Min diabetes-historia

Här skriver jag om min egen historia med diabetes och hur jag har hanterat den. Om du tar insulin och/eller andra diabetesläkemedel måste det ske i samförstånd med din läkare ifall du vill prova att minska dina diabetes-mediciner! Det krävs mycket kunskap och erfarenhet att lära sig förstå hur kroppen fungerar. Att experimentera på egen hand med sin diabetes tillsammans med diabetesläkemedel kan MEDFÖRA LIVSFARA om du inte besitter denna kunskap! Särskilt försiktiga behöver de som använder automatisk insulinpump vara! Du får SJÄLV TA ALLT ANSVAR för alla eventuella konsekvenser och följder om du själv gör liknande förändringar som jag gjort! Allt jag skriver här om diabetes, och dess orsaker, kan appliceras på alla typer (finns 5 olika typer) av sjukdomen. Du kan klicka på länkarna i texten för att läsa vidare om vissa ämnen!

”Det visade sig att när en delpersonlighet framträdde hade denne svår diabetes och måste ta insulininjektioner. När en annan delpersonlighet visade sig var denne helt fri från diabetes.” (dr Rahasya Fritjof Kraft i boken ”Omvandla din smärta till kärlek”)

Jag har under de senaste åren helt tappat min livslust, och utan den förlorade jag även all mening, vilja, motivation, energi, kreativitet och ork. Livet har känts oerhört jobbigt, kämpigt, motigt, smärtsamt och övermäktigt. Jag har förstått att dessa känslor och upplevelser inte har med nutid att göra utan jag har lyckats bearbeta mig djupt inåt och fått kontakt med hur jag mådde som liten, innerst inne och hur mitt liv var då som barn, hur maktlös, oälskad, traumatiserad och ensam jag var. Tyvärr har jag inte lyckats finna någon terapeut som vågar gå så djupt, utan alla vill fokusera på att ”balansera upp din depression först”. Jag är, och har aldrig varit intresserad av symtomlindring, utan jag vill nå orsaken till mina krämpor och smärtsamma upplevelser och bearbeta dessa. Och att försöka ”balansera upp min depression” gav ändå aldrig något resultat för mig heller.

För att ”klara av vardagen” under dessa tunga år har jag tröstätit när det har blivit för jobbigt, smärtsamt och ångestladdat. Jag har hela tiden varit fullt medveten om denna handling. Och när jag ibland har försökt att äta något nyttigt – t ex frukt, råsafter och råkost (raw food/rå föda) har det blivit kraftfulla ”biverkningar” för mig. Jag får kraftig ångest (hela jag darrar och skakar), stark oro (så jag inte kan sova på natten), skitit blod (så hela toalettstolen blir rödfärgad), smärtsamma kramper i hela kroppen, kraftig yrsel (så jag måste lägga mig ner), hyperventilerar (så jag verkligen får kämpa för att få luft) och jag blir helt orkeslös och kan bara ligga ner och knappt andas. Samma effekt har det blivit när jag försiktigt har försökt att göra hälsosamma aktiviteter som t ex motion, träning och yoga. Om jag försökte cykla för att få komma ut i friska luften (som en skön aktivitet) eller som en motionsrunda har jag varje gång fått hoppa av cykeln och lägga mig på rygg på cykelbanan, eller en gräsmatta bredvid, p g a alla kramper, kraftiga stickningar i bröst och händer (så kraftiga att jag inte kan röra eller knyta fingrarna och händerna), yrsel, kraftig svettning och hyperventilering. Sedan har jag fått leda cykeln hem när anfallet lugnat sig.

Dock har jag lyckats att ”lura” detta enormt starka och omedvetna (eftersom jag ännu inte känslomässigt lyckats ”koppla det” till specifika händelser/minnen/trauman) känsloförsvar genom att kunna cykla till och från jobbet. Detta fungerar eftersom ”jag ändå måste ta mig till jobbet” så mitt inre ser inte detta som träning, motion eller ”hälsosam aktivitet”. Det finns alltså ett oerhört starkt känsloförsvar inom mig mot att må bra och att ”göra sköna aktiviteter”. Jag får ibland upp minnen från barndomen där jag har varit glad och energisk men snabbt blev brutalt nedtystad (oftast av farsan, men även av farfar och farmor när de var med): ”Sitt still!”, ”Gå in på ditt rum!”, ”Spring inte omkring överallt!”, ”Var inte så högljudd!”, o s v, o s v… Ibland slog far eller farfar mig för att tysta ner mig och jag blev alltid straffad och hotad: ”Om du inte är tyst och lugn får du inga julklappar/ingen veckopeng/ingen efterrätt/inget lördagsgodis”.

Och ingen i min närmaste omgivning – min familj och släktingar – mådde heller bra. Morsan var ständigt orolig för det mesta och ett ”stackars mig-offer”, farsan en härskande tyrann, farfar tålde ingenting utan blev rasande så fort jag gjorde det minsta, farmor sa alltid att ”det är bara att bita ihop och kämpa vidare” (= livet är en ständig kamp). I skolan blev jag också nedtystad av lärarna om jag var glad och uppspelt. Jag hade ingen i min omgivning som var en ”glad förebild” vilket medfört att jag inte vet hur det är att vara glad och energisk/livskraftig, på ett sunt och naturligt sätt. Detta har givetvis medfört att jag har lärt mig (blivit präglad/programmerad) att det är förenat med fara och kraftig smärta (bli bortstött ”gå in på ditt rum!” och/eller straffad genom stryk och hotelser) för mig att vara ”glad och livskraftig”. Att då försöka motionera, göra yoga eller äta frukt och råkost, som alla stimulerar och ökar livskraften i mig, väcker givetvis upp känsloförsvaret inom mig för att inte kännas vid smärtan av att ”bli straffad eller utanför och ensam”.

Då jag stora delar i mitt vuxna liv har levt ensam så har den enda ”tröst” (= avspänning och istället för att ”gråta ut i någons famn” då jag ännu inte har lärt mig att ”vara min egen trygga famn”) jag funnit varit genom tröstätning – pizza, hamburgare, pommes frites och annan vegetarisk skräpmat, chips, godis och framförallt stora mängder läsk. Något så konstigt som att när jag åt en måltid utan att dricka läsk till blev det kraftiga jäsningar i magsäcken som gav mig sura uppstötningar och halsbränna. Jag fick inte detta om jag drack lite läsk till maten! Detta bryter ju mot allt jag har lärt mig om jäsningar av födan! Läsk skapar nämligen jäsningar i magen genom kolsyran, dess försurande effekt och framförallt sockret! Så kraftfullt kan alltså obearbetade känslor påverka oss så att det till och med bryter mot de fysiologiska naturlagarna! (se t ex citatet överst i texten om delpersonligheterna och diabetes!)

Nåväl, jag har hela tiden varit fullt medveten om detta känsloförsvar och jag har jobbat igenom så mycket att jag inte längre tycker det är gott med läsk, skräpmat och sockergodis. Jag har liksom blivit fullt medveten om att jag bär på många trauman och ”sett igenom illusionen”. Ingen mänsklig kropp mår bra av att äta detta men eftersom smaksinnet lätt påverkas av känslor (obearbetade och förnekade känslor) kan vi uppleva och tro att vi äter dessa saker för att ”det är gott”. Om någon tror på illusionen (känsloförsvaret) att man äter skräpmat, läsk, kaffe, godis, röker eller snusar för att ”det är gott” har man fortfarande en rätt lång bit kvar att bearbeta sig inåt (eller ”bakåt i tiden”) och en dålig kontakt med sin kropp då den absolut inte tycker att ”det är något gott” eller mår bra av detta! Då jag har jobbat upp en mycket god kroppskontakt har det även medfört att jag lyckats genomskåda denna illusion, genom att verkligen känna huruvida skräpmaten är god eller inte, och tro mig, den smakar inte gott – men den ger ”effekt” (tillfällig avspänning och en falsk känsla av tröst)!
 
I början av 2017 var jag så otroligt less på livet utan någon som helst motivation till något att jag i några veckors tid bara låg orkeslös i sängen. Jag gick bara upp för toabesök eller äta något. Under 3 dagar i rad ”sov” (läs: livstrött och totalt utmattad!) jag ca 21 timmar om dygnet och om jag vaknade till kände jag bara att det är helt meningslöst att kliva upp i detta smärtsamma liv så jag vände mig om och somnade om. Jag var fullt medveten om hur mycket läsk (och skräpmat) jag drog i mig, vilket tydligt märktes när jag skulle panta alla burkar och flaskor. Då tänkte jag ”jag lär snart få diabetes av detta”. Jag fick skum i urinen, började bli enormt törstig och det hjälpte inte hur mycket jag drack, törsten fanns kvar. Den värsta ”törst-kvällen” drack jag 3 liter iste (färdigköpt och lika sockrad som läsk) och 2 liter sodavatten (kolsyrat vatten, osockrat) på 3 timmar! Och jag var fortfarande ”törstig”. Dagen efter fick jag ”acetonsmak” i munnen. Mina händer och fötter blev ständigt iskalla, det hjälpte inte hur mycket jag än masserade dem eller försökte jorda mig. Sen fick jag kramper, särskilt i underarmarna och händerna. Om jag knöt en hand låste den sig och jag kunde inte räta ut den (neuropati)! Jag fick ta den andra handen och bända ut fingrarna. Ja, jag har helt klart fått diabetes!

En sak jag har noterat hos alla diabetiker som jag under livets gång har känt till eller lärt känna är att de alla även mår psykiskt dåligt – och då menar jag inte som en följd av diabetesen utan att de har problem med ”livets utmaningar” och går och bär på obearbetade sorger, besvikelser och kraftigt missmod. Livet är en ständig kamp! Visst har jag träffat på en och annan diabetiker som ofta visar upp en ”glad fasad”, men när jag har lärt känna personen bakom fasaden kommer depressiva och riktigt tunga känslor i dagen. Det som enligt mig verkar gemensamt är bristen på livslust och glädje och stora svårigheter att känna, uppleva och hantera ”livets sötma” vilket jag är övertygad om är den största bidragande orsaken till utvecklandet av diabetes. Jag själv stämmer ju verkligen in på detta!

Anledningen till att jag inte sökte mig till läkare var för att jag visste att de enbart ger symtomlindring i form av t ex insulin och metformin, vilka båda har kraftiga biverkningar. Och jag var ju fullt medveten om orsaken bakom diabetes – det jag för nästan 20 år sedan skrev i själens språk om diabetes (se även bukspottkörteln) stämde klockrent med hur jag mådde. Jag hade ju själv all behövlig kunskap om hur kroppen fungerar och vad jag ska göra för att bli frisk från sjukdomen. Det som hindrade mig, var givetvis det kraftiga känsloförsvaret som gjorde att jag inte klarade av att leva och äta på det sättet. Jag kände mig helt maktlös (precis som i min barndom)! Jag fick knalla iväg till min Vårdcentral för att få tillfällig hjälp tills jag själv klarade av att bearbeta min brist på livslust då jag blev rädd att njurarna skulle börja ta skada och jag var framförallt rädd för ögonen och synen. Farfar hade ”åldersdiabetes” (kallas numera för diabetes typ 2) och blev helt blind och han fick även kallbrand i ena benet så de fick amputera det. Detta skrämde mig! Även om farfar misskötte sig och sin sjukdom genom att inte bearbeta någonting, äta skräp och han var alkoholist så förstod jag ju att jag själv befann mig i en liknande situation eftersom jag inte heller förmådde mig att göra något åt min situation och sjukdom.

På Vårdcentralen sade de direkt efter blodsockerprovet: ”Du måste gå direkt till akuten på Mölndals sjukhus!”. Jag frågade vad provet visade och fick svaret att det gick utanför mallen på deras mätinstrument så de kunde inte säga mer än att det var skyhögt. Jag fick sedan spendera 7 timmar på akuten. Blodsockret var uppe på 29,9 (en frisk ligger mellan 4-8!) och andra prover visade att det var riktigt allvarligt, t ex var blodets pH-värde alarmerande lågt. Så allvarligt att läkaren ville att jag skulle stanna kvar under natten för observation för jag kunde få en kollaps (diabeteskoma). Då jag redan mådde så otroligt dåligt och denna situation var kraftigt ångestladdad vägrade jag detta. Men de släppte inte iväg mig utan att först ge mig en spruta insulin vilket gjorde att blodsockret på 2 timmar sjönk till 19,9. Jag lovade att komma tillbaka för ytterligare utredning på sjukhusets medicinmottagning nästa morgon. Jag fick senare också reda på att Vårdcentralens blodsockermätare sträckte sig upp till 30 så jag låg alltså över det och under timmarna jag fick vänta på akuten sjönk blodsockret ner precis under 30.

Jag knallade dit nästa morgon och de tog fler prover. Efter lite väntan blev jag inkallad till en diabetesläkare. Vi satte oss ner och hon tittade på mig leende och sa: ”Ja Ruben, du har diabetes och du kommer att få leva med det resten av ditt liv”. Jag frågade om det var typ 1 eller typ 2 – hon kunde inte svara på detta innan de fått resultaten för alla prov. Hon sa glatt till mig, då jag berättat att jag druckit alldeles för mycket läsk: ”Jamen light-läsk går jättebra att dricka!”, precis som om det skulle vara något nyttigt!? ”Studien Atherosclerosis Risk in Communities (ARIC) från 2008 fann att förekomsten av det metabola syndromet (insulinresistenssyndromet) hade ökat med 34 procent hos konsumenter av lightläsk, vilket i stort överensstämmer med data från Framingham Heart-studien från 2007, som visade 50 procents högre förekomst av det metabola syndromet. År 2014 presenterade hjärtläkaren Ankur Vyas från University of Iowa Hospitals and Clinics en studie som hade följt 59 614 kvinnor under 8,7 år i Women’s Healt Initiative Observational Study. Studien fann att personer som drack två eller flera glas lightdryck per dag hade 30 procent ökad risk för hjärt-kärlhändelser som hjärtinfarkt och stroke. Det var lika svårt att hitta gynnsamma effekter för diabetes och det metabola syndromet som för hjärtinfarkt och stroke. Artificiella sötningsmedel är inte bra. De är dåliga. Mycket dåliga.” (Jason Fung i boken ”Fetmakoden”)

Jag fick träffa en diabetessköterska som visade mig hur jag skulle ta insulin. Hon visade även hur jag skulle ta blodprov för att flera gånger under dagen kolla blodsockernivån. De bokade in provtagning på ögonmottagningen och jag skulle få träffa en dietist. När jag några dagar senare träffade dietisten insåg hon dock att jag redan hade så mycket kunskap om kosten så hon tyckte inte jag behövde fortsätta gå hos henne.

Jag knallade hem med ordentligt tunga steg. Jag kände mig så otroligt hjälplös och utsatt. Det enda positiva jag upplevde var att jag inte förebrådde mig själv för att jag har fått diabetes! Jag var ju fullt medveten om hur jag levde och jag försökte hela tiden att jobba vidare med mina inre smärtor och känsloförsvar, jag gjorde verkligen så mycket jag kunde. Problemet var att jag inte fann hjälp att ta mig helt igenom min smärta eftersom jag insåg att jag inte klarade detta helt själv. Förr hade jag blivit besviken och arg på mig själv eftersom jag ju ”visste bättre”. Nu lever jag mer i verkligheten och insåg att jag inte klarade av att ”leva bättre” p g a alla kraftiga och undermedvetna känsloförsvars-reaktioner och traumatiseringar jag bär på. Men min intention har hela tiden varit att jag vill bearbeta min inre smärta och jag har blivit mer ödmjuk mot mig själv genom denna långa process. Det var en positiv upplevelse för mig – äntligen ett starkt bevis för att jag accepterar och möter mig själv där jag är (= verkligheten) och inte där jag p g a all min kunskap ”borde” eller ”kunde” vara (= illusion)!

När jag kom hem kom jag även på att jag nu under tiden tills jag kan göra mig frisk har en möjlighet att praktiskt lära mig mer om diabetes. Förut hade jag ju bara teoretisk kunskap från allt jag läst och studerat om det och då jag som alternativ-terapeut alltid följt kvacksalverilagen har jag heller aldrig kunnat hjälpa någon klient med diabetes. Jag började ta blodprov många gånger under dagen för att lära mig mer om hur blodsockret påverkades av olika sorters föda.

Men jag mådde otroligt dåligt, inte bara av bristen på livslust utan nu även av rädslan för alla skrämmande följdsjukdomar från diabetes – blindhet, njursvikt, hjärtproblem, stroke, amputationer, neuropati o s v. Jag kände mig helt ”låst” – jag kan inte ”göra rätt” (äta bra mat för då får jag kramper, yrsel, ångest o s v) och jag kan inte heller fortsätta ”göra fel” (äta skräpmat utan att ta insulin och metformin) för då riskerar jag synen, njurarna och i förlängningen livet. Jag kände mig ”fastlåst”.

Det sista, sista som var lite lustfyllt för mig i livet, det var att göra ”god mat” och äta det jag ville. Nu försvann även denna sista lust för mig! Nu fanns det inget roligt eller meningsfullt kvar i livet för mig. Usch vad hopplöst allt var för mig! VAD ska hålla mig vid liv nu då!? Och jag ifrågasatte ofta om jag verkligen ville fortsätta detta kämpiga och meningslösa liv! Den enorma maktlösheten, precis som när jag var liten då jag absolut inte kunde påverka mitt liv, tärde fruktansvärt på mig och jag förstod också att detta mycket troligt är orsaken till min brist på livslust och mening och att jag hade en djup depression i nuet

Detta påminde precis om hur det var för mig som liten – vad jag än gjorde blev jag straffad för det! Jag bad en nära bekant om hjälp så vi kunde göra lite gestalt-terapi för att komma åt de underliggande orsakerna. Jag fick kontakt med minnen om hur jag kämpade som liten för att ”passa in”, men det blev alltid fel eftersom det var de (främst far, farmor och farfar) som mådde dåligt och hela tiden projicerade det på mig! Farmor klagade alltid på att jag aldrig hade städat och fint i mitt rum. En gång hade jag gjort mitt bästa och städat hela rummet, röjt kläder, tidningar och leksaker och lagt in det i lådor och skåp. Dammsugit och dammtorkat, bäddat sängen, jag var runt 11 år då. Och när farmor kom drog jag glatt med henne till mitt rum och visade hur fint det var. Hennes reaktion var: ”Men du har ju inte putsat fönstret och i det där hörnet ligger det lite damm kvar” – vilken 11-åring klarar av att putsa fönster och/eller städa allt helt perfekt!? Nej, att försöka ”söka bekräftelse, uppskattning, komplimanger eller någon som helst form av kärlek” var något som jag som liten gjorde till förbannelse, utan minsta framgång. Något som ett barn egentligen inte ens ska behöva känna behov att kämpa efter! Detta är ett naturligt behov som föräldrarna ska tillgodose villkorslöst, genuint och utifrån kärlek till barnet – och inte att barnet ska behöva uppleva en brist på detta vilket skapar djupa sår, otrygghet och traumatisering hos barnet, vilket jag erfaret…

Min syn blev i början kraftigt försämrad varje gång jag tog insulin. När synen var som sämst kunde jag inte ens urskilja ansiktet på en person som stod en meter ifrån mig vilket skrämde livet ur mig! Sedan jag slutat med insulinet har min syn återhämtats till samma nivå som innan diabetes-diagnosen, jag behöver dock fortfarande använda läsglasögon. Så helt klart har jag något kvar från mitt förflutna som jag inte vågar se ännu men jag jobbar ständigt vidare på det.

Vid ett tillfälle långt senare när jag låg i sängen och slöglodde på en rätt dålig film på tvn blev jag plötsligt otroligt berörd av en scen där föräldrarna till en 5-årig dotter hade separerat. När flickan lämnades över av pappan till mamman började pappan gå därifrån men då ropade flickan något till pappan (minns ej vad) och så sprang hon tillbaka till sin pappa. Det pappan då gjorde i filmen var att han mötte flickan genom att sätta sig ner på knä och tog sedan ömt och kärleksfullt emot och kramade sin dotter. INGEN har någonsin ”gått ner på min nivå” för att ödmjukt och varmt kärleksfullt möta mig och mina behov eller känslor! Jag började tok-gråta, jag grät så jag hulkade – och efter den gråtattacken… så såg jag helt perfekt i 2 timmar! Jag kunde tydligt läsa all text i böcker, på mobilen och datorn utan glasögonen – något jag inte kunnat på 10 års tid! Men tydligen fick jag inte fatt i all sorg som skulle behöva gråtas ut för efter dessa 2 timmar av perfekt syn blev den ganska snabbt sämre igen och återgick till samma nivå som innan film-händelsen. Men denna händelse (och fler andra liknande som jag haft genom livet) gör att jag är helt övertygad om att min syn kommer att återställas helt den dagen då jag verkligen får tag i min obearbetade sorg!

En annan film som fick mig att gråta var Lion, om bygger på en verklig historia, och i den filmen (spoiler-varning!) har huvudpersonen två mammor som älskar honom (adoptivmamma och sin biologiska mamma) över allt annat! Jag grät kopiöst eftersom jag aldrig kände mig älskad eller ens intressant för min känslomässigt frånvarande mor – något som en del av mig fortfarande längtar efter och behöver!

När jag för nått år sedan var på en ”utlevelse-kurs” ställde jag mig upp inför alla och berättade att jag kände ett starkt behov att få gråta men inte förmår det. En av kursledarna sa till mig: ”Ja Ruben, säg högt till oss alla att ’Jag kan gråta’”. Jag försökte, men orden fastnade i halsen på mig så jag istället började hosta och harkla mig. Jag får inte alls gråta! Trots att jag kände ett enormt behov av det så klarade jag det inte. Kursledaren försökte igen förmå mig att jag visst kan bestämma att jag kan gråta, men nej, det gick inte. Men så fick jag upp en känsla och uttryckte: ”Får jag gråta för dig?” och innan hon ens hann svara ”Ja det får du absolut” började jag tokgråta och sedan frågade jag runt bland de övriga kursledarna och kursdeltagarna om jag fick gråta för dem, och det fick jag ju mer än gärna. Jag grät och grät i 10 minuter inför alla som varmt och vänligt ”tog emot och bemötte min sorg”, men jag behövde alltså ”få lov” att få gråta… Sedan dess har jag fortsatt med att försöka gråta, men ännu kan jag inte det inför mig själv! Men varje gång jag tröstäter rinner det några tårar nerför mina kinder. Jag behöver få tröst, jag behöver ”få lov från någon annan” att gråta – vilket trauma!

Ett annat tillfälle under dessa depressionsår då jag lyckades få ur mig tårar var när min älskade hund Voffsi gick bort, ca 5 år efter diabetesdiagnosen. Jag grät i dagar, men denna gråt, som ju handlade om något i nuet – påverkade inte min syn alls. Synfelet är ju en blockering av ett gammalt trauma, en ”låst känsla” och ”gråt i nutid” är inte läkande för ett sådant gammalt sår, även om det för stunden lindrade förlusten av hunden – precis så som naturlig sorg ska vara. Men som liten fick jag inte gråta ut ordentligt utan blev brutalt nertystad och förvisad till mitt rum om det skedde vilket medförde att jag var tvungen att bemöta min egen sorg på ett onaturligt sätt, genom att ”begrava den”. Min sorg blev varken ”bemött” (emottagen) eller tröstad vilket ett barn verkligen behöver i svåra stunder för att kunna lugna ner sig!

Den värsta smärtan och rädslan som kom fram i gestalt-övningarna var att bli blind och ”helt utlämnad”. Särskilt då jag inte har några närstående utan skulle i så fall bli utlämnad till okända vårdare eller nått ”sjukhem”. Denna maktlöshet grät jag mycket över, rädslan var enorm när jag väl fick upp den. Jag förstod också att denna maktlöshet inte hade med nuet att göra, det var så jag innerst inne kände och upplevde som liten – vad jag själv än gjorde blev det bara fel och värre och ingen hjälpte mig eller brydde sig om vad jag behövde och vad som var bäst för mig! Och jag blev aldrig tröstad eller fick stöttning när något jobbigt hände – bara straffad. Om jag någon enstaka gång bad morsan om hjälp så var hennes standardsvar alltid: ”Gå och lägg dig och sov så ska du se att allt känns bättre imorgon”. Men nej! Inget blev bättre imorgon för jag hade ju kvar samma idiotfar, samma farfar och farmor och blev fortfarande mobbad och utanför i skolan! En eller två gånger försökte jag be farsan om hjälp, men slutade snabbt med det eftersom hans bryska svar var: ”Du har bara dig själv att skylla!” och detta sade han innan jag ens fått möjlighet att berätta min sida av vad som hänt. Han var aldrig intresserad av min upplevelse av det som hänt för han hade bestämt sig för att allt ständigt var mitt fel!

En jobbig och smärtsam sak var att andra (läkare, dietister, ”sjukdomen”) skulle bestämma över mig hur jag skulle leva mitt liv – precis som när jag var liten. Och precis som när jag var liten var det personer som inte ville eller kunde mitt bästa (då skolmedicinen anser att diabetes är obotligt och enda hjälpen är undertryckande läkemedel som förhindrar allt naturligt läkande med skadliga biverkningar). Jag kände ju till flera diabetes-fall som blivit helt friska sedan många år tillbaka och jag vet hur kropp och själ fungerar. Men tack vare att jag fick återuppleva, och få kontakt med, hur jag mådde som liten via diabetesen och allt det medförde så hände det något med mig. Jag blev medveten om många av dessa underliggande rädslor och sorger från barndomen, som drivit mig mot diabetes. Jag blev än mer medveten om hur styrd och otrygg jag ständigt var som liten. Detta medförde att något hände i mitt inre (= bearbetning). ”NEJ! Ingen annan djävel ska bestämma över mig mer!” Varken mina idiotföräldrar eller okunniga läkare och dietister!

Detta är en grej som jag noterat att varje gång när mitt liv verkligen är hotat – när jag så att säga har ”kniven mot strupen” – då får jag motivation och därmed energi och vilja att ”göra rätt”. Jag kunde börja äta frukt, levande föda och råsafter igen och jag älskade det! Detta gjorde att jag snabbt kunde minska på insulinet, på 10 dagar trappade jag ner det till noll. Bort med den skiten! Nästa uppgift var att sluta med metforminet, jag tog 10 dagar till på mig för det genom att trappa ner med att dela tabletterna i mindre och mindre bitar. Jag fick hela tiden ”stå upp” mot diabetessköterskan som istället tyckte jag skulle öka tabletterna (metformin) om jag skulle kunna klara av att minska på insulinet. Jag hade fått reda på att det var diabetes typ 2 jag hade. Sammanlagt tog jag insulinsprutor under 20 dagar, varav de tio sista under nedtrappning, och metformin-tabletter i 30 dagar (av vilka jag fick kraftig diarré av!) varav de tio sista under nedtrappning.

Jag hade genom litteratur (alternativ medicinare såsom t ex Andreas Moritz, Robert Morse, Gabriel Cousens, Gerson, m fl) lärt mig att ”diabetes typ-2 är en sjukdom som är mycket lätt att bota” och jag hade för många år sedan bl a läst om hur den tyske läkaren Max Gerson botade den världsberömde mångsysslaren Albert Schweitzers (som bl a var läkare, teolog, missionär, filosof, musiker och mottagare av Nobels fredspris 1952) diabetes 1950 med levande föda och råsafter. Och levande föda är mycket närande och kraftigt läkande för alla kroniska sjukdomar och jag kunde för det mesta börja leva mer hälsosamt, äta mestadels levande föda och mina dagliga blodprover visade att blodsockret snabbt gick åt rätt håll och stannade kvar på ”friska nivåer”. Jag kunde efter ett tag börja experimentera med lite skräpföda (pizza, hamburgare, chips, jordnötter) för att lära mig mer om hur kroppen fungerar och hur min bukspottkörtel (pankreas) reagerade. Jag har dock undvikit sockrad läsk sedan dess och minskade kraftigt ner på sockergodis, och jag kände ingen direkt längtan efter det.

De viktigaste sakerna jag gjorde var: att möta mycket sorg, dock lyckades jag själv inte komma åt all djupt begravd sorg inom mig som hindrar mig från att ”må bra” (vilket jag återkommer till) och jag har ännu inte sörjt och gråtit över min stulna barndom, och den starka rädslan och framförallt maktlöshet jag upplevde och fick undertrycka (bortträngning) som liten, för att kunna överleva. Det var detta som gjorde så kraftigt motstånd mot att ”leva rätt” (känsloförsvaret mot att äta bra, motionera och våga må bra). Sedan visste jag att man inte enbart kan kolla på symtomet (blodsockernivån) utan mer på helheten. Det gjorde att jag åt min goda fruktsallad dagligen trots att blodsockret efteråt ibland gick upp strax över 10 i början, men eftersom dagarna och veckorna gick återhämtade sig kroppen och blodsockret sjönk snabbare och snabbare för att till slut inte överstiga 7. Jag drack dagligen en råsaft-blandning som jag gjorde själv innehållandes (i fallande ordning): morot, gurka, stjälkselleri, rödbeta, jordärtskocka och ingefära. Jag drack en halvliter 2 ggr/dag och jag blandade i ½ tsk kanel och 1 msk ”greens”. 1-2 ggr dag tog jag även 1 msk kokosolja precis innan råsaften. I början steg blodsockret upp till 11 efter råsaften men sjönk snabbt neråt igen. På eftermiddagen åt jag råkostsallad (levande föda/raw food) där huvudingredienserna bestod av färsk spenat, någon sorts lök, stora mängder groddar (som jag groddade själv), gurka, tomat, avokado och färsk persilja (eller koriander när jag fick tag på det). Ibland tog jag i lite kokta bönor, linser eller blomkål, men till 95 % åt jag levande föda. Om jag någon enstaka gång behövde ett mellanmål gjorde jag mer råsafter och/eller åt en näve nötter (mandel, valnöt, pecan eller cashew).

Jag tog örten Gymnema sylvestre (se bild nedan!) i kapselform som hjälper till att reglera blodsockret (precis som kanel och ingefära gör) men även sägs kunna hjälpa bukspottkörteln att bilda nya betaceller som producerar insulin. Tyvärr säljs de inte längre på det ställe jag köpte dem från så du får själv googla för att hitta dem vid behov.

På tal om betacellerna så kopplas konsumtion av mjölkprodukter ihop med diabetes. Barn som insjuknat i insulinberoende diabetes har blivit helt återställda inom 6 månader efter fullständig uteslutning av alla mejeriprodukter! Kroppen kan börja bilda antikroppar mot både kasein och bovint serumalbumin (ett slags protein). Just det sistnämnda (bovint serumalbumin) är i sin molekylstruktur nästan identiskt med de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln. De bildade antikropparna fäster sig vid betacellerna som då attackeras och förstörs av immunförsvaret i tron att de är inkräktare!

När man äter tillagad föda måste framförallt bukspottkörteln anstränga sig att utsöndra kroppstillverkade enzymer eftersom det inte finns några kvar i ”död föda” (upphettad/tillagad föda), något som bryter ner bukspottkörteln efter längre tid. Just därför är det av avgörande betydelse att äta levande föda vid diabetes så att bukspottkörteln får möjlighet att återhämta sig! Dessutom dräneras och utmattas matsmältningsorganen vid långvarig enzymbrist och då enzymerna är med i alla processer vid matsmältningsprocessen påverkar detta givetvis även cellernas energi- och näringsupptag och orsakar insulinresistens.

Gabriel Cousens skriver i boken ”Conscious eating” (min översättning): ”För diabetiker verkar det som väldigt viktigt huruvida maten är tillagad eller rå för deras välbefinnande. I forskning vid George Washington University Hospital steg blodsockret bara med 1 mg på en halvtimme innan det började sjunka när 50 gram rå stärkelse administrerades till patienter. Med tillagad stärkelse skedde en dramatisk genomsnittlig ökning med 56 mg på en halvtimme och sedan en genomsnittlig minskning med 51 mg efter en timme. Detta är en ganska betydande förändring i blodsockret. Den stora skillnaden mellan den råa och den tillagade är att den råa stärkelsen innehöll sitt eget amylas och kunde därför försmältas av matenzymet i magsäcken.” ”Amylas” är ett matenzym och i USA mäter de blodsocker i mg/dl istället för mmol/l som vi mäter i här i Sverige. En ökning med ”51 mg” av blodsockret motsvarar en höjning med 2,8 mmol/l och 1 mg är detsamma som en ökning med 0,055 enligt svenska mätvärden.

alla diabetiker (och alla andra med kroniska sjukdomar!) också är kraftigt försurade medför det ytterligare en mycket stor belastning på kroppens (och bukspottkörtelns) enzymsystem! Alla enzymer fungerar sämre i försurad miljö vilket ytterligare förvärrar och försvårar sjukdomen, likaså förvärrar slembildning också enzymernas funktion. Jag brukar ibland faktiskt kalla diabetes för en ”enzymbrist-sjukdom”! Läs om enzymernas avgörande viktiga uppgifter i vår kropp så kommer du att förstå! Jag har skrivit om enzymerna under Ät mera rå föda. All ”levande föda” (råkost) är slemlösande, basbildande och innehåller stora mängder enzymer vilket är absolut nödvändigt för att häva diabetes-tillståndet. Läs vidare om vilken föda som är försurande eller basbildande under Syra/basbalansen.

Vid upphettad och tillagad föda förändras alla näringsämnen och särskilt kolhydraterna (i t ex moroten, potatisen, linserna, o s v) omvandlas till en mer ”lättillgänglig form” vilket gör att de snabbare höjer blodsockret. Då måste betacellerna i de Langerhanska cellöarna (som ligger inbäddade i bukspottkörteln) utsöndra större mängd insulin för att möta och sänka det förhöjda blodsockret. Att dagligen utsätta sin stackars bukspottkörtel för denna överbelastning kommer att göra den helt utmattad utan möjlighet för återhämtning. På lång sikt kan detta bidra till problem med blodsockerregleringen, t ex insulinresistens och diabetes.

Ytterligare en bidragande orsak till att man stressar sönder sin bukspottkörtel är något som ytterst få känner till och det är den jäsning (se Jäsningssyran) som ofta framkallas när man äter onaturliga och felaktiga matkombinationer (se Blanda inte frukt med annan föda och Undvik stärkelse och animalier i samma måltid), om födan innehåller socker, om man tuggar födan för dåligt, späder ut magsyran genom att dricka till måltiden (se Drick mellan måltiderna) eller har för lite magsyra (saltsyra) i magsäcken. Detta är tyvärr saker som de allra flesta av oss dels inte känner till, och dels är det något som kraftigt försämrar vår hälsa (och blodsocker-reglering!) minst tre gånger om dagen – år ut och år in! När jäsningssyran följer med födan ut till tolvfingertarmen kommer bukspottkörteln tolka den som sekretin (ett hormon) då deras kemiska molekylsammansättning nästan är identisk. Sekretin påverkar bukspottkörteln att utsöndra glukagon i blodet, vilket sker i onormalt stor mängd när det finns jäsningssyra i tolvfingertarmen. Glukagon är ett hormon med flera uppgifter, bl a är det en antagonist till insulinet. Det betyder att insulinnivån i blodet kraftigt sänks av glukagonet. När födan absorberats i tunntarmen och via levern sedan omvandlats till blodsocker (glukos) och kommer ut i blodbanan så behövs det insulin för att cellerna ska kunna ta emot det. När blodsockernivån stiger måste bukspottkörteln bemöta det genom att utsöndra insulin. P g a att stora mängder glukagon redan finns i blodet, som beror på reaktionen på jäsningssyran, så innebär det att bukspottkörteln måste anstränga sig ordentligt för att nu istället kunna öka insulinnivån i blodet. Jäsningssyran tvingar bukspottkörteln att jobba med extrema ytterligheter, fram och tillbaka, vid varje måltid. Detta kan liknas vid att i hög fart tvärnita med bilen så det bränner fast gummi från däcken i asfalten och, när den väl har stannat, tokgasar man med spinnande och rykande däck och far sedan iväg med hög hastighet. Att göra så minst 3 gånger dagligen med bilen kommer givetvis ha sönder den. Med hjälp av denna liknelse är det lätt att förstå att bukspottkörteln far mycket illa av jäsningssyran i längden.

Jag visste även att levern och bukspottkörteln har ett mycket nära ”samarbete”, vilket jag lärde mig för många år sedan av den berömda ”alpdoktorn” Alfred Vogels litteratur. Därför gjorde jag även några Oljekurer för att rena och hjälpa levern komma igång med sitt viktiga läkningsarbete. Vid alla sjukdomar och hälsobesvär är det viktigt att sörja för att levern fungerar tillfredsställande eftersom den är ”hälsans regulator” och är inblandad i alla läkningsprocesser! ”Bukspottkörteln och levern är som parhästar, som drar samma vagn. Om den ena av dem inte arbetar, hindras också den andra. Ofta börjar en störning i levern och går sedan över till bukspottkörteln, om den inte blir rätt behandlad i tid. Vid behandlingen av bukspottkörteln och med tanke på den diet som man därvidlag måste hålla, måste man också ta hänsyn till levern. Om bukspottkörteln har blivit inflammerad, sätter man in en behandling liknande den man använder vid akuta lever- och gallbesvär. Liksom gallstagnation i levern kan leda till gulsot, så kan en inflammation i bukspottkörteln vålla stagnation för sekreten från bukspottkörteln, så att dessa sekret inte kan överföras varken till tarmen eller till blodet. Hos bukspottkörteln – såväl som hos levern – kan därigenom uppstå ett slags självsmältning av den egna körtelsubstansen. Vid funktionsrubbningar i bukspottkörteln – liksom vid gallbesvär – tillråds i första hand två till tre fastedagar.” (Alfred Vogel i boken ”Levern”)

En del av glukosöverskottet i kroppen omvandlas till fett och kan ansamlas tillsammans med allt annat ”dåligt fett” i de inre organen, särskilt levern och bukspottkörteln drabbas med följden att det blir kraftiga funktionsrubbningar hos organen. ”Framför allt finns en tydlig koppling mellan fettpankreas och typ 2-diabetes. Patienter med typ 2-diabetes har mer fett i bukspottkörteln och levern än icke-diabetiker. Ju mer fett man hittar i bukspottkörteln, desto mindre insulin utsöndrar den. Fettlever och fettpankreas är kort sagt skillnaden mellan en typ 2-diabetiker och en icke-diabetiker.” (Jason Fung i boken ”Diabeteskoden”)

Så här såg min dag ut gällande kosten: vaknade kl 6-7 och drack mycket vatten de första timmarna. Vid kl 10 en halvliter råsaft. Lunchen vid kl 13 bestod av fruktsallad med nötter, frön och kokosmjölk och jag hade alltid i mycket blåbär som jag köpte frysta och tinade eftersom det är något av det absolut nyttigaste man kan äta. Ca kl 15-16 en halvliter råsaft. Kl 18 råkostsallad, ofta med en god och nyttig oljedressing gjord på kallpressad olivolja, citron eller lime, örter, vitlök och kryddor. Jag drack ca 2 liter vatten varje dag, den största mängden på morgonen. Jag kunde börja motionera och körde 20 minuter yoga dagligen.

Mellan måltiderna drack jag även nästan varje dag örtte. Oftast i lösvikt och mestadels av följande te-blandning (ingredienserna i fallande ordning): gullris, rooibos, brännässla, pau d’arco (lapacho) och björkblad. Denna blandning är bland annat blodrenande, njurstärkande/-renande och stimulerar levern.

Ofta drack jag även Gurkdrinken eftersom den är mycket närande och läkande för en utsliten bukspottkörtel! Och nej! Honung (som Gurkdrinken innehåller) är ej ”farligt för diabetiker” som många läkare och dietister har fått för sig! Jonny Bowden skriver i boken ”The 150 healthiest foods on earth” (min översättning): “En studie visade att naturlig honung faktiskt sänkte plasmaglukos (blodsocker) såväl som C-reaktivt protein (ett mått på inflammation) och homocystein (en riskfaktor för hjärtsjukdom) hos både friska och diabetiker.”gurka är ett fantastiskt födoämne för diabetes använde jag alltid gurka i alla mina råsaftblandningar på grönsaker och i råkost-salladen. Gabriel Cousens skriver i boken ”There is a cure for diabetes” (min översättning): ”Gurka innehåller ett hormon som betacellerna i bukspottkörteln behöver för att producera insulin.”

Jag hade återbesök hos den ”leende” diabetesläkaren efter 6 veckor. En sköterska tog ett blodprov, HbA1c, (kallas även ”långtidssocker”) som ger ett säkrare mätvärde än de vanliga blodproven man själv gör hemma flera gånger dagligen. De dagliga testerna visar tillfälliga blodsockernivåer och är därmed inte lika pålitliga som HbA1c. Det sistnämnda visar hur blodsockret legat under en längre tid, upp till 3 månader – av HbA1c-värdet kommer ca 60 % från senaste månaden, 30 % från månaden innan och 10 % från månaden innan dess. Jag blev inkallad till diabetesläkaren. Jag berättade att jag mådde mycket bättre och att jag fått ur mig mycket sorg och rädslor. Hon tog ingen notis om detta utan frågade hur min dag såg ut och jag berättade om min kost och att jag slutat med insulinet och tabletterna. Hon sa att hon blev mycket orolig över att jag inte åt någon ”riktig frukost” (se Börja dagen lättsamt!), att jag inte fick i mig tillräckligt med protein (= animalier då jag berättat att jag är vegetarian) och att jag inte åt någon ”lagad mat”. Mest orolig blev hon över att jag slutat med medicinerna. ”Ok, men vad visar HbA1c-provet då?”, sa jag. ”Jag har inte fått in det i datorn än, det tar några minuter till”, svarade hon. Då passade jag på att fråga vad värdet låg på när jag var där för 6 veckor sedan. Väldigt högt, 130 sa hon. När det nya resultatet väl kom fram visade det 53. Friska HbA1c-värden brukar ibland uppges ligga mellan 20-42 men skolmedicinen går efter studier från USA där det visats att värden under 52 starkt reducerar riskerna för komplikationer och följdsjukdomar till nästan 0%! Hade man kunnat göra ett blodsockerprov som enbart visat sista månaden hade jag legat på friska värden! Läkaren kunde inte tro sina ögon! ”Hur är detta möjligt!?” sa hon högt. Hon bad mig vänta i rummet och skulle hämta in medicinmottagningens diabetesexpert. När de kom tillbaka och experten såg mätvärdet frågade hon mig: ”Och du tar inget insulin eller metformin?” ”Nej” svarade jag. De blev väldigt konfunderade och kallade till slut in sköterskan som tagit blodprovet. De frågade henne om hon verkligen hade gjort rätt vid provtagningen och det hade hon gjort.

Diabetesläkaren och diabetesexperten försökte få ihop och förstå värdena. De kom fram till att jag troligen hade ”dold typ 1-diabetes” och bad sköterskan ta det provet på mig. Jag visste ju att jag inte hade det eftersom de redan tagit det provet första gången jag var där, vilket de verkade ha glömt eller missat. Och efter några veckor när resultatet kom visade det ingenting. Diabetesläkaren frågade mig förvånat: ”Så du kostbehandlar dig bara nu då?”. ”Nej, det viktigaste är ju att jag fått fatt i en del av de obearbetade känslorna som gör att jag tröstäter”, men det gick inte in i henne. Och det fanns absolut inget intresse hos henne att lära sig något om den framgång jag haft.

När jag skulle gå därifrån sa läkaren till mig ”Tänk på att inte gå och lägga dig för natten med blodsocker under 7,5 utan då måste du äta något för annars kan det sjunka ner till farliga nivåer”. Jag svarade ”Men det behöver jag ju inte tänka på mer eftersom jag inte tar insulin längre” – ”Nej just det ja”, svarade hon.

Att själv, utan större kunskap och god kontakt med sin kropp, börja äta ”levande föda” (raw food/råkost) vid diabetes kan medföra farliga hälsorisker om man tar läkemedel såsom insulin och metformin eftersom man kan drabbas av ett tillstånd kallat ”insulinkänning” (kraftigt blodsockerfall) som i värsta fall kan leda till medvetslöshet, s k ”insulinkoma”. Det var därför som jag stegvis, dag för dag, trappade ner med dessa läkemedel för det hade varit farligt att mestadels äta rå föda samtidigt som jag tog ”full dos” av dessa läkemedel.

Efter ytterligare någon vecka fick jag åter ta HbA1c hos diabetessköterskan som visade 40 och hon gratulerade mig. En grej som diabetesläkaren flera gånger varnade mig om när det gällde att jag slutade med diabetesläkemedlen (insulin och metformin) trots att jag nu låg på friska värden var att ”studier har visat att de som slutar med medicinerna lever kortare än dem som fortsätter livet ut med dessa mediciner”. Ja, jag sa inget till henne men jag har studerat ämnet ingående och alla studier jag tagit del av har visat det rakt motsatta (se Diabetesläkemedel)! Att de som lyckas sluta med medicinerna lever längre. Men så tog ju jag del av studier och litteratur som inte tagits fram och/eller sponsrats av läkemedelsföretagen själva och det är ju enbart dessa ”studier/forskning” som alla läkare matas med.

Jag vill dela en mycket viktig lärdom om varför frukt och bär gav höga blodsockervärden – när jag första gången var hos diabetessköterskan sa hon till mig att det var viktigt att jag tvättade mig om händerna innan jag skulle sticka mig i ett finger för att ta blodprov eftersom det kunde ge fel (för högt!) värde om jag hade kvar t ex citronsaft på fingrarna. En gång visade blodprovet 17 och jag kände att det kan inte stämma! Då kom jag ihåg vad sköterskan sagt åt mig så jag tvättade mig om händerna eftersom jag just hade pressat citronsaft i ett glas vatten. Sen tog jag om provet och då visade det 7. Men detta tillfälle fick mig att förstå något väldigt viktigt och det är att blodprovet inte kan se skillnaden mellan blodsocker (glukos) och fruktsocker (fruktos) utan ”räknar ihop” dessa tillsammans och detta är något som skolmedicinen tydligen aldrig har förstått. När det gäller just fruktos från förtärda färska frukter och bär så går det obehandlat genom levern och ut i blodet och den stora skillnaden mot glukos är att fruktos ej behöver insulin för att ta sig in i cellerna! Fruktos skapar alltså ingen insulinutsöndring från bukspottkörteln! Fruktos tar sig in i cellerna genom diffusion – du kan läsa vidare om detta under Frukt & Bär och Fruktsocker (fruktos). Allt ”fruktos” som blivit upphettat, behandlat, förädlat, raffinerat, eller är ”konstgjort/syntetiskt” (t ex det skadliga fruktos som finns i stora mängder i läsk) behandlas dock av kroppen som ”glukos” och detta ”falska fruktos” stressar bukspottkörteln att utsöndra mycket insulin. Hos en frisk människa, ger inte stora mängder, eller enbart föda bestående av, färska frukter och bär högt blodsockervärde (d v s blodsockervärde över 8) eftersom fruktosen snabbt finner sin väg genom kapillärväggarna ut till cellerna. Och detta bevisar också att alla dåliga fetter och slaggämnen från pizzan och chipsen verkligen ”slaggar igen” blodkärlen så att blodsockret hindras att komma ut till cellerna!

Jag märkte även att när jag t ex drack råsaft av färskpressade frukter och blodsockervärdet blev högt, kanske upp till 15 (20 minuter efter jag druckit det), så sjönk det sedan väldigt snabbt ner till friska värden (efter ytterligare 15 minuter – alltså 35 minuter efter inmundigandet av råsaften – hade blodsockret sjunkit till 7 eller lägre). Om jag åt t ex en chipspåse eller pizza så blev värdet mycket lägre, ungefär 10 – men – nästa dag låg det fortfarande kvar på uppåt 10, vilket det alltså (redan efter 35 minuter) inte gjorde från de färska frukterna och det bevisar ju det som jag skriver om att frukt och bär är utrensande och renande för kroppen (och även blodrenande).

Jag känner till ett fall med en man som fick diabetes typ 2 och som läste om ”vindruvsdieten” som går ut på att enbart äta vindruvor och vatten i minst 3 veckor. Under de första tre dagarna låg hans blodsocker på över 30 (!), men efter dessa tre dagar hade vindruvorna rensat blodkärlen så värdet sjönk sedan ganska snabbt ner till friska värden eftersom fruktosen då kunde ta sig ut genom kapillärväggarna till cellerna. Efter ”vindruvsdieten” lade han givetvis om sin kost och livsstil till hälsosamt leverne vilket medförde att han förblev diabetesfri!

OBS! De som använder en automatisk insulinpump måste tänka på detta eftersom pumpen kommer injicera stora mängder insulin vid fruktmåltid eller råsafter på frukt! Pumpen kommer inte att kunna ”ta tillbaka insulinet” igen när fruktens naturliga fruktos snabbt tagit sig in i cellerna vilket kan medföra livsfarligt låga blodsockernivåer!

Alla läkare, experter och dietister får ju lära sig att det enbart är de ”snabba kolhydraterna” som höjer blodsockret men det är inte hela sanningen! De får lära sig att det efter lång tid på för mycket kolhydrater höjer blodsockret så mycket att bukspottkörteln inte längre orkar tillverka tillräckligt med insulin för att få in glukosen i cellerna. Just detta är bara en del av sanningen! När man äter mat som antingen innehåller (t ex transfetter m m) eller som i kroppen omvandlas till ”dåligt fett” såsom pizza, ost och chips medför det att detta skadliga fett lägger sig som en kletig hinna på kapillärväggarna och hindrar då blodsockret från att kunna ta sig ut från blodet till cellerna. Även slembildning och andra slaggämnen från onyttig föda skapar detta hindret, särskilt om det redan finns ”kletigt fett” att fastna i på kapillärväggarna. Dåligt fett, slembildning och andra slaggämnen i kroppen orsakas också av att äta socker och raffinerade kolhydrater. Dessutom måste bukspottkörteln utsöndra stora mängder lipas, ett fettenzym, när man äter ”dåligt och upphettat fett”, vilket ytterligare förvärrar skadan på lång sikt genom att dränera kroppens enzymreserver och skapa utmattning av bukspottkörteln!

Likaså när man äter animalier så ”slaggar” proteinet igen membranen i kapillärväggarna. ”Wendt-doktrinen, resultatet av 30 års forskning av Wendt, Wendt och Wendt i en familj med medicinforskare, har nu rönt officiellt erkännande bland näringsexperter i Tyskland. Den förklarar en av de främsta faktorerna som kopplar en överkonsumtion av protein till vissa former av kroniska degenerationssjukdomar. Forskarna Wendt lyckades med hjälp av elektronmikroskopbilder visa att överskottsproteinet täpper till grundmembranet, ett filtrerande membran mellan kapillärerna och cellerna. Det hjälper till att reglera flödet av näringsämnen och slaggprodukter mellan kapillärer och celler, och vätskan i dessa vävnader. Ju mer överflödigt protein i kosten, desto mer protein samlas i grundmembranet, vilket resulterar i ett tjockare grundmembran med tilltäppta porer. Det blir svårare för proteiner och andra näringsämnen, även för syre, att komma in i cellerna, och för slaggprodukter och avfall att kunna komma ut ur cellerna. Till sist blir grundmembranet så igenslammat av överskottsprotein, att cellerna på kapillärväggarnas insidor sätter igång att samla ihop och lagra detta överskottsprotein i olösliga former, som då ackumuleras på kapillär- och artärväggarnas insidor och förorsakar åderförkalkning, högt blodtryck, åldersdiabetes och vad forskarna Wendt benämner kapillärvävnadsdegenerering – resultatet av igenslammade grundmembran i hela kroppen. Dessa tilltäppta grundmembran medför cellulär undernäring och resulterar i vävnadsanoxi. Enligt dr. Steven Levines hypotes är anoxi orsaken till alla degenerationssjukdomar. Den främsta insikten här är, att för mycket protein i kosten leder till en proteinlagringssjukdom, vilken långsamt kväver organismen.” (Gabriel Cousens i boken ”Andlig näringslära”)

All tillagad mat är slembildande och tillför kroppen avsevärda mängder med slaggämnen till skillnad mot rå och levande föda som jämförelsevis lämnar ytterst lite slaggämnen! Det som sker när man har fått kletigt och skadligt fett, slaggämnen, slembildning och animaliskt protein på blodkärls- och kapillärväggarna är att blodsockret stannar kvar längre i blodet och om man tar syntetiskt insulinpressar detta för kroppen onaturliga insulin in glukosen genom kapillärväggarna, med skador på blodkärlen och kapillärerna som följd. Tänk på den pedagogiska leksaken som är vanlig att ge till små barn där de ska hamra in olika former i rätt hål (se bild nedan) – om man slår tillräckligt hårt och länge med ”hammaren” så kan man ju få igenom en form i fel hål (men det blir skador på både form och hålet!). Den leksaks-metaforen beskriver hur detta icke kroppstillverkade insulin (”hammaren”) fungerar och varför det sänker blodsockernivåerna i blodet och eftersom det ger skador på kapillärväggarna (”hålet” i leksaken) kommer insulinet heller aldrig kunna åstadkomma någon läkning utan så gott som alla diabetiker som brukar insulin måste förr eller senare höja doserna och de får ändå de livsfarliga följdsjukdomarna, eller någon annan sjukdom, fast då ser ju inte läkarna något samband mellan diabetesen och den nya sjukdomen utan den ses som en helt ny och ”självständig” sjukdom eller hälsoproblem. ”Din läkare skriver kanske ut insulininjektioner, eller möjligen ett läkemedel som heter metformin, för att sänka blodsockret, men dessa läkemedel får inte glukosöverskottet att försvinna från kroppen. Effekten blir i stället att glukos fortfarande tas upp från blodet och pressas tillbaka in i kroppen. Glukosen transporteras sedan ut till andra organ, som njurar, ögon och hjärta, där det så småningom skapar andra problem. Ingenting har gjorts åt det verkliga problemet.” (Jason Fung i boken ”Diabeteskoden”)

Alla dessa slaggämnen, slembildning, dåligt fett, animaliskt protein, m m, försämrar kraftigt blodcirkulationen och detta är sedan en mycket stor bidragande orsak till alla följdsjukdomar som diabetiker ofta drabbas av såsom hjärtproblem, neuropati, ögonproblem och amputationer p g a att näringstillförseln (t ex glukos) till dessa organ och kroppsdelar inte når fram i tillräcklig mängd. Skolmedicinen har aldrig förstått sig på slaggämnen och det fenomen som inom alternativmedicinen kallas för ”självförgiftning”, vilket du kan läsa vidare om under Toxemi. Njurarna drabbas ”dubbelt”, dels lider även de av cirkulationsförsämringen och dels ska de försöka ombesörja filtreringen av alla dessa slaggämnen och allt glukos som kroppen inte kunnat ta in i cellerna vilket i förlängningen medför utmattade njurar med funktionsrubbningar som följd. Sjukdomen, som förr kallades ”sockersjuka”, heter på fackspråk Diabetes mellitus, där ordet ”diabetes” kommer från grekiskans diabainein och betyder ungefär ”något som strömmar igenom kroppen” och syftar på all extra vätska som ”strömmar igenom kroppen”. Alltså att man blir extra törstig och dricker mer vilket också medför att man kissar mer än normalt. ”Mellitus” har sitt ursprung från latin och betyder ”honungssöt” och avser den söta urinen som innehåller mycket socker (glukos).

Skolmedicinen har istället, som alltid när det gäller kroniska sjukdomar, enbart fokuserat på en enda detalj och just därför ser de inte helheten och kan på grund av det inte hjälpa diabetikerna att bli friska. De menar att problemet enbart består av att cellernas insulinreceptorer inte fungerar tillfredsställande och/eller att kroppen inte kan producera tillräckligt med insulin. Man mäter ju blodsockret och sjukdomen diagnostiseras genom detta blodprov, men om det vore sant – att det enbart är cellerna som har problem att ta emot glukoset – så skulle det ju knappast stanna kvar i blodet! Glukoset skulle ju i så fall ta sig ut ur kapillärerna (de minsta blodkärlen) och hamna ute bland cellerna i den extracellulära vätskan och inte dröja sig kvar i blodet!

Jag märkte även hur mycket tarmhälsan påverkar blodsockervärdena då jag gjorde en ordentlig tarmrening (medan jag fortsatte med samma kost under tiden som innan) – då blev värdet 6 efter jag ätit pizza och chips (det blev ju 10 innan tarmreningen). Att ha en ren tarmkanal, med en sund tarmflora, gör att det inte kommer in så mycket slaggämnen från tarmarna i blodcirkulationen vilka också stör näringens transport in genom kapillärväggarna ut till cellerna.

Jag fick ett rejält ”bakslag” vid midsommar (2017), några månader efter att jag fick diabetes-diagnosen. Jag hade klarat av att äta väldigt sunt och hade haft riktigt fina mätvärden vilket triggade ett kraftigt känsloförsvar inom mig – ”så här bra och lätt kan det ju inte vara” – jag som ju är van vid att allt ska vara kämpigt och motigt! Det drev mig att verkligen frossa i skräpmat hela midsommarhelgen, ett exempel var t ex att jag vräkte i mig 4 stora chipspåsar under 2 följande dagar och en massa annat skräp (pizza, light-läsk, godis, m m) och följden blev att jag fick akut bukspottskörtelinflammation (pankreatit) – ett tillstånd som vid allvarliga fall kan vara livshotande. Jag fick hög feber, svettningar och frossa, rejält ont i magen, väldigt öm över området omkring bukspottkörteln, kraftigt illamående och överväldigande trötthet. ”Den bästa mat och de renaste naturprodukter blir oss till ingen nytta, om bukspottkörteln sviker sin uppgift, ty då nedbryts allt och förvandlas till giftprodukter. Som obevekligt dömer oss till undergång. Varken äggvita eller fett eller stärkelse kan tas upp, om detta säregna lilla organ lämnar oss i sticket. Jämte leversjukdomarna hör därför bukspottkörtelsjukdomarna till de farligaste som finns.” (Alfred Vogel i boken ”Levern”) Det finns ett mycket kraftigt och omedvetet känsloförsvar hos mig mot att ”må för bra” (eller att livet faktiskt kan vara ”lätt och enkelt”) – jag vet inte hur jag ska hantera detta i ”praktiken” – teoretiskt har jag ju kunskapen hur man ska göra för att leva hälsosamt. Traumat ligger djupt, mycket djupt! Och jag får fortsätta försöka bearbeta det.

Något jag har kommit att förstå, dels genom diabetesen och även när jag har hjälpt klienter med djupt begravd (förnekad och omedveten) sorg har jag märkt att när sorgen ”är fäst vid hjärtat” så är det många, många gånger lättare att lösgöra den sorgen än om den sitter vid bukspottkörteln för då är den mycket djupare och svårare att ”få tag i”! Man tycker ju att sorg i hjärtat, som är ”själens boning”, borde vara djupare än sorg i bukspottkörteln men jag har erfaret att det faktiskt är tvärtom, även om jag ännu inte kan förklara detta faktum. Den ”ytligaste” sorgen (och därmed den lättaste att ”få fatt i”) av all undertryckt sorg hittar vi i lungorna och ska man lyckas med att fortsätta trycka ner den får personen ”jobba hårt” – t ex genom att röka, stressa mycket, andas ytligt, munandning, m m – för att kunna hålla sorgen under medvetandenivån.

Förnekad och undertryckt sorg (oftast omedvetet!) i bukspottkörteln kan t ex leda till diabetes, cancer i bukspottkörteln, pankreatit (bukspottkörtelinflammation), m m; i lungorna kan följden bli astma, KOL (Kroniskt Obstruktiv Lungsjukdom), lungcancer, problem i andningsvägarna, m m; i hjärtat kan det uppstå alla möjliga hjärt- och kärlbesvär. Och all denna begravda sorg behöver ju få gråtas ut genom ögonen – annars medför det ögonbesvär! ”Dina inre organ får gråta de tårar som dina ögon inte förmår.” (Wilhelm Reich)

Sedan dess har jag trots allt lyckats hålla mig på friska blodsockervärden, förutom vid ett tillfälle när jag frossade i mig alldeles för mycket skräpmat på kort tid. Därför anser jag mig absolut inte som frisk än eftersom jag tröstäter fortfarande och jag har ännu inte lyckats få tag i livslusten mer än i kortare perioder. ”Behovet” (läs: tvånget) att tröstäta finns kvar och jag är övertygad om att det som från början orsakade detta sår, detta trauma inom mig, är att jag aldrig under hela mitt liv har fått ”stöd och tröst” när livet varit jobbigt, smärtsamt eller motigt – har man aldrig fått en sund vägledning i livets inledning som litet barn, eller aldrig har fått denna trygghet från sin familj, aldrig fått tillgång till en tröstande och lugnande famn, medför det stora själsliga (psykiska) skador hos barnet. Något som till 100 % tyvärr stämmer in på mig! Dessutom, för att göra det dubbelt värre, blev jag som liten heller aldrig bemött i min glädje, kreativitet och lust – då blev jag ”bannad och straffad” istället! Jag har bland annat lärt mig (blivit ”präglad” eller ”programmerad”) att behöva tröst eller att få vara glad och känna lust är förenat med stark smärta! Och vad meningen med livet är, förutom att ”överleva”, har jag ej heller ännu förstått… kanske är det att lära sig att ”älska sig själv”, men jag har ju blivit lärd att jag är totalt oälskvärd!

Såhär skriver Tor Wennerberg om livets mening, vilket berör mig, i boken ”Själv och tillsammans”: ”Vi människor har ett djupt behov av att uppleva autentisk mening, i relationer, arbete och kreativ verksamhet. ”Individer finner mening åt sig själva när de investerar sin egen känsla och personliga energi i aktiviteter som uttrycker deras särskilda önskningar och prioriteringar”, konstaterar Firestone och medförfattare (2003, s. 22), det som de också beskriver som a feelingful existence (s. 107), ett känslofyllt liv. Den kanske ”enskilt viktigaste livsbejakande mänskliga egenskapen är förmågan att älska – att känna medkänsla och empati för, och uttrycka vänlighet, generositet och ömhet gentemot, andra människor”, något som också förutsätter ”att man först sätter värde på sig själv” (s. 22). Beskrivningen av en feelingful existence, kännetecknad av medkänsla för själv och andra, kan ses som liktydig med differentiering, ett uttryck för att vi befinner oss i levande, spontan kontakt med vårt verkliga själv.”

Det som till sist gav mig ett genombrott, så att jag i alla fall tillfälligt har fått uppleva livslust och glädje utan bakslag var några ceremonier med aja-x-vasca, något jag kanske kommer att skriva mer utförligt om framöver. Det har gjort att jag i alla fall har förstått att det finns kvar livslust inom mig, något jag under många år trodde var ”helt dött” och att livslusten inom mig varit totalt utraderad, vilket ger mig hopp. Dessutom har jag mått ganska mycket bättre tiden efter ett par aja-x-vasca-ceremonier, den värsta depressionen och livsledan har lättat avsevärt! Jag har känt lust att ha det städat och fint hemma, känt inspiration att göra massor av råsafter, mjölksyrade grönsaker, skriva nya texter om hälsa och ta promenader för mig själv – dessa handlingar har jag inte haft lust, motivation eller ork till att göra på många år. En av de största förbättringarna efter ceremonierna är att när något blir för smärtsamt, jobbigt och överväldigande numera så ”kommer jag snabbt tillbaka” och mår okej nästa dag, något som förut brukade ta flera veckor med lidande och total hopplöshet och oftast sjukskrivning! Jag vill inte rekommendera aja-x-vasca som en behandling eller bot mot just diabetes – men för en del är det, särskilt om man samtidigt även gör kambô, en mycket effektiv metod för att få hjälp med att bryta sig ur en mycket djup och svår depression. Dock är det inte ett ”magiskt universalmedel” som hjälper alla! En del personer har hamnat i ännu svårare mörker efter en ceremoni på grund av att alldeles för stora mängder bortträngda trauman har kommit upp.

I skrivande stund har jag varit med på 5 ceremonier och tre av dem var skoningslöst plågsamma och tuffa! Under min tredje ceremoni upplevde jag det vidrigaste och absolut värsta jag har varit med om i hela mitt liv! Jag mådde otroligt dåligt och var kraftigt yr så jag kunde bara ligga i framstupa sidoläge i mer än 6 timmar i sträck med ett fruktansvärt obehag i hela kroppen! Shamanen och en assistent fick jobba enbart med mig i flera timmar med healing, böner och massage för att hjälpa mig igenom ”mörkret”. Jag ville bara ge upp och dö för det var alldeles för brutalt kändes det som, så det var tur att jag ”blev räddad” genom hjälp och vägledning att ta mig igenom det… Men jag överlevde och efteråt, någon dag efter, mådde jag som nämnt mycket bättre och kände mig ”lättad”. Därför fick jag ork och motivation att bestämma mig för att fortsätta göra fler ceremonier då det sällan ger bestående effekt av bara några få ceremonier. Men psykedeliska droger är inget att leka eller experimentera med för det är mycket kraftfulla grejer! Se bild nedan på ärren på min axel efter en av mina kambô-sessioner.

Men samtidigt har jag än mer förstått hur otroligt mycket traumatiserad jag blivit i min barndom. När alla andra jag känner och som jag har frågat om deras barndom (t ex släkt, vänner, flickvänner, klienter, arbetskollegor) och även när jag har läst böcker där personer beskriver hemska barndomsöden – så har alla av dessa i alla fall några positiva upplevelser, några positiva minnen – även om de kan vara få. De kan t ex berätta att ”den resan var mycket uppskattad av mig” eller ”morsan var bra på just den grejen” eller ”när det gällde detta kunde jag alltid lita på min pappa” o s v. Jag har ju genomgått otroligt mycket terapi under väldigt lång tid och har fått fram oerhört många förträngda minnen från min barndom – men inget, absolut inget minne är positivt – jag hade inget att glädjas över i min barndom så det är ju inte konstigt att hela mitt liv har varit så jobbigt, kämpigt och smärtsamt… Jag startade mitt liv på minus (jag har bland annat fått upp smärtsamma känslor redan från min fosterperiod – se Prenatalt minne (foster-minne). Jag var aldrig älskad, omtyckt eller ens välkommen till detta livet
(RUBEN ANDERSSON – februari 2024)

Läs även Diabetes

Fotnot 1:
jag önskar ej frågor om aja-x-vasca och var och hur man kan göra det – det får ni själva försöka ta reda på från andra ställen än mig – för man får ju tyvärr inte ens prata eller skriva fritt om detta i Sverige och därför behöver man åka utomlands för att få ta det lagligt… Å tänk på att det finns även OSERIÖSA utövare som bara vill tjäna pengar på människor i nöd! Ska du själv ta aja-x-vasca så se till att det är seriösa utövare som är intresserade av dig och din historia och ger dig hjälp där du behöver. Utlovas det till exempel att man ska/kan bli ”upplyst” om man går på någon retreat så rekommenderar jag starkt att man avstår! Psykedeliska droger är inget att leka med för det är mycket kraftfulla grejer! Här kan du som har facebook läsa om riskerna med aja-x-vasca (du måste vara inloggad för att kunna läsa!): JEFF BROWN om aja-x-vasca

Fotnot 2:
jag rekommenderar ALLA att se videon: Simply Raw Reversing Diabetes in 30 Days där diabetespatienter behandlas (även Diabetes typ 1!) med Levande föda hos Gabriel Cousens på Tree of Life Rejuvenation Center!

Fotnot 3: här finns det många videos om diabetes: https://nutritionfacts.org/topics/diabetes/