Tankar

Alla terapier och behandlingar som enbart inriktar sig på tankarna – såsom KBT, psykologi, mental träning, positivt tänkande, affirmationer, o s v – är dömda att misslyckas eftersom de aldrig når ner till grundorsaken bakom dessa ”negativa tankar” (grubbleri, tvångstankar, negativa tankemönster, neurotisk, kaos i sinnet, m m). Alla försök att må bättre genom ”förändrat tankesätt” medför att man förnekar sina känslor än mer. Man tappar än mer kontakten med sitt inre och sig själv. Man kan med hjälp av dessa metoder tillfälligt uppleva att man mår bättre – på liknande sätt som när man tar en värktablett, värken ”försvinner” (blockeras/förnekas) men orsaken till värken/skadan är kvar – men detta har ett beskt pris. Att man kan uppleva det kommer sig av att man medvetet fokuserar på att ”hålla tankarna i schack”, eller så undviker man helt att ”gå in i tankarna”. Detta är något man kan göra tillfälligtvis men det medför också att man går från en illusion till en annan! Man har inte bearbetat orsaken som gör att dessa tankar uppstår, man har bara lärt sig att förneka dem ännu mer och priset blir därefter. Ett sätt är att man bara ska fokusera på ”positiva” saker och då tappar man kontakten med en viktig del av verkligheten. Det är lika skadligt som om man bara fokuserar på smärtsamma och negativa saker och lever i ”det mörkret”. För att jobba med sig själv på en djupare nivå behöver vi jobba med verkligheten sådan den är (= helheten) – inte så som vi vill eller önskar att den är. Annars riskerar man att ”helt plötsligt” drabbas av en kronisk allvarlig sjukdom genom detta förnekande beteende, men visst, ”upplevelsen” fram till dess kan te sig ”behagligare” än det man upplevde innan. Och det beror som sagt på att man undviker att bemöta sin inre smärta och dess orsaker. 

Jag har genom åren mött många människor som upplever att de mår bättre av ”positivt tänkande” men när jag går igenom deras kropp så finner jag spända muskler, stela leder, överansträngda eller blockerade inre organ, stressade binjurar, ytlig andning, o s v. När jag berättar detta för dem blir de mycket förvånade och säger ofta: ”Jag hade mycket ryggont innan jag började tänka positivt men har inte känt av ryggen sedan dess.” Detta är ett tydligt bevis för att man bara har lärt sig att ännu mer ”hålla verkligheten” (t ex den spända och onda ryggen) utanför sitt medvetande genom en ”mental metod”. Hittills har jag aldrig mött en enda person där detta verkligen har fungerat! Dan Millman brukar fråga publiken på sina föredrag om det är någon som ägnat sig åt ”mental träning” eller ”positivt tänkande” och de flesta räcker upp handen. Sedan frågar han hur många av dem som enbart haft ”positiva tankar” efter det och inte en enda hand finns kvar uppe då. ”Så ineffektiv är alltså den metoden” brukar Dan säga om detta fenomen. Min egen erfarenhet bekräftar detta.

Jag brukar göra en liknelse där tankarna symboliserar röken och känslorna är själva elden. Det är elden som alstrar röken. Att enbart jobba med röken medför att man får stå och ”vifta rök” resten av livet. När man lyckas ”vifta undan lite rök” så upplever man givetvis en kortsiktig förbättring, man är liksom lite mer ”rökfri” den stunden. Röken fortsätter dock att stiga upp från elden i samma omfattning som tidigare! Om man istället går ner och jobbar med känslorna (elden) som alstrar (skapar) dessa tankar och tankemönster (röken) så kan man åstadkomma en långsiktig förändring eftersom man bearbetar sakerna på orsaksnivå. Men de flesta människor (även terapeuter!) är tyvärr så enormt rädda (kan ofta vara omedvetet) för att möta sin inre smärta att man hellre föredrar ”snabba fix” där man inte behöver kännas vid den fruktade elden. Det är även få människor, och terapeuter, som har lärt sig hur man ska eller bör hantera och bearbeta sina gamla obearbetade känslor som främst härstammar från barndomen (inre smärta). När du väl lyckas bearbeta elden/känslorna kommer detta medföra att röken/tankarna förändras för all framtid. 

Jag var förr världsmästare i grubbleri. Idag, när jag bearbetat oerhört mycket av min inre smärta, har jag nästan inga tankar alls i huvudet! Det är lugnt och stilla, något jag förr aldrig kunde tro var möjligt. När jag befinner mig i situationer där jag behöver tänka, t ex vid inlärning av information, text, läsning, räkning och liknande kommer de tankarna fram och hjälper mig med att utföra en uppgift som intellektet/tankarna är till för. Istället för att som förr, låta intellektet styra mig och hela mitt liv. Det var ett mycket förvirrat, ojordat, obalanserat och framförallt stressat liv jag levde förut. Och jag hade ingen kontakt med min kropp, mina känslor, mitt inre och mitt Sanna Jag p g a denna destruktiva ”intellektuella styrning”. 

Om du med olika ”tankemetoder” försöker kontrollera eller styra dina tankar medför det givetvis att du bara ökar intellektets styrning av dig själv. Du tappar än mer kontakten med dig själv och ditt inre. Du tappar närvaron i ditt vardagsliv eftersom man inte kan vara i tankarna och samtidigt vara helt närvarande i nuet. Att försöka meditera för att ”stilla sinnet” kan också vara förrädiskt eftersom du enbart tillfälligt ”viftar bort rök” istället för att gå ner till orsaksnivån. 

”Negativa tankar”, grubbleri, tvångstankar och liknande är känsloförsvar som en gång i tiden, när vi var barn, hjälpte oss att undvika att möta/känna/uppleva smärtor som var för starka/allvarliga/jobbiga/smärtsamma för oss att kunna hantera. Då var vi tvungna att ”göra om verkligheten” genom att ”flyga upp i tankarna” vilket medförde att vi undvek kontakten (förnekelse/bortträngning) med dessa smärtor/känslor. Det gjorde att vi kunde stå ut och överleva vilket vi ska vara glada för. Men följden av detta känsloförsvar blir att vi får mycket svårt att leva ett kärleksfullt, hälsosamt och sunt liv som vuxna! Vi identifierar oss med vårt intellekt/tankar istället för med vårt djupare inre väsen – vårt Sanna Jag som kommunicerar med oss genom kropp och känslor. Vi får mycket svårt att förstå och ha en sund kontakt med oss själva och våra känslor. Missförstånd, rädslor och destruktiva mönster kommer att styra våra liv så länge vi inte bearbetar orsaken – känslorna (”elden”). Det vi istället kan göra som vuxna är att medvetet börja bearbeta vårt förflutna och därigenom för alltid förändra och stilla våra tankar. Vi kan också söka hjälp och vägledning, något vi inte hade tillgång till som barn. Detta är något som sker omedvetet och Arthur Janov benämner denna ”överlevnadsprocess” för bortträngning. Förnekelse och känsloförsvar är andra benämningar för denna omedvetna process. Känslorna ”begravs” (undertrycks) i kroppen och ligger kvar där i vårt undermedvetna och styr vårt liv, beteende och hälsa som vuxna. 

En annan mycket viktig aspekt när det gäller barndomstrauman och obearbetade känslor är att ett barns känslor utvecklas mycket tidigare än intellektet. Hjärnan och intellektet är helt färdigutvecklat när vi är ca 26 år medan känslorna utvecklas, och vägleder oss, mycket tidigare i livet. För att överhuvudtaget kunna komma åt undertryckta känslor från denna tidigaste period i våra liv måste vi ”lägga tankarna åt sidan”. Känslominnena från undertryckta och bortträngda känslor och händelser ligger i en helt annan del av hjärnan än tankarna. Och har vi bortträngda och förnekade trauman och känslor från vår barndom måste vi gå via ”känslosystemet” eftersom kontakten mellan intellektet/tankarna och dessa känslor blivit blockerad av trauman och ”inre smärta” (obearbetade och undertryckta känslor). Det är därför vi inte minns dem, eller enbart ”känslolösa minnen” (kan även betyda att man har förknippat dessa traumatiska händelser med känsloförsvar, t ex att man ser ”komiskt” på nått som när det hände i barndomen egentligen var väldigt smärtsamt eller förnedrande) vilket är ett överlevnadsskydd och det kan även ha skett (mycket vanligt!) många händelser som skapat trauman för oss i tidig ålder innan vi kunde börja tänka! Men bortträngda och obearbetade känslor finner uttrycksvägar genom vår kropp och det är där vi ska möta dem, inte via tankarna, om vi vill bearbeta dem. 

Att börja jobba med sina känslor, istället för tankar, medför att vi får kontakt med vår kraft. Detta eftersom känslorna alltid alstrar energi för att vi ska kunna handla utifrån vårt inre. Du kan läsa mer om detta i Djupare insikter 4. Tankar ger inte någon som helst energi, de slösar bara med energin! (undantaget några situationer i livet då de behövs, t ex vid matematik, lära sig språk och text, och liknande). I detta sammanhang brukar jag säga att ”tankar är luft – känslor är energi”. Känslorna ligger närmare Sanna Jaget – tankarna är en följd av obearbetade känslor (det jag ofta benämner som ”inre smärta”). För att få mycket bättre kontakt med vad du verkligen vill och behöver i ditt liv, för att må bra och leva sunt och ärligt, behöver du lära dig hantera och bearbeta denna inre smärta som omedvetet styr oss och våra liv. 

Ett sätt att börja hantera sina tankar på ett bättre och sundare sätt är att inte ”tro” på dem genom att i handling inte följa dem. Uppmärksamma istället vad som sker i din kropp! Det är där du kan finna orsaken till att dina tankar uppstått. Utforska istället dina kroppsförnimmelser för de bygger på ”fakta” (verkliga händelser, upplevelser och känslor i barndomen) vilket tankar absolut inte gör – de är bara en ”rökridå” för att ”skydda oss”. ”Rökridån” hjälpte oss att överleva i barndomen men hindrar oss att leva det liv vi innerst inne längtar efter. Iaktta gärna dina tankar – förneka dem absolut inte! – men försök utmana dem genom att inte följa dem i handling. Håll uppmärksamheten istället på din kropp och utforska detta och sök upp terapi- och behandlingsmetoder som hjälper dig medvetandegöra din inre smärta. Efter ett tag (kan ta lång tid) kommer även du märka, om du bearbetar ditt förflutna, att du inte längre styrs av dina tankar och sinnet blir lugnt och stilla av sig självt – så som det egentligen ska vara naturligt – något som tyvärr mycket få människor får uppleva i dagens ”intellektuella samhälle”. 

De flesta av oss har tiotusentals tankar varje dag och skulle tankarna styra oss skulle vi bli helt utmattade av att försöka följa och handla efter alla dessa tankar! Alltså är det inte sant att tankarna alltid styr oss utan det är enbart några få tankar varje dag som vi handlar efter. Vad är det som gör att vi endast handlar efter dessa få tankar och inte alla? Känslor! De tankar som är ”vidhäftade” vid en känsla ger oss samtidigt energi till att handla. En ”känslolös tanke” ger oss ingen energi och därmed ingen anledning att följa. Men tankar som samtidigt medför en känsla, t ex ett tvång, lust, rädsla, inspiration, saknad o s v, följer vi (oftast men inte alltid!) i handling. Detta gäller även känsloförsvar – alltså man handlar på ett visst sätt för att undvika en känsla, att slippa uppleva något smärtsamt (och känslosamt) minne (skuld, skam, rädsla, o s v) från det förflutna. Ibland förnekar vi eller ”sväljer ner” känslor vilket gör att vi inte följer eller uttrycker dem – något som är mycket skadligt för vår hälsa. Så än en gång – känslorna styr över vårt beteende och liv – inte tankarna. Rikta därför fokus på din kropp och dina känslor istället för tankarna när du önskar bearbeta inre smärta och destruktiva beteenden. 

När jag började som terapeut gjorde jag misstaget att berätta ”för mycket” för klienterna vad deras olika spänningar, beteende och blockeringar betydde. T ex kunde jag säga: ”Du bär på mycket ilska mot din mor” när jag fann en specifik muskelspänning. När klienten återkom efter 2-3 veckor sa hon/han ofta med lättnad: ”Nu har jag förlåtit min mor och jag har inte alls känt av problemet den senaste veckan”. När klienten åter låg på min behandlingsbänk fann jag så gott som alltid att den specifika muskelspänningen fanns kvar! När jag knådade på det specifika stället ojade och gnydde klienten och uttryckte ofta: ”Oj vad ont det fortfarande gör – vad konstigt, jag som inte märkt av det alls sista veckan”. Jag insåg att klienten enbart intellektuellt hade ”förlåtit” sin mor vilket inte ger någon effekt alls. Att klienten själv inte längre upplevde spänningarna berodde på att de hade ”intalat sig” att ”det var över” och genom detta avskärmat sig ytterligare från kroppen. De hade ”flytt till huvudet” vilket motverkar ett ökat medvetande (kropps- och känslomedvetande) och därmed tillintetgör en läkning. När jag hade insett detta slutade jag berätta vad de olika kroppsbesvären betydde och vägledde dem istället att själva utforska och medvetandegöra deras spänningar – t ex genom att noggrant uppmärksamma i vilka situationer spänningarna ökade. När jag vid nästa behandling frågade dem om spänningarna kunde de då t ex säga :”Jag har tydligt märkt att det spänner mycket mer när jag blir arg eller irriterad på mor”. Då kunde jag hjälpa dem att uttrycka denna ilska på ett korrekt sätt riktat mot sin mor, antingen på en terapisession (oftast) eller om de själva ansåg att de behövde göra det direkt till sin mor. Först då började spänningen släppa eftersom orsaken bemöttes – obearbetade och undertryckta känslor – istället för att ”lura sig själv” genom att resonera/reflektera/tänka/intellektuellt distansera sig från sitt undermedvetna och sin kropp. Min erfarenhet är att det aldrig går att ”bli av med” en känsla på ett annat sätt än att uttrycka den på ”rätt sätt” (rätt känsla mot rätt ”förövare”) och samtidigt bli medveten om det bakomliggande behovet som vi inte fick tillfredsställt (så gott som alltid från barndomen). Alla känslor är nämligen ”behovsstyrda” – de är till för att kunna uppfylla våra olika behov (t ex trygghet, bli älskad och omtyckt, tröst, bli hörd och sedd, o s v). Men visst, det går att undertrycka känslor än mer genom att ytterligare förneka dem och resultatet blir detsamma som när man t ex undertrycker ett hudeksem med kortison och kanske ”lyckas bli av med symtomet” som senare återuppstår som en ”djupare” och allvarligare sjukdom, t ex astma. Det är tyvärr ganska lätt att ”lura intellektet” – men man kan aldrig lura kroppen!

”Om man ser på saken ur intellektuell eller psykologisk synvinkel och har en person som säger att han mår fint, att hans tankar är klara och att han har ”nya” värderingar och ”rätta” målsättningar, skulle vi väl anse att det är ett tydligt vittnesbörd om terapins effektivitet. Och det är ju just detta som mängder av patienter efter ”avslutad” analys rapporterar om sin psykoanalys. Men om vi då samtidigt gör noggranna mätningar av denna individs fysiologiska funktioner och finner att hans spänningsnivå har höjts i stället för att sänkas? Vad ska vi säga om det? En slutsats vore ju att individen i fråga bara har intalat sig att han har det bättre – att han har lagt sig till med mentala attityder som gör att han känner sig bättre till mods även om hans kropp är av annan åsikt. En hjärtinfarkt vid 57 år är ett vältaligt vittnesbörd om att han aldrig hade det särskilt bra.” (Arthur Janov i boken ”Primalrevolutionen”) 

Här får du ytterligare hjälp med vad du kan göra i 7 steg. Stegen blir djupare och djupare men det är av absolut största vikt att man gör dem i rätt ordning och att man verkligen gör varje steg ordentligt innan man går vidare till nästa! Annars riskerar man att ”gå vilse” eller ”bygga luftslott” som jag skriver mer om i Djupare insikter 3. Se till att du verkligen har förstått, genom praktisk erfarenhet och inte bara ”vetskap” (intellektuell vetskap = teoretisk vetenskap utan egen erfarenhet), varje steg och har integrerat dem i din vardag innan du går till nästa steg. Här är de 7 stegen i turordning med kort beskrivning: 

1. Acceptera det du gör (destruktiva handlingar eller tankemönster). 

2. Uppmärksamma och iaktta ditt beteende, hur beteende yttrar sig, när det yttrar sig o s v. 

3. Medvetandegör det genom att känna det, hur det uttrycker sig i kroppen (kroppsförnimmelser såsom – andningen förändras, magen knyter sig, klump i halsen, darriga ben o s v). 

4. Uttryck hur det känns för dig. Först högt för dig själv och sedan inför någon annan person (t ex ”Jag mår illa när du säger så” / ”Jag känner mig förvirrad när du gör så men säger att du ska göra si”). 

5. Förändra dina mönster genom att både uttrycka och följa i handling det du känner i kroppen istället för det dina tankar säger till dig. Du kanske känner att du får mer ont och blir mer spänd i ryggen när du gör något – prova då att säga nej och avbryt det du gör trots att dina tankar säger åt dig att du ”måste göra det”. Likaså tvärtom – dina tankar kanske säger att det är ”skadligt/farligt” att göra något men din kropp kanske klarar av det utan större problem, prova då att försiktigt göra det ändå med fokus och uppmärksamhet på kroppen. Detta gäller givetvis saker som psykiskt upplevs som ”farliga” men som fysiskt inte är det – t ex såsom att tala inför folk, dansa så som du känner för ohämmat, våga visa sig deppig och ledsen om man är det, våga gå själv på bio eller till en bjudning/fest, och liknande. 

6. Koppla den inre smärtan (känslan/händelsen/upplevelsen) som orsakade beteendet och känn den fullt ut samtidigt som du uttrycker den som det barn du var när det skedde – inte som en vuxen person som ”gråter över” att något var smärtsamt som liten. Här behöver du säkerligen öva dig på att kunna ”gråta som ett barn” för att kunna koppla och bearbeta det ordentligt genom en s k ”primalupplevelse” där man återupplever en obearbetad händelse från sitt förflutna som om den skedde här och nu. Men detta sjätte steg behöver vi oftast terapeutisk hjälp och vägledning för att kunna genomföra på rätt sätt så att vi bearbetar traumat ordentligt (just den inre smärtan/händelsen/såret/bortträngningen blir läkt hela vägen ut). 

7. Integrera det som fanns bakom känslan i ditt nuvarande liv, exempelvis ett behov av att bli lyssnad på (om man t ex inte blev hörsammad som liten). Om du har relationer där du inte blir lyssnad på behöver du stå upp för detta behovet genom att konfrontera/uppmärksamma de personer du inte känner dig hörd/lyssna på av. Om personen ändå inte lyssnar på dig efter detta behöver du kanske förändra (umgås mindre med eller ändra sättet ni umgås på) eller avsluta relationen. Men det viktigaste är givetvis att du ”riktar känslan” (eller det otillfredsställda behovet) till den ursprungliga källan – de som inte uppfyllde detta behovet i din barndom. Oftast är det bästa att göra det ”för sig själv” i terapi – ibland är det lämpligt att gör det direkt ”till källan” (dina föräldrar eller andra viktiga personer från din barndom).

Jag har även en snarlik metod i 5 steg för att bearbeta din inre smärta från det förflutna och bli mer självmedveten. Dessa 5 steg kan sägas motsvara steg 3-7 ovan.
(RUBEN ANDERSSON) 

Läs även BeliefsDjupare insikterJordningens betydelse, Tankar och Utbildning