Inre barnet

Detta är ett MYCKET VIKTIGT ämne då det omedvetet påverkar och styr det mesta i våra liv! Jag hoppas att det ska ge alla lite bättre förståelse för sitt Inre Barn, och därmed samtidigt bättre förståelse för sig själv och sina känslor genom nedanstående texter. Kanske någon blir berörd av ett eller flera av dessa texter och därmed får lite bättre kontakt med sitt Inre Barn. Ni kommer att få MYCKET BÄTTRE förståelse för det jag kallar INRE SMÄRTA genom att läsa denna sidan.

Läs även Depression, Det kännande barnet, Närvaro, Orsak & Verkan, Personal bill of rights och Stulen barndom

Klicka på länkarna nedan för att välja ämne.

A block to grieving

”PROTECTING OUR PARENTS: A BLOCK TO GRIEVING

Earlier I listed six ways that we may use to avoid the pain of grieving: denying our loss, intellectualizing about it, stuffing our feelings, being macho, using alcohol or drugs and prolonged attempting to get the lost object back.

In further discussing anger we can now describe another block to grieving: that of protecting our parents and other parent and authority figures from our anger. We may sense, believe or fear that if we get angry at our parents or parent figures, it will not be appropriate or that something bad will happen. Below I list nine ways that we tend to protect our parents from our anger.

The first way is outright denial. We may say something, like, “Oh, my childhood was fine” or “I had a normal childhood.” Such was their trauma, that many adult children of alcoholic, troubled or dysfunctional families cannot remember 75% or more of their childhood experiences. In my clinical experience, however, when working in recovery, most adult children are able to work through the denial and to gradually uncover their ungrieved hurts, losses and traumas and work through them. Hearing others’ stories in group therapy, ACA or CoDA self-help meetings and elsewhere is a help in identifying and recognizing what happened to us. We can then begin to mobilize our grieving, which includes getting angry.

The second approach to protect our parents is by taking an appeasing attitude, such as “Yes, my childhood may have been somewhat bad, but my parents did the best they could.” Doing so is often a way that we detach from our feelings, assuming that such a “why bother” stance prevents us from beginning necessary grief work in getting free of our suffering.

Next is viewing the pain of our loss or trauma as being a fantasy. This one is commonly projected onto us if we do our recovery work in psychoanalysis or some psychoanalytically oriented psychotherapy. The analyst or therapist may suggest or imply that if a trauma happened to us, we never can remember it the way that it actually happened, with the implication that it is a fantasy. Compounding the wound, this once again invalidates the pain of our Child Within. We end up concluding something like, “It really didn’t happen that way.” Another most and closely related defense is the claimed “false memory syndrome” which was made up by an organized group of parents who were accused by their now adult children of molesting them. Since their inception in 1992, there has been no definitive data-based study that verifies any such entity as “fms.”

Some tell us that while we may hate our parents, we also love them, and that what they did wrong was only out of love. Alice Miller (1981) says, “The adult patient knows all this, but he is glad to hear it again because it helps him once more to deny, pacify and control the Child Within him who has just begun to cry. In this way, the therapist or the group, or he himself, will talk the child out of his ‘silly´ feelings because they are no longer appropriate in the present situation (although still intense); a process that could have produced positive results – namely, the awakening and maturation of the child’s true self – will be undermined by a method of treatment that refuses to offer support to the angry child.” To get free from mistreatment, we usually first need to get angry and then grieve our traumas.

The next way of blocking our anger is by the Fourth Commandment (or Fifth – if Protestant & Hebrew), which says “Honor thy father and thy mother, that their days may be long upon the land which the Lord thy God giveth thee.” (King James Version, Exodus 20:12). It is difficult to decipher or interpret exactly what the word “honor” means in this context. Over the centuries, however, it has been interpreted by most parents to mean “no back talk” and other such stifling messages to the child. We may conclude from this Fourth Commandment something like, “God will be angry at me if I get angry at them.” Most organized religions around the world have similar exhortations, which tend to stifle our true self and our ability to be real and work through our losses in a healthy way.

A fifth way of avoiding our anger and grieving by protecting our parents is by being afraid of them rejecting us. We may consider, think or say something like, “If I express my rage, they won’t love me,” or “They may treat me like a bad little boy or girl again.” This is a genuine fear that needs to be expressed when it comes into our awareness.

A sixth way is by being fearful of the unknown, or being afraid of expressing feelings. We may say or think, “Something really bad will happen. I might hurt someone or they might hurt me.” This is another genuine fear that we may need to express in recovery. We may also accept the blame onto ourself, saying, “I’m the bad one.”

Many people avoid their anger and their grief by simply “forgiving” their parents of their abuse. Assuming that forgiving is an easy act, they may say “I’ll just forgive them.” Or often more stifling to their True Self, “I’ve already forgiven them.” However, most people who say this have not forgiven completely, since forgiving is a process that is analogous to, if not in large part identical to the grieving process.

A final method of protecting our parents is by attacking the person who suggests that we may need to do recovery work, especially any work that might involve expressing anger at our parents. We may say or think something like, “You are bad for suggesting such a thing!” or “How dare you suggest that my parents could have been inadequate or bad?”

In one or in a combination of these ways, we protect our parents from our hurt, anger and rage. And by doing so, we stifle our True Self and block our ability to recover from needless suffering. However, we are now armed with the knowledge of the possibilities of these blocks. Now, when we start to use these excuses in any way – perhaps unknowingly, to impede our grieving – we can begin to let go of them when we are ready.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “Wisdom to know the difference”)

Läs även Feelings about parents

Adverse childhood experiences (ACE)

”En amerikansk studie på 17 421 vuxna, The ACE Study (ACE = Adverse Childhood Experiences) en av de största studierna i sitt slag, undersökte hur negativa barndomsupplevelser påverkar den fysiska och psykiska hälsan i vuxenlivet.

Studiens resultat visar att obearbetade negativa barndomsupplevelser är mycket vanliga, även hos människor som vuxit upp i utåt sett välfungerande familjer. Dessa negativa barndomsupplevelser påverkar den fysiska och psykiska hälsan på ett negativt sätt och försämrar den sociala, känslomässiga och mentala utvecklingen hos individen, vilket bl a leder till ökat ”riskbeteende” (rökning, alkohol och droger, oskyddat sex m m) som ytterligare försämrar hälsan. Studien visar också att enbart tiden inte läker såren, utan det svåra följer med individen genom livet, om personen inte tar och får hjälp att bearbeta och förlösa de svåra upplevelserna. Samhällskostnaderna för följderna av dessa problem är mycket stora.

En förhoppning är att denna typ av rön får större spridning och genomslag i samhället och att man stödjer forskning och metodutveckling som kan hjälpa människor att läka sina obearbetade negativa upplevelser så att de lättare kan gå framåt i livet.

Du som upplever att livet känns svårt, sök men begär också hjälp och stöd för att bearbeta och förlösa det inom dig som stoppar dig att själv klara av problem som uppstår i ditt liv. Under olika perioder i livet har vi båda sökt hjälp för att komma igenom det som hindrat oss. Man kan tycka att samhället i alltför hög grad negligerar frågor som har med känslomässiga och psykiska tillstånd att göra. En önskan är att man i samhället mer och mer börjar förstå den samhälleliga vinsten i att höja kunskapsnivån och lägga mer resurser på dessa frågor. Vad kostar inte drogmissbruk, våld, brottslighet, separationer, psykisk ohälsa m m samhället, ekonomiskt och i personligt lidande?”
(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)

“A few researchers and clinicians, with colleagues from other fields, have noticed some of these important connections. For example, Felitti has observed that of the ten most common causes of death, nine result from disease, disorders or conditions that are commonly caused by or associated with having had a history of childhood trauma.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “The truth about depression”)

“As an example, one of those studies conducted on perhaps the largest sample of people was the “ACE” (adverse childhood experiences) study. The information that it has provided us is not just helpful – it is astounding. Internist and researcher Vincent Felitti and epidemiologist Rob Anda and their colleagues looked at 9,508 middle-class, middle-aged people in Southern California. All were members of a health maintenance organization (HMO), who were medically evaluated, and then each completed a sixty-eight-question survey about seven categories of childhood trauma and subsequent illness. The authors also had the medical records of each patient with which to verify and correlate any of these findings. They found that a large percentage of this general medical clinic population reported the following traumatic experiences from their childhoods.

1. Lived with problem drinker, alcoholic or street-drug user – 25.6%
2. Were sexually abused (overt abuse only) – 22.0%
3. Lived with mentally ill person – 18.8%
4. Saw mother treated violently – 12.5%
5. Were emotionally abused – 11.1%
6. Were physically abused – 10.8%
7. A household member went to prison – 3.4%

One or more ACEs occurred in 59 percent of these 9,508 people. Thus, childhood trauma may be more common than we thought.

For those people who had four or more adverse childhood experiences, the following disease conditions and the risk factors for each were found to be substantially more common when compared to those persons with no ACEs (see table, down below).

Disorders Associated with a History of Unresolved Childhood Trauma & Their Risk Factors (data from ACE study, reference 254)

Disorder   –   Risk Factor
Cigarette smokers   –   to 2+ times those with no ACEs
Severe obesity   –   1.6
No leisure time physical activity   –   1.3
Depressed 2 weeks or more past year   –   4.6
Suicide attempt   –   12.2
Alcoholic   –   7.4
Illegal drug use   –   4.7
Injected drugs   –   10.3
50+ intercourse partners   –   3.2
Had a sexually transmitted disease   –   2.5
Coronary heart disease   –   2.2
Cancer   –   1.9
Stroke   –   2.4
Chronic obstructive pulmonary disease   –   3.9
Diabetes   –   1.6
Broken bones   –   1.6
Hepatitis/jaundice   –   2.4
Fair/poor health   –   2.2

These serious and life-threatening medical conditions and disorders were clearly more common (by the affixed numbers) than they are known to exist in the general population. Note that these numbers (in epidemiology called “odds ratios” or “risk factors”) each represent multiples of 100 percent, so that a risk factor of 2 means that a person’s chance for having that particular illness was 200 percent greater, or happened twice as often as in people with no repeated childhood trauma (ACEs). As an example, smoking cigarettes is well-known to double a person’s risk of having a heart attack. Epidemiologists consider such a doubling of an odds ratio to represent a strong or substantial degree of risk, and they believe an odds ratio of 3 to be extremely high. The ACE study revealed five disorders or illnesses to have an odds ratio of from 1.3 to 1.9, six were from 2.2 to 2.5, and the remaining seven were from 3.2 to an astounding risk of 12.2 times that for those who had no identified childhood trauma. When compared to most risk factors that both researchers and the public are used to seeing, these figures are staggering.

Thus, these are not the small numbers that they may initially appear to be. Don’t let the above numbers and figures confuse you. Their results are telling us about how dangerous it is not to recognize and treat repeated childhood trauma. This message is true for people with illness that occurs decades after their experience of the repeated trauma.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “The truth about depression”)

Anorexia nervosa

”Vad är det egentligen den matvägrande flickan vill säga, hon som har växt upp i ett förmöget hem och blivit bortskämd med allt vad som finns av materiella och andliga tillgångar men som nu är stolt över att hennes vikt inte överstiger 30 kilo? Av föräldrarna får man höra att deras äktenskap varit alltigenom harmoniskt och att de är förfärade över dotterns frivilliga och överdrivna svält. De har förut aldrig haft några svårigheter med detta barn som alltid uppfyllt deras förväntningar. Jag tänker mig att denna unga flicka inte längre orkar fungera som en automat inför pubertetens anstormande känslor, men med sin bakgrund har hon heller ingen möjlighet att uppleva de känslor som nu bryter fram. Genom sitt sätt att nu göra sig till slav, kontrollera och stänga in sig, tar hon livet av sig, berättar hon vad man gjort med henne i hennes tidigare barndom. Därmed är inte sagt att föräldrarna var elaka, de har bara försökt uppfostra sitt barn till det som det också har blivit: en välanpassad, duktig och av många beundrad flicka. Ofta var det inte föräldrarna själva utan guvernanter som uppfostrade. I alla händelser uppvisar anorexia nervosa samma detaljer som en sträng uppfostran: obarmhärtighet, diktatur, övervakningssystem, kontroll, brist på förståelse och på inlevelse i barnets verkliga avvisande och övergivande attityd (glupskhetsorgier och kräkningar).

Det första budet i detta polissystem lyder: Alla medel är bra som bidrar till att göra dig sådan som vi vill ha dig, och sådan måste du bli annars kan vi inte älska dig. Detta avspeglas sedan i matvägrans terror. Vilken kontrolleras med yttersta noggrannhet och syndaren bestraffas omedelbart om gränsen överskrids.

Dessa patienters liv är i fara, och även den bästa psykoterapeut måste se till att de ökar i vikt, annars kan inga samtal komma till stånd. Men det är en sak att förklara för den sjuka att hon måste gå upp i vikt men samtidigt ange att syftet med terapin är att hon ska förstå sig själv, och något helt annat att betrakta viktökningen som det enda terapeutiska målet. I det senare fallet övertar läkaren den tidiga uppfostrans tvångsmetoder och måste räkna med återfall eller andra symtom. Om ingen av dessa konsekvenser inträder så har även den andra uppfostran lyckats, och när puberteten väl är förbi är en bestående livlöshet garanterad.

Allt orimligt beteende har en förhistoria i den tidiga barndomen, men den förblir oåtkomlig så länge den vuxnes manipulerande av barnets själsliga och kroppsliga behov inte uppfattas som grymhet utan som nödvändig uppfostran. Det är ett misstag som även fackfolk gör sig skyldiga till, och därför blir det som man kallar psykoterapi ofta bara en fortsättning på den tidiga, oavsiktliga grymheten. Det förekommer inte så sällan att mödrar ger valium åt en ettåring för att han ska sova lugnt så att de kan gå bort en kväll. Någon enstaka gång kan det vara nödvändigt. Men när valium används som ett medel att styra barnets sömn, då blir den naturliga jämvikten störd och man skapar redan mycket tidigt en vegetativ obalans. Man kan också tänka sig att när föräldrarna kommer sent hem vill de gärna leka lite med sitt barn och kanske väcker det. Nu behöver de ju inte vara oroliga längre. Valium rubbar inte bara barnets naturliga insomningsförmåga utan hämmar också dess varseblivningsförmåga. Barnet får aldrig veta att det är ensamt i bostaden, det får inte uppleva fruktan och som vuxen kommer det kanske att sakna viktiga signaler om fara.

Föräldrar behöver inte några djupgående studier i psykologi för att kunna behandla barnet så att det som vuxen inte utvecklar orimliga och självdestruktiva beteenden. Om de bara låter bli att missbruka det lilla barnet och manipulera det efter sina behov, om de alltså låter bli att störa det i dess vegetativa jämvikt, då finner barnet redan i sin egen kropp det bästa skyddet mot otillbörliga krav. Barnet blir från början förtroget med den egna kroppens språk och signaler. Om föräldrarna dessutom lyckas möta sitt barn med samma respekt och tolerans som de alltid visat sina egna föräldrar, då har de säkert givit det de bästa förutsättningarna för dess senare liv. Barnets känsla av eget värde och av frihet att utveckla sina medfödda anlag är beroende av denna respekt. För att visa den respekten behöver föräldrarna inga psykologiska böcker, men vad som behövs är en revidering av uppfostrans ideologi.

Så som man blivit behandlad som liten, så behandlar man sedan livet igenom sig själv. De värsta kvalen är ofta dem man själv tillfogar sig. Förföljaren i det egna självet, som ofta uppträder förklädd till uppfostrare, kan man inte komma undan. Vid sjukdomar som anorexia nervosa tar han helt och hållet ledningen. Kroppen förslavas och viljan missbrukas på ett fruktansvärt sätt. Narkotikamissbruket börjar med ett försök att undandra sig föräldrarnas herravälde, att vägra att ställa upp, men genom upprepningstvånget blir det till sist ständiga bemödanden att driva upp massor med pengar för att skaffa fram det nödvändiga ”stoffet” – alltså en rent ”borgerlig” form av slaveri.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

”Jag blev en gång uppsökt av en sjuttonårig flicka med anorexia nervosa som var mycket stolt över att hon nu hade samma vikt som hennes mor hade för 30 år sedan då hon blev räddad i Auschwitz. Under samtalets gång framgick det att den detaljen var det enda dottern visste om moderns förflutna. Modern vägrade nämligen att tala om denna tid och hade bett familjen att inte komma med några frågor. Det är just det hemlighetsfulla som oroar barnen, det som man inte talar om i hemmet, det som rör föräldrarnas känslor av skam, skuld och ångest.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

“The area in which morality celebrates its greatest triumphs is the treatment of anorexia. Here it is almost the rule for the guilt feelings of young anorexics to be aggravated by more or less blatant injunctions like “Look how unhappy you are making your parents, how they suffer on your account!” The meaning of their refusal of nourishment, the message it is trying to get across, is completely ignored in such harangues. Yet anorexia shows us very clearly how definite the body can be in indicating the personal truth of its “owner.”

Many anorexics think, “I have to love and honor my parents, forgive them for everything they have done, understand them, think positive, learn to forget. I have to do this and do that. I must not show my distress.”

But what is left to me – the real me – if I try to force myself to have feelings I do not really have, if I no longer know what I really feel, want, need, and why I should do all the things that people tell me to do? I can force myself to achieve – at work, in sports, in everyday life. But if I force alien feelings on myself (with or without the aid of substances like alcohol, drugs, and medication), I shall be confronted sooner or later with the consequences of this self-deception. I reduce myself to a mask and do not know who I really am. The source of that knowledge lies in my genuine feelings; those feelings correspond with my experiences. And the guardian of those experiences is my body. Its memory.

We cannot love, respect, or understand ourselves if we ignore the message of our body, as expressed in feelings like anger. There are a whole range of “therapeutic” rules and techniques for the manipulation of feelings. They tell us in all seriousness how we can stop suffering and start enjoying life. People with the severest physical symptoms go to hospitals for this kind of advice, in the hope that it will help them free themselves from the nagging resentment they harbor against their parents.

This may succeed for a while and also bring relief, because then their therapists are “pleased” with them. Like good little children complying with their mothers’ parenting methods, they then feel accepted and loved. But sometime later the body will reassert itself with a relapse, the retaliation for the refusal to listen to what it has to say.”
(ALICE MILLER i boken “The body never lies”)

Autism

”Ett älskat barn får kärleken som gåva och därmed också kunskap och oskuld. Det är en gåva som bestämmer hela livsinriktningen. Ett skadat barn saknar allt därför att kärleken fattas. Det vet inte vad kärlek är, det förväxlar ständigt illdåd och välgärning, lögn och sanning. Om och om igen låter det sig förvirras.

Denna förvirring stötte jag på under en diskussion om ett konkret fall bland fackfolk: en kvinna som under sin barndom hade fått mycket kärlek och inte utsatts för prestationskrav tog till sig en nioårig, autistisk pojke, som hon sedan adopterade. Hon kunde ge honom mycket värme och kroppskontakt, bejaka honom, bekräfta hans känslor, vara lyhörd för hans behov och signaler och slutligen också förstå dem. I hennes famn lärde pojken sig att visa känslor, uppleva vrede över vad han dittills utsatts för och upptäcka kärlek. Han utvecklades till en frisk, intelligent, mycket levande och öppen ung man.

Jag berättade detta för en grupp specialister som arbetade med autism. Läkarna bland dem sade att autism är en obotlig neurofysiologisk sjukdom och att utvecklingen i detta fall visade att det inte hade varit fråga om autism. Det hade alltså varit en felaktig diagnos. Psykologerna, familjeterapeuterna och analytikerna menade att den här historien var nog en grov förenkling; för sin del kände de till många fall där år av psykoterapi med autister inte hade ändrat någonting – vilket jag inte alls tvivlar på. De sade vidare att en sådan berättelse ju inte kunde hjälpa föräldrar till autistiska barn, tvärtom skulle de få skuldkänslor, för alla föräldrar hade ju inte möjlighet att ge sina barn så mycket tid och kärlek. Oftast hade de flera barn, de måste sköta sitt arbete och var för övrigt inte mer än människor. Jag sade att det förefaller mig ointressant om någon får skuldkänslor eller inte när det är fråga om att upptäcka en så viktig sanning.

För mig var historien om den nioåriga pojken en bekräftelse på vad jag redan länge hade anat: autism hos ett barn är ett svar på dess omgivning och ofta det enda svar barnet kan tillgripa. Om autism kan botas eller inte beror på i vad mån barnets nya omgivning kan ta till sig sanningen om barnets förflutna. Specialisternas reaktioner visade hur svårt det är att hitta en sådan omgivning. Deras motstånd hindrade dem från att förstå vilken hjälp denna historia kan ge oss i vårt umgänge med barn.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)

Barn & Sexualitet

”Sigmund Freud ansåg att barn har ett aktivt sexualliv, och att orsaken till att ingen hade upptäckt det före honom var de sexuella hämningarna i samhället. Men trots Freud kan det inte finnas någon sexualitet hos barn förrän sexualiteten har kommit – inte förrän puberteten nås och könskörtlarna har aktiverats. Till dess är det fråga om utforskning av områden som ger njutning och som är ”sexuella” i vuxnas ögon. Det är därför att vuxna ser sexualitet i naiva, barnsliga beröringslekar som hämningar tvingas fram och skuldkänslor uppstår.

Vi måste skilja mellan handlingar och inre upplevelser. Ett barn som rör vid sitt könsorgan tycker det känns behagligt. Det behöver inte tvångsmässigt och oavbrutet röra vid sig själv för att det skall kännas skönt, såvida det inte oavbrutet känner sig illa till mods därför att ingen kärleksfull förälder har gjort att det känns skönt. Dess tvångsmässiga masturbation är inte en sexualhandling. Det är ett försök att lätta på spänningen. Neurotiska föräldrar blir oroliga över sådant beteende (i stället för att oroa sig över barnets tydliga oro) och förbjuder eller begränsar kontakten med vissa delar av kroppen, vilka blir ”demilitariserade zoner” där inte ens barnet får tränga in. Dess egen kropp uppdelas i segment och avstängs från sig själv; könsorganen är skyddade mot händerna genom barrikader och intellektet avstängt från tankar på vissa områden. Att visa ogillande för att barnet rört vid sig själv kan alltså sätta i gång en fragmenteringsprocess hos barnet och leda till dissociation från kroppen.

När ett barn dissocieras från sig självt, blir det tvunget att förlita sig på fantasin. Eftersom det inte får lov att uppleva sin kropp (känslor är fysiska fakta; de är kroppen), kommer det senare att tvingas att frambesvärja egendomliga föreställningar för att känna något på det sexuella området. Förvandlingen från det normala till perversion sker alltså därför att ett barn leddes bort från sig självt och tvingades in i de perversa bildernas värld.

Vad händer när barnet förbjuds att känna på sig självt? Det beror på andra upplevelser. Det kan uppstå en fixering så att barnet tvångsmässigt rör vid saker och ting, i ett behov att ta på nästan allt (eftersom det inte fick ta på just detta enda). När pojken mognar sexuellt, låter han kanske flickor, eller sina syskon, röra vid sig i det omedvetna hoppet om att tillräckligt mycket beröring kommer att göra att han känner; att den yttre kontakten på något sätt kommer att göra slut på kroppens bedövning. Eller motsatsen kan inträffa. Om barnet är låst vid föräldrarnas gillande – om de ger honom precis tillräckligt så att han vill vara till lags, kan det hända att han fullständigt internaliserar dessa tidiga hämningar och inte ens tänker på sex längre. Han blir kanske också alldeles kall och hård, rädd för beröring. Han skulle aldrig ens komma på tanken att röra vid sig själv eller andra.

Hur kan man rätta till detta? Går det med beröring? Om beröring längre fram i livet hjälpte, skulle många promiskuösa människor, som rör vid andra och har sexualumgänge ideligen för att andra skall röra vid dem, ha fått sina problem lösta. För att bli sexuellt fri måste man återuppleva dessa tidiga icke-sexuella scener och lösa upp dem genom att känna det rätta gensvaret. Skälet till att den rätta reaktionen automatiskt kommer när scenen återupplevs, är att reaktionen är den verkliga känslan som upplevdes för ett ögonblick den gången men genast undertrycktes. I en primalupplevelse var en man tillbaka i en scen där han skrek till sin mor: ”Det är inte snuskigt, mamma. Jag har rätt att känna på den.” På det här stadiet av primalupplevelsen började han omedvetet leka med sig själv. Detta pågick i en timme. Han fick aldrig någon erektion eftersom han inte var sexuellt mogen den gången i det förflutna. Han ville bara kunna röra vid sig själv. Han försäkrade mig senare att om han hade lekt med sig själv i en timme nu utan att ha någon primalupplevelse, skulle han absolut få en erektion. Att han upplevde den rätta reaktionen gjorde att känslan återvände till området. Han var inte längre impotent när kvinnor ville röra vid hans penis. Är det inte vad impotens oftast innebär? Oförmågan att känna och att stimuleras i det genitala området.

Detta är en viktig punkt och jag skall dröja ett ögonblick vid den. Den tidiga scenen vid tre års ålder då mamma helt enkelt sade ”Nej, nej” till sin son när han lade handen på sin penis blev en inmatad minnesenhet, oupplöst så att varje beröring av penisen aktiverade minnet och hämningen på nytt. Det enda sättet att lösa problemet består i att lösa upp minnesenheten; det vill säga att aktivera minnet och få ett nytt korrekt svar, så att den gamla reaktionen kan elimineras som omedveten kraft.

Annars kan barnet, när det mognar sexuellt under puberteten, aldrig känna fullständig frihet när det masturberar. Det tror kanske att det känner skuld, men vad som händer är att de gamla hämningarna och känslorna kring dem aktiveras på nytt och motverkar de pågående försöken att uppnå sexuell njutning. Lägg märke till förloppet: Hämningar som hindrar icke-sexuell njutning vid mycket tidig ålder hindrar sexuell njutning längre fram, så att sexuella problem som frigiditet och impotens har sitt ursprung i icke-sexuella händelser och tidsperioder. Rådgivning i sexualteknik eller med särskild inriktning på sexuella hämningar kommer aldrig att nå de verkliga, underliggande krafterna bakom fel i de sexuella funktionerna.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

”Enligt statistiken finns det idag minst 74 miljoner kvinnor som före sitt giftermål fått klitoris bortskuren. Det rör sig om en gammal sedvänja, som även afrikanska kvinnor protesterar mot. Deras protester bemöts emellertid med harm och hotelser inte bara av männen utan även av kvinnor, som bejakar denna sed. Varför gör de det? Har de inte själva utsatts för denna behandling, som motiveras av det omänskliga kravet att kvinnor inte bör känna lust vid sexualumgänge? Borde inte dagens afrikanska kvinnor vilja skydda sina egna döttrar för denna förlust, för den grymma smärtan och för infektionsfaran, som medför döden för inte så få? Det är ju vad man skulle vänta sig, om lagen om bortträngning av vrede inte gällde här. Bortträngd vrede går omedvetet ut över nästa generation. Det är ju vuxna kvinnor som skär klitoris av en tolvårig flicka, med eller utan anestesi, och dessa kvinnor har en gång själva utsatts för samma procedur, men deras medvetande har inte registrerat deras situation. De har uthärdat genom att tränga bort såväl smärtan som vreden och lusten att hämnas ur sitt medvetande och till och med idealiserat denna sed. Som flickor fick de inte värja sig utan var tvungna att tränga bort sina känslor – det kan man förstå. Men idag hävdar de till följd av denna bortträngning att denna procedur är riktig, nödvändig och ofarlig. De kan inte komma ihåg den bortträngda smärtan, de har inte sörjt över sin förlust utan betraktat den som helt naturlig, och nu väntar de sig detsamma av sina barn utan att ens vilja veta vad det är de utsätter dem för.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

”Den fruktansvärda riten med avskärandet av klitoris förekommer visserligen inte i vår kulturkrets, men oräkneliga andra människor har som barn tvingats uppleva en amputation: deras känslovärld har genom misshandel och uppfostran blivit grymt stympad.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

Barn återspeglar

”Ibland ger föräldrar inte heller stort mer till sina barn. I varje fall ger de dem inte sina kroppar. De rör inte barnen annat än med fingertopparna, smeker dem inte, håller aldrig om dem, kysser dem bara till hälsning eller avsked. När sådana föräldrar upptäcker att barnen inte utvecklas normalt är de ofta beredda att fråga all världens specialister om orsaken, utan att ana att den enda relevanta frågan måste ställas till dem själva. Vi kan ta fru D., som gått i behandling hos mig i flera veckor för en ”inflammation i skulderleden”. Den extrema stelheten i skuldrorna hos denna storväxta kvinna skulle ha kunnat orsaka henne lika mycket smärta i nedre ryggraden, höfterna, knäna. En dag sa hon att hon den här gången ville visa mig sin dotter. Gärna det, när kommer hon? ”Men hon är med här nu, i farstun!” Min farstu är minimal, men jag hade inte lagt märke till barnet.

”Sylvie!”
Sylvie kommer in, stryker utmed väggarna och slinker in bakom mamman som sittande framför mig på kontoret börjar sin berättelse som om Sylvie inte vore närvarande.

”Hon växer inte”, säger hon i anklagande ton. ”1,40 är för kort för en tolvåring. Barnläkarna säger att hon är normal, men jag…”

Sylvie har vänt sig mot bokhyllan. Jag ser bara ansiktet i halvprofil. Kroppen skyms av mammans.

”Från det hon föddes tills hon var en månad skrek hon hela tiden. Det var inte till att uthärda. Så jag placerade henne hos en amma på landet. När jag tog hem henne igen fick hon hemska vredesutbrott.”

Jag lyssnar inte längre. Jag försöker få syn på Sylvies kropp som flyttar sig från ena foten till den andra, stelt och regelbundet som pendeln i ett väggur. Jag ser utstickande skulderblad, en hals som gömmer sig mellan axlarna, en ung kropp som har motarbetats, förvridits som stjälken på en växt man envisas med att vända in mot skuggan. Jag ser ingen deformation som motiverar en officiell beteckning. Det tycks mig som om problemet ligger på ett annat plan. Jag säger det till fru D. Hon verkar missnöjd. Antingen med min observation eller med att jag avbrutit henne.

”Sylvie”, säger hon utan att vända sig mot dottern, ”vänta på mamma i farstun.” Sylvie tar en stor lov omkring oss och går ut, utan att jag kommer åt att se hennes ansikte en enda gång.

Jag har stor lust att säga till fru D. att barn som man tar till ”hållningsgymnastik” sällan själva är motiverade att delta. De kommer på föräldrarnas eller doktorns order. Sjukgymnasten kan alltid försöka locka och övertala ett barn att samarbeta, förklara vad som är fel och varför. Men vad tjänar det till? Barnets kropp har sina skäl att växa skevt som sjukgymnasten inte vet något om. Jag tänker på det välkända försöket med två grupper laboratoriemarsvin som fick likadan mat på samma tider. Men de som ingick i den ena gruppen blev också kelade med. Och det var de som blev överlägset starkast, livligast, mest motståndskraftiga mot infektioner. Men jag ser inte vad det skulle tjäna till att forma mina tankar i ord till fru D. Ord måste hon ha hört och läst förut hur många som helst och se hur långt det har hjälpt. Så vi tar upp arbetet med hennes kropp igen under tystnad.

Fru D. gick hos oss i ett år. Efterhand upphörde smärtorna i axlarna, återfallen kom allt glesare. Arm- och handrörelser blev mindre knyckiga. Hon började tillåta sig ”permissioner” från sin militäriska gång och till sist övergav hon den helt och hållet. Det bistra ansiktet mildrades subtilt och kunde ibland anta ett allvarsamt uttryck. När hon log drog hon inte bara på mungiporna, som förut, utan tog också till kinderna, ögonen och pannan.

Efter sista behandlingstimmen före sommaren följde jag henne ut till dörren. Två personer väntade i farstun. Min nästa patient och en ung flicka jag inte kände. Fru D. gick fram och lade armarna om axeln på flickan som stelnade till men sedan lät sig omfamnas. ”Ja, det är min Sylvie”, sa fru D.

Flickebarnet hade vuxit mer än 10 centimeter! Hon var välproportionerlig, hade fin hållning, såg öppen, intelligent och förvisso lite misstänksam och avvaktande ut. Hon gick ut före mamman som viskade till mig när hon gick: ”Det har ordnat sig. Det är väl puberteten som gör det.”

Kanske det. Men jag tror att Sylvies utveckling också var en återspegling av mammans, mamman som äntligen hade gått med på att ta ansvar för sin kvinno- och moderkropp.”
(THÉRÈSE BERTHERAT i boken ”Kroppen har sina skäl”)

”Barn är otroligt goda imitatörer. Hur hårt man än sliter för att lära dem ett fint sätt uppför de sig ändå precis som sina föräldrar.”
(LIS BYRDAL)

”Vi kanske har fått höra att vi är älskade och efterlängtade, men föräldrarnas beteende visar något helt annat. För barnet är det känslan som räknas – inte orden. Barn härmar och gör det som vi gör, och tar efter beteenden mer än verbala utsagor.”
(SANNA EHDIN i boken ”Din inre framgång”)

“Children are likely to live up to what we believe of them.”
(LADY BIRD JOHNSON)

“Det finns bara en orsak till att ungdomar ljuger: de upplever att föräldrarna inte kan hantera sanningen.”
(JESPER JUUL)

Barnmisshandel

”Barnmisshandeln är inte något ofrånkomligt öde för mänskligheten om misshandelns följder med hjälp av den upptäckande terapin går att avhjälpa. Människor som har befriat sig från sin bortträngning kommer inte att misshandla sina barn.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Idag anser jag att det är ett mycket stort brott att misshandla barn så som jag blev misshandlad; straffa dem, förbjuda dem att gråta, att tala, att försvara sig, att protestera mot grymhet och att alls upptäcka grymheten. Det är ett brott att dressera barn så att de till sist blir blinda, stumma och livlösa och sedan förneka allt detta.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

“Ursprungligen hade Freud under behandlingar som han delvis genomförde med hypnos upptäckt att alla hans patienter, manliga och kvinnliga, hade utsatts för misshandel som barn och berättade sin historia på symtomens språk (jfr S Freud 1896). Men när han 1896 för en grupp psykiatrer hade berättat om sin upptäckt märkte han att ingen av hans kolleger ville acceptera denna insikt utan han lämnades ensam med den. Den ensamheten kunde han i längden inte stå ut med. Några månader senare, år 1897, förklarade han att patienternas berättelser om sexuella övergrepp inte var annat än fantasier, som hade sitt upphov i tidiga driftsönskningar. En kort stund hade mänsklighetens sömn störts, men nu kunde den fortsätta.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)

”Det var inte så enkelt att ta sig ur självbedrägeriets labyrint. Det tog mig femton år att genomföra denna befrielseprocess: från 1973, då det spontana målandet gav mig en vag aning om sanningen, till 1988, då jag till sist kunde formulera den.

I början av 80-talet fick jag emellanåt brev från sjuksköterskor vid psykiatriska kliniker, som berättade för mig att de med god verkan läste mina böcker för sina patienter men att de måste hålla det hemligt för läkarna om de inte ville riskera att bli uppsagda. Temat barnmisshandel var då alltjämt absolut tabu inom psykiatrin, trots att varenda patient bar på en fruktansvärd levnadshistoria. Men ingen ville veta något om det, allra minst läkarna.

På sista tiden har det kommit många böcker om ämnet barnmisshandel, och många metoder har utvecklats för behandling av följderna av tidiga trauman hos vuxna. Det psykiatriska etablissemanget tvingades till sist erkänna att barnmisshandel och dess konsekvenser faktiskt existerar, men de gamla skygglapparna och det gamla försvaret mot den fullständiga kunskapen fanns kvar, man bollade med statistik och vägrade inse att alla patienter, inte bara åtskilliga, lider av följderna av de tidigaste kränkningarna av deras integritet. Med hänvisning till vad som hänt vietnamveteraner och överlevande efter Holocaust definierade man i USA en särskild patientkategori. Dessa människor klassificerades och diagnosticerades som lidande av ”complex-post-traumatic-stress-syndrom”, som om det över huvud taget kunde finnas andra psykiatriska patienter som inte blivit kränkta i sin barndom. Till psykiatrernas stora förvåning visade det sig i alla fall att det var en mycket hög procent av patienterna som kunde berätta om misshandel i barndomen. Denna statistik var ändå mycket ofullständig och tvivelaktig, eftersom detaljer om den dagliga tortyren av barn hålls bortträngda av offren och gärningsmännen.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Ingen kan på allvar tvivla på att fångarna i koncentrationslägren fick utstå förfärliga saker. Men när det berättas om misshandel av barn reagerar man märkvärdigt lugnt. Man säger allt efter sin ideologi att ”det är ju helt normalt” eller ”barn måste ändå lära sig veta hut” eller ”den som inte vill höra måste få känna” osv. En äldre herre berättade en gång förnöjt i ett sällskap att hans mor en gång när han var liten hade svängt honom över en flammande halmeld för att torka hans byxor och vänja honom av med att väta ned sig. ”Min mor var den snällaste människa man kan tänka sig, men det där var brukligt hos oss på den tiden”, sade han. Denna brist på inlevelse i den egna barndomstidens lidanden leder till att man kan bli förvånande okänslig för andra barns lidande. Om det som hände mig måste ske för mitt eget bästa, då måste denna behandling accepteras som en nödvändig del av livet och inte ifrågasättas efteråt.

Denna avtrubbning har alltså sin förhistoria i att individen själv blivit misshandlad, något som han kanske har ett minne av, men dess emotionella innehåll, hela upplevelsen av att bli slagen och förödmjukad, har i de flesta fall måst trängas bort fullständigt.

Här ligger skillnaden mellan tortyr av en vuxen och av ett barn. Hos den senare är självet ännu inte så utbildat att det kan hålla kvar en minnesbild med tillhörande känslor. Visserligen lagras (dock inte alltid) vetandet om att man fått stryk och att detta – det har föräldrarna sagt – skett till ens eget bästa. Men smärtan av misshandeln förblir omedveten och hindrar individen att längre fram leva sig in i andras lidanden. Därför blir de en gång misshandlade barnen fäder och mödrar som misshandlar, och bland dem rekryteras de pålitligaste bödlarna, uppsyningsmännen vid koncentrationslägren, kapos, fångvaktare, torterare. De slår, misshandlar och torterar av ett inre tvång att upprepa sin egen historia, och de kan göra det utan någon som helst medkänsla för offret därför att de helt identifierar sig med den angripande delen. Dessa människor har själva så tidigt blivit slagna och förödmjukade att det inte var möjligt för dem att då medvetet uppleva det hjälplösa, angripna barnet i sig. För att kunna göra det hade de behövt en förstående, ledsagande vuxen, men det hade de inte. Endast under sådana betingelser skulle barnet kunna uppleva sig som vad det för ögonblicket är, nämligen som det svaga, hjälplösa, utlämnade, slagna barnet och integrera denna del i sitt själv.

Teoretiskt kunde man tänka sig att ett barn visserligen agas av sin far men därefter får gråta ut hos en snäll faster och berätta vad han har varit med om, och att denna faster inte försökte förringa barnets smärta eller rättfärdiga fadern utan hade sinne för betydelsen i det skedda. Men sådana lyckliga situationer är sällsynta. Den andra föräldern brukar antingen dela den agandes uppfostringsprinciper eller själv vara hans offer, i alla händelser sällan barnets försvarare. En sådan tänkt ”faster” är ett sällsynt undantag också därför att det agade barnet väl knappast skulle ha inre frihet att söka upp och använda henne. Ett barn tar hellre på sig den förfärliga inre isoleringen och klyvningen av känslorna än det ”baktalar” sin far eller mor inför främmande människor. Psykoanalytiker vet hur länge det i vissa fall kan ta innan ett barns i 30, 40, 50 år undertryckta förebråelse kan formuleras och upplevas.

Därför är situationen för ett litet misshandlat barn ibland ännu värre och följderna för samhället ännu allvarligare än situationen för de vuxna i koncentrationslägren. Den förutvarande lägerfången kan visserligen ibland hamna i situationer där han märker att han aldrig adekvat kommer att kunna förmedla hela djupet av sina genomgångna lidanden, att människor är oförstående, kalla, okänsliga och likgiltiga mot honom, att de kanske inte ens tror på honom, men själv kommer han med få undantag aldrig tvivla på tragiken i sina upplevelser. Han kommer aldrig att försöka intala sig att de grymheter han tillfogades var till hans bästa, att tro att de fruktansvärda händelserna i lägret var för honom nödvändiga uppfostringsåtgärder eller försöka leva sig in i sina bödlars bevekelsegrunder. Han kommer att möta människor som haft liknande upplevelser och kunna dela sina känslor av harm, hat och förtvivlan över de lidna grymheterna med dem.

Alla dessa möjligheter saknas för det misshandlade barnet. Det är ensamt med sitt lidande inte bara i familjen utan också i sitt eget inre, vilket jag försökt visa med Christiane F:s exempel. Och därför att det inte kan dela denna smärta med någon kan det inte heller i sin egen själ finna ett ställe att gråta ut. Det skapar ingen snäll ”fasters” famn i sitt eget själv, det håller fast vid ideologin att ”man måste bita ihop tänderna och vara tapper”. Det värnlösa och hjälplösa får inget hem i självet och blir sedan genom identifikationen med angriparen förföljt överallt i världen.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

”Det finns barn som under sin tidiga barndom utsatts för onödiga medicinsk-tekniska ingrepp och smärtsamma undersökningar. Det sker inte så sällan, bl a därför att de egentliga orsakerna till symtomen inte får observeras av läkarna varför dessa i stället tillgriper olika apparater. Ofta blir barnet då inte alls tröstade utan lämnas ensamma därför att föräldrarna litar på teknikens under. Ett sådant barn är dömt att leva med fruktan för det obekanta ända tills en avtäckande terapi kan reda ut förvirringen och genom en långsam upplösning av de traumatiska elementen ge ”befrielse”.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

”En vuxen människa kan inte heller uppleva sina känslor om hon inte som barn haft förstående föräldrar eller ersättningsföräldrar. De som misshandlats i sin barndom har inte haft det, och de kan därför inte överraskas av känslor, för de ger bara tillträde åt sådana känslor som den inre censuren, föräldrarnas arvtagare, tillåter och godkänner. Depression och inre tomhet är det pris de får betala för denna kontroll. Det sanna självet kan inte kommunicera därför att det har stannat kvar i ett omedvetet och därför outvecklat tillstånd, i ett inre fängelse. En levande utveckling främjas inte av umgänge med fångvaktare. Först efter befrielsen börjar självet artikulera sig, växa och utveckla sin kreativitet. Och där tidigare endast den fruktade tomheten eller de fruktade storhetsfantasierna funnits, där visar sig en oväntad rikedom på vitalitet. Det är inte fråga om att komma hem, för något hem har aldrig funnits. Det är fråga om att hitta ett hem.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Vid jämförelse mellan misshandel av barn och av vuxna finns det fler aspekter än självets mognadsgrad, lojaliteten och isoleringen. Den misshandlade fången kan visserligen inte bjuda motstånd, inte värja sig mot förödmjukelsen, men är i sitt inre fri att hata sin förföljare. Denna möjlighet att uppleva sina känslor och till och med dela dem med andra fångar ger honom en chans att inte behöva ge upp sitt eget själv. Den chansen har inte barnet. Han får inte hata sin far, det förbjuder ju fjärde budet, och det har han fått lära sig sedan han var liten. Han kan inte heller hata honom, för han är rädd att förlora hans kärlek, och han vill inte alls hata honom därför att han älskar honom. Ett barn står alltså inte som lägerfången inför en hatad förföljare utan inför en älskad, och det är just denna tragiska komplikation som får ett så starkt inflytande på barnets senare liv.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

“Child abuse is common in all sorts of troubled families. While severe physical abuse and overt sexual abuse are clearly recognizable as traumatic to infants and children, other forms of child abuse may be more difficult to recognize as being abusive. These may include mild to moderate physical abuse, covert or less obvious sexual abuse, mental and emotional abuse, child neglect, and ignoring or thwarting the child’s spirituality or spiritual growth. Examples of covert or more subtle sexual abuse include a parent’s flirting, relating sexual experiences, stories or jokes; touching children, adolescents or even adult children on inappropriate parts of their anatomy; and any other unnecessary sexually stimulating behavior. These forms of abuse usually result in deep-seated feelings of intense guilt and shame that are unconsciously carried into adulthood.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “Healing the Child Within)

”Ett kränkt barn slutar inte älska sina föräldrar. Det slutar älska sig själv.”
(JESPER JUUL)

”Jag känner inte till någon enda människa som blivit misshandlad i barndomen och som inte som vuxen betett sig destruktivt eller åtminstone självdestruktivt, så länge han förnekat den misshandel han varit med om.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Som kränkning eller övergrepp definieras ”allt som inte kan innefattas i värme, omvårdnad och omsorg” eller varje handling som ”angriper barnets verklighet”. ”Barnets verklighet” innefattar hans eller hennes kropp, tankar, känslor och beteende.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

”Enligt statistiken finns det idag minst 74 miljoner kvinnor som före sitt giftermål fått klitoris bortskuren. Det rör sig om en gammal sedvänja, som även afrikanska kvinnor protesterar mot. Deras protester bemöts emellertid med harm och hotelser inte bara av männen utan även av kvinnor, som bejakar denna sed. Varför gör de det? Har de inte själva utsatts för denna behandling, som motiveras av det omänskliga kravet att kvinnor inte bör känna lust vid sexualumgänge? Borde inte dagens afrikanska kvinnor vilja skydda sina egna döttrar för denna förlust, för den grymma smärtan och för infektionsfaran, som medför döden för inte så få? Det är ju vad man skulle vänta sig, om lagen om bortträngning av vrede inte gällde här. Bortträngd vrede går omedvetet ut över nästa generation.

Bortglömda trauman

”När Melody var två år gammal bestämde sig hennes utarbetade föräldrar för att ta ledigt i tre dagar och lämna henne hos hennes farmor. Hon hade aldrig varit borta från sina föräldrar mer än några timmar, och ändå hade de timmarna ofta fått henne att gråta. Mamma och pappa förklarade att de skulle vara borta några dagar, men Melody förstod inte innebörden i orden. Minuterna blev till timmar, till dagar. Hon grät otröstligt. Varje gång en bil körde förbi kastade hon sig mot dörren. Tredje dagen satt hon utmattad och stirrade rakt framför sig. När hennes glada och utvilade föräldrar återvände stirrade hon bara på dem. Det gick två veckor innan hon talade igen och hennes föräldrar var utom sig. Långsamt återgick Melody till att kommunicera. När hon blev äldre glömde hon händelsen men varje gång föräldrarna lämnade huset fick hon en oförklarlig ångestattack. Som vuxen levde hon i konstant rädsla för att bli övergiven – av sina vänner, sin make, sina barn – utan att hon visste varför. I terapi återupplevde hon ett minne av hur hennes föräldrar hade lämnat henne ensam i ett tomt hus. När hon tog upp det med dem berättade de den verkliga historien. Hennes kropp fruktade fortfarande att bli övergiven! Till slut, när hon arbetat med sina fysiska reaktioner och använt andningen för att gå ner i varv, kunde hon släppa detta trauma och leva ett bättre liv.”
(LAVINIA PLONKA i boken ”Rädslan sitter i kroppen”)

”Nietzsches tragedi var säkert ingenting enastående; vem har inte stött på liknande öden? – ett plågat barn, som inte får försvara sig, som förbjuds att gråta, skrika, bli arg, att leva med andra ord, som alltid förväntas vara lydig och uppföra sig väl. Om barnet är begåvat återstår inget annat för det än att utveckla en lysande intelligens. Livet flyr undan men tänkandet hjälper barnet att överleva. Kroppen försöker uttrycka sin förfärliga smärta på annat sätt än genom gråt och skrik och utvecklar det ena symtomet efter det andra, i hopp om att ändå till sist kunna väcka någons uppmärksamhet, någon som kanske frågar: ”Vad är det som gör dig så förtvivlad? Varför har du varit sjuk 110 gånger under ett läsår?” Men ingen ställer sådana frågor. Läkarna ordinerar sina mediciner som förut, och ingen av dem kommer på tanken att Friedrichs kroniska halsåkommor försöker ersätta det förbjudna skriket eller att de täta anfallen av reumatism uppträder när muskelspänningarna blir outhärdliga. Och hur skulle musklerna kunna slappna av när det finns allt mindre hopp om att någonsin kunna ge uttryck åt den vrede och ångest som finns uppsamlade i dem?

Som vuxen kan Nietzsche omöjligt finna en kvinna att älska. Han kan inte lita på någon kvinna, begripligt nog efter de skrämmande erfarenheter av kvinnor han haft som barn. Dessa erfarenheter är visserligen bortträngda men finns lagrade i hans kropp och i hans själ. Skrivandet hjälper honom att överleva, men det kan inte ersätta livet. Det kan inte heller hjälpa honom att upptäcka sanningen. Eftersom de starka känslorna alltifrån barndomen är blockerade i halsen, i huvudet och i musklerna kan de inte förnimmas, komma till uttryck och bli förstådda. Det kroppsligt och själsligt misshandlade barnets smärta kan inte tala annat än genom ett kodspråk, i Nietzsches fall filosofi. Men i chifferspråket förblir denna späda, svaga stämma dold i böckerna och blir varken hörd av Nietzsche eller av någon annan. Från hans lysande intellekt är den helt skild. Till sist bryter den gamla smärtan fram hos fyrtiofemåringen och översvämmar intellektet, som när en fördämning brister.

En dag i januari 1889 får Nietzsche på en fredlig gata i Turin se hur en kusk brutalt misshandlar sin häst. Han kastar sig emellan, slår armarna om hästen och gråter förtvivlat, överväldigad av den gamla vreden och sorgen. Men denne man, som av gammalt varit tvungen att undertrycka och tränga bort det slagna barnets känslor inom sig, kan inte hantera de emotioner som plötsligt kastar sig över honom. För det hade han behövt hjälp. Men å andra sidan går det inte längre att tränga bort dessa emotioner. Intellektets labyrinter är översvämmade, men inget annat har kommit i dess ställe och ingen finns till hands att hjälpa honom att förstå sina känslor, sin sorg över det en gång plågade barn som han nu vill rädda i hästens gestalt. Det finns inte något slags bro där intellektet och känslor hade kunnat mötas och förstå varandra. Följaktligen mister Nietzsche förståndet och lever sedan i elva år fullständigt beroende av först modern och sedan systern.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

”Lekmän kommer ofta med den invändningen att det finns människor som bevisligen har haft en svår barndom men ändå inte blivit neurotiska och att andra som har växt upp i så kallade ”trygga förhållanden” ändå blir psykiskt sjuka. Det skulle då tyda på medfödda anlag och ifrågasätta hemmets inflytande.

Ovan citerade avsnitt kan hjälpa oss att förstå hur detta misstag har kunnat (och kommer att?) uppstå i alla sociala grupper. Neuroser och psykoser är nämligen inte direkta följder av faktisk frustration, utan uttryck för bortträngda trauman. Om det framför allt går ut på att uppfostra barn så att de inte märker vad man tillfogar dem, vad man tar från dem, vad de förlorar, vilka de kunde ha varit och vilka de över huvud är, och om denna uppfostran sätts in tidigt nog, så kommer den vuxne senare att oaktat sin intelligens uppleva andras vilja som sin egen. Hur kan han veta att hans egen vilja har blivit knäckt, att han aldrig har fått uppleva den? Och ändå kan han bli sjuk av det. Ett barn som har upplevt svält, flykt, bombangrepp men som därvid har känt att föräldrarna tagit det på allvar som en särskild person och respekterat det, ett sådant barn blir inte sjukt på grund av dessa verkliga trauman. För det barnet är det rentav möjligt att behålla minnen av dessa upplevelser (därför att de upplevts tillsammans med positivt inställda referenspersoner) och låta dem berika sin inre värld.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

Läs även Chock & Trauma, Känslor i kroppen och Results of unresolved trauma

Bortträngning

”Vi är alla fångna i vår barndom, vare sig vi vet, anar eller förnekar det eller ännu aldrig har märkt något av det. Vetskapen om att vi har en chans att befria oss från följderna av gamla kränkningar kommer att göra sig gällande så snart flera människor har försökt och funnit att denna väg är gångbar. Naturligtvis är motståndet mot denna väg mycket starkt, eftersom vi alla är rädda för vår bortträngda historia och inblicken i den hjälplöshet vi då kände. Hade vi inte det funnes det ingen anledning att hålla denna historia bortträngd. Men rädslan avtar när vi upplever den och vågar se orsakerna till den i ansiktet.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Det finns människor som reagerar på sådana insikter med att säga: var människa har sin speciella karaktär, man kan inte förebrå föräldrar deras egenskaper och lägga på dem ansvaret för allt som barnet får undvara. Men vad jag har beskrivit har ju inget att göra med individuella karaktärsdrag. Här handlar det om en allmän attityd till barnet som kan förklaras enbart utifrån bortträngningen av den egna barndomens lidanden och som man mycket väl kan ändra på. För det står varje människa fritt att upphäva bortträngningen och ta emot information: information om det lilla barnets behov, om dess känsloliv och om hur farligt det är att kväva de barnsliga känslorna.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)

”Varje misshandlat barn måste helt tränga bort misshandeln, vanvården och förvirringen för att inte dö, eftersom barnets späda organism inte orkar uthärda sådana smärtor. Först för den vuxna människan öppnar sig nya möjligheter att handskas med sina känslor. Om hon inte utnyttjar dessa möjligheter kan bortträngningen, som en gång var en livräddningsfunktion, förvandlas till en farlig, destruktiv och självdestruktiv makt.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

”Spädbarnets tidiga anpassning leder till att barnets behov av kärlek, aktning, gensvar, förståelse, deltagande, spegling måste trängas bort. Detsamma gäller känsloreaktionerna på svåra besvikelser, vilket medför att vissa egna känslor (som till exempel svartsjuka, avund, vrede, övergivenhet, vanmakt, rädsla) i barndomen och senare i vuxen ålder inte kan upplevas. Detta är så mycket mer tragiskt som det här är fråga om människor som i och för sig är i stånd till differentierade känslor. Man märker det när de beskriver upplevelser från sin barndom som varit fria från rädsla och smärta. Mestadels rör det sig om naturupplevelser. Där har de kunnat hysa känslor utan att därmed såra föräldrarna, göra dem osäkra, inskränka deras makt och hota deras jämvikt. Det är dock mycket påfallande att dessa ytterst uppmärksamma och sensibla barn, som minns precis hur de i fyraårsåldern upptäckte solljusets glans över gräset, ”ingenting har sett” och inte visat sig nyfikna när de vid åtta års ålder ser sin gravida mor och att de när syskonet föddes ”inte alls” var svartsjuka. Under ockupationen, när de vid två års ålder lämnats ensamma och militär trängde in och gjorde husundersökningar, höll de sig lugna och ”snälla” och grät inte. De har utvecklat en riktig konst att hålla känslorna ifrån sig, för ett barn kan bara uppleva känslor när det finns en person närvarande som accepterar barnet med dessa känslor, förstår det och följer det. Saknas detta och barnet måste riskera att förlora moderns eller hennes ersättares kärlek, kan det inte ”för sig självt”, i hemlighet uppleva ens de naturligaste känsloreaktioner, det måste tränga bort dem. Men de finns kvar i barnets kropp som lagrad information.

Under denna människas senare liv kan dessa känslor vakna till liv som en påminnelse om det förflutna, dock utan att det ursprungliga sammanhanget blir förståeligt. Deras innebörd kan inte tydas förrän en förbindelse kan komma till stånd mellan den ursprungliga och de intensiva, i nuet upplevda känslorna.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Tragiken ligger i kränkningarna mot barnet och den bortträngning av dessa kränkningar som är nödvändig om barnet ska överleva skadorna; tragiken för barnet, som till varje pris försöker anpassa sig fullständigt och överleva utan sina känslor och behov så att han som vuxen tvingas leva utan den nödvändiga kompassen. Längre fram vet denne vuxne inte vem han är, vad han känner, vad han behöver; han har blivit ett med de förväntningar som ställts på honom alltifrån livets början och som han uppfyllt för att få en illusion av kärlek. Därför att ett barn inte kan överleva utan den illusionen.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Om ett barn måste uppbåda all sin förmåga och energi till det nödvändiga bortträngningsarbetet och om det dessutom aldrig har varit med om att bli älskat och beskyddat av någon blir detta barn längre fram i livet heller inte i stånd att skydda sig och organisera sitt liv på ett meningsfullt och produktivt sätt. Det kommer att plåga sig i destruktiva relationer, inlåta sig med ansvarslösa partners och fara illa av det men knappast ha klart för sig att detta lidande har sitt upphov hos de egna föräldrarna och andra uppfostrare. Det bortträngningsarbete som en gång presterades för överlevandets skull omöjliggör denna insikt, nu i strid med den vuxnes intressen. Vad han inte fick märka som barn får han i vissa fall aldrig märka under hela sitt liv.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)

”Jag kände en man som under hela sin barndom och ungdom utsattes för extrem psykisk grymhet, blandad med hyckleri, och som under flera årtionden av traditionella terapier kämpade med den latenta, vanmäktiga vrede som de tidiga förödmjukelserna kvarlämnat i hans inre. Hans ångest var alltför stor för att han skulle släppa fram dessa känslor, han hade blivit så indoktrinerad med religiösa och moralistiska idéer i sitt föräldrahem att han över huvud inte kunde pröva en sådan möjlighet. Därför sökte han hela sitt liv efter religiösa eller esoteriska terapeuter, som sedan hjälpte honom att hålla sin bortträngning intakt. Han var så rädd för sina sedan länge döda föräldrar att hans enda möjlighet att uttrycka sin aldrig uttalade vrede var att utveckla en farlig sjukdom.

Med huvudet kunde han ändå förstå och i ord uttrycka faktum: att han genom sin lungkarcinom avvisade sig själv lika mycket som hans föräldrar en gång ”förmodligen” hade avvisat honom, ”därför att han ständigt beredde dem bekymmer”. Men den därmed förknippade känslan kunde han inte känna. Därför kunde han inte hjälpa sig själv, trots att han på det medvetna planet gjorde allt för att bekämpa karcinomet. Han höll till och med sträng råkostdiet, vilket faktiskt ledde till att lungkarcinomet läktes ut. Men den omedvetna förtvivlan som drev honom till självförstörelse vägde tyvärr tyngre än den medvetna önskan att bli frisk. När hans hälsotillstånd tydligt förbättrats slutade han snart med den diet som hjälpt honom så underbart, och det utvecklades en annan form av cancer som till sist ledde till döden.

Med detta exempel vill jag inte hävda att råkost skulle vara ineffektivt vid bekämpning av cancer. Jag vill bara visa att man inte kan kämpa med framgång mot en sjukdom om man inte verkligen har beslutat sig för och inriktat sig på att rädda sitt liv – sitt verkliga, enda, jordiska liv, inte ett senare, inbillat – därför att man verkligen vill leva det, på det medvetna men också på det omedvetna planet. Att äntligen känna den berättigade vreden kan faktiskt vara ett starkt och effektivt medel vid bekämpning av sjukdomar. Den medvetna, förstådda upplevelsen av en gång bortträngda känslor är inte destruktiv och kan inte döda någon, bara befria vederbörande. Det är bara den omedvetna, på andra överförda vreden som är destruktiv.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Vi bygger höga murar för att skydda oss mot plågsamma fakta, eftersom vi aldrig har fått lära oss att leva med detta vetande. ”Varför skulle vi göra det?” kan man fråga. ”Det som är förflutet är förflutet. Varför skulle vi befatta oss med det?” Svaret på den frågan är mycket komplicerat. I den här boken försöker jag med hjälp av olika exempel visa varför vi både som individer och som samhälle varken kan eller får avstå från sanningen om den egna barndomen.

Bakom den mur som ska skydda oss mot denna barndoms historia står nämligen hela tiden det försmådda barnet, det barn som vi en gång var och som blev övergivet och förrått. Det väntar på att vi ska samla mod till att lyssna på det. Det vill att vi ska skydda det, förstå det och befria det ur dess isolering, ensamhet och stumhet. Men det här barnet, som har väntat så länge på förståelse, aktning och uppmärksamhet från oss, har inte bara behov som det gäller att få uppfyllda. Det har också något att ge oss som vi är i trängande behov av för att verkligen kunna leva, något som vi inte kan köpa någonstans utan bara kan få av detta enda barn inom oss. Denna gåva är sanningen, som innebär befrielse ur de destruktiva åsikternas och de etablerade lögnernas fängelse, och därtill kommer trygghetens gåva, som ger oss återvunnen integritet. Barnet väntar bara på att vi ska bli beredda att komma det nära och med dess hjälp riva ner murarna.

Många människor vet inte det. De lider av plågsamma symtom och rådfrågar läkare, som liksom de värjer sig mot det nödvändiga vetandet. De följer deras råd och underkastar sig till och med onödigt svåra operationer eller låter andra lida. Eller också tar de sömntabletter för att inte oroas av drömmar som skulle kunna påminna dem om barnet som väntar bakom muren. Men barnet kan inte komma till tals annat än på sömnlöshetens, de kroppsliga symtomens och depressionernas språk så länge vi har dömt det till tigande. Tabletter och läkemedel kan då inte hjälpa, de kan bara göra den vuxne ännu mer förvirrad.

Många människor vet inte det heller, men många vet det sedan länge och vet sig ändå ingen råd. En del känner att deras liv förgiftas av att de tränger bort drömmarna om sin barndom; de vet att bortträngningen en gång var nödvändig för barnet för att det skulle överleva, eftersom den lilla organismen annars skulle ha dött av smärtan. Några börjar ana att det har förödande följder för den vuxne att upprätthålla bortträngningen. Men de tror att man måste finna sig i det, för de vet inte av något alternativ. De vet inte att det är fullt möjligt att upphäva barndomens bortträngning och lära sig uthärda sanningen genom att långsamt genomgå en process som inte på något sätt är farlig. Inte plötsligt, inte genom våldsamma ingrepp, utan långsamt, med hänsyn till respektive individs försvar, steg för steg.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

”Vad jag fick veta om Evas historia liknar åtminstone till en början de många historier som jag nästan dagligen hör talas om: misshandel och förvirring i barndomen samt hårdhet, okunnighet och likgiltighet från föräldrarna, som betraktade sådan behandling som gudfruktig uppfostran. Längre fram missbruk, självmordsförsök, två strandade äktenskap, tre misslyckade terapier, några kortare sjukhusvistelser, ny förvirring genom medicinering, avvärjningskurer – ett oavbrutet elände. Och mitt i allt detta ett eget barn, ett nytt offer, för denna kvinna kan inte vara mor så länge hon inte har blivit mor åt det vanvårdade, misshandlade och försummade barn hon själv är. Till sist lyckades hon med hjälp av en avtäckande terapi rädda inte bara sitt eget liv utan också sitt moderskap, det vill säga sitt barns framtid.

På den punkten skiljer sig hennes historia från de många andra som jag får läsa om. Hon har lyckats, därför att hon hämtat fram ur bortträngningen det som hänt henne, steg för steg, genom en lång process. Hon har arbetat i åratal med detta, och hon kommer, skriver hon, att i hela sitt liv förbli öppen för ytterligare aspekter av sitt förflutna som hon kanske blir medveten om och kommer att integrera. Men redan dessa första år i terapi har gjort att hon kunnat frigöra sig från sitt missbruk, lägga bort sin blindhet och slå vakt om sig själv och sitt barn. Hon vill sluta att förstöra sitt och barnets liv, och nu kan hon lyckas med det.

De första åren hade hon så svårt att fatta sitt livs sanna historia därför att hon hela tiden vägrade att tro att föräldrar verkligen i okunnighet om sin egen sanna historia kan hålla på att plåga sina barn utan att någon försöker hindra dem. Men hennes kropp, hennes känslor, hennes drömmar upphörde inte att tala om fakta för henne – så fort hon hade gett sig i kast med sanningen, så fort hon var beredd att ta dessa vittnen på allvar och inte längre dra sig undan dem med hjälp av sin alkoholism.

Hon blev så förvånad över den oväntade förändringen i hennes liv att hon greps av en önskan att informera allmänheten om den kunskap hon fått del av i denna terapi, för hon insåg allt klarare att hon inte var ensam om sitt öde. Eftersom Eva tidigare hade varit journalist tänkte hon att hon skulle kunna göra filmer för televisionen som skulle visa upp det misshandlade barnets situation ur barnets eget perspektiv. Hon trodde att hon skulle möta intresse hos de berörda personerna i redaktionerna, eftersom hon var övertygad om att det vetande hon förvärvat var av allmänt intresse. Men just här ligger svårigheten, enligt min erfarenhet. Eva underskattade det motstånd, den bortträngning som fungerar hos varje enskild människa. Även jag stöter ständigt och jämnt på utslag av denna bortträngning i mina kontakter med ansvariga företrädare för massmedierna, även när de uttryckligen önskat få bidrag av mig. De avstår hellre från informationer som är livsviktiga för oss och för kommande generationer än de tar en risk. De håller fast vid hävdvunna, livsfientliga uppfattningar för att inte tvingas ifrågasätta sina egna föräldrar.

Detta faktum hade Eva inte räknat med. Hon upplevde visserligen i sin egen terapi vilket massivt motstånd hon själv satte in mot insikten om sina föräldrars destruktiva beteende. Hon tyckte att hon hellre hade kunnat utföra de tyngsta arbeten än se och uthärda den ofattbara sanningen om sin barndom. Men vissheten om och upplevelsen av att hennes kropp blev friskare och friare från missbruket för varje bit sanning som hon vågade känna och släppa in i medvetandet ledde till att hon nästan glömde sina ursprungliga motstånd. Därför gjorde hon misstaget att tro att andra var lika öppna. Med hjälp av sin egen historia ville hon få säga till missbrukarna att det finns en utväg, att de inte behövde förstöra sig själva längre bara för att få ha kvar sin blindhet. För vetande dödar inte, det befriar.

Vid sina samtal med de företrädare för medierna som hon delgav sina planer fick hon snart erfara att hennes förhoppning var en illusion, om också inte någon av de farliga illusioner om barndomen som drivit henne in i alkoholism. Nu kunde hon ju med öppna ögon rätta till illusionerna och behövde inte hålla sig till människor som spjärnade mot sanningen. Längre fram träffade hon även andra som bekräftade dessa erfarenheter. Från redaktionerna fick hon t ex ofta höra att man redan hade behandlat temat barnmisshandel för ett år sedan; därför måste man nu vänta ett år till, för man kunde inte ta upp samma tema ”för ofta”.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

”Enligt statistiken finns det idag minst 74 miljoner kvinnor som före sitt giftermål fått klitoris bortskuren. Det rör sig om en gammal sedvänja, som även afrikanska kvinnor protesterar mot. Deras protester bemöts emellertid med harm och hotelser inte bara av männen utan även av kvinnor, som bejakar denna sed. Varför gör de det? Har de inte själva utsatts för denna behandling, som motiveras av det omänskliga kravet att kvinnor inte bör känna lust vid sexualumgänge? Borde inte dagens afrikanska kvinnor vilja skydda sina egna döttrar för denna förlust, för den grymma smärtan och för infektionsfaran, som medför döden för inte så få? Det är ju vad man skulle vänta sig, om lagen om bortträngning av vrede inte gällde här. Bortträngd vrede går omedvetet ut över nästa generation.

Det är ju vuxna kvinnor som skär klitoris av en tolvårig flicka, med eller utan anestesi, och dessa kvinnor har en gång själva utsatts för samma procedur, men deras medvetande har inte registrerat deras situation. De har uthärdat genom att tränga bort såväl smärtan som vreden och lusten att hämnas ur sitt medvetande och till och med idealiserat denna sed. Som flickor fick de inte värja sig utan var tvungna att tränga bort sina känslor – det kan man förstå. Men idag hävdar de till följd av denna bortträngning att denna procedur är riktig, nödvändig och ofarlig. De kan inte komma ihåg den bortträngda smärtan, de har inte sörjt över sin förlust utan betraktat den som helt naturlig, och nu väntar de sig detsamma av sina barn utan att ens vilja veta vad det är de utsätter dem för.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

”Den fruktansvärda riten med avskärandet av klitoris förekommer visserligen inte i vår kulturkrets, men oräkneliga andra människor har som barn tvingats uppleva en amputation: deras känslovärld har genom misshandel och uppfostran blivit grymt stympad.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

”Robert, 31, fick som barn aldrig vara ledsen och kunde inte gråta utan att känna att han gjorde sin älskade mor olycklig och djupt osäker. Ett ”glatt sinnelag” hade nämligen varit den egenskap som en gång räddat hennes liv. Tårar hos hennes barn hotade att rubba hennes jämvikt. Men det ytterst känsliga barnet anade inom sig hela den avgrund som modern avvärjt. Hon hade som barn varit i koncentrationsläger och aldrig talat om det. Först när sonen var vuxen och kunde ställa frågor till henne berättade hon att hon varit ett av åttio barn som måste se på när deras föräldrar gick in i gaskammaren. Inget av barnen hade gråtit!

Sonen hade under hela sin barndom försökt vara glad, och sitt sanna själv, sina känslor och aningar, kunde han endast leva ut i tvångsmässiga perversioner, som ända tills han började i terapi föreföll honom främmande, skamliga och obegripliga.

Mot detta slag av manipulation under barndomen är man helt värnlös. Det tragiska är att även föräldrarna är värnlöst utlämnade åt detta skeende så länge de vägrar att se sin egen livshistoria sådan den är. Omedvetet för föräldrarna tragiken från sin egen barndom vidare i relationen till de egna barnen, om bortträngningen inte blir upplöst.

Ett annat exempel kan illustrera detta ännu tydligare: En far hade i sin barndom ofta blivit skrämd av ångestanfallen hos sin mor, som periodvis led av schizofreni. Ingen hade någonsin givit honom någon förklaring. Han berättade gärna spökhistorier för sin älskade lilla dotter. Han gjorde sig lustig över hennes rädsla och lugnade henne sedan alltid med att säga: Det är ju en påhittad historia, du behöver inte vara rädd, du är hos mig. Så kunde han manipulera barnets rädsla och därvid själv känna sig stark. Medvetet ville han ge barnet något gott, något som han själv hade saknat, nämligen lugn, skydd, förklaring. Vad han emellertid omedvetet också förmedlade var sin egen barndoms rädsla, väntan på en olycka och den obesvarade frågan (också från hans barndom): Varför gör den människa jag älskar mig så rädd?”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Barnmisshandeln är inte något ofrånkomligt öde för mänskligheten om misshandelns följder med hjälp av den upptäckande terapin går att avhjälpa. Människor som har befriat sig från sin bortträngning kommer inte att misshandla sina barn.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Som barn hade vi inget annat val än att bedöva oss – det enda alternativet hade varit döden. Som vuxna kan vi välja – vi kan se sanningen i ansiktet eller ta till flykten.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Bortträngning uppkommer redan under barndomen som en reaktion på de övergrepp och kränkningar som de flesta barn utsätts för därför att deras föräldrar inte förmår ge dem vad de behöver. Föräldrarnas oförmåga kan utgöras av allt från vanlig känslomässig tafatthet, otillräcklighet och otillgänglighet till fysisk och psykisk vanvård av grövsta slag. De flesta människor kan utan vidare se det senare som grav misshandel, men har svårare att godta tanken att övergrepp och kränkningar alltid leder till livslångt lidande, såvida de inte bearbetas terapeutiskt.

En förutsättning för detta resonemang är att vi har klart för oss inte bara att misshandel under barndomen påverkar oss under hela livet utan också att sådana till synes oförgargliga beteenden som att man kastar en ilsken blick på barnet, skriker till det, klatschar det i stjärten eller rycker det otåligt i armen, visar sitt ogillande av normala barndomsaktiviteter och personlighetsdrag eller kräver perfektion av barnet, i själva verket är kränkande övergrepp. Min avsikt är inte att göra gällande att föräldrar förstör sina barn om de inte är fullkomliga. Alla mammor och pappor reagerar på många sätt mot sina barn – det är omöjligt att inte göra det. Men föräldrar kan inse att dessa reaktioner inte är lämpliga och vidta åtgärder som kommer att hjälpa barnen att bearbeta erfarenheter i stället för att tränga bort dem.

Att känna igen kränkningar och övergrepp
När vuxna, särskilt mödrar, börjar inse att vissa traditionella sätt att handskas med barn i själva verket kränker dem, börjar de oroa sig för den skada de oavsiktligt kan ha vållat sina egna barn. Detta är naturligt, och det är viktigt att börja göra förändringar som grundar sig på denna nya insikt – men först och främst måste de bli medvetna om vad de själva en gång upplevde som kränkande övergrepp i sin ursprungsfamilj. Allteftersom de bearbetar och befriar sig från smärta och förluster kommer de automatiskt att ta hand om och förstå sina egna barn bättre, eftersom deras hjärtan kommer att tala om för dem vad som är rätt. Ju mer de befriar sig från de bortträngningar som skyddar dem från smärtan från den egna barndomen, desto lättare blir det för dem att undvika att uppträda på sätt som kommer att skada deras egna barn. Det är för att föräldrar inte har kontakt med sin egen smärta som de kan kränka sina barn utan att veta om det. När denna kontakt väl är återupprättad kan de känna smärtan hos sina barn och veta vad som skadar dem. Eftersom det är omöjligt att vara fullkomlig kommer de inte alltid göra vad som är rätt, men deras medvetenhet om att något har gått på tok kommer att göra det möjligt för dem att hantera felsteget på ett för barnet kärleksfullt sätt, så att effekterna kan bearbetas. Barnets omedvetna behöver inte blockera vad som hänt eller hur ont det gjorde, eftersom föräldern finns till hands för att hjälpa barnet att erkänna smärtan när den uppkommer.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

”Ju längre forskningen kommer, desto mer uppenbart blir det för oss att barn är intelligenta varelser ända från första början, och att spädbarn är långt mer utvecklade, både känslomässigt och intellektuellt, än man tidigare trott.

Barn har förmåga att märka när de behandlas illa, men om de skulle kännas vid denna insikt skulle nästa logiska steg vara att förstå att den kärlek som de behöver för att utvecklas och må bra saknas. Tillsammans utgör dessa två ting – den medvetna kunskapen att de människor som de är beroende av för sitt liv behandlar dem illa och medvetenheten om att de inte är älskade på det sätt som de behöver – ett dödligt hot mot barnets psyke. Upplevelsen kan jämföras med att vara krigsfånge eller internerad i ett koncentrationsläger, eftersom den beroende individens välbefinnande inte är något som kommer i första hand för dem som har makten.

Vuxna som har överlevt sådana krigserfarenheter berättar att de för att skydda sig själva från den känsla av hopplöshet som skapas av att vara utlämnad åt fientliga, kyliga människor måste hitta ett sätt att ta sig ur denna verklighet mentalt. För åratal sedan läste jag en artikel som beskrev hur en krigsfånge byggde ett hus i tankarna, bräda för bräda, för att hålla den fruktansvärda sanningen om sin situation ifrån sig. Ritningen var så detaljerad att mannen efter att han räddats faktiskt kunde bygga ett hus med hjälp av den.

Detta är bara ett exempel på de försvarsmekanismer som människor använder för att slippa till fullo uppleva en smärtsam situation där man är helt maktlös. Precis som Vietnamsoldaterna som trängde bort sina upplevelser fann också denna fånge ett sätt att ”undkomma” sin situation. Denna metod används dock medvetet, till skillnad från bortträngning, som är en process som äger rum utan att individen har det klart för sig.

Hos vuxna kan psykets överlevnadsmanövrer vara antingen omedvetna eller medvetna. När det bakomliggande antagandet i situationen är acceptabelt (i krig förväntar vi oss att fienden ska vara ointresserade av vårt väl) härrör traumat helt och hållet från den behandling vi utsätts för, inte från en innebörd som vi inte kan tillåta oss att erkänna. Detta gör att vi kan handskas med det på en medveten nivå. Men när vi är barn är våra föräldrar just de människor som vi måste tro är intresserade först och främst av vårt väl. Varje insikt att detta kanske inte är sant är outhärdlig (precis som ordern att massakrera kvinnor och barn i Vietnam var outhärdlig för soldaterna). När traumat innefattar att vi konfronteras med en känslomässig verklighet som vi inte kan hantera måste ”flykten” vara omedveten.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

Läs även Förnekande, Normala människor och Skadad bearbetningsförmåga

Brottsplatsen

”Barn har en förmåga att märka när de behandlas illa, men om de skulle kännas vid denna insikt skulle nästa logiska steg vara att förstå att den kärlek som de behöver för att utvecklas och må bra saknas. Tillsammans utgör dessa två ting – den medvetna kunskapen att de människor som de är beroende av för sitt liv behandlar dem illa och medvetenheten om att de inte är älskade på det sätt de behöver – ett dödligt hot mot barnets psyke.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

“Children reach out for healing in the most interesting ways. Most of the time they reach out by their behavior. If there seems to be something “wrong” with a child, there is usually an underlying reason for the behavior. The reason needs to be discovered and addressed in a loving manner. The greatest crime of all (short of murder) is to turn the mind of a child against him or herself. Blaming or shaming a child out of their behavior only leaves gaping wounds that will eventually need to be healed, and perhaps even require therapy.”
(KAROL K. TRUMAN i boken ”Healing feelings… from your heart”)

”Vad händer med alla de människor som uppfostrarnas mödor har burit frukt hos?

Det är otänkbart att de som barn har kunnat utveckla och leva ut sina äkta känslor, ty bland dessa känslor skulle också den förbjudna vreden och det vanmäktiga raseriet ha funnits med – särskilt om dessa barn blev slagna och förödmjukade och om man ljög för dem och förde dem bakom ljuset. Vad sker då med denna vrede som aldrig fått utlopp därför att den var förbjuden? Tyvärr löses den inte upp utan förvandlas med tiden till ett mer eller mindre medvetet hat mot det egna självet eller mot andra ersättningspersoner, ett hat som tar sig olika för den vuxne tillåtna och väl anpassade utlopp.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

”I do not believe that as infants we were born into this world hating ourselves.”
(ROKELLE LERNER i förordet till boken ”The inner child workbook” skriven av CATHRYN L. TAYLOR)

”Vårt mål i livet är att återvända till det ursprungliga tillståndet av avspänd glädje, som vi på något sätt minns, för att känna oss levande och hela. För att göra det måste vi gå tillbaka till brottsplatsen, platsen där vi blev sårade, för att reparera skadan och återfinna det vi förlorat.”
(HARVILLE HENDRIX i boken ”Tag vara på den kärlek du finner”)

Läs även Barnmisshandel

Det sårade barnet

”De värsta såren är de som inte blöder. Sådana sår kan man inte alltid lokalisera. De är svåra att diagnostisera. Men lika verkliga.”
(TOMMY DAHLMAN i boken ”Dimmorna lyfter”)

”Inom dig finns ditt s k inre barn som är en del av ditt vuxna jag. Denna del är formad av upplevelser från din barndom. Detta inre barn har två delar; den ena delen är formad av de positiva erfarenheterna och är mer tillitsfull, trygg, lekfull, glad, öppen och vågar vara sårbar. Det positiva inre barnet har du enbart glädje av i det vuxna livet, och är en länk till ditt sanna jag. När du låter det positiva barnet komma fram utvecklar du den varma, trygga och medmänskliga sidan av dig.

Den andra delen är formad av de negativa erfarenheterna och kallas det sårade inre barnet. Denna del av dig är mer rädd, sorgsen, övergiven, anpassad, stängd och kan ha nära till aggressivitet. Den delen behöver du som vuxen stödja, acceptera, ta hand om och vårda som ett verkligt litet barn. Den delen av ditt inre barn kommer fram när du mår dåligt, känner dig angripen, osäker, rädd och otrygg. När du lär dig att ge ditt sårade inre barn stöd, värme och omsorg, omvandlas det stegvis till en lugnare och tryggare sida av dig.”
(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)

”När du har läkt många av det sårade barnets minnen, kommer du att märka att du blir lugnare och inte lika lätt får jobbiga känsloreaktioner.

Det inre barnet berör dig i alla relationer och speciellt mycket i nära relationer. Värmen, närheten och den känslomässiga kontakten minskar i en relation när någon av parterna går in i sitt sårade barns reaktion. Ditt vuxna beteende påverkas mycket av reaktionerna från din inre barndel. Att känna till den känslomässiga barndelens reaktioner ger dig en förståelse för hur och varför du reagerar.”
(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)

”Om du inte får kontakt med det inre barnet via inre övningar, avslappning och meditation kan du experimentera på andra sätt, t ex genom att dansa, sjunga, måla, vara i naturen eller spela teater. Att leka och umgås med verkliga barn eller djur kan också fungera bra. Experimentera och pröva dig fram till vad som passar dig. Känn dig för, när känner du dig som ett barn?

När du arbetar med att få kontakt med det inre barnet är det viktigt att du skyddar barndelen och ger det kärlek och värme, så att det känner sig tryggt att komma fram. Om barndelen får komma fram och du visar dig sårbar i fel situation kan sårbarheten utnyttjas. Att t ex ta fram barndelen på ett möte på jobbet eller med någon eller några du inte är trygg med, är troligen inte så lämpligt. Ibland går inte barndelen att stoppa. Den bara kommer, oftast när du känner dig starkt känslomässigt berörd och du blir t ex glad och lekfull eller arg, ledsen och rädd.”
(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)

Dåliga betyg

””Om du bara ville kunde du ha mycket bättre betyg”, säger man till ett barn med skolproblem. Vill inte barnet ha bra betyg? Det vill det naturligtvis, framför allt därför att det vet att då får det beröm av föräldrarna. Men om barnet känner att detta beröm inte har att göra med barnet som människa och inte heller med den kärlek det behöver, då kan det hända att något i barnets inre vägrar att prestera bra betyg. Barnet vill inte vara med om att skyla över kärlekslösheten, och genom sina dåliga betyg demonstrerar det mot lögnen och för sanningen, även om det bara blir föräldrarnas nonchalans och kyla som avslöjas.

Bra betyg skulle kosta ett sådant barn livet, för då skulle det enda språk det kan uttrycka sig på tystas ner. Dåliga betyg är ett nödrop från barnet, och ibland kan de hjälpa, därför att de formulerar ett lidande som visserligen bara kan uttryckas på det sättet. Ett sådant symtom kan förstås ge resultat endast under förutsättning att föräldrarna blir uppmärksamma på det och svarar på barnets kvarstående förtroende och hopp om hjälp.”
(ALICE MILLER i boken ”Bilder från en barndom”)

En kall värld

”Till skillnad från djuret, som i regel kort efter födelsen kan klara sig självt, är den nyfödda människan beroende av hjälp länge, mycket länge. Hon kommer till världen som ett bylte av behov och kräver ovillkorligen värme i en mänsklig famn och en människas vaksamma ögon och smeksamma beröring. Kuvöser och elektrisk värme kan inte ersätta detta, och beröring av kalla instrument kan vara ren tortyr. Spädbarnet behöver veta att det i varje situation blir skyddat, att dess ankomst var önskad, att dess skrik blir hörda, dess blickar besvarade och dess fruktan lugnad. Det måste kunna lita på att dess hunger och törst tillfredsställs, att dess kropp får kärleksfull vård och att dess smärta aldrig nonchaleras.

Är det för mycket begärt? Under vissa omständigheter är det alldeles för mycket och känns som en stor börda, under andra omständigheter upplevs det som en glädje och rikedom. Det beror helt på vad föräldrarna själva en gång har upplevt och vad de har att ge. Men bortsett från detta – varje barn är hänvisat till att få sina behov fyllda eftersom det inte självt kan fylla dem. Det kan visserligen skrika för att tillkalla hjälp men är beroende av att omgivningen hör skrikandet, tar det på allvar och fyller de behov som ligger bakom skriket, inte straffar barnet i vredesmod eller rentav försöker förebygga skrikandet med lugnande medel.

Den enda möjlighet ett spädbarn har att hjälpa sig självt om ingen bryr sig om dess skrik är att tränga bort smärtorna, något som innebär en stympning av den egna själen. Därigenom förstörs nämligen barnets förmåga att känna, varsebli och minnas.

Om denna medfödda förmåga inte får vidareutvecklas vet man längre fram till exempel inte vad det innebär att vara skyddslös och har ingen möjlighet att ge sitt barn det skydd och den kärlek som det har lika starkt behov av. Föräldrar som aldrig har upplevt kärlek, som mötte kyla, okänslighet, likgiltighet och blindhet när de kom till världen kan inte skänka kärlek – hur skulle de kunna det när de inte alls vet vad kärlek är och kan vara? Ändå kommer deras barn att överleva. Och liksom föräldrarna kommer inte heller de att minnas vilka plågor de en gång utsattes för, därför att dessa plågor liksom också de behov som hörde ihop med dem har trängts bort, det vill säga fullständigt förvisats ur medvetandet.

När en människa föds till en kall och likgiltig värld tror hon att det är den enda möjliga. Vad hon längre fram anser, försvarar, tycker är rätt bygger på dessa tidiga, präglande upplevelser. Detta är ett alltför högt pris för den enskilda människan att betala för sin överlevnad, men det innebär också en stor fara för hela mänskligheten, något som idag kan påvisas. Redan på femtiotalet visade det sig vid djurexperiment att apor som efter födelsen skildes från sina mödrar och uppföddes med modersattrapper av tyg inte gav uttryck åt några ”modersinstinkter” när de senare själva fick ungar. Det finns statistik som klart och otvetydigt visar på ett samband mellan vanvård och misshandel i barndomen och våldsbeteende i vuxen ålder hos en människa (jfr t ex Newsletter of the American Psychological Association, dec 1983). Varför drar man nästan inga slutsatser alls av denna statistik? Människor har trängt bort de plågor de en gång utstått och det pris de betalat, och det gör dem döva för barnets skrik och för de uppenbara sammanhangen. Man blundar för de fakta statistiken klart blottar för att hindra att den bortträngda smärtan bryter fram, för att hindra att sanningen upptäcks.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)

“Ett barn som p g a sina föräldrars ärelystnad går i en skola som är för svår kan utveckla huvudvärk i strid mellan ”god vilja” och inre motstånd. Ensamhet, oövervinnerliga hinder, förträngd kampvilja, tvång att uppnå vissa mål (”köra huvudet i väggen”) kan orsaka huvudvärk. Sådana fall kräver stor förståelse för den huvudvärksplågade och han måste få tillfälle att tala ut. Om de själsliga sammanhangen blir uppenbarade så försvinner förutsättningarna för huvudvärken och den läker.”
(RALPH BIRCHER i boken ”Huvudvärk och migrän”)

Faderns påverkan

”Här följer nu ett exempel på den traditionella moralens destruktiva roll: En mycket framgångsrik ung musiker och sångare försäkrar intervjuaren att han har förlåtit sin far den hårda uppfostran han fått. Han menar att det trots allt är på grund av faderns ”stränghet” han kunnat bli så känd. Intervjuaren är hänförd över denna berömvärda inställning, hans många fans är också hänförda över den, och försäljningen av hans skivor går utmärkt. Men varken denna framgång eller hans religiösa inställning hjälper honom att komma över sin barndoms rädslor, som tydligen plågar honom svårt än idag. Om det inte vore så, skulle han inte behöva visa fram sin barndoms trauman i alla sina offentliga framträdanden. I alla gester och rörelser är det som om hans vackra och vältränade kropp uppförde scener där ett förskräckt och plågat barn måste uthärda en vuxens sexuella övergrepp. Gång på gång försöker han befria sig från sin ångest med hjälp av musik och kroppsspråk, som tydligt återspeglar bortträngda, traumatiska scener. Förgäves. Så länge han vägrar att se det förflutnas verklighet i ögonen och förnimma dess smärta måste han upprepa sina försök att omedvetet avreagera sig. Eller också kommer han en dag att hitta ett barn som han kan behandla likadant som han själv blev behandlad, fast kanske på ett mindre brutalt sätt, och sitt beteende kommer han att kalla kärlek. Han kommer till och med att tro att det är det. Så länge han inte vill lägga någon skuld på sin far, så länge han tror att hans far inte har gjort något ont kan han knappast undgå att upprepa faderns brott, eftersom minnena av det finns lagrade i hans kropp.

Freuds, Jungs, Adlers med flera traditionella skolor sökte framför allt förmedla intellektuella insikter, men i dag har det blivit på modet att ”arbeta med känslor”. Enligt den information jag fått ägnas detta ”arbete med känslor” emellertid endast åt avreagerandet, det vill säga den tillfälliga avlastningen, inte åt att uppleva och lära känna verkligheten. Att uppleva starka känslor är givetvis befriande, men så länge de inte åtföljs av insikt om den verkliga situation som gör deras intensitet berättigad och förståelig, så länge man undviker den specifika barndomssituationen, vilket sker i de många program som predikar förlåtelse, kan gamla, självdestruktiva mönster inte lösas upp.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Christiane, som ofta misshandlas av sin far av orsaker som hon inte förstår, börjar till sist bete sig så att hennes far ”fick anledning att slå henne”. På så sätt uppvärderar hon honom, av den orättvise och oberäknelige fadern gör hon en som åtminstone straffar rättvist. Det är den enda möjlighet hon har att rädda bilden av den idealiserade, älskade fadern. Hon börjar också provocera andra män och göra dem till straffande fäder, först husvärden, sedan lärarna och till sist, i knarksammanhang, poliserna. På så sätt förskjuts hennes konflikt med fadern till andra människor. Eftersom Christiane inte kan tala med sin far om konflikten, inte göra upp med honom, blir det ursprungliga hatet mot honom bortträngt ur medvetandet och uppdämt i det omedvetna. I stället förs en ställföreträdande kamp med andra manliga auktoriteter, och till sist riktas hela det förödmjukade, övergivna, aldrig respekterade och förstådda barnets uppdämda raseri mot det egna självet i narkotikamissbruket. I sin fortsatta utveckling gör Christiane med sig själv det som hennes far förut gjorde med henne: hon förstör systematiskt sin värdighet, manipulerar sina känslor med droger, dömer sig till ordlöshet (detta ovanligt språkbegåvade barn!) och isolering och ödelägger till sist både sin kropp och sin själ.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

”Jag hade en gång en patient vars far hade haft en mycket svår barndom som han dock aldrig talade om. Denne far plågade ofta grymt sin son, i vilken han återsåg sig själv. Varken han själv eller sonen hade fäst någon större vikt vid denna grymhet som de båda uppfattade som ”uppfostringsåtgärder”. När sonen började analys med svåra symtom, sade han att han var mycket ”tacksam” mot sin far för den hårda uppfostran och ”stränga tuktan” han fått. Sonen som hade påbörjat en pedagogisk utbildning upptäckte under sin analys Ekkehard von Braunmühl och hans antipedagogiska skrifter och blev entusiastisk över dem. Vid denna tidpunkt besökte han en gång sin far och upplevde för första gången fullt tydligt hur hans far ideligen kränkte honom i det han antingen inte alls hörde på vad han sade eller också hånade och gjorde sig lustig över det. När sonen påpekade detta sade fadern, som var professor i pedagogik, på fullt allvar: ”Det kan du vara tacksam mot mig för. Du kommer säkert ofta i livet att få stå ut med att man inte bryr sig om vad du säger eller inte tar det på allvar. Men då är du van vid det för att jag har lärt dig det. Det man lär sig i sin ungdom kan man livet igenom.” Den 24-årige sonen blev alldeles häpen. Han hade ofta hört sådana uttalanden förr och aldrig ifrågasatt riktigheten i dem. Men den här gången blev han arg och citerade några rader som han hade läst hos von Braunmühl: ”Om du vill fortsätta att uppfostra mig enligt de där principerna så borde du egentligen slå ihjäl mig, för en gång måste jag ju dö också. Och då vore jag väl förberedd av dig på det.” Fadern anklagade honom förstås för att vara en oförskämd besserwisser, men för sonen var denna episod avgörande.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

”För en kort tid sedan blev en kvinna remitterad för terapi på grund av en överdriven rädsla för kryp – inte vilka som helst utan stora, svarta spindlar. Vi talade inte genast om denna fruktan, men efter flera veckors behandling började hon diskutera sina känslor mot fadern. Hon upptäckte att hon nästan alltid varit rädd för honom. Hon mindes särskilt ett tillfälle då han plötsligt dök på henne för någon småsak – han var helt oberäknelig. När hon återupplevde den händelsen omslöts hon av fruktan för honom och ropade: ”Pappa, skräm mig inte mer.” Denna känsla byttes mot en annan: ”Pappa, låt mig vara rädd.” Han hade hånat hennes känslor så att hon var rädd att visa sin fruktan. Detta ledde till en annan intensiv känsla av hur rädd hon under hela sin barndom alltid varit för hans ögon och blicken i dem. Sedan kände hon sig förvirrad och upplevde två känslor nästan samtidigt. Den första var: ”Rör mig inte, pappa!” och den andra: ”Håll i mig, rör vid mig så jag inte behöver känna mig alldeles ensam i det där svarta.” Dessa djupa känslor bröt fram mitt i en ström av minnen som hon berättade om honom. Så snart hon kunde skrika ut sin rädsla för fadern, fick hon en rad insikter: ”Nu förstår jag alltihop. Jag var alltid rädd, men det var så subtilt och verkade inte finnas någon anledning. En dag såg jag en sån där stor svart spindel i badrummet och jag skrek och sprang. Då kunde jag äntligen skrika ut min rädsla. Jag hittade en anledning. Min rädsla var alltid verklig. Men jag kopplade ihop den med något som inte var verkligt.”

En tillfällig episod i hennes liv gav henne möjlighet att kanalisera sin latenta fruktan i en specifik riktning. Primalterapin ledde fruktan tillbaka till dess källa: ”Jag är rädd för dig, pappa.””
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

Läs även Moderns påverkan

False hope

“False Hope: I Will Get What I Need, If only I…
The False Hope (FH) defence mechanism consists of denying the childhood truth that our needs will never be met by telling ourselves that it is possible to get them met, if we could only do or be what our parents want us to do or be: nicer or smarter or quieter or more entertaining, less emotional, more emotional, etc. However, this strategy never works because the truth is that our needs as a child were not fully met by our care-givers, no matter what we did or didn’t do, were or weren’t, had or didn’t have, etc.

As adults, the need that we feel so strongly in the present is actually the old childhood need that never got met. So therefore, anything that we try to accomplish when we employ the False Hope (FH) defence mechanism is doomed to fail. No matter what we do, we will never be able to fulfil the need that was not met in the past. The child didn’t get what she needed then, and the adult now can never do anything in the present to change that. We can’t go back to change the past.

The following comparison is often helpful: Suppose that you were hungry, even starving sometimes as a child. You could eat as much as you want today, but it will never change the fact that you were starving as a child.

Imagine Clare, who has a strong need for approval from her partner. She tries to get his approval by doing things exactly the way he wants her to. Since this is an old need, no matter what she does, Clare will never be able to get enough approval to satisfy her old need. The need will always remain, even if her partner tells her every day how glad he is that she does all these things for him. Because it is a childhood need, any appreciation he offers will not be adequate. Clare might think he doesn’t really mean it and that he’s just saying whatever it is he is saying to manipulate her. Or she might literally not hear him when he tells her what he thinks of her, or forget what he says rather quickly. In the end she will end up always doubting how much he appreciates her.

The reason is so obvious, but at the same time so hard to see when we are coming from our defences: we can never satisfy an old unmet need, no matter how much it seems to be met in the present. However, since False Hope gives us a sense (albeit temporary and fleeting) of hope, it has the capacity to make us feel good as long as it lasts, which is until it inevitably crashes.

When we are in our Childhood Consciousness we will fell the old reality, the pain of the unmet need. Nothing that happens in the present adult reality will be able to change this fact or, therefore, the feeling that goes with it. We can’t change the past, but we can heal its consequences on our lives now.

Examples of False Hope

Wearing the same clothes, reading the same books, eating the same foods, etc. as your new friend, so he will like you

Taking care of everyone else’s needs before taking care of your own

Thinking that getting a new partner will make you much happier

Thinking that losing weight will make others think you are worth their while

Doing everything perfectly so nobody will get angry

Hoping that moving to a bigger house will bring more happiness

Buying a new car feeling that you will be more appreciated

Not being able to stop working, thinking ‘let’s just finish up a little bit more’

Trying to make a good, kind, friendly, etc. impression on others in order to get appreciation

Not showing certain emotions or thoughts because you think others won’t care for you any more if ‘they know what you are really like’

Thinking that if you just follow someone else who ‘knows better’, all will be fine.

False Hope usually has a certain sense of urgency to it: ‘I have to get that new kitchen now,’ ‘I should call her now to show how much I care,’ etc. And in the end it always fails. False Hope can never give you a lasting effect. Since the real need underlying the False Hope stems from childhood, it can never be fulfilled and False Hope will always, in the end, leave you feeling unsatisfied. That’s when it is time for another defence to kick in.”
(INGEBORG BOSCH i boken “Past reality integration”)

”Keep in mind that in order to determine if something is false hope, it is important to ask yourself if the behavior you are examining, is aimed at an attainable goal. If, time after time, it turns out it does not succeed, or in any case, not in a lasting way, you are dealing with false hope. The questions to ask yourself are: ’Why do I do this? If everything goes the way I want it to, what am I hoping for? What do I desire most?’

If the answer is an old unfulfillable childhood need, then you know for sure: you are under the spell of the illusion of false hope. Be aware though that the end goal of the false hope, the old unfulfilled childhood need that you are still trying to fulfill, often hides underneath the goal you think you are consciously pursuing. Determining if your goal is attainable is actually about this goal that is lying underneath, this deeper need, and not about the feasibility of the goal on the surface. The latter goal will probably even be well within your reach, in particular if you are a successful person, but will never provide the real satisfaction or peace you were hoping for, because the underlying need will never be fulfilled. After all, this is impossible as it is an old unfulfilled childhood need!

Three examples. Goal: to become rich. Basic need: to always get what you ’need’ (childhood need). To not be dependent on anybody to fulfill my needs (this is the opposite of the old reality where the child by definition is relying and completely dependent on his parents). To become rich – the false hope – serves, unconsciously, the impossible goal to fulfill the old need – for example, to get what you need.

Goal: to please others. Basic need: to get warmth (the child needed love and warmth from his parents, and did not get it or not enough). To please others – the false hope – serves, unconsciously, the impossible goal to fulfill the old need – to obtain the parents’ emotional warmth.

Goal: to design a beautiful building. Basic need: to mean something to others. The child needed to be important to his parents, literally. A child is dependent on his parents for care, and if he does not matter to his parents, his care is at risk. So, to design a beautiful building – the false hope – serves, unconsciously, the impossible goal to fulfill the old need – to matter to his parents.

As mentioned before, as adults we only have a few basic needs – food, shelter, some money – which we can fulfill ourselves. All other needs that feel as basic and urgent are childhood needs!

This is hard to accept for many people. ’But I also need love as an adult?’ The truth is: ’No, you do not need it.’ As adults we do not need love to survive, as was the case as children. Of course, most of us rather want a life filled with love than without love, but it is not a basic need in order to survive. A lack of love does not make life better, but we can handle it. As I have told in Chapter 1 (p25), infants who are not lovingly touched will die in their first year. An adult who is not touched on the other hand, will survive. Research shows that social isolation and a lack of touch are unhealthy for an adult (the life expectancy will decrease by a few years), but the need is not as urgent as it is for a small child.

There is a distinction between what we can consider as our basic adult needs, things that are indispensable for our survival, and things that are not absolutely indispensable but in principle are part of our essential nature as adults: sex, procreation (for the survival of the species, this ’need’ is as important as the survival instinct is for the survival of the individual), emotional intimacy and company, meaningful activity (in its subjective meaning), safety (see Bosch 2003:p. 179) and love. The fulfillment of these needs is important, but, except for situations in which your physical safety is at risk, they are never urgent. If it does feel like it is, you are dealing with an old childhood need. It may take some practice to learn to make the distinction between what you really need as an adult and old childhood needs.”
(INGEBORG BOSCH i boken ”Illusions”)

”Examples of false hope

It is essential to identify false hope to be able to free yourself from the negative effects it ultimately has on your life. Because false hope can give you such a good feeling initially, this defense will often be quite addictive. After all, you will get a kick every time, even if only for a moment. Time and time again, the hope will be reignited and that of course feels very encouraging. When we are in this reignited hope, we do not feel the pain that will follow irrevocably: the pain of the moment the false hope collapses. Let’s look at a few examples of false hope and ask yourself if you recognize things:

– ’If I am nice, others will not get mad at me.’
– ’If I work harder, my educator will not exclude me from the group.’
– ’If I am always there for others, I will have a lot of friends who appreciate me.’
– ’If I emigrate, I will get rid of my misery.’
– ’If I lose weight, other people will value me.’
– ’If I put a lot of effort into the party, they will think I am a great hostess and value me as a human being.’
– ’If I look attractive, people will like me.’
– ’If I sacrifice myself, my children, partner and colleagues will appreciate me.’
– ’If I do everything perfectly, I will not get any criticism.’
– ’If I am honest, nobody will be mad at me.’
– ’If I take all of the responsibility, the project will be a success.’
– ’If I control everything, there will be no mistakes.’
– ’I need those boots, (or that car, that house, that tableware, that drill, etc. etc.), then I will be satisfied.’
– ’If I am able to justify all my acts, I will be safe.’
– ’If I can understand and analyze everything, I will have certainty.’
– ’If I understand why the other person does what he does, I can have peace with it.’
– ’If I have that other job (or woman, house, career, etc.), I will feel better than I do now.’
– ’If I am strong, she will like me.’
– ’If I do regressions every day, I will get rid of my pain quickly.’
– ’If I go in therapy now, my wife will not leave me.’
– ’If I clean the house before our visitors arrive, they will appreciate me.’
– ’If I don’t argue, he will not leave me.’
– ’If I follow this guru, I will see the light.’

The ways in which we complete ’if..then… in our daily lives is nearly endless. All these thoughts amount to the illusion that we will get what we ’need’ if only we make an effort and change something about our lives or ourselves. Then everything will be better, our worries will be over, we will never be unhappy again, etc.

The illusion of false hope is, just like the other defense mechanisms, controlled by the unconscious. Instead of feeling the pain touched upon by the symbol, false hope is activated (often after the primary defense has been activated first) and we throw ourselves into all kinds of projects. The result is all hustle and bustle, even if it is only in our minds by mulling and worrying. Yes, the world will succumb to industriousness!

Many of these common problems are caused by these fruitless attempts to still fulfill old unfulfilled needs. I would like to name a few. To be clear. I have chosen examples that are more extreme. Instances of false hope that may be less recognizable for people at first sight. These extremes however, are not fundamentally different from our ’normal’ daily false hope behavior. Besides, extreme examples can help to better understand the essence of false hope. The deeper your understanding of each defense, the better you can recognize the impact on yourself. A vital step towards awareness in your own healing process.”
(INGEBORG BOSCH i boken ”Illusions”)

”From the outside, false hope looks like a positive movement, ’the movement towards’. After all, we are trying to fulfill a need. However, on closer inspection, false hope is an attempt to escape, away from the pain of the truth that our needs will never be fulfilled. It means that all attempts to achieve something out of false hope, have an undercurrent of fear. Fear, originating from the truth stored in our amygdala, that we will never get what we so anxiously pursue. False hope puts us in an excessive acceleration in order to escape the truth. We try to escape our own shadow. Impossible. The harder we try to run away from our shadow, the more it will keep up with us.”
(INGEBORG BOSCH i boken ”Illusions”)

”Om man försöker fylla tomrummet hos en neurotiker måste man komma ihåg att det är ett bottenlöst hål. Neurotikern behöver kanske mycket dyrbara gåvor för att täcka år av tomhet och kärlekslöshet. Men ingen aldrig så dyrbar gåva kan göra det; alla pälsverk i världen räcker inte för att värma upp ett helt livs kyla.

Även om man uppnår länge eftersträvade mål är det inte säkert att det är lösningen. En av mina patienter blev äntligen filosofie doktor och greps av svår depression. Han hade trott att efter åtta års hårt arbete skulle doktorshatten förändra hans situation, men han kände sig fortfarande varken älskad eller betydelsefull. Han sade till mig att det var som ett avslutande underverk att få denna grad, men han kunde ingenting känna. En normal människa hoppas inte på att något yttre skall förändra hennes situation och därför kan hon se saker och ting som de är.

För neurotikern går besvikelsen hand i hand med hoppet. Hoppet fördunklar verkligheten och blir ofta orsak till att en människa får lida för sina orealistiska förväntningar. Neurotikern blir oundvikligen besviken efter julkalaset, t.ex., när han väntade att på det kalaset skulle han få känna sig omtyckt och välkommen.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

Läs även Förälskelse och Hopp

Familjekonflikter

”Familjekonflikt och fysiska symptom
”Jag mår illa när jag hör dig!”

De orden utslungas ofta i vrede mellan makar eller mellan förälder och barn. Och fastän man sällan menar frasen bokstavligt, ger den ofta en riktig bild av hur en känslostorm faktiskt kan driva en person till att bli fysiskt sjuk. Konflikt inom en familj kan få symptom att framträda nästan omedelbart. En terapeut jag känner berättade om ett äkta par som fick besök av hustruns mor. Svärmodern hade ett dåligt och obehagligt förhållande till mågen. På en och samma dag drabbades modern av sömnlöshet, mågen av eksem och dottern av depression. När modern gav sig i väg, gjorde samtliga symptom det också.

Eller kanske du känner igen ”feriefebern”. Den är vanlig bland studerande som reser hem under ferierna, och bland familjer som inte är vana vid att tillbringa mycket tid tillsammans. Sådana situationer kan vara en källa till ångest, som ofta tar sig uttryck i att man blir sjuk.

Till och med de lindrigaste symptom – förkylningar, huvudvärksanfall, influensa – kan förknippas med känslor inom familjen. Om man regelbundet drabbas av dem kan man minska antalet anfall genom att undersöka under vilka omständigheter och i samband med vilka känslor som symptomen visar sig. Ofta uppträder inte förkylningen eller huvudvärken om man bara inser och erkänner att man hyser en viss känsla och har skäl till det. Några upptäcker att de öppet måste ge uttryck åt sin konflikt, sin vrede eller känsla inför de personer som berörs för att undvika fysiska symptom.

Men föga överraskande har många svårt att uttrycka vrede eller reagera direkt på konflikter med andra familjemedlemmar. I stället nöjer de sig med att behandla sina symptom genom att konsumera burk på burk av aspirin, antihistamin eller starkare läkemedel utan att någonsin utforska varför symptomen dyker upp så ofta. En modfälld hustru, som är ursinnig på sin man, tar följaktligen tabletter och går och lägger sig. Eller fadern som trotsas av sin son får en attack av angina pectoris. Det är hans sätt att säga: ”Se så plågsamt det är för mig att du trotsar mig”, utan att han någonsin blir tvungen att tala öppet om sina känslor. Genom att bli sjuk gör han det dessutom svårt för sonen eller hustrun att reagera på hans känslor. I stället tänker kanske hustrun: ”Hur skulle jag kunna vara ond på honom? Han är ju faktiskt sjuk.” Eller sonen säger kanhända: ”Jag tycker det här är förfärligt. Jag måste börja bli hyggligare mot pappa.”

Sambandet mellan känslomässig stress, familjekonflikt, fysiologiska reaktioner och fysisk sjukdom har påvisats i ett fyndigt upplagt forskningsprogram av psykiatrikern och familjeterapeuten Salvador Minuchin. Han arbetade med en familj där dottern hade en form av diabetes som uppvisade kraftiga växlingar och som föreföll aktiveras av vissa slag av familjekonflikter. Minuchin ledde en familjeterapisession. Varje familjemedlem var ansluten till en blodkateter, som tog blodprov med fem minuters mellanrum. Han mätte sedan den fria fettsyrenivån i varje prov, vilken anses som fysiologisk indikator på känslomässig reaktion.

Minuchin upptäckte att varje persons fettsyrenivå och följaktligen emotionella aktivering ökade under diskussion av ämnen som hade personlig relevans för honom eller henne. Föräldrarnas aktiveringsnivå var t ex lägst när deras uppmärksamhet koncentrerades på deras sockersjuka dotters problem, medan dottern vid samma tillfällen var starkt aktiverad. Aktiveringen stegrades ytterligare när terapeuten placerade den unga flickan i en situation i vilken hennes föräldrar befann sig i konflikt och hon tyckte att hon måste välja sida. Senare fick dottern lämna rummet och iaktta familjen genom en envägsspegel, medan föräldrarna sinsemellan talade om problem i sitt äktenskap. Hennes aktiveringsnivå sjönk signifikant, medan hennes föräldrars steg kraftigt.”
(DENNIS T. JAFFE i boken “Din inre läkare”)

”Minuchin visade tydligt att familjekonflikter påverkar många fysiska åkommor och kanske till och med deras ursprung.

Jag har arbetat med många familjer som plågats av fysisk sjukdom och har funnit att det i nästan samtliga fall existerade något samband mellan sjukdomen och relationerna mellan familjemedlemmarna. I de flesta av dessa fall räckte det med en relativt kortvarig psykologisk forskningsfärd för att man skulle upptäcka olika sätt på vilka familjen komplicerade sjukdomen.”
(DENNIS T. JAFFE i boken “Din inre läkare”)

Familjeutflykten

”Vi körde den sista biten till campingen där vi var på helgerna på sommarlovet. Min styvfars ilska fyllde bilen. Bland mina många nervösa åkommor som barn var ett munsår under höger näsborre. Klådan resulterade i en snyting varje gång min styvfar såg att jag kliade mig. Han skrek åt mig att sluta pilla på det. Han var noga med att sätta mig i backspegelns synfält och inom bekvämt räckhåll för sina ärrade boxarnävar. Och sen var det ryckningarna som gjorde honom tokig. När han var i närheten ryckte mitt huvud ofrivilligt från sida till sida. Han röt en varning, men jag kunde inte styra det och fortsatte rycka våldsamt. Smaken av knogar kvittar för en tioårig pojke. Grät jag? I början gjorde jag det. Till slut blev jag hans gnyende hund som kröp ihop i skräck varje gång hans elaka grå ögon riktades mot mig. Jag drog mig undan honom med svansen mellan benen.

Jag minns särskilt en helg. Mina föräldrar, syskon och grannar satt hopträngda i en gammal Ford-kombi på väg till campingen. Jag hade en gammal blå mössa på mig dag och natt för att dölja mitt röda hår. Jag hade den till och med i sängen. Det måste ha varit den långsamma färden på grusvägen till campingen kombinerat med värmen och bensinångorna. Jag såg att han var nära bristningsgränsen på hur han kramade ratten. En hund utvecklar en skarp känsla för fara efter ett tag. Jag hade inte kliat på mitt munsår, jag hade inga ryckningar så när jag fick en snyting över munnen kände jag mer förvåning än smärta. Redan innan mitt huvud flög bakåt av slaget, slet han mössan av mig, svor osammanhängande och slängde ut den genom fönstret.

Senare, när vi hade kommit fram gick jag tillbaka längs grusvägen och letade efter mössan. Det var en ensam promenad, men jag hittade den. Ditt jävla as, jag hittade den!”
(PAT NOLAN, 1963-2000)

Fel information

”When a caregiver gives wrong information to a child, the mind/body system automatically reacts to the misinformation as a trauma. The child doesn’t arrive at conclusions, it is given conclusions. The information given doesn’t match what the mind/body of the child would naturally rely on for survival – the child’s innate instincts and formative learning experiences. They have been discounted and ridiculed. For example: A little girl is wearing wool pants, ironed on an asbestos ironing board which causes severe skin irritation that feels terrible. She squirms and complains. Her parents tell her, ”It’s all in your head.” (You don’t really feel what you feel!) This is ”wrong” information.

Another example is when a parent says, ”You drive me crazy.” Then the child feels responsible for the parent’s mental state and well-being. This is far too much responsibility to put on a young child. It distorts their sense of reality – their true sense of control. On the one hand they are told they don’t know what they are talking about (the pants don’t itch), while on the other hand they supposedly have all their power and control – enough to ”drive their parents crazy.” Having these inconsistencies thrown at them often enough creates a major confusion in their minds. Consequently, they usually come to feel that they can’t do anything right and/or that they are the cause of everything bad in the world. The child’s perception of the degree of control they can exercise over their environment becomes more and more warped.

Parents who deny and distort a child’s pain and reality in this way do it again and again. The trauma gets multiplied a hundred or a thousand times. The ”wrong” information splits the child’s connection with her own self – her own senses and intuition. This is deeply traumatic.

Who can the child now rely on? The adult caregiver who offers only pain? The adult who shames the child for feeling pain? Her traumatized, split self? When the child goes out into the world, he or she will only be able to do so with intense fear and shame. With no healthy self (feelings, sensations, natural instincts, and intuition) to guide him or her. He or she is familiar only with pain and shame and therefore finds or attracts only those who continue perpetuating this pain and shame.

This person will have very little free choice unless he or she becomes aware of how he or she has been limited by early experiences and eventually becomes healed.”
(okänt ursprung)

“Anything that is “wrong” with you began as a survival mechanism in childhood.”
(Dr. GABOR MATÉ)

Läs även Det kännande barnet

Felaktig övertygelse

”Övertygelsen om att äldre människor vet mer om livet därför att de anses ha större erfarenhet har så tidigt inpräntats i oss att vi mot bättre vetande envist håller fast vid den. Det är klart att äldre hantverkare har större erfarenhet av sitt hantverk och äldre vetenskapsmän eventuellt har mer ”vetande” i huvudet, men sådant har ganska lite att göra med levnadsvisdom. Ändå kan de flesta människor inte släppa hoppet om att kunna lära sig något om livet av äldre människor eftersom deras försprång i år också måste betyda rikare erfarenhet. Även om föräldrarna är döda för länge sedan söker man sig till föräldragestalter som präster, psykoterapeuter, guruer, filosofer eller författare. Man följer deras riktlinjer, alltid med förhoppningen att de äldre måste veta bättre, särskilt om de är allmänt kända. De skulle inte ha nått sådan berömmelse, menar, man, om det inte vore något med dem; om inte de läror de förkunnar, de värden de företräder och den moral de predikar hade stor betydelse för många människor.

Och det har den säkert. För även om gurun och hans anhängare har sina rötter i olika kulturer så är de bortträngda barndomsupplevelserna gemensamma för dem alla. De håller fast vid denna tabuering, och det gäller alla uppfostringssystem, kulturer och religioner. Detta har man tidigare inte lagt märke till, för det var först efter andra världskriget som de första vetenskapligt underbyggda rapporterna om barndomen kom. Dessa ifrågasatte många av de föreställningar som i årtusenden gällt som riktiga. Jag tänker då på René Spitz upptäckt av hospitaliseringen, på John Bowlbys böcker om småbarns övergivenhet och dess följder, på Lloyd deMauses barndomshistoria, på Frédérick Leboyers revolutionerande upptäckt att redan den nyfödda har känslor och på att primalterapeuterna kunnat fastställa att de i barndomen bortträngda känslorna är verksamma livet igenom.

Att många gynekologer än idag varnar för farorna med en lugn hemförlossning beror inte bara på deras föråldrade utbildning och på sjukvårdsapparatens behov utan på att deras varseblivningsförmåga inskränkts. De saknar förutsättning att inse att en nyfödd känner; den har de förlorat, kanske redan i sin födelsestund eller senare, genom sina egna bortträngda traumatiska upplevelser. De tittar på det nyfödda barnet som skriker hjärtskärande och säger med ett småleende till modern att det är som det ska vara, nu har lungorna börjat fungera. Dessa läkare tycks hittills vara helt oberörda av vad man redan vet om känslornas roll i den mänskliga organismen.

Detta exempel visar varför hög ålder ingenting säger om värdet av gjorda eller inte gjorda erfarenheter. Miljoner människor har på senare år förlösts på kliniker under omänskliga förhållanden utan att någon enda av de närvarande har kommit att tänka på att här utsätts en mänsklig varelse i sin spädaste ålder för tortyr. Det skulle räcka med att en barnmorska gav sig in på det svåra företaget att med känslornas hjälp upptäcka det i själ och kropp fördolda vetandet om den egna födelsen, det skulle räcka att hon upplevde de egna bortträngda smärtorna, för då skulle hon plötsligt för första gången uppfatta det självklara: att barnets skrik i förlossningsrummet är uttryck för helt onödiga smärtor (jfr Leboyer 1974). För att kunna bli varse detta enkla faktum måste hon rasera det försvar som vi alla har byggt upp som barn. Det har vi vår fulla rätt till, man måste skydda sig mot det outhärdliga så gott man kan; men hur går det när denna procedur gör oss blinda för de mest uppenbara företeelserna i vårt liv?

På sista tiden har datorerna tagit sig an de nyfödda. Med hjälp av dem har man kunnat konstatera att barnet redan i livets första timmar börjar lära sig saker. Detta har fascinerat forskarna, och man undersöker ivrigt de nyföddas olika prestationer. Att dessa också har känslor och upplever trauman, som även har en prenatal förhistoria, att här fastställs riktlinjer för livet, dessa fakta har än så länge inte lyckats fånga så många forskares intresse. Den nyfödda kroppens olika funktioner kan man mäta, dess beteende iakttas och variablerna kan utvärderas i en dator, men barnets känslor blir varken uppmärksammade eller förstådda så länge de närvarande vuxna inte har hittat fram till sin egen barndoms känslor. Hur är det då med de äldres vishet, dessa människor som i sin barndom fick lära sig att gott uppförande måste man skaffa sig på de äkta känslornas bekostnad, och som var stolta över att de lyckades med det? Eftersom de inte fick känna, förlorade de förmågan att varsebli livsviktiga fakta och lära av dem. Vad kan dessa människor ha att ge oss idag? De försöker att till den unga generationen förmedla samma principer som deras föräldrar en gång förmedlade till dem, i den fasta övertygelsen att det är något gott och användbart de delar med sig av. Men det är samma principer som har kvävt känslan och varseblivningsförmågan hos dem själva. Vad tjänar det till att undervisa och predika moral om förmågan till känsla och medkänsla har tynat bort i en? Det enda man kan uppnå är att de orimligaste inställningar blir accepterade därför att de delas av många.

Sålunda kan en politiker bekänna sig till kristendomen och samtidigt tala för produktionen av vapen som är fem miljoner gånger så starka som hiroshimabomben. Sådana politiker kan utan vidare hävda nödvändigheten av orimliga rustningar därför att de sedan länge har vant sig vid att ingenting känna. I ett sådant psykiskt system går det också för sig att planera flerdubbla hiroshimakatastrofer, gå i kyrkan var söndag och dessutom tycka att man har rätt att bära ansvar för världens öde eftersom man redan är över sjuttio, eftersom man har erfarenhet av krig, eftersom man var med sist, för fyrtiofem år sedan… Men det som nu väntar oss har inte ett dugg att göra med vad som hände för fyrtiofem år sedan. Fädernas vishet och deras erfarenheter av kriget och av hur barndomens känslor kvävs kan inte vara till stor hjälp för oss idag.”
(ALICE MILLER i boken ”Den dolda nyckeln”)

Läs även: Förlossningen

Fängelsestraff

”År 1984 ville National Public Radio i Washington sända en intervju med mig. Den kvinnliga journalisten hade läst mina böcker, var väl förberedd och verkade förstå allt jag sagt mycket bra. Det var bara mina ord om att ingen skulle begå ett mord om han bara fick känna vad han som barn hade utsatts för som hon hade svårt med. Just de människor som sitter i fängelserna, sade jag, fick aldrig uppleva sin barndomshistoria därför att den var så hotfull och därför att de inte hade någon som kunde hjälpa dem med detta. Jürgen Bartsch’ levnadsberättelse som jag citerat i I begynnelsen var uppfostran, kom till enbart därför att journalisten Paul Moor tog kontakt med Bartsch, vann hans förtroende och hjälpte honom fram till upplevelsen av det skadade barnets känslor. I alla andra liknande fall kan mördaren visst erinra sig fakta och till och med beskriva dem och ge ut böcker om sin barndoms oförrätter, men han gör det utan känslor, utan inre delaktighet, som om det rörde sig om en annan, främmande människa. Just därför finns tvånget kvar hos honom att söka ett nytt offer för sin vrede, som är undertryckt men finns, latent och oförändrad. De längsta fängelsestraff förändrar ingenting i denna inre dynamik, för detta tvång går tillbaka till barndomen och kan utan vidare överleva i 60 år, om inte vederbörande möter en människa som kan väcka liv i de infrusna känslorna och därmed hjälpa till att åtminstone lösa upp det långvariga tvånget.

Till den amerikanska journalisten sade jag att hon kunde pröva min tes genom att tala med fångar och fråga dem om deras barndom. Troligen skulle de utan undantag berätta att fadern var sträng och ofta måste straffa dem, genom att slå dem förstås, men det var bara när de varit stygga och förtjänade det. Sin mor skulle de däremot i regel beskriva som kärleksfull och framhålla yttre omständigheter, t ex fattigdom, som orsak till den grymhet de utsatts för.

Journalisten hade svårt att acceptera förnekandets mekanism som förklaring till brott, men hon berättade att mitt resonemang redan bekräftats av statistiken. Enligt den har 90 procent av internerna i amerikanska fängelser blivit misshandlade som barn.

Jag sade att jag var övertygad om att det inte var 90 utan 100 procent. De återstående 10 procenten kan bara inte medge sanningen än; de tränger inte bara bort känslorna utan förnekar också fakta. Det kan förstås hända att den första misshandeln inte skedde genom föräldrarna utan genom det omänskliga tillvägagångssättet vid förlossningar på våra sjukhus. Sådant är svårt att få klarhet om i det enskilda fallet, och ett barn som blivit svårt traumatiserat vid födelsen eller som avskurits från mänskliga kontakter i en kuvös kan mycket tidigt utveckla symtom som gör det ännu svårare för det att få sina föräldrars kärlek. Men det är absolut otänkbart att en människa som från början fått uppleva kärlek, ömhet, närhet, vägledning, respekt, ärlighet och skydd från vuxna senare blir mördare.

”Är det möjligt att förklaringen verkligen är så enkel?” frågade min samtalspartner. Den är mycket enkel, men ändå har de flesta svårt att fatta den, därför att insikten om denna enkla sanning är blockerad av de smärtor man upplevt i sin egen barndom. Därför föredrar man att tro på teorier som låter ytterst invecklade men har den fördelen att de besparar oss smärta. Därför får miljoner fångar aldrig någon hjälp. De sitter av sitt straff, och det är meningslöst eftersom ingenting i dem förändras, och sålunda håller man igång ett maskineri som bland annat ser till att den skuld som dessa fångars föräldrar ådragit sig aldrig blir upptäckt.

”Men vad sker då”, undrade journalisten, ”när en människa under terapin upptäcker vad hennes föräldrar gjort med henne? Kan det inte hända då att hon skulle vilja döda sina föräldrar? Att den känsla som väckts inte skyddar mot mord?” Nej, ansåg jag, det kan hända att denna människa skulle vilja göra det, men hon kommer inte att göra det. Först och främst därför att hon genom de väckta känslorna också förnimmer ett vaknande liv i sig, och det vill hon inte sätta på spel. Men det finns också en annan orsak: känslor som kan sättas i samband med barndomsupplevelser lyder under förvandlingens lag. De förändras med tiden och ersätts av nya känslor. Hatet mot föräldrarna förblir oförändrat så länge man inte kan känna det, därför att man är rädd för detta hat, har dåligt samvete för det och fruktar föräldrarnas hämnd. Om denna ångest med alla beledsagande omständigheter väl blir upplevd och man förstår sammanhangen bryr man sig inte längre om att känna skuld för vad andra har gjort.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)

Förlossningen

”Utifrån samma omedvetna ångest, som alltså förblivit omedveten, utvecklar gynekologer och barnmorskor en sådan aktivitet under en förlossning. Barnet vägs, mäts och besprutas som om dess liv var beroende av alla dessa handlingar. Det hävdar man också ofta.

Att så inte är fallet kunde den franske läkaren Frédérick Leboyer visa för ungefär femton år sedan med sina filmer och böcker. Ett nyfött barn som kommit till världen på ett naturligt sätt skriker inte utan ligger belåtet på moderns mage och småler rentav. Det behandlas inte heller som ett trästycke, blir inte vägt och mätt och badat i skarpt ljus under starka ljud utan man tar hänsyn till dess känslor och den chock det upplevt och behandlar det som en mycket ömtålig människovarelse.

Det vetenskapligt värdefulla i dessa filmupptagningar borde ha lett till radikala förändringar i praxis vid förlossningar, men dit har vi ännu långt kvar. Teknifieringen i förlossningsrummen visar i stället en skrämmande ökning. Om den nyföddas psykiska lidanden och följderna av att de trängs bort vet specialisterna med få undantag ingenting. Leboyers rön avfärdas som ovetenskapliga och rentav farliga, och på de flesta kliniker liknar normala förlossningar operationer av sjuka. Det blir allt vanligare att förlossningen sätts igång med yttre medel, vilket leder till att många nyfödda i början måste behandlas på intensivvårdsavdelning och då naturligtvis skiljas från modern.

Därmed går ett avgörande viktigt tillfälle förlorat för mor och barn. Just under de första minuterna och timmarna efter födseln väcks och främjas moderns ömhet och omsorg genom barnets närvaro, och detta är nödvändigt för utvecklingen av hennes kärlek till barnet (bonding). En barnaföderska som själv som spädbarn upplevt mycket ömhet gör strax uppror mot en grym sjukhusrutin. Men kvinnor som efter sin egen födelse lämnades ensamma och inte fick uppleva någon kroppslig värme fogar sig utan att opponera sig i sjukhusets ”ordning” och betraktar den som helt normal. Ibland reagerar de på skilsmässan från sitt nyss födda barn med depression eller fysiska besvär, som läkare och vårdpersonal då inriktar sig på att behandla. Sällan eller aldrig är det någon som talar om för dem att det är den nya och den gamla separationssmärtan de försvarar sig mot genom de behandlade sjukdomarna (jfr A Miller 1980, s 35-62). Desto oftare får de höra att depressioner efter förlossning är något ”helt normalt” och lätt kan hävas med läkemedel.

Många läkare gör misstaget att beteckna det ofta förekommande som ”normalt”. Säkert är det riktigt att dagens mödrar, som föddes på femtio- och sextiotalens kärlekslösa, steriliserade sjukhus, sällan hade några positiva upplevelser i samband med födelsen. Men detta gemensamma öde är inte alls normalt eller ofrånkomligt; dess orsaker är ju kulturella och inte biologiska. Den mer humana utvecklingen på senare tid ger entydiga bevis för detta: en kvinna berättade för mig att hon utan vidare accepterade att efter förlossningen bli skild från sitt första barn och egentligen inte märkte hur förtvivlad hon var över det. Hon led bara av sin depression och sin inflammation i brösten, som verkligen höll henne skild från barnet. Vid sitt andra barns födelse mötte hon större inlevelse och förståelse från sjukvårdspersonalen, och genast efter förlossningen lades barnet på hennes mage. Hennes ofantliga glädje över lyckan i denna närhet gjorde att hon för första gången kunde känna den gamla smärtan över den ensamhet hon upplevt som spädbarn. Under de följande åren kände hon också att hennes relation till detta andra barn var mindre ”belastad” och förunderligt avspänd.

Liknande upplevelser och deras inverkan på senare relationer har jag hört talas om av andra mödrar som haft turen att tack vare en fin upplevelse av förlossningen kunna uppfatta gamla sår och låta dem läkas. De låter sig inte längre imponeras av teknikens och farmakologins underverk. Även experiment med djur har visat att om en djurhona genast berövas sin nyfödda unge visar hon sedan inget intresse för vare sig sin egen eller andra nyfödda ungar. Det är ingen tillfällighet att mödrarnas erfarenheter och de nyaste rönen väcker ringa uppmärksamhet hos flertalet läkare; de är inte beredda att lyssna. Teknifieringen av förlossningen fungerar nämligen som försvar mot ångesten hos de närvarande. Den avvärjda ångesten gäller de en gång bortträngda smärtorna vid den egna födelsen och möjligheten att uppleva de egna minnena. Den blockerar en utvärdering av de nya rönen i praktiken och offrar aningslöst framtida människors lycka. Allt detta erbjuder man de betryckta mödrarna och kallar det framsteg.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)

“If basic needs are not met early in life, we cannot be normal. Yet there is a life-giving, primary need more basic than the need for nourishment, warmth, attention, affection, caring, and protection: oxygen.

A few minutes without oxygen can mean either severe brain damage or death. Living human beings clearly have a primordial need for oxygen. It, too, falls under the rubric of love. To be loved means having all needs met, beginning with the basic physical need for oxygen.

Unfortunately, neurosis can be born before we are. Too often during childbirth, mothers are given heavy dosage of anesthetics for pain. If a mother is given a dosage large enough to render her unconscious (relieved of the awareness of pain), the anesthetic acts directly on the survival functions of the fetus. Anesthetics interfere with access to oxygen and can quickly become life-threatening. Oxygen deprivation can also occur if the umbilical cord is constricted or becomes wrapped around the baby’s neck. Oxygen is also difficult for a baby to access if the mother does not dilate properly, prohibiting the baby’s egress. In some cases the umbilical cord is cut too early, allowing the much needed oxygen to remain in the placenta.

When the fetus is deprived of oxygen, its circulatory and respiratory systems shut down and its body begins to go into a frenzy. To struggle against death is a normal reaction, but in this case the struggle increases the danger. The result is fetal distress syndrome, characterized by rapid heart rate, high blood pressure, and frantic breathing. At the Primal Center we often witness patients reliving these early traumatic events, where we see excessive physiological reactions time after time. Not only are these reactions life-threatening, but if protracted, they also could be lethal, because the act of struggle consumes too much oxygen and makes the deprivation worse. The stronger the battle, the tighter the cord gets, and the greater the asphyxiation.

In a struggling fetus, though, two things can occur. Either the frenzy uses up stores of oxygen and changes the alkalinity-acidity of the blood, or repression is called in to quell the frenzy and conserve oxygen to save the infant’s life. In either case, whatever the mechanism, unconsciousness is the result. This reaction is stamped on the baby as an “imprint” and will surface as a prototypical reaction later on in response to stress of any kind. The imprint not only shapes personality but dictates later symptoms and may even control life expectancy.

When pain is repressed, our bodies remember. The memory of anoxia, or oxygen deprivation, takes up residence in the cells, a noxious intruder like the india ink. It remains there, imprinted in the cell with the life-and-death urgency of the original event, waiting for reconnection to consciousness. For many of us it can remain buried for a lifetime, affecting our health and the way we function in the world.

Birth trauma involving anoxia can have catastrophic consequences and often results in childhood illnesses including allergies, asthma, epileptic seizures, attention deficit disorder (ADD), and sudden death syndrome (SIDS), commonly known as crib death. In adolescence and adulthood birth trauma can lead to depression and suicide attempts, chronic fatigue syndrome, panic attacks, phobia, paranoia, and psychosis.

Although many of us can recall being scolded or spanked at a very young age, it is hard to believe that memories extend back to birth. The most powerful memories, though, are those that have no words. There are no words or ideas with which to circumstance these early traumatic experiences, no way to make them logical.

Finding the Link Between Past Trauma and Present Behavior
If birth is often so harmful, one my ask, why has it been by and large overlooked? It hasn’t. Other research has also verified the lifelong effects of early oxygen deprivation and other early traumas. A study by L. Salk and colleagues, reported in the English medical journal The Lancet, found that respiratory distress lasting more than an hour at birth is associated with increased risk of teenage suicide. A number of studies have found that violent criminals and suicide cases experienced serious birth trauma. Writing in Psychology Today, Sarnoff A. Mednick reviews research findings that among a study group of 2,000 Danish males born in the same year, of the sixteen men who committed violent crimes, fifteen of them “had the most difficult conditions at birth… and the sixteenth had an epileptic mother.””
(ARTHUR JANOV i boken ”Why you get sick and how you get well”)

Läs även Naturlig förlossning

Förnekande

“Hide, justify, or dismiss it – the three actions of denial.”
(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)

“Nobody who is in denial likes to be questioned.”
(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)

”Many therapists themselves still live in a state of total denial and have never for one moment felt the sufferings of the children they once were.”
(ALICE MILLER i boken “Free from lies”)

”Det finns t ex människor som utan vidare kan säga: Som barn fick jag jämnt stryk. Ändå står de på många mils avstånd från sin sanning, därför att de inte kan känna den. De saknar medvetenheten, den emotionella kunskapen om vad det betydde för dem att som ett litet värnlöst barn bli gripet och pryglat av en rasande vuxen. De säger ”fick stryk”, och därmed identifierar de sig med den aningslöse, destruktive, pryglande vuxne, som ringaktar barnet, våldför sig på det och förstör det utan att vilja förstå det, som inte bryr sig ett dugg om följderna av dessa övergrepp. Adolf Hitler förnekade inte heller att han hade fått stryk. Han förnekade bara att han lidit skada, han förnekade genomgående sina känslor och blev därför miljoners mördare. Det skulle han inte ha blivit om han hade känt och begråtit sin situation, sin faktiska sanning, om han inte hade förträngt sitt välgrundade hat mot den som orsakade hans smärta utan medvetet hade upplevt och förstått det i stället för att förvränga hatet till en ideologi. Detsamma gäller om Stalin, Ceausescu och alla andra pryglade och förödmjukade barn som sedan blivit tyranner och förbrytare.

Sanningens återkomst förebådas av en ny inställning, där orden ”få stryk” avslöjar sig som uttryck för förakt och nedvärdering av barnet. Först när en människa är beredd att förnimma det agade barnets känslor och avvisa och fördöma den vuxnes hån och cynism har hon övervunnit hindren för sanningen. Och då kan hon inte längre bli en fara för andra människor.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

”En mor kan inte vara empatisk förrän hon blivit fri från sin egen barndom, hon måste reagera oempatiskt i den mån hon genom att förneka sitt eget öde bär på osynliga bojor. Likadant är det för fäderna.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

“Troubled families tend to deny feelings, especially the painful feelings of the members. The child – and many of the adults – are not allowed to express feelings, especially so-called “negative” ones such as anger. However, each family usually has at least one member, generally the alcoholic or similarly troubled person, who is permitted to express painful feelings openly, especially anger. In such families where anger is chronic and unexpressed directly by members, it often takes other forms, i.e., abuse of self, others, and other anti-social behavior, and various forms of acute and chronic illness, including stress-related illness. What the child sees as reality is denied, and a new model, view of false belief system of reality is assumed as true by each family member. This fantasy often binds the family together in a further dysfunctional way. This denial and the new belief system stifle and retard the child’s development and growth in the crucial mental, emotional, and spiritual areas of life.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “Healing the Child Within)

”Hur man känner igen förnekande

När de flesta människor talar om sin barndom gör de det på ett sätt som vittnar om att någon form av förnekande är verksamt. Det kan vara bra att veta vilka typer av uttalanden som du brukar göra om din uppväxt som visar att du förnekar. Jag har grupperat dessa uttalanden under rubriker som antyder vilken form av förnekande du ägnar dig åt när du säger dessa saker.

ATT BAGATELLISERA: Bagatelliserande innebär att man vet vad som hände men ser det som mindre betydelsefullt än det verkligen var. När man bagatelliserar säger man troligen:

”Det finns andra som haft det mycket värre än jag.”
”Jag vet att han eller hon eller de… men det hände bara ibland.”
”Jag brydde mig aldrig om det.”
”Det besvärade mig egentligen inte.”
”Jag var aldrig hemma så det påverkade mig inte.”

ATT GÖRA MOTSTÅND: Motstånd är det fråga om när man vet vad som hänt men tror att det inte har något att göra med ens vuxna liv. När man gör motstånd brukar man säga sådant som:

”Det var så länge sedan.”
”Det var då, det här är nu.”
”Jag accepterade det (eller slöt fred med dem) för länge sedan.”
”Det har jag vetat i åratal; nu behöver jag gå vidare med mitt liv.”
”Jag har ingenting med dem att göra.”
”Det var bara så.”

ATT UTELÄMNA ELLER BLOCKERA: Om man utelämnar eller blockerar vill man bara veta av de trevliga delarna av sin barndom eller minns lite eller ingenting. När man utelämnar eller blockerar säger man troligen:

”Jag kan inte komma ihåg någonting.”
”Jag kommer inte ihåg att någonting var på tok.”
”Jag hade en underbar barndom, vi åkte på utflykter och sådant.”

ATT UPPVÄGA: Om man uppväger vet man vad som hände men tror att de ”goda tingen” uppvägde det. När man gör detta kanske man säger:

”Jag vet att han eller hon eller de… men… det har ju ordnat sig bra för mig.”
”Det gjorde mig stark (var nyttigt för mig).”
”Vi fick allt vad vi behövde.”
”Jag kunde alltid gå till mamma (eller pappa).”
”Jag (eller vi) vet att de älskade mig (eller oss).”
”Det var fostrande.”
”Men de är bra människor.”

ATT URSKULDA ELLER FÖRSVARA: I denna form av förnekande erkänner man det förflutna men finner logiska förklaringar till vad som hände. Det man brukar säga om man ägnar sig åt denna form av förnekande är:

”Jag (eller vi) förtjänade det.”
”Så gjorde alla på den tiden.”
”Han eller hon visste inte bättre.”
”Vi vet att de älskade oss, de kunde bara inte visa det.”
”De gjorde sitt bästa.”

Att bli medveten om några av de saker som du brukar säga eller tänka om din ursprungsfamilj kan hjälpa dig att mera exakt identifiera vilken slags kränkningar som förekom där.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

”Det finns alltför många som har goda skäl att inte vilja minnas sin barndoms plågsamma upplevelser. De fruktar föräldrarnas hämnd om de skulle släppa fram sanningen och håller krampaktigt fast vid tesen att det inte finns bara en sanning utan flera. Den sanning som ligger i själva fakta tycks de inte uppfatta som ett begrepp. Hur är det möjligt? frågar man sig. Allt är möjligt om man är rädd för den sanning fakta berättar, inte vill se den utan ställer upp en arsenal av skenbegrepp som man låter sig bedras och lugnas av. Men det får inte hindra andra från att genomskåda detta bedrägeri.

Det finns inga gränser för spekulationerna när det gäller att upprätthålla bortträngningen. Eftersom både gärningsmän och offer är angelägna om detta, utan att veta vilket pris de betalar för det, kommer kanske mången filosof om hundra år att i sina hypoteser ifrågasätta om Hiroshima eller Auschwitz någonsin har existerat. Men den som har upplevt att den i kroppen lagrade sanningen kan upptäckas och verifieras med förvånande precision kommer aldrig mer att låta sig nöja med ursäkter, undanflykter och surrogat-”sanningar”.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

”Jag känner inte till någon enda människa som blivit misshandlad i barndomen och som inte som vuxen betett sig destruktivt eller åtminstone självdestruktivt, så länge han förnekat den misshandel han varit med om.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

“Even when you don’t remember, you can’t forget.”
(TED MORTER i boken “Dynamic health”)

Fotnot: ”Förnekande” är ett slags ”känsloförsvar”.

Läs även Förnekelsens kultur och Masters of denial

Gamla barndomskänslor

”Så snart vuxna känner sig övergivna, bortstötta, otillräckliga eller totalt beroende är det gamla barndomskänslor de upplever. Det är bara när man är beroende av andra för sitt välbefinnande som man kan känna sig övergiven. Vuxna kan bli ”lämnade”, men när de åtföljande känslorna är desamma som de ett barn skulle känna om de blev lämnat av föräldern – såsom panik, förkrosselse eller förlamande sorg – är det inte förlusten i den aktuella relationen man upplever. På liknande sätt är ”bortstötthet” mer än att man inte är omtyckt, det antyder att det är något fel på oss och kastar en skugga över vårt värde, precis som ”otillräcklighet”. Som vuxna klarar vi av vissa saker men räcker inte till för andra, och vår självkänsla påverkas inte av denna insikt. Att känna sig totalt beroende är en normal del av barndomen, men när man känner på det sättet som vuxen är det en gammal känsla som kommer upp till ytan. Alla dessa känslor är gamla barndomskänslor som måste ha funnits och trängts bort; den smärta som man inte kände då kommer till ytan nu, förknippad med den aktuella händelsen.

Vissa känslor – övergivenhet, bortstötthet, otillräcklighet, djupt beroende, att man är ”elak” eller ”dålig” eller känner skam – upplevs nu, i vårt vuxna liv, bara därför att vi inte kunde känna dem som barn. Detta är känslor som vuxna inte skulle ha om det hade skett en sund mognad. Oberoende av de aktuella omständigheterna, är detta alltid gamla känslor, när de upplevs i vuxen ålder.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

Inre barnet & Kärlek

“Because each of us has within himself a “child of the past,” marriage requires that four – not two – persons adjust to one another. If one of the four dominates, there is bound to be trouble. Not understanding that marriage basically involves four persons is the cause of much of the anguish of our unhappy marriages and divorce courts. Our romantic attitudes toward love and marriage, which inundate us in song and story, give us a misleading picture of marriage – “just us two.” After looking forward to marriage, we are then disappointed, frustrated and eventually embittered or resigned because “just us two” are somehow “so complicated” – and not at all as compatible, appreciative, loving and sympathetic as we had imagined, hoped, dreamed.

We are simply not told that marriage involves four persons – two adults acting in the present and two children acting according to their respective and different family backgrounds.

The idea that four distinct people are involved in marriage startles and shocks some people. It amuses others. Some people immediately visualize four individuals rollicking in a marriage bed. In a way this is true, although they may be quite unhappy instead of rollicking; I shall try to explain how this happens in later chapters. There is nothing amusing about this. It is often sad and pathetic because the interference of the “child of the past” in the present is often the basic cause of marital difficulties regardless of whether sex, money, jealousy or nagging seems to be the problem.”
(W. HUGH MISSILDINE i boken ”Your Inner Child of the past”)

“In marriage the child you once were expresses his needs, wants, attitudes, ways of behaving and desires more fully than in any other situation. He may, quite literally, bawl and balk over every frustration and task, storm and rage in tantrums, or withdraw in icy silence. This is why the most common complaint made about marriage partners is: “She’s so childish,” or “He acts like a kid.””
(W. HUGH MISSILDINE i boken ”Your Inner Child of the past”)

Läs även Intimacy

Inre barnet-citat

“Inside every adult, there is a child crying, “Let me out.””
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)

”Jag behandlar mig själv så som jag blev bemött som barn.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”)

”The children within are your feelings – they are the feelings from your past. You cannot make your past go away unless you are willing to experience the feelings of your past in a safe and nurturing way.”
(CATHRYN L. TAYLOR i boken ”The inner child workbook”)

”What you do not master in childhood reappears in your adult lives as inappropriate responses to people, places, or things. It is these inappropriate responses that cause you discomfort. They are outgrowths of the pain and fear experienced in childhood when basic needs were not filled.”
(CATHRYN L. TAYLOR i boken ”The inner child workbook”)

”It is easier to build strong children than to repair broken men.”
(FREDERICK DOUGLASS)

”Barn går inte sönder av att se någons tårar.”
(TOMMY DAHLMAN i boken ”Dimmorna lyfter”)

“I’ve never met a person who was addicted to alcohol or other drugs who grew up in a healthy family.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken ”My recovery”)

”En människa som inte kan bearbeta sitt förflutna, lever i det.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Med människan”)

”Det är nästan omöjligt för oss att styra vårt liv i den riktning vi önskar innan vi har försonat oss med det förflutna.”
(DEBBIE FORD i boken ”Krama din skugga”)

“You’re only as sick as your secrets.”
(anonymous)

”Det finns inget hälsosamt alternativ till att se och erkänna sanningen.”
(ALICE MILLER)

”Lev med ditt förflutna istället för mot det – vilket medför att du kan börja leva med dig själv istället för mot dig själv.”
(RUBEN ANDERSSON)

”Because children grow up, we think a child’s purpose is to grow up. But a child’s purpose is to be a child.”
(TOM STOPPARD)

“Anything that is “wrong” with you began as a survival mechanism in childhood.”
(Dr. GABOR MATÉ)

Inre isolering

”Hade Kurt som barn haft möjlighet att ge uttryck åt sina besvikelser över modern, det vill säga att uppleva även känslor av vrede och raseri, hade han förblivit levande. Men det hade lett till att modern undandragit honom sin kärlek, något som för ett barn är liktydigt med döden. Alltså ”dödar” barnet sitt raseri och därmed även ett stycke av det egna psyket för att hålla kvar modern.

Svårigheten att uppleva och utveckla egna äkta känslor resulterar i en permanent bindning som omöjliggör en avgränsning mellan parterna. Föräldrarna har nämligen i barnets falska själv funnit den bekräftelse de sökt, ett surrogat för den säkerhet de saknar, och barnet, som inte har kunnat bygga upp någon egen säkerhet, är till en början medvetet, senare omedvetet beroende av föräldrarna. Det kan inte lita på sina egna känslor, har därmed inte gjort några erfarenheter, vet inte om sina verkliga behov och är i hög grad främmande för sig själv. I detta läge kan det inte frigöra sig från föräldrarna och är även i vuxen ålder ständigt i behov av bekräftelse från de personer som representerar ”föräldrarna”, från partner, grupp och framför allt de egna barnen. Arvet efter föräldrarna är de omedvetna, bortträngda minnena, som tvingar oss att gömma det sanna självet för oss själva. Ensamheten i föräldrahemmet avlöses längre fram av inre isolering.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Om de hade hittat vägen till sin egen barndom och därmed till sanningen hade de inte känt sig isolerade. Att leva med den egna sanningen innebär nämligen att vara nära sig själv, och det är motsatsen till isolering. Isolerad känner man sig när man är skild från sig själv och lever på flykt från sanningen. Hundratals vänner och instämmande beundrare kan inte kompensera den förlusten.

Därför känner jag mig inte isolerad mer efter det att jag har känt min barndoms nästan ofattbara isolering. Dessa känslor gjorde att jag kunde befria mig från de teoretiska uppfattningar som nu blivit överflödiga och lägga bort skygglapparna, som blev outhärdliga för mig och hindrade mig att leva. Som barn var de absolut nödvändiga för att jag skulle överleva, för om jag som idag fullt ut hade sett och känt hur mina föräldrar behandlade mig och vilka följder det hade, då hade jag dött av smärta. Men nu, som vuxen, kan jag uthärda sanningen.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

Intimacy

“The word intimacy can be read as ‘in-to-me-see.’ For most of us, that means ‘see my pain, my shame and my fear.’ Few are able to trust another person that much. We become frightened; we feel a need to close down and remain safe. And usually we don’t close down gracefully. We are too frightened; we shut down angrily, or we silently withdraw, giving no explanation for our sudden retreat.

It is appropriate to protect yourself. It can be harmful to trust too quickly; it can leave your inner children at risk of being hurt. It can be harmful to reveal too much too soon; it leaves your inner children too vulnerable. What you can do, however, is use the tools you have developed in working with your inner children so that they can feel protected by the adult within you. In working with your inner children’s fears, you can open up at a pace that enables you to manage the feelings of your children within. You will not have to collapse into their fears, overreact, or become immobilized.

If you can separate yourself from your fears and work with the inner child’s pain, you can move through these feelings with ease – or, at least, you can move through them without sabotaging the relationship!

It is important to realize, however, that you will probably recreate whatever you learned about intimacy in childhood. No matter how much you convince yourself you will behave differently, there is a part of you that will behave the same. This is the inner child who watched his or her parents and learned what it meant to love. If you saw your parents fight, your inner child may equate love with violence. The inner child may act in ways that recreate this pattern or may block closeness because he or she is afraid.

If, as a child, you witnessed your father having a series of extra marital affairs, there may be an inner child who fears closeness because it equals infidelity. You may find yourself involved with someone who will have affairs, unconsciously perpetuating this pattern.

When you begin to examine the conflicts in your relationships, it is essential to explore what relationships mean to your inner child and how your inner child defines love. I have worked with couples prior to their marriage, who have asked for counseling because of the fear and ambivalence they felt. The first thing I ask them is, “How did you see your parents’ marriage?” Most often they will describe it in very negative terms. “So who needs marriage,” I ask, “when that’s the only model you’ve had?” We then examine what positive things they learned about love and partnership from their parents, and then what they’ve learned in their own experiences, and from observing others. Once they begin to see those connections, they can work with the inner child who wants nothing to do with marriage and who knows nothing about love.

This is the root of many of the issues in your relationships. You can examine these issues by taking an inventory of your inner child’s feelings about your romantic relationship.”
(CATHRYN L. TAYLOR i boken ”The inner child workbook”)

“If you take responsibility for the feelings of your inner child, then you do not have to fear getting hurt anymore. Your inner children have needs, and it is nice when those needs get met through the relationship. The problem begins when we expect our partner to be responsible for those needs. The problem is also staying in touch with yourself enough so that you are aware of what your inner children need. In my experience, this is a continuous challenge. To do this, you have to remain cognizant of your inner children’s cues; those pangs inside that alert you that something is not quite right, that someone inside has gotten hurt. This takes a lot of work. In fact, I believe that other than parenting a child, relating intimately to another human is the hardest emotional task that we face.

Relationships are difficult. They demand that you examine places within yourself that are wounded. Being intimate means you share your pain and you risk being hurt. Being intimate means feeling vulnerable yet being able to cope. Just as children must fall down and bump and scrape their knees as they learn how to walk, so must you too take bumps and falls if you choose to trust and be close. I am, however, not talking about abuse. I am not talking about being hit or being belittled. I am talking about being in a discussion in which both parties are scared. I am talking about both people responding to the needs of their inner children and wanting those needs to be filled by the person with whom they are involved.

It is my experience that the closer you get to another person the more risky it becomes, because the more you are experiencing fear. The person you care about is probably also feeling fear. So you often begin to open each other’s old wounds. You fear of abandonment trigger his or her rage. The anger frightens you, and you want to leave. On and on it goes, and you continue to collapse into your inner children’s fears.

The problem is that your inner children often do not want to be intimate. They want to be loved and protected. What started out as a discussion between two adults turns into a battle for whose needs are going to get met. Each inner child looks to the person across the room to fill his or her needs, and there is no adult on either side to reply. You have both collapsed into your inner children’s fears.

How many discussion end this way? How many times have you and your partner attempted to talk about painful situations only to walk away feeling wounded, unsafe, and unheard? At what point in the discussion did you disappear into your inner child’s fears and leave your adult behind? How many times do you blame your partner because he or she never responds? We all get scared and sometimes trigger each other’s core fears. If you hear yourself saying, “This always happens to me!” or “You always do this to me,” you have hit a core issue. That core issue is a recreation of something you experienced as a child. When you react from this anger or hurt, you become that inner child. You fall into those old fears and leave that inner child alone to handle the conflict. Unfortunately, your inner child is, at that point, just as defenseless as in childhood. Once again, there is no one around for protection.

When these core issues get triggered, it is necessary to work with them in two ways. One is to respond to and to confront the immediate cause. It is also important to give the other person an idea of the source – sometimes deeply buried – of your reaction. To do this, though, you must first understand your own patterns.”
(CATHRYN L. TAYLOR i boken ”The inner child workbook”)

“In marriage the child you once were expresses his needs, wants, attitudes, ways of behaving and desires more fully than in any other situation. He may, quite literally, bawl and balk over every frustration and task, storm and rage in tantrums, or withdraw in icy silence. This is why the most common complaint made about marriage partners is: “She’s so childish,” or “He acts like a kid.””
(W. HUGH MISSILDINE i boken ”Your Inner Child of the past”)

Läs även Barn & Sexualitet och Reparenting

Intresserade föräldrar?

“A person once said, “It’s true. Why do I think it would kill my parents if I showed them what I really felt for them? I have the right to feel what I feel. It’s not a question of retaliation, but of honesty. Why is honesty upheld as an abstract concept in religious instruction at school but prohibited in the relationship with our parents?”

Indeed, how wonderful it would be if we could talk honestly to our parents. What they ultimately make of the things we say to them is something we have no influence on. But it would be an opportunity for us, for our children, and not least for our body, which has after all shown us the way to the truth.”
(ALICE MILLER i boken “The body never lies”)

”Givetvis är föräldrar inte enbart förföljare men det är viktigt att veta att de i många fall är det också och mycket ofta utan att själva märka det. Detta faktum är i allmänhet föga erkänt, det är tvärtom omstritt även bland analytiker, och därför lägger jag desto större vikt vid att klargöra det.

Kärleksfulla föräldrar borde ju vara särskilt intresserade av att få veta vad de omedvetet gör med sina barn. Om de inte vill veta något om det utan hänvisar till sin kärlek, då är det inte sina barns liv de har i tankarna utan de bekymrar sig om bokföringen i sitt eget syndaregister. Detta bekymmer som de för med sig från barndomen hindrar dem från att fritt utveckla kärleken till sina barn och lära av den.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

”Neurosen börjar inte i samma stund som barnet tränger bort sin känsla för första gången, men man kan säga att den neurotiska processen börjar då. Barnet stänger sig steg för steg. Varje gång ett behov trängs bort och förnekas avskärmas barnet en bit. Men en dag kommer en avgörande förändring då barnet avskärmar större delen av sitt själv, då det är mer overkligt än verkligt, och detta är den kritiska punkt då det kan sägas bli neurotiskt. Från den stunden fungerar det med ett system av dubbla jag; det overkliga och det verkliga jaget. Det verkliga jaget är organismens verkliga behov och känslor. Det overkliga jaget är dessa känslors mask och det blir den fasad som neurotiska föräldrar behöver för att tillfredsställa sina egna behov. En förälder som behöver känna sig respekterad därför att han ständigt förödmjukades av sina föräldrar, kräver kanske att hans barn skall vara undergivna och högaktningsfulla och inte visa sig uppkäftiga eller kritisera honom. En babyaktig förälder kräver kanske att hans barn skall bli stort alltför fort, utföra alla sysslor i hemmet och i praktiken bli vuxet i förtid – så att föräldern kan fortsätta att vara en baby som tas om hand.

Kraven på att barnet skall vara overkligt är sällan klart uttalade. Men för barnet blir föräldrarnas behov i alla fall en underförstådd befallning. Barnet föds in i sina föräldrars behov och börjar arbeta på att fylla dem nästan från sin första levnadsdag. Föräldrarna kanske driver på för att få barnet att le (och se lycklig ut), att jollra, att vinka adjö och längre fram att sitta och gå och ännu längre fram att skynda på sin utveckling så att föräldrarna får ett tidigt utvecklat barn. När barnet växer till blir de krav som ställs mer sammansatta. Det måste få femmor i betyget, vara hjälpsamt och sköta sina sysslor, vara tyst och anspråkslöst, inte prata för mycket, säga intelligenta saker, vara duktigt i gymnastik. Men det får inte vara sig självt. Om den ständiga växelverkan mellan föräldrar och barn innebär att barnets naturliga behov kvävs, far barnet illa. Det betyder att barnet inte kan vara vad det är och samtidigt vara älskat. Dessa djupa sår kallar jag primalsmärtor (eller smärtor). Primalsmärtor är sådana behov och känslor som medvetandet tränger bort eller förnekar. Summan av alla dessa smärtor är: jag blir inte älskad och kan inte hoppas på kärlek när jag verkligen är mig själv.

Varje gång man inte tar upp ett barn i famnen när det har behov av det, varje gång man tystar ner det, gör narr av det, försummar det eller tvingar det att prestera mer än det förmår, ökas denna summa av smärtor. Jag kallar denna summa primalsumman. För var gång den ökar, blir barnet mer overkligt och neurotiskt.

Allt eftersom verklighetssystemet utsätts för fler attacker, börjar den verkliga individen svikta. En dag inträffar en händelse som kanske inte i sig själv är traumatisk – man lämnar barnet åt en barnvakt för hundrade gången – men som skiftar balansen mellan verkligt och overkligt och gör barnet neurotiskt. Den händelsen kallar jag den stora primalhändelsen. Det är den stund i ett litet barns liv då alla de förödmjukelser, besvikelser och förnekelser det upplevt samlas i en rudimentär insikt: ”Det finns inget hopp för mig att bli älskad sådan jag är.” Då försvarar barnet sig mot denna förkrossande insikt genom att avskärma sina känslor, och glider stilla in i neurosen. Detta är inte en medveten insikt. Men barnet börjar spela sin roll för sina föräldrar, och sedan också i andra sammanhang, en sådan roll som de vill ha. Det säger deras ord och utför deras handlingar. Det spelar overkligt – dvs. det uppträder inte i överensstämmelse med sina egna verkliga behov och begär. Det neurotiska beteendet blir på kort tid automatiskt.

Neuros innebär att vara kluven, avstängd från sina känslor. Ju fler angrepp föräldrarna riktar mot barnet, dess djupare blir klyftan mellan verkligt och overkligt. Barnet börjar tala och röra sig som det blir tillsagt, akta sig för att röra vid bestämda delar av sin kropp (aktar sig för att bokstavligen känna sig själv) och för att vara jublande glad eller ledsen osv. Men klyftan är nödvändig för ett ömtåligt barn. Den är organismens reflex (dvs. automatiska åtgärd) för att bevara sitt förstånd. Neurosen är alltså ett försvar mot en katastrofal verklighet, ämnat att skydda organismens utveckling och psykofysiska integritet.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”Neurosen innebär att vara vad man inte är i syfte att få något som inte finns. Om kärlek fanns, skulle barnet vara vad det är, för sådan är kärleken – den låter en annan vara vad han eller hon är. Det behöver alltså inte inträffa något våldsamt traumatiskt för att framkalla neurosen. Den kan ha sin roll i att man t.ex. tvingar barnet att sätta in ”var snäll och” eller ”tack” i varenda mening för att visa hur väluppfostrade föräldrarna är. Den kan också komma av att man aldrig låter barnet beklaga sig när det har ont eller gråta. Föräldrarna kanske griper in och hejdar snyftningarna på grund av sin egen ångest. De tillåter kanske inte vrede – ”snälla flickor får inga vredesutbrott; snälla pojkar säger inte emot” – därför att de vill visa att de har respekt med sig; neurosen kan också komma av att man har barnet att uppträda och t.ex. läsa dikter vid en fest eller lösa abstrakta problem. Vilken form det än tar sig, så får barnet snart nog klart för sig vad man väntar sig av det. Gör som vi säger, annars. Var sådan de vill, annars – ingen kärlek eller det som utges för kärlek: gillande, ett leende, en blinkning. Agerandet kommer till slut att dominera barnets liv, som då består i att uppträda efter viss ritual och säga vissa ramsor för att tillfredsställa föräldrarnas krav.

Det är det ohyggligt hopplösa i att aldrig bli älskad som klyver barnets personlighet. Barnet måste förneka insikten att vad det än gör, så kommer dess behov aldrig att fyllas. Det kan inte leva med vetskapen om att man föraktar det eller att ingen egentligen har något intresse för det. Det är outhärdligt för barnet att veta att det inte finns något sätt att göra pappa mindre kritisk eller mamma snäll. Barnets enda sätt att försvara sig är att utveckla substitutbehov, som är neurotiska.

Vi kan t.ex. tänka oss ett barn som ständigt nedvärderas av sina föräldrar. I klassrummet pratar det kanske i ett (så att läraren måste bli sträng mot det); på skolgården skryter det kanske hela tiden (så att de andra barnen drar sig undan). Som vuxen får kanske detta barn ett oemotståndligt begär efter något (för den utomstående) så typiskt symboliskt som ”det bästa bordet” på en fin restaurang, och framstår högröstat i sitt krav.

Om han får bordet befrias han inte därmed från ”behovet” att känna sig betydelsefull. Varför skulle han annars uppträda likadant var gång han äter ute? Hans äkta, omedvetna behov (att man bryr sig om honom som människa) är bortträngt och han finner sin tillvaros ”mening” i att hälsas vid namn av olika hovmästare på restauranger som är ”inne”.

Barn föds alltså med verkliga, biologiska behov som deras föräldrar av en eller annan orsak inte uppfyller. Det kan hända att vissa föräldrar helt enkelt inte förstår sitt barns behov, eller att sådana föräldrar är så rädda för att göra fel att de helt rättar sig efter någon stor auktoritet i fråga om barnuppfostran och tar upp barnet efter klockan, matar det enligt en tidtabell som är noggrannare än en flyglinjes, avvänjer det efter en särskild plan och lär det sitta på pottan så tidigt som möjligt.

Men jag tror ändå inte att vare sig okunnighet eller metodiskt nit räcker som förklaring till de rika skördar av neuroser som vårt släkte har producerat från historiens början. Den främsta orsaken till att barn blir neurotiska är, efter vad jag funnit, att deras föräldrar är alltför upptagna av sina egna otillfredsställda infantila behov.

En kvinna kan t.ex. bli gravid för att bli ompysslad – något hon egentligen har haft behov av i hela sitt liv. Så länge hon står i centrum för uppmärksamheten är hon tämligen lycklig. Sedan barnet väl är fött, grips hon ofta av en akut depression. Havandeskapet skulle möta hennes behov och inte syfta till att sätta en ny mänsklig varelse till världen. Barnet kan få lida för att det har fötts och gjort slut på den tid då dess mor för en gångs skull kunde få andra att pyssla om henne. Eftersom hon inte är mogen för moderskap, händer det att hon mister mjölken och hennes nyfödda barn får uppleva samma tidiga besvikelser som hon själv en gång. På så sätt hemsöker föräldrarnas synder barnen i en kretsgång som aldrig tycks ta slut.

Barnets försök att vara föräldrarna till lags kallar jag strävan. Denna strävan börjar med föräldrarna och generaliseras sedan till att gälla världen i allmänhet. Den går utanför familjen därför att individen bär sina otillfredsställda behov med sig vart han går, och dessa behov måste spelas ut.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

Läs även Medvetna föräldrar

Kontakt med Inre barnet

”Att möta naturen som ett barn, där allt är nytt och spännande, kanske lockar fram en bortglömd 5-åring inom dig.”
(EVA ROBILD i boken ”När själen får grönska”)

“After working with hundreds of individuals with chronic or life-threatening disease, I am convinced that illness is one way the Inner Child has of getting love and attention. The Inner Child feels so abandoned that its only recourse is to become sick so that the individual must stop whatever he or she is doing and go to bed. I have heard so many stories from overworked, overburdened adults whose bodies and psyches broke down in the face of too much responsibility that I have no doubt about the body/mind connection. If we will not listen to our Inner Child directly, the Child will speak indirectly, through illness. The choice is up to us.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)

“”As a girl, I so desperately wanted my mother to love me,” says a thirty-seven-year-old female dentist. “I felt starved for simple touching or any kind of affection. Looking back, I’m appalled at how needy I seem to myself. I suppose that’s why I don’t like to look back. I don’t like knowing that about myself, at least as I was then. Was that really me? I refuse to believe it. I like to think that girl died a long time ago and I’m somebody else.” When her husband leaves her, complaining that she seems incapable of either giving or receiving love, she is devastated and bewildered; she professes not to understand what he means.

“I don’t like to remember myself as a young child,” echoes a forty-six-year-old male computer programmer. “I was so terrified all the time. My father coming home drunk – hitting whoever came within his reach. Mother never protecting us. Me hiding; looking for places to hide; too scared half the time even to talk. It was sickening; that child was sickening. I don’t feel any connection to him.”

His children do not understand why Daddy seems incapable of playing with them. They know only that, emotionally, Daddy rarely seems there – as if they have no father.

“Mother was so sarcastic,” says a thirty-one-year-old female nurse. “She had a tongue that could kill. When I was a small child, I couldn’t handle that. I cried so much. I cringe when I think of myself at age three, four, five.”

But any number of her patients have complained about her brusque manner and her occasional biting remarks. She knows she tends to be disliked but is mystified as to why.

“When I was twelve,” says a fifty-one-year-old male lawyer, “there was a bully on our block who terrified me. He beat me up a few times, and after that, just seeing him I would feel reduced to nothing. I don’t like to remember that. I don’t like to talk about it. In fact, I don’t like to admit that a frightening little boy was me. Why couldn’t he handle the situation better? I’d just as soon forget about the little bastard.”

Although he is brilliant in his work, few of his clients are able to like him. They perceive him as insensitive and cruel. “He’s a bully,” more than one client has remarked.

There are many reasons why people feel that they cannot forgive the child they once were. Like the clients quoted above, they deny and disown that child. Translated into words, their attitude amounts to the following: I cannot forgive that I was so frightened by my mother; that I so desperately craved my father’s approval; that I felt so unlovable; that I so hungered for attention and affection; that I felt so confused by things; that I somehow sexually aroused my mother; that I did something, even if I have no idea what, to make my father molest me; that I was so awkward in gym class; that I was so intimidated by my teacher; that I hurt so much; that I wasn’t popular at school; that I was timid; that I was shy; that I wasn’t tougher; that I was afraid to disobey my parents; that I would do anything to be liked; that I was starved for kindness; that I was angry and hostile; that I was jealous of my younger brother; that I felt everyone understood more than I did; that I didn’t know what to do when I was being ridiculed; that I didn’t stand up to people; that my clothes were always the poorest and shabbiest of anyone’s at school.

In effect, the child we once were can be experienced as a source of pain, rage, fear, embarrassment, or humiliation, to be repressed, disowned, repudiated, forgotten. We reject that child just as, perhaps, others once did – and our cruelty to that child can continue daily and indefinitely through our lifetime, in the theatre of our own psyche where the child continues to exist as a subpersonality, a child-self.

Unaware of what we are doing, we may, as adults, profess to find evidence of being rejected everywhere in our current relationships, not realizing that the roots of our experience of rejecting are internal rather than external. Our whole lives can be acts of nonstop self-repudiation, while we go on complaining that others do not love us.

When we learn to forgive the child we once were for what he or she didn’t know, or couldn’t do, or couldn’t cope with, or felt or didn’t feel; when we understand and accept that that child was struggling to survive the best way he or she could – then the adult-self is no longer in an adversarial relationship to the child-self. One part is not at war with another part. Our adult responses are more appropriate.

The child-self is the internal representation of the child we once were, the constellation of attitude, feelings, values, and perspective that were ours long ago, and that enjoys psychological immortality as a component of our total self. It is a subself, a subpersonality – a mind state that can be more or quite exclusively without necessarily being aware of doing so.

We can (implicitly) relate to our child-self consciously or unconsciously, benevolently or with hostility, compassionately or harshly. As I trust the exercises in this chapter will make clear, when related to consciously self. When related to unconsciously and/or negatively, a child-self is left in a kind of alienated oblivion. In the latter case, when the child-self is left unconscious, or is disowned and repudiated, we are fragmented; we do not feel whole; in some measure we feel self-alienated; and self-esteem is wounded.

Left unrecognized, not understood, or rejected and abandoned, a child-self can turn into a “troublemaker” that obstructs our evolution as well as our enjoyment of existence. The external expression of this phenomenon patterns of inappropriate dependency, or become narcissistic, or experience the world as belonging to “the grown-ups.”

On the other hand, recognized, accepted, embraced, and thereby integrated, a child-self can be a magnificent resource that enriches our lives, with its potential for spontaneity, playfulness, and imaginativeness.

Before you can befriend and integrate a child-self, so that it exists in harmonious relationship to the rest of you, you must first make contact with that identity within your inner world. By way of introducing clients or students to their child-selves, I sometimes ask them to enter a fantasy, to imagine themselves walking along a country road and, in the distance, to see a small child sitting by a tree and, as they draw near, to see that that child is the self they once were. Then I ask them to sit down by the tree and enter into dialogue with the child. They are encouraged to speak aloud, to deepen the reality of the experience. What do they want and need to say to each other? Not uncommonly there are tears; sometimes there is joy. But there is almost always the realization that in some form the child still exists within the psyche (as a mind state) and has a contribution to make to the life of the adult – and a richer, fuller self emerges from the discovery. Often, there is the sad realization that they had mistakenly thought they needed to rid themselves of that child in order to grow up.”
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av Jeremiah Abrams)

“The Inner Child is a powerful presence. It dwells at the core of our being. Imagine a healthy, happy toddler. As you picture this child in your mind’s eye, sense its aliveness. With great enthusiasm it constantly explores the environment. It knows its feelings and expresses them openly. When it is hurt it cries. When it is angry it screams. When it is happy it smiles and laughs from deep down inside. This child is also highly sensitive and instinctual. It knows who to trust and who not to trust. This little child loves to play and to discover. Every moment is new and full of wonder. From this playfulness comes an inexhaustible well of creativity and aliveness.

As time goes on the child runs head-on into the demands of the adult world. The voice of grown-ups, with their own needs and wants, begins to drown out the inner voice of feelings and instincts. In effect, parents and teachers say, “Don’t trust yourself, don’t feel your feelings. Don’t say this, don’t express that. Do as we say, we know best.”

With time those very qualities that gave the child its aliveness – curiosity, spontaneity, ability to feel – are forced into hiding. In the process of raising, disciplining, and educating children, adults often turn the child into a predictable adult. By eradicating the child’s vulnerability (along with its lack of control), they severely damage the essential self of the child. The baby is thrown out with the bathwater. The adult world is not a safe place for children. For survival’s sake, the growing youngster sends its delightful child spirit underground and locks it away. But that Inner Child never grows up and never goes away. It remains buried alive, waiting to be set free.

The Inner Child is constantly trying to get our attention, but many of us have forgotten how to listen. When we ignore our true feelings and gut instincts, we are ignoring the Inner Child. When we fail to nurture our body and soul, we neglect the Child Within. When we talk ourselves out of childlike needs with the excuse that they are not rational or practical – not the adult thing to do – we abandon the Inner Child. For instance, we may feel an impulse to skip for joy through the park, or to cry uninhibitedly over the loss of a friend. That is the Inner Child wanting to come out. But when the serious grown-up in us says, “No, you can’t do that! Big boys don’t cry. You must appear to be in control,” the Inner Child gets locked in the closet.

When our Inner Child is blocked, we are robbed of our natural spontaneity and zest for life. Over time this may lead to low energy, chronic or serious illness. When our Inner Child is hidden we also separate ourselves from others. They never get to see our true feelings and wishes; they never see who we really are. This makes it impossible to experience true intimacy with others. We never get to truly know each other. What a tragedy and loss this is. For us to be fully human, the Child Within must be embraced and expressed.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)

”The Inner Child does not trust words. It believes in actions. It gets deeply hurt and disappointed when we make promises and then break them. If that happens a lot, the Child hides and carries anger and resentment. Who wouldn’t? In the outer world, we build respect and credibility when we keep agreements. The same is true in the world of Inner Parenting. In order to build a trusting relationship, it is essential that we ask the Inner Child what it needs. By listening and then responding appropriately, we show the Child that we mean what we say. We demonstrate that we truly want to take better care of it.

Känsloförsvar

”Försvarssystem är ett begrepp som förekommer i många psykologiska teorier alltifrån Freuds. Primalteorin menar att varje försvar är neurotiskt och att ”sunda” försvar är något som inte existerar. Tron på sådana grundar sig på förutsättningen att det finns en grundångest hos alla människor och att den måste hållas i schack.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”En ytterligare skillnad som gäller försvaren mellan primalteorin och vissa andra teorier är att den förra betraktar försvaren som psykobiologiska fenomen och inte bara som mentala handlingar. Sålunda kan ett sammandraget blodkärl vara en form av försvar lika väl som tvångsmässigt pratande.

Enligt primalteorin är ett försvar en serie beteenden som fungerar automatiskt i syfte att blockera primalkänslor.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”Det finns ofrivilliga och frivilliga försvar. Ofrivilliga försvar är kroppens och sinnets automatiska reaktioner på primalsmärta – dagdrömmeri, sängvätning, kväljningar, blinkningar, muskelsammandragningar. I regel är dessa försvar de första som tillgrips. Det är barnets inbyggda försvar. Sammandragning av andningsapparaten påverkar röstens ton och klangfärg. Sammandragningsprocessen och den pressade röst som blir följden kommer att ingå i personlighetssystemet. Personligheten blir på så sätt uppbyggd omkring och sammanfogad med försvaren.

De ofrivilliga försvaren är av två slag – spänningsbildande och spänningslösande. Genom att magmusklerna dras ihop hålls känslorna nere och spänning uppstår. Sängvätning under natten (när de medvetna försvaren slappnat av) är en ofrivillig upplösning av spänningen. Andra ofrivilliga spänningslösande fenomen är att skära tänder, sucka, ha mardrömmar.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”De frivilliga försvaren träder i aktion när de ofrivilliga spänningslösande mekanismerna inte räcker till. Att röka, dricka, äta tabletter, äta för mycket är exempel på frivilliga försvar. Dessa kan hejdas genom en viljeansträngning. De frivilliga försvaren behövs för att lösa upp övermått av spänning – några snäsiga ord av kassörskan på en restaurang kan räcka till att spräcka neurotikerns tilltalande fasad så att han behöver ta en drink. Båda försvarsformerna – den frivilliga och den ofrivilliga – syftar till att blockera den verkliga känslan.

Försvaren är i ständig verksamhet, natt och dag. En feminin man blir inte plötsligt maskulin medan han sover. Hans femininitet är ett psykofysiskt skeende som pågår vare sig han sover eller är vaken; det är inbyggt i organismen. De onaturliga handlingarna blir norm därför att individen inte kan känna sina naturliga böjelser. Han kan inte gå, tala eller uppföra sig på annat sätt förrän han återfår sitt naturliga själv.

Försvar är något som föräldrar i stor utsträckning kräver av sina barn. Det ena barnet pratar i ett och använder stora ord medan ett annat inte säger ett knyst. Båda reagerar på vad de uppfattar som krav från föräldrarna; båda stänger av en del av sig själva.

Försvaren träder i funktion som en anpassningsmekanism för att hålla organismen i gång. Neurosen ter sig på så sätt som en del av den anpassningsutrustning vi alla får i arv. Eftersom neurosen är anpassning kan man inte bara bränna bort den med en chockmaskin. Försvaren måste monteras ned ett i sänder i tur och ordning tills individen är beredd att helt klara sig utan dem.

Barnet stänger sig under sina första levnadsmånader eller år därför att det i regel inte har något annat val. Hämmade föräldrar tolererar knappast ett högljutt och pratsamt barn utan vill ha en artig och foglig son eller dotter. De tuktar barnet tills det stänger av den beteendeformen. Barnet måste alltså döma en del av sig självt till döden för hela livet. Det måste spela den roll föräldrarna ger det, inte sin egen. Resultatet kan bli detsamma om föräldrarna gör för mycket för barnet så att det aldrig behöver göra några egna ansträngningar. Det kvävs av deras snällhet.

Om den overkliga fasaden inte fungerar och inte kan väcka ett mänskligt gensvar hos föräldrarna måste barnet ta till desperatare försvarsmetoder. Det kanske kväver allt hos sig självt för att inte reta dem eller för att göra dem snälla och varmhjärtade. Barnet kanske börjar prata på ett stelt, programmerat sätt, som en dator. Dess tankar blir kanske trånga och begränsade, det kisar med ögonen. Barnet har kort sagt kvävt sig självt som människa för att försöka göra föräldrarna mer mänskliga. Det kanske t.o.m. vänder ut och in på sig för deras skull – en pojke blir ”flicka”.

Det totala gensvaret är ett nyckelbegrepp. Behovet av kärlek är inte bara något cerebralt som kan förändras genom att man ändrar tänkesätt. Detta behov genomsyrar hela systemet, snedvrider kropp och själ. Denna specifika snedvridning är försvaret.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

“Under en övningstimme kritiserade jag en ung psykologs skrivna rapport och ansåg den oriktig. Han kom med en serie försvar. ”Jag menade inte så som du har uppfattat det. Dessutom är rapporten inte slutgiltig”, osv. osv. När jag frågade hur han kände sig, svarade han: ”Förkastad.” Vad han i själva verket kände var gamla nedgrävda känslor av att ha blivit förkastad av sin far (”Jag kan aldrig göra någonting som är bra nog för att du ska älska mig”). Men för att skydda sig mot känslan av hela den smärtan skapade han en rökridå av förklaringar, projektioner och ursäkter för att avvärja primalsmärtan. Han diskuterade inte oriktigheterna i sin rapport. För honom betydde felen att han inte dög och inte skulle bli älskad. Den inledande känslan av att vara förkastad upplevdes inte helt. I stället satte den igång beteende i syfte att täcka över känslan.

Den unge psykologen ägnade sig i själva verket åt att täcka över den gamla känsla som den aktuella kritiken utlöst. I och för sig var det inte så farligt med en oriktig rapport att det motiverade alla dessa förnekanden och ursäkter. Han ursäktade sig för rapporten för att hålla primalsmärtan borta. Han började känna något – förkastad – den gamla, verkliga känslan att vara förkastad, men han täckte över känslan. Det är därför jag säger att neurotikern inte känner fullt. Han är avskild från sin barndom och sin barndoms känslor och kan inte uppleva en total känsla. Varje ny oförrätt eller kritik han får ta emot som vuxen drar fram fragment av den gamla smärtan. Men att känna sig verkligt förkastad innebär att vrida sig i smärta under en primalupplevelse – att känna sig lika fullständigt ensam och oönskad som barnet en gång. När detta en gång upplevts, kommer inga fler känslor av att vara ”förkastad” – bara känslor i samband med det som just händer. Om en man då blir nobbad av en kvinna vid en fest tänker han: ”Hon gillade mig inte”, eller ”vad hon var tillknäppt idag”; men han känner sig inte ”förkastad” i neurotisk mening. Det finns ingen bakgrund av att vara förkastad som gör nobbningen till en stor motgång.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”Människor med godartade psykoser ansluter sig till sekter och lever i en värld av mysticism för att på så sätt hålla det overkliga vid liv. De använder idéer som försvar mot känslor.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

”Allt som en neurotiker upplever måste leta sig fram genom en labyrint av försvarsmekanismer där det som sker inte ses utan misstolkas eller överdrivs. Samma förvrängningsprocess inverkar på hans kroppsaktivitet så att han till sist inte kan tolka eller förstå de förändringar som pågår i hans egen kropp. Han måste då försätta sig i den märkliga situationen att han går till en främling (psykoterapeut) för att få hjälp att förstå vad det är han känner i sitt inre.

Försvarssystemen är mer eller mindre invecklade beroende på barnets familjesituation. Om föräldrarna är brutala blir försvaret direkt och på ytan. Om samspelet i familjen är mera subtilt, blir också försvarssystemet subtilt.

Sådana individer som har byggt upp skikt av subtila, intellektuella försvar (som har flytt till sitt ”huvud”) är svårast att bota. Den centrala behandlingen för intellektuella har varit insiktsterapi; för dessa neurotiker leder varje metod som ytterligare engagerar ”huvudet” bara till att deras problem förvärras.

För årtionden sedan förklarade Reich kroppens försvarsmekanismer för oss: ”Vi kan säga att varje muskelstelhet innehåller sitt ursprungs historia och mening. Det är inte nödvändigt att ur drömmar och associationer sluta sig till hur musklernas pansar utvecklats; detta pansar är just den form vari den infantila upplevelsen lever kvar som en skadlig verkan.”

Reich förklarade att muskelstelhet inte bara är en följd av hämning utan representerar ”det väsentliga i hämningsprocessen”. Han påvisade att hämningen var en dialektisk process där å ena sidan kroppen blev spänd genom neurosen, å andra sidan den spända muskulaturen vidmakthöll neurosen.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”Patienten, som genomgått primalterapin och nu är fri från symtom och spänning, låter kanske som en superman. Men det är neurotikern som försöker vara superman när han äter dubbelt så mycket, arbetar dubbelt så hårt och använder dubbelt så mycket energi för att vara dubbelt så olycklig.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”Alltför ofta förväxlar vi ett starkt försvarssystem med detta att vara normal. Ett starkt försvarssystem tyder snarare på att den verksamma neurosen är väl inkapslad, men finns där ändå.

Motsägelsen ligger i att den starke, väl inkapslade neurotikern ofta fungerar bra i det här samhället. Han förefaller frisk, tills han får en hjärtattack, när han är femtiosju. De dolda krafterna behöver tid för att verka. De som avbördar sig sin tidiga smärta är också produktiva och producerar bra och effektivt. Men de gör det inte längre av tvång. Arbete jämställs för dem inte längre med spänningsurladdning. Det är något positivt. Neurotikern producerar och håller sig sysselsatt för att hindra sitt förflutna från att invadera nuet. Målet för att nå hälsa är snarare att dyka ner i vår historia, än att fly ifrån den, gå till botten med våra problem snarare än att skyla över dem livet igenom.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

”Det är en överlevnadsmekanism att vara disintegrerad. På sätt och vis är det ett försvar mot integration. Det är bättre för neurotikern att vara fragmenterad än fullt medveten om sin plåga.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

”Längst ner hos varje neurotiker finns en smärtsam verklighet – en klokhet (när den upplevs). Psykisk sjukdom är ur denna synvinkel att betrakta som ett försvar mot en förkrossande verklighet. Folk blir tokiga för att slippa uppleva sin sanning.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”The notion of a ”healthy defense” is a contradiction in terms. We see how Pain produces its own balm in a person who has been mistreated in childhood and is still able to tell herself, ”I know my parents didn’t treat me right but, after all, they had no choice. They were victims too.” This is a defense of rationalization, the “smart defense.” Although the person may be quite aware of what is going on in Africa, Jupiter, or in the economy, she hasn’t the slightest idea what is going on inside her body.

There are many people whose minds are whirlpools of thought. They think night and day without cease, and their thoughts are generally trivial and compulsive, but they cannot stop. Strong Pains on the lower levels of need are forcing the intellect into continuous, compulsive action, yet the person is aware of neither the Pain nor the pressure. What is experienced is the effect – a racing mind. So long as the mind can keep itself occupied, busy, skipping from one thought to another, the “defense” will work. There are many people who do not seem to suffer very much from their busy minds. They manage to study, learn, think, read, and keep themselves very occupied. In that sense, their “interest” in outside matters works very well as a defense. It is only when the intellectual mind is so overloaded that it can no longer concentrate or study that the person suffers and thinks that something is wrong. One would imagine at that point the problem the person suffers from is an uncontrolled mind. Thus, a psychotherapist or doctor may try to quiet this person through a variety of mental tricks, such as meditation. But since the activation does not emanate from the intellectual mind, the energy will rise relentlessly from the lower brain and drive the mind on no matter what tricks one can devise. It is then heavy artillery drugs are brought in, not to slow down thoughts but to quell Pain – which automatically breaks the racing mind.

Secondary defenses generally fall within one of two categories. Some people are impelled to discharge the energy of their Pain, others to sit on it. Thus some people exhibit themselves, or talk constantly, or look for a new person to sleep with every other night, or continually organize new projects and expeditions, or go to party after party until they are exhausted. Others smoke to contain the tension, or sit passively in a group unable to say a word, or hide from friends, or suppress all sexual thought and feeling, or sit alone and watch television night after night. Obviously, most people do both – defend by discharging and by restraining the energy of buried Pains.

People who defend are not doing something voluntary or whimsical; they are doing something automatic to protect themselves. Nor are they using pretense, that is, they are not pretending not to hurt. They are simply unaware of the existence of Pain. Because parents cannot stand to see hurt in their children, children soon learn to hide their hurts and use pretense, but soon enough this pretense becomes automatic and unconscious.

The neurotic cannot win. He is caught. If he takes Pain-killers or tranquilizers during the day, he may well experience a relapse of Pain during the most defenseless time of his day – during sleep. If he takes sleeping pills to quell those Pains at night, he will suffer a rebound during the following day. He is caught in the vicious cycle of defense and buildup of tension with neurotic release following. In short, he must be neurotic; it is a biologic necessity.”
(ARTHUR JANOV i boken “Prisoners of pain”)

”Hur kommer det sig att barnen blir de neurotiska föräldrarnas symtom? Varför kan inte föräldrarna låta det gå ut över andra? Därför att barnen är mest försvarslösa, behöver föräldrarna inte ha så starka försvar i deras närhet. Det betyder att föräldern har lättare att spela ut sina gamla, bortträngda känslor mot barnet som inte har någon makt och som inte kan hota honom på något sätt. Jag tror att om man vill veta hurdan en människa verkligen är så skall man iaktta hennes förhållande till sina barn.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

“One patient never stopped complaining from the day he set foot in the Institute; his defense was blocked and then he had the feeling – he had been bothered all his life by Pains from before the time he could speak. He complained about this and that because he had a nagging Pain that needed a focus. When he connected to the real cause of his problem (he was constantly teased in his playpen by an older brother) he stopped being a complainer. We didn’t deal with the content of the complaints, even though he was probably right about some of them. For every complaint we would have solved for him, he would have come up with yet another one. The early nagging Pain kept the complaints alive. The complaining syndrome was a constant symbolic reminder of something unresolved.

When the unreal symbolic self cannot do its job, Pain ensues – often, to the advantage of feeling. I remember having all the people who talked very loudly, speak softly, and all the people who spoke very softly, speak very loudly in group therapy one time. It was amazing how many were brought to their Pain immediately, because the style of speech, whether aggressive and loud or soft and timid, is part of the defense system.”
(ARTHUR JANOV i boken “Prisoners of pain”)

”WHAT do neurotic defenses defend against? Clearly, if there were no Pain, there would be no neurotic defenses. A well person should have the latent potential to utilize defenses but should not be “defensive.” Defenses should only come into play when a system is under attack. This is as true for neurosis as it is for an allergic response.

Neurotic defenses are mechanisms to avoid feeling. The reason we call a defense neurotic later in life is because it is no longer appropriate to external reality. Perhaps even calling it neurotic is a misnomer since it was real and appropriate to a situation in the past.

The primary defense is the biologic one of repression – the shutting out of Pain from awareness. Once repression occurs, it sets in motion a myriad of behaviors which I call secondary defenses. These secondary defenses depend upon the different experiences each of us has had in our lives. These secondary defenses function either to release excess Primal energy or to aid in the primary process of repression. Their nature depends upon the different experiences each of us has had in our lives. If repression were absolutely effective, we would have almost no neurotic acting-out whatsoever. We would simply be frozen, fixed, rigid, and “dead.”

Idiosyncratic mannerisms, speech patterns, ideas, emotional expressions, and emotional outbursts are also secondary defenses. They are ways of dealing with the diffused energy of repressed feelings. These various manifestations, considered by so many professionals to be diseases in their own right, are merely offshoots of one single event – repression.

A secondary defense can be a certain habitual look – a facial set, posture, gait, or movement – a speech pattern – a focus on particular kinds of ideas or images – a preoccupation with work or duties – an obsession about sexual performance – a habit such as smoking and drinking – an unconscious pattern of not eating what one needs – an avoidance of exercises or physical activity – it can be anything. But it is always driven by Pain. If there were no repressed Pain, we would simply feel what we experience. Openness to feeling would not be a threat to the system.

The body has normal defenses against catastrophic events in the outside world; but neurotic defenses are not set up against the outside events, except insofar as outside events trigger off what is stored inside of us.

Defenses are life-saving and extremely tenacious as well. Their important function is to save our lives in infancy and childhood. Defenses are memories, both of what saved the species in its history and, in our early personal lives, of those mechanisms that helped us get born and survive. In the case of attack, psychological or physical, we automatically retreat to more primitive neurological mechanisms for coping. We utilize subcortical mechanisms which were selected by evolution because they work. The mechanisms which are automatic are the ones appropriate to an earlier stage of development. And, as we shall see, an effective therapy must address itself to that lower brain organization. It is the automatic utilization of the lower mechanisms against stress which is the neurological basis for the “split.” The response is split so that the person must utilize primitive mechanisms instead of age-appropriate ones. A stressed adult may use an infantile response of hypersecretions of acid in the stomach, for example, instead of confronting the situation in an adult way. What we do as neurotic adults is recruit reactions to stress which were the highest possible level of response for the baby at the time of the original trauma.

When repression is inadequate, the many secondary defenses are heightened. When those defenses falter, symptoms occur. When drugs or tranquilizers are given to beef up repression, symptoms and defensive reactions die down. A person can be affectionate again, can laugh again and relax for the moment, because repression has been reinforced. Of course, that person will suffer a rebound of suppressed energy as soon as medication stops, when the Pain which has been held at bay surges upward again.

The person who has created defenses on all the levels of development can usually function very well. She is not usually aware of her Pain, and so she can go on with the external business of living. But she is totally split; the one self is dealing with the world and the other self is dealing constantly with the churning Pain deeply buried inside. She is externally oriented and that is part of the defense.

It is only when external circumstances prevent her defenses from working that this person begins to suffer – when there is no chance to organize, calculate, rebel against the world of whatever she usually has to do. Otherwise her ideas, concepts, rationales, explanations, and attitudes all work to tranquilize Pain. As a patient of mine remarked:

“I was so far out of touch with my feelings I could not perceive the distinction between a feeling and an idea. I actually thought my mental activity was feeling, and regarded myself as an usually sensitive person.””
(ARTHUR JANOV i boken “Prisoners of pain”)

“Release from the demands of old needs means that a person is not going to be argumentative if he isn’t protecting a feeling with an idea. The neurotic converts feeling into ideas and then has a Primal stake in those ideas. He defends them because they defend him.”
(ARTHUR JANOV i boken “Prisoners of pain”)

“Resolving Pain changes ideas radically because those ideas were based on buried Pain in the first place. One applicant said to me, “I’m afraid I will lose my religion in this therapy. It’s not just a defense, you know, it involves universal truths.” I explained to him that whatever was true would remain. All we do is extract Pain, and the ideas built on it crumble.”
(ARTHUR JANOV i boken “Prisoners of pain”)

”Defense works by diverting our attention (the focus of our consciousness) without us being aware.

This diversion is masterly orchestrated by an invisible director in our brain who, without us noticing it, controls the focus of our conscious attention. At no point do we realize just how small the focus of our attention is (in half a second our brain reduces 11 million bits of sensory data to 10 to 50 bits of consciousness, which serve as a map of the 11 million bits! – Benjamin Libet, quoted in Nørretranders 1999), how miniscule the selection is out of the total amount heading our way at any moment in time. And yet, we are convinced, or at least we live our lives based on the assumption that we are the directors of what we are conscious of and of the focus of our attention, and that the selection we make is a representative image of reality, and that our interpretations of that image are accurate.

For many people the boundary between observation and interpretation is obscure: ’My opinion is the truth, nobody in their right mind would think otherwise.’ For example, a woman might say: ’Ian is a bad man, you know that right?’ This is an interpretation, subjective by definition, of some of her observations of Ian. The observations, in principle classified as objective, are, for example, that Ian drinks over a bottle of wine a day, scolds his wife, and has been out of a job for a few years. These, in principle, objective facts may, however, lead other people to see Ian not as a bad man, but as an unhappy man who needs help. Others may think that nothing is wrong with Ian: ’everybody scolds his partner from time to time, a glass of wine never hurt anybody and being unemployed can happen to the best of us!’ And so there are many possible interpretations, subjective by definition.

The convention has always been to clearly distinguish between observation, characterized as objective, and interpretation, characterized as subjective. However, if you take a closer look at the boundary between objective and subjective interpretation, you will find that it is a lot less clear than one might think at first: this is because my ’objective’ observations are, after all, based on a very limited selection (10 to 50 bits) of the totality of the information (11 million bits) available at any given moment.

So a mechanism exists where our brain retains information so as to present our consciousness with a manageable quantity. In addition, there is another principle that conditions how we process information.

What we think we see, hear, smell, feel and taste (in short, all sensory input that enters our consciousness) is only partly influenced by the external information our senses process. To constitute the complete mental image which our consciousness experiences as the truth, this external information will be supplemented with information from our memory. This information from the long term memory contributes to the fact that we do not perceive the present unbiasedly, without prior knowledge as it were, but from the perspective of previous experiences, which color our present perceptions.”
(INGEBORG BOSCH i boken ”Illusions”)

”Recent research has now shown that children are worse at remembering abuse by family members they trust than abuse by strangers. This is understandable when we take into account the extent of the perceived threat this implies. The more threatening the experience, the more stressful. This will lead to a large production of stress hormones. It is much more threatening to be abused by a family member, because as a child you depend on them for safety, protection and loving care. So abuse by family members is extremely threatening and for that reason, will often be ’forgotten´, especially by young children (the younger, the more threatening the abuse will be because a young child is physically vulnerable and on top of that has not yet developed other defense mechanisms besides fear) because the high level of stress hormones prevents the creation of narrative memories.

When threatening events take place either too early in our lives (before the age of two) or cause too high a level of stress hormones in our blood, the hippocampus will not function adequately. As a result, as adults we can be overtaken by sudden strong and inexplicable feelings (a symbol just occured but we do not know it yet). For example: all of sudden we are terrified of other people, without objectively there being a reason to expect aggression.

Look at what somebody with a fear of speaking in public goes through: ’my throat is squeezed tight, my heart starts racing, I am dizzy and I can only think one thing: to get out of here. But I can’t, everybody is watching me. My legs start shaking. I am afraid I will faint. And while my body is giving me these signals – signals that make it abundantly clear that my life is in danger – my mind cannot possibly identify the reason why I am terrified. There has to be something terribly wrong with me, only, I do not know what.’

We will not find the cause unless we find a way to realize that what we go through is not the consequence of the present situation, but is the consequence of what happened to us many years ago. A life-threatening event for the small, dependent and vulnerable child we were, without us possessing the cognitive skills – which means, a developed hippocampus – to translate our experience into an actual story. As a result, in the present we feel physically overtaken without us knowing what is going on; the alarm sounds but we do not have a clue as to why.

Then the defense kicks in by creating an illusion to clarify our disconcerting and confusing experience. The five defenses present themselves.

For starters, they all present the illusion that our feelings are a consequence of what happens in the present. ’My emotion is caused by this situation, the situation I find myself in now. I am feeling this now, because this is happening now!’

You can consider this the basic illusion upon which each defense is based. In the example of the person suffering from a fear of public speaking, the illusions attached to each defense can present themselves as follows.

Fear: ’I have to get out of this talk. How can I get away from this threat?’
Primary defense (turn the fear into a self-sabotaging thought): ’I am unable to speak in public, I am such a loser, I will never be able to overcome this.’
False power (turn the fear into aggression): ’I will tell them how it is and who is the expert, bunch of idiots!’
False hope (turn the fear into escape strategies): If only I insert enough jokes in my talk and try to short-circuit any questions from the public, I might get away unscathed.’
Denial of needs (deny the truth, repress physical signs): ’Well everybody experience stage fright at some point, it is nothing.’

In all cases the truth stays conveniently hidden: the truth that our amygdala sends out alarm signals because there seem to be similarities between the situation in the present and the threatening event from the past. In the case of this man, the audience’s gaze fixed on the man reminds him unconsciously of the threatening gaze of the mother and her harsh, unloving and threatening treatment of the child he was, crying in his crib. The emotion that the child was unable to fully feel at that time, and has repressed, the speaker feels it in the present: the moment he stands in front of the audience, unconsciously of course.

The amygdala has to work quickly for our survival in accordance with the principle of ’rather raise the alarm one time too many than one time too late.’ As a consequence, the comparative scan between all the present events and threatening events from the past, will very quickly prove positive: ’Alarm!’ A similarity has been found between the present and what has been stored as threatening in the amygdala. No matter how small or associative the similarity, it does not matter, ’raise the alarm, save yourself!’”
(INGEBORG BOSCH i boken ”Illusions”)

”Här och nu är det försvaren som orsakar problem, inte smärtan från det förflutna.”
(JEAN JENSON)

Läs även Beliefs, False hope, Förälskelse, Känsloreaktioner, Masker och Tankar

Känsloreaktioner

”Känslomässiga reaktioner på yttre händelser väcker upp delar i det inre som behöver bearbetas.”
(RUBEN ANDERSSON)

”Människor som vanligen reagerar alltför svagt på aktuella situationer som skulle kunna hota deras försvar kan mycket väl, som barn, omedvetet ha intalat sig själva någonting i stil med: ”Om jag låtsas att ingenting hemskt eller viktigt händer här, så kan jag inte bli sårad.”

Människor med detta försvar skyddar sig också mot känslan av hopplöshet genom att helt enkelt förneka att det finns något problem. De reagerar alltför svagt i ett försök att undvika all interaktion som skulle kunna bli känslomässigt obehaglig. Att tillåta sig att reagera känslomässigt på vad andra människor gör eller säger, eller på besvärliga situationer av något slag, skulle vara ett erkännande av att dessa saker är viktiga och kan såra. Men medvetenheten om hur sårande sådana händelser kan vara, skulle hota att förgöra det barndomsförsvar som döljer sanningen om det förflutna – även om händelserna ägde rum i nuet.

För att detta inte ska hända måste nästan alla känsloreaktioner på människor och situationer förnekas för att garantera att det inte uppstår några konflikter med andra. Människor som reagerar alltför svagt undviker också att ha åsikter som inte accepteras av majoriteten eller åtminstone att uttrycka sådana åsikter i vissa sällskap. Ibland leder förnekandet av känslor till att man går och bär på harm och förbittring som uttrycks genom kronisk irritation eller genom ständiga kritiska kommentarer. Många människor som under barndomen försvarade sig genom att stänga av sina känslor reagerar med vredesutbrott när det är omöjligt att undvika att bli påverkad av någon eller någonting. Reaktionen är ofta plötslig och skrämmande, men kortlivad. Öppen vrede är den enda känsla som den känslomässigt slutne personen kan visa – särskilt om denna person är en man, eftersom vrede hos män är socialt accepterad. Samtidigt som det skänker lättnad att bli arg ger det ingen upplevelse av sårbarhet eller smärta, de känslor som omedvetet undviks.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

”Den som reagerar alltför svagt ”undviker” alltså, medan den som reagerar alltför starkt ”kämpar”. Det finns ett samband mellan dessa förvrängda reaktioner, undvikande och kamp, i det att personer som reagerar på respektive sätt attraheras av varandra på grund av en omedveten drift att tillfredsställa gamla barndomsbehov. Hos den som kämpar handlar det om att hitta någon som liknar mamma eller pappa för att försöka förändra henne eller honom, medan den som undviker letar efter någon som har förmåga till varm och kärleksfull omvårdnad och som väntar sig föga eller litet i gengäld.

Dessa omedvetna drifter får oss att dras till människor och andra betydelsefulla livssituationer (arbeten till exempel eller platser att bo på) utan någon riktig insikt i vad källan till attraktionen verkligen är. Det slutar med att vi återskapar de sårande och kränkande aspekterna av vår barndom utan att alls vara medvetna om detta.

Det är detta omedvetna återskapande som leder till så mycken smärta för oss – och ändå är det just detta fenomen som också ger oss möjlighet till läkning. När vi väl förstått både hur vårt omedvetna har använt bortträngning och förnekande för att skydda oss och varför vi behövde detta skydd samt fått en viss uppfattning om hur våra vuxna reaktioner har förvrängts till följd av detta, är vi på god väg att skaffa oss de verktyg vi behöver för att förverkliga denna möjlighet till helande.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

”Det är vanligen människor som tenderar att reagera alltför starkt som vill arbeta med att utplåna effekterna av sin familjehistoria – om de kan se sambandet mellan sin barndom och sina aktuella problem, och om deras situation inte döljs av drogmissbruk eller andra beroenden. De människor som för det mesta reagerar alltför svagt på stimuli är mindre motiverade att söka hjälp, eftersom de är bortkopplade från det mesta av sina potentiellt obehagliga känslor. De kan ha relationsproblem eller utsättas för press från sina närstående att de borde ”öppna sig mera”, men de ser ofta det som den andra personens problem. Men så länge inte mer än en liten minoritet av vår befolkning är motiverad att konfronteras med sitt förflutna, måste vi ha klart för oss att nästan alla vuxna i vårt samhälle har påverkats och att våra barnuppfostringsmetoder i bästa fall gör den traditionella bilden av barndomen som en lycklig tid till en myt.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

Litteraturtips om Inre barnet

ALICE MILLER – Den bannlysta vetskapen
ALICE MILLER – Den dolda nyckeln
ALICE MILLER – Det självutplånande barnet
ALICE MILLER – Du skall icke märka
ALICE MILLER – Free from lies
ALICE MILLER – I begynnelsen var uppfostran
ALICE MILLER – Riv tigandets mur
ALICE MILLER – The body never lies
ALICE MILLER – The truth will set you free
ARTHUR JANOV – Det kännande barnet
ARTHUR JANOV – Det nya primalskriket
ARTHUR JANOV – Primalskriket
ARTHUR JANOV – Prisoners of pain
ARTHUR JANOV – Why you get sick and how you get well
CATHRYN L. TAYLOR – The Inner Child workbook
CECIL G. OSBORNE – The art of learning to love yourself
CHARLES L. WHITFIELD – Healing the Child Within
CHARLES L. WHITFIELD – The truth about depression
DANIEL J. SIEGEL och TINA PAYNE BRYSON – Närvarande föräldraskap
INGEBORG BOSCH – Past reality integration
INGEBORG BOSCH – Rediscovering the true self
J. KONRAD STETTBACHER – Om lidandet ska ha en mening
JASMIN LEE CORI – The emotionally absent mother
JEAN JENSON – Att återerövra sitt liv
JEREMIAH ABRAMS mfl – Reclaiming the Inner Child
LINDSAY C. GIBSON – Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar
LUCIA CAPACCHIONE – Recovery of your Inner Child
TOMMY HELLSTEN – Barn av livet
TOMMY HELLSTEN – Föräldraskap
TOR WENNERBERG – Vi är våra relationer
W. HUGH MISSILDINE – Your Inner Child of the past

Livsviktiga behov

”Varje litet barn behöver en empatisk, inte härskande, människa (likgiltigt om det är far eller mor) som ledsagare.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

”To be tender, loving, and caring, human beings must be tenderly loved and cared for in their earliest years, from the moment they are born.”
(ASHLEY MONTAGU)

”The parent who never takes his child out into nature, away from the city, is depriving him not only of wonderful experiences but also of a powerfully harmonizing influence for the mind. There is matchless unity, harmony and peace in nature.”
(GABOR MATÉ i boken ”Scattered minds”)

”1 Varje barn föds till världen för att växa, utveckla sig, älska och formulera sina behov och känslor till sitt försvar.

2 För att kunna utveckla sig behöver barnet respekt och skydd från vuxna, som tar det på allvar, älskar det och uppriktigt hjälper det att finna sig till rätta.

3 Om dessa livsviktiga behov hos barnet blir frustrerade, om barnet i stället utnyttjas för de vuxnas behov, blir slaget, straffat, trakasserat, manipulerat, försummat, sviket, utan att något vittne någonsin ingriper, skadas barnets integritet varaktigt.

4 Den normala reaktionen på sådana kränkningar vore vrede och smärta. Men i en kränkande omgivning är barnet förbjudet att visa vrede; upplevelsen av smärta vore outhärdlig i ensamheten, och därför måste barnet undertrycka dessa känslor, tränga bort minnet av traumat och idealisera sina angripare. Längre fram vet inte barnet vad det utsatts för.

5 Känslorna av vrede, vanmakt, förtvivlan, längtan, ångest och smärta, som nu avskärmas från sin egentliga orsak, tar sig emellertid uttryck i förstörelsehandlingar mot andra (kriminalitet, folkmord) eller mot självet (narkomani, alkoholism, prostitution, psykiska sjukdomar, självmord).

6 Hämnden får ofta uttryck i beteendet mot de egna barnen, som får en syndabocksfunktion. Att förfölja barn är ju alltjämt fullt legitimt i vårt samhälle, ja, det anses till och med berömvärt så snart det kallas uppfostran. Det är tragiskt när man slår sitt eget barn för att slippa tänka på vad ens egna föräldrar har gjort.

7 Om ett misshandlat barn inte ska bli förbrytare eller psykiskt sjuk är det nödvändigt att det åtminstone en gång i livet träffar en människa som tveklöst vet att det inte är det slagna, hjälplösa barnet utan omgivningen som är galen. Att samhället vet eller inte vet kan i den meningen hjälpa till att rädda liv eller bidra till att förstöra liv. Här har släktingar, advokater, domare, läkare och vårdpersonal sin stora möjlighet att utan tvekan ta parti för barnet och tro på det.

8 Samhället har hittills skyddat de vuxna och lagt skulden på offren. Denna blindhet har vidmakthållits genom teorier som helt i överensstämmelse med våra förfäders uppfostringsprinciper betraktade barnet som en listig, av onda drifter behärskad varelse som hittade på lögnhistorier och angrep de oskyldiga föräldrarna eller hyste sexuellt begär till dem. Sanningen är att varje barn har en benägenhet att själv ta på sig skulden för föräldrarnas grymhet och lyfta ansvaret från föräldrarna, som barnet alltid älskar.

9 Sedan några år kan det nu tack vare användandet av nya psykoterapeutiska metoder bevisas att bortträngda traumatiska upplevelser i barndomen lagras i kroppen, förblir omedvetna men längre fram påverkar den vuxna människans liv. Elektroniska mätningar på ännu ofödda barn har vidare avslöjat ett faktum som de flesta vuxna ännu inte har uppmärksammat, nämligen att barnet från början känner och lär sig såväl ömhet som grymhet.

10 Allt meningslöst beteende uppenbarar nu sin dolda logik tack vare dessa kunskaper, som gör att de i barndomen upplevda traumatiska händelserna inte längre behöver vara höljda i dunkel.

11 Genom att vi blir lyhörda för de grymheter mot barn som hittills allmänt förnekats och för deras konsekvenser kommer överföringen av våld från en generation till nästa så småningom att upphöra av sig själv.

12 Människor vilkas integritet inte har kränkts i barndomen, som fått möta skydd, respekt och uppriktighet från sina föräldrar, blir som unga och även senare intelligenta, känsliga, lyhörda och utrustade med stor inlevelseförmåga. De gläds åt livet och känner inget behov av att skada, än mindre ta livet av andra eller sig själva. De använder sin styrka till att försvara sig men inte till att angripa andra. De kan inte annat än vara rädda om och beskydda dem som är svagare, alltså även sina egna barn, därför att de själva en gång har upplevt denna omsorg och därför att den kunskapen (och inte grymheten) blev inbyggd i dem från början. Dessa människor kommer aldrig att kunna förstå varför deras förfäder en gång måste bygga upp en ofantlig krigsindustri för att känna sig trygga och säkra här i världen. Eftersom de inte har den omedvetna livsuppgiften att försvara sig mot hot från sin tidigare barndom kommer de att kunna handskas med verkliga hot på ett förnuftigare och kreativare sätt.”
(ALICE MILLER i boken ”Bilder från en barndom”)

Lycklig barndom?

”Ingen människa har haft en fantastiskt underbar barndom.”
(M. SCOTT PECK i boken ”Vidare på den smala vägen”)

”Det finns ju ett stort antal människor som kommer till psykoterapi med bilden av en lycklig och skyddad barndom, en bild som de vuxit upp med. Det handlar om patienter som själva haft många möjligheter, rentav talanger, som de också utvecklat. Ofta har de fått beröm för sin begåvning och sina prestationer. Nästan alla dessa barn var torra redan under första levnadsåret, och många var redan från ett och ett halvt till fem års ålder duktiga på att se efter sina småsyskon.

Enligt gängse uppfattning borde dessa människor – sina föräldrars stolthet – ha en stark och stabil självkänsla. Men det är i stället tvärtom. Allt de tar sig för gör de bra eller utmärkt bra, de får röna beundran och avund, de skördar framgång överallt där det är viktigt för dem, men det tjänar ingenting till. Där bakom lurar depressionen, känslan av tomhet och främlingskap inför sig själv, av tillvarons meningslöshet – så snart storhetsruset gått över, så snart de inte är ”på toppen”, inte säkert vet sig höra till de stora stjärnorna, eller om de plötsligt får en känsla av att ha svikit en eller annan idealbild av sig själva. Då kan de plågas av ångest eller svåra skuld- och skamkänslor. Var finns orsakerna till en så djup störning hos dessa begåvade människor?

Redan under det första samtalet låter de förstå att deras föräldrar, i varje fall en av dem, varit förstående. I den mån omgivningen saknat förståelse för dem menar de att detta berott på dem själva, i den meningen att de inte kunnat uttrycka sig riktigt. De lägger fram sina tidigaste minnen utan någon som helst medkänsla med det barn de en gång varit. Detta är så mycket mer påfallande som dessa patienter inte bara har en utpräglad förmåga till introspektion utan också lätt kan känna sig in i andra människor. Deras inställning till den egna barndomens känslovärld karakteriseras däremot av bristande respekt, ett behov att kontrollera och manipulera och av prestationstvång. Inte sällan visar sig här förakt och ironi, gränsande till hån och cynism. I allmänhet saknas äkta, emotionell förståelse för det egna barndomsödet, som inte tas på allvar, och man möter en fullständig aningslöshet vad gäller de egna verkliga behoven, bortom prestationstvånget. Bortträngningen av det ursprungliga dramat har lyckats så fullständigt att illusionen att ha haft en god barndom kunnat räddas.

För att kunna skildra det själsliga klimatet i en sådan barndom skulle jag först vilja ange några förutsättningar som jag utgår från.

1. Det finns ett ursprungligt behov hos barnet att bli uppmärksammat och taget på allvar sådant som det är vid varje tillfälle.

2. ”Sådant som det är” innebär känslor, förnimmelser och dessas uttryck redan hos spädbarnet.

3. I en atmosfär av aktning och tolerans för barnets känslor kan det i separationsfasen släppa symbiosen med modern och ta steget mot autonomi.

4. För att dessa förutsättningar för en sund utveckling ska föreligga krävs det att dessa barns föräldrar också har växt upp i ett sådant klimat. Sådana föräldrar kan till barnet förmedla den känsla av säkerhet och trygghet i vilken barnets förtroende kan växa.

5. Föräldrar som under sin barndom saknat detta klimat är behövande, det vill säga de söker livet igenom efter det som deras egna föräldrar inte kunde ge dem i rätt tid: någon som är helt inställd på dem, helt förstår dem och tar dem på allvar.

6. Detta sökande kan givetvis inte lyckas helt eftersom det hör ihop med en oåterkalleligen förgången situation, nämligen den första tiden efter födelsen.

7. Men en människa med ett behov som är otillfredsställt och omedvetet – därför att det avvisats – är underkastad ett tvång att söka tillfredsställa behovet med surrogat, så länge hon inte känner sin bortträngda levnadshistoria.

8. Bäst lämpade för detta är de egna barnen. En nyfödd är på gott och ont hänvisad till sina föräldrar. Och eftersom barnets existens är beroende av att det kan vinna deras intresse gör det också allt för att inte förlora det. Som en liten planta som vänder sig efter solen satsar barnet från första stund alla sina möjligheter på att överleva.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Jag hade en gång ett samtal med en mycket ung man efter hans andra självmordsförsök. Han sade till mig: ”Alltsedan puberteten lider jag av depressioner. Mitt liv är meningslöst. Jag trodde att det var studiernas fel, därför att man fick lära sig så mycket som var meningslöst. Men nu är jag klar med alla examina och tomheten känns ännu värre. Men de här depressionerna har ingenting att göra med min barndom, för min mor har berättat att jag hade en mycket lycklig och skyddad barndom.”

Några år senare återsåg jag honom, och hans mor hade under tiden genomgått analys. Det var en enorm skillnad mellan dessa två möten. Denne man hade under mellantiden utvecklat sin kreativitet inte bara inom sitt yrke utan i hela sitt uppträdande. Nu var det inget tvivel om att det var sitt liv han levde. Under samtalet sade han till mig: ”När min mor tack vare analysen kom ut ur sin förstelning föll det som fjäll från hennes ögon, och hon såg vad de båda som föräldrar hade gjort med mig. Först var det visserligen som en börda hon lade på mig genom att hon berättade mer och mer – tydligen för att avlasta sig själv eller få min förlåtelse – om hur de båda med sin välmenande uppfostran faktiskt hade hindrat mig i mitt liv som liten. Till en början ville jag inte alls höra allt det där, jag undvek henne, blev till och med arg på henne. Men så småningom märkte jag att det som hon berättade för mig tyvärr var helt sant. Något i mig hade vetat det där länge, men jag fick inte veta det. Nu då min mor hade kraft att uthärda hela tyngden av det som skett utan att försköna eller förneka eller förvränga något, därför att hon insåg att också hon själv en gång hade varit ett offer, då fick jag tillåta min vetskap om mitt förflutna. Det var en stor lättnad att inte längre behöva inbilla sig något. Och det underliga är att nu upplever jag min mor med hela hennes otillräcklighet som vi båda vet om som mycket mänskligare, närmare och mer varmhjärtad och levande än förr. Jag är också själv mycket mer äkta och fri med henne. Det falska och ansträngda är borta. Hon behöver inte längre visa mig kärlek för att skyla över sina skuldkänslor, jag märker att hon tycker om mig och älskar mig. Hon behöver heller inte längre ge mig föreskrifter om mitt uppträdande, hon låter mig vara som jag är för så får hon själv vara, hon känner sig inte längre så bunden av föreskrifter. En stor börda har lyfts från mig. Jag gläder mig åt livet, och allt detta har kunnat ske utan någon lång analys för min del. Men nu skulle jag inte säga att mina självmordsförsök inte hade något att göra med min barndom. Jag fick bara inte se att de hade det, och detta måste ha gjort mig ännu mer rådlös.”

Vad den här unge mannen beskriver är något som finns med i bakgrunden till många psykiska sjukdomar: den tidiga barndomens vetande undertrycks och kan bara manifestera sig i kroppsliga symtom, i upprepningstvång eller i psykiska sammanbrott. John Bowlby har skrivit en artikel med rubriken ”On knowing what you are not supposed to know and on feeling what you are not supposed to feel” (1979) där han berättar om liknande erfarenheter.

I samband med denna historia om självmordsrisk var det lärorikt för mig att se att det även i svåra fall kan visa sig överflödigt med analys av unga människor, om nämligen föräldrarna får möjlighet att upphäva tvånget att tiga och förneka och bekräftar för det vuxna barnet att hans symtom inte är gripna ur luften, inte en följd av överansträngning, ”sinnesförvirring”, verklighet, dålig lektyr eller dåliga vänner, inre ”driftkonflikter” etc. När föräldrarna inte längre behöver slåss krampaktigt mot egna skuldkänslor som de måste avlasta på barnet utan lär sig att ta på sig sitt öde, ger de barnen frihet att leva med sitt förflutna, inte mot det. Då kan det vuxna barnets emotionellt-kroppsliga vetande börja överensstämma med det intellektuella. När ett sådant sorgarbete kan ske känner sig föräldrarna stå i förbund med sina barn, inte i motsatsställning till dem – ett faktum som är föga känt därför att få tar risken av att göra sådana erfarenheter. Men där så kan ske förstummas pedagogikens felaktiga informationer och ersätts av livets kunskap, som ju vem som helst kan försöka finna så snart han får börja lita på sina egna erfarenheter.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

”Så länge inte mer än en liten minoritet av vår befolkning är motiverad att konfronteras med sitt förflutna, måste vi ha klart för oss att nästan alla vuxna i vårt samhälle har påverkats och att våra barnuppfostringsmetoder i bästa fall gör den traditionella bilden av barndomen som en lycklig tid till en myt.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

”Om du inte minns din barndom har du troligen haft en barndom som du inte står ut med att minnas. Omvänt kan det vara så att du idealiserar din barndom, men ditt nuvarande liv och dina förhållanden som inte fungerar motsäger dessa minnen; din barndom var så dålig att du bara minns det som var bra.”
(HARVILLE HENDRIX i boken ”Tag vara på den kärlek du finner”)

Läs även Det kännande barnet

Läkning

”Wounds cannot heal as long as they are covered up and denied.”
(ALICE MILLER i boken ”The truth will set you free”)

”Det första hindret för den naturliga läkningsprocessen är patientens omedvetenhet om spänningarna i sin kropp. I avsaknad av sådana specifika symptom som huvudvärk eller ryggont känner en person vanligen inte och är inte medveten om vilka spänningar som finns i hans kropp. Hållningen har i så hög grad blivit en del av honom att han tar den för given. Det första steget man tar i terapin är att hjälpa patienten få kontakt med de delar där spänningen finns.”
(ALEXANDER LOWEN i boken ”Förräderiet mot kroppen”)

”Man kan inte förtänka oss att vi har idealiserat våra föräldrar och vår historia, alltså sökt förändra vårt förflutna, när det inte fanns någon annan väg för oss. Men idag borde vi veta att en annan väg står öppen för oss och att vi kan hjälpa oss själva och våra barn om vi bestämmer oss för att gå sanningens väg, vad den än har att visa oss. Vi kommer ju i alla händelser bara att upptäcka vad vår kropp alltid vetat och länge lidit av. Nu kan vi lära oss att förstå dess språk och få hjälp att medvetet leva med vår sanna levnadshistoria och befria oss ur barndomens fängelse.

Många författare hoppas antagligen att de ska slippa undan sin barndoms smärtor om de predikar förlåtelse för sig själva och andra. Men kroppen låter sig inte bedragas, och ”undret” verkar därför bara en kort tid. Intellektuella generaliseringar kan inte öppna dörren till de hemligheter som vi levat med i årtionden utan att bli medvetna om dem. De kan det inte därför att barnet, som tvangs att tränga bort sina smärtor och sin vrede, ännu inte kunde tänka, bara känna. Och dessa bortträngda känslor blockerar vår utveckling om vi inte vågar uppleva dem. Så länge vi bara är beredda att ”leva ut” våra känslor för att bli av med dem i stället för att uppleva och integrera dem i vår historias sammanhang och livet igenom vara öppna för att nya känslor kan dyka upp, så länge förblir deras budskap stängt för oss.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Therapies are normally expected to solve all our present problems and restore our well-being – but without forcing us to confront our more profound emotions. We fear those emotions as if they were our worst enemy. The pharmaceutical industry caters to these fears or buried emotions with a whole range of so-called remedies – Viagra for impotence, Xanax for anxiety, antidepressives to fend off the deleterious effects of depression. But there is no attempt to understand the deep-seated causes underlying these conditions.

Many therapists offer behavioral therapies to remedy the symptoms displayed by their patients rather than examining their significance and their causes. Their justification for so doing is that those causes cannot be identified. But this is simply not true. In every single case it is possible to identify the causes for the symptoms. They are invariably hidden away in childhood. But only very few people truly want to confront their own histories.”
(ALICE MILLER i boken “Free from lies”)

”Människor undrar ofta varför de måste ”rota i allt det där” för att uppnå läkning. Många tycker att man genom att gräva i det förflutna bara framkallar lidande som inte kan föra något gott med sig, eftersom alltsammans ”hände för så länge sedan”. Människor tänker på det sättet eftersom de inte känner till att vi alla är födda med en förmåga till läkning, men att den på grund av våra föräldrars okunnighet varken uppskattas eller utvecklas i någon högre grad.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

”Det är bara de modiga människor som har tillåtit sig att till fullo regrediera, gå tillbaka, till de blockerade barndomsupplevelserna som vet hur smärtsamma händelserna i fråga verkligen var. Den smärta som det handlar om är omöjlig att föreställa sig för den oinvigde, och det krävs faktiskt att man har en stark övertygelse till och med för dem som är ”på väg”, för att acceptera att sådana smärtsamma händelser kan ha ägt rum. Men det är oerhört viktigt att denna möjlighet accepteras som en arbetshypotes, som kan bevisas eller vederläggas, när man utforskar vad som döljer sig bakom de repressiva blockeringarna i ens egen, mycket personliga historia.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

”Varje liv är fullt av illusioner, troligen därför att sanningen förefaller oss outhärdlig. Ändå är sanningen så oumbärlig för oss att vi får betala förlusten av den med svåra sjukdomar. Därför försöker vi i en lång process upptäcka vår personliga sanning som, innan den öppnar frihetens nya rymd för oss, alltid känns smärtsam – såvida vi inte nöjer oss med en rent intellektuell insikt. Men i så fall dröjer vi ju i själva verket kvar i illusionens rike.

Vi kan inte ändra ett dugg i vårt förflutna, inte göra de skador ogjorda som man tillfogade oss i barndomen. Men vi kan ändra oss, ”reparera” oss, återvinna vår förlorade integritet. Det kan vi göra genom att besluta oss för att titta närmare på det vetande om förflutna skeenden som finns lagrat i vår kropp och ta fram det i vårt medvetande. Denna väg är förvisso obekväm, men det är den enda som gör det möjligt för oss att äntligen lämna barndomens osynliga men ändå så grymma fängelse och övergå från att vara det förflutnas omedvetna offer till att bli ansvariga människor som känner sin historia och lever med den.

De flesta människor gör precis tvärtom. De vill inte veta något om sin historia och vet därför heller inte att den i grund och botten bestämmer över dem, därför att de lever i sin aldrig lösta, bortträngda barndomssituation. De vet inte att de fruktar och undviker faror som en gång var verkliga faror men som för längesedan slutat vara det. De drivs av omedvetna minnen och av bortträngda känslor och behov, som ofta på ett perverterat sätt bestämmer vad de gör eller inte gör så länge de förblir omedvetna och ouppklarade.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Jag kan tänka mig att det kan ge patienterna ett visst hopp när de för första gången får höra att deras sjukdom har något med deras själ att göra, med deras tankar och känslor. Men det räcker inte att säga till en människa att hennes känsloliv har ett samband med hennes cancer. Om människor inte uppmuntras och instrueras att upptäcka sin egen, specifika historia; om de inte lär sig att känna hela skalan av känslor och ge upp sina illusioner och sitt självbedrägeri, kan läkningsprocessen knappast komma i gång. Högst sannolikt är att hoppet antingen snart försvinner eller blir använt som en vilseledande avskärmning som gör att patienten inte märker att sjukdomen fortskrider.

Ofta anbefaller man sjuka patienter att vara tappra, att meditera och ”tänka positivt”, och framför allt uppmanas de att förlåta och glömma, krav som den vuxne redan som barn lade på hjärtat för att skona sina föräldrar, i det att han höll misshandeln hemlig för sig själv. Detta gjorde att han som vuxen blev sjuk. Om vi inte får lov att känna och uttrycka vad som plågar oss blir vårt liv nämligen meningslöst. Flertalet cancerpatienter lever och dör med en idealiserad bild av sin barndom, och med den skyddar de sig mot sanningen om sitt förflutna. De är stolta över att vara tappra och ”osjälviska”, bara sörja för andra och inte kräva något för egen del. Det är bara deras sjukdom, deras kropp, som ändå försöker ge uttryck åt hoppet att en gång kunna berätta sin barndomshistoria, att till sist bli hörd och förstådd. Men ingen vill höra den historien, därför att den kunde påminna läkare, sjuksköterskor och biträden om deras eget smärtsamma, begravda förflutna. Patienten är inte medveten om hur utsvulten han är, hur han längtar, inte bara efter kärlek och uppmärksamhet utan också efter sanningen; han inser inte att han själv är den enda människa som kan göra något åt detta farliga självbedrägeri och befria sig.

En människa kan i vissa fall till och med befria sig från en cancersjukdom om hon är beredd att leva med sitt förflutna och om hon vet hur hon ska gå till väga för att börja med det. Om läkarna vore bättre informerade om detta skulle de kunna hjälpa många människor att komma tillbaka till livet.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”För att bli frisk måste man låta bli att undertrycka sina känslor och förnimmelser och i stället ge akt på hur, var, varför och med vem de blir utlösta. Alla känslor, positiva och negativa, särskilt mycket starka hatkänslor och tvångsmässiga begär, är tillförlitliga spår till det förflutna. Dessa spår måste man följa för att kunna identifiera orsakerna och upplösa tvången och plågorna. Känslor av hat, vrede, ångest, förtvivlan, sorg, utmattning och resignation signalerar plåga; alla dessa förnimmelser ur det förflutna finns med i vår fruktan. Den latenta destruktiva kraften hos en människa motsvarar de primära kränkningarna.”
(J. KONRAD STETTBACHER i boken ”Om lidandet ska ha en mening”)

”Primärterapi är en total konfrontation med det förflutna och därför mödosam. Beslutet att våga sig på uppgörelsen, ”kosta vad det kosta vill”, är ett grundvillkor, eftersom sannolikheten för att man måste befatta sig med förfärliga händelser är mycket stor. Trots detta är terapin uppbyggande.

Att börja terapin med lämplig ledsagare kan liknas vid en god förlossningshjälp. Det kan bara ges av någon som vill att barnet ska födas. Kan man inte finna denne Någon blir det nödvändigt att i sig själv bygga upp terapeuten. Att detta är möjligt har bevisats av de människor som modigt vågat försöket och som haft framgång. Med föreliggande beskrivning kan terapin inläras.

De oälskade barnens tragik är förfärlig. Den är så pressande och kränkande just därför att barnet aldrig kan förstå vad som hänt. Att vanvårda ett barn strider mot de biologiska avsikterna. För ett sådant barn är det nästintill outhärdligt att behöva märka att det aldrig var älskat, att det i stället användes, utnyttjades, hotades, skrämdes, blev slaget och missbrukat och skickades bort just då det ville bli älskat. Till sist kan det inte ta emot någon äkta omsorg därför att det misstänker baktankar, och det betyder fara. Barnet kan inte fatta att det inte blev älskat utan hatat av de människor som det var utlämnat åt på nåd och onåd. Men det omedvetna styr barnets system till att undvika faror och undviker därmed livet. Livsglädjen har sjunkit ner i tigandets bittra hav. Måste det nu i hela sitt liv lyda dessa zombies för att också själv vara en levande död? Nej. Lyckligtvis finns terapin, men var och en måste själv arbeta sig fri från förstelningen.”
(J. KONRAD STETTBACHER i boken ”Om lidandet ska ha en mening”)

”Idag vet vi att aids och cancersjukdomar hänger ihop med en stark nedgång i immunförsvaret och att denna kroppsliga ”resignation” följs av att den insjuknade förlorar hoppet. Det är häpnadsväckande att nästan ingen här tar det steg som ligger så nära till vid dessa upptäckter. Människan kan återfå hoppet, om hennes nödsignaler till sist blir uppfattade. Om hennes bortträngda, gömda historia blir medvetet uppfattad kan också hennes immunsystem regenereras. Men vem ska hjälpa henne med detta när alla ”hjälpare” är rädda för sin egen historia? Så leker vi blindbock med varandra, patienter, läkare, myndigheter, därför att det hittills bara är ett fåtal som gjort den erfarenheten att en ovillkorlig förutsättning för tillfrisknande är att sanningen emotionellt släpps fram. I längden kan människan fungera, även kroppsligt, endast i medvetandet om sin sanning. Den traditionella, förljugna moralen, religionernas destruktiva tolkningar, missförstånden i uppfostran gör det svårare att nå denna erfarenhet och våga ta risken. Läkemedelsindustrin profiterar dessutom otvivelaktigt på vår feghet och blindhet. Men vi har bara fått ett enda liv och en enda kropp, som inte låter sig föras bakom ljuset och som insisterar på att vi inte sviker den.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

”Tidigare var jag mycket angelägen om att förstå och förklara bevekelsegrunderna hos de föräldrar som skadar sina barn. Därigenom uppstod lätt intrycket att strävan att förstå föräldrarna måste ingå i terapin. Men det är tvärtom. Man kan inte känna den egna skadan om man försöker förstå dem som skadar en. På det sättet förlorar man kontakten med sina känslor, och den är ju avgörande viktig om såren över huvud ska bli synliga och kunna läkas. Att man känner sin egen nöd är ett absolut villkor och avgörande för terapins framgång.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Människor som bara känner till tigandets mur klamrar sig fast vid den muren och beter sig som om den kunde rädda dem från all ångest. Men de som en gång har sett in genom en öppning kan inte längre stå ut med denna meningslösa mur. De kan inte tänka sig att någonsin mer leva som förut, utan den medvetenhet de nu fått, för de har insett att det som de förut kallade sitt liv, det tragiska i deras öde var att de dröjde så länge innan de märkte detta. Denna tragik vill de såvitt möjligt bespara andra. De vill tala om för dem hur deras lidande uppstått och att de kan befrias från det. De vill förklara för dem att deras liv, varje liv, är alldeles för dyrbart för att bli försummat, bortslösat eller förkastat. Och att det lönar sig att känna de gamla smärtorna för att bli fri från dem – för livet.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

”Vinster med att lära mer om och läka ditt förflutna
När du börjar forska i din livshistoria handlar det inte bara om negativa minnen. Du har förmodligen positiva minnen och erfarenheter också. Det kan dock från och till kännas svårt och smärtsamt när du inventerar ditt förflutna, för under det arbetet kommer gamla undanstoppade minnen lättare fram. Att dina nerstoppade gamla minnen kommer fram ska du se som något positivt. Minnena blir möjliga och lättare att läka när de kommit fram i ljuset. När känslorna kommer fram kan man se det som att kroppen vill att du gör ett läkningsarbete, och/eller att du gör handlingar som leder till att något förbättras i ditt liv. Inneboende i de negativa minnena finns lärdomar och personlig styrka som du kan använda för att påverka ditt liv i positiv riktning.

Några av vinsterna med att lära mer om och läka det förflutna är:
Du kan börja känna mer värme för dig själv när du får en överblick över hur ditt liv har varit och hur du har utvecklats och förändrats på vägen.
Du kan förstå dina reaktioner bättre.
Du kan börja ifrågasätta dina negativa tankar, känslor och beteenden och välja att förändra dem gradvis.
Du kan gradvis släppa gamla negativa beteendemönster och blir då mer flexibel och varmare som människa.
Din personliga styrka växer och du får större förmåga att fokusera på framtiden.
Du kan välja att ta mer ansvar för dina smärtsamma känslor och projicera mindre på din omgivning.
Ju mer du läker ditt förflutna, desto lättare får du sätta hälsosamma gränser, säga ifrån och låta andra ta ansvar för sina egna liv.
Du kan lättare kommer ner i avspänning och njuta mer av livet.

Klienter kommenterar ofta det förflutna på följande sätt: ”Ja, men jag minns ju så lite”, ”Det hände inget speciellt”, ”Allt var bra vad jag minns”, ”Jag tror inte att det förflutna påverkat mig något speciellt”, ”Jag vill arbeta framåt, det förflutna går ju i alla fall inte att påverka idag”, ”Jag har haft en mycket bra barndom.”

Trots dessa kommentarer upptäcker många ändå efter ett tag att det trots allt finns skäl i det förflutna till varför saker är som de är i dag.”
(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)

”Först när vi medvetet minns och därmed också upptäcker de tidigare känslorna och behoven kommer vi därhän att vi fullt ut kan leva och handla i vårt vuxna medvetande.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Ingen läkning är möjlig förrän sanningen är avslöjad.”
(HARVILLE HENDRIX i boken ”Tag vara på den kärlek du finner”)

”Love is the ultimate healing force.”
(ANODEA JUDITH i boken ”Wheels of life”)

Läs även Orsak & Verkan och Recovery

Länktips om Inre barnet

http://attatererovrasittliv.se/ (Att återerövra sitt liv)
http://primal-page.com/s-patpar.htm (Primalt föräldraskap)
www.alice-miller.com (Alice Miller’s hemsida)
www.arthurjanov.com/ (Arthur Janov’s hemsida)
http://www.barbara-whitfield.com (Barbara & Charles L. Whitfield’s hemsida)
www.luciac.com (Lucia Capacchione’s hemsida)
www.naturalchild.org (The Natural Child Project)
www.pastrealityintegration.com/en (Past Reality Integration)
http://www.awareparenting.com/ (Aware Parenting Institute)

Maktutövning

”De flesta av oss släpar på någon typ av emotionella svårigheter genom livet. Vi kanske plågas av känslomässiga låsningar, ständigt känner oss tvingade att utmärka oss eller ”lyckas”, oroar oss för vad andra tycker om oss, ältar vårt senaste möte med någon genom fortsatta ”samtal” inom oss. Eller vi kanske känner oss döda inombords, är rädda för människor, isolerar oss, ljuger för att dölja vilka vi är, aldrig hittar ett arbete som vi tycker om eller arbetskamrater som vi kan komma överens med, engagerar oss i någon som vi är säkra på är ”vårt livs kärlek” bara för att efter ett tag känna hur känslorna svalnar, känner oss besvikna på oss själva som föräldrar eller på våra barn, går och bär på vrede, klander och förbittring… Listan kan göras hur lång som helst.

Varför är så många människor besatta av den makt och kontroll över andra som rikedom (eller våld) kan ge? Varför finns det så mycket strider och hat i vår värld? Varför dödar medlemmarna av en viss religiös eller etnisk grupp medlemmar av andra grupper? Varför får så många människor diagnosen depression? Varför är det så stor efterfrågan på stämningshöjande mediciner?

Det är uppenbart att vi inte är riktigt ”tillräkneliga”. Någonting djupt inom oss har inte blivit tillfredsställt. Jag tror att ”någonting” är spädbarnets behov av kärlek. Det barn du var kan aldrig få den kärleken – ingenting tillfredsställer detta djupa behov. Men sörjandet har kraft att läka oss – det kan göra oss hela igen och låta oss återerövra våra liv.

Det är på detta sätt vi kan återfå vår verkliga själsliga hälsa. Vi kommer inte alltid att vara lyckliga: livet låter oss möta många skiftande upplevelser, somliga av dem mycket smärtsamma. Men när vi en gång medvetet har återvänt till de allra smärtsammaste känslorna i vår egen barndom och kommit att bli medvetna om allt som var dolt, kan vi inte göra andra illa utan att känna deras smärta också. Vi kommer inte längre att tro att makt eller rikedom kan ge oss någonting verkligt viktigt. Vi kommer inte att kunna leva med någonting mindre än sanningen – inför oss själva och andra. Och det bästa är att ju bättre vår själsliga hälsa blir, desto mer tar vi avstånd från maktutövning och våld.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

”Grymhet är inte något som kan mätas objektivt. Det som smärtar en människa lämnar en annan oberörd. Hur en förälders beteende upplevs av ett barn kan man inte bedöma utifrån, och ofta vet barnet det inte själv längre fram. Men strängheten hos barnets överjag kan tala om hur rädd barnet en gång var för sina föräldrar, även om den vuxne tvivlar på det och föräldrarna nu utifrån sett inte ser ut att ha kunnat väcka rädsla hos någon. Den självförstörelse som kommer till uttryck i narkomani eller självmord säger ju heller ingenting om läget i nuet utan berättar om något som ligger långt tillbaka i tiden. Först när man kan känna hur maktlöst ett barn är inför de krav man ställer på det (i fråga om behärskning av drifter och av känslor, hänsyn till de vuxnas försvar, tolerans mot deras utbrott) först då kan man förstå att det är grymt att kräva det omöjliga av ett barn under hot om att annars inte ge det kärlek. Och denna grymhet bevaras hos barnet. Den behöver inte ytterligare överdrivas. Den visar sig också i de många olika sätt att hemlighålla föräldrarnas makt- och våldsutövning som barnet hittar på. Enligt traditionell uppfostran måste barnet uppleva föräldrarna som felfria, som föredömen. Följden blir att barn verkligen är övertygade om att det bara var de som behövde ljuga, aldrig de vuxna, bara de som måste kämpa mot hatkänslor, aldrig föräldrarna.

Eftersom barn upplever sina känslor intensivare än en vuxen kan det många gånger hända (men det behöver inte hända) att ett barns sadistiska fantasier är mycket grymmare än som verkar rimligt med tanke på de utlösande orsakerna. Det kan t ex vara så att en mor om och om igen ”helt enkelt” förbiser barnet, och att det därför samlas en obändig, narcissistisk vrede hos barnet som sedan blir allt hetare ju mindre den får komma till uttryck. Då kan reaktionen på något som inte kan kallas sadistiskt ändå bli sadism. Hur narcissistiskt kränkande och förödmjukande barnet subjektivt har upplevt dessa förbiseenden kan mätas först om man räknar med dess narcissistiska behov av respekt, av att erkännas och tas på allvar.”
(ALICE MILLER i boken ”Du skall icke märka”)

Masker

“Most of us have developed a persona or social mask quite different from, and in fact often the polar opposite of, what we feel inside. Such masks lead to misunderstandings and make it difficult for people to connect with one another at an authentic level: these masks have a clear impact on our health, relationship and work.”
(DAN MILLMAN i boken ”The life you were born to live”)

”Det grekiska ordet persona betyder teatermask. Masker och rustningar är perfekta bilder för det vi gör när vi skyddar oss från den obehagliga sårbarheten. Maskerna gör att vi känner oss tryggare, även om de kväver oss. Rustningarna gör att vi känner oss starkare, även om vi blir trötta av att släpa runt på onödigt tunga saker.

Det ironiska i sammanhanget är att vi själva, när vi står mitt emot någon som har gömt sig bakom en mask eller en rustning, känner oss frustrerade och isolerade.

Häri ligger paradoxen: Sårbarhet är det sista jag vill att du ska se hos mig men det första jag letar efter hos dig.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”Anpassningen till föräldrarnas behov leder ofta (men inte alltid) till utvecklandet av en ”som-om-personlighet” eller vad man ofta kallar ett falskt själv. Människan utvecklar en hållning där hon endast visar upp det som önskas av henne och helt smälter samman med detta. Det sanna självet kan inte utvecklas och differentieras, därför att det inte kan levas. Att dessa patienter klagar över känslor av tomhet, meningslöshet och hemlöshet är lätt att förstå, för denna tomhet är verklig. Det har faktiskt skett en uttömning, en utarmning, ett partiellt dödande av möjligheter. Barnets integritet skadades, och därmed blev det levande och spontana avskuret.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”One of the biggest problems a child has is that almost everyone you meet will try to talk you out of your own experience. When you feel scared they will say ”There’s nothing to be scared of,” and when you are sad they will say ”Don’t cry.” When we feel joy we hear ”Calm down.” Their intentions are usually good, but the effects are hard on us because we are led further away from our own experience. The implication for us is that there is something wrong with our experience: fear, sadness, joy are things to be rid of rather than opened up to and embraced. Of course we can see now that our parents and others were trying to keep us from feeling bad – largely because when we feel bad, they feel bad too.

Once we lose touch with our own experience we start looking around outside ourselves to see what we can do that works in our particular setting. This leads us to adopt a set of actions that are designed largely to please others. There’s no problem with pleasing others unless we do so at the expense of our own experience, and unfortunately for us that is usually what we do. Being me doesn’t work, we think, so what must I do to get my needs met here?

Whatever works! For some of us it works to be a Good Boy or Good Girl. For others it works to be a Holy Terror. Another adopts the mask of Shy Kid, while still others play Bully. There are thousands of different personas that we adopt to get some recognition as we grow. The Latin word persona means ”mask.” It is the root of our own word personality. In our search for what works, we build up a personality based on masks we do to get recognition. But that’s not all. Another part of the personality comes from those things we do to avoid the pain of not getting our needs met.

Recall that I became a Good Boy to please my mother and stay out of her way as much as possible. One day I was running my Good Boy act in high gear when disaster struck. I had overheard my mother telling my grandmother how much she wanted to have the bathroom redecorated. I filed this away in my six-year-old mind, and one afternoon after school I went to work. My brother, who was supposed to be watching me, went up the street to play with a friend (my brother later paid dearly for this slip in vigilance). I got out my crayons, finger paints, and watercolors and painted a fantastic mural all over the bathroom walls. It was an intricate assortment of camels, pyramids, Disney characters, and scenes from Robin Hood. I heard the crunch of my mother’s tires in the driveway and ran out excitedly to bring her in to see. I remember dragging her down the hall and proudly flinging open the bathroom door. Instead of being pleased, she exploded, and so did my carefully constructed eager-to-please persona. I got the spanking of my young life.

So one day the persona stops working, seemingly for no reason, and we put aside the question, What can I do to please these people? replacing it with a negative question, What can I do to avoid pain while getting some recognition? The first question was largely positive answers, the second question only negative. There are many ways to avoid pain.

Withdraw into yourself – don’t let anybody know who you are.
Don’t play the game.
Mess up the game so nobody can win.
Become a problem kid.

These methods are not designed to make you a winner – you’ve already decided you will never be able to win. They are designed to keep you from losing completely. Even negative recognition is better than none at all.”
(GAY HENDRICKS i boken ”Learning to love yourself”)

”Ett sätt för det inre sårade barnet att skydda sig mot smärta är att utveckla olika masker. I olika psykologiska riktningar kallas maskerna också roller, delpersonligheter, skuggan etc. Dessa masker utvecklades under din barndom och uppväxt för att försvara och skydda dig, men även för att få uppmärksamhet och uppskattning. Du har både positiva och negativa masker. En del i att lära känna dig själv är att upptäcka dina masker, göra dig bekant med dem och välja vilka du vill arbeta bort, omvandla eller behålla. De negativa maskernas beteende kan du omvandla till ett mera positivt beteende. Du har då större möjlighet att välja vilken mask du ska använda i olika sociala situationer. Ibland är det nödvändigt att ha en mask, exempelvis i arbetslivet. I vissa situationer behöver du lägga på dig en mask för att skydda ditt känsloliv och kanske för att lösa problem enbart med logiken.

Maskernas nivåer
Maskerna agerar i huvudsak på två nivåer, en ”utåtriktad” och en ”djupare, mer sårbar” nivå. På den mer utåtriktade nivån handlar det främst om att maskerna ska få uppmärksamhet, uppskattning och skydda en mer sårbar inre del. Om du t ex har en stark utåtriktad mask av att vara självständig, berömmer du dig själv för att alltid vara stark utan att behöva stöd av andra. På den utåtriktade nivån får den självständiga masken uppskattning för sin drivkraft och förmåga att åstadkomma resultat ensam. Den självständiga maskens djupare, mer sårbara del, kan vara en som håller avstånd (avståndshållaren). Den masken vill undvika smärtan i att bli avvisad och vågar därför inte involvera sig djupare med andra människor. Då är det ”säkrare” att känna att ”ensam är stark”. Maskerna har ofta en utåtriktad del som agerar för att skydda en djupare och mer sårbar del. En del människor har svårt att upprätthålla en utåtriktad mask och drar sig mer undan, vilket kan resultera i att man lever ett liv i relativ social isolering. Dessa personer behöver någon form av stöd för att kunna fungera i sociala situationer och våga involvera sig med andra människor.

Maskernas beteende sker mer eller mindre automatiskt och omedvetet, och kan vara svåra att upptäcka. Nedan följer några exempel på masker. Fundera över om du känner igen någon eller några av dem i dig själv eller någon annan.

Översittaren – utåtriktad del, trycker ner andra för att känna sig stark och få makt och döljer att man egentligen är osäker och svag – sårbar del.

Den anpassade – utåtriktad del, vill behaga för att bli bekräftad och omtyckt och slippa bli övergiven – sårbar del.

Clownen – utåtriktad del, skämtar bort verkligheten för att dölja och inte behöva känna sin sorgsna del – sårbar del.

Den duktige och den överdrivna hjälparen – utåtriktade delar, söker bekräftelse och uppskattning och döljer en rädsla att inte duga – sårbar del.

Den starkt aggressiva – utåtriktad del, visar aggression för att få makt och respekt, och för att dölja rädsla och osäkerhet – sårbar del.

Överdriven pådrivare – utåtriktad del, visar överdriven drivkraft för att inte behöva stanna upp och känna smärta – sårbar del.

Den starkt självständiga – utåtriktad del, visar överdriven styrka och självständighet för att dölja sin rädsla för att bli avvisad och övergiven – sårbar del.

Den bittre – utåtriktad del, har fastnat i att skylla på andra eller livet och döljer en känsla av att känna sig övergiven och värdelös – sårbar del.”
(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)

”När du går in i en negativ mask får du ett automatiskt, mer stelt sätt att bete dig, röra dig, tala, tänka och känna. Masken beter sig så för att du ska slippa känna obehagliga känslor.

När du är låst i en negativ mask förlorar du delar av ditt kreativa tänkande. Du stänger av dina känslor och kan förlora närvaron i det du gör. Känslan av värme till dig själv och andra minskar, och förmåga att uppleva känslomässig kontakt försämras.

Du kan medvetet minska de negativa maskernas påverkan bl a genom att acceptera att de finns och arbeta på att ”bli vän med dem”. Du behöver ge dina negativa masker värme och förståelse för att de ska kunna släppa taget om sitt låsta beteende och gradvis försvinna eller omvandlas. Det är lättare att ge dina negativa masker värme och förståelse när du kan acceptera att de kommit till dig för att försvara, skydda och/eller stödja dig i svåra situationer. Varje negativ mask uppkommer från början från kroppens försvarsdel för att skydda och försvara dig från smärta.”
(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)

”Nedan följer exempel på negativa masker, deras budskap och vad de behöver lära sig för att kunna omvandlas. Vissa av dessa masker har även en positiv sida när de visar sig i måttlig grad. De blir negativa om de överdrivs för mycket. Ringa in de du känner igen dig i, och fundera över hur mycket den masken stör dig.

Negativ mask – Maskens tankar – Masken behöver omvandlas till att…

Perfektionisten – Allt måste vara perfekt – Slappna av, kunna misslyckas, ha lägre förväntningar på sig själv och andra.

Offret – Allt går emot mig, inget hjälper, det är ingen idé – Ta ansvar för sitt eget liv, uttrycka ilska utan att anklaga, kunna försonas och förlåta, se möjligheter i stället för hinder.

Överdrivna kritikern – Jag är/gör fel, du är/gör fel – Lära sig tycka om sig själv, stödja och uppmuntra sig själv och andra.

Den för självständige – Jag klarar mig själv – Lära sig be om och ta emot stöd, dela med sig av sina känslor, våga lämna ut sig.

Klängaren/Beroende – Jag klarar mig inte utan dig – Fatta egna beslut, medvetet be om sina behov i stället för att omedvetet förvänta sig/kräva det.

”Stora” Hjälparen – Om jag inte hjälper är jag ingen – Låta andra ta ansvar, låta sig själv bli omhändertagen, upptäcka sitt värde utan att vara nyttig.

Den mycket arga – Jag har rätt att vara arg – Våga vara sårbar, ge respons i stället för reaktion, ta hand om sin rädsla.

Aggressiv rebell – Jag ska visa dem – Förstå att du är värdefull som du är, kanalisera ilskan på något positivt sätt.

Den mycket tysta – Jag ska inte synas – Våga ta plats, öka sin självkänsla och uppleva sitt värde.

Martyren – Jag gör så mycket, men får inget tillbaka – Se sina egna behov, lära sig att njuta, bejaka livet och sluta uppoffra sig.

Stora Clownen – Jag måste alltid vara rolig – Slappna av, vara allvarlig, ha kontakt med verkliga känslor som t ex rädsla och sorg.

Den mycket orolige – Vad kan jag oroa mig över? – Slappna av, ta hjälp att öka tilliten, vända på negativa tankar.

Domaren – Vad kan jag fördöma? – Vara mer accepterande, öka självkänslan och våga ge och ta emot värme.

Den dominante – Vem kan jag dominera? – Minska sin dominans och ge andra utrymme, våga släppa kontrollen och möta sin sårbara del.

Den undergivne – Jag tillåter mig att bli styrd – Börja hävda sig, lära sig sätta gränser, se sitt eget värde.

Den uppgivne – Det är ingen idé – Lära sig sätta gränser för andras destruktiva beteende och behandling, lära sig fullfölja bra saker, vara tålmodig och envis.”
(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)

”It’s a mistake to judge persona harshly. In fact, judging our personas keeps them in place. I struggled for years in my close relationships with my “critic” persona, which took pleasure in finding fault with people. The more I tried to get rid of it, the more prominently it displayed itself. Then one day I realized the joke: I was trying to get rid of my critic by criticizing it! Of course it was never going to disappear that way. So I took an opposite tack: Loving it. Since then, it’s slowly receded into the background, no longer the dragon I once tried to slay.”
(GAY HENDRICKS i boken ”A year of living consciously”)

“One of the greatest tragedies in life is to lose your own sense of self, to hide behind the mask of illusion.”
(JULIE PARKER)

“No relationship can truly grow if you go on holding back. If you remain clever and go on safeguarding and protecting yourself, only personalities meet, and the essential centers remain alone. Then only your mask is related, not you. Whenever such a thing happens, there are four persons in the relationship, not two. Two false persons go on meeting, and the two real persons remain worlds apart.”
(OSHO)

”Vi terapeuter har i årtionden ägnat oss åt att tala till våra patienters overkliga fasad i tanke att vi skulle kunna övertala denna fasad att släppa de behov och smärtor som byggt upp den. Ingen makt på jorden kan göra det.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

Medvetna föräldrar

”Aware Parentings 10 principer

1. Medvetna föräldrar (aware parents) uppfyller sina barns behov för kroppskontakt (hålla, gosa etc.). De oroar sig inte för att skämma bort sina barn.

2. Medvetna föräldrar accepterar hela skalan av känslor och lyssnar icke-dömande till barnens känslouttryck. De inser att de inte kan förhindra all sorg, ilska och frustration, och de försöker inte stoppa barnen från att leva ut känslor genom att gråta eller rasa.

3. Medvetna föräldrar erbjuder åldersadekvat stimulans, och litar på att barn lär sig i sin egen takt och på sitt eget sätt. De försöker inte skynda på barn in i nästa steg i deras utveckling.

4. Medvetna föräldrar uppmuntrar barn att lära sig nya färdigheter, men bedömer inte barns prestationer med vare sig kritik eller värderande beröm.

5. Medvetna föräldrar spenderar tid varje dag med att ge full uppmärksamhet till sina barn. Under denna speciella kvalitetstid observerar de, lyssnar, svarar och deltar i barnens lek (om inbjudna att göra detta), men de styr inte barnens aktiviteter.

6. Medvetna föräldrar skyddar sina barn från faror, men de försöker inte förebygga alla sina barns misstag, problem eller konflikter.

7. Medvetna föräldrar uppmuntrar barn att bli självständiga problemlösare och bara be om hjälp när de behöver. Medvetna föräldrar löser inte barnens problem åt dem.

8. Medvetna föräldrar sätter rimliga gränser och guidar mjukt barnen till accepterbart beteende, och tar hänsyn till allas behov när de löser konflikter. De försöker inte kontrollera barnen med mutor, belöningar, hot eller bestraffningar av något slag.

9. Medvetna föräldrar tar hand om sig själva och är ärliga med sina egna behov och känslor. De offrar inte sig själva så att de blir bittra.

10. Medvetna föräldrar strävar efter att vara medvetna om hur deras egen barndom försvårar för dem att vara bra föräldrar, och de gör medvetna ansträngningar för att inte föra över sina egna känslomässiga problem på sina barn.”
(ALETHA SOLTER, aware parenting – översättning av DANIEL KRAFT)

Läs även Aware Parenting Institue och Sund skilsmässa

Moderns påverkan

”En annan aspekt av barndomsupplevelsers inflytande på hur en mor vårdar sitt barn blir belyst av undersökningar som utförts i London. En undersökning som Frommer och O’Shea (1973) gjort visar att kvinnor som, under sin graviditet, berättar att de varit skilda från den ena eller båda föräldrarna före elva års ålder med större sannolikhet kommer att få äktenskapliga och psykologiska problem efter barnets födelse och även kommer att få bekymmer med barnets ätande och sömn. En annan undersökning, också utförd i London, av Wolkind, Hall och Pawlby (1977) går längre och visar att kvinnor med detta slags barndomshistoria umgås signifikant mindre med sina fem månader gamla förstfödda än kvinnor som haft lugnare barndomsförhållande gör. Dessa iakttagelser, som utfördes av en etolog, täckte en period lång nog att omfatta 50 minuter av barnets vakna liv, utöver den tid som gick åt till att mata det; i regel innebar det att forskaren måste vara kvar hela förmiddagen. Det var inte bara så att mödrar från splittrade ursprungsfamiljer tillbringade dubbelt så mycket tid utom synhåll för sina spädbarn som de andra mödrarna, utan även när någon av dem var hos barnet ägnade hon mindre tid åt att prata med det. På frågan: ”Det tar ett tag innan man börjar betrakta ett spädbarn som en person – tycker du att du gör det än?” hände det mindre ofta att mödrar från splittrade familjer sade att de gjorde det (Hall, Pawlby och Wolkind 1979). Det jag här vill framhålla är att undersökningen ger klara belägg för att kvinnor som haft en störd barndom har en tendens att ägna sig mindre åt umgänge med sina spädbarn än kvinnor med en lyckligare barndom gör – vid en period i barnets liv då måttet på den interaktion som uppstår nästan helt bestäms av modern.”
(JOHN BOWLBY i boken ”En trygg bas”)

”Varje barn har det legitima behovet att bli sett, förstått, taget på allvar och respekterat. Barnet är hänvisat till att under sina första veckor och månader kunna förfoga över modern, använda henne, speglas av henne. Detta låter sig bäst illustreras med en bild av Winnicott: Modern betraktar babyn som hon håller i famnen, babyn ser in i moderns ansikte och finner där sig själv… förutsatt att modern verkligen ser på denna unika, hjälplösa lilla varelse och inte på barnet projicerar sina egna förväntningar, farhågor och planer som hon gör upp för barnet. I det sistnämnda fallet finner barnet inte sig själv i moderns ansikte utan moderns hjälplöshet. Barnet blir utan spegel och kommer under hela sitt senare liv förgäves att söka denna spegel.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Mödrar tolkar ofta sina barns ansiktsuttryck så som det passar deras egna önskningar.”
(ALICE MILLER i boken ”Den dolda nyckeln”)

”Vad händer när en mor inte är i stånd att hjälpa sitt barn? Vad händer när hon inte bara inte är i stånd att ana och uppfylla sitt barns behov utan själv är behövande, något som ofta förekommer? Då kommer hon omedvetet att med barnets hjälp försöka tillfredsställa sina egna behov. Detta utesluter inte en emotionell bindning. Men i denna utnyttjade relation till barnet saknas livsviktiga komponenter som pålitlighet, kontinuitet och oföränderlighet, och framför allt saknas ett utrymme där barnet kan uppleva sina känslor, sina förnimmelser. Barnet utvecklar då något som modern behöver och som för stunden visserligen räddar dess liv (det måste ju ha moderns eller faderns kärlek) men som livet igenom kan hindra det från att vara sig själv. I ett sådant fall kan barnets åldersbetingade, naturliga behov inte integreras utan de blir avvärjda eller bortträngda. En sådan människa kommer senare utan att veta det att leva i sitt förflutna.

De flesta som sökt min hjälp på grund av depressioner har i regel haft mödrar som varit i hög grad osäkra och ofta själva lidit av depressioner. Barnet, det enda eller ofta det första, betraktade de som sin egendom. Det som modern på sin tid saknat hos sin mor kan hon få av sitt barn: det står till förfogande, kan användas som eko, låter sig kontrolleras, är helt inriktat på henne, överger henne aldrig, ger henne uppmärksamhet och beundran. Ställer barnet för stora krav på henne (som hennes mor en gång gjorde) är hon ju inte längre lika värnlös, hon låter sig inte tyranniseras, hon kan fostra barnet så att det inte skriker och inte stör henne. Hon kan äntligen tillförsäkra sig hänsyn och respekt eller kväva den omsorg om sitt liv och välbefinnande som hennes föräldrar blev henne skyldiga. Ett exempel kan belysa detta.

Barbara, 35, upplevde i sin terapi först sina dittills bortträngda rädslor, som hörde ihop med en för henne skrämmande händelse. Som tioåring kom hon på moderns födelsedag hem från skolan och fann modern liggande på golvet i vardagsrummet med slutna ögon. Barnet trodde att modern var död och skrek till i förtvivlan. Då öppnade modern ögonen och sade: ”Du har gett mig den bästa födelsedagspresenten, nu vet jag att någon älskar mig.” medlidandet med moderns barndomsöde hindrade i årtionden dottern från att känna att det i moderns uppförande låg en förfärlig grymhet. I sin terapi kunde hon då reagera med vrede och harm över detta.

Barbara som själv hade fyra barn hade visserligen endast få minnen av sin egen mor, men hon kom ihåg det ständiga medlidandet med henne. I början beskrev hon henne som en känslorik, varmhjärtad kvinna som redan tidigt ”öppet berättade om sina bekymmer”, var mycket rädd om sina barn och offrade sig för familjen. Inom den sekt som familjen tillhörde blev hon ofta rådfrågad. Över sin dotter hade modern varit särskilt stolt, berättade Barbara. Numera var hon gammal och skröplig, och Barbara oroade sig mycket för hennes hälsa. Hon drömde ofta att något hade hänt modern och vaknade med stark ängslan.

Genom de uppdykande känslorna förändrades bilden av modern. Framför allt när minnen om renlighetsfostran kom fram upplevde Barbara sin mor som härsklysten, anspråksfull, kontrollerande, manipulerande, elak, kall, dum, småaktig, tvingande, lättstött, exalterad, oäkta och överdrivet krävande. När den länge återhållna vreden upplevdes och blev klarlagd kom dottern med minnen från barndomen som faktiskt tydde på sådana egenskaper. Nu kunde Barbara tillåta sig att upptäcka realiteter och var i stånd att pröva det berättigade i sin vrede. Hon ansåg att modern varit kall och elak mot henne när hon känt sig osäker inför dottern. Modern hade oroat sig mycket för barnet därför att hon med denna omsorg kunde avvärja sin avund gentemot henne. Eftersom modern som barn själv hade blivit mycket förödmjukad måste hon hävda sig inför dottern.

Så småningom smälte de olika bilderna av modern samman till bilden av en människa som på grund av sin egen svaghet, osäkerhet och sårbarhet hade gjort barnet disponibelt för sig. I grunden hade modern, som utåt fungerade så väl, förblivit barn inför sitt eget barn. Dottern övertog den förstående, omhändertagande rollen, till dess hon inför sina egna barn inom sig upptäckte sina dittills försummade behov vilka hon försökte tillfredsställa med deras hjälp.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Jag blev en gång uppsökt av en sjuttonårig flicka med anorexia nervosa som var mycket stolt över att hon nu hade samma vikt som hennes mor hade för 30 år sedan då hon blev räddad i Auschwitz. Under samtalets gång framgick det att den detaljen var det enda dottern visste om moderns förflutna. Modern vägrade nämligen att tala om denna tid och hade bett familjen att inte komma med några frågor. Det är just det hemlighetsfulla som oroar barnen, det som man inte talar om i hemmet, det som rör föräldrarnas känslor av skam, skuld och ångest.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

”The body is the guardian of the truth, our truth, because it carries the experience of a lifetime and ensures that we can live with the truth of our organism. With the aid of physical symptoms it forces us to engage cognitively with this truth so that we can communicate harmoniously with the child within, the child who lives on inside us, the child who was once spurned, abused, and humiliated.

I myself experienced physical “correction” in the first few months of my life. Of course I lived for decades in total ignorance of this fact. My mother told me that I was such a good girl that she never had any trouble with me. She also attributed my “goodness” to the consistent application of her upbringing methods from earliest infancy. This also explains why I had absolutely no memories of that period for such a long time. They started coming back only as a result of the strong emotions uncovered by the last course of therapy I underwent. While those emotions initially expressed themselves in connection with persons other than my parents, I gradually managed to locate their true origins, to integrate them as understandable feelings and thus to reconstruct the history of my early childhood. In this way I lost my old, hitherto incomprehensible fears and was able, thanks to the partial companionship of my therapist, finally to let new tissue grow over the old wounds.

Those fears were bound up primarily with my need for communication, a need that my mother not only did not respond to, but also, consistent with her stringent upbringing methods, actively punished as if it were something reprehensible. The quest for contact and exchange expressed itself initially in the form of crying, then in a desire to ask questions, and finally in the communication of my own thoughts and feelings. But my crying was punished with slaps, my questions were answered with lies, and the expression of my thoughts and feelings was quite simply forbidden. My mother’s withdrawal into a silence that sometimes lasted for days was a constantly impending threat. As she never wanted me to be the way I really was, I had to actively conceal my authentic feelings from her.

My mother was prone to fits of towering rage, but she was completely incapable of reflection and never sought to investigate the reasons for her emotions. Because, ever since childhood, she had lived a life marred by frustration and dissatisfaction, she was constantly accusing me of something or other. Whenever I defended myself against this unjust treatment, sometimes going so far as to actually prove my innocence to her, she interpreted this as a systematic attack on her person and frequently retaliated with ferocious punishments. She confused emotions with facts. As she felt attacked by my explanations, she took it for granted that I was actually attacking her. A capacity for reflection would have been necessary for her to realize that the real reasons for her feelings had nothing to do with my behaviour. But remorse was completely foreign to her. Not once did she apologize to me or express any kind of regret. She was always “in the right.” It was this attitude that made my childhood feel like a totalitarian regime.”
(ALICE MILLER i boken “The body never lies”)

”När en mor upplever sitt späda barn som elakt och destruktivt försöker hon tämja och fostra det. Men om hon sätter sitt hat och sin vrede i relation till smärtsamma upplevelser, vilkas innebörd hon kanske ännu inte förstått, då försöker hon inte fostra barnet utan låter det uppleva sina känslor.”
(ALICE MILLER i boken ”Du skall icke märka”)

Läs även Faderns påverkan

Normala människor

”Det är vanligt att man tycker att ”normala” människor – de vars bortträngningssystem blockerar minnena av övergrepp och kränkningar under barndomen så fullständigt att de aldrig påverkas på något uppenbart sätt – har det bättre än de som söker terapi. Det är den gamla tanken att ”det man inte vet tar man ingen skada av”. Ytligt sett kanske deras liv faktiskt också verkar lättare och behagligare – men detta välbefinnande kräver sin tribut. Även om individen själv kanske inte är medveten om det får alla som lever i ett så totalt förnekande betala ett högt pris, liksom de personer som han eller hon har relationer till, särskilt barn. Livet kan inte bli känslomässigt fullödigt och rikt, eftersom det omedvetna oupphörligt sorterar bort och avvisar eller ändrar varje stimulus som skulle kunna hota att väcka oönskade minnen.

Sheryl till exempel har alltid omedvetet undvikit att bo i hus med två våningar för att aldrig behöva höra någon komma uppför trappan på natten. Fast Sheryl inte vet om det finns det ett begravt minne förknippat med detta ljud. Ljudet i sig är oskyldigt, men det minne av vilket det är en del är det inte. Sheryl skulle kanske minnas upplevelsen i sin helhet en dag om hon utsattes för ett återskapande av bara den inledande delen. Hennes undvikande av tvåvåningshus, skenbart så oskyldigt, bidrar till att garantera att det bortträngda materialet inte aktiveras.

Vilket slags yttre stimulus som helst kan medföra denna typ av hot. Stephen till exempel trivs inte med att bo vid en livlig gata, medan Joanne inte tål att det är ”för lugnt”. Alissa vill inte ha någonting annat än moderna möbler och blir orolig när hon hälsar på hos sina vänner som bor utanför stan och som älskar antikviteter. Hon sover aldrig lugnt i deras hus och förstår inte varför. Anita måste se till att dörren till hennes sovrum antingen är helt öppen eller stängd, eftersom ljuset i springan när en dörr står på glänt på natten skrämmer henne. Patrick avskyr det dämpade ljudet från en teve genom väggen, Ben tål inte när det är stökigt hemma. Tina vägrar att äta på restauranger där man inte kan sitta med ryggen mot väggen eller arbeta i ett kontorslandskap där det inte finns några skiljeväggar som går ända upp i taket. Gloria undviker biografer och andra instängda ställen med mycket folk på grund av sin motvilja mot andra människors ”irriterande” vanor som att knäppa med knogarna och tugga tuggummi.

Dessa undvikande beteenden är oftast inte uppenbara för en utomstående iakttagare, men om någon skulle ställa en fråga angående dem skulle de ges en rationell förklaring. Den medvetna delen av psyket tillhandahåller en ursäkt för andra likväl som för personen själv (som ofta är medveten om den motiverande rädslan utan att känna till dess upphov). ”Jag avskyr att alltid behöva springa upp på övervåningen för att hämta någonting”, skulle Sheryl kunna säga om sitt val av hus, medan Alissa skulle kunna säga: ”Jag har aldrig tyckt om sådana där möbler.” ”Jag fryser (eller blir svettig) när jag äter på uteserveringar”, skulle Tina kunna säga, eller: ”Jag gillar inte deras mat.” På liknande sätt kan man helt enkelt se det som en dygd att alltid ha ett perfekt städat hus (eller finna tröst i ett stökigt) eller hitta ett annat skäl att välja ett jobb hos ett företag med arbetsrum där man kan stänga om sig. Man kan hitta andra skäl till att alltid vara den sista i familjen som går och lägger sig eller till att man har nattlampor i alla rum plus hallen och så vidare. Med undantag för extremfallen, som ofta kallas ”fobier”, sker detta utsorterande så smidigt att det helt enkelt blir en del av individens ”personlighet” och aldrig ses som något mer än det.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

Läs även Bortträngning och Verkliga människor

Prestationsbaserad självkänsla

”Om föräldrarna har ställt hårda villkor för sin kärlek börjar barnet anpassa sig till dessa villkor. ”Du måste förändras innan jag kan acceptera dig” är en replik som berövar barnet dess eget jag. Barnet börjar prestera sitt liv i stället för att leva det. Att prestera sitt liv innebär att en människa jagar sitt eget värde, presterar sitt egenvärde. Hon duger och är bra sedan när, om bara, ifall… Hon blir en människa som aldrig får vila. Vilan kommer genom övertygelsen om att hon är bra och duger sådan hon är. Men eftersom den övertygelsen fattas henne måste hon söka efter den. Var söker hon den? I prestationerna, titlarna, utnämningarna, löneförhöjningarna, befordringarna. Hon blir en människa som alltid har bråttom. Bråttom till vad? Bråttom till sitt eget jag, där vilan finns, där man stannar upp och är. Men det här vet hon inte, hon har ju aldrig stannat upp. Hon kan inte stanna upp eftersom det skulle innebära att hon tvingades konfronteras med sin egen känsla av värdelöshet. Det är för smärtsamt, då är det lättare att insjukna i arbetsnarkomani, få magsår eller infarkt.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Barn av livet”)

”Eva var socialt och intellektuellt begåvad, hon var omtyckt och behövd av sin familj, sina vänner och arbetskamrater och hon var både en mycket kompetent yrkeskvinna och en god mor och hustru som var duktig på att sköta om hemmet och familjens relationer. I hela sitt fyrtioåttaåriga liv hade hon orkat och klarat av sina åtaganden och gjort mer än vad som förväntats av henne både privat och på jobbet. Hon fick mycket beröm för sin duglighet och fick ofta höra att hon var oumbärlig, något hon under större delen av sitt liv hade uppfattat som den största komplimang. På senare tid hade hon emellertid kunnat känna att oumbärligheten hade en besk eftersmak…

Ganska snart förstod jag av hennes berättelse att hon, i likhet med de flesta andra i hennes situation, inte hade fått plats i sitt eget liv. Därför blev frågorna om vem hon var, vad hon ville och vilka behov hon hade starkt ångestfyllda. Att hon kunde ha egna behov och intressen hade hon inte förstått tidigare. Tidigt i livet hade hon fått lära sig att hennes uppgift var att se till att andra blev glada och hade det bra, och endast när hon lyckades göra mamma och pappa nöjda hade hon blivit sedd och uppmärksammad av dem. Hon hade blivit den duktiga flickan föräldrarna behövde som ett kvitto på sin egen duglighet som föräldrar.

Evas föräldrar hade varit snälla och omtänksamma personer, men de hade båda varit olyckliga och upptagna av sig själva och sina egna problem. Fadern hade satsat på karriären och när han var hemma fick han inte bli störd, då han behövde vila och hämta krafter. Moderns livsuppgift var att backa upp sin make i hans viktiga arbete och att ta ansvar för hem och barn, men hon hade inte känt sig tillfreds i rollen som hemmafru. Eftersom hon hade allt hon kunde önska sig i livet, enligt den tidens samhälleliga normer och värderingar, kunde hon inte beklaga sig inför sin man eller för sina väninnor. Istället vände hon sig till Eva och gjorde sin dotter till sin samtalspartner och förtrogna väninna. Det blev Eva som fick bära moderns frustration över att vara instängd i hemmafrurollen och det blev Eva som fick trösta och muntra upp sin mamma när hon sjönk ner i depression och förtvivlan.

Följden blev att Eva från sin tidiga barndom fick lära sig att hennes egna känslor och behov var ointressanta, därför att ingen tog hänsyn till dem. För att få kärlek och uppmärksamhet från sina föräldrar formades hon medvetet och omedvetet till att bli som de önskade. Hon var duktig i skolan och hemma tröstade hon sin mamma och gjorde henne glad genom att hjälpa till med städning, matlagning och passning av småsyskonen. När pappa var hemma blev hon en fena på att inte synas eller höras, så att han kunde få lugn och ro. Därför fick hon ofta höra av sina föräldrar och av andra vuxna att hon var duktig och snäll. Genom att prestera fick hon bekräftelse och kärlek från föräldrarna och hon utvecklade vad vi psykologer brukar kalla för prestationsbaserad självkänsla.

En prestationsbaserad självkänsla innebär att man endast upplever att man har ett värde, att man duger i sina egna och i andras ögon, om man presterar något. Ofta är personer som har utvecklat en prestationsbaserad självkänsla ovetande om hur och varför de fungerar som de gör. I vår tid passar denna typ av personlighet som hand i handske, då samhällets ideal och värderingar signalerar att vi ska vara effektiva, prestera och vara duktiga för att nå uppskattning och få bekräftelse. Den som har mest och hinner mest vinner! Människor som fungerar på det sättet har många fördelar därför att de ofta blir oumbärliga både på jobbet och privat. Vilken arbetsgivare vill inte ha medarbetare som ständigt överträffar sig själva i sina prestationer? Och vilka föräldrar tycker inte att det är roligt att kunna säga till vänner och bekanta att Lisa ännu en gång fått högsta betyg i alla ämnen och att hon fått ett nytt stipendium?

Som i så många andra sammanhang är det en fråga om proportioner. Det är en viktig drivkraft att vara duktig och att prestera i de flesta människors liv och det är inget fel eller skadligt med det. Problemet uppstår när vi grundar vår identitet på vad vi gör och inte ger utrymme för drömmar, vila och avkoppling och vi helt enkelt saknar möjlighet att ”bara vara”. När vi grundar vår identitet och uppfattning om oss själva i en aktörsroll riskerar vi förr eller senare att drabbas av ohälsa. Ett sådant liv gör att vi känner oss väldigt tomma inuti. För en person som fungerar på det sättet blir livet en flykt undan sig själv och sitt känsloliv – det är starkt ångestfyllt att konfronteras med sin inre tomhet och intighet. Det finns en djup, ofta omedveten längtan och ett otillfredsställt behov av att bli sedd och älskad för den man är, bortom sina prestationer, men de bortträngda känslor som är förknippade med de behoven är ofta så smärtsamma att det känns lättare att lägga locket på och fortsätta fly än att möta sig själv.”
(FREDRIK BENGTSSON i boken ”Att få bitarna på plats”)

”Det barn som blir sett och får sina känslor speglade av sina föräldrar lär sig att de egna känslorna och behoven är viktiga och något värt att ta på allvar. Det barnet utvecklar förmågan att se sig själv och att se till sina egna behov när de blir äldre. För barn med en uppväxt som påminner om Evas blir erfarenheten istället att de egna behoven är oviktiga och att livet går ut på att se och spegla andra i deras känslor.

Vi blir det självutplånande barn Alice Miller talar om i boken med samma titel och för med oss det beteendet som en del av vår identitet in i vårt vuxna liv. Vi utvecklar ett falskt själv, det vill säga en identitet som inte bygger på den vi innerst inne är utan på det vi gör. Det paradoxala är att människor som är så kompetenta och dugliga som Eva enligt gängse uppfattning borde ha utvecklat en stark och stabil självkänsla. Men det är istället tvärtom. Allt de tar sig för gör de utmärkt bra, vilket gör att andra beundrar dem och känner avund. De är framgångsrika inom de olika områden som är viktiga för dem, men det tjänar ingenting till. Så snart de inte är på toppen, eller får berömmelse och erkännande för sina prestationer, upplever de depression, tomhetskänslor och meningslöshet. Glädjestunderna är alltför få och alltför kortvariga.

Det är med en sådan bakgrund vi som vuxna oreflekterat fortsätter att nonchalera oss själva och uppoffrar oss på arbetet och i våra privata relationer. Prestationen är den drog vi använder oss av för att känna oss dugliga, men vi lider brist på bekräftelse för de personer vi är. För en del går det beteendemönstret för långt i förhållande till de biologiska och psykologiska begränsningarna och leder in i olika tillstånd av utmattning eller sjukdom. För dem som får hjälp och vägledning kan kollapsen bli en konstruktiv och meningsfull vändpunkt. Andra går under och fastnar i depression och psykisk ohälsa.”
(FREDRIK BENGTSSON i boken ”Att få bitarna på plats”)

Produktionen av ondska

”Upptäckten att de egna föräldrarna är onda, liksom bearbetningen av den upptäckten är kanske den svåraste och mest plågsamma uppgift en människa kan utsättas för. De flesta klarar det inte och stannar kvar i rollen som offer.”
(M SCOTT PECK i boken ”Lögnens folk”)

”När ett barn på ett påtagligt sätt konfronteras med ondska som finns hos föräldrarna, är det högst sannolikt att det kommer att misstolka situationen och tro att det är hos honom eller henne själv som ondskan har sitt säte.”
(M SCOTT PECK i boken ”Lögnens folk”)

”Påståendet att enbart män bär skulden för världens tillstånd idag kan lika lite som ett fördömande av kvinnorna bidra till att blottlägga produktionen av ondska, förstörelseraseri, våld och perversioner och kämpa mot den. Båda könen har i alla tider deltagit i denna produktion. Både mödrar och fäder har ansett att det var deras plikt att tukta sina barn och en självklarhet att de skulle tillfredsställa sin ärelystnad och andra behov med hjälp av barnet. Aggressiva reaktioner från barnets sida mot detta missbruk av dess person kvästes, och därigenom lades grunden hos barnet till ett destruktivt beteende i vuxen ålder. Och ändå måste det alltid ha funnits enstaka föräldrar som till barnet förmedlade något som uppvägde den grymhet det utsatts för. Framför allt måste det ha funnits hjälpande vittnen i form av barnjungfrur, hembiträden, mostrar och fastrar, farbröder och morbröder, far- eller morföräldrar, som inte hade till uppgift att tukta barnet och ge detta sken av kärlek och som själva hade upplevt kärlek som barn. Om det inte hade varit så hade mänskligheten varit utdöd för länge sedan. Om det å andra sidan hade funnits fler kärleksfulla mödrar och fäder skulle vår värld se annorlunda ut; den vore mer människovänlig. Människorna skulle ha haft en klarare föreställning om vad kärlek är om de hade upplevt kärlek i sin barndom, och det vore otänkbart att levnadstecknare skulle använda ordet kärlek om det som i själva verket var fängelse, koncentrationsläger, kylanläggning, skönhetssalong eller narkotikahandel. Men enligt de flesta biografier hade Stalin och Hitler ”kärleksfulla mödrar”.

När det anses som bevis på kärlek att aga ett barn leder det till en förvirring som längre fram bär sin frukt. När dessa barn verkar på politikens område fortsätter de det förstörelsearbete som en gång satts igång mot dem men spelar samtidigt välgörarens roll, för så gjorde deras föräldrar en gång. Både Stalin och Hitler menade bara väl, sades det. Mördandet var bara ett nödvändigt medel för ett gott ändamål. Denna ideologi förmedlades till dem av båda föräldrarna. Om det inte varit så, om den ena föräldern hade fungerat som hjälpande vittne och skyddat barnet mot den andres våld och kärlekslöshet, då hade dessa barn inte som vuxna blivit förbrytare.

Krigsmaterialet iordningställs visserligen av män, men förvirringen i deras huvuden är slutprodukten av uppfostringsmetoder och behandlingssätt som kvinnor och män i föregående generation är ansvariga för. En mors absoluta makt över sitt lilla barn har inga gränser. Hon avkrävs inga kvalifikationer. Därför är det absolut nödvändigt att närmare undersöka och sätta sig in i vilken verkan en sådan okontrollerad makt har för att genom de kunskaper man får fram kunna minska dess skadeverkningar för framtiden.”
(ALICE MILLER i boken ”Den dolda nyckeln”)

Recovery

“RECOVERY

12. Recovery and growth are discovering and gently unearthing the true self (child within) so that it can exist and express itself in a healthy way, day to day. It also means restructuring the false self or ego to become a more flexible assistant (“positive ego”) to the true self. Some other results: growth, creativity and aliveness.

13. Such self-discovery and recovery is usually best accomplished gradually and in the presence of safe, compassionate, skilled and supportive people. Recovery is a cyclical process, and while it has its moments of peace, joy and liberating self-discovery, it is also common to experience periods in which confusion, symptoms and suffering intensify. Participation in supportive recovery groups teaches the person how to deal with their emotions, symptoms and with their growth and accomplishments in the recovery process. With commitment to and active participation in recovery, this healing process may take from three to five years or more.

14. By listening, sharing and reflecting in a safe environment, the trauma survivor begins to remember what happened. They begin to reconstruct the physical, mental and emotional fragments of their memory that were previously and healing kind of uncovering and remembering involves a process that evolves slowly over time.

15. During recovery the survivor learns to experience, express and tolerate emotional pain, and by doing so experience its movement and transient nature. This is the opposite of being overwhelmed by and mired in the stagnant pain and numbness of depression, which is commonly accompanied by disabling anxiety (i.e., fear).”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “The truth about depression”)

Fotnot: här kan du läsa det som föregår ovanstående text

“Part of recovery is to discover ourselves, our Child, and how we use these ineffective means of relating to ourselves, to others and to the universe. This can be most productively accomplished during the working stages of recovery.

While it is clear that we are surviving, it is also true that we experience a good deal of pain and suffering. Or we become numb. Or we alternate between suffering and numbness. Slowly we become aware that these very skills and defences that allowed us to survive as mistreated infants, children and adolescents, do not work well when we try to have healthy, intimate relationships as adults. It is the frustration of this mistreatment, this suffering of co-dependence and this failure in our relationships that do not work for us, that push and at times even force us to begin looking elsewhere than these ineffective methods. Looking elsewhere can trigger our recovery.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av Jeremiah Abrams)

”To rediscover our True or Real Self and heal our Child Within, we can begin a process that involves the following four actions.

1. Discover and practice being our Real Self or Child Within.
2. Identify our ongoing physical, mental-emotional and spiritual needs. Practice getting these needs met with safe and supportive people.
3. Identify, re-experience and grieve the pain of our ungrieved losses or traumas in the presence of safe and supporting people.
4. Identify and work through our core issues (described below).

These actions are closely related, although not listed in any particular order. Working on them, and thereby healing our Child Within, generally occurs in a circular fashion, with work and discovery in one area a link to another area.

Survival

To get to the point of recovery, we must survive. Survivors are by necessity co-dependents. We use many coping skills and ego defences to do this. Children of alcoholics and from other troubled or dysfunctional families survive by dodging, hiding, negotiating, taking care of others, pretending, denying and learning and adapting to stay alive using any method that works. They learn other often unhealthy ego defence mechanisms, as described by Anna Freud and summarized by Valliant. These include: intellectualization, repression, disassociation, displacement and reaction formation (all of which if overused can be considered to be neurotic) and projection, passive-aggressive behaviour, acting out, hypochondriasis, grandiosity and denial (all of which if overused can be considered immature and at times psychotic).

While these defences are functional in our dysfunctional family, they tend to work poorly for us as adults. When we attempt to participate in a healthy relationship, they tend not to further our best interests. Using them stifles and stunts our Child Within and promotes and reinforces our false or co-dependent self.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av Jeremiah Abrams)

“Awakening (Emergent Awareness)

Awakening is the first glimpse that “things” or “reality” are not what we thought. Awakening is an ongoing process throughout recovery. To begin, we generally require an entry point or trigger – anything that shakes up our old understanding or belief system of reality, of the way we thought things were.

Because our True Self is so hidden, and because our false or co-dependent self is so prominent, awakening may not come easily. Nonetheless, it often happens. I have witnessed this process in hundreds of children of trauma. The entry point or trigger may range across a wide spectrum. It may start with hearing or reading someone describe their own recovery or own True Self, or being “sick and tired” of our suffering, or beginning to work seriously on another life problem in counselling or therapy. For others, it may be attending a self-help meeting or an educational experience, reading a book or hearing about it from a friend.

At this time, we often begin to experience confusion, fear, enthusiasm, excitement, sadness, numbness and anger. These mean that we are beginning to feel again. We begin to get in touch with who we really are – our Child Within, our Real Self. At this point, some people will give up – will go no further. They find it easier and more “comfortable” to retreat back into their false or co-dependent self (i.e., into a relapse of co-dependence) because these feelings are frightening.

Those who are recovering alcoholic, other drug dependent, or dependent upon other unproductive behaviour, such as overeating or compulsive gambling, may begin to experience a relapse. Or they may precipitate another form of shame-based compulsive behaviour, such as spending money that they do not have. But this awakening can be an opportunity to take a risk or a plunge to discover our whole self, our aliveness and even eventually our happiness.

Beginning to deal with Core Issues

An issue is any conflict, concern or potential problem, whether conscious or unconscious, that is incomplete for us or needs action or change.

There are at least 14 core issues in the recovery of our Child Within that we can work through. Eight of these have been described by clinician and authors, including Gravitz and Bowden, Cermak and Brown, and Fischer. These core issues are: control, trust, feelings, being over responsible, neglecting our own needs, all-or-nothing thinking and behaving, high tolerance for inappropriate behaviour and low self-esteem. To these I have added being real, grieving our ungrieved losses, fear of abandonment, difficulty resolving conflict, and difficulty giving and receiving love.

As problems, concerns, conflicts or patterns come up in our life, we can bring them up with selected safe and supportive people. At first it may not be clear just which of these core issues – or perhaps more than one of them – is involved for us. Core issues do not present themselves to us as an “issue.” Rather, they present at first as problems in everyday life. However, with persistent considering and describing how we feel, it will generally become clear which issue are involved. This knowledge will be helpful in gradually getting free of our confusion, discontent, and unconscious negative life patterns (repetition compulsions).

Transforming

Through various ways, including being real, self-reflection, therapy groups, self-help groups and counselling, many people are transforming their lives to become more free, whole and fulfilling.

Transformation is a changing of form, a forming over, a restructuring. Ultimately it is a shift from living our life to get somewhere to living our life as an expression of our being. When we transform, we transform our awareness or consciousness. We switch from one domain of reality and being to another. Through such change, we grow and transcend to higher, more empowering, more peaceful and more creative levels of being. At the same time that we experience more personal power and more possibility and choice, we also begin to take more responsibility for making our lives work.

In the transforming stage of recovery we work to expose the vulnerable parts of our Child Within and almost paradoxically at the same time claim the power that is inherently there, within our child. We transform the burdensome and often dysfunctional parts of our lives into positive and more functional ones. For example, when we identify, work through and change our core issues, we may make some of the following transformations.

Making such changes in our lives may not come easily. We have to work at it by risking and telling our story to close people who are safe and supportive. However, when we transform, we generally don’t just one day feel a low self-esteem, wish we felt better about ourself, and the next morning awaken with a healthy self-esteem. Rather, there are specific steps in this kind of life-changing work.

After becoming aware of core issues, we now work with them. Becoming more aware, we act on what we experience, calling things for what they are. We learn to respect our own internal monitoring system – our senses and reactions. Ignoring or neglecting this crucial part of us is now a thing of the past. We are open to our feelings, senses and reactions, all an important part of our Real Self.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av Jeremiah Abrams)

”Ju bättre orienterade vi är i vår levnadshistoria, desto bättre kommer vi att kunna genomskåda manipulationer, var de än uppträder. Det är vår barndom som så ofta hindrar oss i detta. Det är vår gamla, aldrig fullt upplevda längtan efter goda, ärliga, kloka, medvetna och modiga föräldrar som kan vilseleda oss så att vi blundar.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Some Steps in Transforming and Integrating Recovery Issues in Healing Our Child Within

Recovery Issues……………………Early…………………………….Middle.…………………….Advanced……………………………Recovered
Grieving.…………………………..Identifying our losses…………Learning to grieve.………..Grieving ………………………….….Grieving current losses
Being real………………………….Identifying our real self………Practicing being real………………………………………………….Being real
Neglecting our own needs……Realizing we have needs…….Identifying our needs……..Beginning to get our needs met……..Getting our needs met
Being over-responsible………..Identyfing boundaries………..Clarifying boundaries…….Learning to set limits………………..Being responsible for self,
for others, etc……………………………………………………………………………………………………………………………………….with clear boundaries
Low self-esteem………………..Identifying………………………..Sharing………………………….Affirming……………………………..Improved self-esteem
Control…………………………..Identifying…………………………Beginning to let go…………..Taking responsibility………………Taking responsibility
………………………………………………………………………………………………………………………………………………………….while letting go
All-or-none…………………….Recognizing and identifying……Learning both/and choices……Getting free……………………….Freedom from all-or-none
…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..choices
Trust…………………………Realizing trusting can be helpful…….Trusting selectivity………….Learning to trust safe people…….Trusting appropraitely
Feeling……………………..Recognizing and indentifying……….Experiencing………………….Using………………………………….Observing and using
High tolerance for………….Questioning what is.…………………Learning what is………………Learning to set limits…………..Knowing what is appropriate,
inappropriate behavior…….appropriate and what is not…………………………………………………………………………………..or if not, asking a safe person
Fear of abandonment……..Realizing we were abandoned……..Talking about it…………………Grieving our abandonment……..Freedom from fear of
……………………………….or neglected………………………………………………………………………………………………………..abandonment
Difficulty handling and……Recognizing and risking………Practicing expressing feeling…….Resolving conflicts………………..Walking through current
resolving conflict……………………………………………………………………………………………………………………………………..conflicts
Difficulty giving and…………Defining love…………………..Practicing love…………………..Forgiving and refining……………..Loving self, others and
receiving love………………………………………………………………………………………………………………………………………..Higher Power”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken ”Healing the Child Within”)

”Recovery is a process, not an event.”
(TERENCE T. GORSKI)

“In recovery the goal is progress, not perfection.”
(CHARLES L WHITFIELD i boken “Wisdom to know the difference”)

Läs även Läkning

Reparenting

”Jag behandlar mig själv så som jag blev bemött som barn.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”)

”The Inner Child does not trust words. It believes in actions. It gets deeply hurt and disappointed when we make promises and then break them. If that happens a lot, the Child hides and carries anger and resentment. Who wouldn’t? In the outer world, we build respect and credibility when we keep agreements. The same is true in the world of Inner Parenting. In order to build a trusting relationship, it is essential that we ask the Inner Child what it needs. By listening and then responding appropriately, we show the Child that we mean what we say. We demonstrate that we truly want to take better care of it.

If you find that you have difficulty following through on your promises to the Inner Child, find a support group of some kind. State your goal of re-parenting your Inner Child and get help. You don’t have to do this all alone, but you do have to do it for yourself. I have seen miracles in support groups.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)

”The most difficult aspect on learning how to be a better parent to your ”inner child of the past” is developing respect for these childhood feelings. Because we want to be mature, we may be ashamed or contemptuous of the part of ourselves we call ”childish.” We may attempt to bulldoze, intimidate or ignore these feelings. If you do this you are on the road to unhappiness and alienation from yourself. Instead, you must realize that you could not – then or now – determine your childhood. Whatever your parents’ attitude were, whether hypochondriacal, perfectionistic or overindulgent, these attitudes were beyond your control and they will always play a role in your life, in what you fear, what you feel, what you hope for.

Because of this, your opportunity for achieving satisfaction in life lies in accepting your “child of the past” respectfully. What you can change are the parental attitudes you hold toward yourself which currently cause you pain and unhappiness and limit your efforts to find satisfaction.”
(W. HUGH MISSILDINE i boken ”Your inner child of the past”)

”From my own clinical experience, it has become clear that in order to heal an abusive past, we need to work with each inner child individually. We need to work with the inner infant, the one who screamed for attention and touch; the two-year-old, the one who was not allowed to get angry; the six-year-old, the one who had no friends; the eleven-year-old, who was a victim of incest; the fifteen-year-old, the one who felt fat and ugly. To become more fully present in our own lives, we must invite all of these children back into their interior home to be nurtured and healed.

By taking the reader step-by-step through the experiences of the past, Cathryn shows us how to re-parent each inner child. As we master the developmental tasks that were missed in earlier times, we can then choose not to reenact destructive adult behaviors. We learn that we no longer need to believe – as we did as children – that dysfunctional behavior will get our needs met.

For example, if we can now relate to the infant within in a constant, loving way, its needs can begin to be met, and we will not have to become overly dependent in our adult relationships. Similarly, if we can give rein to our repressed toddler’s need to explore, we may be able to overcome our adult fear of risk and success.

By doing this work, we can begin to have compassion for our inner children and to develop new skills, integrate lost feelings, and manifest new behaviors that will empower us to move on to the next stage of development. Eventually, we can become the loving and gentle, yet firm parents that we did not have as children.

Inner child work demands courage and tenacity, and a desire to take a hard, honest look at ourselves. I believe this work is more than well worth the effort, because it is through our inner child that we find our spirit. Erik Erikson says that the greatest sin of all is the mutilation of the child spirit. If the spirit of a child is allowed to grow, then the child can make decisions that promote life and trust. For those raised in dysfunctional families, it is the path toward sanity.

Trusting ourselves and others is very difficult for those from dysfunctional homes. But through inner child work, we can begin to do the reparenting that is necessary for rekindling hope and for moving along the path toward wholeness.”
(ROKELLE LERNER i förordet till boken ”The inner child workbook” skriven av CATHRYN L. TAYLOR)

”In a dysfunctional family where it was dangerous for the Inner Child to express feelings, heavy protection may have been necessary. For instance, it may not have been safe to let vulnerability or anger show. Many adult survivors of child abuse tell about how they were threatened or punished severely if they cried after being abused. Parents commanded them to “stop crying or I will really give you something to cry about!” The tragedy is that self-protection through numbness, emotional armoring, escape, or withdrawal actually damages the Inner Child, especially its vulnerable aspect.

If we did not grow up with examples of healthy protective parenting in our environment, then we need to cultivate that ability in ourselves. This may appear difficult (or even impossible), but it can be done. It is an essential aspect of re-parenting.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)

”We nurture and protect the Child Within by calling forth a part of us called the Inner Parent. This Parent Within learns how to do its job from our own parents or caregivers in childhood. If they were good models of healthy parenting, then we develop a strong and loving Inner Parent. But if we have had inadequate parenting in childhood, we don’t know what a healthy parent-child relationship feels like. For this reason, people who were raised in dysfunctional families have great difficulty responding to the needs of their Inner Child. The Inner Child of such an adults is often very sad or angry. An Inner Child has to fend for itself resents not having Inner Parents to help and guide it. When it looks for care and protection, nobody’s home. Ultimately the Child is left feeling frightened, sad, angry, lonely, and empty.

The paradox is that many adults whose Inner Child is abandoned do have well-developed nurturing and protective abilities. But unfortunately they have turned these abilities outward toward others. They nurture and protect everyone but themselves. Their family members, friends, neighbors, employers, coworkers, clients all come first. Their Inner Child comes last.

In childhood, many of these individuals had to be “little parents” to their siblings or to their real parents (who were drunk, ill, or absent). They had to do this in order to survive. But unfortunately, they continue in adulthood to rescue others, when it is no longer necessary for survival. The rewards for being a rescuer are many: approval from others, jobs, money. After all, rescuers are so handy to have around. They are often dependable, hard workers.

Certainly there is nothing wrong with dependability, but when it is used exclusively for the benefit of others, to the detriment of the Inner Child, then something is very wrong. There is an old phrase, “Charity begins at home.” What good is it to care for others when one’s own Inner Child is locked up at home starving to death?”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)

”Countless clients and workshop participants have said that it is the easiest thing in the world to give love and care to others, but that when it comes to nurturing themselves it is a different story. In fact, they often describe self-nurturing as the most difficult task they have ever had to do.

We grow up being told to be unselfish, to share, to put others first. The golden rule is taught in a distorted form. It admonishes us to love others as you love yourself. But the “as you love yourself” part gets overlooked. The paradox is that a person who doesn’t care for and nurture him or herself has less to give to others: less energy, less enthusiasm, and less love.

It is a well-known fact that focusing all of our nurturing abilities (our Nurturing Parent) toward others, to the detriment of our own self-care, creates co-dependent relationships. Marla is preoccupied with the problems of her drug-addicted boyfriend, Todd. She rescues him at every turn. She loans him money and makes his car payments when he has spent all his money on drugs. When he misses work, he talks her into calling his boss with excuses for his absence. She readily complies.

Marla’s Nurturing Parent is off rescuing Todd’s Inner Child (who becomes panic-stricken when faced with the consequences of his irresponsible behavior). She does not want to see his Inner Child hurt. So she tries to help him avoid the consequences of that behavior. But the fact is that Todd, not Marla, is responsible for his Inner Child. In taking over the job of being the Protective and Nurturing Parent to Todd’s Inner Child, she neglects her own Inner Child. She feels exhausted and anxious much of the time.

In a dialogue with her Inner Child, Marla hears the truth in no uncertain terms: “Take care of me! I’m your own child. Todd is a grown-up. Let him take care of his own kid. You take care of me. I’m sick and tired all the time because nobody is here for me. I’m starving to death. Help me.”

With the help of Co-dependents Anonymous or C.O.D.A. (a 12-step program for co-dependence) and continued dialogues in which she re-parented her Inner Child, Marla broke free from the destructive relationship. When she stopped rescuing her boyfriend, he found another co-dependent woman to “play mother” to his Inner Child. His addiction became worse and he finally ended up bankrupt and abandoned by his drug-using friends. When a desperate Todd contacted Marla once again in hopes of being rescued, she was able to say no. Thanks to the strength she had developed from both her involvement in C.O.D.A. and her re-parenting process, she was able to care for her Inner Child. No longer would she collude with Todd and prolong his unhealthy dependence on her. She was heeding her own Inner Child’s plea: Take care of me!

Opening your heart to the needs of your own Inner Child is the true beginning of re-parenting. Finding the Nurturing Parent Within and turning that tender loving care inward on a daily basis is the first step toward healing your own Inner Child.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)

“For those who were raised in dysfunctional families, boundaries and limit-setting are important issues. This is true for those who had overprotective or controlling caregivers as well as for those who suffered abuse or were abandoned. Under the guise of having the child’s best interest at heart, overprotective parents hover like surveillance helicopters or smother the child with demands and pressures. As one man put it, “My mother was all over me like a blanket, always prying and meddling in my life.”

Overprotective parents themselves have an abandoned and terrified Inner Child. They see the world through fear-colored glasses, obsess about all manner of real or imagined dangers. What results is an atmosphere of anxiety and vigilance in the home. Such parents never cease to remind their children about the menaces lurking around every corner. They make mountains out of molehills and create chronic tension in the child. This is not healthy protectiveness. It is CONTROL. It usually creates submissiveness and depression in the child, active rebellion, or a pattern of over-responsibility in which the child takes care of the parent.

This kind of controlling behavior can literally drive others to drink, drugs, etc. After all, it is like living with the CIA, the FBI, and the local police all wrapped up in one. Instead of being there to “protect and serve,” the overprotective parent disempowers others, making them feel incapable of managing their own lives or taking care of themselves. Children of overprotective parents may suffer as much as children who were neglected or physically violated. They grow up without developing healthy boundaries, so their boundaries become very fuzzy. They are used to being swallowed up and given no privacy or separateness. They may wear a suit of armor to defend against invasion of their personal space. In close relationships many of these individuals flip back and forth between two extremes: fusing with others prematurely and then pushing them away abruptly. Either way there is rigidity, reactiveness, and a sense of not having a choice in the matter. This relationship pattern becomes a habit that is repeated compulsively over and over again. The development of both a Nurturing Parent and Protective Parent Within can help to change this compulsive pattern.

Needless to say, survivors of child abuse and neglect are sorely in need of protection. Again, they will need to look for and find it inside. Otherwise they can spend a lifetime looking for someone else to be their Protective Parent. This freezes them in the role of helpless victim and never gets to the roots of their feelings of abandonment and emptiness.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)

Läs även Intimacy, Kontakt med inre barnet och Recovery

Results of unresolved trauma

”Potential Results of Unresolved Trauma*
Problems Characteristics

Life Trauma changes a normal life (e.g., may alter: beliefs, thoughts, feelings, decisions, choices, expectations, behaviors, relationships, vulnerabilities and life events); false self runs life

Relationship Choosing friends who have been or feel victimized (instead of healthier ones); loss of friends; irritability/aggression/bullying; re-victimization; withdrawal; isolation; boundary problems

Thinking Problems remembering and focusing; inhibited imagination, creativity, and choice-making ability; confusion; delayed information processing

Mental health Chronic or complex PTSD; alcohol/other drug problems; behavior, mood, anxiety, somatoform, eating, sleep, impulse control, personality, dissociative, and/or psychotic disorders, including depression

Lessening/numbing emotional pain A style of confusion, self-distraction or distracting; alcohol or drug misuse or abuse; varying levels of dissociation; core recovery issues

Age regression Ordinary age regressions, sometimes with flashbacks and abreactions; dissociation, often leading to re-victimization

Repetitions (of the trauma) Dangerous risk-taking; reenactments of aspects of the event, such as promiscuity or prostitution after molestation, or feeling choked and exhausted anytime adrenaline increased; provoking attacks

Self-punishment Provoking attacks on self or others; low self-care; repeated dysfunctional choices in relationships, with problematic results; self-mutilation; isolation, suicidality

Repeated somatic complaints or illness Aches and pains (e.g., abdominal and other body aches, including back pain, headaches); decreased immune response; functional and organic illness; disability; Doctors’ office visits

* Expanded from Nader 2001; Felitti et al. 1998, Walker et al. 1999, McCaulley et al. 1997: see Whitfield 2003.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “My recovery”)

Läs även Bortglömda trauman, Chock & Trauma och The process of wounding

Rädslans ursprung

“Nästan all rädsla kommer från barndomen, och en gång var vi alla barn. När vi sedan växer upp och betraktar oss själva som vuxna tror vi gärna att vi är alltigenom vuxna. Vi glömmer att det lilla barnet vi en gång var alltid på ett eller annat sätt lever kvar inom oss – på gott och ont. Det goda är att barnet inom oss gör att vi håller oss emotionellt levande och rörliga.

– Han har barnasinnet kvar, säger vi om vissa människor som långt upp i åren förblir entusiastiska, kvicka och nyfikna.

Men barn är inte alltid bara glada. Barn är också tjuriga, obstinata, bråkiga, dominanta och – rädda!

När det lilla barnet inom oss känner skräck tror vi att det är jag – den vuxna människan – som är rädd. Barn och vuxen går ihop – delar på samma känsla.

Man kan även se denna situation som ett okomplicerat rollspel. Du som är vuxen är senior – men du har också en version av dig själv som aldrig blir äldre än fem år – junior.

När skräck och ångest rasar inom dig – senior, måste du ibland förhandla med – junior.

Man kan också se det som en barnslig bild. Du – den vuxne – är som en känguru. Högväxt, ståtlig och orädd – full av förnuft, snabbhet och erfarenhet. Men i den där lilla skinnpåsen på magen ligger det en liten miniversion av dig och darrar och undrar varför världen är så stor och farlig.

Då måste den stora kängurun böja sin långa hals och prata med den där lilla ungen som inte begriper bättre. Lugna ner henne, krama om henne och helt enkelt förhandla om situationen. Se på sitt mini-jag med kärlek, ömhet och massor av förståelse. Så där liten, rädd och vilsen var ju jag alldeles nyss!

Det är aldrig för sent att skaffa en lycklig barndom… Det är en sanning som tål att upprepas.

Allt det som gjordes mot oss som barn lever kvar. Särskilt det som skadade oss.

Men det behöver inte bli en börda och ett ok, om du vågat plocka fram det lilla barnet som en gång var du, klappa om det och förklara – och sedan stoppa tillbaka det i sin lilla påse.

När vi kan möta barnet i den vuxne, kan vi vinna de flesta inre konflikter istället för att bara vara utlämnade, desperata och uppgivna. Det farliga är inte rädslan i sig – det är allt det vi tar till för att dölja och förinta den.

Så mycket missbruk av alkohol och droger har börjat för att just döva rädsla, blyghet, osäkerhet och ångest.

Men vi behöver inte döva någonting om vi vågar möta det missförstådda, avvisade barnet inom oss. Och vem kan trösta det barn som en gång var du – bättre än du själv?

Se barnet inom dig, tyck om det, respektera det, trösta det. Älska det. Inse att det har något att lära dig varje dag. Och något spännande att berätta och påminna dig om. Sanningen om dig själv.

Förhandla med barnet inom dig i stället för att låtsas som om det inte finns. Att vara vuxen på allvar är också att våga vara barn – på allvar. Rädsla urholkar själen!”
(MARIA SCHERER i boken ”Du är inte ensam”)

”För en kort tid sedan blev en kvinna remitterad för terapi på grund av en överdriven rädsla för kryp – inte vilka som helst utan stora, svarta spindlar. Vi talade inte genast om denna fruktan, men efter flera veckors behandling började hon diskutera sina känslor mot fadern. Hon upptäckte att hon nästan alltid varit rädd för honom. Hon mindes särskilt ett tillfälle då han plötsligt dök på henne för någon småsak – han var helt oberäknelig. När hon återupplevde den händelsen omslöts hon av fruktan för honom och ropade: ”Pappa, skräm mig inte mer.” Denna känsla byttes mot en annan: ”Pappa, låt mig vara rädd.” Han hade hånat hennes känslor så att hon var rädd att visa sin fruktan. Detta ledde till en annan intensiv känsla av hur rädd hon under hela sin barndom alltid varit för hans ögon och blicken i dem. Sedan kände hon sig förvirrad och upplevde två känslor nästan samtidigt. Den första var: ”Rör mig inte, pappa!” och den andra: ”Håll i mig, rör vid mig så jag inte behöver känna mig alldeles ensam i det där svarta.” Dessa djupa känslor bröt fram mitt i en ström av minnen som hon berättade om honom. Så snart hon kunde skrika ut sin rädsla för fadern, fick hon en rad insikter: ”Nu förstår jag alltihop. Jag var alltid rädd, men det var så subtilt och verkade inte finnas någon anledning. En dag såg jag en sån där stor svart spindel i badrummet och jag skrek och sprang. Då kunde jag äntligen skrika ut min rädsla. Jag hittade en anledning. Min rädsla var alltid verklig. Men jag kopplade ihop den med något som inte var verkligt.”

Sexuella övergrepp

”Barnet söker de vuxnas kärlek därför att det inte kan leva utan den; för att kunna leva uppfyller det alla fordringar inom ramen för sina möjligheter. Det älskar sina föräldrar, det behöver deras närhet, deras uppmärksamhet och ömhet, och sin strävan att få del av dessa omistliga tillgångar kan det bara fullfölja inom de relationsramar som de vuxna ställt upp för barnet från livets första dagar. Ett barn som från första början blivit sexuellt stimulerat (t ex genom att någon masserat, kittlat eller sugit på spädbarnets könsorgan eller utnyttjat kroppsöppningar som mun eller anus för samlagsliknande beröringar) uppfattar under vissa omständigheter detta slags uppmärksamhet som kärlek, därför att det inte får uppleva någon annan form av kärlek.”
(ALICE MILLER i boken ”Du skall icke märka”)

”Följderna av ett sexuellt övergrepp begränsas inte till problem i sexuallivet; de hämmar självets utveckling och hindrar bildandet av en självständig karaktär, av följande orsaker:

1. Situationen då barnet känner sig utlämnat åt den älskade personen, modern eller fadern, skapar en mycket tidig koppling mellan kärlek och hat.

2. Eftersom vreden mot den älskade inte får upplevas eller komma till uttryck, därför att förlust då hotar, kvarstår ambivalensen, kopplingen kärlek-hat, som ett viktigt kännetecken i senare objektrelationer. Många sådana människor kan inte alls tänka sig att det är möjligt att älska utan smärta och offer, utan fruktan för att bli utnyttjad, utan förödmjukelser och kränkningar.

3. Eftersom övergreppet som ett faktum måste trängas bort för överlevandets skull måste också allt vetande som skulle kunna luckra upp denna stränga censur med alla medel avvisas, vilket till sist leder till en utarmning av personligheten och till förlust av dess levande rötter, t ex i en depression.

4. Traumats konsekvenser undanröjs dock inte i och med bortträngningen utan befästs tvärtom. Det är omöjligt att minnas traumat och att artikulera det (dvs att meddela de känslor man en gång hade till en som tror på en) och därav uppstår upprepningstvånget.

5. Den upplevelse patienten en gång hade av att vara utlämnad och bli missbrukad av det älskade objektet men som han inte kan komma ihåg upprepas, antingen i passiv eller i aktiv roll eller i båda omväxlande.

6. Till de enklaste och helt obemärkta formerna av upprepning i aktiv roll hör utnyttjande av egna barn för egna behov, vilka är desto mer trängande och okontrollerade ju djupare det egna traumat har trängts bort.

Jag kan tänka mig att den sista punkten kan få många läsare att känna sig osäkra och förargat fråga sig: Är det nu också fel att jag visar ömhet mot mitt eget barn? Är det nu kanske förbjudet att älska sitt barn? Naturligtvis kan det inte vara tal om det. I all kärlek ligger också kroppslig tillgivenhet och ömhet, och det har ingenting att göra med övergrepp och utnyttjande. Men föräldrar som har måst tränga bort det faktum att de själva utnyttjats och aldrig har kunnat uppleva det kan känna sig mycket osäkra också i relationen till sina egna barn. Antingen kväver de även äkta ömhetsimpulser av rädsla för att barnet skulle kunna bli förfört, eller också tillfogar de omedvetet barnet detsamma som tillfogades dem, utan att kunna föreställa sig vilken skada de därmed gör barnet, därför att de själva alltid har måst stänga sig för dessa känslor.”
(ALICE MILLER i boken “Du skall icke märka”)

”Kvinnor som lider av frigiditet eller under analysen börjar känna motvilja när deras män rör vid dem kommer in på ett spår som leder till mycket tidiga minnen av sexuella närmanden, som deras far eller andra män i familjen utsatt dem för. Oftast dyker dessa minnen upp utan att åtföljas av starka känslor – dessa är i stället fast knutna till den nuvarande partnern. Först så småningom upplevs hela skalan av besvikelser över den älskade fadern: skammen, förödmjukelsen, vreden, harmen.

Det förekommer ofta i analyser att täck-minnen av liknande episoder med mindre närstående personer berättas innan minnet av faderns sexuella övergrepp får bryta fram och bli medvetet.

Vem är ”den där karlen” här? Om det inte var den egna fadern, varför har barnet då inte gjort motstånd? Varför har hon inte berättat för föräldrarna om det som hänt? Är det inte så att hon redan tidigare upplevt något liknande med fadern och då helt självklart känt en plikt att tiga? Genom att förskjuta den ”fula” affekten på en mer likgiltig person kan hon vidmakthålla den medvetet ”goda” relationen till sin far.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

Läs även Stulen barndom

Skadad bearbetningsförmåga

”En annan allvarlig konsekvens av ständig bortträngning är den förvrängning som det omedvetna tvingas till. Verkligheten måste nämligen förvrängas tillräckligt mycket för att effekten av vilken enskild händelse som helst ska kunna kontrolleras. Med andra ord tar en medfödd mänsklig förmåga – den att bearbeta upplevelser – skada.

För att bearbeta upplevelser realistiskt och till fullo måste en person först och främst kunna se klart vad som händer i en given situation. Detta låter både uppenbart och enkelt, som om det alltid förhöll sig så. Men när det finns en hög grad av förnekande är klar varseblivning snarare undantag än regel. Det som vanligen händer är i stället att det omedvetna förvränger individens iakttagelser utan att han eller hon är medveten om det.

Detta hämmar individens förmåga att genomföra nästa steg i bearbetningen på ett fullgott sätt: att förklara händelsen i rationella termer, att göra den psykiskt fattbar. Sådana förklaringar blir någotsånär riktiga om iakttagelserna är oförvanskade, men förnekande leder till felaktiga förklaringar, så att händelserna ofta missförstås och man läser in antingen för mycket eller för lite i dem. Det omedvetna, som agerar mot en bakgrund av aldrig erkända kränkningar under barndomen och det förnekande som skyddar psyket från att bli medvetet om dessa, kan få en individ att bestämma sig för att någonting är sant som inte är det eller att någonting inte är sant som är det.

För att bearbeta upplevelser krävs också förmåga att bli medveten om alla känslomässiga reaktioner som väckts av händelsen, men det är väldigt sällsynt att individen har en sådan förmåga. Antingen är känslorna helt instängda så att man inte känner någonting eller också inträffar en alltför stark reaktion. I ingetdera fallet vet de flesta människor vad de egentligen känner. En vardaglig händelse som framkallar en stark känslomässig reaktion (vare sig personen är medveten om denna reaktion eller ej) har ofta en omedveten anknytning till en tidigare, smärtsam händelse från barndomen som har trängts bort. Upplevelsen i nuet ”utlöser” minnet av den tidigare händelsen, så att följden blir en överdrivet stark reaktion eller fullständig avsaknad av reaktion i stället för en normal känsla. När detta händer kan man gripas av panik över ett relativt sett obetydligt misstag, som att glömma ett tandläkarbesök, medan man kanske rycker på axlarna åt någonting viktigare, som att upptäcka att taxeringsmyndigheterna granskar en självdeklaration där man underlåtit att ta upp alla sina inkomster.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

”Syftet med bortträngning är att hjälpa oss att överleva – och det fungerar. Vi blev faktiskt vuxna. Men som vi sett skadar bortträngningen en mycket viktig mänsklig kapacitet: förmågan att bearbeta upplevelser, vilken är nödvändig för ett sunt, tillfredsställande liv. De fem nödvändiga stegen i denna process är:

1 Att uppfatta den yttre verkligheten korrekt – alltså att man vet vad som faktiskt har hänt när någonting hänt.

2 Att göra denna verklighet begriplig för förnuftet – att använda den medvetna delen av sitt psyke för att analysera det som hänt och komma fram till en något så när korrekt bedömning av händelsen.

3 Att uppfatta sina egna känslomässiga reaktioner på denna verklighet korrekt – att veta hur en händelse får en att känna.

4 Att bestämma sig för vilka olika sätt att reagera som är praktiskt genomförbara med hänsyn till den yttre verkligheten – att bestämma hur man vill reagera och bedöma de troliga följderna.

5 Att välja ett av alternativen utifrån vad som är bäst för en själv eller bäst för ett barn eller någon annan person som är beroende av en.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

”När den livräddande bortträngningsprocessen stör denna naturliga förmåga att bearbeta upplevelser, misslyckas vi nästan alltid med att hantera de svåra händelser som periodvis inträffar i vårt liv.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

”När smärtsamma barndomsupplevelser trängts bort kommer människor antingen inte alls att uppfatta vad som händer runt dem eller missförstå mycket av det och ofta reagera på ett sätt som är fullständigt inadekvat i den aktuella situationen. Det verkar som om det vi inte vet faktiskt kan skada oss – mycket!”
(JEAN i boken ”Att återerövra sitt liv”)

Läs även Bortträngning

Skam

”Att bära på skam är som att bära på rädslan för ett avslöjande.”
(MARTA CULLBERG WESTON)

“Shaming is not free speech. It’s hate speech. Let’s stop confusing freedom of expression with the freedom to belittle. They are not the same thing.”
(JEFF BROWN i boken “Hearticulations”)

”Shame corrodes the very part of us that believes we are capable of change.”
(BRENÉ BROWN)

”Skammens makt bygger på att det inte går att prata om den. Det är därför som skammen älskar oss perfektionister – det är så lätt att få tyst på oss. Om vi blir tillräckligt medvetna om skammen för att kunna prata om den och tilltala den har vi praktiskt taget oskadliggjort den.

Skammen avskyr att kläs i ord. Om vi talar om skammen börjar den skrumpna ihop. Språk och berättelser lyser på skammen och förgör den.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”Ordet skam har sitt ursprung i det indoeuropeiska ordet ”(s)kem”, som betyder ”att täcka”. Marta Cullberg Weston menar att det kommer från att vi vill gömma oss för den som ser vår skam och vår svaghet. När vi känner skam vill vi dölja vårt rodnande ansikte.

Många av oss vill i skammens ögonblick försöka ”släta över” det vi har gjort eller helt undvika att prata om det. Något av det mest privata har blivit blottat och vi gör allt för att komma bort från det. Vi stelnar till eller ler och skrattar nervöst. Att vi försöker undvika eller dölja vad som har skett, gör att det blir ännu svårare att hantera skammen. Den försvinner oftast inte utan finns kvar och lurar i skuggorna innerst inne.

För att undvika skam använder vi olika ord. Något är pinsamt, skämmigt, generande, förnedrande eller hotar vår heder. Vi säger att vi har gjort bort oss och att vi känner oss utskämda, tillintetgjorda, löjliga eller mindervärdiga. Ofta har vi inga ord som helt matchar upplevelsen och vi kanske inte ens skulle kalla det för skam.

Många av dem jag pratade med när jag förberedde den här boken var, liksom jag själv, inte medvetna om hur ofta de faktiskt skämdes, förrän vi pratade om vad skam är. Ofta är skammen så dold bakom automatiska handlingsmönster att många av oss aldrig ens upplever skammen förrän vi redan har valt strategi.

Känslan av skam kommer ofta plötsligt men hänger sedan med oss ett tag. Den är svår att helt skaka av sig och det verkar behövas andra sätt att hantera den på än att springa ifrån den. Dess kraft ser jag som ett tecken på något så viktigt som att vi upplever oss stå inför ett hot om att stötas ut eller inte bli accepterad av en annan människa eller en grupp. Det tragiska, och det som samtidigt inger hopp, är att i de flesta situationer är hotet inte reellt, utan något som kommer från vårt sätt att tänka.”
(LIV LARSSON i boken ”Ilska, skuld & skam”)

”Läkning av psykisk ohälsa som stark skam har gett, handlar om att känslomässigt förstå att dessa känslor du en gång kände var oberättigade. Skammen var pålagd dig av någon annan på grund av olika omständigheter, ofta en vårdnadshavare eller annan betydelsefull vuxen, som inte hade förmågan att vara en förstående och hjälpande vuxen. Den som skulle ha skyddat dig var den som gjorde dig illa. Det som hände kändes skamfyllt. Utifrån den omogna hjärna du hade som barn tolkade du situationen som att det som hände var ditt fel. När en vuxen dessutom bekräftar att det var ditt fel, kanske till och med anklagar dig att det var ditt fel, så kommer du att ta på dig skammen. Det kan till och med bli så att du upplever att du inte bara gjort fel, utan att du är fel.”
(KRISTINA LANDER i boken “Där skam var skall stolthet växa”)

”Vid skam försvagas musklerna i nacke och axlar. Det leder till att huvudet och blicken vänds ner och bort, nacke och axlar hänger. Skam kan också leda till hetta och rodnad i ansiktet. Vid stark skam känner vi ofta att det också går ”hetstråk” i kroppen och att magen drar ihop sig. Vi kan reagera på många sätt, ibland med att skratta nervöst eller fastna i ett leende, ibland med att helt tappa tråden i en konversation.”
(LIV LARSSON i boken ”Ilska, skuld & skam”)

“Perhaps we should stop calling our shadow, our trauma, our tender woundedness, and the consequent issues, ‘our demons.’ This feels like the kind of term that was used to manipulate us into believing we are all shameful sinners that must be controlled and contained. If I have a perpetual problem, it’s a wound. Or it’s a cry for healing. Or it’s a nexus for transformation. But it’s not a demon.”
(JEFF BROWN i boken “Hearticulations”)

“It’s always amazing to me how quickly we can forget the reasons that we were not close to someone, after they have died. Suddenly they were saints, suddenly we didn’t try enough, suddenly it was all our fault. If only we had called them more, if only we had sent them gifts, if only we had taken them to that one medical specialist that would have saved them from themselves. On and on it goes, yet another opportunity to shame ourselves, as though we alone were responsible for the state of the relationship, as though we alone were the crafters of their pain and misfortune, as though their issues and patterns did not exist before we came into being. It’s quite a thing the way that ancestral shame finds a way to perpetuate itself.”
(JEFF BROWN i boken “Hearticulations”)

”Vissa känslor – övergivenhet, otillräcklighet, djupt beroende, att man är ”elak” eller ”dålig” eller känner skam – upplevs nu, i vårt vuxna liv, bara därför att vi inte kunde känna dem som barn. Detta är känslor som vuxna inte skulle ha om det hade skett en sund mognad. Oberoende av de aktuella omständigheterna, är detta alltid gamla känslor, när de upplevs i vuxen ålder.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)

”Redan när jag började forska i skam ställde jag frågor om barnuppfostran och la noga märke till vad intervjupersonerna sa om att ha respektive vara föräldrar. Det finns ett enkelt skäl till det, nämligen att vår berättelse om att vi är något värda – att vi duger – börjar i ursprungsfamiljen. Den tar absolut inte slut där, men det vi som barn får lära oss om oss själva och hur vi ska förhålla oss till världen slår an en ton som antingen tvingar oss att ägna en stor del av livet åt att försöka återerövra vår självkänsla eller rustar oss med hopp, mod och motståndskraft för vår resa.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”Vad ska man då göra åt skammen, hur ska man förhålla sig till den? Allra först måste man identifiera den. Skammen låtsas säga till mig hur dålig och värdelös jag är, men i själva verket berättar den hur lite jag blivit älskad.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Du är mer än du anar”)

”Den som vill bli fri från sina skuldkänslor flyr sin skuld, men drabbas i stället av skam. Skammen erövrar nämligen terräng om man inte möter sin skuld. Skam innebär att självkänslan försvinner eller försvagas. Bara om vi möter vår skuld kan vi få självkänsla. En människa som flyr undan sin skuld flyr i själva verket undan det han jagar efter, det vill säga självkänslan.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”)

“Childhood experiences of shame have the power to determine how we experience other emotions for the rest of our lives.”
(JOAN BORYSENKO i boken ”Guilt is the teacher, love is the lesson”)

”Rädslan för att låta andra se din insida, har inte så sällan sin grund i en skam av något slag. Rädsla att göra bort sig. Att tappa ansiktet. Att avslöja en längtan som du har som du kanske inte riktigt vågar tro att du skulle kunna få besvarad eller ens vara värd. Det kan vara längtan efter en hel familj men det kan också vara konstnärsdrömmen du har eller din önskan om att bli befordrad på jobbet, inbjuden till den där festen eller få närmare kontakt med barnbarnet…

Och om du säger högt precis som det är att ”Jag längtar efter kärlek” eller ”Jag tycker jag är värd mera plats”, men sedan av någon anledning blir nekad den kärleken eller platsen, då kan det kännas som om du står där med skammen. Som om du ”trodde du var nåt”. Om du blottar dig själv i ett hopp om kontakt eller förståelse, men det bekräftande ekot uteblir – då har du visat dig som du är till synes utan nytta. Du står där naken, medan alla andra fortfarande har kläderna på…

Ett äkta förhållningssätt till våra egna, högst personliga känslor är därför långt ifrån enkelt att få. Risken att behöva utstå skammen av en avvisning eller ett nekande, kan vara en enorm bromskloss. Vi är så rädda för att ta den risken att vi många gånger inte ens försöker.”
(LAILA DAHL i boken ”Dina känslor är inte i vägen”)

“Ohälsosam skam
Rötterna till ohälsosam skam kommer från de negativa budskap man tagit emot under uppväxten, både i kontakten med vårdnadshavare, andra vuxna och kompisar, och är en av grundorsakerna till att man mår dåligt i livet. Den typen av skam angriper kärnan i människan och gör att man känner sig värdelös, oduglig, fel, ful och hopplös m m. Man kan känna sig misslyckad och nedvärderad inom olika områden, t ex genom att man blir retad för att man är bra eller dålig på något eller för att man är annorlunda och avviker från det som är gängse norm. Man kan också känna ohälsosam skam över sitt utseende, sin klassbakgrund, sin kultur, sin ekonomi, sin sociala status etc. Har man varit utsatt för olika former av övergrepp är det mycket vanligt att man bär på den typen av skam.

När man upplever ohälsosam skam reagerar man bl a med att börja svettas, skaka, bli generad och man undviker ofta ögonkontakt. Man upplever att man håller på att tappa kontrollen. Det kan kännas som om man helst av allt vill gömma sig. Kroppen upplever då en stark känsla av obehag.

Donald L Nathanson, terapeut och forskare, har beskrivit fyra vanliga beteenden som människor ofta använder för att undvika att känna ohälsosam skam:
– Dra sig undan
– Attackera sig själv
– Förnekande
– Attackera andra

Dra sig undan
Man drar sig undan andra människor på en skala allt från mild blyghet till social fobi. Om man under alltför lång tid drar sig undan andra människor och inte får stöd att bryta den onda cirkeln, är risken stor att man hamnar i ett socialt utanförskap.

Attackera sig själv
Man går till attack mot sig själv på olika sätt. Ett vanligt sätt är att ge sig själv kritiska kommentarer. Man kan också utveckla självskadande beteenden i olika former, eller leva i en relation där man blir mer eller mindre undergiven.

Förnekande
Många människor förnekar sina skamkänslor helt eller delvis, t ex genom att utåt göra så gott man kan för att visa att man mår bra fast man egentligen mår dåligt inuti. Man vill inte känna sig svag eller visa sig sårbar. Mer utåtriktade sätt att förneka skammen är olika former av beroenden och missbruk.

Attackera andra
En del människor attackerar andra som ett sätt att komma ifrån sin egen skamkänsla. Detta inkluderar att nedvärdera andra och använda psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld. De attackerar den eller de personer som finns tillgängliga.

Vägar till befrielse från ohälsosam skam
Oftast behöver man professionell hjälp när man ska bearbeta ohälsosam skam. Det är djupa, svåra känslor att ta hand om. Man behöver ofta använda terapiformer som går djupare än enbart samtal för att kunna läka den ohälsosamma skammen.”
(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)

“In my work assisting trauma survivors in recovery I have observed an almost universal finding of low self-esteem among them. The belief and painful feeling of shame declares that “I’m bad, not enough, flawed, inadequate, imperfect and even rotten at my core.” Shame appears to be taught and learned, repeatedly implanted by offenders, which their victims incorporate into their beings. This subtle yet toxic process often begins at birth and can continue as child abuse, and continued traumas may be repeated throughout an adult’s life. Active shame blocks healing.

A recovery program can slowly address and heal the effects of trauma, including the shame. Primary in healing shame is first to name it accurately, in whatever guise it may manifest itself. Naming things accurately gives us personal power. It is important to differentiate shame from guilt. Sometimes confused with shame, guilt is a painful feeling that comes from making a mistake, doing something wrong – or not doing it right. We can heal guilt by apologizing or making amends to the person we may have wronged, and, if appropriate, perhaps even asking for forgiveness. Guilt is about doing or not doing.

Shame is about being or not being. In guilt, we have done something wrong which we can more easily correct. In shame, we are something wrong, and we can see no way to correct it. Often fostered by some organized religions as “original sin,” we feel as though we are born defective and bad. From this collective shaming trauma, our false self then maintains the shame. As one patient said, “I have a tape recorder in my head that reminds me of how bad I am.” Another said, “There is this constant broadcast in the pit of my being telling me I’m not good enough.” Shame can be so pervasive that it can stop people from going into recovery because they believe they don’t deserve to, or that they will never feel better.

Case History 7.1: Sharon was a forty-four-year-old woman who came to me complaining of a strong painful sense of insecurity. She had been physically abused and neglected throughout her childhood. Over time, in group therapy, as she worked, she realized that it was really shame or low self-esteem that was robbing her of what she called “a sense of being unable to root myself so I could feel secure.” She often described her “battle” as trying to box her way out of a canvas bag. No matter how hard she struggled, she couldn’t see and free herself. Over time, she shared her burdensome feeling and experience of shame to the therapy group and revealed it from many different angles. Eventually she was able to grieve for her lost childhood. With compassion and acceptance from the group, Sharon eventually was able to feel compassion for herself, realizing how severely she had been treated. She told the group that the voices inside her head telling her how bad she was weren’t quite so loud anymore, and she could now often hear her real self soothing her.

A major way to heal shame is to share our experience of it with safe people. An effective way to do that is to tell our story of narrative, bit by bit, of what happened to us in our trauma experience. This process may be accomplished in individual therapy or counselling, during heart-to-heart talks with a trusted friend, and in group therapy or a self-help group. Each time that we share our shame, we express it, and thereby expel it outside of our self. By doing so, we paradoxically own that we experienced it, and then we can get rid of it. Shame usually takes a long time to heal.

While there are some data-based studies that show an overall improvement using group treatment and contact with therapists, most of the experience on healing low self-esteem (i.e., shame) is anecdotal, although it is based on decades of careful observation on countless trauma survivors as they heal. These reports also validate ways to help heal shame from a rich and consistent perspective. If someone believes that they are mentally ill, this may aggravate and compound that shame. Shame will likely rear its subtle but ugly head numerous times during recovery. However, participating in a recovery program will eventually affirm our inherent goodness.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “The truth about depression”)

”Shame is the lie someone told you about yourself.”
(ANAIS NIN)

“Skam föder rädsla. Skammen bryter ner vår tolerans för sårbarhet, och därmed dödar den allt vad engagemang, nytänkande, kreativitet, produktivitet och tillit heter.

Och det värsta av allt är om vi inte känner igen varningssignalerna, då kan skammen börja härja fritt inom en organisation innan vi ser några yttre tecken på problemet.

Skammen fungerar som termiter när de går till angrepp mot ett hus. Den gömmer sig i mörkret bakom väggarna och tuggar i sig mer och mer av infrastrukturen – ända tills trappan plötsligt rasar ihop. Först då inser vi att det bara är en tidsfråga innan väggarna störtar in.

Det är inte säkert att det räcker med att promenera omkring lite på en arbetsplats eller en skola för att skamproblemet ska visa sig – på samma sätt som det inte räcker att gå runt lite i huset för att avslöja termitproblemet. I alla fall hoppas vi att det inte ska vara så tydligt. Om det är det, om vi ser en chef som läxar upp en anställd eller en lärare som förnedrar en elev, är problemet redan akut och har förmodligen pågått länge. För det mesta behöver vi dock veta vad vi letar efter när vi undersöker om det finns tecken på skamproblem i en organisation.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”When someone’s shame is deep, he may defend himself by rejecting even the slightest suggestion of wrongdoing on his own part. There is no point countering with logic either the self-putdowns or the self-protective attitude of the child. Shame does not arise in the left hemisphere of the brain; it will not be dislodged by left-brain logical and verbal means. One weakens shame by not feeding it, by not doing anything to make the child feel isolated or deficient.

Criticism from the parent is devastating to a sensitive child with low self-esteem. As parents, we sometimes do not hear the critical tone in our words. The child, on the other hand, hears only the tone, not the words. The emotion-processing centers on the right side of the brain interpret the tone as rejection and invalidation. If the parent wants to help the child improve a skill or an attitude, it’s best to do it warmly, respecting the child’s vulnerability. It should not even be attempted if the relationship happens to be on shaky ground. When in doubt, it is best to bite the parental tongue rather than to utter a critical comment. At all times, the child must sense that the parent’s acceptance of him does not depend on how well he does something. It is not threatened by poor performance. It is unconditional.

As a child develops a stronger self-concept, she becomes more and more open to help or correction in areas of difficulty. Acknowledging that she may have shortcomings is no longer so scary if she feels that these do not threaten her relationship with the parent.”
(GABOR MATÉ i boken ”Scattered minds”)

”When the child is confronted by a parent’s anger – face tight, voice harsh, words cutting – he immediately experiences a loss of contact with the loving mother or father. He is thrown into the physiological shame state, or into a reactive and aggressive rage meant to keep shame at bay. He feels keenly the accusation, which the parent may or may not intend, that he, the child, is responsible for the parent’s emotional withdrawal. The loss of the loving parental presence is especially frightening for an insecure and sensitive child. He also feels confirmed in his core belief that he does not deserve warm contact with anyone. He may not show this directly, and may even react with seeming indifference and arrogant dismissal. But the most defiant behavior is nothing more than a defence against overwhelming shame.”
(GABOR MATÉ i boken ”Scattered minds”)

”TECKEN PÅ ATT EN KULTUR GENOMSYRAS AV SKAM
Skuldbeläggande, skvaller, favorisering, skällsord och trakasserier är beteenden som låter ana att skammen har kommit att genomsyra en viss kultur. Ett ännu tydligare tecken är det om skammen blir en ledarstil i sig. Finns det tecken på att personer med ledaransvar mobbar andra, kritiserar sina underordnade så att andra hör det, tillrättavisar personal offentligt eller skapar belöningssystem som medvetet förringar, förnedrar eller förödmjukar människor?

Jag har aldrig varit på en skola eller en organisation som har varit helt fri från skam. Jag ska inte säga säkert att det inte finns några sådana, men jag betvivlar det. När jag väl har förklarat hur skam fungerar brukar några lärare komma fram och berätta att de använder sig av skambeläggande varje dag. De flesta frågar hur de ska göra för att ändra på det, men somliga konstaterar stolt att ”det fungerar”. I bästa fall rör det sig om ett avgränsat problem och inte om en kulturell norm.

Ett skäl till att jag känner mig säker på att det förekommer skam på skolor är helt enkelt att 85 procent av de personer vi intervjuade inom forskningsprojektet om skam kunde dra sig till minnes någon händelse från skoltiden som hade ingjutit så mycket skam i dem att de hade fått en ny syn på sin förmåga att lära sig saker. Detta blir än mer obehagligt när man betänker att ungefär hälften av hågkomsterna var exempel på sådant som jag kallar för kreativa ärr. Intervjupersonerna kunde berätta om ett specifikt tillfälle då de hade blivit tillsagda eller uppmärksammade på att de inte var bra på att skriva, måla, sjunga, spela, dansa eller något annat kreativt.

Jag ser fortfarande samma sak i skolorna, hela tiden. Konstnärliga prestationer bedöms utifrån en smal måttstock, och ända ner i förskoleålder får barn höra att de inte är kreativt begåvade.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”Företagen har sina egna svårigheter. Mobbning definieras av institutet WBI (Workplace Bullying Institute) som ”när en människa återkommande behandlas illa och utsätts för sabotage som hindrar henne från att göra sitt arbete samt för verbala påhopp, hotfullt uppträdande, skrämseltaktik och förödmjukelse”. En undersökning som gjordes 2010 visade att ungefär 54 miljoner amerikanska arbetstagare (37 procent av landets samlade arbetskraft) har blivit mobbade på jobbet. En annan undersökning kom fram till att arbetstagare som mobbats i 52,5 procent av fallen uppgav att arbetsgivaren i princip inte gjorde någonting alls för att få stopp på mobbningen.

När vi ser att skambeläggande används som ledarstil (något som alltså inbegriper mobbning, tillrättavisningar inför andra, offentliga utskällningar eller belöningssystem som medvetet förminskar människor) måste vi vidta omedelbara åtgärder, för då har vi fått ett skadedjursangrepp på halsen. Vi ska också komma ihåg att sådana här saker inte uppstår över en natt.

Lika viktigt är det att komma ihåg att det är med skam som det där andra ordet på sk. Skam sipprar neråt, precis som skit. Om de anställda på en arbetsplats ständigt måste handskas med skamkänslor kan du ge dig den på att de förmedlar samma känslor vidare till sina kunder, elever eller anhöriga.

Alltså: om problemet finns och vi kan härleda det till en viss avdelning, ett visst arbetslag eller en viss person, då måste vi ta itu med det genast och utan att skambelägga. Det är i ursprungsfamiljen som vi får lära oss att känna skam, och många fostras i insikten att skambeläggande är ett effektivt sätt att leda människor, få ordning i klassen eller uppfostra sina barn. Därför leder det ingen vart att skambelägga den som använder sig av skammen. Å andra sidan är det lika farligt att inte göra något alls, farligt inte bara för de människor som blir utsatta för skambeläggande utan också för hela organisationen.

För flera år sedan kom en man fram till mig efter en föreläsning. Han presenterade sig som Don och sa:

”Intervjua mig! Snälla! Jag jobbar som ekonomisk rådgivare, och du skulle inte tro mig om jag berättade vad som pågår på min arbetsplats.”

När jag sedan träffade honom igen och intervjuade honom berättade han att de anställda på hans företag får välja arbetsrum var tredje månad på basis av kvartalsresultatet. Den som har bäst resultat får välja först, och den som redan har det eftertraktade rummet får börja packa.

Han ruskade på huvudet, och rösten darrade lite när han sa:
”Med tanke på att jag har haft bäst resultat de senaste sex kvartalen borde jag gilla det. Men det gör jag inte. Jag bara hatar det. Det är en fruktansvärd miljö.”

Sedan berättade han vad som hade hänt den senaste gången som kvartalsresultaten hade kommit. Chefen hade kommit in på hans rum, stängt dörren och sagt att han skulle byta kontor.

”Först trodde jag att jag hade fått sämre resultat. Sedan sa han att han struntade i om jag hade bäst resultat eller om jag gillade mitt rum – poängen var att de andra skulle bli nervösa. ’Det är bra för karaktären att bli hånad offentligt’, sa han. ’Folk blir mer motiverade.’”

Mot slutet av intervjun berättade Don att han hade börjat söka andra jobb.

”Jag är bra på det jag gör och tycker till och med att det är roligt, men jag tänker inte medverka till att göra livet surt för andra. Jag förstod inte varför det kändes så värdelöst, men nu när jag har lyssnat på dig så förstår jag. Det handlar om skam. Det är värre än på högstadiet. Jag tänker leta upp en bättre arbetsplats, och gissa om jag tänker ta med mig mina kunder!”

I min bok Kvinnor och skam berättar jag om Sylvia, en konferensarrangör på några och trettio som rivstartade intervjun med att säga:
”Vad synd att du inte intervjuade mig för ett halvår sedan. Jag var en helt annan människa då. Jag satt så djupt fast i mina skamkänslor.”

När jag frågade vad hon menade svarade hon att en kompis berättat för henne om min forskning och att hon hade anmält sig som intervjuobjekt eftersom hon upplevde att skamkänslorna hade förändrat hennes liv. Sylvia hade fått ett viktigt genombrott när hon såg sitt namn på jobbets ”loserlista”.

I två år hade hon enligt sin chef gjort ”lysande insatser” och varit ”en vinnare”, men sedan hade hon gjort sitt första stora misstag, och det hade lett till att hennes firma förlorade en viktig kund. Chefen svarade med att placera henne på ”loserlistan”.

”Ena sekunden var jag en vinnare, och nästa sekund var jag den största förloraren.”

Det kan hända att jag ryckte till när Sylvia pratade om ”loserlistan”, för utan att jag hade kommenterat det sa hon:
”Jag vet, det är hemskt. Min chef har två stora skrivtavlor utanför sitt rum. Det ena är vinnarlistan och det andra är loserlistan.”

I flera veckor klarade hon knappt att göra någonting. Hon tappade självförtroendet och började stanna hemma från jobbet. Skammen, ångesten och rädslan tog över. Efter tre kämpiga veckor sa hon upp sig och började arbeta på en annan firma.

Om skammen växer sig för stark i ett system stänger vi av och börjar använda likgiltigheten som ett skydd. Vi öppnar oss inte, vi bidrar inte med något och vi slutar att bry oss. I ytterlighetsfall kan likgiltigheten ursäkta alla möjliga sorters omoraliska beteenden, till exempel lögner och stöld och fusk. Vad gäller Don och Sylvia nöjde de sig inte med att stänga av; de sa upp sig och erbjöd sina tjänster på annat håll.

När vi granskar våra organisationer och försöker urskilja tecken på skam är det dessutom viktigt att vi är medvetna om yttre hot – externa krafter som påverkar hur ledare och anställda upplever sitt jobb. Jag som själv är lärare och har två systrar som är lärare och en svåger som är vicerektor behöver inte leta länge innan jag hittar sådana exempel.

En gång för flera år sedan ringde min syster Ashley till mig och grät i telefonen. Dagstidningen Houston Chronicle hade publicerat namnen på samtliga lärare i Houstons skoldistrikt jämte uppgiften om hur hög bonus de hade fått (något som grundades på elevernas resultat på de nationella proven).

Jag hade inte läst tidningen den dagen, och det här kom som en chock för mig. Samtidigt tyckte jag att det var konstigt.

”Men Ashley, du undervisar ju i förskoleklass. Dina elever är för små för att skriva prov. Är ditt namn med ändå?”

Ashley förklarade att hennes namn var med och att hon enligt tidningen hade fått lägsta möjliga bonus. Det som däremot inte framgick var att det var den högsta bonus man kunde få som lärare i förskoleklass.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”Organisationer som bygger på skam präglas av skuldbeläggande, och på samma sätt använder sig mörkläggningskulturerna av skamkänslor för att få folk att hålla tyst. När kulturen inom en organisation gör gällande att det är viktigare att värna om systemets och de ansvarigas rykte än att värna om det grundläggande människovärdet kan man känna sig säker på att skammen har satts i system, att pengar tillåts ligga till grund för etiken och att ingen ställs till ansvar för någonting. Det här gäller alla system, från företag, frivilligorganisationer, högskolor och regeringar till församlingar, skolor, familjer och idrottsföreningar. Tänk tillbaka på någon viktig händelse som har utlösts av att en grupp har försökt mörklägga någonting, så ser du mönstret.

I en organisationskultur där respekt och människovärde värderas högre än något annat går det inte att styra människor med skam- eller skuldkänslor. Det går inte att styra med hjälp av rädsla. Medkänslan hålls högt, alla förväntas ta ansvar för sina handlingar, och människors grundläggande behov av att känna tillhörighet används inte som maktmedel eller till att utöva social kontroll. Vi kan inte styra över hur enskilda människor agerar, men vi kan däremot värna om en gemensam kultur där vissa beteenden inte accepteras och där alla har ett ansvar för att skydda det allra viktigaste, nämligen människor.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

“Skamtålighet handlar om att gå från skam till medkänsla – det som är det riktiga botemedlet mot skam.

Om vi kan berätta vad vi har varit med om för någon som möter oss med medkänsla och förståelse kan skammen inte överleva. Vår medkänsla med oss själva är också helt avgörande, men eftersom skammen är ett socialt fenomen – något som uppstår människor emellan – är det också bäst att bota den människor emellan. En skada som uppstår i gemenskap kräver ett botemedel som uppstår i gemenskap, och medkänslan är det botemedlet. Det är mycket viktigt att vi visar medkänsla med oss själva, för om vi klarar att gå varsamt fram med oss själva mitt i skammen får vi lättare att öppna oss, knyta an och känna medlidande.

För att komma åt medkänslan måste vi först veta vad vi har att göra med. Här kommer skamtålighetens olika delar – stegen faller inte alltid i samma ordning, men i slutänden leder de alltid till medkänsla och läkning:

1. Lär dig att känna igen skammen och förstå vad som utlöser den. Skam är biologi och biografi. Känner du rent fysiskt när du fastnar i skammens grepp? Kan du treva dig fram genom den och räkna ut vilka budskap och krav som utlöste den?
2. Öva dig i kritiskt tänkande. Kan du jämföra de budskap och krav som ligger bakom skammen med verkligheten? Är de realistiska? Går de att uppnå? Står de för den som du vill vara eller det som du tror att andra behöver eller förväntar sig av dig?
3. Öppna dig. Gör du berättelsen till din egen och delar den med andra? Vi kan inte förvänta oss medkänsla om vi inte knyter an till andra.
4. Prata om skammen. Pratar du om vad du känner, och ber du om det du behöver när du känner skam?

Skamtålighet är ett sätt att skydda relationerna – vår relation till oss själva och våra relationer till människor som vi tycker om.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”När det handlar om vad vi gör för att försvara oss mot skammen förlitar jag mig på den fantastiska forskningen från Stone Center på Wellesley-universitetet. Forskningsledaren Linda Hartling, som tidigare forskade inom relational-cultural theory (RCT) och numera inriktar sig på människovärde och förödmjukelse, använder sig av sin avlidna kollega Karen Horneys teorier om att ”gå med, gå emot eller gå undan” när hon beskriver de isoleringsstrategier som vi använder oss av i våra försök att hantera skamkänslor.

Linda Hartling hävdar att en del av oss hanterar skamkänslor genom att gå undan: vi gömmer oss, blir tysta och håller saker hemliga. En del av oss går med; vi försöker blidka och vara till lags. Och en del av oss går emot genom att försöka ta makten över andra, genom att bli aggressiva och genom att bekämpa skammen med mer skam (till exempel genom att skicka riktigt elaka mejl). De flesta av oss gör allt detta vid olika tillfällen, mot olika personer och av olika skäl. Samtidigt innebär alla dessa strategier att vi kommer längre ifrån samhörigheten, eftersom de går ut på att vi isolerar oss från skamkänslornas smärta.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”Skammen livnär sig på hemligheter, och det ligger ett stort mått sanning bakom ett av tolvstegsprogrammets talesätt: ”Man är inte sjukare än sina hemligheter.”

I en banbrytande undersökning studerade psykologen James Pennebaker och hans kollegor vid universitetet i Texas vad som hände när människor som hade gått igenom olika trauman, framför allt våldtäkter och incest, höll sina upplevelser hemliga. Forskargruppen kom fram till att det kan vara mer skadligt att inte prata om en traumatisk händelse än att vara med om den. Det motsatta gällde också: när människor berättade om det som hade hänt dem började de må bättre psykiskt, hade mindre behov av att gå till doktorn och uppvisade betydligt lägre nivåer av stresshormoner.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”KVINNORNA OCH SKAMVÄRDEN
När jag bad kvinnor att berätta om hur de definierar och upplever skam fick jag höra det här:

– Du ska se perfekt ut. Du ska göra allt perfekt, vara perfekt. Allt annat är en skam.
– När andra mammor kritiserar en.
– Att bli avslöjad – de misslyckade sidorna som man inte vill att någon ska se kommer i dagen.
– Vad jag än lyckas uppnå och hur långt jag än går kommer min bakgrund och det som jag har varit med om alltid att hindra mig från att känna att jag duger.
– Fast alla vet att det inte går att göra allt förväntar alla sig det ändå. Skam är när man inte klarar att ge sken av att ha allt under kontroll.
– Att aldrig räcka till hemma. Att aldrig räcka till på jobbet. Att aldrig räcka till i sängen. Att aldrig räcka till för mina föräldrar. Skam är att aldrig räcka till.
– Att inte få sitta där innegänget sitter. När de snygga tjejerna skrattar åt en.

Om vi tänker på de tolv skamområdena (utseende och kroppsuppfattning, pengar och arbete, föräldraroll, familj, barnuppfostran, själslig och kroppslig hälsa, missbruk, sex, åldrande, religion, traumatiska upplevelser, fördomar och kategoriska omdömen) är det första området också den främsta katalysatorn för kvinnors skam: vårt utseende. Fortfarande. För att den faktorn är så allmängiltig och så stark. Trots att vi har blivit mer medvetna om fenomenet och tänker mer kritiskt kring det känner vi störst skam över att inte vara tillräckligt smala, unga och vackra.

Intressant nog kommer mammarollen strax därefter när det handlar om vad som utlöser kvinnors skam. Och (bonus!) – man behöver inte vara mamma för att känna den sortens skam. I samhällets ögon hänger kvinnlighet och moderskap nära samman, och därför knyts vårt värde som kvinnor ofta till var vi står i rollen som mammor eller framtida mammor.

Kvinnor får ständigt frågor om varför de inte har gift sig, eller (om de är gifta) varför de inte har några barn. Till och med kvinnor som har ett barn får ofta svara på varför de inte har fått fler barn. Är det för stor åldersskillnad mellan barnen? ”Hur tänkte du nu?” För liten åldersskillnad? “Det är så taskigt mot barnen.” Om du jobbar blir den första frågan: “Men barnen då?” Om du inte jobbar blir den första frågan: ”Vad för slags förebild är du för dina döttrar?” Mammaskammen är obligatorisk, en medfödd rättighet för alla flickor och kvinnor.

Men det som är allra jobbigast för oss kvinnor, och som förstärker skammen oavsett vilken kategori den tillhör, är att vi förväntas (och ibland själva vill) vara perfekta men ändå inte får låta det synas att vi anstränger oss. Vi vill att det liksom bara ska bli så av sig självt. Allt ska ske utan ansträngning. Vi förväntas vara naturligt vackra, naturliga mammor, naturliga ledare och förstås automatiskt bra föräldrar, och våra familjer ska bli fantastiska automatiskt. Tänk bara på hur mycket pengar olika företag har tjänat på att sälja produkter som utlovar ”en naturlig look”. Och på jobbet älskar vi att få höra: ”Hon får det att verka så enkelt”, eller: ”Hon är en riktig naturbegåvning.”

När jag läste igenom kvinnornas definitioner och exempel såg jag hela tiden ett nät framför mig. Jag såg en klibbig, invecklad spindelväv med olika motstridiga krav som slår fast exakt

– vem vi ska vara
– vad vi ska vara
– hur vi ska vara”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”En amerikansk undersökning om hur kvinnor anpassar sig till kvinnlighetens normer kom fram till att de viktigaste egenskaperna som förknippas med att ”vara kvinnlig” var att vara trevlig, att försöka bli smal, att vara ödmjuk genom att inte skylta med sina talanger, att vara huslig, att ta hand om barnen, att satsa på sitt förhållande, att begränsa den sexuella samvaron till en fast relation och att bry sig om sitt utseende.

Vi ska med andra ord vilja vara så små och gulliga och tysta som möjligt och viga vår tid och vår förmåga åt att bli vackra. Sedan kvittar det vad vi har för drömmar eller ambitioner eller talanger.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”Jag vill inte generalisera kring något som är så komplext som reaktioner på skamkänslor, men när det gäller män måste jag säga att det i första hand verkar finnas två sätt att reagera: att bli arg eller att sluta sig. Sedan är det förstås för män som för kvinnor: att de genom att bygga upp sin skamtålighet lär sig att bemöta skammen på ett annat sätt. De blir medvetna om den, kan vara mer förlåtande mot sig själva och kan känna med andra. Men när det inte finns någon sådan medvetenhet, när en man känner otillräckligheten och litenheten välla fram, då reagerar han oftast med att bli arg och/eller med att sluta sig totalt.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”MÄNS UPPLEVELSER AV SKAM
När jag bad män att definiera skam eller svara på mina frågor fick jag höra följande:

– Skam är att misslyckas. På jobbet. På fotbollsplanen. I sitt äktenskap. I sängen. Med pengar. Med sina barn. Vad som helst – skam är att misslyckas.
– Skam är att vara fel. Inte göra fel utan att vara fel.
– Skam är känslan av att det är något fel på en.
– Skammen kommer när folk tycker att man är blödig. Det är förnedrande och skamfyllt när man betraktas som något annat än hård.
– Att visa svaghet leder till skam. Skam är helt enkelt svaghet.
– Att visa att man är rädd är förknippat med skam. Man får inte visa att man är rädd. Man får inte vara rädd, vad som än händer.
– Skam är att bli sedd som ”den där killen som man kan trycka upp mot skåpet”.
– Vår största rädsla är att bli kritiserade eller hånade – båda delarna leder till extremt mycket skam.

Sammanfattningsvis lever alltså män med pressen från ett obevekligt budskap: Du får inte verka svag.

När mina forskarstudenter skulle göra intervjuer med män sa jag till dem att de skulle förbereda sig på tre saker: high school-anekdoter, liknelser från sportens värld och ordet kärring. Jag förstår om du har svårt för det ordet. Det har jag också. Men som forskare vet jag att det är viktigt att vara öppen med vad som kommer fram, och det där ordet dök upp hela tiden i intervjuerna. Det spelade ingen roll om mannen ifråga var arton eller åttio – om jag frågade: ”Vad säger skamkänslorna?” blev svaret: ”Du får inte vara en kärring.”

När jag började skriva om min mansinriktade forskning använde jag mig av en bild för att visa hur män stängs in av skammen. Bilden föreställde en låda, ungefär lika stor som en ölback. Precis som kvinnor har krav på sig att vara naturligt vackra och smala och göra allt perfekt, särskilt i mammarollen, finns det regler för vad män ska göra och inte göra och vilka de får vara. Men för deras del landar alla regler i samma krav: ”Du får inte vara svag.””
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”Minns du att jag nämnde att egenskaper som trevlig, smal och blygsam är sådant som vår kultur förknippar med kvinnlighet?

Samma forskare kom fram till att följande saker förknippas med manlighet här i USA: framgång, självbehärskning, risktagande, våld, dominans, playboy-beteende, tilltro till den egna förmågan, att sätta jobbet först, makt över kvinnor, nedlåtande syn på homosexualitet, statusjakt.

Om vi vill förstå oss på skammen och lära oss att hantera den är det helt avgörande att vi också förstår vad sådana listor innebär. Skammen är, som jag förklarade i början av kapitlet, något allmängiltigt, men budskapen och kraven som driver på skammen styrs av vilket kön vi tillhör. Kvinnlighetsnormer och manlighetsnormer lägger grunden för det som utlöser skammen, och jag ska berätta varför.

Om en kvinna vill hålla sig till reglerna måste hon vara smal och söt och vän, hålla sig tyst och vara en fulländad mamma och hustru, och avstå från egen makt. Om hon tar ett enda steg bort från de kraven smäller det direkt, och skammens spindelnät sluter sig om henne. En man däremot måste sluta känna efter, börja tjäna pengar, köra över andra människor och kravla sig upp till toppen om han så dör på kuppen. Om han gläntar på locket till lådan för att ta lite luft eller drar draperiet åt sidan för att se vad som är på gång smäller det direkt. Skammen får dig att krympa till din ”rätta” storlek.

Jag tycker att det är viktigt att tillägga att män också matas med ett kulturellt budskap som premierar homofobi. Om du vill vara maskulin i vår amerikanska kultur räcker det inte med att vara heterosexuell – du måste dessutom visa öppen motvilja mot homosexuella. Undersökningen visade att budskapet ”om du vill smälta in i vår grupp måste du göra det här eller tycka illa om sådana människor” var en viktig bakomliggande orsak till skam.

Det spelade ingen roll om den gruppen är en församling eller ett gäng eller en syförening eller den manliga delen av befolkningen – att uppmana människor att ogilla eller ta avstånd från en annan grupp som ett villkor för att få ”höra till” är alltid ett sätt att utöva makt och kontroll. Jag tycker att vi ska ifrågasätta motiven hos alla grupper som gör den sortens avståndstagande till ett villkor för medlemskap. Man kan försöka ge sken av att det handlar om tillhörighet, men sann tillhörighet förutsätter inte förakt.

De elva drag som förknippas med manlighet kännetecknar inte den sortens man som jag vill dela mitt liv med, eller den som jag vill fostra min son till att bli. Ordet som jag associerar till när jag tänker på ett liv som bygger på sådana egenskaper är ensam. För mitt inre ser jag trollkarlen från Oz igen. Han är ingen verklig människa med mänskliga behov utan en ”stor och mäktig” avbild av det som en man förväntas vara. Ensam, tröttsam, påfrestande.

När jag pratar med män och kvinnor som har en välutvecklad skamtålighet är de bara alltför medvetna om listorna. De tänker på vilka strukturer som finns, och när skammen smyger sig närmare eller övermannar dem helt kan de jämföra med ”normerna” och tillämpa en av de strategier som hjälper oss att stå emot skammen: kritiskt tänkande. De kan helt enkelt välja medvetet att inte spela med.

En man som känner skam säger: ”Jag får inte bli känslosam när jag måste säga upp de här medarbetarna.”

En man som har lärt sig skamtålighet säger: ”Jag köper inte det där. Jag har jobbat med dem i fem år. Jag känner deras familjer. Jag har rätt att bry mig om dem.”

Skammen viskar i örat på kvinnan som är på tjänsteresa: ”Du är ingen bra mamma, för du kommer att missa din sons teaterföreställning i skolan.”

Hon svarar: “Jag hör vad du säger, men jag tänker inte spela den rollen i dag. Min roll som mamma handlar om mycket mer än en enda teaterföreställning. Försvinn nu.”

Det finns få saker som så effektivt utlöser skam som när vi underordnar oss ett socialt kontrakt byggt på den här sortens könsanpassade tvångströjor. Våra relationer präglas av att kvinnor och män säger: ”Om jag spelar min roll så spelar du din.”

Ett mönster som kom fram i undersökningarna var att allt rollspelande blir nästintill outhärdligt någonstans halvvägs i livet. Männen känner sig mer och mer isolerade och handlingsförlamade av rädslan för att misslyckas. Kvinnorna är förbi av trötthet, och för första gången börjar de tydligt se att kraven är orimliga. Genom att godta det sociala kontraktet har de samlat på sig de där meriterna och lovorden och belöningarna som föreföll så frestande, men nu börjar de undra om de inte har gjort som Faust och sålt sin själ till djävulen.

Om vi tänker på att skam är detsamma som rädsla för att bli utanför, en rädsla för att inte höra till eller vara värd att älskas, då förstår vi också varför så många mitt-i-livet-människor engagerar sig överdrivet mycket i sina barns liv, jobbar sextio timmar i veckan eller flyr in i otrohet, missbruk eller likgiltighet. Vi börjar falla sönder. De krav och budskap som göder skammen hindrar oss från att fullt ut förstå vilka vi är.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”När jag ser tillbaka på det som jag har lärt mig om skam, kön och människovärde framstår en lärdom som den allra viktigaste: Om vi ska kunna ta oss ur skammen och hitta tillbaka till varandra måste vi välja sårbarhetens väg och låta oss lysas av modet. Att vara modig är att lägga bort listorna som säger hur vi borde vara. Att älska sig själv och stötta andra i att bli sig själva är kanske det modigaste vi kan göra.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

“Shaming people for what they “should have known” never supports progress. Helping them to see what they don’t yet see, does. It’s very easy to look down at those who don’t yet see what you see. But where does that get us? Nowhere.”
(JEFF BROWN i boken “Hearticulations”)

”Grace means that all of your mistakes now serve a purpose instead of serving shame.”
(BRENÉ BROWN)

Läs även Skuld och Skuldbelagd

Skrämmande glädje

”Rädslan för glädje. På en medveten nivå gör vi stora ansträngningar för att söka lycka. Varför skulle vi vara rädda för den? För att begripa den här reaktionen måste vi minnas att upplevelsen av att vara fullständigt levande är djupt lustbetonad. När vi var små barn, var vår livsenergi gränslös och vi upplevde intensiv glädje. Men den här vitaliteten begränsades och leddes i annan riktning för att vi skulle bli sociala varelser. Vår glädje minskades för att vi skulle vara trygga och anpassa oss till sociala normer, och även för att vi inte skulle hota våra vårdares kuvade tillstånd. När dessa begränsningar lades på oss, började vi orimligt nog förknippa glädje med smärta. Om vi upplevde vissa sorters glädje eller en hög grad av glädje, blev vi ignorerade, tillrättavisade eller straffade. På en undermedveten nivå utlöste denna negativa stimulus fruktan för döden. Till slut begränsade vi vår egen glädje så att vi kunde minska vår ångest. Vi lärde oss att det var farligt att vara fullständigt levande. Men, med barns underliga logik, klandrade vi inte våra föräldrar eller samhället för att de likställde glädje med smärta. Det föreföll helt enkelt vara vår lott i livet. Vi sade till oss själva: ”Mina föräldrar begränsade min glädje, så jag kan inte ha varit värd den.” Det var på något sätt säkrare att tro att vi i oss själva var ovärdiga, än att tro att våra föräldrar inte kunde möta våra behov eller avsiktligt hade minskat vår lycka. Så småningom utvecklade vi ett inbyggt förbud mot glädje.”
(HARVILLE HENDRIX i boken ”I stället för skilsmässa”)

”Eftersom jag forskar i känslor som skam, rädsla och sårbarhet trodde jag aldrig att jag skulle få tillfälle att berätta att hela mitt yrkesliv och privatliv ställdes på ända när jag började studera hur glädjen är beskaffad. Men så var det. Efter att ha ägnat flera år åt att undersöka vad det innebär att känna glädje vill jag hävda att det är svårare att faktiskt känna glädje än någon annan känsla.

Varför? Jo, för att när vi förlorar förmågan eller viljan att vara sårbara blir glädjen något som vi närmar oss med djup rädsla. Under våra första år tar vi emot glädjen med ohöljd förtjusning. Sedan sker det en förändring, och den sker långsamt, utan att vi är medvetna om det. Vi tycks inte ens veta att den pågår, eller varför. Det enda vi vet är att vi behöver mer glädje i livet, att vi är svältfödda på glädje.

I en kultur som präglas av otillräcklighet – av att vi aldrig känner oss trygga och säkra – kan glädjen upplevas som en fälla. Du vaknar på morgonen och tänker: Det går bra på jobbet. Alla i familjen är friska. Inga större kriser. Huset står kvar. Jag tränar och mår bra. Skit också. Det är inte bra! Det är verkligen inte bra. Nu lurar säkert katastrofen bakom hörnet.

Eller så får du ett nytt, bättre jobb och tänker direkt: För bra för att vara sant. Vad är haken? Du upptäcker att du är gravid igen och tänker: Min första dotter är frisk och har det bra, alltså kommer något riktigt hemskt att drabba det här barnet. Jag känner det på mig. Du åker på semester med familjen för första gången, men i stället för att ha roligt tänker du på vad som händer om planet störtar eller båten sjunker.

Vi väntar oss alltid det värsta, eller, som vi säger i USA, vi väntar på att den andra skon ska falla till golvet. Detta talesätt uppstod i början av 1800-talet, när invandrare och andra som sökte sig till städerna fick klämma ihop sig i hyreshus där man bokstavligt talat kunde höra grannen ovanför ta av sig skorna på kvällen. När man hade hört den första skon falla till golvet väntade man på den andra. Trots att världen på många sätt är en mycket tryggare plats i dag, och trots att medellivslängden är mycket högre än den var för dem som lyssnade efter den andra skon, känns det för oss som om insatsen är mycket högre. I dag tänker vi nästan alltid att det där som vi väntar på måste vara något fruktansvärt: en terroristattack, en naturkatastrof, en dödsbakterie i mataffären där vi handlar, en skolmassaker.

När jag började fråga människor vad som fick dem att känna sig mest sårbara var jag inte beredd på att ett av svaren skulle bli glädje. Det kom som en chock för mig när folk berättade att de kände sig som mest sårbara i situationer som dessa:

– När jag tittar på mina barn som ligger och sover.
– När jag tänker på hur mycket jag älskar min man/fru.
– När jag förstår hur bra jag har det.
– När jag trivs med mitt jobb.
– När jag träffar mina föräldrar.
– När jag ser mina föräldrar tillsammans med mina barn.
– När jag tänker på min relation till min pojkvän.
– När jag förlovade mig.
– När sjukdomen gick tillbaka.
– När jag fick barn.
– När jag blev befordrad.
– När jag är lycklig.
– När jag blir kär.

Jag blev som sagt chockad, och dessutom förstod jag att jag själv låg illa till.

Före 2007, när jag hade mitt ~~sammanbrott~~ andliga uppvaknande, var glädjefobin en av de rustningar jag använde mig av utan att vara medveten om det. Första gången som jag såg kopplingen mellan sårbarhet och glädje i intervjuerna fick jag svårt att andas. Att jag själv hela tiden planerade för katastrofer tyckte jag var min egen lilla hemlighet. Jag var övertygad om att det bara var jag som tittade på mina sovande barn och, i samma stund som jag översköljdes av kärlek och vördnad, såg framför mig att någonting fruktansvärt skulle drabba dem. Jag var säker på att det inte var någon mer än jag som såg kraschade bilar för sin inre syn och spelade upp de där hemska telefonsamtalen som vi är så rädda för allihop, samtalen från polisen.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

”Berättelserna visar hur glädjefobin yttrar sig när vi använder den för att minimera sårbarheten. Skalan löper från ”tragediförberedelser” till det som jag kallar för ”ständig besvikelse”. Vissa människor kastar sig in i värsta möjliga scenario så fort glädjen sticker upp sitt sårbara huvud, medan andra inte ens ser glädjen utan i stället väljer att bli kvar i ett statiskt tillstånd av ständig besvikelse. De som gör det beskriver det så här:

”Det är lättare att leva sitt liv som besviken än att känna besvikelse. Det känns mer sårbart att gå in och ut ur besvikelsen än att helt enkelt bosätta sig i den. Man offrar glädjen, men man känner mindre smärta.”

Båda ytterligheterna vittnar om samma sak: Om vi ska öppna oss för glädjestunderna i livet måste vi bli sårbara.

Om du liksom jag har stått vid dina barns säng och tänkt Jag älskar dig så mycket att jag knappt kan andas och i samma ögonblick har översköljts av bilder som visar något fruktansvärt som kommer att drabba ditt barn, då ska du veta att du varken är galen eller ensam. Ungefär åttio procent av alla föräldrar jag intervjuade sa sig ha varit med om detta. Samma procentsiffra gäller för de tusentals föräldrar jag har pratat med och arbetat med genom åren. Varför? Vad håller vi på med, och varför i hela världen håller vi på med det?

När vi väl gör kopplingen mellan sårbarhet och glädje blir svaret relativt enkelt: Vi försöker förekomma sårbarheten. Vi vill inte att smärtan ska ta oss på sängen. Vi vill inte bli överraskade, och därför övar vi oss bokstavligt talat på att bli förtvivlade, eller så sitter vi kvar i den besvikelse som vi själva har valt.

Det finns en anledning till att vissa av oss går igenom tragedin gång på gång och översköljs av bilder så fort vi drabbas av glädjen. När vi ägnar våra liv åt att medvetet eller omedvetet tränga undan sårbarheten kan vi inte lämna någon plats för allt som glädjen för med sig: ovissheten, riskerna, utsattheten. Många av oss reagerar till och med fysiskt med att rycka till. Vi längtar förtvivlat efter mer glädje, men samtidigt tycker vi att sårbarheten är outhärdlig.

Och vår kultur bidrar till domedagstänkandet. De flesta av oss har ett litet lager med fruktansvärda bilder som vi kan plocka fram så fort vi kommer i kontakt med sårbarheten.

Jag brukar be mina åhörare att räcka upp handen om de har sett några utstuderat hemska bilder den senaste veckan. Ungefär tjugo procent brukar räcka upp handen. Sedan formulerar jag om frågan och säger: ”Räck upp handen om ni har sett på tv-nyheterna eller på CSI, NCIS, Law & Order, Bones eller någon annan kriminalserie.” Då brukar mellan åttio och nittio procent räcka upp handen. De bilder vi behöver för att aktivera glädjefobin finns redan tillgängliga i hjärnan.

Vi är visuella människor. Vi litar på det vi ser, konsumerar det och lagrar det i våra hjärnor.

Jag kommer ihåg en gång för inte så längesedan när jag satt i bilen med min man och mina barn på väg till San Antonio där vi skulle tillbringa en långhelg. Charlie satt och drog små ordvitsar som han hade lärt sig i skolan, och vi skrattade allihop, till och med storasyster. Glädjen vällde fram inom mig, i samma ögonblick som sårbarheten (glädjens ständiga följeslagare) kom ikapp mig ryste jag till och kom att tänka på något jag hade sett på nyheterna: en SUV som hade vält på motorvägen, och två tomma bilstolar på marken bredvid. Skrattet förbyttes i panik, och plötsligt ropade jag till:
”Kör inte så fort, Steve!”
Han såg häpet på mig och sa:
”Men vi står ju still.””
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

Läs även Rädslans ursprung och Sårbarhet

Skuldbelagd

”Små barn har en egocentrisk världsbild och en stor känslighet. De tror att allt som händer i världen har med dem att göra och tar därför på sig skulden alldeles i onödan för saker som inte handlar om dem. Om föräldrarna har bråkat och en irriterad förälder snäser åt barnet tar barnet det ofta som ett tecken på att det är något fel på honom/henne. Små barn ser också upp till föräldrarna och tror att de är ofelbara, och tar därför på sig skulden för de brister som föräldern uppvisar i relationen. Barn förstår inte att förälderns beteende inte handlar om dem. Barnets försök att förstå leder till en rad felaktiga föreställningar som sedan ligger under ytan och skapar problem.”
(MARTA CULLBERG WESTON i boken ”Självkänsla på djupet”)

“Ett barn som behandlas illa av sina föräldrar kommer vanligtvis att tro att det är något fel på honom eller henne själv. Om det behandlas som en ful, dum, andraklassens medborgare, kommer det att växa upp med en bild av sig själv som ful, dum och mindre värd. Barn som uppfostras utan kärlek kommer att betrakta sig själva som icke älskvärda. Utifrån detta kan vi formulera en generell regel som gäller barns utveckling: Där det föreligger en allvarlig brist i föräldrarnas kärlek, kommer barnet med all sannolikhet att reagera på denna brist med att anse sig själv vara orsaken till bristen och därigenom utveckla en orealistiskt negativ självbild.”
(M SCOTT PECK i boken ”Lögnens folk”)

”När ett barn på ett påtagligt sätt konfronteras med ondska som finns hos föräldrarna, är det högst sannolikt att det kommer att misstolka situationen och tro att det är hos honom eller henne själv som ondskan har sitt säte.”
(M SCOTT PECK i boken ”Lögnens folk”)

”Många föräldrar förnekar medvetet eller omedvetet sitt felaktiga beteende gentemot barnen, till skada för alla berörda parter och till skada också för samhället. Nästan alla barn vore spontant beredda att förlåta sina föräldrar även grova fel om dessa vore villiga till försoning. Men tyvärr hävdar många föräldrar att de är utan skuld och avvisar varje antydan om delaktighet i sina barns olycka eller sjukdom. Gång på gång hindras eller omöjliggörs terapin av denna inställning och därmed också det önskvärda snabba tillfrisknandet. Att föräldrarna förnekar all skuld och barnen därmed vilseleds beträffande den verkliga bakgrunden till sitt beteende är faktiskt ofta orsaken till problemen. Genom sitt förnekande framkallar föräldrarna förvirring och skuldkänslor hos barnet. Föräldrarnas skenheliga försäkran att det var ett önskat barn är i och för sig en tung belastning som håller kvar barnet i dess förmenta skuld. En far och en mor som har tillfogat sitt barn skada eller på annat sätt ådragit sig skuld kan inte göra barnet en större tjänst än att försöka vinna insikt om sina fel och därmed befria barnet från förvirrande tvivel.”
(J. KONRAD STETTBACHER i boken ”Om lidandet ska ha en mening”)

”En professor har för sin tidskrifts räkning bett mig om en intervju beträffande min kritik av psykoanalysen. Det var omöjligt för mig att besvara hennes frågor, som jag fick skriftligen, men jag lovade att ta upp en del av dem i min nästa bok. Det ska jag nu göra här, för hon representerar en inställning som jag ofta stöter på: man är visserligen angelägen om att inhämta nya kunskaper men vill inte till något pris ge upp de gamla läror som man en gång som barn mottog av sina föräldrar och som sedan blivit ytterligare befästa genom olika teorier vid universitetet. En av de många frågor som ställdes mig löd: “Om ni postulerar att barnet är oskyldigt, är det som om ni skulle förneka att det är sina önskningars subjekt. Ni visar hur maktlöst, avvisat och beroende barnet är, hur utlämnat åt den vuxnes vilja. Men barnet är ju inte utan önskan, fantasi, överföring.”

Hur kan man hitta på att kalla ett barn skyldigt bara därför att det är ”önskningars, fantasiers och överföringars subjekt”? Barnet, redan det nyfödda, är givetvis ett knippe behov, men ingen skulle komma på att kalla detta för skuld (!), om inte våra föräldrar hade upplevt våra behov och önskningar som besvärliga anspråk. Vi har lärt oss att ha dåligt samvete för våra önskningar och behov, och denna grundläggande erfarenhet tar vi med i våra teorier. Denna förvirring kommer till uttryck i ovan citerade fråga. Ett barn får egentligen inte vara ett subjekt, det är och förblir ett objekt för pedagogiken. Att det i den rollen dessutom betecknas som skyldigt ska man inte förvånas över. Det finns ingenting som man inte kan pådikta ett barn, och tyvärr kan sådana etiketter få konsekvenser för hela livet. Barnet, som alltid fick skulden, fortsätter livet igenom att betrakta sig som skyldigt och elakt därför att den har önskningar och fantasier. Och denna tro hindrar sedan den vuxne från att inse att de besvärliga och stygga barnen har gjorts sådana.

De flesta människor är inte ett dugg intresserade av frågan varför ett barn har blivit si eller så. Om man visar på orsakerna, faderns hårdhet, moderns självupptagenhet, säger de: det ursäktar inte stöld. Vem som helst har väl upplevt svåra saker i barndomen utan att för den skull ha blivit brottsling. Orsaken till dessa skillnader i utveckling ligger ju i den grad av uppmärksamhet som barnet fått, men det intresserar dem inte. För dem återstår bara frågan: hur ska jag kunna uppfostra mitt barn ordentligt, hur bör jag straffa det så att det blir en anständig människa som inte ljuger, inte stjäl och inte springer hemifrån. Ofta sägs det att barn som blir bortskämda och får allt de vill ha hemma kommer att stjäla när man kräver att de ska arbeta; man måste vänja dem vid att inte få något utan att prestera något, vänja dem vid livets hårdhet, inte uppfylla alla deras önskningar även om man i och för sig kunde det, man måste sätta gränser, man måste, man måste… När jag ifrågasätter sådana åsikter och till exempel säger: Barnet måste ha frihet att sätta gränser för oss när vi ställer för höga fordringar på det, behandlar det illa, förödmjukar det – då möts jag av stor förvåning. Man frågar: Har ni själv några barn? Vet ni inte hur elaka barn kan vara? Ni idealiserar dem som om ni aldrig hade sett ett besvärligt barn.

Visst har jag sett sådana barn, också på psykiatriska kliniker, där de motstod de mest utstuderade pedagogiska metoder, till exempel genom att inte tala, att vägra äta eller att slita av sig håret, därför att det inte fanns någon där som verkligen intresserade sig för deras plågor och begrep deras smärta. Alla ansträngde sig att få ordning på de här barnen, lära dem något positivt att läsa, skriva, tala, äta, men ingen ville få veta något om det tragiska i deras tillvaro. När jag under samtal med läkare och sjuksköterskor frågade om detta, frapperades jag av hur lite vårdpersonal och läkare visste om barnets familjesituation och livshistoria. Redan av vad de berättade kunde man ana vilken psykisk terror barnet hade genomlidit, men det hade inte de som berättade om det gjort klart för sig. För det jag kallar ”helvete” är för dem något fullständigt normalt, och de säger: Då kunde ju vartenda barn bli psykotiskt, autistiskt, mutistiskt, för det är många som upplevt sådant. Och så kommer man tillbaka till de medfödda biologiska faktorer som man försöker mildra med uppfostran och medikamenter, så gott det går.

Sådana försök må vara aldrig så ärliga och välmenande, men faran är att de medför ytterligare trauman och förvirring för barnet som trots alla ansträngningar fortfarande är oförstått så länge det inte öppet erkänns att grymhet mot barn förekommer.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)

”Tigandets mur upplevde jag redan i min barndom. Min mor brukade möta mig med tystnad hela dagar i sträck för att på så sätt demonstrera sin absoluta makt för mig och tvinga fram min lydnad. Hon behövde denna makt för att maskera sin egen osäkerhet för sig själv och för andra men också för att dra sig undan relationen till sitt barn, som hon aldrig hade velat ha. Den lilla flickans behov, frågor och förslag studsade tillbaka mot denna mur utan att min mor behövde försvara sig för denna sadism. Hon betecknade sin attityd som ett rättvist och välförtjänt straff för förseelser jag begått, som sin plikt att ge mig en ”läxa”.

Det var förfärligt för detta barn, som länge inte hade några syskon och vars far aldrig gav det sitt beskydd och därtill sällan var hemma, att stå ut med moderns långa och konsekventa tigande. Men ännu mer plågsamt än själva tigandet var barnets ständiga, hopplösa bemödanden att få reda på anledningen till sin plåga. Liksom i Kafkas I straffkolonin blev nämligen den lilla anklagade aldrig upplyst om sin straffbara förseelse. I denna underlåtelse låg ett budskap: Om du inte ens vet vad du har förtjänat straffet för har du ju inget samvete. Sök, forska, ansträng dig tills ditt samvete säger dig vad det är för skuld du har ådragit dig. Först då kan du försöka urskulda dig, och beroende på makthaverskans humör kan du, om du har tur, kanske få förlåtelse.

Visste jag att mitt liv började i en totalitär regim? Hur skulle jag ha kunnat veta det? Jag visste inte ens att jag blev grymt och sadistiskt behandlad. Det hade jag aldrig vågat tänka. Hellre tvivlade jag på riktigheten i min känsla av att jag blev orättvist behandlad och ringaktad än jag ifrågasatte min mor. Dessutom kände jag inga andra mödrar och kunde inte göra några jämförelser, och eftersom min mor alltid framställde sig som uppoffrande och pliktmedveten ville jag tro att hon var det. Jag var också tvungen att tro på henne, för insikten om sanningen hade kostat mig livet.

Felet kunde alltså bara ligga i min elakhet, tänkte jag, när mamma inte talade till mig, inte svarade på mina frågor, inte brydde sig om när jag bad om förklaring, undvek mina blickar och besvarade min kärlek med kyla. Om mamma hatar mig måste jag vara värd att hata, tänker ett barn.

Minnet av dessa dagar av isolering, av ensamheten för ett barn som förtvivlat söker efter anledningen till det straff hon får, förblev bortträngt i mig under nära sextio år. Den lilla flickan som till varje pris ville förstå sin mors absurda beteende för att till sist ändå kunna förändra sitt öde, för att till sist kunna förmå modern, som hon behövde, att tala, henne hade jag då svikit. Jag var tvungen att svika henne därför att ingen hjälpte mig att fördöma grymheterna. Mitt ensamma sökande efter min skuld fortsatte jag i de abstrakta begreppens labyrinter, för de gjorde inte så ont som nakna fakta och lovade mig en ersättning för den vägledning jag saknat. Den lilla flickans känslor trängdes bort innan de kunde ta sig in i medvetandet, för deras intensitet hade kostat barnet livet. Först under de senaste åren har jag, tack vare den terapi som hjälpte mig att steg för steg upphäva bortträngningen, kunnat kosta på mig att för första gången medvetet uppleva det bedragna barnets vanmäktiga, berättigade raseri. Först då såg jag klart hela räckvidden av detta brott mot det barn jag en gång var. Det kan inte jämföras med någon av de grymheter som drabbat mig senare i livet.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

”Tigandets mur som fenomen har jag förvisso stött på senare i livet också, som vuxen, men jag har aldrig varit så helt utlämnad åt dem. Jag kunde få klarhet om detta fenomen, bedöma och fördöma det och behövde inte bli förvirrad av det, jag kunde värja mig mot orättvisa anklagelser, söka den hjälp jag behövde och inte vara dömd till blindhet. Det förekom många gånger att jag stötte på människor som mer eller mindre hade stängt till om sitt innersta och som inte var i stånd till ett öppet utbyte av känslor och tankar. Ofta upplevde jag då att de försökte kompensera den emotionella osäkerhet som var en följd av denna påtvingade avskärmning. Att vända sig bort från fakta, att förskansa sig med hjälp av tigande tycktes vara deras enda skydd.

Men när jag tänker tillbaka på alla dessa möten med tigandets mur, de må ha varit smärtsamma, irriterande, upprörande eller bara beklagliga, så har inget av dem varit så hotfullt och så förödande som min mors tigande vid den tid då jag var helt beroende av henne. Som vuxen kunde jag, om det var viktigt för mig, angripa den tigande med frågor och med fakta, iaktta hans beteende, ompröva mina bedömningar; jag kunde också avstå från relationen därför att jag hade tillgång till andra människor som inte mötte mig med tigande, som inte tillät sig att behandla mig så. Men som barn hade jag inga alternativ.

Jag kunde inte säga: Jag söker upp en annan mor, en öppen kvinna som bryr sig om mig, som talar med mig, som förklarar för mig vad det är med henne, som vet det därför att hon lever medvetet, som inte ständigt behandlar mig som luft. Som barn hade jag ingen annan möjlighet än att acceptera tigandet, söka felet hos mig själv, bli blind för min mors förljugenhet och härsklystnad – och sedan längre fram försöka uppväga förlusten av min sanning med filosofiska spekulationer om ”den ofattbara sanningen”. Eftersom den faktiska sanningen var så brutal och ofattbar måste jag förneka den. Denna utväg har jag fått betala ett mycket högt pris för, nämligen att mitt fulla medvetande begränsats och att jag varit besatt av skuldkänslor.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

”Ju tydligare jag blir i mina uttalanden, dess mer lär jag mig av andras reaktioner. Många reaktioner blir en utmaning för mig och får mig att tänka vidare och precisera. Så blev det också för mig med den ofta uttalade frågan om föräldrarnas oskuld. Den kan sammanfattas ungefär så här: ”Men ni menar väl inte att föräldrarna skulle ha någon skuld om de av förtvivlan utövar våld mot sitt barn? Ni har ju själv skrivit att föräldrarna är tvingade att överföra sin barndoms omedvetna trauman på sina egna barn och därför misshandlar och försummar barnen och utsätter dem för sexuella övergrepp.”

Den sortens argument gjorde klart för mig att jag nu måste ta ett steg som jag i mina första böcker ännu inte vågade ta. Jag utgår då från den ganska enkla insikt som egentligen inte kan betvivlas av någon och som lyder: Var och en som förstör mänskligt liv har skuld. Denna insikt överensstämmer med vår lagstiftning, enligt denna princip blir människor dömda till mångåriga fängelsestraff, och ingen lär säga emot mig om jag hävdar att detta är en allmän etisk grundprincip i vårt samhälle. Och om jag byter ut ”var och en” mot olika yrkesbeteckningar förlorar satsen inte sin giltighet, utom kanske för yrkena ”general” och ”politiker”. Dessa yrkesgrupper har självklart tillåtelse att skicka människor i döden utan att behöva bära ansvaret för det. Men i fredstid är det inte tillåtet att förstöra människoliv, och brott mot denna princip bestraffas. Med ett undantag: föräldrar får ostraffat förstöra sina barns liv. Trots att det rör sig om en förstörelse som i de flesta fall upprepas i nästa generation är den ingalunda förbjuden: däremot är det förbjudet att beteckna detta som en skandal. Detta tabu hindrade mig länge från att klart se och formulera föräldrarnas skuld. Framför allt var jag emellertid rädd för att behöva ifrågasätta också mina egna föräldrar eftersom jag tydligen i hela mitt liv har fruktat den känsla som skulle väcka upplevelsen av min barndomssituation: känslan av att vara beroende av föräldrar som inte hade någon aning om barnets behov och om sitt eget ansvar. För allt som de gjorde eller försummade att göra mot mig hade jag otaliga förklaringar, för att inte behöva fråga: ”Varför gjorde ni så här mot mig? Varför beskyddade du mig inte, mor, varför hörde du inte på vad jag sade, varför var dina uppfattningar om mig viktigare än sanningen, varför bad du mig aldrig om förlåtelse, bekräftade aldrig mina intryck? Varför gav du mig skulden och straffade mig för sådant som du ensam var orsak till?”

Som barn kunde jag inte ställa några sådana frågor. Och längre fram, i mitt vuxenliv, visste jag ju svaren eller trodde mig veta dem. Jag sade mig: min mor hade det svårt som barn, hon trängde bort allt och idealiserade sina föräldrar, min mor trodde på uppfostran, och det gjorde ju alla på den tiden. Hon visste inte hur jag led därför att hon mot bakgrund av sin egen historia över huvud inte kunde ha några antenner för barnets själ och därför att samhället bekräftade hennes uppfattning att barnet skulle uppfostras till en foglig robot, till priset av själens förintelse. Kan man lägga skulden på en kvinna som inte visste bättre? Idag skulle jag svara att man inte bara kan det utan till och med måste göra det, för att det ska bli uppenbart vad barnen ständigt utsätts för och för att de olyckliga mödrarna äntligen ska få klart för sig vad man gjorde med dem i deras barndom. Fruktan för att lägga skuld på föräldrarna främjar nämligen status quo: kvar står aningslösheten och de barnfientliga attityderna. Denna onda cirkel måste brytas. Det är just de ovetande föräldrarna som ådrar sig skuld – för de medvetna föräldrarna händer det inte.

Ett barn som inte blivit skadat eller utsatt för övergrepp kan säga till eller visa sin mor om hon retar barnet eller gör det illa.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)

”Är skulden mindre om man blundar?”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

Läs även Fel information och Skuld & Skam

Stygg-Pelle

”En uppfostringsmetod som tillämpades av min mormor. Den verkade oskyldig men har skapat en stor skugga inom mig. När jag var liten och på dåligt humör, ledsen eller arg, eller när jag försökte uttrycka min vilja, eller när något fick mig att gråta, brukade mormor ta mig i handen, gå ner med mig på alla fyra, krypa tillsammans med mig ut i köket och öppna en stor golvlucka som ledde ner till den mörka, fuktiga och kalla källaren. Sådana källare fanns i gamla hus före kylskåpens tidevarv. Sedan stuvade vi, som en symbolisk handling och med gemensamma krafter, undan Stygg-Pelle i källaren. När han väl var inspärrad stängdes luckan så att han inte längre skulle komma åt att störa någon. Allt skedde under lekens täckmantel, och min mormor agerade inte hotfullt på något vis. Men budskapet gick fram. Negativa känslor skulle undertryckas, de skulle frikopplas från mig och skjutas så långt bort som möjligt. På så sätt blir barnet ”snällt” igen och uttrycker inte negativa känslor som kan besvära de vuxna.

Varför känner sig vuxna då besvärade av dessa negativa känslor? Jo, därför att de i något skede utsatts för samma sak. Kanske inte i form av en källare, men med andra snarlika metoder. Det räcker med en klandrande blick. En del föräldrar går ett steg längre och låtsas att de själva är rädda för Stygg-Pelle. På så sätt lär de barnen att frukta sina inre känslor och betrakta dem som skadliga. Det mest dramatiska knepet hörde jag av en klient. Hans mormor brukade slänga sig raklång på golvet och spela död. Ett ganska effektivt knep för att få barnen att avstå från att visa känslor! När barnen väl var ifrån sig av skräck, vaknade mormodern till liv och konstaterade att så här kan det gå om barn inte är snälla och lydiga.

När ett barn som skrämts upp på detta sätt växer upp och blir vuxen, kan hon inte skydda sig eller sätta gränser. Hon låter sig bli illa behandlad och har svårt att säga nej. Stygg-Pelle gömmer sig fortfarande i källaren, även om hans röst inte längre kan höras. Han skriker och hojtar och bankar på luckan i golvet, men anses för farligt för att släppas ut. Han får med andra ord inte uträtta sitt värv, vilket gör att han blir arbetslös och förtvivlad. Eftersom ingen hör honom eller tar honom på allvar, blir han deprimerad och grips av vanmakt. En människa som blivit berövad sin Stygg-Pelle tappar modet. Hon förlorar sin livskraft och kan inte begripa hur hon kan må så dåligt trots att hon jämt är snäll och tar hänsyn till andra. Varför bemöter andra människor inte henne på samma sätt som hon bemöter dem?

Exakt så här gick det för mig. Jag fokuserade så starkt på andra att jag inte längre kunde tolka mina egna känslor eller behov. Det dröjde många år innan jag insåg att jag måste hämta upp honom ur källaren. Där satt han fortfarande, blek, anemisk och frusen. Men han hade tålmodigt väntat på att någon som verkligen såg och förstod honom skulle ta honom därifrån.

Innan jag vågade göra detta var jag oerhört rädd för andra människors ilska. Jag gjorde nästan vad som helst för att ingen skulle bli arg på mig. Jag sökte bekräftelse, sökte behaga alla och ville under inga omständigheter göra någon besviken. Då fanns nämligen risken att motparten blev arg på mig, och jag själv skulle då bli alldeles utom mig. Att behaga andra blev nästan som ett sätt att leva. Jag blev en mästare på att avläsa andra människors känslolägen. Jag kunde blixtsnabbt ana mig till vad den andra ville ha av mig – och jag fanns till! Allt detta på grund av att jag lärt mig att frukta Stygg-Pelle som bodde nere i källaren.

I dag har jag hämtat honom därifrån. Men det skedde inte i en handvändning. Först måste jag inse att det inte var något fel med Stygg-Pelle i sig. Tvärtom: han är den i mig som uttrycker sin egen vilja, som sätter gränser och hindrar andra från att behandla mig illa.

I början noterade jag inte ens hur folk körde över mig. Det kändes fullt naturligt, jag hade ju utvecklat det till en livsstil. Det hade blivit min viktigaste överlevnadsstrategi. Till slut blev jag allt mer medveten om min kroniska snällhet och mitt behov av att behaga. Tiden gick och jag blev ännu mer uppmärksam på mitt problem. Samtidigt började jag se hur dåligt och respektlöst jag behandlades av vissa människor. Min reaktion på det respektlösa bemötandet kom dock först några dagar efter själva händelsen. Jag förstod hur jag borde ha agerat i situationen: jag borde ärligt ha sagt vad jag tänkte, och uttryckt mina känslor.

Efter hand krympte avståndet mellan själva händelsen och mina sunda reaktioner av ilska. Till slut nådde jag fram till den punkt då min ilska bröt fram spontant, i det ögonblick som den behövdes. Stygg-Pelle hade äntligen klivit upp ur källaren och tagit itu med den uppgift han förväntades utföra.

I dag hör Stygg-Pelle till mina bästa vänner. Ibland svarar jag lekfullt i telefonen med hans namn – givetvis bara när jag är säker på att personen i andra änden fattar galoppen. Jag älskar ilska och att sätta gränser. Jag vet att det är en normal och sund självbevarelsedrift. Jag förstår att vrede och kärlek i själva verket bara är två sidor av samma mynt. Kärleken skyddar det mänskliga, människans värnlöshet, och gör att hon tvingas ta sitt rättmätiga ansvar. Det ger upphov till konflikter, men i dag är jag inte längre livrädd för dem. Jag säger vad jag tänker och tycker och uttrycker det jag känner, men jag gör det inte för att såra någon. Jag vill bara skydda mig själv. Precis så här fungerar den ilska som står i kärlekens tjänst. Den riktar sig aldrig mot någon annan, dess syfte är inte att skada, utan ilskan riktar sig mot den andra människans handlingar och finns till för att skydda oss själva mot ett felaktigt bemötande.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Du är mer än du anar”)

Läs även The silent pact

Substitut

“Att man tillåter och upplever förebråelser från sin tidiga barndom betyder inte att man från och med nu blir en förebrående människa utan tvärtom. Just därför att man fått uppleva dessa känslor som var riktade mot föräldrarna behöver man inte avreagera sig på några substitut. Det är det hat som riktas mot substitut som är omättligt och aldrig tar slut, vilket vi sett i exemplet Adolf Hitler, och det beror på att känslan i medvetandet är skild från den person som den från början gällde.

Av dessa anledningar anser jag att ett utbrott av förebråelser mot de egna föräldrarna är en chans: Det öppnar vägen till den egna sanningen, löser förstelningen, möjliggör sorgen och i lyckligaste fall också försoningen. I alla händelser hör det till det psykiska tillfrisknandet.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

”Under loppet av tjugo års psykoterapeutisk verksamhet har jag gång på gång stött på ett barndomsöde som förefaller mig typiskt för människor med hjälpande yrken.

1. Där fanns en emotionellt djupt osäker mor som för sin känslomässiga jämvikt var beroende av ett visst beteende eller ett visst sätt att vara hos barnet. För både barnet och omgivningen kunde denna osäkerhet mycket väl hållas dold bakom en hård, auktoritär, för att inte säga totalitär fasad.

2. Till detta kom en förvånansvärd förmåga hos barnet att intuitivt, alltså även omedvetet, märka och besvara detta behov hos modern eller båda föräldrarna, det vill säga fylla den funktion det omedvetet tilldelats.

3. Därmed försäkrade sig barnet om föräldrarnas ”kärlek”. Barnet kände sig fylla ett behov, och det gav barnet dess existensberättigande. Förmågan till anpassning utvidgas och fulländas, och sådana barn blir inte bara sina mödrars mödrar (förtrogna, tröstare, rådgivare, stöd) utan övertar också ansvaret för sina syskon och utvecklar till sist en alldeles speciell känslighet för omedvetna behovssignaler från andra. Inte underligt om de som vuxna ofta väljer psykoterapeutens yrke. Vem skulle utan denna förhistoria kunna mobilisera intresse för att dagen lång söka utforska vad som utspelar sig i en annan människas omedvetna? Men i utvecklandet och fullkomnandet av detta differentierade sensorium, som en gång hjälpte barnet att överleva och som driver den vuxne att välja ett yrke som hjälpare, ligger också rötterna till störningen. Denna störning förmår ständigt hjälparen att söka tillfredsställa sina i barndomen aldrig fyllda behov med surrogatpersoner.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

”Det är ett stort misstag att tro att man kan upplösa trauman på det symboliska planet. Om det vore möjligt skulle diktare, målare och andra konstnärer kunna bearbeta sina trauman genom sin kreativitet. Så är det dock inte. Kreativiteten hjälper dem visserligen att uthärda lidandet men inte att upphäva det. Och även diktatorer skulle en dag sluta att förnedra och plåga människor om denna symboliska hämnd för barndomens förödmjukelser vore tillräcklig för dem. Men deras hunger efter hämnd är omättlig så länge de inte vet – eftersom de förnekar det – vem som egentligen har förtjänat deras hat och vem hatet gäller, det vill säga så länge de endast symboliskt lugnar det i stället för att uppleva det i dess egentliga barndomssammanhang och därmed lösa upp det.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

“As we develop a loving relationship with our Inner Child, the need to find substitute Nurturing Parents in the outer world diminishes. We no longer put demands on our family or friends to do our Inner Parenting for us. We do it for ourselves. As this happens, relationships begin to transform. In their second book, Embracing Each Other, Hal Stone and Sidra Winkelman describe what happens when we get stuck in negative bonding patterns. According to their Voice Dialogue model, the term bonding patterns refers to the”…activation of parent/child patterns of interaction between two people. These are normal and natural configurations that exist in all relationships.” They go on to say that the “catalyst for all negative bonding patterns is the activation of the disowned vulnerability.” In other words, the Vulnerable Child gets disowned by one of the two people and sets off a chain reaction.

For instance, when Mr. Fisher, a highly successful CEO, feels overwhelmed, he goes into a Critical Parent mode and puts pressure on his secretary, Mrs. Clark. She goes into the Dutiful Daughter and works harder, faster, and longer to please her boss. She soon realizes she needs an assistant to help with the greater work load, but does not discuss it with Mr. Fisher. It seems that he is now suffering from hypertension headaches and gets her sympathy. Coming to his rescue from her Nurturing Mother, she avoids asking for what she really needs with the following excuses: ”He has so much on his mind. I don’t want to trouble him with one more problem. And he’s already upset about the budget.” Meanwhile, her Inner Child (who lives in the body) is worn out and gets sick. A temporary assistant is hired, but only because Mrs. Clark is now home with the flu for a few days.

If Mrs. Clark’s Nurturing Parent had listening to her own Inner Child sooner and gotten her Protective Parent to ask for help in the first place, she might not have become ill. Before we jump to the conclusion that Mr. Fisher would not have authorized hiring temporary assistance, let me point out that she did not even give him a chance. She never asked because she was too busy reading his mind, predicting his reaction, and preventing it from happening. This kind of controlling behavior completely ignores the needs of her Inner Child. And it prevents Mr. Fisher from taking responsibility for his own Inner Child, his feelings and physical well-being. Mrs. Clark got the help she needed after all, but she paid a high price: sickness.

Understanding the dynamics of our Inner Family has far-reaching implications for all of our relationships. As we become conscious of our Inner Child and learn to nurture and protect it, these negative bonding patterns come to light and we can do something about them. As we become aware, we widen our choices.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)

“If we do not understand our Inner Child, its craving for love and attention may be misinterpreted. Instead of listening to its feelings, we feed it too much food. Instead of play time, we give it drugs. Instead of self-love, we give it sex at the wrong time or with inappropriate partners.

This pattern of substitutes was painfully clear in the case of Alexandra, one of my clients. A young woman in her early twenties, Alexandra had three year’s sobriety from cocaine addiction. She had been troubled with low energy, depression, and difficulty in relationships. In a therapy session, I asked to talk to her Inner Child. Alexandra got up from her chair, curled up in a ball on the floor, and became her Inner Child. She looked very forlorn.

We sat quietly for a while. When the Inner Child felt safe with me, we conversed. She said she felt very sad and had a lot of feelings that Alexandra did not want to hear about. I then asked her if this had been going on for a long time. “Yes,” she replied. “A long time. It used to be that when I came out, when I had feelings, she gave me drugs to shut me up. She gave me cocaine.” As she learned to re-parent herself, to listen to her feelings and respond to her Inner Child’s needs, Alexandra was able to be a very competent mother because she had learned to be a parent to her own Inner Child.

It is very common for an abandoned Inner Child to cry for help through illness. That was certainly true in my own case. And I have seen this pattern over and over in my work with people who have life-threatening diseases (AIDS and cancer) as well as chronic illness (Epstein-Barr virus and Chronic Fatigue Syndrome). It is during times of illness that the Inner Child is the most vulnerable and most desperately in need of love and compassion.

Any area of our lives where there is chronic pain and dissatisfaction may be signaling us that an Inner Child needs help. Beyond the generally recognized addictions, there are other symptoms of a neglected Inner Child: obsessive worry and fear, addiction to rage and criticism, and accident-proneness. Co-dependency or compulsive rescue/control of others is a true sign that one’s own Inner Child has been neglected while the Inner Parent focuses on the Inner Child of others. Chronic depression, boredom, or crippling creative blocks (especially debilitating for professionals in the arts) may also be evidence that the Inner Child is seriously wounded.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)

“One of the joys of parenting and grandparenting is the permission we got to hang out in playgrounds and other fun places. We use kids as an excuse for being messy, silly, childlike. It’s the old “toy trains for the kids” syndrome, in which the father plays with the trains more than the kids do. But you do not need to have children or grandchildren in order to let your Inner Child out to play. All you need to do is give your Critical Parent a little vacation so you can relax and let your hair down.

Unfortunately, the only way that many adults can relax is through addictive or illegal behavior. Getting drunk or taking drugs become poor substitutes for experiencing one’s Playful Child. The alcohol or drugs knock the Critical Parent aside long enough to let the Inner Child out. But, sooner or later, the Critical Parent returns with a vengeance, resuming control by putting the Inner Child down. It’s a hopeless battle. Not until the Inner Child is healed and allowed to play in its own innocent and creative way can any real recovery take place. Technical sobriety is not recovery. Even the word – sobriety – has a seriousness about it that seems to exclude the Playful Child. True recovery, on the other hand, is about finding joyfulness within oneself, in that way that infants and children know joy from the core of their being.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)

Sund skilsmässa

”Familjeterapeuten och skolkuratorn Barbara Peeks, har utvecklat ett slags manus för föräldrar som kan användas av skilsmässofamiljer. Hon träffar föräldrarna enskilt och ber dem då att bortse från den egna bitterheten gentemot partnern för barnens skull. Föräldrarna blir ombedda att använda följande femton formuleringar som en grund för vidare diskussion med varandra om stöd för barnen.

Föräldrarnas manus:
1. Vi älskar dig väldigt mycket och kommer alltid att göra det.
2. Du kom till av kärlek och ingenting kan ändra på det.
3. Skilsmässan är inte ditt fel och du har inte gjort något som orsakade den.
4. Vi kommer alltid att hjälpa och skydda dig.
5. Vi kan inte leva tillsammans som ett par så ha inga förhoppningar om det.
6. Det är som ett par vi skiljer oss, inte som mamma och pappa.
7. Vi kommer att samarbeta när det gäller dig.
8. Vi kommer inte att tala illa om varandra.
9. Du behöver inte välja mellan oss.
10. Vi kommer att stödja varandras regler.
11. Vi vill att det går bra för dig i skolan och i livet.
12. Vi tror inte att du ska behöva få problem på grund av skilsmässan, och vi utgår från att du inte kommer att använda skilsmässan som en ursäkt för dina problem i livet.
13. Vi vet inte exakt hur framtiden kommer att se ut men vi kommer att berätta det så fort vi vet.
14. Du kommer att kunna hälsa på dina mor- och farföräldrar och andra släktingar och de kommer inte att tala illa om någon av oss.
15. Du har vår tillåtelse att respektera, bry dig om och älska din andra förälder, styvförälder eller annan närstående.”
(DWIGHT WEBB i boken ”Sviken i kärlek?”)

“Whether married or not, when a relationship ends we can wisely treat this ending with the same respect we would give an death or loss. One or both members of a couple may feel angry, resentful, or alienated – or they may remain good friends; in either case, the relationship itself deserves respect. We can appreciate the purpose a relationship has served, making the best possible use of it by way of a thorough “debriefing” – using it as an opportunity for learning and growth.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)

Läs även Medvetna föräldrar och Skilsmässa

The creative child

“Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once he grows up.”
(PABLO PICASSO)

”Over time, we all discover old parts of ourselves we had tucked away in childhood. By accepting and reintegrating the “shadow” sides of our psyche – those parts, motives, and qualities we had previously rejected – we release trapped energy and access new power and creativity.”
(DAN MILLMAN i boken “The life you were born to live”)

”We create in constructive ways, or we create in destructive ways; either way, creative energy finds expression.”
(DAN MILLMAN i boken “The life you were born to live”)

“Creativity is our birthright. We are born with it. Children are naturally creative, imaginative, and resourceful. They have to be in order to survive. I say this from years of experience observing, teaching, and photographing hundreds of pre-school children of all socioeconomic backgrounds. But somewhere down the line something goes wrong. In elementary school the creative spark begins to fade, and by adulthood it is almost extinguished.

When I ask adults to draw in my workshops, the vast majority of them panic. They say they can’t draw and have no creative talent. Remedial work is required to help them relax. They need to give their Critical Parent a break and make it safe for the Creative Child to come out. For the Creative Child can draw. It can dance. It can sing. It can invent. It can write. It can discover. The Critical Parent Within, however, obsessed with looking good and being in control, is too threatened to allow experimentation, because that could lead to “mistakes.” But it is precisely through experimentation that the Creative Child lives and breathes. The Creative Child must be allowed to be messy, to explore new possibilities and make “mistakes.” Actually, for the Creative Child there are no mistakes, there are only discoveries.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)

“Your Creative Child of the Past is still alive, believe it or not. It can be revived and brought into your everyday life – now! It can express in the way you dress, cook, decorate your home, or design your garden. It can come out in your hobbies, avocations, or personal passions, such as travel, the arts, sports, collecting, etc. It can enliven and expand the horizons of your work, bringing freshness and innovation. It provides the uniqueness and originality that make for distinctiveness and leadership in any field. And the Creative Child brings the spark that makes work fun and life worth living.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken “Recovery of your Inner Child”)

Läs även The playful child

The playful child

”Människan slutar inte att leka för att hon blir gammal, hon blir gammal för att hon slutar leka.”
(okänd)

”The Playful Child in us has the capacity for real joy. I am not talking about the substitutes adults and teenagers call fun, such as getting “high” on alcohol or drugs, etc. Nor am I suggesting that we should act in a childish manner, pretending to be childlike. No, the Playful Child is the natural child who is capable of being truly joyful, like a little baby who delights in being alive. Our Playful Child enjoys simple pleasures: running on a beach, playing with a pet, hiking in the woods, hanging out with a favourite pal, eating a juicy piece of fruit with our hands, playing games, or even singing in the shower. If you have difficulty finding your Playful Child, visit a children’s park or playground. Just observe kids at play. Playfulness is as natural to healthy children as breathing. They do it all the time. They find any excuse to play or turn an activity into fun. In observing children, notice what kinds of things they seem to enjoy. Notice how they express joy through facial expressions, sounds, body language, and works.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)

“If we want to know how to play, we can just ask the Playful Child. It is our best teacher. In a workshop George asked his Playful Child what it wanted to do in his life. This is what the Child asked for:

music & movement, to walk at the ocean, see the dawn, walk in the woods, gather treasures, play in the sand and mud, paint, swim, fly, and learn to scuba dive, get hugs.

The Playful Child is often active physically, as was George’s, and has a strong influence on our health and vitality. Without the presence of an active Playful Child Within, exercise regimes (done out of a sense of duty) usually become boring and tedious. I believe that any form of exercise that does not engage our Playful Child is ultimately doomed. We rebel against it, and rightly so. Our bodies were meant to be enjoyed.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)

Läs även The creative child

The process of wounding

“THE PROCESS OF WOUNDING

1. Previously traumatized and wounded themselves, the child’s parents feel inadequate, bad and unfulfilled, i.e., they feel shame and emptiness.

2. They unconsciously project those charged feelings onto others, especially onto their spouse and their vulnerable children. They may also exhibit and project grandiosity (e.g., “I always know what’s best for you!” – when they don’t). They look outside of themselves to feel whole.

3. In a need to stabilize the parents and to survive, the child denies that the parents are inadequate and mistreating. With the unhealthy boundaries that the child has learned from its parents and others, the child internalizes (takes in, introjects, accepts) the parent’s projected inadequacy and shame. A common fantasy is that, “If I’m really good and perfect, they will love me and won’t reject or abandon me.” The child idealizes the parents.

Case History 6.1: This dynamic of the child idealizing the parents is illustrated in the following case history, as told by Chuck, who was a forty-eight-year-old health professional.

“I’ve felt empty and sad for as long as I can remember, but I never really knew that I had been abused. I tried individual psychotherapy for a few months and a self-help group for nine months at age thirty-two, which resulted in my beginning to awaken to some of my feelings and potential. It was not until age forty-two, after attending several Adult Children of Alcoholics meetings, that although I didn’t want to attend, and even resisted, I began to remember having been mentally and emotionally abused as a child. The memories didn’t come back suddenly or all at once, but trickled into my awareness, little by little over several years.

“During that time I found a birthday card that I had made at age eight for my father. I had written ‘You are Superman, You’re so super,’ and I drew a color picture in crayons of Superman, which I gradually realized was a clue to my having idealized him, even though he was almost never there for me as a father. And when he was there, he often emotionally abused me. The abuse was often subtle to me, and included especially teasing, shaming, threatening and making vague demands. My father was a rageaholic and compulsive gambler, and my mother was a meddler and controller. Looking back, I can see that both of them were wounded, too.

“After years of trying all kinds of self-improvement techniques, it was only after I began to remember having been abused that I could focus on what and how I could heal that old poisonous stuff inside that I’d been carrying around all of these years.”

4. The child’s vulnerable true self is wounded so often, that to protect that self it defensively submerges (“splits off”) deep within the unconscious part of its psyche. The child goes into hiding. The “child is hiding” represents what may appear at first to be a way that helps us to survive. Its downside is that going into hiding and staying there keeps us alienated from the power of knowing and being our true self.

By its true self going into hiding, the child becomes alienated from its present experience in a number of ways – and from past experiences by forgetting much of what actually happened. The child becomes alienated from its internal experience – which includes emotional responses to abuse of fear, shame, grief and anger. The child also becomes alienated from its perception of what is occurring externally with others: “Daddy’s not drunk. He was so tired he fell asleep on the lawn.”

When the true self is in hiding – which it does to try to survive an otherwise unbearable life experience – it is unable to encode its impactful memories in a conscious and currently useful way. Yet, paradoxically it somehow stores these memories in its unconscious mind as “old tapes,” unfinished business, stored painful energy or ungrieved grief, much of which the object relations psychologists call “object representations”.

5. When children are not allowed to express their grief in a healthy way, their true self will try to find its own way out and express its painful experiences, like an enclosed abscess that is waiting to drain. But unexpressed pain may be stored as toxic energy and may then manifest in their life as a physical, mental, emotional or spiritual disorder, or more usually as a combination of these. Another term for this repeated attempt to express its trauma and grief is repetition compulsion.

6. The true self takes in whatever else is told – both verbally and nonverbally – about itself and about others, and stores it in its unconscious (mostly) and its conscious mind (sometimes and to some degree).

7. What it takes in are messages from major and impactful relationships, primarily parents, but these may also include siblings, grandparents, clergy, and other authority and parent figures. The experiential representations of these relationships in the unconscious memory that continue to affect these children as adults are called “objects” or “object representations” by the object relation theorists. These messages and representations are laden with feelings, and tend to occur in “part-objects” (e.g., good parent, bad parent, aggressive child, shy child and so on). The more self-destructive messages tend to be deposited in the false self or “internal saboteur,” also described as the internalized rejecting or otherwise mistreating parent.

8. Hurting, confused and feeling unable to run their own life, the person eventually turns that function over to the false self.

9. A tension builds. The true self is always striving to come alive and to evolve. At the same time, the “negative ego” (the destructive part of the false self) attacks the true self, thus forcing it to stay submerged, keeping self-esteem low. Also, the child’s grieving of its losses and traumas is not supported. Because of all the above, the child’s development is disordered and boundaries become unhealthy. This resulting “psychopathology” or “lesion” has been called a “schizoid compromise”, and a “splitting off of the true self”. The outcome can be a developmental delay, arrest or failure.

10. Some results include traumatic forgetting, chronic emptiness, fear, sadness and confusion, and often periodic explosions of self-destructive and other destructive behaviour – both impulsive and compulsive – that allow some release of the tension and a glimpse of the true self.

11. The consequences of the continued emptiness and/or repeated destructive behaviour keep the true self stifled or submerged. Not living from and as their real self – with a full awareness of their experiences – and with no safe people to talk to about them, often dissociated and numb, in order to survive they may forget, dissociate or otherwise shut out most of their painful experiences. The person maintains a low sense of self-esteem, remains unhappy, yet wishes and seeks fulfillment. Compulsions and addictions (and other repetition compulsions) can provide temporary fulfillment, but lead to more suffering and ultimately block fulfillment and serenity.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “The truth about depression”)

Läs även fortsättningen under Recovery

Läs även Results of unresolved trauma

The silent pact

“The Silent Pact
If the child’s early environment is such as to put a cap on this legitimate drive, he may make a silent pact with his parents, which goes something like this:

”I don’t feel loved and secure, because you don’t hold me, touch me, affirm me. I’m angry. When I show my anger I get punished or rejected. So I’ll keep my frustration to myself. I’ll hide my anger. I’ll be compliant and do what you say. I may fail in school partly to get your attention, and partly because I’m too lonely and angry to think straight.”

Don was a victim of what he termed the ”puppy dog syndrome.” He got in touch with the basis of his passive-aggressive personality in a series of Primal Integration sessions. He was aware of surging conflict down deep somewhere beyond the reach of the logical mind. He said:

”After these first few primal sessions, I can see how I became a puppy dog. I was a ’good boy’ in the worst sense of the word. I would do anything to get a tiny scrap of approval. They told me that big boys don’t cry, so I turned my tears and hurt inward. ’Go to the store,’ ’wash the dishes,’ ’fetch me this,’ ’take care of your little sister,’ ’clean your room,’ ’go tell your father,’ ’go here,’ ’do this’ – I was a bloody errand boy frantically trying to win approval that never came. Here I am, a forty-four-year old puppy dog, still fetching the paper, waiting for a pat on the head. ”I feel like a puppy dog around any woman whom I think just might possibly give me a little love or attention. When my father died my mother turned to me to provide the emotional support and strength he had given her, even though I was just a little kid. I was supposed to take care of her. I took the husband role, and tried to meet all of her neurotic needs, hoping to get that pat on the head someday. I never did.”

Get Off My Back!
In a primal session the next day he dealt with the origin of his passivity. Floating back and forth between childhood and adulthood, he burst into a flaming rage:

”I won’t play that game anymore. I won’t be a puppy dog forever!” (His back began to pain him, and he writhed in extreme pain on the mat. This occurred each time he began to let his aggressive nature manifest itself.) ”Oh, my back’s killing me. There’s a chain around my waist, and a big heavy ball on the other end. It’s killing me! I feel guilty if I don’t do everything everybody wants me to do. I won’t go on doing that! I hate it! I have quit! I’m going to be me, me, me, do you hear? I’m not a damned puppy dog, doing everything you ask just so you’ll love me. I don’t need your sick love, do you hear me?”

At this point he picked up an enormous, heavy pillow beside him, symbolizing his clinging, dependent mother, and threw it across the room. ”I hate you, mother. You want me to take care of you, but you never took care of me. I’m sick of playing that game. Sick of it, sick of it! . . . Oh, my back, my back. . . But I won’t give in. I won’t buy your love, or anyone else’s love. I will give love, but I won’t buy it. Never again! I refuse to spend my life in depression, with all this buried anger surging up in me and making me depressed. I hate it, I hate it, and I’ll go on hating my dependent, passive nature. I want action. . .”

Death of the Puppy Dog
Something changed in his voice. It was quieter but very firm as he addressed his wife in absentia: ”Marion, if you won’t give me the love I need without my buying it, I will find someone who will. I’ve begged and bribed and pleaded all these years. Now I quit. I either get some love from you, or I’ll get it elsewhere.” He was shouting at the top of his voice now, sitting up, then standing, pounding on the padded wall of the primal room. Here was no puppy dog, no passive, compliant male willing to sell himself for a morsel of love. He went on:

”I know you’ve been hurt as I have, and you have your needs, too, but I have to have love from some source. I’ve spent my life begging for it, and I now stop begging, do you hear me? Do you? Do you? The old game’s over. I won’t play the old game any longer.”

His mother had told him that he had cried steadily for the first three months of life. As his mother couldn’t nurse him, he was bottle-fed, but never held. In one of his early primal sessions, he got in touch with some powerful feelings from the period of infancy.

Hold Me!
”I made a silent pact with mother,” he said. ”I’ll do anything you want if you’ll just hold me. I won’t cry any more. I’ll do anything you ask if you will hold me, cuddle me. Mother never did, or at least very little. She didn’t realize how important it is for a baby to be held, how absolutely essential it is. She didn’t know that it’s about the only way an infant can receive love. When I got married, I just transferred the infant vow over to my wife. I would do anything for a crumb of love, and I almost never got it. I see it all so clearly now, what I’ve done all my life.”

His psychological test, required of every person undertaking Primal Integration, showed him to be excessively passive; yet, in his profession he showed enormous drive. As a public speaker he was extremely forceful. His passivity was displayed chiefly around women, each of whom represented the mother with whom he had the contract: ”Just love me and I’ll do anything you ask.” But repressing his hostility over never getting love had made him a depressed personality. Hostility turned inward, finding no outward expression, turns into depression.

”I Want to Stay Little”
His charming wife, in primal sessions during the same period, was working on some of her own problems, and listening to her I could get some meaningful clues to what had happened in their marriage. In one session she screamed, ”I don’t want to grow up! I don’t want to be a woman! I want to stay little.” She had been severely traumatized in childhood and unconsciously had vowed never to grow up. In some areas she functioned as an adult, but in others she was still a child. So, here were two people, both of whom had unresolved problems from childhood – neither to blame, both hurting, neither fulfilled.

Psychologist Alex Shand lists the types of mothers who produce the most angry children: the cold, commanding ones, the syrupy coddling ones, and the self-righteous martyrs. Such mothers produce neurotic children, who may either express their rage openly, or repress it and become depressed personalities. Excessive or inappropriate anger originates in the primal hurts of infancy and early childhood. For instance, a man who experienced a great deal of rejection as a child relived some of the traumatic episodes of those early days. It involved abandonment by his mother, being farmed out to strangers, and being treated harshly by his foster parents. Instead of becoming an outwardly angry person, he had turned his anger in upon himself and became a lifelong depressive. Some of his anger leaked out in the form of sarcasm, and in a cold determination to control every member of his family.

Another man who had been dominated by a controlling mother and four older sisters, became excessively angry in the presence of any authoritarian woman. A child who experiences rejection by his parents and/or peer group will be sensitive to rejection in adult life. He may either express his anger openly, or retreat into depressed silence. It is not really the adult who is angry, but the inner child.

Buried Anger and High Blood Pressure
We have learned that repressed anger is often the basic cause of high blood pressure. A man who found considerable difficulty initially in going into deep primals wrote recently that after his last series of Primal Integration sessions he had gone to his physician to have his blood pressure checked. He had suffered from high blood pressure for several years. His physician looked with amazement at the reading. For the first time in several years his blood pressure was normal. In several of his primal sessions he had become really angry for the first time. While his expression of it in the primal sessions was relatively mild, it had discharged enough of his repressed primal anger to affect his blood pressure significantly.

Psychologist William McDougall and other authorities attribute the great effectiveness of Germans in battle to the extremely high level of aggression exhibited by the nation for centuries. It is believed by McDougall that this aggressive behavior is instilled in them by a very stiff discipline as children.

Aggression does not always manifest itself directly as anger. A great many people have found ways of masking their anger. They may become excessively polite, or very quiet. Some very angry people exhibit great courtesy and even deference. Others have so great a fear – largely unconscious of losing control of their hostile emotions that they deny their anger, and even convince themselves that they feel no hostility. These people are often noted for their gentleness and compliance, but a definite proportion of them suffer from such problems as rheumatoid arthritis, migraine headaches, colitis, neurodermatitis, and a wide variety of other physical symptoms.

From Tenor to Bass
Repressed anger will ultimately manifest itself either physically or emotionally, or both. A middle-aged minister who had never felt anger until he primaled, had suffered for years from sinusitis. He was, incidentally, a high tenor. After one primal session in which he got in touch with his legitimate anger over being abused, his voice changed. He now sings bass. His sinus trouble was resolved.

Anger is simply one way in which energy is expressed. If a child was unloved, frustrated, or abused, there will always be a reservoir of anger. It is carried over into adult life, often without the individual being aware of it. Such persons with leftover anger may vent it on the family, or friends, or wherever it seems safe. Others are able to find more creative ways of utilizing this energy. Vigorous physical action can provide one outlet, but it is well to remember that this provides only a temporary release and does not solve the basic problem.

Many people of significant achievement have managed to direct their aggression into creative channels. Sigmund Freud was known as a dour, uncompromising, controversial figure who often manifested bitterness. He transformed his aggression largely into creative channels and made an enormous contribution.

Taking overcompliance as an extreme form of repressed aggression, and overt hostility as the other extreme, we find that these are simply the ways children react to poor parenting. Sometimes in a family one child will become overly rebellious, while a sibling, finding this slot taken, will unconsciously become overcompliant. Both reactions are different forms of adapting to an unsatisfactory environment.

The Compulsive Worker
Florence chose the compliant approach, without ever being aware of just why or when she made the choice. I first observed her in a therapy group. On the verge of tears most of the time, she wore a forced smile on her face. She was thirty or forty pounds overweight and had incipient ulcers. Florence held an administra¬tive position in a hospital, had a husband and several children, held several offices and responsibilities in her church, and was the ever-available angel of mercy to sundry friends and various causes For nearly a year she struggled with the temptation to give up her position in the hospital, which was keeping her depressed and excessively fatigued. Eventually she surrendered the administrative responsibility and did only nursing, but retained several church responsibilities.

A few years later she returned for counseling. Her health was still impaired, and her physician urged her to rest more. It was only after half a dozen counseling sessions. I was able to persuade her that the tiny church to which she belonged could survive without her. Eventually she resigned several offices in the church, which managed to get along somehow, and took off half a day a week for rest.

But it was only in primal sessions that she began to uncover the roots of her difficulty. She discovered why she was a compulsive worker. Having a weak sense of identity, she had become excessively busy as a means of feeling worthwhile. Unless she was busy every minute of the day and often far into the night, she felt a lack of worth. Like many people, who as children are not adequately loved and affirmed, she had learned to accept approval for what she did because she did not feel particularly worthwhile as a person. This made her vulnerable to everyone who wanted something. To win approval as a child she had learned to say yes to everyone, and she carried this self-defeating attitude into adult life.

Eventually she learned to say yes with less frequency, and to say no when it seemed appropriate. The overcompliant person is really asking, ”Will you love me, accept me, value me, if I accede to your request?” Such people are desperately afraid of rejection, usually without being consciously aware of it, and will go to almost any lengths to avoid having to refuse a request.

A ”Passive” Failure
Jim, a very quiet, subdued man in his thirties, entered Primal Integration to discover why he was so ineffectual. ”Here I am at thirty-five,” he said, ”and – I consider myself a virtual failure. I have never amounted to anything. I barely make a living. My wife earns much more than I do. I’m so diffident and frightened. I don’t know how to get hold of life.” There was a pathetic sadness in his voice. He was a hurt and frightened little boy.

In one of his primal sessions, he relived a terrifying scene: he was about three or four years old. His mother was giving him a bath, and he had said no to his mother in response to something she had asked him to do. – His father, passing in the hall, heard this and stormed into the bathroom, taking off his belt as he came. With belt upraised the father shouted, ”You are never to say no again, do you understand? You are to say ’Yes – Ma’m’ and ’Yes Sir,’ and nothing else. Is that clear?’”

Jim wept and cringed in terror as he relived the scene. That single event, reinforced by subsequent minister reminders, had so traumatized the child that his response to life had been apologetic, overcompliant, and generally ineffectual.

Having relived that single experience and integrated it into his personality, he was able, within a few short months, to secure a much better position and function acceptably in it. There was no radical, magical personality transformation. In some degree he will be marked for life by the effects of those early years, but he has been able to modify his responses so as to be successful rather than ineffectual, with a more positive attitude toward life.

I have heard ministers say that all anger is bad, quoting out of context such biblical passages as ”But now put. . . away: anger, wrath. . . ”(Col. 3:8). Yet, the apostle Paul, who wrote those words, had an angry confrontation with Barnabas (as it turned out Paul was wrong). On another occasion, he and Simon Peter had a toe-to-toe confrontation: “I opposed him to his face, because he stood condemned” (Gal. 2:11). Jesus was angry on more than one occasion. Everyone remembers the cleansing of the temple, and there was the time when ”he looked around at them with anger, grieved at their hardness of heart” (Mark 3:5).”
(CECIL G. OSBORNE i boken “Understanding your past – the key to your future”)

“Handling Our Hostility
People who are burdened with an excessive load of aggression which they find it difficult to handle have three main choices: they may turn their hostility inward and become depressed; or, the schizoid person may withdraw from contact with people as much as possible, to avoid expressing hostility and thus provoking rejection; while the paranoid type individual denies his hostility and projects it onto others. (”I’m not angry; you are.”)

It is a strange fact, and one difficult for many people to accept, that often when we are angry and cannot permit ourselves to be aware of it, we feel anxiety instead of hostility. This is particularly true of people who were taught as children that it is wrong to be angry.

Another unconscious reaction is the tendency of some people, who cannot admit their hostility, to be always late. By making others wait, such a person can make someone else unhappy, or angry, and pass off the tardiness with a casual apology. In many instances the one who is habitually late does not even bother to apologize. This is a totally unconscious use of hostility.”
(CECIL G. OSBORNE i boken “Understanding your past – the key to your future”)

Läs även Stygg-Pelle

Tillbaks till 1965

Nedanstående låt av SUZZIES ORKESTER anknyter kraftfullt till Inre Barnet. Spela upp låten (youtube-länken), sjung med i texten och låt dina känslor få komma fram!

Här kan du lyssna på låten:
http://www.youtube.com/watch?v=KhoxAV5n8nU

”Mamma jag ser inget ljus
Jag vet inte vart jag ska gå
Och inte heller vem jag kan lita på
Jag känner mig så liten i denna värld

Mamma jag lever på en lögn
För jag sa dig att allt var okej
Och mina läppar log men inte inombords
För där finns bara sorg och ensamhet

Jag önskar att jag var liten igen
Jag vill tillbaks till 1965
Då kunde jag gråta i din famn som ett barn igen
Jag skulle tro dig när du sa att allt kommer att bli bra

Mamma jag misslyckas i allt
Som jag tar mig för
Trodde jag var vuxen nog att klara mig själv
Men fast jag har försökt så blir allting fel

Jag önskar att jag var liten igen
Jag vill tillbaks till 1965
Då kunde jag gråta i din famn som ett barn igen
Jag skulle tro dig när du sa att allt kommer att bli bra

Mamma kan du hjälpa mig
Kan du säga mig
Vad jag gör för fel
Du har aldrig svikit mig
Och är den enda jag kan lita på så kan du hjälpa mig

Jag önskar att jag var liten igen
Jag vill tillbaks till 1965
Då kunde jag gråta i din famn som ett barn igen
Jag skulle tro dig när du sa att allt kommer att bli bra”
(S. TAPPER)

Uppfostran

”Om man många gånger och med olika människor har upplevt vilka krafter som frigörs när följderna av uppfostran undanröjs, när man ser hur dessa krafter överallt annars måste ta sig destruktiva uttryck och förstöra det levande i sig själva och hos andra eftersom man från späd ålder har lärt sig att betrakta det som något fult och farligt, då vill man gärna förmedla till samhället något av de erfarenheter man fått.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

”En människa som kritiseras lär sig fördöma.
En människa som får slag lär sig att slåss.
En människa som hånas blir generad.
En människa som utsätts för ironi får dåligt självförtroende.

MEN.

En människa som uppmuntras lär sig tålamod.
En människa som upplever rent spel lär sig rättfärdighet.
En människa som upplever trygghet blir tillitsfull.
En människa som älskas och kramas lär sig känna kärlek till livet.”
(okänd)

”Ibland vill barn rita, hellre än räkna.
Ibland vill de prata, hellre än att lyssna.
Ibland vill de leka, hellre än läsa.
Ändå är barn ofta villiga att göra som en vuxen säger
– bara de har tillit till att den vuxne vill dem väl.
Det kan vara svårt att utveckla sådan tillit till någon som hotar, straffar, kräver och klandrar.”
(PETRA KRANTZ LINDGREN)

”Vi måste först börja med oss själva för att kunna vara bra förebilder för våra barn. Har jag till exempel själv svårigheter med att sätta gränser och att uttrycka min egen vilja, blir det svårt att vägleda barn.”
(JANA SÖDERBERG i boken ”Våga vara”)

“The difficulty with much of the love we received as children is that it was conditional. Parents do not explicitly say it, but the child hears it as, ”I will love you if your grades improve, if you keep your room cleaned up, if you do your chores, if you dress the way I expect.” Love is held out as a carrot on a stick to encourage the child to perform better. He then feels, ”I will be loved, not because I am your child, but because I perform properly.” Since love is so often conditional, there is seldom any way in which the child can win approval, for the standard is usually set higher and higher: ”Yes, you brought your grades up to a B average. Now you can do better; try to make all A’s.” If the grade level is reached, your room is not tidy enough. When the room is cleaned up your posture needs correcting; then your friends aren’t right, or your complexion is bad. You never get the carrot on the stick.”
(CECIL G. OSBORNE i boken “Understanding your past – the key to your future”)

“Varje liv och varje barndom är rikt på besvikelser. Något annat är inte tänkbart, för inte ens den bästa mor kan tillfredsställa alla barnets önskningar och behov. Men det är inte smärtan över besvikelserna som leder till psykisk sjukdom utan förbudet mot att uppleva och artikulera detta lidande, denna smärta över de lidna besvikelserna. Förbudet utgår från föräldrarna och syftar i regel till att stärka föräldrarnas försvar. Den vuxne får bli arg på Gud, på ödet, på myndigheterna, på samhället, när man bedrar, förbigår eller förtalar honom, när han utsätts för orättvisa straff eller orimligt höga krav, men barnet får inte bli arg på sina gudar, föräldrar eller lärare. Han får under inga omständigheter ge uttryck åt sina besvikelser, han måste tränga bort eller förneka de känsloreaktioner som trängs inom honom ända tills han blir vuxen. Då får han försöka finna utlopp för dem på de vägar som står till buds. Det kan ske t ex genom förföljelse av egna barn med hjälp av uppfostran eller i olika former av psykiska rubbningar, missbruk, kriminalitet eller självmord.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

”Man kan göra oerhört mycket med ett barn under dess första två levnadsår, böja det, förfoga över det, bibringa det goda vanor, tukta och straffa det utan att det händer uppfostraren något, utan att barnet hämmas. Förutsättningen för att barnet ska kunna övervinna den oförrätt man tillfogar det utan svåra följder är att det kan värja sig, dvs artikulera sin smärta och vrede. Men om barnet inte ges tillfälle att reagera på sitt eget sätt därför att föräldrarna inte kan tåla dess reaktioner (skrik, sorg, ilska) utan förbjuder dem med hjälp av blickar eller andra uppfostrande åtgärder, då lär sig barnet att vara stumt. Stumheten blir visserligen en garanti för uppfostringsprincipernas effektivitet, men den döljer i sig stora risker för den senare utvecklingen. Om adekvata reaktioner på utståndna kränkningar, förödmjukelser och våld i vidaste mening måste utebli, kan dessa upplevelser inte integreras i personligheten, känslorna får aldrig utlopp och behovet att artikulera sig blir aldrig tillfredsställt. Det finns inget hopp om att någonsin kunna artikulera dessa omedvetna trauman med tillhörande känslor, och det är denna hopplöshet som leder till svår psykisk nöd för de flesta människor. Neurosens upphov ligger som bekant inte i de verkliga händelserna utan i tvånget att tränga bort dem.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

”När världsliga och kyrkliga pedagoger bereder sig att förmedla föreskrivna ideal till barnen tillgriper de den svarta pedagogikens medel och uppfostrar i bästa fall barnen till uppfostrande vuxna, inte till människor som kan älska.

Barn som man respekterar lär sig respekt. Barn som man är hjälpsam mot lär sig hjälpsamhet, lär sig att tjäna den svagare. Barn, som man älskar sådana som de är, lär sig också tolerans. På den grundvalen uppstår deras egna ideal, som inte kan vara annat än människovänliga eftersom de växer fram ur upplevelsen av kärlek.

Mer än en gång har jag bemötts med den tanken, att om en människa hade kunnat utveckla sitt sanna själv i barndomen skulle den människan ha fått utstå ett martyrium i vårt samhälle, därför att hon skulle ha vägrat att anpassa sig efter många av dess normer. Det finns en del som talar för denna tanke, som ofta anförs som argument för uppfostran som något nödvändigt. Föräldrar säger att de gärna vill göra sitt barn välanpassat så tidigt som möjligt, så att det inte får det för svårt i skolan och i yrkeslivet längre fram. Barndomens lidande och dess konsekvenser för karaktärsbildningen är alltjämt föga kända, och detta argument väger därför fortfarande tungt. Exempel ur historien tycks bekräfta det: Många människor som har vägrat att anpassa sig till sitt samhälles förhärskande normer och i stället förblivit trogna mot sanningen, dvs även mot sig själva, har dött som martyrer.

Men vilka är det egentligen som är så noga med att se till att samhällets normer iakttas, som följer de oliktänkande och korsfäster dem – om inte de ”rätt” uppfostrade människorna? Människor som redan som barn fick lära sig att acceptera sin själsliga död, och som inte märker den förrän de möter livet hos barn eller ungdomar. Då måste de se till att detta levande kvävs, så att det inte påminner dem om vad de själva har förlorat.”
(ALICE MILLER i boken “Du skall icke märka”)

“A child that lives with ridicule learns to be timid.
A child that lives with criticism learns to condemn.
A child that lives with distrust learns to be deceitful.
A child that lives with antagonism learns to be hostile.
A child that lives with affection learns to love.
A child that lives with encouragement learns confidence.
A child that lives with truth learns justice.
A child that lives with praise learns to appreciate.
A child that lives with sharing learns to be considerate.
A child that lives with knowledge learns wisdom.
A child that lives with patience learns to be tolerant.
A child that lives with happiness will find love and beauty.”
(RONALD RUSSELL)

”The way we talk to our children becomes their inner voice.”
(PEGGY O’MARA)

”Vi vet att barn inte lär sig simma genom att vi visar dem hur man cyklar.

Vi vet att barn inte lär sig kinesiska genom att vi pratar svenska med dem.

Jag begriper inte hur någon kan tro att barn lär sig respekt, omtanke och hänsyn genom att vi hotar, straffar och mutar dem!”
(PETRA KRANTZ LINDGREN)

“I den nu klassiska boken Kontinuumbegreppet beskriver läkaren och forskaren Jean Liedloff hur barnen hos ett urfolk i Sydamerikas djungel aldrig skriker, eftersom de aldrig blir övergivna. De små är alltid med sina föräldrar eller äldre syskon, och lämnas aldrig ensamma. Så snart barnet är tillräckligt gammalt förväntas det hjälpa till med olika enklare göromål. Barnen inkluderas i gruppen och får delta på sina egna villkor, dock utan att de vuxna fokuserar särskilt på dem. På detta sätt fostras barnen till att bidra och ta ansvar, allt efter sin ålder. Jean Liedloff skriver att hon aldrig under sin tid hos detta folk hörde något barn skrika, utom i ett fall då ett barn var sjukt.

Liedloff beskriver i sin bok en grupp människor som verkar vara tryggt anknutna till varandra och till den omgivande miljön. Många av människorna i vår del av världen har en otrygg anknytning både till sina vårdnadshavare och till naturen. Vissa forskare har kommit fram till att vi har svårt att knyta an till naturen om vi har ett otryggt anknytningsmönster. Men det finns också tecken på att en senare anknytning till naturen kan motverka just detta och att naturkontakt delvis kan läka anknytningssår.”
(EVA SANNER i boken ”Naturens hemlighet”)

”Redan när jag började forska i skam ställde jag frågor om barnuppfostran och la noga märke till vad intervjupersonerna sa om att ha respektive vara föräldrar. Det finns ett enkelt skäl till det, nämligen att vår berättelse om att vi är något värda – att vi duger – börjar i ursprungsfamiljen. Den tar absolut inte slut där, men det vi som barn får lära oss om oss själva och hur vi ska förhålla oss till världen slår an en ton som antingen tvingar oss att ägna en stor del av livet åt att försöka återerövra vår självkänsla eller rustar oss med hopp, mod och motståndskraft för vår resa.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

“Children need models more than they need critics.”
(JOSEPH JOUBERT)

Läs även Barn återspeglar, Det kännande barnet och Utbildning

Verklig befrielse

”I tjugo år hade jag iakttagit hur människor förnekade sin barndoms trauman, idealiserade sina föräldrar och med alla medel värjde sig mot sanningen om sin barndom. Jag fick med tiden klart för mig att en verklig befrielse inte är möjlig med mindre än att barndomens sanning kan uthärdas och dess smärtor upplevas. Jag skulle inte ha varit mitt liv och mina erfarenheter trogen om jag inte hade fäst något avseende vid innehållet i det som min hand nu skapade med färgernas hjälp eller bara hade betraktat det som utslag av min fantasi, i stället för att allvarligt fråga mig vad det kunde ha för verklighetsbakgrund. Det är bara tretton år sedan jag började måla, fast jag i hela mitt liv haft en längtan att göra det utan att denna längtan har kunnat göra sig gällande tydligt nog. Jag måste först förstå så mycket på intellektuella vägar och möta så mycken ångest innan jag till sist kunde känna mig fri att leka med färger utan några som helst avsikter. Denna lek öppnade emellertid snart sitt bittert allvarliga innehåll för mig, då jag i de bilder som växte fram ur mig mötte en för mig dittills okänd värld: min tidiga barndoms värld. Det som överraskade mig mest var det faktum att den såg helt annorlunda ut än den version som jag i årtionden hade levat med.

Jag hade visserligen inte ett enda minne från mina första fem levnadsår och även från senare tid endast mycket få, något som tyder på en mycket stark bortträngning. En sådan har alltid sina orsaker. Men detta hindrade inte att jag höll fast vid uppfattningen att mina föräldrar hade vårdat mig med kärleksfull omsorg och varit angelägna att ge mig allt jag behövde under min barndom.

Så hade min mor framställt saken om någon hade frågat henne om min barndom. Jag antog hennes version och behöll den i årtionden, trots att två analyser ingick i min utbildning och trots att jag borde ha frapperats av de många likheterna i mina patienters öden.

Också i min andra analys fick min mor förekomma som en mycket arbetsam, en aning beskäftig person med de bästa avsikter. Insikten att hennes uppfostringsambitioner enbart tillfredsställde hennes egna intressen och konventionella föreställningar och innebar ett våldförande på hennes barn, som hon betraktade som sin egendom, stämde inte med mina terapeuters utbildning och etik. Jag bemödade mig alltså även i den andra analysen om att förstå min mor, förlåta hennes subtila själsliga grymhet, som mina drömmar berättade om, och skylla dem på mina egna fel. Dessa ”fel” var framför allt att jag frågade och hade ett naturligt barnsligt behov av beskydd, närhet, förståelse och svar. Hon var en lysande pedagog och lyckades tysta ner mina verkliga känslor och behov utan att vare sig jag eller någon annan kunde märka hur det gick till. Mycket tidigt blev jag en omtänksam, beskyddande och förstående dotter, som betraktade sin mors välbefinnande och trygghet som det viktigaste av allt. Att jag kunde ha rätt till egna behov tänkte jag under årtionden aldrig på.”
(ALICE MILLER i boken ”Bilder från en barndom”)

”Ju mer jag försökte förstå och rättfärdiga min mor, dess mindre förstod jag mig själv; för att fylla den uppgiften måste jag nämligen lära mig att inte känna min egen smärta. Men utan att känna kunde jag inte förstå mig själv. Det kan ingen.”
(ALICE MILLER i boken ”Bilder från en barndom”)

Verkliga människor

”Kritikerna har ofta funderat över hur det går efter primalterapin och undrat hur bra en terapi är som inte förbereder individen för ett liv i den här världen. Och det är sant att det blir svårt för verkliga människor att leva i ett overkligt samhälle. Men vad finns det för alternativ? Att vara sjuk och delta i de sjuka spelen? Att uppehålla sjuka relationer och ”anpassa sig” till alla andras overklighet? Det kan inte verkliga människor göra. Men det har sina fördelar att vara verklig. Man låter inte lura sig av andra; man gifter sig inte med någon för att ett halvår senare upptäcka att den personen inte alls var så bra som man trodde. Man skaffar inte barn av fel anledning och känner sig sedan för alltid utnyttjad och bunden. Man åtar sig inte arbeten och uppgifter som man inte kan klara. Man har inte vänner som bara är ute efter att utnyttja en. Man är inte heller själv intresserad av att utnyttja andra. Ens liv är enkelt, nästan primitivt, kan man säga. Men man är nöjd. Man är sällan sjuk; de människor man är tillsammans med kan ge fritt och varmhjärtat. Man är inte upprörd eller orolig. Man känner inget tvång att göra saker som får en att hata sig själv, som att dricka, använda knark, röka eller göra sexuellt perversa saker. Man kan känna och därför kan man bli älskad.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)

”En normal människa är avspänd därför att hon är tillfredsställd. Neurotikern som är otillfredsställd därför att han inte fick sina behov tillfredsställda, måste söka synliga källor till sin otillfredsställelse. Det hindrar honom från att inse vilka de verkliga orsakerna är till att han är olycklig. Därför drömmer han om att få ett nytt jobb, läsa på högre examen, flytta någon annanstans eller skaffa en ny flickvän. Han riktar in sig på sitt tråkiga arbete, sin fru som inte förstår honom osv. och hoppas att han skall kunna få bort sitt grundläggande missnöje.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”En normal människa som inte behöver sträva, som inte behöver hinder på sin väg för att hålla strävan igång, kan gripa sig an med saker och ting. Neurotikern skjuter upp upplevelsen av sin smärta och han skjuter upp en hel del av sitt liv i övrigt också. Upplevelsen av den där smärtan innebär faktiskt för neurotikern att han börjar leva. Innan han har upplevt den, måste han fly, inte bara från det som gör ont utan från varje form av obehag.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”Hos neurotikern är ”personligheten budskapet”. Personligheten är vriden mot det budskap den måste förmedla. Den lakoniska människan vill alltså säga: ”Pappa, prata med mig. Få mig att prata”; den fumliga, virriga typen säger: ”Mamma, det har blivit fel. Visa mig”; den surmulna: ”Mamma, fråga mig var det gör ont”; den depressiva vill kanske säga: ”Sparka mig inte när jag är så nere.”

Eftersom den normale inte längre försöker säga något indirekt är hans personlighet inte snedvriden. Utan gamla behov är människor bara vad de är. Jag vet inte om det går att förklara detta på annat vis än genom att säga att en normal människa lever och låter leva, helt enkelt, utan någon psykologisk fasad. Som jag redan påpekat är kroppen en del av den totala personligheten och neurotiker ser ofta neurotiska ut: man ser raka, tunna läppar som stänger inne oacceptabla ord, kisande ögon ”som inte kan se allt som händer och sker” som en patient uttryckte sig. Eller man finner mungiporna neddragna av sorg som aldrig uttryckts och lösts och käkar sammanbitna i ständig vrede. Hos neurotikern uttrycker hela organismen det omedvetna budskapet. Där inget budskap behöver förmedlas kan man vänta en proportionerlig kropp och allting annat lika normalt. De fysiska förändringar jag ser hos patienter efter primalterapin kommer mig att tänka att en del av de drag som vi tror är ärvda kanske i själva verket är följder av neuros.

Den normala människan kan ha roligt. Det är förvånande hur få neurotiker som kan det utan artificiell hjälp, t.ex. alkohol. En patient förklarade: ”Att ha roligt förstör hoppet. Jag lyckades få allting att bli onjutbart. Om allt gick bra hela dagen blev jag plötsligt irriterad och muckade gräl. Jag kunde inte smälta en regelbunden diet av idel trevligheter. Då kände jag mig illa till mods, som om yxan skulle falla. Nu ser jag tillbaka och tänker att om jag hade accepterat allt det goda skulle det ha betytt att jag gav upp min strävan att göra mina föräldrar till goda människor. Om jag helhjärtat tog emot det goda och verkligen njöt av livet, fick jag ju ge upp hoppet att få min olycka erkänd.” Den neurotiska människan söker inte nöjet nu, hon vill ha det i gengäld för då. Detsamma kan sägas om ömhet. Den normala människan tar emot ömheten reservationslöst. Men om neurotikern skulle göra det skulle det betyda: ”Jag behöver er inte längre, föräldrar. Jag har hittat en annan som älskar mig.” Det är ytterst svårt för en neurotiker att känna att han aldrig kommer att bli den där lille pojken som skall få det han saknade av sina föräldrar.

Ett exempel på skillnaden mellan normal och neurotisk reaktion gavs av en patient som kom in efter jul och sade att han fått ”miljoner julklappar”. Han behövde göra antalet mycket större än det var för att fylla det livslånga tomrummet.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”En normal människa är frisk. Hon behöver inte springa till läkare och tala om att hon har ont, därför att hon aldrig fick säga det till sina föräldrar. Den normala människan dras inte till att vara overklig, och har inget symboliskt system som gör kroppen rastlös och uttröttad, och därför är hon både friskare och mer energisk. Hon använder sin energi till verkliga uppgifter, inte i en strävan att åstadkomma det omöjliga. Och en normal människa vet slutligen när hon mår bra. En patient sade till mig: ”Jag visste inte ens när jag mådde bra. Jag var så långt borta från mina känslor. Om någon frågade hur jag kände mig och jag inte kände mig dålig, fick jag dra den slutsatsen att eftersom jag inte kände mig dålig fanns det inget annat alternativ – jag mådde bra.”

En normal människa tvingar inte in någon annan i strävan. Hon förstår att barn skall få bli älskade utan att behöva förtjäna det. Hon förmår inte sina barn att sträva efter någonting. Paradoxalt nog tycks sådana barn klara sig mycket bra i livet, trots att det sägs att man skall börja sträva tidigt i livet så att man är beredd på vad som skall komma. Många neurotiker har aldrig ens gjort klart för sig att de inte borde ha behövt göra någonting för att bli omtyckta av sina föräldrar. De har strävat i så många år för att bli omtyckta att de inte kan tänka sig att man kan bli omtyckt bara för att man finns till. Betingningsprocessen, att man skall prestera för att få gillande, börjar nästan vid födelsen när man säger ”tut-tut-tut” till barnet för att det skall le (se lyckligt ut). Senare vill man att det ska vinka ”hej-hej” eller dansa för morföräldrarna eller säga olika ord, utan hänsyn till hur barnet själv känner sig just då. Nästan alla kontakter det lilla barnet får handlar om att prestera något som någon annan vill. Detta behov hos föräldrar och far- eller morföräldrar att barnet ständigt ska ge just dem sitt gensvar, hänger kanske ihop med att de själva fick så föga gensvar från sina egna föräldrar.

När man ställer upp den normala människan och neurotikern mot varandra förefaller det som ett under att neurotikern håller så länge som de gör. Om det funnits en nyckelprincip för verkligt beteende kunde den kanske formuleras så här: Verkligheten omger sig med annan verklighet på samma sätt som overkligheten söker sig till overklighet. Verkliga eller normala människor har inga varaktiga förbindelser med overkliga, och tvärtom. Tillgjordheten blir outhärdlig för den normala. Han vill inte hålla på att smickra, ge efter för, kela med eller blidka en neurotiker för att kunna umgås. Han låter sig heller inte charmas, dirigeras eller domineras av neurotikern. Han har svårt att umgås med någon som inte är någorlunda rättfram. En normal människa vill inte bli indragen i en annans strävan. En patient berättade att han förut alltid hade fått lov att avsluta sin frus meningar. Hon brukade börja en mening och sedan titta bedjande på honom, och han kom genast till hennes hjälp. Det var en automatisk och omedveten reaktion.

En neurotiker vill knappast fortsätta en förbindelse där hans neurotiska behov inte möts. Han har särskilda krav. Han söker sig gärna till sådana individer som delar hans overkliga idéer och attityder. Därför kan man vänta sig att det oftast finns en likriktning i hans bekantskapskrets när det gäller åsikter om ekonomi, politik, människor eller sociala företeelser i allmänhet. Att vara overklig, menar jag, är ett allt omfattande mönster. Neurotikern måste undvika verklighet tills han är beredd att möta sin egen verklighet. Dessförinnan kommer han att bygga ett trevligt men overkligt skal omkring sig i sitt arbete, i fråga om de tidningar han läser och de vänner han umgås med.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”En normal människa samlar knappast på vänner som buffert mot ensamhetskänslan. Hennes vänner är varken segertecken eller ägodelar.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”En normal människa behöver inte ha sin almanacka fulltecknad med inbjudningar för flera månader framåt för att känna sig omtyckt eller populär.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”En normal människa behöver inte längre ”se fram emot” något för att undfly nuets tomhet.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”En normal människa som handlar realistiskt försöker passa tiden eftersom hon arbetar med den verkliga tiden, inte med någon tid i det förflutna. Det innebär att hon inte använder tiden symboliskt för att få känna något som hon inte annars känner. Hon kommer t.ex. inte för sent för att känna sig viktig eller för att inte känna sig försmådd, vilket neurotikern gör.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”En normal människa hoppas inte på att något yttre skall förändra hennes situation och därför kan hon se saker och ting som de är.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”Man kan egentligen inte såra en normal människas känslor, men man kan såra en neurotiker genom att utlösa förnekade känslor.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”En normal människa blandar inte ihop hopp och planer. Hon kan planera för en kommande situation, men hon är inte så full av planer att hon inte har något nu. Somliga neurotiker tycks ställa allting på framtiden så att de aldrig kan ha riktigt trevligt nu. Jag tror att det har att göra med ett tidigt stadium i barnets utveckling då barnet visste att om det hade levat på sitt eget sätt och gjort vad det ville, så skulle föräldrarna stött bort det och kanske gått ifrån det, för de ville ha allt på sitt sätt. Barnet måste skjuta upp vad det ville göra och hoppas på en framtid då det kunde ha roligt. Det är kanske därför som många barn har haft den tanken: ”När jag blir stor, ska jag ha så roligt.” Somliga neurotiker tycks föra med sig detta mönster i sitt liv som vuxna. En normal människa som har släppt det overkliga hoppet och strävan att vara till lags, kan leva sitt liv som hon vill.

Neurotikern ”vill ha”; den normala människan ”behöver”. Att vilja ha vad han verkligen behöver innebär smärta för neurotikern och därför måste han vilja ha något annat i stället – något oåtkomligt. En normal människa har enkla behov för hon vill ha vad hon behöver, inte något symboliskt substitut. Neurotikern vill kanske ha en drink eller en cigarrett, prestige, makt, en hög examen, en snabb bil – allt för att skyla över smärtan i tomheten, värdelösheten, maktlösheten eller vad det nu är. Hos den normala finns det ingenting att skyla över eller fylla igen.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

”Den normala människan håller inte på och söker efter livets mening. Meningen kommer ur känslan. Livet (det invärtes) är meningsfullt i proportion till hur djupt man upplever det. Neurotikern som redan i sin tidiga barndom var tvungen att stänga sig mot den verkliga katastrofala meningen måste ständigt, medvetet eller omedvetet, vara på jakt efter en mening. Han försöker kanske finna den i arbete eller resor, och om hans försvar fungerar, inbillar han sig kanske att hans liv är meningsfullt. Andra neurotiker märker att det fattas dem något och sätter i gång att söka efter meningen. De kanske reser till gurus, studerar filosofi, försjunker i religion eller kulter – allt för att finna en mening som ligger där på en djupandnings avstånd.

Neurotikern måste hålla på att söka därför att den verkliga meningen är smärta och måste undvikas. Så blir själva sökandet meningen; eftersom neurotikern inte kan uppleva sitt eget liv fullt och helt, måste han finna meningen genom andra eller i saker utanför honom själv. Han kanske finner den i sina barn eller barnbarn, och deras talanger eller framgångar. Eller den kanske ligger i att ha ett högt ämbete eller göra stora affärer. Det är när detta yttre tas bort som neurotikern lider. Då börjar han kanske tänka: ”Vad tjänar det till? Vad är det för mening i alltihop?”

En normal människa lever i sitt eget inre och känner inte att det fattas någonting; inga delar av henne saknas. Det måste neurotikern känna om han någonsin hejdar sig i sin strävan därför att en del av honom fattas ju verkligen.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

Fotnot: ”normala” människor vilket här betyder friska och sunda människor – vilket INTE är samhällets ”norm” om man vågar titta djupare vilket du kan läsa mer om under Normala människor

Läs även Medvetna föräldrar