, men plågan var ett resultat av ett val som jag själv hade gjort. Om jag inte ville lida hade jag fria händer att inte arbeta så hårt och organisera min tid annorlunda. Mitt tunga arbete var inte en börda som lastats på mig av ett hårdhjärtat öde eller en karaktärsstörd klinikchef. Jag hade själv valt mitt liv och gjort mina prioriteringar. 

Utgången blev att jag inte ändrade mitt sätt att leva. Men på grund av den förändrade inställningen försvann min ilska mot kamraterna. Det var ju inte logiskt att hata dem för att de valt ett annat sätt att leva än jag, när jag hade fria händer att bli som de, om jag ville. Att hata dem var att hata mitt val att vara annorlunda, och det var ju ett val som jag var lycklig över. 

Svårigheten att ta ansvar för vårt eget beteende ligger i en önskan att fly från den plåga som åtföljer beteendets konsekvenser. Genom att be Mac Badgely ta ansvar för organiserandet av min tid försökte jag undgå obehaget med de många och långa arbetstimmarna, trots att de var en oundviklig konsekvens av mitt val att engagera mig starkt i patienterna och min utbildning. Genom att vända mig till Mac försökte jag också omedvetet stärka hans auktoritet över mig. Jag gav honom fullmakt, överlämnade min valfrihet. Egentligen sa jag: ”Ta befäl över mig. Det är du som är chefen.” Närhelst vi försöker undvika att ta ansvar för vårt eget beteende, gör vi det genom att försöka lasta över ansvaret på någon annan individ, organisation eller enhet. På det sättet överlämnar vi en fullmakt, antingen till ”ödet”, ”samhället”, regeringen, företaget eller chefen. Av det här skälet har Erich Fromm så riktigt givit sin bok om nazism och auktoritetstro titeln ”Flykten från friheten”. För att undgå den plåga som följer med ansvar försöker miljoner människor dagligen fly från valfriheten.”
(M. SCOTT PECK i boken ”Den smala vägen”)


”De karaktörsstörda gör främst sina egna barn illa. Som på livets andra områden försummar de att ta tillräckligt ansvar för barnens fostran. De brukar avfärda sina barn på tusen små sätt i stället för att ge dem den uppmärksamhet de behöver. När deras barn blir brottslingar eller får svårigheter i skolan lägger karaktärsstörda föräldrar skulden på skolsystemet eller på andras barn, som de påstår har ”dåligt inflytande” på deras egna. Den attityden ignorerar naturligtvis det verkliga problemet.

Eftersom karaktärsstörda föräldrar undandrar sig ansvar, blir de ansvarslösa modeller för sina barn. Till slut lägger sådana föräldrar skulden på barnen, i sina ansträngningar att undvika ansvar för sitt eget liv: ”Ni ungar gör mig galen!” eller: ”Enda skälet till att jag fortsätter att vara gift med eran pappa/mamma är ni ungar!” eller: ”Eran mamma har blivit ett nervvrak på grund av er!” eller: ”Jag kunde ha gått genom college och blivit något om jag inte haft er att försörja.” På det här sättet säger de här föräldrarna till sina barn: ”Ni bär ansvaret för att mitt äktenskap är som det är, för att jag mår dåligt och för att det gått dåligt för mig i livet.” Eftersom barnen saknar förutsättningar att inse hur tokigt det låter, tar de ofta på sig ansvaret och i samma grad de lyckas göra det blir de neurotiska. På det här sättet producerar karaktärsstörda föräldrar nästan alltid karaktärsstörda eller neurotiska barn. Det är föräldrarna själva som låter sina missgärningar gå ut över barnen.

Det är inte bara i föräldrarollen som karaktärsstörda individer är otillräckliga och destruktiva. Samma drag går igen i deras äktenskap, deras vänskapsförhållanden och deras affärer – på alla områden där de inte vill ta ansvar för att kvaliteten blir hög. Det är oundvikligt eftersom inget problem kan lösas innan, som jag sa tidigare, en enskild individ tar ansvar för att lösa det. När karaktärsstörda personer ger andra skulden – en make/maka, ett barn, en vän, en mor eller far, en arbetsgivare – eller någon annan omständighet – dåligt inflytande, skolan, regeringen, rasismen, sexismen, samhället, ”systemet” – för sina bekymmer, kommer dessa bekymmer att kvarstå. Inget har åstadkommits. Genom att avhända sig ansvaret kan de känna sig tillfreds med sig själva, men de har givit upp försöken att lösa sina livsproblem, de har givit upp sin inre utveckling och blivit död materia i samhället. De har lagt över sin plåga på omvärlden.”
(M. SCOTT PECK i boken ”Den smala vägen”)


”Jag känner en högt begåvad men pessimistisk person som gärna utbreder sig länge och vältaligt – om jag inte hindrar honom – om de förtryckande krafterna i vårt samhälle: rasismen, sexismen, det militärindustriella komplexet och landsortspolisen som trakasserar honom och hans vänner på grund av deras långa hår. Om och om igen försöker jag tala om för honom att han inte är ett barn längre. När vi är barn har våra föräldrar på grund av vårt verkliga, starka beroende en reell, stor makt över oss. De har ju på det hela taget ansvaret för hela vårt välbefinnande och vi är ju faktiskt utlämnade till dem. När föräldrar är förtryckare, vilket de ofta är, står vi som barn i stort sett maktlösa inför dem. Våra valmöjligheter är begränsade. Men som vuxna och psykiskt friska har vi nästan obegränsade valmöjligheter. Det betyder inte att inslag av plåga saknas. Ofta står vårt val mellan det mindre onda av två onda ting – men fortfarande kan vi välja.

Naturligtvis instämmer jag med den person jag citerade att det verkligen finns förtryckande krafter i hela världen. Trots allt har vi frihet att välja varje steg i sättet att möta och handskas med dessa krafter. Min bekant kan välja att leva i en del av landet, där polisen inte gillar ”långhåriga typer”, och fortfarande låta sitt hår växa. Han har fria händer att flytta till storstaden, eller klippa håret eller till och med ställa upp som kandidat till posten som polischef. Men trots sin begåvning erkänner han inte de här möjligheterna. Han väljer att klaga över sin brist på politisk makt i stället för att acceptera och vara glad över sitt ofantliga personliga inflytande. Han talar om sin frihetskärlek och de förtryckande krafter som motarbetar den, men varje gång han talar om hur han trakasseras av de här krafterna ger han ju faktiskt upp sin frihet. Jag hoppas verkligen att han en dag ska sluta hata livet, bara för att några av de val det kräver känns svåra.

I företalet till sin bok ”Att lära sig psykoterapi” förklarar doktor Hilde Bruch att egentligen kommer alla patienter till psykiatern med ”ett gemensamt problem: en känsla av hjälplöshet, en rädsla och en inre övertygelse att inte kunna ’klara’, inte kunna ändra saker och ting.” En av rötterna till den här känslan att inte räcka till är hos de flesta patienterna en önskan att helt eller delvis undfly valfrihetens plåga. De har bakom sig något misslyckande, helt eller delvis, med att ta ansvar för sina problem och sitt liv. De känner sig sakna krafter, eftersom de i verkligheten har avstått från dem. Förr eller senare måste de, om de vill bli friska, lära sig att hela vuxenlivet består av en rad personliga val, en rad beslut. Om de helt och fullt accepterar det blir de fria människor. Lika starkt som de vägrar att acceptera det, lika starkt uppfattar de sig för alltid som offer.”
(M. SCOTT PECK i boken ”Den smala vägen”)

Kontroll

”Att tappa kontrollen
En av de frågor som oftast ställs av blivande primalpatienter är denna: ”Är det inte farligt att tappa kontrollen så där?” Den frågan grundar sig naturligtvis på att man vet att patienterna i primalterapin ”släpper loss”; de låter det hända och försöker inte behärska sig. För att besvara den här frågan måste man ställa en annan fråga: ”Kontrollen över vad?” Svaret är då: ”Kontrollen över sig själv.” 

Att tappa kontrollen betyder för neurotikern att det bortträngda självet, alla åren av hat, sorg och fruktan plötsligt släpps lösa. För normala människor är det inget problem. De har ingen primalkraft som ligger i bakhåll och därför händer det inget om de tappar kontrollen. Detta blir ett problem endast och allenast därför att vi är uppväxta med psykologiska teorier som räknar med att det undermedvetna är ett slags inferno som väntar på att släppas lös. Dessa teorier har utvecklats utifrån iakttagelser av neurotiker; när neurotiker tappar kontrollen kommer all den bortträngda kraften lös och detta händer så regelmässigt att det tycks vara något genetiskt eller konstitutionellt. Dialektiken när det gäller förlust av kontrollen i primalterapin är att ju mer man tappar kontrollen dess mer kan man kontrollera. Man kan också säga att kontroll är lättare när det inte finns så många bortträngda känslor. 

Hur har allt detta kontrollerande uppkommit? Varför har kontrollen blivit något så berömvärt? Och varför har vi internaliserat den i så hög grad? Jag ska förenkla svaret. Detta hänger samman med behovet. När ett samhälle organiseras så att det finns en elit, en klass som exploaterar och lever på andras arbete, då blir det vissa grupper som inte får sina behov fyllda medan andra i eliten har för mycket. Det blir nödvändigt med kontroll för att hindra de utnyttjade grupperna att uttrycka och skaffa sig vad de behöver. 

Kontrollen kan ske på flera sätt. Först och främst genom den råa styrkan; genom att straffa dem som kräver att få sina behov fyllda. Det är ett grovt och oförfinat sätt att öva kontroll. En subtilare metod går ut på att övertyga de behövande, dels om att de inte behöver, dels om att de behöver något annat. Det är en avledningstaktik som kontrollerar de behövandes hjärnor så att de till sist glömmer att de har behov och vad de behöver. När de genomskådar taktiken tillgrips åter den råa styrkan. 

Ser man till de enskilda människorna så finner man samma skeende hos folk som inte längre vet om att de behöver hjälp, som aldrig skulle kräva eller be om hjälp och inte ens kan tro att de förtjänar den. De kommer tidigt i livet fram till att de är illa lottade och så anpassar de sig därefter och ställer inga krav. Sekreteraren tänker aldrig på att hon kunde vara något annat. Arbetarna tänker inte på att de borde äga en del av fabriken där de arbetat i tjugo år. Barnet vet inte ens om att någon borde ta upp det och hålla om det och kela med det. På halvt omärkliga vägar blir behovet förnekat, hämmat och förändrat. I stället för att vilja bli kramad av sin mor blir mannen promiskuös i sin sexualitet. I stället för att öppet tala om att han ogillar sina föräldrar klår pojken upp andra barn. 

Kontrollen är det centrala. Föräldrarnas behov kommer automatiskt att kontrollera barnet. Om en pappa ”behöver” känna sig respekterad, då måste barnet visa respekt med allt vad det innebär. Om en mamma behöver anses vacker, då får barnet inte säga något som innebär en annan åsikt utan att riskera att förlora moderns kärlek. I det nyanserade växelspelet mellan de behövande föräldrarna och det behövande barnet förlorar barnet för att kunna hoppas att få sitt behov fyllt i framtiden. Om alla barn fick vad de behövde skulle ingen behöva spela ut sina behov i symboler (genom att klå sina kamrater) och ingen kontroll skulle behövas. Men därför att behoven sällan fylls, så är det just kontrollen som har blivit det högsta goda i vårt samhälle. Kontroll av behov och känslor. En presidentänka t.ex. berömdes för sin elegans, värdighet och behärskning därför att hon inte bröt samman vid makens begravning. Det är inte bara det att vi finner oss i att förneka och kontrollera behoven, vi kräver sådan kontroll. Vi är fullt beredda att rätta oss efter reglerna och inte kräva eller be om för mycket om det kan ge oss beröm och kärlek. En lojal medborgare är en som arbetar hårt och inte klagar och som aldrig skulle ta emot ”allmosor”. 

”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig”, har blivit ett nationellt lösenord för oss. Vem är den bästa patrioten? Den som förnekar sig själv mest. Ingenstans är kontrollen över självet så stor som i armén – och där förväntas våra unga patrioter demonstrera sin fosterlandskärlek. Denna kontroll började tidigt i livet när man hyssjade på barnet om han talade eller skrattade för högt, när han fick en mördande blick om han jublade och var glad, när han hölls efter om han var för rörlig. Sakta men säkert kramades livet ur honom och ersattes med kontroll. Är det så underligt att han som vuxen bokstavligen kan klämma livet ur andra utan ånger eller samvetskval? 

Vad är det största problemet i den moderna skolan? Det som diskuteras mest på kollegierna? Disciplinen. Vilken gren av den psykologiska forskningen får mest stöd? Beteendemodifikation (-kontroll). Vad är det som inom psykoanalysen anses som ett avgörande tecken på mognad? Att kunna skjuta upp (kontrollera) behovstillfredsställelsen. Vad gör man med ett barn som väter i sängen? Skaffar en maskin som ger honom en chock när han väter i sängen. Vad gör man på mentalsjukhusen när alkoholister börjar dricka igen? Ger dem chocker. Vad gör man när en blottare visar sig på gatan? Kräver kontroll. ”Lag och ordning.” Överallt, i alla institutioner är vi angelägna om kontroll därför att vi i alla sammanhang tar ifrån folk deras behov. Utan kontroll ingen exploatering. Det är inte säkert att kontrollen alltid ligger i öppen dag. Iaktta en neurotisk förälder en stund och se hur han eller hon oavbrutet kontrollerar, hyssjar på, bannar och förebrår barnet. Sällan ser man att en sådan förälder lyfter upp ett barn som spelar ut och ger det en kram. Men det är ju därför barnet spelar sin roll. Vi rusar liksom iväg i fel riktning, vi ilar för att avvärja följderna av de otillfredsställda behoven i stället för att se till att de blir tillfredsställda. Vi tycks inte fatta att alla dessa otaliga och mångförgrenade problem som jag beskrivit aldrig skulle finnas till om vi inriktade oss, psykologiskt och socialt, på att tillfredsställa behoven. Primalterapin är motsatsen till kontroll. Den ägnar sig åt behoven. Genom att i terapin hjälpa människor att tappa kontrollen är primalteorin ett hot mot hela den institutionaliserade kontrollen. 

Neurotiska barn är oregerliga och behöver kontrolleras därför att de neurotiska föräldrarna bara förstår sig på förtryck – själva har de inte fått sina behov fyllda, de har inte haft något val annat än att trycka ner sitt själv eller leva i ständig ångest för att aldrig bli tillfredsställda. De spelar ut sina förnekanden mot barnen som sedan när de blivit vuxna ställer frågan: ”Vad händer när man tappar kontrollen?””
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)


”Att kontrollera sitt liv betyder att stiga ut ur det. Allt kan visserligen se tryggt och kontrollerat ut, men själva livet är inte längre närvarande.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”)


”We can control efforts, not outcomes.”
(DAN MILLMAN i boken “Living on purpose”)


”When a childhood has been unpredictable, our need for control goes on overdrive. 

When our emotions have been stuffed, they create tension inside our bodies. This tension we think needs to be managed by trying to control everything. 

We try to control how we feel… we try to control how other people feel… we try to control what other people think… and what they do. 

What we need is peace, but because we have never experienced peace, we falsely believe controlling anything and everything will bring us peace. 

The sad, freaking, truth is, peace comes only when we finally let go. 

Learning to accept what you cannot control is a journey. It happens slowly and over time.”
(LISA A. ROMANO) 

Läs även Control patterns

Lyssna

”När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd har du inte gjort vad jag bett dig om. 

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar förklara varför jag inte ska känna som jag gör, trampar du på mina känslor. 

När jag ber dig lyssna på mig och du tycker att du måste göra något för att reda ut mina problem sviker du mig, hur underligt det än kan låta. 

Kanske är det därför som böner hjälper en del människor. 

För Gud är stum och han ger inga goda råd eller försöker ”greja” saker och ting. 

Han lyssnar bara och låter mig klara mig själv. 

Så lyssna bara på mig är du snäll och om du vill prata kan du väl vänta på din tur en liten stund så lovar jag att lyssna på dig.”
(okänd)
 

”Att kunna lyssna är halva framgången.”
(CALVIN COOLIDGE)
 

“I’ve never learned anything while I was talking.”
(LARRY KING)
 

“A wise old owl sat on an oak; The more he saw the less he spoke; The less he spoke the more he heard”
(unknown)
 

“One of the most powerful things you can do on any day is to listen consciously. Begin by examining the intentions behind your listening. Some people listen to find fault with what the speaker is saying. Others listen with a “What’s in it for me?” intention, while many listen to rebut, argue, or debate. Conscious listening is based on a different set of intentions. Your first intention is to make sure you understand exactly what the other person is saying. Call this “listening for accuracy.” A second intention is to resonate with the emotion, if any, under the words. Call this intention “listening for feeling.” If the person is angry, for example, your best move is to resonate with the emotion and draw it out so you can understand it. People deeply want to be heard. Seldom do they want advice or opinions or debate. Imagine a world in which people actually listened to each other!”
(GAY HENDRICKS i boken ”A year of living consciously”)


”Lyssna så hör du även det som inte sägs.”
(okänd)


”Innan man börjar höra dåligt börjar man lyssna dåligt.”
(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)


“The biggest communication problem is we do not listen to understand. We listen to reply.”
(okänt ursprung)


”Ingen hör annat än det han förstår.”
(JOHANN WOLFGANG VON GOETHE)


”En normal människa är naturligtvis inte kluven. Det betyder att när hon tar dig i hand så tittar hon inte åt annat håll. Hon kan lyssna helt, något som är sällsynt i en neurotikers sällskap. Neurotikern kan egentligen bara höra vad han vill höra. Han tänker oftast på vad han själv skall säga härnäst. Det han hör värderas vanligtvis bara i den mån det på ett eller annat sätt har anknytning till honom själv. Han kan inte vara objektiv och uppskatta det som är utanför honom själv för vad det är värt (och det gäller hans barn). Neurotiska samtal kan sällan gå utöver de personliga upplevelserna (”då sa jag”, ”då sa han till mig”) därför att neurotikerns intresse ligger hans eget oförverkligade själv. En normal person är intresserad av sitt själv på ett annat sätt. Allt i världen behöver inte ha relation till det, men han kan se sig själv i relation till världen. Han använder inte yttervärlden för att täcka sin inre värld.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)


“Visdom är den belöning du får för ett liv fyllt av lyssnande där du hade föredragit att prata.”
(DOUG LARSON)

Läs även Känslokommunikation och Lär dig lyssna till din kropp

Martyr/Hero

Mer

”Mer
Neurotikern vill alltid ha mer. Mer av vad, beror på hans symboliska behov. Om han är intellektuell och har flytt till huvudet vill han ha fler fakta. Om hans försvar är att äta, vill han ha mer mat. Andra vill ha pengar eller makt. Det blir aldrig nog därför att det är ett verkligt behov som fylls på symbolisk väg i stället för att upplevas som det är.

Jag har blivit starkt medveten om detta när jag har försökt förklara primalterapin för intellektuella. Hur många fakta man än lägger fram så vill de alltid veta lite mer. Den som inte kan känna vad som är riktigt är osäker på sig själv och alla fakta i världen kan inte få honom att känna sig säker. Den intellektuelle samlar alltså fakta för att skyla sin osäkerhet liksom en annan samlar mat omkring sig för att inte känna sig tom och ihålig invärtes. Om en människa bär på primal hjälplöshet kan han känna ett tvång att kontrollera allt fler situationer för att undvika denna smärtsamma känsla. Om primalkänslan är maktlöshet drivs han att öka sin makt. ”Mer” är lösenordet.

Både chefen och arbetaren vill ha mer. Ingendera kan någonsin känna sig tillfredsställd om hans grundkänsla är otillfredsställdhet – att aldrig ha blivit tillfredsställd av sina föräldrar. Om det inte funnes några överflödsbehov skulle den kamp mellan ägare och arbetare som nu förs knappast existera (det skulle kanske inte finnas några ägare). För då skulle ingen vilja ha mer än han behövde. Ingen skulle vilja utnyttja andra. ”Mer” är drivkraften i ett sjukt samhälle – större vinster, mer hus, mer bilar, fler filialer. Det går inte att uppfostra samhället till att behöva mindre. Uppfostran kan inte åstadkomma något sådant. Det gäller att låta folk känna vad de verkligen behöver. Då får de inga härledda behov. De kommer t.ex. inte att vilja ligga med alla de träffar – och det borde kunna eliminera en hel del otrohet och därmed sammanhängande äktenskapsproblem.

Föräldrarna kommer inte kräva mer och mer respekt (dvs. fruktan) av sina barn för att dämpa ner sina egna mindervärdeskänslor. Politikerna kommer inte att vilja ha allt större makt att använda mot folket. Intellektuella kommer inte att ägna livet åt ett meningslöst samlande av fakta för faktas egen skull för att inte känna sig dumma, obetydliga och oönskade. Om man känner primalbehovet ända ner i botten reduceras alla de härledda behoven och livet blir enklare, vi blir mindre hagalna och mer avslappnade.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)


”Att vara nöjd med lite är svårt, att vara nöjd med mycket är omöjligt.”
(MARIE von EBNER-ESCHENBACH)
 

”Vad en generation anser vara lyx anser nästa vara nödvändighet.”
(ANTHONY CROSLAND)
 

”Fattig är inte den som har lite utan den som aldrig får nog.”
(JEAN GUÉHENNO)


“Money doesn’t change people, it only reveals!”
(unknown)


”Stort begär är ändlös fattigdom.”
(indiskt ordspråk)


”För neurotikern är det strävan som är det viktiga, inte resultatet. Därför kan han ofta inte göra färdigt det han har påbörjat. Han försvarar sina halvfärdiga arbeten med att han har så mycket att göra. Men han har så mycket att göra därför att han inte gör något färdigt. Att avsluta något och ändå känna att något fattas gör ont. Det är därför många som arbetar på en hög examen har det så besvärligt de sista månaderna. Det är också därför en del människor inte kan slå sig till ro med pengar på banken. Så fort de har betalat sina skulder måste de låna igen för att kunna sträva vidare. Att känna: ”Jag har lyckats, nu har jag pengar på banken, och ändå känner jag mig olycklig”, är outhärdligt. Men strävan tar hand om det.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)


”Begäret stillas inte av pengar, lika lite som törsten släcks av saltvatten.”
(KSEMENDRA)

Misstag eller misslyckande?

”Det har stort värde att leva helt och fullt och begå misstag om du överlever och lär av dem, därför att då är din kunskap äkta. Den stammar från din egen erfarenhet. Stora misstag kan leda till stor visdom om vi är uppmärksamma, lär av dem och inte upprepar dem.”
(DEAN ORNISH i boken ”Kärlekens läkande kraft”)
 

”Med rätt vägledning och stöd kan ett sammanbrott bli ett genombrott.”
(DEAN ORNISH i boken ”Kärlekens läkande kraft”)


”När botten är nådd har man i alla fall fast mark under fötterna.”
(okänd)


”We may be disappointed if we fail, but we are doomed if we don’t try.”
(BEVERLY SILLS)


”Mistakes are a bridge between inexperience and wisdom.”
(PHYLLIS THEROUX)


”Du kan misslyckas många gånger men är inte misslyckad förrän du börjar skylla på andra.”
(OLAUS PETRI)


”Att erkänna ett misstag är att tillstå att man blivit klokare.”
(JOHANN KASPAR LAVATER)


”Gör aldrig samma misstag två gånger, såvida det inte lönar sig.”
(MAE WEST)


”När plan A misslyckas har vi alltid resten av alfabetet.”
(okänd)


”Att misslyckas är nyckeln till framgång. Varje misstag lär oss något. Att vara modig är att våga misslyckas.”
(MORIHEI UESHIBA)
 

”Det största misstaget du kan göra här i livet är att ständigt frukta att göra ett.”
(ELBERT HUBBARD)


“Never confuse a single defeat as a final defeat.”
(F. SCOTT FITZGERALD)


“There can be great purpose in our “mistakes” if we understand their meaning. The problems they create persist until we find the meaning or true purpose that is hidden within them. I make it a point to bless whatever happens to me and consciously attach meaning to it. That meaning becomes the reality I accept and remember. My attitude toward problems is a friendly one because they could turn out to be the best teachers I have ever had.”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Hear the whispers, live your dream”)
 

“In the larger picture, there are no mistakes, only lessons. Let’s learn from every challenge, every success, every failure.”
(DAN MILLMAN i boken “The inner athlete”)


”Genom att acceptera oss själva och komma över rädslan för avvisande tar vi vårt välbefinnande i egna händer. Att undvika att engagera sig ger en illusion av oberoende, medan däremot ett självförtroende, som är en följd av att man accepterar sig själv och är fri från rädslan för avvisande, skänker äkta oberoende. Det ger valets, beslutets och rörelsens frihet och den viktiga friheten att delta och engagera sig utan att vara rädd. 

Jag tror att vårt samhälle hjärntvättar oss till att känna att vi måste lyckas och måste bli accepterade varje gång vi närmar oss någon eller företar oss något överhuvudtaget. Om vi misslyckas blir vi utskämda. Detta innebär att när vi avvisas blir vi fruktansvärt sårade i vår stolthet, förlägna och deprimerade, vi går till hatfyllda angrepp mot oss själva och känner oss illa behandlade. Denna rädsla för avvisande resulterar i ”beslut” avsedda att förhindra möjligheten att misslyckas och bli avvisad: träffar som man aldrig bett om, arbeten som man aldrig sökt, ynnestbevis som man ryggat tillbaka för och så vidare och så vidare. 

En våldsam rädsla för avvisande dödar också spontaniteten och alla former av djärvhet. Den leder till att man med överdrivet nit går in för att slippa hamna i pinsamma situationer och därmed lägger mindre energi på skapande aktiviteter. Rädslan för avvisande och misslyckande är motsatsen till självförtroende och framgång. Den är en självuppfyllande profetia och ett recept för misslyckande. För om vi aldrig vågar låta oss bli avvisade eller misslyckas (och vem misslyckas inte i livet – ofta?), avskär vi oss från alla erfarenheter av avvisande och misslyckande. Vi blir handlingsförlamade i vår ångest. Och handlingsförlamningen medför ytterligare brist på erfarenhet av avvisande och misslyckande, vilket vidmakthåller handlingsförlamningen, vilket vidmakthåller bristen på erfarenhet och så vidare. 

Det finns inget lätt sätt att befria sig från denna bindning. Vi måste helt enkelt ta chanser och lära oss inse att även om vår stolthet blir sårad är vårt verkliga jag oskadat. 

Att tillåta oss att bli avvisade – verkligen tillåta avvisande och gradvis vänja oss både vid det och vid alla så kallade misslyckanden – är otroligt befriande. Då är vi verkligt fria! Då förmår vi knacka på vilken dörr som helst, pröva nya saker, fråga, utforska, vara handlingskraftiga på livets alla områden. Vi är fria att utnyttja alla våra inre resurser. Vi är fria att fatta beslut – verkliga beslut – inte på grund av rädsla utan på grund av att vi verkligen vill, trygga i vetskapen att inget yttre avvisande eller resultat kommer att medföra att vi avvisar eller hatar oss själva.”
(THEODORE ISAAC RUBIN i boken ”Bestäm dig – det är lättare än du tror”)


”Jag försöker lära ut att människor inte misslyckas. Människor gör val som antingen fungerar eller inte fungerar. De som inte fungerar lär oss något. Jag säger: lär dig läxan och gå vidare.”
(KATHY, psykoterapeut)
 

“Failure is success if we learn from it.”
(MALCOLM FORBES)


“Being defeated is often a temporary condition. Giving up is what makes it permanent.”
(MARILYN VOS SAVANT)


”Risker förekommer, men hela livet är ett risktagande. För ett högre liv blir riskerna större. Du rör dig längs en farlig väg. Men kom ihåg att det bara finns ett misstag i livet, och det är att inte röra sig alls. Det är att bara sitta och vara rädd, rädd för att något ska gå snett om du rör dig… Det är det enda misstaget. Du kommer inte att befinna dig i fara, men ingen tillväxt är heller möjlig.”
(OSHO)


”Tidigare misslyckanden är vägvisare till kommande framgångar.”
(okänd)
 

”Jag kan inte ge något recept på framgång, men däremot ett på misslyckande: försök att vara alla till lags.”
(H B SWOPE)


”Success is walking from failure to failure with no loss of enthusiasm.”
(WINSTON CHURCHILL)


“Masters make as many mistakes as anyone; but they learn from them.”
(DAN MILLMAN i boken “How to succeed in sport and life”)


”Your past mistakes are meant to guide you, not define you.”
(DAVID WOLFE)


“I used to fail at least fifty times a day in the gym. Failure is a natural part of the learning process – a signpost and guide to progress. In order to learn, you have to examine what’s not working and change your behavior accordingly. One successful CEO of a Fortune 500 company said that if he could live his life over, he would “make more mistakes and learn from them.” 

Most of us were taught as children to fear failure – especially public failure – and to avoid it at all cost. No one wants to be called a loser. So you learn defense mechanisms like “not really trying.” By clinging to the belief that “I could have done it if I’d really tried, but it wasn’t important enough to me,” you never really fail. 

Fear of failure produces tension; tension constricts the blood flow and slows the reflexes, which produces shallow breathing; shallow breathing results in the contraction of opposing muscle groups, which reduces coordination. Ultimately, fear of failure generates a vicious cycle that creates what is most feared. 

To break this cycle, you need to make peace with failure. It isn’t enough merely to tolerate it; you need to appreciate failure and use of it. Allow a half-dozen errors each game – even miss on purpose once in a while – just to stay loose and keep a balanced perspective. If we can make ourselves miss, we can also make ourselves hit.”
(DAN MILLMAN i boken “How to succeed in sport and life”)
 

”Our past mistakes serve as a university for success, because they teach us what not to do next time; this process is called learning. We learn through mistakes, but intelligence means not repeating the same mistake over and over. We can also learn from the mistakes of others.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


”Rädsla för misslyckande är det största hindret för framgång. Inte misslyckande.”
(okänd)


”Your best teacher is your last mistake.”
(unknown)


”A mistake repeated more than once is a decision.”
(unknown)


“A mistake which makes you humble is much better than an achievement that makes you arrogant.”
(unknown)


”Making mistakes is better than faking perfection.”
(unknown)

Mod

”Courage is a love affair with the unknown.”
(OSHO)
 

”Det behövs ofta mer mod att ändra sin mening än att förbli den trogen.”
(WILLY BRANDT)


”En sak som aldrig upphör att förundra mig är hur förhållandevis få människor som vet vad mod är för något. De flesta tror att mod är detsamma som frånvaro av rädsla. Men frånvaro av rädsla är inte detsamma som mod – det tyder snarare på någon form av hjärnskada. Mod är förmågan att gå framåt och handla trots rädslan eller smärtan. När du gör det, kommer du att upptäcka att detta att övervinna din fruktan inte bara gör dig starkare – det är också ett stort steg framåt mot personlig mognad.”
(M. SCOTT PECK i boken ”Vidare på den smala vägen”)


”Vi kan bara visa mod när vi ställs inför fruktan.”
(DAN MILLMAN i boken ”Andens lagar”)


”It is easy to be brave from a safe distance.”
(EARL WILSON)


”Man upptäcker inga nya världsdelar om man inte har mod att släppa alla kuster ur sikte.”
(ANDRÉ GIDE)


“Any intelligent fool can make things bigger, more complex, and more violent. It takes a touch of genius and a lot of courage to move in the opposite direction.”
(ALBERT EINSTEIN)


”Your fears are not walls, but hurdles. Courage is not the absence of fear, but the conquering of it.”
(DAN MILLMAN)


”Courage is being scared to death and saddling up anyway.”
(JOHN WAYNE)


“The secret of happiness is freedom; the secret of freedom is courage.”
(THUCYDIDES)


“Those who act with bravery and courage will overcome diseases, while those who act out of fear will fall ill.”
(inner classic)


”Att misslyckas är nyckeln till framgång. Varje misstag lär oss något. Att vara modig är att våga misslyckas.”
(MORIHEI UESHIBA)


”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”
(SÖREN KIERKEGAARD)


”Det är inte för att saker är svåra som vi inte vågar; det är för att vi inte vågar som de är svåra.”
(SENECA)


”Endast den som älskar är fylld av mod.”
(LAO-TSE)


”Talang är vanligt; alla har det. Ovanligt är däremot modet att följa talangen dit det leder.”
(okänd)


”A man with outward courage dares to die. A man with inward courage dares to live.”
(LAO-TSE)


”Att veta det rätta och inte göra det är brist på mod.”
(KONFUCIUS)


”Courage stands up and speaks. Courage also sits down and listen.”
(WINSTON CHURCHILL)


“Courage is like a muscle; we strengthen it with use.”
(RUTH GORDON)


”Being BRAVE means doing it being scared.”
(MICHAEL HYATT)

“Thousands of motivational speakers thunder out passionate and eloquent ideas like this just to inspire us to get off the couch and make a new life, to put out some effort, some will, some discipline. Still, most of us take action only when the emotional, mental, or physical pain gets so bad that we have to. Let’s change this. Let’s acknowledge that action and change require initial discomfort, effort, and energy. Let’s even say we’re really ready to take some needed action in our life. But how? It boils down to one of the most powerful three-word phrases in the English language: Just do it. Most of us wait for permission from our insides to do anything. We wait to “feel motivated.” We wait until fear is looking the other way, until self-doubt and insecurity step aside and give us permission to act. But action is stronger than subjectivity; there are times when we have to act with strength and courage no matter how we’re feeling or what we’re thinking.”
(DAN MILLMAN i boken “The life you were born to live”)


“I once coached a gymnast I’ll call Jill. She had worked hard on a new dismount from the uneven bars. She had done it many times in the spotting belt, then with an assist from me. Now, the time had come for her to do it alone. She was well prepared and ready; she knew it, and I knew it. She got up on the bar and was about to perform the dismount when she stopped. “I can’t do it Coach; I’m afraid.” 

“Oh, I see,” I responded. “Yes, I think I’d be feeling a lot of fear, too; after all, it’s the first time you’re doing it by yourself. Where do you feel the fear?”
“Well, in my stomach and in my muscles; they feel kind of weak.”
“So you feel afraid.”
“Yes.”
“Now that we’ve cleared that up, let’s see you do it.”
At first, she looked confused. “But, Coach, I told you, I can’t – I’m afraid!”
“Whatever gave you the idea that fear was some kind of reason not to do something?”
“Well, I –“
“The only time you have a chance to show courage is when you’re afraid, Jill.” Then I added, “It’s fine to feel afraid; it can be a healthy sign that you’re not ready for something. But in this case, you are. Fear is a wonderful servant, but a terrible master. Feel it as much as you want, Jill; experience it completely. Then do the dismount.” 

Jill hesitated for a moment; then with a look of determination mixed with just a bit of terror, she swung around the bar, let go, and did a beautiful dismount. She had understood and applied the Law of Action. 

Every day we all get opportunities to face fear or inertia and act anyway – not by leaping off rooftops into sandpiles or doing gymnastic stunts, but in even more important ways, such as taking the risk to express how we feel, to conquer old habits, or in other ways to experience the power and magic of the Law of Action.”
(DAN MILLMAN i boken “The life you were born to live”)

Människan

”Vetenskapen om människan är viktigare än varje annan vetenskap.”
(ALEXIS CARREL i boken ”Den okända människan”)
 

”Det finns ingen metod, som ger en människouppfattning, vilken omfattar på en gång helheten, delarna och relationerna till yttervärlden. För att analysera oss själva få vi lov att använda många olika slags tekniker och söka hjälp hos åtskilliga vetenskaper. Helt naturligt ger oss var och en av dessa sin särskilda bild av det gemensamma objektet och abstraherar därur endast den sida av människan, som är tillgänglig för dess speciella metod. Och summan av alla dessa abstraktioner är fortfarande mindre innehållsrik än det konkreta föremålet, och återstoden är alldeles för viktig för att lämnas ur räkningen. Anatomi, kemi, fysiologi, pedagogik, historia, samhällslära och national ekonomi uttömma icke ämnet. Människan, som specialisterna uppfattar henne, är icke den konkreta och verkliga människan.”
(ALEXIS CARREL i boken ”Den okända människan”)
 

“Människan är det enda djur som kan rodna. Och som har anledning att göra det.”
(MARK TWAIN) 

Läs även Människans ursprung

Närvaro

”Man kan inte vara närvarande om man hela tiden skyndar vidare.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Föräldraskap”)


”Mycket få människor lever i dag – de flesta gör förberedelser för att leva i morgon.”
(JONATHAN SWIFT)


”Ett barn som lever i en lugn omgivning börjar så småningom lita på föräldrarnas existens. De försvinner inte, de finns där. Barnet blir övertygat om att det befinner sig i trygghet när föräldrarna visar att de är närvarande. När barnet får upprepade erfarenheter av att föräldrarna är närvarande växer den inre tryggheten. Barnet lever i en miljö där det blir sett och hört. När föräldrarna är närvarande har de tid att lyssna och se barnet. De känner intuitivt om barnet är ledset. De märker när barnet överskrider sina gränser. De hör och ser om barnet behöver tröst. När barnet i fortsättningen märker att föräldrarna ser och hör det börjar det så småningom utveckla en förmåga att lyssna till sitt inre. Barnet blir en människa som inte nonchalerar sig själv, det är i stället medvetet om sig självt och kan då också vara närvarande i sig självt.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Föräldraskap”)
 

”TV:n kan aldrig ersätta det som händer när man läser sagor. Förälderns närvaro och sagoboken gör allting levande. Mamman eller pappan finns där och ger av sin tid. När föräldern sitter vid barnets säng ger hon eller han sitt barn ett tyst och lugnande budskap:
Du är viktig för mig, jag älskar dig, jag vill vara tillsammans med dig, jag har inte bråttom, det finns ingenting viktigare och värdefullare än du. Trots att föräldern inte säger det högt förnimmer barnet det. Handlingar talar ett tydligare språk än ord.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Föräldraskap”)
 

”Verkligheten med sina krav på planering för framtiden och begrundande av erfarenheterna från det förflutna kan komma i motsättning till och kväva vår förmåga att leva i nuet. Vi använder framtid och förflutet som ett skydd eller försvar mot nuet, eftersom nuet står i förbindelse med dödens icke-nu. För att våga vara i nuet måste jag inse möjligheten av en icke-existens i icke-nuet. 

Det finns ännu flera försvar mot nuet, självbedrägerier bort från närvarokänslan, och därmed också bort från det äkta extraordinära i livet självt. Eftersom vi är rädda för nuet, men ändå längtar efter dess extraordinära kvalitet, accepterar vi gärna falska varianter av närvarokänsla, som vi kan kontrollera bättre än de äkta. Vi förhöjer vår närvarokänsla på falskt sätt genom rökning, droger, alkohol, TV-tittande, men även genom ständigt intensivare doser av oäkta extraordinära upplevelser som skydd mot eftertanke och reflexion, som skulle kunna kullkasta mycket mer inom oss. Varje decennium tycks ha sina erbjudanden om ”häftighet”, ”ut och röja”, ”ha ball” och liknande lockrop som skydd mot ändlighet.”
(TOMAS BÖHM i boken ”Efter förälskelsen”) 

Läs även Contact och Splittrad

Offer för ödet?

”Hennes visdomskorn var skrämmande tydliga men förmedlades alltid med humor. En kväll berättade hon en historia. ”Under hela högstadiet drömde jag om att åka till Europa”, sade hon. ”Jag sparade och sparade, och till slut kom den stora dan när jag äntligen fick ge mig iväg. Första anhalten var London och det skulle bli oerhört spännande. Jag flög hit och åkte raka vägen till hotellet. När jag kom fram upptäckte jag att nån hade stulit plånboken i min ryggsäck. Där hade jag allt – pass, pengar till hela resan, resecheckar, försäkring, flygbiljetter och resplaner. Allt. Jag satte mig på golvet i hotellrummet och grät. Jag blev tvungen att avboka resan som jag hade sett fram emot så länge.” Hon avbröt sig och log. ”Får jag inget medlidande? Säg ’åååhhh’.” 

Vi lydde: ”Åååhh.” 

”Det där var offrets historia. Såna historier har vi alla. Välj ut en partner och berätta din historia för honom eller henne.” 

Jag vände mig till en snygg blondin i linnekostym och en rejäl dos Chanel No 5. Enligt namnskylten hade hennes mor valt att kalla henne Charlotte-Anne. Hon gav mig en uppmuntrande blick. Jag började. ”Förra året tog jag emot en pensionatsgäst för att göra en väntjänst. Killen var skådespelare och var med i en pjäs i West End. Min vän var regissör för pjäsen och letade desperat efter logi till honom. Jag sa att han kunde bo hos mig i tre veckor. Jag var jättesnäll mot killen, men när han skulle flytta ut hyrde han en lastbil och stal allt han ville ha från mitt hem och försvann spårlöst. Jag åkte till teatern för att klaga och de svarade utan att darra på rösten att de inte tänkte lägga två strån i kors. Min vän regissören sa bara: ’Oj då. Det var tråkigt att höra.’ Vad ger du mig för det?” 

Charlotte-Anne kontrade med sin berättelse. ”Förra  veckan gick jag på en gata mitt på ljusan dag. Jag blev av med min guldklocka som var värd 10 000 pund. Två killar överföll mig, slog ned mig och slet av mig klockan. Den hade tillhört min avlidne far. Jag blev alldeles förtvivlad.” Jag visade tillbörlig sympati. Sedan tog amerikanskan till orda igen. 

”Nu ska vi pröva hur det är att vara lite mer ansvariga för allt som händer. Jag tänker lägga till några detaljer i min historia som jag inte nämnde tidigare. För det första visste jag att det var dumt att ha alla pengar och viktiga papper i plånboken. Men jag struntade i den varnande rösten inom mig som sa: ’Var inte så dum att du stoppar allt på samma ställe.’ En sån varning är vad vi brukar kalla för röd flagga.” 

Hon ritade en röd flagga på blädderblocket. ”Medan jag packade ryggsäcken tänkte jag att det kanske var dumt att stoppa plånboken i den lilla fickan på ryggsäcken, som var hur enkel som helst att öppna. Jag kunde ha stoppat den i en påse runt midjan eller i botten på ryggsäcken där ingen kunde komma åt den. Det var min andra röda flagga. Jag struntade i den. När jag kom fram till tunnelbanestationen i London såg jag minst tio skyltar med texten Se upp för ficktjuvar, och jag funderade över om jag borde ta ut plånboken ur ryggsäcksfickan. Men det gjorde jag inte.” De röda flaggorna blev allt fler. ”Till slut noterade jag att tunnelbanevagnen var överfull och jag knuffades hit och dit. Jag tänkte till och med tanken att det vore lätt för nån att stjäla min plånbok.” Fyra flaggor. ”Vet ni vad? När jag kom fram till hotellet och upptäckte att plånboken var borta, blev jag förvånad.” Vi skrattade. ”Nu vill jag att ni berättar era historier igen, och lägger till alla detaljer som ni hoppade över förra gången.” Vi vred oss på våra stolar. 

Jag började. ”Jag kan berätta att min vän regissören egentligen inte bad mig upplåta mitt hem åt den där skådisen. Jag erbjöd mig frivilligt. Och regissören berättade faktiskt att killen hade blivit utkastad från sitt förra rum. Det kanske man kan tolka som en röd flagga?” Min partner ansåg att alla som inte var färgblinda skulle ha sett den. ”Och när jag erbjöd mig, rådde han mig faktiskt att låta bli. Han sa att han inte kände skådespelaren särskilt väl och inte kunde lova att han var pålitlig. Jag ville väl imponera på regissören med min goda handling. När killen flyttade in gav han mig inte den överenskomna hyran och kom med ständiga ursäkter, så jag borde väl ha gjort nåt åt det med en gång.” När jag hade hunnit dit höll Charlotte-Anne upp tre fingrar. ”Jag vet att det var dumt att ge honom egna nycklar, men jag gjorde det ändå.” Fyra fingrar. ”Och när jag åkte bort över helgen i samma veva som pjäsen skulle sluta, tänkte jag: Han skulle mycket väl kunna sno alla mina prylar och bara försvinna. När det var exakt vad han gjorde blev jag alldeles paff. Jag kanske kunde ha varit lite mer ansvarstagande?” Till min förvåning instämde hon. Men hennes egen historia var annorlunda. 

”Blev du verkligen attackerad mitt på ljusan dag?”
”Ja. Men det finns några saker jag inte nämnde.”
”Vad då?” Det här var spännande! 

”För det första visste jag förstås att man inte ska gå omkring med en klocka som är värd så mycket, både ekonomiskt och känslomässigt. Så sent som samma morgon varnade mamma mig för att den syntes väldigt väl. Hon undrade faktiskt om jag verkligen borde ha den på mig. Hon viftade med röda flaggan. Och jag hade redan tänkt att det var dumt att bära den så synligt, så jag struntade i rösten i huvudet.” Hon tystnade en stund. ”Jag nämnde väl inte heller att det var ett farligt och ruffigt kvarter jag befann mig i?” 

”Nej”, log jag, ”det gjorde du inte.” 

”Och jag sa ’ljusan dag’, men det var snarare skymning. Jag såg de två killarna som stod och hängde och glodde på mig. Jag tänkte att de såg otäcka ut, så jag gick in i en godisaffär. Medan jag var där inne tänkte jag: Stick iväg från den här gatan. Men jag struntade i det och övertalade mig att jag var paranoid. Jag tänkte till och med på klockan… men jag gick vidare på gatan i alla fall.” Vid det här laget hade jag tappat räkningen på alla röda flaggor. ”Det är intressant, så här i efterhand. Jag kunde faktiskt känna faran.” Jag tackade den klocklösa Chaneldoftande Charlotte-Anne för att hon hade varit min partner. 

Amerikanskan förklarade: ”Vi säger inte att det är ert fel om ni blir överkörda av en bil. Det här handlar inte om att ta på sig skulden för allt som händer. Däremot säger vi att vi kan vara mer ansvarstagande och sluta spela offer i vårt eget liv. Vi måste själva ta ansvar för hur vi reagerar på det som händer oss. Titta på ordet an-svar.” Hon skrev ordet på blädderblocket så att vi verkligen skulle fatta poängen.”
(ISABEL LOSADA i boken ”Battersea Park Road – vägen till upplysning”)
 

”Att ta ansvar för sitt eget liv och sitt välmående uttrycker sig i att man avstår från offrets sätt att leva. Ett offer är en person som konstaterar hur andra personer och omständigheter gör honom illa och berövar honom än det ena goda i livet, än det andra. Men han själv gör ingenting åt saken. Ett offer är bittert och anklagar alltid andra för sitt elände. Det ger honom ett visst välbehag. Ett offer är någon som ödet godtyckligt manipulerar och far illa fram med. Denna manipulering kommer av att offret inom sig har så mycket som är obearbetat och som han inte har konfronterats med. Alla dessa behov och känslor som han inte har mött styr honom förbi hans medvetna jag. Inte förrän han aktivt möter sitt förflutna och lever sig igenom det, kan han bli fri från de krafter som godtyckligt och ödesdigert styr hans liv. Inte förrän då kan han aktivt inverka på sitt eget liv genom att ta ansvar för det. Att ta ansvar för sitt eget liv är en av de svåraste uppgifter vi människor kan ställas inför. Det är så mycket lättare att vara offer och anklaga andra för sitt elände.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Barn av livet”)


”Vi är inte ansvariga för precis allt vi råkar ut för, däremot bär vi det fulla  ansvaret för hur vi hanterar det och vilken mening vi ger det.”
(GUY CORNEAU i boken ”Kroppen och själen i balans”)


”När vi verkligen faller offer för yttre omständigheter har vi ofta gjort något misstag som vi måste titta närmare på. Då kan vi tacka till och med dem som sårat oss. Genom den upplevelse de givit upphov till har vi lärt oss hur vi bättre ska undvika sådana situationer.”
(MARIANNE WILLIAMSON i boken ”Förändringens gåva”)


”Det är så mycket lättare att stanna kvar vid det gamla kända eländet än att möta sådant hos sig själv som inte är smickrande att se. Det är lättare att uppleva att man är ett oskyldigt offer för omständigheterna än att se sig själv som en ansvarig vuxen, som med sin livsstil har drivit sig in i den situation där man för tillfället befinner sig.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Med människan”)


”När vår yttre värld fastnar i gamla hjulspår är det vår uppgift att börja titta närmare – inte utåt, utan inåt. Vi måste hitta de delar inom oss själva som håller fast vid det gamla. Det är de delar som anklagar andra hellre än att ta ansvar för sitt eget liv, som dömer andra i stället för att välsigna dem, som är hårda i stället för sårbara, öppna och vänliga. Där finns de dolda nycklarna till våra olösta personliga mysterier. Det säkraste sättet att få uppleva yttre genombrott är att börja med inre genombrott. Medvetandets nivå är orsaksnivån, och att ta itu med problemens orsak innebär att ta itu med dem inom oss själva. Att fokusera på själva effekten – verkningarna i den yttre världen – är i själva verket att undvika själva problemen.”
(MARIANNE WILLIAMSON i boken ”Förändringens gåva”)


”Ett offer är en oskyldig åskådare som konstaterar hur illa andra behandlar honom. Offret väntar sig också att andra människor skall ta ansvaret för hans liv och ordna upp det så att han får ett gott liv. Om så inte sker blir han bitter och skyller på andra. Att ta ansvar för sitt eget liv är en så svår uppgift att många avstår från det och hellre väljer att vara bittra på andra och anklaga dem.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Flodhästen i vardagsrummet”)


”Under lång tid klandrades offer för sin egen viktimisering. »Blaming-the-victim« är kanske ett bekant begrepp. I tidig kriminologisk forskning studerades relationen mellan offer och förövare, och offrets beteende betraktades som förklaring till varför just han eller hon utsatts. Våldtäkter, misshandel, ja, till och med mord, förklarades med hjälp av egenskaper eller beteende hos offret. Idag har pendeln definitivt svängt och den som hävdar att exempelvis en våldtagen kvinna har ett visst ansvar för det inträffade kan se fram emot att bli offentligt avrättad, åtminstone verbalt. 

Jag är själv ett våldtäktsoffer. Den 6 juni 1991 blev jag våldtagen av en man som jag följt med hem. Jag kände honom lite sedan innan och tyckte att han var ganska söt. Efter några öl på krogen följde jag med honom hem och väl hemma i hans lägenhet förvandlades han från söt kille till ett våldsamt äckel. Han tvingade sig på mig, förnedrade mig och skadade mig. Var det mitt eget fel att jag blev våldtagen? 

Sexologen Katerina Janouch skrev så här med anledning av de så kallade »Stureplansvåldtäkterna« sommaren 2007: »Man väljer inte att bli våldtagen. Men man väljer vem man går hem med«. Hon menade att tjejer måste vara mindre naiva och ta ansvar för vilka val de gör och hur de beter sig. Jag tycker att hon har helt rätt, och jag tycker att hon är modig som säger det. 

Nej, det var inte mitt fel att jag blev våldtagen, men jag valde själv att gå på krogen, dricka mer öl än vad jag tålde och följa med en mer eller mindre okänd man hem till hans lägenhet. Jag gjorde en rad val som inte var så smarta, men det var mina egna val och dem står jag för. För de valen har jag ansvar, vilket inte innebär att jag är skyldig och att det var mitt fel att jag blev våldtagen. 

Psykologen Sharom Lamb skriver att rädslan och oförmågan att diskutera den svåra frågan om ansvar, också offers ansvar, leder till att offer upplever sig vara offer för resten av livet. Offer »drunknar i ett hav av maktlöshet«. Lamb menar att det är nödvändigt att tillerkänna människor, också människor som är offer, ansvar för sina liv, för hur de agerar och varför. Att betrakta människor som ansvariga är att ta dem på allvar. Att ha ett visst ansvar är inte detsamma som att ha skuld; att vara ansvarig är inte synonymt med att vara skyldig. 

När det gäller det egna ansvaret i relation till att ha blivit utsatt för våld och kränkningar handlar det om att återerövra den egna autonomin och självrespekten – uppfattningen om sig själv som en person med möjlighet att styra och kontrollera sitt liv, sina val och sina handlingar. 

Att inse att det var ett dumt val att berusad följa med en tämligen okänd man hem är inte detsamma som att jag anser att det var mitt eget fel att jag blev våldtagen. Jag gjorde ett dumt val – men det ursäktar naturligtvis inte förövarens handling, det gör inte att jag blev mindre våldtagen eller mindre kränkt. Att jag var berusad och att jag frivilligt följde med honom hem gav inte honom någon som helst rätt till min kropp. Jag ville inte, jag protesterade och kämpade emot, men han gjorde som han ville med mig. För min egen upplevelse av kontroll är det dock viktigt att veta att situationen går att undvika. Att jag menar att jag har ett visst ansvar för det som hände innebär inte att jag ursäktar eller förringar det faktum att han våldtog mig, det handlar om min egen självrespekt, om makten över mitt eget liv och mina egna val. 

Att påstå att offer är helt utan ansvar, aningslösa och naiva kan i själva verket vara lika kränkande som att anklaga dem för deras viktimisering. Också filosofen Claudia Card diskuterar vikten av att betona offers agentskap: offer är också, ofta, kapabla till agentskap. En viktig poäng i Cards resonemang är att offerskap primärt handlar om lidande, inte om oskuld. Man kan vara ett offer även om man inte är oskyldig. Offrets oskuld är inte nödvändig för att en handling eller en situation ska betraktas som grym och kränkande, även om grymheten är särskilt uppenbar och motbjudande när människor utan möjlighet till ansvar drabbas. Att ge sig på barn är särskilt grymt, eftersom barn är utlämnade åt vuxna och helt utan möjlighet att ta ansvar för den situation de hamnat i. Men, skriver Card, lidandet är både verkligt och möjligt, oavsett vilket ansvar offret eventuellt har. När vi talar om kränkningar är lidandet det centrala. Det är lidandet som avgör om en person är ett offer eller inte. 

Och vår Lisa då? Vilket ansvar har hon? När det gäller Lisa och hennes eventuella ansvar för de kränkningar hon får utstå dagligen i skolan är svaret enkelt. Hon har inget ansvar för dem. Lisa har nämligen inget val. Hon måste gå till skolan varje dag, hon är tvungen att stå ansikte mot ansikte med sina plågoandar varje dag. Hon kan inte välja annorlunda, hon kan inte själv bryta den situation hon befinner sig i. Just därför behöver hon hjälp – eftersom hon inte har möjlighet att kontrollera och styra situationen, eftersom hon är maktlös, måste någon annan ta makten och hjälpa henne att få kontroll.”
(ANN HEBERLEIN i boken ”Det var inte mitt fel!”)


”BEGREPPET »OFFER« SIGNALERAR OSKULD och frihet från ansvar. Historikern Eva Österberg skriver att begreppet ursprungligen betecknar någon som lider utan egen skuld, för att blidka Gud eller en fiende, genom en medmänniskas ondska, eller helt enkelt genom en grym slump. Det är tydligt att det skett en förskjutning i användningen av begreppet offer. Som etnologen Bo Nilsson med lätt ironi påpekar inordnas allt fler grupper och företeelser i »offerkategorin«. Rökare betraktas som offer för tobaksindustrin, överviktiga har fallit offer för snabbmatsindustrin och tonåringar är offer för våldsamma dataspel. Mot bakgrund av den ursprungliga betydelsen av offer är det knappast rimligt att hävda att en cancersjuk rökare är ett offer för tobaksindustrin, eller att en gravt överviktig kvinna som lever på hamburgare, pommes frites och läsk är ett offer för ondskefulla hamburgerkedjor. Att tända cigarett efter cigarett eller pressa i sig den ena hamburgaren efter den andra måste väl rimligtvis vara ett eget val. 

Det finns uppenbara fördelar med att betraktas som ett offer – och den främsta fördelen handlar om befrielsen från ansvar. Offerskapet är eftertraktat, eftersom det förknippas med stöd, sympati och en tydlig identitet som oskyldig. Det finns också fördelar för oss runt omkring – vi har ett behov av att sortera och »förstå« vår verklighet. Offer och förövare är bekanta roller i en välkänd dramaturgi. Att betrakta den felande som offer underlättar vår tillvaro eftersom vi, om vi betraktar förövaren som offer och därmed får både förklaring och ursäkt på köpet, undviker den svåra frågan om skuld. Det känns på något sätt barmhärtigare att betrakta den cancersjuke rökaren som ett offer för fräck och vilseledande tobaksreklam än som skyldig till sin egen sjukdom. Vi undviker gärna och lättvindigt att se kopplingen mellan de egna valen och det eller den vi blev. Vi glömmer gärna bort att alla val får konsekvenser, önskade eller oönskade, för oss själva och för vår omgivning. 

Viktväktarnas viktminskningsprogram går ut på att lära sig att äta rätt, ta makten över de egna vanorna och inse att alla val man gör får konsekvenser. Varenda chokladbit jag stoppar i munnen får konsekvenser i form av en allt mer spänd buk, och den enda som kan sätta stopp för expansionen är jag själv, ingen annan. Beroende av ålder, vikt, kön och grad av fysisk aktivitet har varje viktväktare ett antal »points« att förbruka varje dag. En muffin innehåller sex points, ett knäckebröd innehåller en halv point. Om man motionerar kan man få bonuspoints, det vill säga fler points att förbruka på mat. Trettio minuters promenad ger två extra poäng som kan spenderas på exempelvis en gräddbulle. 

Viktväktarfilosofin konkretiserar tydligt relationen mellan val, handling och resultat. Precis som att chokladkakorna och hamburgarna ger utslag både på vågen och buken får alla andra val och handlingar konsekvenser för vem vi blir. Den viktigaste viktväktarinsikten handlar om människans frihet att välja: varje människa kan själv välja, måste själv välja och måste också ansvara för de konsekvenser som följer på hennes val, oavsett om konsekvenserna handlar om för trånga byxor, dåliga betyg eller att en annan människa blir skadad och kränkt. 

Men kan man alltid välja? Hur fria är egentligen våra val? Nog är det så att människor och människors handlingar till viss del styrs av inlärda beteenden, normer, värderingar och vana. Visst är vi också begränsade och i någon mån ofria – men frågan är exakt hur ofria och styrda vi är. Alla människor har val, även om valet bara handlar om att agera eller att låta bli (stoppa chokladbiten i munnen eller låta bli, kalla Lisa för en tjock hora eller låta bli, plugga inför tentan eller låta bli). Vi har val, och de val vi gör måste vi också ta ansvar för.”
(ANN HEBERLEIN i boken ”Det var inte mitt fel!”)

Outnyttjade resurser

”Outnyttjade resurser
Mycket få av oss får någonsin veta vilka krafter vi faktiskt besitter. Bara när vi pressas till vårt yttersta upptäcker vi hur mycket vi kan göra.

Ta till exempel fallet med den unga modern vars dotter klämts fast under bakhjulet på en bil. Det fanns inga starka män i närheten som kunde hjälpa till att rädda barnet och kvinnan visste att det skulle ta för lång tid att springa efter hjälp. Så hon löste problemet själv. Hon lyfte bilen och befriade sin dotter. Efteråt kunde hon inte själv tro på vad hon hade lyckats göra. Och hon kunde inte heller rubba bilen igen.

En färgstarkare historia illustrerar också detta faktum. En zoolog i Afrika blev rädd när han upptäckte att hyenor följde honom i spåren: han förstod att hans enda hopp var att komma upp över markhöjd och utom räckhåll för djuren. Så när han kom fram till ett träd hoppade han upp, fick tag i en gren och svingade sig upp och i säkerhet. Det var först när han skulle klättra ner ett par timmar senare som han upptäckte att han hade hoppat tre och en halv meter upp i luften. När han äntligen lyckades ta sig ner försökte han hoppa upp igen för att se om han kunde göra om det. Han kom inte ens i närheten av den gren han tillbringat natten på.

Sådana historier är relativt vanliga. En sjuttioårig irländsk bonde vaknade av att hans hem stod i lågor. Han kunde inte undkomma på annat sätt än genom att klättra upp på taket och därifrån gå balansgång på en telefonledning som var nio meter lång. Sedan klättrade han nerför telefonstolpen och ner på marken. Han hade aldrig tidigare gått på lina.

Slutligen finns det en historia från andra världskriget om en agent som följde med ett lastfartyg som attackerades av en tysk ubåt. Eftersom han hade låst in några viktiga papper i fartygets kassaskåp, släpade han ensam upp det på däck och stod beredd att knuffa det överbord om fartyget riskerade bli tillfångataget. Lastfartyget klarade sig emellertid och när attacken var över skulle han bära tillbaka kassaskåpet till befälhavarens kajuta. Utan glöden i armar och ben kunde han inte rubba det tunga skåpet. Det krävdes fyra män för att bära ner det igen.

Få av oss utnyttjar våra fysiska eller psykiska resurser till fullo eller tar de krafter vi har inom oss i anspråk.”
(VERNON COLEMAN i boken ”Bodypower”)


”Under ytan är medberoende utomordentligt starka. Betänk bara hur mycket energi och styrka som krävs för att stå ut med ett fyllo år efter år, att stå ut med att bli misshandlad och förolämpad och aldrig visa sin egen ilska. Problemet är att all denna energi går åt till att ”ligga still och spela död”.

En kvinna kom till mig för rådgivning. ”Jag kan inte göra någonting, jag är så svag och hjälplös, ingenting blir någonsin bra”, sade hon.
Jag bad henne berätta om sitt liv.
”Jo, jag är gift med en kille som missbrukar kokain, alkohol och heroin. Han har inte gjort ett handtag de senaste arton åren. Jag sköter tre jobb för att försörja honom och har ansvaret för fyra barns uppfostran. Jag jobbar sexton till arton timmar om dagen. Jag tjänar 42 000 dollar om året och skithögen köper droger för alltihop. Det finns inget sätt att hindra honom.”
Jag frågade: ”Varför stannar du hos honom?”
Hon såg chockad ut: ”Hur skulle jag klara mig utan honom?”
”Jag tycker det verkar som du skulle klara av att försörja dig själv.”
”Det kan jag inte. Vad tror du om mig? Skulle jag stanna hos en sådan om jag kunde klara mig själv?”
”Tjänar du inte 42 000 dollar om året?”
”Jo, men det är bara för att…”, och hon började räkna upp en rad skäl för varför hon inte kunde leva utan honom. Hon var fastlåst i sin roll som ett hjälplöst offer, oförmögen till handling. Så länge hon inte var villig att se och bejaka den formidabla styrka hon redan demonstrerar i sitt liv kunde jag inte göra någonting för att hjälpa henne.”
(TERENCE T. GORSKIi boken ”Sund kärlek”)


”When a situation is perceived to be life-threatening, both mind and body mobilize a vast amount of energy in preparation to fight or escape – that’s why this is known as the “fight or flight” response. This is the same energy that can enable a slight-framed woman to lift a ton of Detroit steel off her son’s legs when her little one is trapped under a car. This kind of strength is supported by a large increase in blood to the muscles, and the release of stress hormones, such as cortisol and adrenaline.

In the act of lifting 2,000 pounds, the mother discharges most of the excess chemicals and energy she mobilized to deal with the threat. Her son, who was trapped beneath the car, immobilized by pain and fear, would be unable to do so. This discharge of energy from the body, when complete, informs the brain that it is time to reduce the levels of stress hormones – that the threat is no longer present. This is what happens to the mother in a case like this.”
(PETER A. LEVINE i boken ”Healing trauma”)

Läs även Vilja eller ovilja?

Personal bill of rights

”1. I have numerous choices in my life beyond mere survival.
2. I have a right to discover and know my Child Within.
3. I have a right to grieve over what I didn’t get and that I needed or what I got that I didn’t need or want.
4. I have a right to follow my own values and standards.
5. I have a right to recognize and accept my own value system as appropriate.
6. I have a right to say no to anything when I feel I am not ready, it is unsafe or violates my values.
7. I have a right to dignity and respect.
8. I have a right to make decisions.
9. I have a right to determine and honor my own priorities.
10. I have the right to have my needs and wants respected by others.
11. I have the right to terminate conversations with people who make me feel put down and humiliated.
12. I have the right not to be responsible for other’s behavior, actions, feelings or problems.
13. I have a right to make mistakes and not have to be perfect.
14. I have a right to expect honesty from others.
15. I have a right to feel all my feelings.
16. I have a right to be angry at someone I love.
17. I have a right to be uniquely me, without feeling I’m not good enough.
18. I have a right to feel scared and to say ”I’m afraid.”
19. I have a right to experience and then let go of fear, guilt and shame.
20. I have a right to make decisions based on my feelings, my judgment or any reason that I choose.
21. I have a right to change my mind at any time.
22. I have the right to be happy.
23. I have a right to stability – i.e., ”roots” and stable healthy relationships of my choice.
24. I have the right to my own personal space and time needs.
25. There is no need to smile when I cry.
26. It is OK to be relaxed, playful and frivolous.
27. I have the right to be flexible and be comfortable with doing so.
28. I have the right to change and grow.
29. I have the right to be open to improve communication skills so that I may be understood.
30. I have a right to make friends and be comfortable around people.
31. I have a right to be in a non-abusive environment
.32. I can be healthier than those around me.
33. I can take care of myself, no matter what.
34. I have the right to grieve over actual or threatened losses.
35. I have the right to trust others who earn my trust.
36. I have the right to forgive others and to forgive myself.
37. I have the right to give and to receive unconditional love.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken ”Healing the Child Within”)

Praktisera

“Ett gram praktik väger mer än ett ton teori.”
(okänt ursprung)
 

”Talent is a pursued interest. Anything that you’re willing to practice, you learn to do well.”
(BOB ROSS)


”Praktisera det du lär dig och lär endast ut det du har praktiserat.”
(DAN MILLMAN i boken ”Den fredlige krigarens heliga resa”)


“You may practice a sport, but do you still practice handwriting, or walking, or breathing? How often do you fully engage yourself in each daily task, whether walking or washing the dishes, in order to fully experience the potential of each moment? This awareness is a reward far richer than any fleeting victory.”
(DAN MILLMAN i boken “How to succeed in sport and life”)


“If you practice something over time with attention and commitment to improve, you will. Some people may have a unique combination of psychological, emotional, and genetic qualities to become world-class, but anyone who practices over time can become competent, even expert, in any chosen endeavor.”
(DAN MILLMAN i boken “The inner athlete”)


“Many of us are so goal-oriented that we forget to enjoy the journey. I’m reminded of an ancient Chinese curse: “May you achieve all your goals.” Paradoxically, if we enjoy the process of striving toward our goals, we are more likely to reach them. Getting there is more than half the fun. 

Accommodation is a law as certain as the law of gravity. Yet most of us don’t trust the law because of self-doubt or confusion. You may wonder, “Can I really become good at this?” “Will I be able to accomplish my goal?” “Will I find success?” A more useful question is not “Can I?” but rather “How can I?””
(DAN MILLMAN i boken “How to succeed in sport and life”)


“To many athletes seeking the mental edge, working with the mind and emotions seems to promise an easy way to success. But as Thomas Edison said, “Most people miss opportunities because it’s dressed in overalls and looks like work.” 

As mental clarity lights the path and emotional energy furnishes the fuel, your body provides the vehicle for action. 

Even if you understand the road and your tank is full, you need a vehicle to take the journey. Golfers with clear minds and inspired emotions still have to learn to swing the club if they are going to play well. It all comes down to what you actually do.”
(DAN MILLMAN i boken “How to succeed in sport and life”)


”We can all benefit from practicing a lifestyle relatively free of toxicity, stress, fatigue, and imbalance.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


”Livets stora syfte är inte kunskap utan handling.”
(THOMAS HENRY HUXLEY)

Läs även The process of learning

Real…

”Real power is ours already – when we stop giving it away.
Real happiness is ours already – when we stop believing it’s something we have to get from outside ourselves.
Real peace is ours already – when we stop disturbing it.
Real freedom is ours already – when we stop limiting ourselves.”
(DEAN ORNISH i boken ”Dr. Dean Ornish’s program for reversing heart disease”)


“Real is rare.”
(anonymous)


“Be real, not perfect.”
(unknown)


”Maybe life isn’t about being happy all the time, maybe it’s about being real.”
(MARK GROVES)


“The problem is people are being hated when they are real, and are being loved when they are fake.”
(BOB MARLEY)


”I no longer look for the good in people, I search for the real… because while good is often dressed in fake clothing, real is naked and proud no matter the scars.”
(CHISHALA LISHOMWA)


”The more real you get the more unreal the world gets.”
(JOHN LENNON)

Läs även The real self

Rädslans kraft

”There is an old story that has been told in several ways. It basically goes like this: A merchant set out from a city to make a trip to a nearby village. He got up early in the morning and set out about his business. On his way out of the city, he met ’The Plague.’ He asked ’The Plague’ what it was doing, and ’The Plague’ replied, ”I have come to take 10,000 people from the city.” The merchant was horrified, but continued on his way. Later that day, as he was returning to the city, he met people leaving who told him that more than 30,000 people had died that day in the city. As he journeyed on, he met ’The Plague’ itself, as it was leaving the city. He said to ’The Plague,’ ”I thought you told me you were only going to take 10,000 people?” ’The Plague’ replied, ”I did. Fear took the rest.””
(RICHARD ANDERSON i boken ”Cleanse & purify thyself book two: secrets of radiant health & energy”)

Läs även Rädslans ursprung

Simple life

“WHY COMPLICATE LIFE? 

Missing somebody?        …Call
Wanna meet up?             …Invite
Wanne be understood?   …Explain
Have questions?              …Ask
Don’t like something?     …Say it
Like something?              …State it
Want something?             …Ask for it
Love someone?                …Tell it 

We just have one Life.
Keep it simple.”
(okänd)


”Simplicity means having what you need, and not having what you don’t need.”
(CHARAN SINGH)


“The lesson is simple; the student is complicated.”
(BARBARA RASP)


“Any intelligent fool can invent further complications, but it takes a genius to retain, or recapture, simplicity.”
(E.F. SCHUMACHER)


“One of the most powerful things you can do during your year of conscious living is to examine all aspects of your life in light of the question “Am I operating at the level of simplicity I want?” You don’t have to be austere or sell all your belongings – the only measure is whether your level of simplicity is satisfying to you. A few years back I realized that the complexity of my life was consuming too much energy. My wife and I had accumulated three cars, two houses, an office building, and a host of other “necessities.” It seemed that a remarkable amount of time and energy was spent handling repairs, scheduling helpers, dealing with staff problems, and so forth. Finally we saw the folly of our ways and began a process of simplifying. Now we have streamlined to one car and one house and one office. We have become much happier and more productive by living in the question “Will this course of action simplify or complicate my life?””
(GAY HENDRICKS i boken ”A year of living consciously”)


“Simplicity is the ultimate sophistication.”
(LEONARDO DA VINCI)


”Ju mer vi förenklar våra levnadsvanor desto livsdugligare blir vi.”
(ARE WAERLAND i boken ”Den stora livsharmonin”)
 

“It’s very simple to be happy, but it is very difficult to be simple.”
(RABINDRANATH TAGORE)


”Lycklig är den, som inte sörjer över vad han saknar, men som gläder sig över vad han har.”
(DEMOKRITOS)


”To live simply and naturally is the highest and final goal.”
(FRIEDRICH NIETZSCHE)


”Att använda tystnad och ensamhet i naturen för att iscensätta det ostörda mötet med livet som det egentligen ser ut, bortom upptagenhet och distraktioner, är inget modernt påfund. Det var just det Henry David Thoreau, den amerikanske filosofen, ville göra när han år 1845 flyttade till sin sedermera berömda koja i skogen vid Walden pond i Massachusetts. Thoreau uppfattas ibland som en ensamhetstörstande eremit, men han var allt annat än folkskygg och umgicks gärna med vännerna i den närliggande hemorten Concord. Ensamheten i kojan var främst ett verktyg för att uppnå det egentliga målet: enkelhet. ”Simplicity, simplicity, simplicity!” Sluta lev som en myra i en myrstack, skala bort de tusentals detaljerna och ägna dig åt livets väsentligheter, predikade Thoreau i Skogsliv vid Walden: ”Jag flyttade till skogarna för att kunna leva överlagt, för att endast befatta mig med livets innersta och sannaste beståndsdelar och se vad jag kunde lära av det, så att jag i min dödsstund skulle slippa göra den upptäckten, att jag aldrig hade levat.””
(ÅSA & MATS OTTOSSON i boken ”Lugn av naturen”)

Splittrad

”Första gången jag träffade Joel gick jag därifrån med intrycket att jag inte hade lyckats nå fram till honom. Han hade kommit till vårt center för integrativ medicin i Pittsburgh för att få alternativ behandling för metastatisk prostatacancer som hade spritt sig till ryggraden. Han var lång, slank och lite för elegant klädd för ett läkarbesök, och han pratade så mycket att jag knappt lyckades flika in en fråga. Han kunde inte hålla sig till ämnet utan hoppade från det ena till det andra i svindlande takt. Hans liv som filmproducent i Los Angeles verkade vara lika rörigt som vårt samtal. Istället för att prata om sin cancer berättade han för mig hur han minskade sin stress med hjälp av kommunikationsteknik. Han hade en BlackBerry-telefon (en av de första), och tack vare den var han ”ständigt uppkopplad” och kunde ”jobba var som helst”. Det han var allra mest nöjd med var att han kunde prata i telefon och skriva mejl och låtsas att han var kvar på kontoret när han i själva verket hade gått hem. Han kunde spela schack med sin son samtidigt som han läste mejl. Och när han hade försatt sin son i en besvärlig spelsituation som krävde att han tänkte en stund tog Joel tillfället i akt att svara på mejl. Jag undrade var han befann sig egentligen, eftersom han varken verkade vara på kontoret eller hemma. Han var varken helt och hållet tillsammans med dem han kommunicerade med i telefon eller per e-post eller med sin son. Eftersom han egentligen inte hade uppmärksamheten på någon var all denna sprudlande aktivitet som ett ingenmansland utan något egentligt innehåll. Vi vistas allesammans mycket i detta ingenmansland. I de österländska traditionerna brukar det kallas ”apan inom oss”. I det här tillståndet hoppar tankarna omkring åt alla håll, precis som ostyriga apor skuttar runt i en bur. 

Jag pratade med en kollega som kände Joel om problemen som jag hade stött på vid undersökningen, och han svarade med ett leende: ”Jag vet. Han skulle behöva sitta ensam på en sten i öknen i två veckor för att lära sig att koncentrera sig innan vi kan hjälpa honom. Minst två veckor…” Han skämtade inte helt och hållet. Precis som Joel har många av oss blivit främlingar i vårt inre liv, vi har gått vilse i allt som verkar mer brådskande och viktigt – e-post, tv-program, telefonsamtal. Precis som Joel är vi många som behöver börja med att återuppta kontakten med oss själva. 

Positiv uppmärksamhet är en välgörande kraft för allt som kommer i dess väg. Barn, hundar och katter vet ofta mer om det än vi själva. De kommer till oss utan något särskilt syfte, för att visa en teckning de har ritat, ett ben de har hittat eller en mus som de har fångat i trädgården. Eller bara för att få en kram eller för att bli kliade under hakan. Vi vet hur mycket det betyder för dem och ger dem det gärna. Men hur ofta ger vi oss själva sådan positiv uppmärksamhet?”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)
 

”En del av oss sprider ut vår energi på att få många småsaker uträttade i stället för att fokusera på uppgifter med högre prioritet, som att skriva en bok, lära sig någon ny färdighet eller uppnå optimal fysisk form. När man borrar efter vatten är det bättre att borra ett trettio meter djupt hål än tio stycken som är tre meter djupa. 

När jonglören håller fem bollar i luften samtidigt måste de i varje givet ögonblick fokusera på en av bollarna. Om de sprider uppmärksamheten mellan bollarna händer samma sak som ifall man jonglerar med alltför många uppgifter på en gång. Man tappar bollarna. Så fokusera på dina prioriteringar och ta hand om en sak i taget. 

Om du blir mentalt splittrad betyder det inte nödvändigtvis att du saknar stark vilja: du saknar fokus. Så tänk efter hur du vill prioritera – skriv ner det, gör en checklista och klara av punkterna en efter en. Genom att fokusera din uppmärksamhet fokuserar du din vilja.”
(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”) 

Läs även Närvaro

Svart eller vitt?

”Härskaren över ett välmående kungarike skickar efter en av sina budbärare. När han kommer befaller kungen honom att ge sig ut och leta upp det värsta i hela världen och vara tillbaka med det inom några få dagar. Budbäraren ger sig av och kommer tillbaka tomhänt flera dagar senare. Kungen frågar förbryllad: ”Vad har du upptäckt? Jag ser ingenting.” Budbäraren svarar: ”Här är det, ers majestät”, och räcker ut tungan. 

Förbluffad ber kungen den unge mannen att förklara sig. Budbäraren säger: ”Min tunga är det värsta i hela världen. Min tunga kan göra många fruktansvärda saker. Min tunga talar illa om människor och ljuger. Jag kan ge tungan fria tyglar så att jag känner mig trött och sjuk, och jag kan säga sådant som sårar andra. Min tunga är det värsta i hela världen.” 

Kungen är nöjd och befaller sedan budbäraren att ge sig ut och hitta det bästa i hela världen. Budbäraren ger sig raskt iväg och återkommer också nu tomhänt efter flera dagar. ”Var är det?” ropar kungen. Återigen räcker budbäraren ut tungan. ”Visa mig. Hur är det möjligt?” säger kungen. Budbäraren svarar: ”Min tunga är det bästa i hela världen, min tunga bär budskap om kärlek. Bara med tungan kan jag uttrycka poesins överväldigande skönhet. Min tunga lär mig förfining i smaken och leder mig att välja mat som ger min kropp näring. Min tunga är det bästa i hela världen eftersom den gör det möjligt för mig att lovprisa Gud.” Kungen är nöjd och utnämner budbäraren till den främste bland sina ministrar. 

Vi har alla en tendens att se saker i svart och vitt. Men det finns gott och ont, mörkt och ljust i allt. Att förneka det någonstans innebär att förneka det överallt.”
(DEBBIE FORD i boken ”Krama din skugga”)

The process of learning

“Climbing a mountain is best done in small steps. If you try to do it in huge leaps, the result may be counterproductive.”
(DAN MILLMAN i boken “The inner athlete”)


”For fifteen years I trained with great energy in the sport of gymnastics. Even though I worked hard, progress often seemed slow or random, so I set out to study the process of learning. Beginning with standard psychological theory, I read current studies of motivation, visualization, hypnosis, conditioning, and attitude training. My understanding grew, but only in bits and pieces. Extensive reading of Eastern philosophy, including perspectives of the traditions of Taoist and Zen martial arts, expanded my knowledge, but still I lacked the understanding I sought. 

Eventually, I turned to my own intuition and experience for the answers I was looking for. I understood that infants learn at a remarkable pace compared to adults. I watched my daughter, Holly, at play, to see if I could discover what qualities she possessed that most adults lacked. 

One Sunday morning as I watched her play with the cat on the kitchen floor, my eyes darted from my daughter to the cat and back again, and a vision began to crystallize; an intuitive concept was forming in my mind about the development of talent – not just the physical talent, but emotional and mental talent as well. 

I had noticed that Holly’s approach to play was as relaxed and mindless as the cat’s, and I realized that the essence of talent is not so much the presence of certain qualities but rather the absence of mental, physical, and emotional obstructions experienced by most adults. 

After that discovery I found myself taking long walks alone, observing the forces of wind and water, trees, and animals – their relationship to the earth. At first, I noticed only the obvious – that plants tend to grow toward the sun, that objects fall toward the earth, that trees bend in the wind, that rivers flow downhill. 

After many such walks, nature removed her veil, and my vision cleared. I saw trees bending in the wind and understood the principle of nonresistance. Visualizing how gentle running water can cut through solid rock, I grasped the law of accommodation. Seeing how all living things thrived in moderate cycles, I was able to understand the principle of balance. Observing the regular passing of the seasons, each coming in its own good time, taught me the natural order of life. 

I came to understand that socialization had alienated me (and most adults) from the natural order, characterized by free, spontaneous expression; my young daughter, however, knew no separation from things as they are.”
(DAN MILLMAN i boken “The inner athlete”)


“Everyone of us at one time or another has probably thought, “I should be doing better – I should be achieving faster.” This is often an indicator that we’ve forgotten the law of natural order. Like the word “try,” the word “should” has little place in the mind of the natural athlete. “Should” implies a dissatisfaction with things as they are. It is the ultimate contradiction; it’s the trembling foundation of neurosis. Your time is too valuable to spend stewing over things that are not. 

Of course, whether training is too “intense” or too “easy” depends upon your capacity. As a coach, I always set up an organized program as a general framework, expecting the individual athletes under my guidance to modify it according to their differing capacities. They need to trust their inner sense more than an external program.”
(DAN MILLMAN i boken “The inner athlete”)


“Children are masters of imitation, the most powerful and natural way to learn. It’s how we learned walking, speaking, and other practical life skills. Everything and everybody has a mixture of virtues and weaknesses. I’ve never met a single person who didn’t have at least one quality I admired. I’ve applied the saying, “Don’t envy – emulate.” 

If you look for the good in everyone you meet, that person becomes your teacher. 

To learn a skill, find those who are accomplished at the skill and watch them carefully. Study their movements, habits, facial expressions. As you watch them perform, imagine yourself moving in the same manner. 

Your ability will improve with practice. Even the most creative painters began by copying. If you wish to copy a drawing of a master artist, you won’t be able to reproduce it precisely at first, but with practice, your copying will improve. You can practice imitation anywhere or anytime. 

To copy athletic skills, you have to prepare first; you can’t imitate a power-lifter unless you’ve developed some strength; you can only imitate a ballet dancer’s movements after developing the same suppleness and control. 

I’m convinced that imitation is the master technique of learning because it works at the subconscious level. One body learns directly from another, without intervention of the intellect. 

To make best use of your innate powers of imitation:
Prepare yourself physically by returning to talent basics.
Appreciate that it’s okay to copy. Inspiration begins with imitation.
Make sure you have good role models.”
(DAN MILLMAN i boken “How to succeed in sport and life”)


“We all know that chains break at their weakest link. Yet athletes – or businesspeople or teachers – may avoid spending sufficient time working on their weak links. Because we like to feel successful, we tend to spend more time demonstrating our strong points than struggling through the less pleasant, and more arduous, work of shoring up our weaknesses. 

We often let strength in one sphere compensate for weakness in another – making up for lack of flexibility with strength, for example. By emphasizing fundamental talent drills early in your career you can build a well-rounded foundation of talent. 

Developing a balanced foundation can save time, prevent injury, and create talent for sport and life. As a high school freshman, Tom Weeden decided that he wanted to become one of the nation’s premier gymnasts – not an unusual goal for many young athletes. What was unusual was that Tom methodically sought advice from every coach he could find. As one of those coaches, I suggested that he begin by developing strength, suppleness, and correct fundamentals before he concentrated on fancy skills – advice I had shared with many young athletes. But Tom had the patience and wisdom to actually follow this advice. While other gymnasts were making a name for themselves, Tom worked quietly and diligently on his talent foundation. Then, about a year later, he suddenly began winning every competition he entered. First he won local events, then regional, then national – until Tom Weeden made the United States Olympic Team.”
(DAN MILLMAN i boken “How to succeed in sport and life”)


“The term “difficulty” has meaning only in relation to preparation. If you’ve prepared well – if you’ve developed the physical, mental, and emotional qualities presented in this book – then learning skills become easier. A well-prepared gymnast, for example, who has mastered a single somersault may actually find it easier to learn a double somersault than first learning the single somersault. Develop your talent foundation. Everything is difficult until it becomes easy.”
(DAN MILLMAN i boken “How to succeed in sport and life”)


“Champions keep playing until they get it right.”
(BILLIE JEAN KING)
 

”Our past mistakes serve as a university for success, because they teach us what not to do next time; this process is called learning. We learn through mistakes, but intelligence means not repeating the same mistake over and over. We can also learn from the mistakes of others.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


“The process of personal transformation ebbs and flows like the tide. It doesn’t follow a straight line; we meet hills, valleys, and plateaus as we climb the mountain path. 

I’ve observed many times in the physical realm of skill learning that we suffer the consequences of repeated errors only until we become aware of the error.

At first, we don’t see the error; then we begin to see it after the event has taken place, and we suffer regrets. Later, we see the error during the event: “Oh! I’m doing it again!” Finally, we anticipate the error before we make it and so avoid it. 

Many of us chastise ourselves because we don’t yet accept the natural process of learning and expect ourselves to “get it right” the first time. But life doesn’t work that way. The more we understand the process of change, the more patience we display, both with ourselves and with the world.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”) 

Läs även Awareness, Best teacher och Praktisera

The real self

”Some characteristics of the Real Self and the Co-dependent Self.

Läs även Real…

The seven deadly sins

”Truth, if it becomes fanaticism.
Beauty, if it becomes vanity.
Love, if it becomes possessive.
Loyalty, if it becomes blind, careless trust.
Tolerance, if it becomes indifference.
Self-confidence, if it becomes arrogance.
Faith, if it becomes self-righteous.”
(ASHLEY COOPER)

Transferens

”Att aktivt arbeta för att behålla en föråldrad verklighetsbild utgör grunden till många psykiska sjukdomar. Psykiatrer kallar det för transferens. Det finns troligen lika många mindre variationer i den definitionen som det finns psykiatrer. Min definition lyder: Transferens är det sätt att iaktta och reagera på omvärlden som utvecklas i barndomen och som är helt adekvat i den miljön (ja, ofta livsuppehållande) men som inte är adekvat i den vuxna miljön. 

Transferens manifesterar sig ofta på ett subtilt sätt men är alltid djupgående och destruktiv. Renodlade exempel blir givetvis allt annat än subtila. Ett sådant såg jag hos en patient vars terapi misslyckades på grund av hans transferens. Han var en briljant men misslyckad datatekniker, något över 30 år gammal. Han kom till mig, eftersom hans hustru hade tagit deras två barn med sig och lämnat honom. Han var inte speciellt olycklig över hennes försvinnande, men han var djupt förtvivlad över förlusten av barnen som han var djupt fäst vid. Det var i förhoppningen att återfå dem som han ville få psykiatrisk behandling, eftersom hustrun bestämt förklarat att hon aldrig återvände till honom, om han inte underkastade sig en sådan. Hennes främsta anklagelser mot mannen var att han ständigt utan orsak var svartsjuk på henne och samtidigt främmande, kall, avlägsen, utan kommunikation och värme. Hon klagade också över att han ständigt bytte jobb. Hans liv ända sedan ungdomen hade varit påfallande instabilt. Under tonåren hade han ofta mindre sammanstötningar med polisen, och han hade tre gånger finkats för berusat uppträdande, bråk, dagdriveri och ”motstånd mot polis under yrkesutövning”. Han hoppade av college, där han studerat för att bli elingenjör: ”Mina lärare var en hop hycklare, inte stort bättre än polisen.” På grund av sin stora begåvning och kreativitet var han efterfrågad i databranschen. Men han hade aldrig varit i stånd att avancera eller behålla ett jobb längre än ett och ett halvt år. Ibland hade han avskedats, men oftare hade han lämnat jobbet efter dispyter med sina överordnade, som han beskrev som ”storljugare och bedragare, bara intresserade av att rädda sitt eget skinn”. Hans vanligaste omdöme var: ”Man kan inte lita på en enda djävul.” Han beskrev sin barndom som ”normal” och sina föräldrar som ”genomsnittliga”. 

Under den korta period som han besökte mig, beskrev han emellertid likgiltigt och oberört åtskilliga tillfällen under barndomen, då föräldrarna lurat honom. De hade lovat honom en cykel till födelsedagen men glömde bort det och gav honom något annat. En gång glömde de alldeles bort hans födelsedag, men det var inget särskilt konstigt med det, eftersom de ”hade så mycket att göra”. De brukade lova att göra något tillsammans med honom i veckosluten, men sedan fick de ”för mycket att göra”. Åtskilliga gånger glömde de bort att hämta honom efter möten och kalas, eftersom ”de hade så mycket att tänka på”. 

Det som hänt den här mannen var att han som barn lidit den ena bittra besvikelsen efter den andra på grund av att hans föräldrar inte brydde sig om honom. Sakta eller plötsligt – jag vet inte vilket – gick det upp för honom att han inte kunde lita på sina föräldrar. Så snart han insett det, kände han sig emellertid bättre till mods, och hans liv blev lättare att uthärda. Han hoppades inte längre på något från sina föräldrar eller blev glad när de lovade honom saker. När han slutade lita på sina föräldrar minskade hans besvikelser påtagligt i antal och styrka. 

En sådan korrigering lägger emellertid grund till problem i framtiden. För ett barn är föräldrarna allt; de representerar omvärlden. Barnet har inget perspektiv, någon som talar om att andra föräldrar är olika och ofta bättre. Barnet antar att föräldrarnas sätt att göra saker och ting är det enda rätta. Följaktligen kom det här barnet inte till slutsatsen ( = verkligheten): ”Mina föräldrar går inte att lita på” utan: ”Jag kan inte lita på andra människor”. Att inte kunna lita på människor blev således den karta som pojken följde, när han gick in i ungdomen och vuxenåldern. 

Med den kartan och ett tjockt lager av bitterhet som följd av de många besvikelserna var det oundvikligt att den unge hamnade i konflikt efter konflikt med alla auktoriteter: polisen, lärarna, arbetsgivarna. Konflikterna bara förstärkte hans uppfattning att folk som lovade ge honom något inte var trovärdiga. Han hade många tillfällen att revidera sin karta men nonchalerade dem alla. För att lära sig att det fanns människor i omvärlden som han kunde lita på, måste han ju våga sig på att lita på dem och redan det innebar ett avsteg från hans karta. Vidare skulle en tillit till andra betyda att han måste revidera sin uppfattning om föräldrarna, inse att de inte älskade honom, att han inte haft en normal barndom och att hans föräldrar inte varit ”genomsnittliga” i sin känslokalla inställning. Den insikten skulle vara oerhört plågsam. Eftersom hans misstro mot människor var en realistisk anpassning till barndomens verklighet var det dessutom en anpassning som lättade plågan och lidandet han upplevde även som vuxen. 

Eftersom det var oerhört svårt att ge upp det som en gång fungerat bra fortsatte han på den inslagna vägen av misstro. Han skapade omedvetet situationer som ytterligare styrkte den, fjärmade sig från alla människor, och han gjorde det omöjligt för sig att njuta av kärlek, värme, intimitet och tillgivenhet. Han kunde inte ens tillåta sig att stå nära sin hustru. Inte ens henne kunde han lita på. De enda människor han kunde ha en intim kontakt med var barnen, de enda som han hade total kontroll över, som inte var auktoriteter. De var de enda han kunde lita på i hela världen. 

När transferensproblem finns med i bilden, vilket är vanligt, innebär psykoterapin bland annat revidering av den personliga kartan. Patienterna kommer till läkaren för att deras kartor inte fungerar. Men så de håller fast vid dem och så de kämpar emot varje förändring under behandlingen! Deras behov att hålla fast vid sin karta och deras rädsla att förlora den är så starka att behandlingen ofta inte fungerar. Det var så det gick för datateknikern. Från början ville han ha tid på lördagar. Efter tre gånger kom han inte, eftersom han åtagit sig att klippa gräsmattor på lördagar och söndagar. Jag erbjöd honom tid på torsdagskvällar. Han kom två gånger och slutade sedan på grund av övertid på fabriken. Jag ändrade mitt schema och gav honom tid på måndagskvällar, eftersom han sa att det sällan blev övertid då. Efter ytterligare två gånger slutade han komma, eftersom övertiden på måndagar hade ökat. Han medgav att han inte behövde acceptera övertid. Han förklarade emellertid att han ville ha pengarna och att de var viktigare för honom än behandlingen. Han ville bara komma de måndagar han inte behövde fullgöra övertid. Han skulle ringa mig varje måndag klockan fyra och tala om hur det blev. Jag sa att det var omöjligt för mig att göra så, att jag inte kunde lämna hela måndagskvällen tom för att vänta på hans besked. Han ansåg att jag var ovanligt omedgörlig, inte intresserade mig för hans behov, bara brydde mig om mitt eget schema och tydligen inte alls om hans och att jag därför inte var att lita på. Det var på den vägen vårt försök till samarbete slutade: jag blev ett nytt bevis på att hans gamla karta stämde.”
(M. SCOTT PECK i boken ”Den smala vägen”) 

Läs även Vår verklighetskarta

Unfinished business

”When our lives are filled with, in the words of Fritz Pearls, ”unfinished business,” our body may begin to signal these incompletenesses in a number of ways. If someone complains that they have been recently troubled by headaches, constipation, cramps, blurred vision, lower-back pain, what have you, they need to ask, “What am I leaving uncompleted? What am I holding on to? What is my body telling me to complete more fully?”
(RICHARD STROZZI HECKLER i boken “The anatomy of change”)


”Allt i en människas liv som är oavslutat måste avslutas innan hon kan gå vidare.”
(BENGT STERN i boken ”Möt dig själv bortom allt förnuft”)


“OVERCOMING OLD HURTS
In conscious living, old hurts can and should be brought to mind and body in order to face them and accept them and complete whatever unfinished business there may be. The reason is that old hurts, if hidden from the light of consciousness, often causes barriers to love and success in the present. If you get your tonsils taken out, a time will come, perhaps a day or two later, when swallowing hurts terribly. In that moment, a wise doctor or nurse will counsel you to reach for chewing gum instead of a painkiller. The reason is that the muscles around the wound must be stretched and used in order to restore the flow of circulation to them. 

The same idea applies to old emotional hurts. You need to air them out, letting them move and breathe, so they don’t freeze into long-term contraction.”
(GAY HENDRICKS i boken “A year of living consciously”)

Utöka familjen

”En vän till mig som är antropolog höll en gång ett delmoment i en kurs om de nordamerikanska indianernas samhällsliv vid Harvard. En av kursdeltagarna var indian, en ung man. Min vän hänvisade upprepade gånger till indianernas ”utökade familjer” när han talade om den sociala organisationen. Till slut avbröt indianen honom under lektionen och sade: ”Ursäkta, men vi har inte utökade familjer. Vi har familjer. Det är ni som har hopkrympta familjer.” 

Kärnfamiljen i det moderna samhället är verkligen hopkrympt. Människor längtar efter och behöver det nära stöd som en familj kan ge. Det är svårt att inte se med saknad och vemod, eller till och med med direkt avund, på ”utökade familjer” i andra kulturer. I södra Arizona, där jag bor, verkar den spansktalande befolkningen ligga långt före oss andra när det gäller att tillgodose det här behovet. Det finns till exempel inga spansktalande på ålderdomshemmen här. Det är på ålderdomshem vi placerar våra gamla när vi inte längre vill ta hand om dem. I spansktalande familjer förblir äldre människor uppskattade familjemedlemmar och bor kvar hemma även när de blir gamla och svaga. 

En sjuksköterska på universitetssjukhuset i Arizona som deltog i en av mina kurser berättade att hon hade arbetat i många år på en intensivvårdsavdelning för barn. Under sin tid där hade hon sett tolv barn återhämta sig mirakulöst från till synes livshotande skallskador. De hade råkat ut för cykel- eller motorcykelolyckor, fallit i djup koma, haft helt utplanade EEG-kurvor (hjärnvågskurvor) och blivit dödförklarade av läkarna. Transplantationsteamet slog sina lovar omkring dem och bara väntade på att få ta njurar och hjärta. Hon hade sett tolv barn i det här extrema tillståndet komma tillbaka till fullt medvetande och liv, till läkarnas stora förvåning och transplantationskirurgernas illa dolda besvikelse. Hon hade lagt märke till att alla de här barnen kom från spansktalande familjer. Hon uttryckte det så här: ”Jag har aldrig sett ett anglosaxiskt barn återhämta sig från en sådan skada. och vet du var skillnaden ligger? När ett spanskt barn ligger i koma på det här sättet sitter hela släkten runt sängen dag och natt och pratar med barnet, ber för det och älskar det. De anglosaxiska barnen låg där alldeles själva, medvetslösa barn i sängar på intensivvården, alldeles ensamma.” 

Det är inte meningen att vi ska vara ensamma, meningen är att vi ska vara en del av en större familj, av en grupp, av en stam. Nöj dig inte med kärnfamiljen. Utöka den!”
(ANDREW WEIL i boken ”Naturlig hälsa – alternativ medicin”)


”Family is not about blood. It’s about who is willing to hold your hand when you need it the most.”
(okänd)

Läs även Bästa hjälpen vid livskriser och Gemenskap och hälsa

Vad jag inte säger

”Försök lyssna till vad jag inte säger… 

Låt dig inte luras av det ansikte jag visar, för jag har tusen masker och ingen av dem är jag. Bli inte lurad, för Guds skull bli inte lurad. 

Jag ger dig ett intryck av att vara säker, att självförtroende är mitt namn och kyligt lugn mitt agerande och att jag inte behöver någon, men tro mig inte. 

Djupt nere dväljs jag i förvirring, i fruktan, i ensamhet. Därför skapar jag en mask att dölja mig bakom, att skydda mig från de blickar som vet. Men just en sådan blick är min räddning. 

Det betyder att om den åtföljs av accepterande då åtföljs den av kärlek. Det är det enda som kan befria mig från de fängelsemurar jag byggt åt mig själv. 

Jag är rädd för att djupast inne inte vara någonting och att jag inte är något alls att ha och att du ska upptäcka det och stöta bort mig. 

Så börjar paraden av maskeringar. Ständigt småpratar jag med dig. Jag berättar allt som egentligen inte betyder något men ingenting som betyder allt, vad som ropar inom mig. 

Var snäll och lyssna noga och försök höra vad jag inte säger. Jag skulle vilja vara äkta och spontan och mig själv men du måste hjälpa mig. Du måste räcka ut din hand. 

Varje gång du är snäll, vänlig och uppmuntrande, varje gång du försöker att förstå för att du verkligen bryr dig om, då börjar mitt hjärta få vingar. Mycket spröda vingar, men vingar. 

Med din känslighet och sympati och din förmåga att förstå, är det endast du som kan befria mig från min skuggvärld av osäkerhet, från övergivenheten i mitt fängelse. 

Det kommer inte att bli lätt för dig. Ju närmare du kommer mig desto blindare slår jag kanske tillbaka. 

Men jag har hört att kärleken är starkare än tjocka murar och däri ligger mitt hopp, mitt enda hopp. Jag ber, försök riva dessa murar med fasta händer. Med varsamma händer, för ett barn är mycket känsligt. 

Vem är jag kanske du undrar? Jag är någon som du känner mycket väl. Jag är DU, men också varje kvinna och man du möter.”
(okänd) 

Läs även Kommunikation, Känslokommunikation och Lyssna

Vardagslivet

Nedanstående är saxat ur boken ”Själens trappa” av DAN MILLMAN: 

”Om vi aldrig upplevde smärta eller förlust – och döden inte väntade oss – skulle vi kanske aldrig behöva söka någon ökad förståelse eller fundera över själen, livet efter döden eller livets mening. Men livet är kort – som en blixt, en knäpp med evighetens fingrar. Så vi frågar och undrar. Medan vi strävar efter framgång i den materiella världen leds vi till sist mot arenan för andlig tillväxt och uppenbarelse. Ibland söker vi anden i kyrkor, tempel eller väckelsetält, men det är inte alltid vi möter den där. En del av oss söker den i flaskan eller i ett piller, vilket antingen leder till en förtidig död eller ett omedvetet liv. Andra söker inspiration i sport eller sexuella relationer. Men hela tiden har anden väntat på oss, ropat till oss, just här, just nu i vardagslivet. 

En man skrev till mig: ”Jag vill avsätta mer tid för andliga övningar, men jag har hustru, tre barn och ett heltidsjobb.” Han hade ännu inte förstått att hans familj och arbete är hans andliga övning – en övning långt mer utmanande och givande än att sitta i en grotta och meditera. Jag vet, för jag har provat bådadera. 

Vardagslivet är vår andliga skola. I takt med att man ser sin spegelbild tydligare i vardagens spegel, lär man känna och acceptera sig själv som aldrig förr. I takt med att man lär sig av de naturliga konsekvenserna av sina handlingar, finner man den vishet som är nödvändig för att göra framsteg på vägen mot personlig och andlig tillväxt. 

Inåtriktade andliga övningar, som meditation, andningstekniker och självanalyser, ger insikter och förstärker förmågor, men inget är så nyttigt som att lära sig att leva harmoniskt i ett engagerat förhållande, att vara en bra förälder eller att kunna bolla runt alla krav det dagliga livet ställer. Andlig träning börjar på marken, inte uppe i luften. 

När människor ställer abstrakta frågor till mig om tid, rum eller reinkarnation, kan jag svara genom att fråga huruvida de motionerar regelbundet, äter fullvärdig kost, får sova tillräckligt, är vänliga mot andra eller kommer ihåg att då och då ta ett långsamt, djupt andetag – för det verkar vara viktigt att föra ner vår andliga strävan till markplanet. Vad tjänar det egentligen till att veta om änglar bär örhängen eller ej när vi inte kan behålla ett vanligt jobb eller klara av en långvarig relation? Vad tjänar det till att gå till en plats för tillbedjan på lördagen eller söndagen om vi saknar medkänsla på måndagen? 

Den här insikten drabbade mig tidigt en morgon för tjugofem år sedan. Jag satt och mediterade i lugn och ro till dess min då treåriga dotter Holly drog mig i byxbenen och ville fånga min uppmärksamhet. Jag väste ilsket åt henne: ”Stör mig inte! Jag mediterar!” I samma ögonblick insåg jag att jag hade missat hela poängen med andlig träning: att det i stunden var en viktigare andlig övning att ta min dotter i famnen och krama henne än att mässa mitt mantra.”


”Hela världen är en rad av underverk, men vi är så vana vid dem, att vi kallar dem vardagsting.”
(H. C. ANDERSEN)


”Vardagslivet är en form av andlig tyngdlyftning och du är här för att bygga upp din ande.”
(DAN MILLMAN i boken “Själens trappa”)


”Vardagslivet är inte spännande hela tiden, men det har en tendens att inte heller förändras förrän vi själva gör det.”
(MARIANNE WILLIAMSON i boken ”Gåvan att vara till”)

Läs även Livsvisdom

Vem är mäktigast?

”Det var en gång en stenhuggare som var missnöjd med sin ställning i livet. En dag passerade han en rik köpmans hus. Han såg hur vackert utsmyckad hans trädgård var, vilka fina snickerier köpmannen hade och vilka viktiga gäster som kom till hans hus. 

Vad mäktig den där köpmannen är, tänkte han. Han blev avundsjuk och önskade att han kunde vara som köpmannen. Då skulle han inte längre behöva leva som en simpel stenhuggare. 

Till sin stora förvåning blev han plötsligt en köpman, med mer lyx och makt än han någonsin kunnat drömma om, avskydd och avundad av de mindre välbärgade. 

Så en dag kom en hög statsman på besök. Han bars fram i en stor procession med militärer som spelade marschmusik framför honom. Alla människor, hur rika och mäktiga de än var, var tvungna att buga sig inför statsmannen. Vilken mäktig man, tänkte han, jag önskar jag kunde bli en sådan statsman. 

Plötsligt blev han en statsman som också kunde bli hyllad av alla som hade mindre makt än han själv. Det var mycket varmt ute och solen brände så att det blev obehagligt för honom där han bars fram av sina bärare. Han tittade upp mot solen som sken stolt över himlen. Så mäktig, tänkte han, jag önskar jag kunde vara solen. 

Så blev han en sol och han kunde skina ner på alla människor på jorden. Han hade makten över bönderna, över arbetarna och över statsmännen. Då kom ett stort svart moln seglande och hindrade hans strålar att skina på jorden. Vilket mäktigt moln, tänkte han, jag önskar jag kunde vara ett moln. 

Han blev ett moln. Ett stort svart moln som stoppade solens strålar och han kunde dränka böndernas åkrar och låta palatsen översvämmas av regn. Snart märkte han att han blev bortmotad av något mycket kraftfullt. Det var vinden som blåste bort honom. Vinden är så mäktig, tänkte han, jag önskar jag kunde bli vinden. 

När han blev vind kunde han blåsa bort alla moln, han kunde låta stormar förstöra land och hav. Han hade makten över alla. Till slut mötte han något han inte kunde blåsa bort. Där stod ett berg i vägen. Vilket mäktigt berg, tänkte han, jag önskar jag vore ett stort berg. 

Han blev ett stort berg och han var nu det mäktigaste av allt på jorden. Ingen kunde skada ett berg. Men bäst som han stod där och kände sig mäktig hörde han ett hamrande ljud och han kände hur delar av honom började falla bort. Han blev konfunderad en stund och tänkte, men vad kunde vara mäktigare än ett berg? 

När han böjde sig fram och tittade nedåt fick han syn på det som gäckade honom. Vid sina fötter fann han vad som var ännu mäktigare än berget – en stenhuggare.”
(okänd)

Vår rädsla

”Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss själva: Vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull? Egentligen, om du inte är det, vad är du då? Du är ett barn av Gud. Att du leker liten förbättrar inte världen. Det är ingenting upplyst med att förminska dig så att andra inte skall känna sig osäkra omkring dig. Vi föddes till att manifestera Guds härlighet som är i oss. Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra detsamma. När vi är frigjorda ifrån vår egen rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra.”
(MARIANNE WILLIAMSON)


”Jag är rädd för dig. Jag är rädd för att bli sjuk och rädd för ensamheten. Jag är rädd för vad folk tänker och tycker om mig, för att pengarna inte ska räcka till, för framtiden och för att det ena eller det andra inte kommer att ordna sig. Jag är mörkrädd och rädd för höga höjder. Självsäkra människor gör mig rädd, jag är rädd för döden och jag är rädd för livet. Rädslan är livets värsta fiende. Ändå verkar alla vara rädda, alla utom de barn som är älskade och de som vågar vara som barn, även som vuxna. Vad är deras hemlighet? Hemligheten är den att de förtröstar. De litar på att de alltid är burna. De litar på att de aldrig är ensamma. De lever i kärlek. Den enda kraft som kan besegra rädslan är kärleken. Hemligheten med kärlek är tillhörighet. Där det inte finns tillhörighet, där finns det rädsla.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Iakttagelser i själens landskap”)

Läs även Rädsla, Rädsla för naturen och Rädslans ursprung

Vår verklighetskarta

”Redskapet eller metoden för att tvinga sig att ta itu med plågan att lösa problem är att konstant hålla sig till sanningen – om man vill hålla sig psykiskt frisk och utvecklingsbar. Ytligt sett borde det vara självklart. Sanningen är ju verklig. Det som är falskt är inte verkligt. Ju klarare vi uppfattar det verkliga i omvärlden, desto bättre utrustade är vi att ta itu med den. Ju mindre klart vi uppfattar omvärlden – ju mer våra sinnen är grumlade av falska föreställningar, missuppfattningar och illusioner – desto mindre är vi i stånd att bestämma en korrekt handlingslinje och fatta kloka beslut. Vår syn på verkligheten är som en karta som vi måste jämföra med livets höjder och dalar. Om kartan är riktig och exakt vet vi i allmänhet var vi är, och om vi beslutat vart vi vill gå, vet vi i allmänhet hur vi ska komma dit. Om kartan är felaktig och ofullständig går vi i allmänhet vilse. 

Det här är uppenbart, men det finns något som de flesta människor väljer att mer eller mindre blunda för. Vi blundar, eftersom vår väg till verkligheten inte är så enkel. Först och främst är vi inte födda med karta, vi måste tillverka den och det kräver ansträngning. Ju mer arbete vi lägger ner på att bedöma och uppfatta verkligheten, desto mer omfattande och exakt kommer vår karta att bli. Men många vill inte anstränga sig. En del slutar efter ungdomstiden. Deras kartor blir små och skissartade, deras världsbild trång och felaktig. I slutet av medelåldern har de flesta människor slutat att anstränga sig. De är säkra på att deras kartor är fullständiga och att deras världsuppfattning är korrekt (ja, helig) och de är inte längre intresserade av ny information. Det verkar som om de vore trötta. Bara relativt få lyckliga människor fortsätter fram till sin sista minut att utforska verklighetens mysterium. Oförtrutet utvidgar de, förfinar och omdefinierar sin förståelse av omvärlden och sanningen. 

Det största problemet med vår karta är emellertid inte att vi måste börja från noll, utan att den oavbrutet måste revideras för att vara riktig. Omvärlden själv förändrar sig oavbrutet. Istider kommer och istider går. Kulturer kommer och kulturer går. Det finns för lite teknik, det finns för mycket teknik. Ännu mer påtagligt är att vår utsiktspunkt från vilken vi betraktar världen utsätts för oavbruten och snabb förvandling. När vi är barn är vi beroende och maktlösa. Som vuxna kan vi vara mäktiga. Men ändå kan vi genom sjukdom eller förlamande ålderdom bli maktlösa och beroende på nytt. När vi har barn att sörja för ser världen annorlunda ut, än när vi har ungdomar i huset. När vi är fattiga, ser världen inte ut som när vi är rika. Vi bombarderas dagligen med information om verklighetens ansikte. Om vi ska ta till oss information betyder det en oavbruten revidering av vår karta. Ibland när tillräckligt med ny information hopats måste vi göra större revisioner. Processen att göra revisioner, särskilt de stora, är plågsam, ibland rena tortyren. Här har vi ursprunget till en stor del av mänsklighetens tyngsta plåga. 

Vad händer när någon hårt och länge kämpat för att utarbeta en fungerande karta över omvärlden, en till synes användbar, fungerande karta, och sedan ställs inför ny information som antyder att uppfattningen är galen och att kartan till stora delar måste omarbetas? Den tunga ansträngning det skulle kräva känns skrämmande, nästan överväldigande. Det som oftast sker, vanligen omedvetet, är att vi förnekar den nya informationen. Förnekelseprocessen är ofta allt annat än passiv. Vi kan avfärda den nya informationen som falsk, farlig och kättersk, ett djävulens verk. Vi kan faktiskt inleda ett korståg mot den och till och med försöka manipulera omvärlden för att få den att passa till vår egen verklighetssyn. I stället för att försöka ändra kartan kan en person försöka krossa den nya verklighetens vittnesbörd. Sorgligt nog kan en person utveckla mer energi på att försvara en föråldrad världsuppfattning än vad som skulle ha krävts för att på ett tidigt stadium revidera och korrigera den.”
(M. SCOTT PECK i boken ”Den smala vägen”)


”Vi ser inte saker som de är, vi ser saker som vi är.”
(ANAIS NIN)

Läs även Sanningar

Vårt djupaste sår

”När anden är borta ur kroppen, är denna inte längre inspirerad. Och eftersom anden är den katalysator som håller allt i rörelse, faller den kropp som saknar anden ner i ett tillstånd av svår tröghet. Känslorna rör sig inte längre smidigt, inte heller tankar eller muskler. Allt är förstoppat. I detta tillstånd är det inget som flyter samman eller rör sig i harmoni. Kroppen känns skild från hjärtat, hjärtat från tanken och tanken från kroppen. Ja, man tänker ofta en sak, känner en annan och gör en tredje. Man lever i ett tillstånd av ständig motsättning. Inte undra på att vi är förvirrade – inte undra på att vi plågas. Vår själ är hemlös och vi kan inte bara gå över gatan och ignorera den. Den är essensen av vem vi är och att vara skild från den är vårt djupaste sår. Tills vi läker detta ursprungliga sår och återvinner själen, kommer alla våra dagliga plågor att verka stora och våra stora plågor kommer att kännas oöverstigliga. Själen är den del av oss som kan lätta våra plågor genom att omvandla vårt lidande till visdom.”
(GABRIELLE ROTH i boken ”Befria din själ”)

Warrior

“The feelings that come from crossing the threshold between the known and unknown are similar from person to person. The difference separating warriors from non-warriors lies in the interpretation of and responses toward those feelings. Ordinary people interpret the feelings as dangerous and unpleasant and try to minimize them by returning to the known or by manipulating the situation to create an illusion that they are actually on familiar ground. They indulge in the confusion, focus on it, and complain to themselves or others how unpleasant it is. Magnifying the unpleasant aspects repels them from the unknown, and they never learn what to do when they don’t know what to do. Their attention narrows, and they turn away from the open spaces of the power and knowledge. Their strategy is to minimize change. To warriors, confusion and uncertainty are signs that they have crossed the threshold into the unknown, and instead of indulging in the feelings, they remember that they know what to do when they don’t know what to do.”
(ROBERT L. SPENCER i boken ”The craft of the warrior”)


“Any society’s main imperative is to ensure its own continuation, so it cannot allow individuals too much freedom. Allowed to develop their essential selves, people would have little need for the artificial power and economic structures upon which societies are based. In such a group nothing in this book would be an issue, the distinction between warriors and slaves would make no sense, as everyone would naturally attain what the warriors is after. Few societies could permit such a thing, though. Just as the last thing a priest wants in his parish is a saint, the last thing governments want is too many essentially realized people in their midst. Warriors are not so easy to control. 

Almost all societies, then, socialize and educate their children. The process will always produce a primal wound, but when it is done well, it produces a functional personality that allows the person to participate in society with reasonable success. When it is not done well, the personalities produced will be dysfunctional. Add torture or abuse of children to the mix, and you will get severely disabled people who have great trouble fitting into the very society that wanted to socialize them. 

The formation of personality can be seen as a developmental stage. The product is an economically independent adolescent, but these people are called adults. As Feldenkrais said, there is little personal growth after attaining this status. To attain maturity, which in terms of this book means becoming a warrior, one must break free of the limits imposed by socialization, and doing so is the point of this entire work. Normal adults are not mature people. These economically independent adolescents spend a lifetime trying to make their identities successful. They can earn a lot of money, raise children, go to the moon, and invent amazing devices. Inside, though, they are still adolescents and not warriors.”
(ROBERT L. SPENCER i boken ”The craft of the warrior”)


“The happiness of the ordinary person is tied to the events of her day. Warriors generate their own happiness.”
(ROBERT L. SPENCER i boken ”The craft of the warrior”)


“People lie to themselves all the time. Some of these lies are not little fibs but illusions about who they are and what they can do. One of these lies is the belief that they have free will. The notion of free will often has a religious connotation that will, as discussed in the last chapter, may not. Free will is used in Christianity to explain why there is evil in the world. This is a difficult theological problem. The orthodox belief that God is all good and that God is the omnipotent creator of all. So if evil exist, we have a problem. The existence of evil, if God created everything, means that God created evil. Therefore, God is not all good. But if God did not create evil, yet evil exists, it means that God is not the omnipotent creator of all since something exists that God did not create. Then, who did create evil?”
(ROBERT L. SPENCER i boken ”The craft of the warrior”)


“Liberation from the personality’s grip on life depends on awareness and disconnection of identity from the false core. But our distractions and defenses block that awareness, and we have to use those as the route to the false core. For the warrior, no experience is too small to lead into her psychic depths. She must get to know her distractions and defenses so well she can recognize them at a glance, suspend them, and follow the feelings behind them to deeper levels of the personality’s structure. The warrior does not fight against her distractions and defenses but uses them as gateways, resists the temptation to follow the impulses they provoke, and studies what lies beneath.”
(ROBERT L. SPENCER i boken ”The craft of the warrior”)


”The successful warrior may often be an average person with laser-like focus.”
(BRUCE LEE)


”The two most powerful warriors are patience and time.”
(LEO TOLSTOY)


“The ordinary person takes everything as a blessing or a curse. A warrior takes everything as a challenge.”
(CARLOS CASTENEDA)

Är du vaken?

“Before we can awaken, we have to notice we’ve been asleep. The realization that we’ve been asleep for most of our life can feel disillusioning, disorienting, and even depressing; we see clearly, perhaps for the first time, how far we have to go.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


”In ancient India, a forest wanderer encountered the Buddha without recognizing him. ”Are you a wizard?” he asked. The Buddha smiled and shook his head. ”Surely you’re a king or a great warrior!” Again the Buddha said no. ”Then what is it that makes you different from anyone I’ve ever met?” asked the wanderer. The Buddha turned to him. When their eyes met and held, the Buddha said, ”I am awake.””
(DAN MILLMAN i boken ”The hidden school”)


”Din vision blir endast klar när du blickar in i ditt eget hjärta. Den som letar på utsidan, drömmer; den som letar på insidan, vaknar.”
(CARL GUSTAV JUNG)


”Att tro på sina drömmar är att gå sovande genom livet.”
(kinesiskt ordspråk)


”Engagerar du dig på allvar i att utforska dig själv behöver universum inte använda sig av katastrofer för att väcka dig.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Den kloka kärleken”)


”Enlightenment is not an attainment, it is a realization. And when you wake up, everything changes and nothing changes. If a blind man realizes that he can see, has the world changed?”
(DAN MILLMAN i boken ”Wisdom of the peaceful warrior”)


“All of us face physical, mental, and emotional pain in the course of our daily lives. Physical pain confronts us in obvious forms. Mental pain manifests as worries, regrets, contradiction, and confusion. Emotional pain comes as some variation of fear, sorrow, or anger. Whatever the form, pain generates the impulse to change, and serves to wake us sleepers from our dreams.”
(DAN MILLMAN i boken ”No ordinary moments”)


“Waking up 

Hunger is real; so is lack of clothing or shelter. Most other troubles we perceive in our lives are generated, in large part, by the illusions of the subjective mind. Our tendency to mistake our thoughts about reality for reality itself acts as a fundamental cause of human suffering. 

Waking up involves a moment-to-moment recognition of how we perceive reality through the filter of our beliefs, associations, and interpretations. In a sense, when we look at the world or other people, we see our own mind. This recognition allows us to grasp the peaceful, calm, objective reality that lies beyond the veils of the mind. 

Waking up – getting real – involves a process rather than a single event. But even the first glimmer of recognition can change our life forever. To awaken, we have to realize we’ve been asleep; to break our chains, we have to realize we’re bound.”
(DAN MILLMAN i boken ”No ordinary moments”)


”Spirit works to awaken us and it seems that if we don’t pay attention to the subtle messages, the messages increases in volume and severity.”
(CAROLINE MYSS i boken “Invisible acts of power”)

Läs även Awareness och Varningssignaler