Här kan du läsa om mindre kända saker som försiggår inom den ”sjuka vården” (skolmedicinen).

Läs även de 5 första delarna av Insikter där jag berättar om mina egna erfarenheter av sjukvården.
Läs även Diabetesindustrin, Naturlig förlossning och Skolmedicinens naturvidriga cancerbehandlingar.

Klicka på länkarna nedan för att välja ämne.

Attack on chiropractic

The Attack on Chiropractic
During the 1950s, sixties and seventies, chiropractic care became increasingly popular and available because of widespread therapeutic success. This raised the fire of the AMA, and in the early sixties they began a vicious attack on chiropractors specifically, and other holistic/natural healers indirectly, with the intent to shut down the professions entirely. Agents of the AMA contacted hundreds of medical groups and societies and urged them to deem it unethical for physicians to refer patients to chiropractors. The AMA began printing malicious, unsubstantiated claims about chiropractors in their consumer publications, using words like “fraud,” “hoax” and “cult.” 

In 1976, three chiropractors had had enough of the harassment. They filed a lawsuit against the AMA and 11 other related medical institutions, alleging that they had all taken part, in various ways, in an illegal conspiracy to destroy the chiropractic profession. During the ensuing 10 years plus trial, the AMA and other defendants claimed that chiropractic care was invalid, but time after time their claims were successfully refuted by chiropractic’s obvious successes and the science behind those successes. On August 24, 1987, U.S. District Judge Susan Getzendanner ruled that the AMA and its officials were guilty of attempting to eliminate the chiropractic profession. In November, 1990 the U.S. Supreme Court upheld that decision, and the AMA agreed to pay 3.5 million dollars for the chiropractors’ legal fees and to revise its position.”
(LARRY COOK i boken “The beginner’s guide to natural living”)

Cancer cures condemned

Cancer Cures Condemned
Did you know it’s illegal to cure cancer? Successful alternative treatments for cancer really upsets the FDA, AMA, American Cancer Society, National Cancer Institute, hospital administrators, technicians, pharmaceutical empires and medical doctors. Conventional cancer treatment is a huge industry that stands to lose billions of dollars when holistic cures work. So when people come up with successful cures, they are hounded by the authorities until they are shut down or thrown in jail. 

Cancer is not that difficult to understand: it is the result of an overly toxic body, weakened bodily systems and a weakened immune system. Malfunction of the pancreas is believed by some to be one of the leading causes of the development of cancer. Cancer is the result of years or decades of eating polluted food and improper nutrition. When the body can no longer defend itself against the toxins or store them safely in fat cells, the area is overwhelmed and cancer develops. Many holistic physicians believe that cancer is completely reversible through non-toxic treatment. Western allopathic treatments use radiation, chemotherapy (drugs that pull in billions of dollars a year worldwide) and surgery to kill or cut out the pathogens/cancer cells. The result? An immune system seriously compromised or wiped out, as well as other bodily systems severely comprised or wiped out. Next result? Rare recovery or shortened lifespan and probable cancer recurrence, since the root problem is not addressed. The payoff? Western medical systems make billions off disease management while patients trapped in the system continue to spiral downward both physically and financially. 

The natural approach to cancer is to help the body rebuild its immunity and other bodily systems, so that we can naturally overcome the cancerous situation. Most alternative treatments also use techniques to kill offending cancer cells and viruses (ozone therapy, herbs, oxygen therapy, etc.) that enhances rather than destroy the immune system. The result? People regain their lives because they learn how to properly care for their health while keeping their immune system intact to prevent a recurrence. The payoff to natural doctors? Knowledge that they are helping people get well. The payoff to the allopathic system of disease management? None. 

In the 1950s Harry Hoxsey operated 17 alternative health clinics in 17 states. He was using an herbal formula that thousands of his patients claimed had cured them of cancer. The AMA launched a vicious attack against him and he was subsequently arrested over 100 times! Yet, no cancer patient of his ever testified against him, and in fact, every time he was thrown in jail, hundreds of his patients would surround the jail and sing and pray until he was released! Many reporters and other professionals went to him to expose him as a hoax, but wound up vigorously defending him once they learned of his character and treatments.

The attacks on him by the AMA and the police department continued. Finally, he sued the AMA for slander and libel. He became the first person to win a judgement against the AMA. In 1953, Benedict Fitzgerald, JR., special counsel to the U.S. Senate Commerce Committee, conducted an in-depth investigation and concluded that the FDA, AMA and the National Cancer Institute conspired to suppress a fair investigation of Hoxsey’s treatments. By 1953 his clinics were flourished and he had successfully treated over 12,000 people. Unfortunately, in 1960 the FDA found a way to shut down all 17 clinics: they stated that there is no known cure for cancer and therefore that what he was doing was illegal! 

Hoxsey’s chief nurse moved to Tijuana, Mexico and opened the clinic there, where it continues to thrive and successfully treat people with cancer. Their clinic can be found at: Cancer treatments that work (and there are many) continue to be suppressed to this day, and people who practice them are persecuted and hounded with a vengeance.”
(LARRY COOK i boken “The beginner’s guide to natural living”)

”Lägg märke till att mer än en läkare som jag har talat med har medgivit att han skulle använda sig av förbjudna cancerbehandlingar för den händelse att han eller någon i hans familj drabbades av cancer. Är detta den typ av system man kan arbeta inom?”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken ”Den vita lögnen”)

Läs även CancerCancerstatistik och The cancer minefield


”Med utgångspunkt från forskning som främst utförts av både dr Moss och dr Day, kan ”förvanskningen” av den officiella cancerstatistiken och den andel som botas från cancer beskrivas på följande sex huvudsakliga sätt

1. På det sätt ”botad” definieras. De nuvarande cancermyndigheterna i USA, till exempel ACS, NCI och FDA, har alla valt att definiera ”botad” som ’vid liv fem år efter diagnosen’. Denna officiella definition betyder inte ”fri från cancer”, inte heller betyder den ”botad från din sjukdom”, vilket är vad de flesta människor tror att ordet ”botad” betyder. 

För att ge dig en bättre uppfattning om vad jag talar om kan vi titta på den sanna historien om en kvinnlig cancerpatient. I denna kvinnas kamp mot bröstcancer använde hon sig av alla de konventionella metoderna – kirurgi, strålning och kemoterapi. Tyvärr överlevde inte kvinnan. Hon dog, full med cancer, fem år och två veckor efter sin diagnos. För att lägga sten på bördan upptäckte hennes man senare att hans älskade hustru förts in som ”botad” i de officiella registren, eftersom hon dog två veckor efter femårsgränsen. På grund av ACS:s definition av ”botad” kommer därför många patienter, vilka lever fem år efter sina cancerdiagnoser, att anges som ”botade” – även om de fortfarande visar tecken på att ha cancer eller till och med dör av sin cancer. Definitionen av ”botade” är således den första stora villfarelsen i den officiella statistiken över andelen botade, och det kan vara den officiella förvanskningsstrategi som används mest. 

2. Genom att helt enkelt inte ta med vissa grupper av människor eller vissa typer av cancer. Detta är en av de förvanskningsstrategier som är svårast att tro på. Det innebär att de officiella cancermyndigheterna ibland har kunnat göra så att deras statistik ser bättre ut än vad den verkligen är genom att helt enkelt i sin statistik inte ta med vissa grupper av människor, vilka tenderar uppvisa en lägre andel tillfrisknande än andra grupper. Dessa borttagna grupper kan ha en mindre benägenhet att tillfriskna på grund av socioekonomiska eller andra skäl. 

Jag blev chockad när jag upptäckte att detta kunde innefatta alla icke-vita amerikaner. Enligt Ralph Moss publicerade två framstående medicinska forskare sina fynd i New England Journal of Medicine och konstaterade att NCI ”generellt enbart rapporterar siffror från vita. Icke-vita… befinner sig i en separat kategori som inte räknas samman med huvudgruppen”. Moss slår fast att ”NCI:s lösning är att föra in dem i separata (men likvärdiga) diagram och sedan presentera de vita diagrammen som norm”. Dessutom är NCI känt för att kraftigt förbättra sin utbasunering av den andel som botas från cancer genom att helt enkelt utelämna alla lungcancerpatienter från sin statistik! (Det verkar som om NCI ser lungcancer som avskild från andra cancerformer på grund av dess koppling till rökning.) Men enligt ACS är lungcancer den vanligaste orsaken till dödsfall i cancer för både män och kvinnor. NCI tar följaktligen, i en del statistik, helt enkelt inte med den cancerform som orsakar fler dödsfall än någon annan form. Båda två av de ovanstående utelämningsstrategierna kan endast kallas ”snedvridet urval”, men trots det presenteras statistiken som representativ för alla patienter och all livshotande cancer. 

3. Genom att inkludera olika typer av cancer som inte är livshotande. Cancermyndigheterna kunde förbättra sin publicering av andelen botade ännu mer när de tog detta lysande steg för flera år sedan. Denna strategi innebär att innefatta cancerformer i deras statistik vilka är lätta att behandla och inte livshotande, som till exempel enkla former av hudcancer. Dr Douglas Brodie menar att: ”Femårsöverlevnaden för icke-melanom hudcancer, lokaliserad cancer i livmodershalsen och några andra cancerformer som inte sprider sig (metastaserar), och som upptäcks tidigt på specifika ställen, har varit ’botbara’ (det vill säga, har upplevt fem års symtomfrånvaro) sedan Ptolemaios dagar. 

Duktal karcinom in situ (dcis), som kommer att behandlas i kapitel 19, ingår nu i bröstcancerstatistiken. Dcis är egentligen mer av ett ”precanceröst” tillstånd som många experter anser inte ens borde klassificeras som cancer och som är botbart till 99 procent. Trots det utgör dcis nu cirka nu cirka 30 procent av alla bröstcancerdiagnoser i USA och ingår även i statistiken över andelen botade från livshotande bröstcancer. Således ingår icke-livshotande former av hudcancer vilka är enkla att behandla och dcis i den statistik som används för att antyda en patients cancer är att tillfriskna från livshotande cancerformer. Denna strategi är som att lägga till risken att dödas av en cykel eller någon på en rullbräda när man sammanställer den statistiska sannolikheten för att omkomma i en bilolycka! 

4. Genom att låta tidigare upptäckt av cancer innebära längre överlevnad. Denna strategi är subtil men viktig. En av de aspekter som har förbättrats inom onkologin under årtiondenas lopp är att cancer i dag upptäcks tidigare tack vare förbättrad teknik. Tekniska framsteg har gjort det möjligt för läkare och forskare att upptäcka cancer i genomsnitt cirka sex månader tidigare än de brukade kunna upptäcka den. Med en definition av ”botad” som är ’vid liv fem år efter diagnosen’ har tidigare upptäckt, i sig, lagt till många nya patienter till den konventionella listan över ”botade”. 

Det som inte är korrekt är emellertid att hävda att denna förbättrade statistik speglar en ökad medellivslängd som grundar sig på bättre behandlingsmetoder. Med andra ord: eftersom tumörerna blir diagnostiserade på ett tidigare stadium än förut, och på grund av det sätt som ”botad” officiellt definieras som en tidsfrist efter en diagnos, kan långtidsöverlevnaden se bättre ut nu än den gjorde för ett antal år sedan. Men verkligheten är att ingen förbättring i långtidsöverlevnad överhuvudtaget har skett. 

5. Genom att stryka patienter som dör för tidigt från studier. Detta är ett speciellt förrädiskt sätt av cancerindustrin att manipulera statistiken. Vad detta innebär är att det har blivit ett godtagbart förfarande i de officiella cancerstudierna med mänskliga patienter att helt enkelt utelämna en patient från registren om han eller hon dör i cancer innan behandlingsprotokollet anses ha slutförts. Enligt dr Lorraine Day, innebär detta att ”om en cancerpatient dör på dag 89 av en ordinerad 90-dagars kemoterpi, kommer han eller hon bara att försvinna från listan av behandlade patienter och inte tas med som ett misslyckande”. Men om en patient i kontrollgruppen (de som inte får den angivna behandlingen) dör vid någon tidpunkt, anges patienten i studien som ett dödsfall på grund av cancer. Detta är en dubbelmoral som visar på en institutionell brist på integritet och som definitivt inte är förenlig med sann vetenskaplig metod. 

6. Genom att använda en statistisk justering som kallas ”relativ överlevnad”. Det här är en variant på statistiken över femårsöverlevnad som den officiella cancerindustrin skapade och anammade under 1980-talet för att hjälpa den att hävda att den höll på att vinna kriget mot cancern. Ralph Moss menar att: ”Relativ överlevnad tar hänsyn till de ’förväntade dödlighetssiffrorna’. Enkelt uttryckt innebär detta att om en person inte hade dött av cancer skulle han eller hon ha kunnat bli överkörd av en lastbil, och det måste vägas in i ekvationen.” 

Denna justerade relativa överlevnad används på ett mycket missvisande sätt eftersom den presenteras för allmänheten som representativ för den konventionella medicinens förmåga att hjälpa en cancerpatient att tillfriskna från sin livshotande cancer. Meningen är att den justerade relativa överlevnaden bara är ytterligare ett sätt att manipulera statistiken över andelen botade för att de konventionella behandlingarna ska se bättre ut än de egentligen är. 

De ovanstående sex viktigaste förvanskningsstrategierna är den verkliga baksidan på de ”officiella” påståendena som för närvarande utbasuneras till allmänheten om andelen botade från cancer. Ett är bara genom att använda dessa typer av extra statistiska manipulationer och en helt missvisande definition av ”botande” som cancerindustrin kan göra falska uttalanden som till exempel att 40-50 procent av all cancer kan botas. Det krävs väldigt lite forskning för att se att denna statistik inte är verklig och att den konventionella medicinen har misslyckats inom cancerbehandlingens område.”
(TANYA HARTER PIERCE i boken ”Överlista din cancer”)

”Den mest skrattretande aspekten av denna fokusering på kortsiktighet när det gäller konventionella behandlingar, representeras av hur termen ”bota” omdefinieras. Genom att omdefiniera innebörden av ”botad” som ”vid liv fem år efter diagnosen”, säger vårt nuvarande konventionella cancerbehandlingsetablissemang i princip att det medicinska etablissemanget anser femårsöverlevnad vara det bästa de kan sträva efter. Det råder inget tvivel om detta – genom att beteckna alla med cancer vilka når femårsgränsen som ”botad”, förkunnar den konventionella medicinen att de har gjort ett bra jobb när du har levt fem år efter din diagnos – även om du fortfarande har cancer och har varit eländigt sjuk under alla dessa fem år. Denna officiella strategi att omdefiniera ordet ”botad” skapar också ofta den ironiska situationen där en cancerpatient kan föras in som botad i den officiella databasstatistiken, men ändå dö av sin cancer en kort tid därefter! 

Kanske är det fantastiskt för en del människor att få leva ytterligare fem år. Till exempel kan det vara underbart för dem som är mycket gamla när de får diagnosen cancer, och som kanske ändå bara vill leva några år till. Men vad händer om du är 25 eller 40 år gammal, eller 50 eller 60 år? Att bara leva ytterligare fem år känns inte alls bra! Eller så kanske du är en av många människor som har små barn när du får diagnosen cancer. De flesta föräldrar vill inte bara se sina barn bli tonåringar, de vill också se dem bli vuxna, gå på högskolan, gifta sig, få egna barn och så vidare. Och om det är ditt barn som har diagnostiserats med cancer, är det helt enkelt oacceptabelt att då bara sträva efter att ditt barn ska leva fem år till. 

En av de viktigaste sakerna man bör känna till när man överväger behandlingar mot cancer, är om den statistik din onkolog presenterar för dig speglar ”varaktig” eller ”kortvarig” effektivitet. När allt kommer omkring är det naturligtvis ett varaktigt, inte kortvarigt, tillfrisknande du vill uppnå!
(TANYA HARTER PIERCE i boken ”Överlista din cancer”)

”Det finns många sätt på vilka man kan få de konventionella cancerbehandlingarnas kortsiktiga effektivitet att se mycket bra ut under ett tag, trots att den långsiktiga effektiviteten inte alls visar sig vara bra. Till exempel kan strålning av bröstområdet mot antingen lungcancer eller bröstcancer orsaka skador på hjärtat vilka är tillräckligt allvarliga för att orsaka en dödlig hjärtinfarkt någon gång i framtiden. Om hjärtinfarkten inte inträffar förrän patienten har förklarats vara i remission, då kommer strålbehandlingen att se ut som om den var lyckad. Dödsfall i efterföljande hjärtattacker orsakade av cancerbehandling behöver inte läggas in i statistiken över cancerbehandlingar. Som nämnts i kapitel 19 så visade en studie om strålbehandling som gavs till kvinnor med bröstcancer att användningen av strålning verkligen minskade antalet dödsfall i bröstcancer med 13,2 procent, och detta var troligen den siffra som offentligt utbasunerades. Samma strålning ökade emellertid antalet dödsfall av andra orsaker (oftast hjärtsvikt) med 21,2 procent!”
(TANYA HARTER PIERCE i boken ”Överlista din cancer”)

Läs även Cancer, Cancer cures condemned och The cancer minefield


”Hur är det då med dubbelblindtesterna på läkemedelsområdet? Ja, utan tvekan har all läkemedelsprövning numera blivit en ren tummelplats för dubbelblindtester, men trots detta med förvånande dåliga resultat. Jag ifrågasätter om det överhuvudtaget finns något läkemedel som testats korrekt med sådana metoder. Detta grundar jag på följande händelsesekvens. 

Cirka 1974 satte pollenpreparattillverkarna Cernelle in en annons med följande lydelse: ”Ät Cernilton och öka er prestationsförmåga.” Bredvid var en teckning över två idrottsmän varav den ena kom först. Denna annons togs upp som ovederhäftig och falsk marknadsföring av professor Rydin som etablerat sig som KO:s medicinska rådgivare efter en avslutad karriär i rättsmedicin. KO anammade budskapet och sade att så får ni inte påstå för det är inte bevisat att pollen ökar prestationsförmågan. Om ni sätter in en sådan annons till blir det 100 000 kronor i vite. ”Det är visst bevisat att pollen ökar prestationsförmågan”, svarade Cernelle och så vidtog en treårig diskussion om hur man skulle bevisa en terapeutisk effekt, i detta fall en ökad prestationsförmåga. Jag blev inblandad i slutet, då Cernelle undrade om jag inte kunde sakkunnigt bemöta den enligt deras mening helt ovetenskapliga argumentationen från KO och dess sakkunniga i Socialstyrelsen. Jag var primärt mycket skeptisk mot pollen då jag av debatten 10 år tidigare fått uppfattningen att det huvudsakligen var ett placebopreparat och avvisade primärt att blanda mig i striden med KO. Efter övertalning lovade jag dock att våra statistiker skulle titta på materialet. Till min stora häpnad sade dessa att de uppvisade dubbelblindtesterna var bland de bästa och mest övertygande som de hade sett och att Socialstyrelsens argumentation befann sig på en så låg nivå att det knappast skulle ha antagits på allvar ens i första förberedande kursen i statistik på universitetet. 

Efter en intensiv granskning av hela materialet visade det sig att pollenpreparat var en av de mest välbevisade medlen som kunde tänkas och att de s k experterna i Socialstyrelsen var ute och åkte på mycket svag is. Efter fyra sakkunnigyttrande från oss, och efter sammanlagt tre års skrivande, fann marknadsdomstolen tiden mogen att ta upp tvisten i en rättegång. Socialstyrelsens sakkunnige var där professor Åke Liljestrand, farmakolog men inte statistiker. Och själv ställde jag upp som allmänt medicinskt sakkunnig och hade hjälp av två statistiker. Den muntliga rättegången varade i två dagar och var mycket intressant. KO, som var motpartens jurist, undrade om jag var samme person som yttrat mig i DN om THX, ett försök till slag under bältet av bästa amerikanska TV-rättegångstyp. Jag erkände men kontrade med att min artikel just gick ut på att de medicinskt sakkunniga i THX-affären saknade all bevisning av den typ som Liljestrand så ihärdigt hade efterlyst för pollen och att slutomdömet om THX bestod i att man ej kunde uttala sig om dess effekt med ledning av de så kallade medicinskt sakkunnigas utredning. 

Liljestrands uppgift var att odugligförklara de dubbelblindtester som gjorts på pollen och där gjorde han en närmast fantastisk insats som drabbade honom och KO som en bumerang och som i viss mån har skjutit hela den farmakologiska vetenskapen i sank. Han uppställde nämligen extremt höga krav på dubbelblindtester för att de skulle betraktas som ett bevis på terapieffekt. Givetvis skulle undersökningen vara dubbelblind och randomiserad och alla möjliga andra tekniska finesser skulle vara uppfyllda. Det visade sig emellertid att pollentesterna var i det närmaste perfekta då de utförts av en framstående specialist på läkemedelsprövningar i Paris, dessutom professor i invärtesmedicin. Först ville Liljestrand underkänna fransmän som vetenskapsmän, men efter mangling av vår advokat tog han helt tillbaka detta påstående. Sedan ifrågasatte han dubbelblindheten på två punkter. Preparat och placebopreparatet hade kommit till sjukhusapoteket i olika burkar märkta A och B, men apotekaren visste ej vilken som var vem. Han dispenserade de olika tabletterna efter en randomiseringslista och de färdiga medicinbrickorna till varje patient skickades sedan till avdelningen där de olika tabletterna var helt lika. 

Det verkade ju betryggande, men inte för Liljestrand. Han kom med följande kritiska invändning. Man kan tänka sig att apotekaren talade om – skvallrade – för avdelningen vilka patienter som fått tabletter A och tabletter B. Sedan kunde avdelningspersonalen ha fått för sig att A var bättre än B och genom denna gissning ha suggererat patienterna så att de blev bättre i A-gruppen. Denna suggestion skulle kunna förklara hela resultatet som alltså inte behövde bero på olika farmakologisk effekt. När vi påpekade att man fått en trestjärnig signifikant skillnad av kalciumhalten i serum mellan de två grupperna menade han att även sådana skillnader kan suggereras fram. Ett rätt djärvt men teoretiskt möjligt påstående, som dock ingen tror på. Dessutom var blindheten även ur andra synpunkter spräckt enligt följande resonemang. Mjölksocker smakade säkerligen inte likadant som pollen trots att det var smaksatt med vegetarisk buljong. 

Trots att medlen var dispenserade i hårdgelatinkapslar kunde man tänka sig att patienterna hade tuggat sönder dem, känt olika smak och sedan blivit suggererade av smaken varför ”hokus pokus” hela skillnaden mellan grupperna kunde bero på suggestion igen. Vi delade ut hårdgelatinkapslar med omväxlande pollen och smaksatt mjölksocker till Rättens ledamöter samt till KO och Liljestrand och erbjöd dem – dock utan framgång – att försöka tugga sönder kapslarna och skilja på smaken och bli suggererade. Detta avvisades alltså trots att vi påpekade att rätten hade betydligt bättre möjligheter till denna bedömning än patienterna som i genomsnitt var 70 år och i flertalet fall hade proteser, samt dessutom uppmanats att svälja kapslarna hela med vatten! 

Rättens ledamöter föreföll tveksamma inför Liljestrands krav på läkemedelstester, krav som var väl så rigorösa men i sanningens namn ägde en logisk bakgrund som i varje fall var teoretiskt hållbar. Mer skeptiska blev de emellertid av följande argument, som så vitt jag kan förstå gav oss den juridiska segern, innebärande att domstolen ansåg det bevisat att pollen höjde prestationsförmågan. Dels kunde det i en rad dubbelblindtester visas att preparatet förbättrade idrottsprestationer, förbättrade ergometercykelresultat, förbättrade vissa psykotekniska funktioner, förebyggde sjukdom och förbättrade en rad sjukdomsparametrar, numera mer korrekt kallade variabler. Dråpslaget var emellertid en genomgång av tio slumpartat utvalda FASS-preparat, som var godkända av Socialstyrelsen. Den vetenskapliga dokumentationen, såsom den levererades från läkemedelsföretagen, saknade i samtliga fall dubbelblindtester och något krav på smakidentitet var det inte alls fråga om. Detta för det egna glashuset dråpliga och skrämmande förhållande erkändes med motvilja. Men man påpekade att denna brist måste gälla enbart äldre läkemedel. De sist godkända var förvisso prövade med perfekta dubbelblindtester, menade man. 

Efter viss ytterligare argumentation i pressen efter rättegången beslöt vi oss för att titta på de tio sist godkända FASS-läkemedlen och då vid själva källan på Läkemedelsavdelningen inom Socialstyrelsen. Detta var dock svårare än väntat. Dessa handlingar är nämligen hemligstämplade så att ingen skall kunna utröna om våra läkemedel godkännes för lättsinnigt. Jag begärde hos Socialstyrelsen att såsom forskare granska dessa hemliga handlingar. Efter diverse skriftväxling fick jag avslag. Besvärshänvisning erhölls till Kammarrätten. En presspolemik uppstod där Expressen påpekade att statsrådet Troedsson lovat att lätta på sekretessen omkring läkemedel. Hon svarade att det bara gällde sekretessen om hur många Magnecyl som såldes i landet med mera, men inte dessa sekreta detaljer som hon ej kunde ingripa i. Det skulle i så fall bli ministerstyre, vilket var mycket fult. Veckan efter detta uttalande skickade Kammarrätten över hela ärendet till regeringen förebärande att professor Lindahl var en myndighet – i och för sig mycket smickrande och prestigestärkande – och att därför överklagande ej skulle till Kammarrätten utan till Regeringen. Så blev då sekretessen i alla fall ministerstyrd. 

Ytterligare ett halvt års skrivelser, s k vadeinlagor, försiggick där jag förklarade hur viktigt det var för forskningen att få granska dokumentationen och att den inte rimligen behövde hemligstämplas utom möjligen bara framställningsmetoderna som jag ej ville se på. Socialstyrelsen svarade att det var för dyrt att skilja dessa papper åt och knappast gick överhuvudtaget, varför min forskning kunde lända till oändlig skada för läkemedelsbolagen och så vidare. Efter ett och ett halvt år beslöt regeringen, konstigt nog, att frisläppa dessa hemliga akter för min forskning dock med undantag av två preparat. Jag hade därefter det höga nöjet att ihop med två statistiker åka till Socialstyrelsens läkemedelsnämnd i Uppsala och där förrätta inspektion av detta hemliga material, som nu ligger kopierat hemma i Linköping för kommande utforskning. 

Redan den preliminära genomgången visar dock att det knappast finns några bra utförda dubbelblindtester och att i vilket fall man inte har uppfyllt kravet om smakidentitet eller diskuterat eventuellt fusk hos de medverkande. En lustig detalj för en av ”dubbelblindtesterna” var att inte flaskorna utan fastmer själva tabletterna var märkta med bokstäverna X och Z. Givetvis kan man inte vänta sig att X och Z skall suggerera lika starkt som A och B, varför denna undersökning var godkänd. De två preparat som av mystiska skäl undantogs för granskning var ett nytt humant gammaglobulin samt sårpulvret Debrisan. För båda går det givetvis lätt att skaffa klinisk dokumentation från läkemedelsbolagen och denna är givetvis i total avsaknad av dubbelblindtester och över huvud taget svagt vetenskapligt dokumenterad. 

Ja, jag har skildrat denna sekvens rätt omständligt för att den enligt min mening är utomordentligt belysande för den vetenskapliga situationen inom dagens skolmedicin. Man skriar högt om kraven på vetenskaplighet och slår sig för sitt bröst och kräver av en liten pollenannons att den skall uppfylla de högsta, ja rent av orimliga krav, medan man när det gäller de egna FASS-preparaten knappast har någon dokumentation värd namnet. Grandet och bjälken! 

Med detta vill jag inte med säkerhet påstå att alla FASS-preparat är lika dåligt dokumenterade utan att i en del fall det kanske finns rätt skapliga undersökningar. Inte i något av mig känt fall har man dock bevisat smakidentitet, vilket ju praktiskt och teoretiskt är i det närmaste omöjligt. Utan att detta krav är uppfyllt kan man med någon överdrift säga att ingen av skolmedicinen använda terapimetoder är vetenskapligt bevisade. Kort sagt, de kan tänkas vara värdelösa eller skadliga och bara vila på tron hos i statistik okunniga farmakologer och invärtesmedicinare.”
(OLOV LINDAHL i boken ”Före sin tid”)

Läs även Forskning

Farorna med fetmakirurgi

Fettsugning suger

Det första kirurgiska försöket till kroppsskulptering genomfördes 1921. En dansare ville ”förbättra” formen på sina vrister. Men kirurgen skrapade tydligen bort för mycket vävnad och sydde ihop såren för hårt så att följden blev nekros, amputation och det första åtalet om felbehandling i plastikkirurgins historia. Modern fettsugning är mycket säkrare och dödar ”bara” ungefär en på 5 000 patienter.

Fettsugning är för närvarande den populäraste formen av kosmetisk kirurgi i världen, och effekten är verkligen bara kosmetisk. I en studie som publicerades i The New England Journal of Medicine undersökte forskarna 15 överviktiga kvinnor som innan och efter att nio kilo fett sugits ut ur deras kroppar, vilket lett till nästan 20 procents minskning av deras totala andel kroppsfett. Vanligtvis uppstår betydande förbättringar av blodtryck, blodsocker, inflammation, kolesterol och triglycerider redan när man blir av med mellan 5 och 10 procent av sin kroppsvikt i fett, men inget av detta hände efter den massiva fettsugningen.

Det tyder på att subkutant fett, fettet under huden, inte är problemet. Fetmans negativa inverkan på ämnesomsättningen beror på det viscerala fettet som ligger runt eller inuti våra inre organ, liksom det insprängda fettet som kan finnas i lever och muskler.”

(MICHAEL GREGER i boken “Konsten att inte banta”)

”Användningen av fetmakirurgi har ökat explosionsartat från omkring 40 000 operationer per år, vilket noterades i den första internationella undersökningen 1998, till hundratusentals varje år bara i USA. Den första metoden som utvecklades var så kallad intestinal bypass som innebar att omkring sex meter tarm togs bort. Över 30 000 sådana operationer hann utföras innan de ”katastrofala”, ”olyckliga resultaten” blev kända, bland annat leversjukdom på grund av proteinbrist som ledde till ”dödlig levernekros”. Den här illavarslande starten är numera känd som ”en av de mörkaste fläckarna i kirurgins historia”.

I dag betraktas dödligheten i samband med fetmaoperationer som ”mycket låg”. Dödsfall inträffar i genomsnitt hos en på 300 till 500 patienter. Det vanligaste förfarandet är magsäcksoperationen ”gastrisk sleeve” där större delen av magsäcken tas bort permanent. Kvar blir ett smalt fodral eller rör som begränsar patientens födointag. Det är ironiskt att så många patienter väljer fetmakirurgi på grund av att ”bantning inte fungerar” för dem, när det är just detta som operationen innebär: påtvingad bantning. Fetmakirurgi kan ses som en invärtes form av hopsydda käkar.

Gastrisk bypass är den näst vanligaste formen av fetmakirurgi. Den kombinerar restriktion – magsäckens storlek minskas till mindre än en golfboll – med nedsatt näringsupptag genom en förbindelse som kringgår den övre delen av tunntarmen. Detta verkar vara effektivare än att bara ta bort det mesta av magsäcken och resulterar i att 63 procent av överskottsvikten försvinner, jämfört med 53 procent med enbart magsäcksoperation, men gastrisk bypass innebär en ökad risk för allvarliga komplikationer. Många blir förvånade när de får höra att nya kirurgiska metoder inte behöver vara testade och godkända av det amerikanska livsmedels- och läkemedelsverket FDA (Food and Drug Administration) innan de börjar användas och att de till stor del är befriade från rigorös tillsynskontroll, vilket potentiellt kan innebära att nya operationsmetoder är en ännu större risk än nya läkemedel.”

(MICHAEL GREGER i boken “Konsten att inte banta”)

”Den tredje vanligaste typen av fetmaoperation är korrektion av tidigare ingrepp. Upp till 25 procent av alla patienter som genomgår fetmakirurgi måste opereras igen för att åtgärda problem som orsakats av det första ingreppet eller för att genomgå en kompletterande operation. Återoperationer är riskfyllda. De ökar dödligheten upp till tio gånger och ger ingen garanti för att de fungerar. Komplikationerna inkluderar läckage, fistlar, sår, strikturer, blockeringar och svåra problem med sura uppstötningar.

Riskernas omfattning kan bero på hur skicklig kirurgen är. I en studie som publicerades i The New England Journal of Medicine skickade kirurger frivilligt in videor av sig själva när de utför fetmaoperationer för utvärdering av kollegor. Den tekniska kompetensen visade sig variera kraftigt och var relaterad till andelen komplikationer, återinläggningar på sjukhus, återoperationer och dödsfall. Patienter som opererats av mindre kompetenta kirurger fick nästan tre gånger så mycket komplikationer och hade fem gånger större risk att dö.

Precis som idrottare och musiker kan vissa kirurger helt enkelt ha mer talang än andra, men mycket övning hjälper. Gastrisk bypass är en komplicerad procedur med en inlärningskurva som kan kräva hundratals operationer innan kirurgen behärskar tekniken. Det finns risk för en ”komplikationsplatå” efter cirka 500 utförda operationer, som innebär att risken är lägst med en kirurg som utfört mer än 600 bypass-ingrepp. Så om du väljer att genomgå en fetmaoperation skulle jag rekommendera att du tar reda på hur många operationer kirurgen har utfört. I USA rekommenderar jag även att man väljer en klinik som ackrediterats som ett Bariatric Center of Excellence, eftersom dödligheten verkar vara två eller tre gånger lägre där jämfört med icke-ackrediterade kliniker.

Även om operationen går bra medför den att patienten måste övervaka sin näringsstatus och ta kosttillskott resten av livet för att undvika vitamin- och mineralbrister. Konsekvenserna som kan uppstå annars omfattar inte bara anemi, benskörhet och håravfall. I värsta fall kan potentiellt livshotande brister inträffa, däribland beriberi, pellagra, kwashiorkor och nervskador, som kan yttra sig som synförlust fler år, till och med tiotals år, efter operationen (i fall av kopparbrist). Tragiskt nog utvecklar nästan en av tre patienter bestående hjärnskada vid allvarlig brist på B-vitaminet tiamin innan de ens diagnostiserats med brist. Det nedsatta näringsupptaget är en avsiktlig följd vid ingrepp som gastrisk bypass. Genom att man skär bort delar av tarmen försämras upptaget av kalorier, men nackdelen är att absorptionen av livsviktiga näringsämnen också minskar. Även människor som bara genomgår magsäcksoperation kan vara i riskzonen för livshotande näringsbrister på grund av återkommande kräkningar. Faktum är att kräkningar rapporteras av upp till 60 procent av patienterna efter fetmakirurgi på grund av ”olämpligt” ätbeteende, det vill säga att de försöker äta normalt.

”Dumpningssyndrom” kan fungera på samma sätt. En stor andel av patienter som genomgått en gastrisk bypass kan drabbas av magkramper, diarré, illamående, uppblåsthet, trötthet och hjärtklappning efter att de ätit kaloririka livsmedel som passerar förbi magen och dumpas direkt i tarmen. Kirurger beskriver detta som en funktion och inte ett fel: ”Dumpningssyndromet är en förväntad och önskad del av den beteendeförändring som gastrisk bypass orsakar; den kan avskräcka patienten från att konsumera energitäta livsmedel.””

(MICHAEL GREGER i boken “Konsten att inte banta”)

”Viktökning efter en fetmaoperation kan få förödande psykologiska effekter eftersom patienterna kan uppleva att de har misslyckats med sin sista utväg. Det kan förklara varför magsäcksopererade har större risk för depression och självmord.”
(MICHAEL GREGER i boken “Konsten att inte banta”)

Läs även Kirurgiska ingrepp och Övervikt

Flexner report

Suppression of Natural Medicine
From 1257 to 1812 the Inquisition in Europe tortured, burned and murdered over nine million women because they were considered to be witches. Their real crimes? They were healers – midwives and herbalists – who knew how to work with nature to produce healing. The Church had decided that sickness was an act of God as punishment for sin, and therefore discouraged the use of medicine. In the 13th century the Church finally accepted medicine, but only when practiced by men, and only by men with a diploma from a university (the word college, synonymous with ‘university,’ comes from the Latin College of Cardinals, an intrinsic part of the Church’s patriarchal hierarchy). The men gained great power, while the populace and predominantly female healers suffered terribly, and only the ruling elite benefited. The persecution of women, and of true healers, has never quite stopped. 

During the 19th century, homeopathy (a discipline of natural medicine) flourished, and death rates from cholera, typhoid, and scarlet fever in homeopathic hospitals were between 1/2 and 1/8 of those in conventional (allopathic) hospitals. Yet, when the American Medical Association was founded in 1847, a clause was placed in its code of ethics stating that any member who consulted with a homeopath would be kicked out of the membership. Doctors who did were indeed banished from the newly formed, powerful organization. 

Until 1910, holistic therapies were taught in most medical schools, while the extensive use of drugs as therapy was taught in just a few. That changed when John D. Rockefeller and the AMA hired Abraham Flexner, a high school teacher, to “evaluate” the effectiveness of therapies taught in medical schools around the country. His findings were published in the Flexner Report, which basically denounced natural/holistic therapies and embraced drug-based medicine. Congress followed the recommendations of the report and empowered the American Medical Association (AMA) to certify or de-certify any medical school in the country on the grounds on whether or not that school met the AMA’s standards of “approved” medicine. Thus, the natural/holistic healing schools and communities were decimated, and the number of medical schools dropped from 600 to 50 within 15 years (by 1925). The AMA gained a new foothold of power to decide what is and isn’t medicine, and has worked ever since to discredit, persecute and outlaw natural therapies. In 1977 the Declaration of Alma Ata gave the World Health Organization (controlled by the United Nations) the means to extend the Flexner Report not only in North America, but throughout the entire world.”
(LARRY COOK i boken “The beginner’s guide to natural living”)


”Dumhet är all forsknings moder.”

“Den medicinska forskningen har gjort så enorma framsteg att det praktiskt taget inte finns någon frisk människa längre.”

“Varför har det publicerats så många böcker om näring på senare tid? Uppenbarligen har allmänheten många frågor kring hälsa som inte har kunnat tillfredsställas av den vetenskapliga falangen i vårt samhälle. De flesta av oss är helt avskurna från forskare, och på samma sätt är forskare avskurna från vanliga människor. Jag undrar varför det har blivit så, då målet med vetenskap från början var mänskligt välbefinnande. 

De flesta resultaten från ren forskning är otillgängliga och för dyra för vanliga människor. För att få tag i en två-tre sidor lång rapport från så gott som samtliga medicinska studier var jag tvungen att betala mycket pengar, ibland hundratals dollar för var och en av dem. En genomsnittlig forskningsrapport är skriven i komplexa forskningstermer, som gör den obegriplig för människor som inte tillhör just denna specifika forskningsgren. Jag har upptäckt att de olika forskningsgrenarna ökar i antal och de olika fackspråk som används hela tiden förnyar sin terminologi. Genom hela mitt liv har jag talat med dussintals forskare i olika världsdelar, och jag har aldrig träffat en enda forskare som kunde förstå eller förklara studier från andra samtida forskningsinriktningar. Ju mer forskare hävdar att de kan ett ämne, desto oftare säger de ”Det är inte mitt område” om andra ämnesområden. 

Denna tendens visar att forskningen har fjärmat sig från den vanliga människans fattningsförmåga och numera forskar för forskningens skull. Medan allmänheten vill få reda på de senaste upptäckterna, blir vetenskapens värld mindre och mindre tillgänglig för deras brinnande intresse. Ett informationsmässigt vakuum bildas, i synnerhet inom området hälsa och näring.”
(VICTORIA BOUTENKO i boken “Grönt för livet”)

”Under the right circumstances and with proper funding, scientists can “prove” anything they want.”
(HARVEY DIAMOND i boken “Fit for life: A new beginning”)

”Om vetenskapen ständigt går framåt, innebär det ju att vi aldrig kan veta något säkert. Om gårdagens sanning är dagens osanning så finns det ju den risken att dagens sanning imorgon är osanning. De vetenskapliga sanningarna är således provisoriska.”

Part of what creates confusion in the public’s mind when it comes to diet, health, and losing weight is the overabundance of divergent, opposing views on what’s best. And contributing mightily to that confusion are all the experts who are quick to point out scientifically sound studies that reinforce and validate their particular premise. The only problem with that, and I hope this doesn’t come off as too cynical, is the fact that unfortunately we live in an era when, depending upon who is conducting the study – and more important, who is funding the study – just about any premise can be proven. 

I could easily write a big, fat chapter delineating the abundance of some of the more outrageous claims “proven” by scientific authorities that were later revealed to be, let us say, hogwash. In fact, one need look no further than the head of cancer research at the American Medical Association (AMA) testifying before Congress in 1957, using all of the latest scientific data, to reveal that “cigarette smoking is a harmless habit up to twenty-four cigarettes a day,” and that “a pack a day keeps lung cancer away.” No, I’m not kidding – Google it! Just as an interesting aside, the two men, both avid smokers, responsible for this remarkably off-the-mark bit of “science” were Dr. Ian McDonald and Dr. Henry Garland, two well-respected, upstanding medical doctors. Dr. McDonald incinerated himself in a fire started by the cigarette he was holding when he fell asleep, and Dr. Garland died of – you guessed it – lung cancer. Hey, you can’t make this stuff up. 

I will share with you my all-time favourite example of two scientifically sound studies proving opposite premises to be true. The reason it is the one I like to refer to the most is because the studies weren’t in some obscure, second- or third-tier journal no one has even heard of. They were published in what many consider to be one of the premier, most highly respected medical journals in the world: The New England Journal of Medicine. Not only did the two studies appear in this prestigious journal, they were published in the same issue! One study “proved” that hormone replacement therapy (HRT) dramatically increased heart attacks in postmenopausal women; the other “proved” that HRT dramatically decreased heart attacks. This was so blatantly incongruous that the editor of the journal was compelled to write a letter to the reader explaining that both studies were impeccably conducted so both merited being published. 

By no means am I trying to imply that there are no honestly conducted, worthwhile studies whose results can be depended upon. There are. By the same token, there are some that are not dependable, and they can definitely cloud the waters. I think the point I am trying to make here is clear. The next time someone declares to you, “This is how it is and here are the studies to prove it,” perhaps you will recall what you have read here and at least consider the fact that “It ain’t necessarily so.” The subject of diet and health is rarely either black or white with no shades of grey.”
(HARVEY DIAMOND i boken “Eat for life”)

“A placebo (which literally means, “I shall please”) is included as an indispensible element of every scientific study conducted today. The placebo effect is purely based on the subjective feelings of a person. Each person who is tested for the efficacy of a medical drug believes in the drug in a unique and unpredictable way. A certain number of people may have a hopeful, trusting disposition and, therefore, a stronger placebo response than others. Others may be suffering from depression, which is known to affect a person’s ability to respond positively to any kind of treatment. As a result, one study may “prove” a particular drug to be effective for, let us say, a certain kind of cancer. However, if a repeat experiment is conducted with different subjects, this drug may turn out to be ineffective when compared to the placebo response. For this reason, pharmaceutical companies instruct their paid researchers to publish only the most favorable findings from these various experiments. Those parts of the study where the drug has had no or only an insignificant advantage over the placebo effect are simply omitted from the study’s final report. The drug companies reporting their findings to the Food and Drug Administration (FDA) only need to prove that the tested drug have shown some benefit in some people. If the researchers manage to recruit enough candidates with a positive disposition that are likely to produce a good placebo response to the drug treatment, they may hit the jackpot and produce a “convincing” study, and a marketable drug. This is a no-brainer for drug makers since FDA approval is granted to anti-cancer drugs based on response rates that are at best in the 10-20 percent range (as happened, for example, with the popular drugs, Avastin, Erbitux, and Iressa). In addition, the “success” of most clinical cancer studies is measured by tumor shrinkage instead of mortality rate. In other words, even if most of the subjects died but had their tumors shrunk through aggressive treatments, the study would be hailed as a great success and a medical breakthrough.”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Cancer is not a disease”)

”Tusentals och åter tusentals har studerat sjukdomar. Nästan ingen har studerat hälsan.”

”Att ge pengar till reumatikerfonden eller cancerfonden är meningslöst. De bidrar inte till hälsan. Man forskar inte på det som kan ge bot, utan på det som ger pengar.”

”Det finns många mer eller mindre legitima skäl för att bedriva medicinsk forskning. Från ren nyfikenhet, önskan om att kunna avslöja »sanningen«, att göra akademisk eller annan karriär till enbart att tjäna mer pengar. Oavsett vilka skälen än är har författaren eller författarna till vetenskapliga rapporter ett stort ansvar för fullständigheten och korrektheten i presentationen av resultaten. Som framgår av denna bok lever många forskare långt ifrån alltid upp till dessa krav. Skälen till avstegen har visat sig i de flesta fall vara önskan om snabb karriär och/eller pengar. 

Viktiga interagerande aktörer inom sjukvården är producenterna av läkemedel liksom av medicinsk teknisk utrustning och läkarna – aktörer med helt skilda roller. 

Läkemedelsföretagens och teknikföretagens legitima huvuduppgift är att tjäna pengar till sina aktieinnehavare. Bäst uppfylls detta krav genom framtagning av kostnadseffektiva läkemedel och metoder för diagnostik och terapi. Men det finns även andra vägar till målet som är kopplade till marknadsföring och påverkan av beslutsfattare inom vården. 

Läkarnas huvuduppgifter är att vara patienternas advokater – att ta tillvara deras intresse genom att med alla tillgängliga medel ställa rätt diagnos och välja den bästa och mest effektiva behandlingen. För detta krävs det kunskap och kontinuerligt uppdaterad kunskap. 

Som framgår av denna bok fungerar det inte alltid på det sättet. Många akademiska läkare, forskare och andra läkare gör medvetet eller omedvetet avsteg från sin yrkesintegritet och tjänar som företagens förlängda arm. 

Industrin är givetvis beroende av att läkarna använder sig av just deras produkter. Detta är den självklara orsaken till att den farmaceutiska industrin aktivt deltar i läkarnas fortbildning genom att anordna konferenser och möten och de gör arbetsplatsbesök och direktreklam för sina produkter. Industrin vet även att den bästa reklam de kan få för ett läkemedel är vetenskapliga publikationer i någon av de mest framstående medicinska tidskrifterna. 

Sedan 1970-talet har det blivit mer eller mindre ett »modus operandi« för de stora farmaceutiska företagen att planera, genomföra och analysera resultaten av kliniska läkemedelsstudier och sedan använda sig av professionella skribenter (spökskrivare) för att sammanställa en eller flera artiklar. Man erbjuder sedan en välkänd akademiker att stå som författare, en så kallad KOL (Key Opinion Leader). I dessa oftast mycket välskrivna artiklar framhävs läkemedlets fördelar framför konkurrenternas, medan risker och biverkningar undertrycks. 

Som framgår av denna bok har många, i dag fortfarande giltiga kost- och läkemedelrekommendationer från olika myndigheter – internationellt och även här i Sverige – tillkommit som ett resultat av denna typ av stora och upprepade studier, styrda och skrivna av producenterna. Flera har resulterat i medicinska katastrofer. 

Man kan fråga sig hur det varit möjligt att få dessa KOL:s att acceptera att stå som författare till artiklar om forskningsresultat som de inte bidragit till, vare sig fysiskt eller intellektuellt. Artiklarna är väldigt välskrivna – bra för den akademiska karriären – och samtidigt innebär det en ekonomisk förstärkning av den egna forskningsbudgeten, liksom, privatekonomin. Det blir också många intressanta resor med mera. Fenomenet finns väl beskrivet i en bok författad av en amerikansk kollega, Carl Elliot. Boken har den utmanande titeln White Coat, Black Hat. Adventures on the Dark Side of Medicine.”
(Professor TORE SCHERSTÉN i förordet i boken “Forskningsfusket!” skriven av RALF SUNDBERG)

”Bland akademiska forskare finns en tradition att hänvisa till forskningsfynd av andra akademiska forskare. Man citerar och anger referenser för att förankra sina fynd till en vetenskaplig tradition. Ofta tar man då för givet att forskningsresultat alltid kommer från den akademiska världen och att de är publicerade. Men så är det inte. Den biokemiska forskningen äger till stor del rum för att kommersiella intressen vill ha ett försprång och därför har alla framgångsrika företag på detta område en avdelning för »research and development«, R&D. Forskning inom läkemedel och näringslära äger alltså redan sedan 1800-talets mitt till största delen rum inom privata företag och inte vid fria universitet, vilket vi gärna vill tro. Den yrkesgrupp som är mest naiv inför detta är min egen, nämligen läkarna. 

Europeiska universitet grundades till en början av kyrkan och så småningom av olika statliga intressen, till exempel som när Lunds Universitet inrättades 1666 i syfte att försvenska Skåne. Såväl undervisning som forskning är nämligen kostnadskrävande, och någon måste i slutändan betala notan. I Europa är universiteten alltså statliga sedan århundraden, medan i USA är förhållandena så att universiteten främst grundats genom privata finansiärer – genom hål i skattelagstiftningen – kunde bilda stiftelser med inriktning att idka välgörenhet eller filantropi. Därmed kunde de mest förmögna dels undgå skatt, dels ge skattebefriade gåvor som väckte allmänhetens gillande. Men i själva verket handlade det om investeringar i framtida förmögenhetstillväxt. 

Vid 1800-talets slut och 1900-talets början var det så att dessa filantropiska stiftelser började ta över läkarutbildningarna i USA. De ledande i denna för USA unika trend var familjen Rockefeller, med en förmögenhet grundad på olja, samt familjen Carnegie, med intressen i stål.”
(RALF SUNDBERG i boken ”Forskningsfusket!”)

”Problemet är att vissa forskare feltolkar sina data med avsikt, och framställer saker som de i verkligheten inte är. Inom forskarsamhället är detta något som inte alla vill eller förmår inse, eftersom vetenskap och forskning anses som så fint och ärofullt. 

Forskning kan liknas vid proceduren i en domstol. Domstolen har till uppgift att ta reda på vad som har hänt. Det finns en misstänkt, det finns en åklagare och det finns en försvarsadvokat. Domaren eller juryn lyssnar på deras argument. Åklagaren har till uppgift att fastställa den åtalades skuld och presenterar en utredning om hur brottet har gått till, att den åtalade var på plats, och var den som utförde gärningen. I den roll åklagaren har ingår faktiskt att uppmärksamma sådana omständigheter som kan vara till den åtalades fördel, fastän motsatsen dessvärre är alltför vanlig. Försvarsadvokaten försöker sedan slå hål på åklagarens argumentation. Alla medel är tillåtna. Även om försvarsadvokaten misstänker att den åtalade verkligen har begått gärningen, används alla upptänkliga argument för att bevisa motsatsen. En skicklig advokat undviker att direkt ljuga, eftersom en lögn är lätt att genomskåda. Men genom att presentera en övertygande alternativ berättelse, kan den åtalade bli friad. Frågan om den åtalade är skyldig eller ej avgör därför inte i sig domstolens utslag. Det är den bästa och mest trovärdiga berättelsen som får den åtalade att fällas eller frias. 

Erfarna forskare forskar inte alltid för att ta reda på hur det förhåller sig. Precis som försvarsadvokaten kan de ha fått ett uppdrag från en kommersiell aktör att försöka framställa en viss födoämnesingrediens, eller ett visst läkemedel, i så god eller dålig dager som möjligt. Med sin erfarenhet av att lägga upp experiment kan forskare redan från början räkna ut hur de skall förfara, för att få fram det resultat som är önskvärt, för att ett visst kommersiellt budskap skall understödjas. I experimentet med den söta drycken ovan, var det nödvändigt att tidsintervallet skulle vara det rätta mellan intag av drycken och den framsatta maten för att få barnen att tappa intresset. Hade det kanske gått tjugo minuter till, då hade barnen troligen fått en enorm hunger på grund av att blodsockret började sjunka. Men detta spekulerar inte artikelförfattarna i. De framlägger tolkningen av sina observationer på ett sådant sätt att det ser ut som att socker inte stimulerar aptiten. De gör som försvarsadvokaten, de väljer sina reflektioner och sina ord på guldvåg, så att argumentationen ser hållbar ut. Socker är oskyldigt, vill de påskina. Men i den vetenskapliga debatten finns ingen domare som tänker på att de här forskarna är försvarsadvokater. Läsaren av den vetenskapliga artikeln uppfattar dess budskap som objektiva fakta, trots att dessa forskare har haft en avsikt att förvilla. 

Hur kan jag förresten våga påstå att de varit ute för att förvilla? Jo, längst ned i artikeln finns något finstilt som de flesta bortser ifrån. Där framgår att huvudförfattaren, G Harvey Anderson, är ordförande i Scientific Advisory Council of the Canadian Sugar Institute, styrelseledamot i ILSI – se nedan – och medlem i ett vetenskapligt råd som hjälper livsmedelsföretagen General Mills och Heinz. Han är alltså en slags vetenskaplig advokat åt livsmedelsföretagen. Artikeln var för övrigt publicerad i en av livsmedelsindustrin bekostad annonsbilaga, som inte var vetenskapligt granskad. 

Anledningen till att det svenska livsmedelsverket använder studier som dessa för att försvara dagens kostråd, är att verket överöses av studier av liknande slag som är rena partsinlagor. Forskningsdata kan i och för sig vara korrekta, men studiernas uppläggning och tolkningen av resultaten fyller syftet att marknadsföra en konsumtionsprofil som gynnar de livsmedelsföretag som finansierar forskningen på området. 

Vi måste därför lära oss att läsa vetenskapliga studier på hälsoområdet för vad de är. De är en del i en aldrig sinande ström av kommersiella budskap, och vi måste börja lära oss att se vem som är budskapens egentliga avsändare. Det är inte helt lätt. Bakom det oskyldigt klingande namnet Health Promotion Research Thrust, som var med och finansierade världens största diabetesstudie, United Kingdom Prospective Diabetes Study, döljer sig stora tobaksbolag. Bakom studier som den om sockret ovan, och liknande riggade studier, som enligt den danske näringsprofessorn Arne Astrup visar att socker, tvärtemot kemins lagar, inte skulle kunna omvandlas till fett i människan, finns International Life Sciences Institute (ILSI), ett mäktigt nätverk av livsmedels-, läkemedels-, gentekniska och agrokemiska företag som anlitar mer eller mindre kända och framgångsrika forskare för att försvara deras produkter och öka försäljningen. 

Problemet är att sådan forskning inom hälsoområdet, vars egentliga syfte är att förvilla, har blivit så omfattande att den moderna medicinen i dag ofta saknar vetenskaplig grund. I en uppmärksammad och omdiskuterad artikel i Public Library of Science Medicine år 2005 slog den grekiske professorn John P Ioannidis, vid Tuft University i Boston, fast att de flesta publicerade forskningsfynd är falska. Han stödde sig främst på att de flesta studier är så upplagda att de inte kan visa om ett studerat samband föreligger eller inte. De forskningsresultat som man i dag hävdar föreligger, är i själva verket mer ett mått på viljan att tolka resultaten på ett visst sätt. Man presenterar de samband man vill presentera, men negligerar de icke önskvärda. De får ligga kvar i byrålådan. 

Detta gäller i hög grad forskning om matvanor och livsmedel. I ett arbete från Childrens Hospital i Boston januari 2007 fastslog Dr Leonard Lesser att sambandet mellan vem som finansierar forskning kring ett visst livsmedel påverkar det publicerade resultatet så starkt att drygt sju studier mot en ger ett resultat som är till fördel för finansiären. 

Därför är det viktigt för att förstå och tolka medicinsk forskning rätt, att först och främst kartlägga vilka som är de största intressenterna, vilka som påverkar forskning på hälsoområdet och vilka forskare som agerar »advokater«. Eftersom många expertgrupper inom medicinen domineras av »advokater« måste vi själva ta rollen som »domare«. Bara om vi tillägnar oss en mer skeptisk syn på vem som ligger bakom den aldrig sinande strömmen av forskningsrön, kan vi bättre ta ställning till vilka råd som är till gagn eller skada för vår egen hälsa. 

För att förstå vilka särintressen som influerar medicinen, måste vi lära oss av historien och om hur forskare, som ju också är vanliga människor, beter sig i samhället.”
(RALF SUNDBERG i boken ”Forskningsfusket!”)

”Why does the scientific establishment go along with these health-degrading schemes? Why do scientists in health-related fields produce work that supports the same strategies that have gotten us into this mess? The answer is that the goal of Truth to which academic science has always aspired has been replaced, in this distorted health system, by other goals: money, status, influence, and personal security, among others. The basis of a healthy information system is the quality of the information itself, and this industrial profit motive has distorted the very process by which the academic research that produces this information is carried out. 

Recall the way information moves through the health-care system in an ideal society. The main input to that cycle is significant questions worthy of research. Scientists collectively address these questions through a healthy diversity of study designs, ranging from the extremely reductionist to the moderately wholistic and everything in between. This variety serves a couple of purposes. First, when they all more or less agree, we can be very confident in the results. Second, the reductionist studies provide new questions, parameters, and constraints for the wholistic studies, and vice versa. And third, conflicting results gained from different types of studies show us the areas in which we may need to reframe our assumptions and pursue paradigm breakthroughs in order to get closer to the truth. As in any ecosystem, diversity contributes to the complexity, resilience, and health of the production of scientific information. 

In our profit-driven system, the value added by this diversity of research is sacrificed. Instead of resulting from myriad perspectives, the weight of evidence is built from only the data deemed credible by the current paradigm – data that are the product of some form of reductionist study design. This narrow range of acceptable study methodology and reseach data is used to create more profit-generating “solutions” that in turn produce more problems that require research and treatment. 

The question we need to ask is why. The answer, as you’ll see, is that scientists are rewarded if they contribute out-of-context information that supports industry goals while contributing to our nation’s poor health, and penalized if they don’t.”
(T. COLIN CAMPBELL i boken ”Whole”)

There’s some evidence that funding pressure induces researchers to commit fraud to keep their funders happy. I’m not talking about egregious research sins like falsification or fabrication of data, but much subtler stuff. According to the colorfully titled “Scientists Behaving Badly” from the June 2005 issue of Nature, which reported on a survey of over 3,000 U.S.-based researchers who received NIH funding, 15 percent admitted to “changing the design, methodology or results of a study in response to pressure from a funding source. When we break out the data by career stage, things get even more interesting. While only 9.5 percent of researchers in the early part of their careers reported engaging in this behavior, that number skyrocketed to 20.6 percent for those in mid-career. It seems that industry is quite good at training scientists to comply with their market motives. As well, this increase suggests that the longer established researchers are immersed in the system, the less they want to disturb that system. They’ve invested too much time, energy, personal identity, and professional status into their labs to put their funding at risk. 

Two other admissions from the same survey help us see how these questionable practices conspire to damage the entire field of health research. First, 15.3 percent of health researchers admitted to “dropping observations or data points from analyses based on a gut feeling that they were inaccurate.” Talk about seeing what you want to see and disregarding the rest! Even if an outlier bit of data managed to survive the reductionist study design, one-seventh of the researchers felt free to ignore it based on “gut feel,” or, in other words, prejudice. Second, 12.5 percent of the researchers said they would overlook “others’ use of flawed data or questionable interpretation of data” in informing their own research agenda and supporting their own conclusions. In other words, they would pretend that bad research that bolsters their own beliefs was actually good research, and quote it within their own papers to substantiate those beliefs. The sum total of all these admissions is a medical research engine that plays fast and loose with fundamental truths, picks and chooses data to support premeditated and prepaid conclusions, and is not very likely to contradict the sales and marketing agenda of the industries that sponsor its research. 

I would argue for several reasons that the percentages in the previous paragraph are actually low. First, this behavior is so automatic that much of it is done unconsciously. Many researchers are literally unaware of the corrupting influence that their funders’ expectations and pressures have on the integrity of their research. Second, “bad” behaviors are routinely underreported by survey respondents, even when assured anonymity as they were in this instance. And third, the survey response rate was just under 42 percent. It’s probable that the 58 percent who declined to return the survey were even more susceptible to funding pressure than the respondents, as most voluntary surveys are completed and returned by those with the least to hide and who are least ashamed of their behavior. 

The survey didn’t look at the nature of the design or methodological changes to the altered studies, but my long experience as both a recipient of funding and a member of peer-review boards that evaluate grant proposals tells me that the research was almost certainly shifted in the direction of heightened reductionism – toward more specificity, more assumptions about causality, and fewer “messy” observational designs.”
(T. COLIN CAMPBELL i boken ”Whole”)

”The sometimes subliminal ”make profit” agenda that attaches reductionist, market-focused strings to almost all funded research also has implications for which disciplines get funding priority. Certain disciplines receive more funding than others. Genetics, as we’ve seen, is a much hotter topic than nutrition. The projected market potential of gene therapy to enhance the immune system drives much more funding than the possible market potential of broccoli. The money flows to genetics and drug testing not because these are the most promising or cost-effective ways to improve overall human health, but because they are the most profitable ways to address our need for human health – or, put another way, they are the best way to meet market demand.”
(T. COLIN CAMPBELL i boken ”Whole”)

“It is truly not the individuals within my community that I decry (although some could show more creativity and courage!), but rather our world of research, greatly influenced by market forces that define what is expected of us. Most of us know that money talks, as the old saying goes. But few of my fellow researchers and medical practitioner allies really know how corrupting money has been and continues to be. It is so pervasive that it is difficult to see from the inside. When we’re in the belly of the beast, how can we know which beast our host is, or even that our host is a beast at all? 

Too often, our research priorities are driven more by personal rewards than community good. But the public pays for this research and depends on its findings, and, in the current system, they are being penalized for it. Individuals within the research community may find personal success by adhering to the reductionist company line, but as a group, we are getting no closer to the goal of health.”
(T. COLIN CAMPBELL i boken ”Whole”)

”När man skriver i hälsofrågor och andra ämnen är det inte ovanligt att man börjar med en känslomässigt grundad övertygelse och därefter söker efter ett sådant urval av bevis som ska kunna stödja sådana förutfattade åsikter. På mitt skrivbord har jag ett kort där denna alltför vanliga inställning står uttryckt så här: ”Jag har bestämt mig, så rör inte till det för mig med fakta.” En i och för sig lovvärd entusiasm kan få även forskare att falla i denna fälla.”
(DENIS BURKITT i boken “Fibrer i kosten”)

“Although there are still genuinely altruistic researchers who have no financial, career- or prestige-related interests in specific outcomes of their scientific investigations, much of modern science now rarely discovers anything that it did not already expect to find or validate.

Researchers require grants to conduct research, and medical research and drug-testing cost a lot of money. Big Pharma is aware of this, and when profits are at stake, it is more than happy to foot the bill – provided the research findings make it worth their while.

This means that even well-meaning, conscientious researchers are under extreme pressure to re-frame or manipulate the data, or interpret the findings in a way that will please their sponsors, the pharmaceutical companies. To become eligible to receive more grants as well as earn their own livelihoods, they have to make numerous concessions to further the financial gains of their sponsors or investors. If researchers don’t do this, then their chances of getting additional research funding diminish, even disappear.

Unfortunately, this also means that new drugs found to be safe, according to the experts, may not be so at all. Conversely, the medical industry works very hard to discount natural remedies, which cannot be patented, and therefore cannot bring in big profits for them.”

(ANDREAS MORITZ i boken “Alzheimer’s – no more!”)

Läs även KöttindustrinLivsmedelsindustrinMedicinsk vetenskap och Mejeriindustrin


Nedanstående artikel skrev SVEN LINDQVIST i Dagens Nyheter 1984-08-06:

Bli frisk av föraktad kostterapi
ETT MEDICINSKT forskningsprojekt får efter mycken prut och förhalning ett statligt anslag på 350 000 kronor. Läkemedelskostnaderna för de 64 patienterna som ingår i projektet minskar under tre år med 180 000 kronor. Deras kostnader för sjukhusvård sjunker från 1,17 miljoner året före projektet till 0,14 miljoner första året, 0,11 andra året och 0,02 tredje året – en sammanlagd besparing för samhället på 3,2 miljoner kronor. Härtill kommer minskade kostnader för sjukskrivning samt värdet av dessa människors produktiva insatser sedan deras hälsa förbättrats. 

Allt som allt ett mycket lönsamt forskningsprojekt som med det snaraste borde fullföljas och utvidgas, kan man tycka. Men den forskning som professor Olov Lindahl beskriver i sin bok Föllingeprojektet (Hälsokostrådet) gick ut på att undersöka värdet av en radikal kostomläggning för att bota vissa kroniska sjukdomar. Alltså möttes den istället av förakt och misstänkliggörande av den etablerade medicinska sakkunskapen. Man ställde just på denna undersökning mycket höga krav på vetenskaplighet som inte är uppfyllda för många andra vanliga använda behandlingsmetoder. Framförallt ifrågasatte man patienterna subjektiva omdöme om sitt eget hälsotillstånd som kriterium på behandlingens framgång. Man menade att många patienter bara inbillade sig att de blivit friska. 

Men från samhällets synpunkt kan det kanske vara ganska likgiltigt om patienterna är inbillningsfriska eller inte – så länge denna måhända inbillade hälsa är varaktig, gör dem själva belåtna och sätter dem i stånd att arbeta och älska. 

Redan en långt mindre dramatisk minskning av sjukdomskostnaderna än den professor Lindahl ställer i utsikt borde vara tillräckligt motiv för att ställa generösa anslag till förfogande för forskning om olika former av kostterapi. Det borde inte heller vara omöjligt att finna vetenskapliga kriterier som kan accepteras som rimliga av både anhängare och motståndare till denna behandlingsmetod. 

Det är en viktig politisk uppgift att bryta igenom de medicinska auktoriteternas negativism och se till att kostterapi blir föremål för den forskning den är värd och – om den visar sig hålla måttet – ställa den till medborgarnas förfogande på samma villkor.”

Läs även Läkare & Kost


”Som vi vet är förebyggande långt bättre än bot. Men att förebygga visar sig ofta kräva en större ansträngning, eftersom det innebär att man söker ändra människors vanor och åsikter. 

Dagens medicinska vetenskap är till största delen inriktad mera på bot än förebyggande. Detta kan liknas vid att stationera en ambulans vid foten av ett berg i syfte att ta hand om de människor som fallit ned och därvid ådragit sig olika skador. En ändamålsenlig ambulans för den sjuke till ett sjukhus försett med all modern utrustning och bemannat med välutbildad medicinsk personal. Det är ett viktigt och oundgängligt arbete. Men hur mycket bättre hade det inte varit att sätta upp ett staket framför det farliga stupet och därmed hindra människor från att falla ned över stupet över huvud taget! 

Att sluta röka, iaktta måttlighet i alkoholdrickandet, använda bilbälten och äta förståndigt, är alla exempel på hur vi kan förse våra egna stup med staket och på det sättet undgå många sjukdomar som går att förebygga. 

Ett än åskådligare exempel erbjuder en rinnande kran som fyller ett handfat, varifrån vatten rinner och svämmar över golvet. Två man arbetar i timmar med att torka upp vattnet, och deras stora mål i livet är att få golvet torrt. Ändå har det aldrig fallit dem in, att allt de behöver göra är att stänga av kranen och sedan jämförelsevis lätt torka upp återstoden av vattnet. Det rinnande vattnet står för orsaken till en sjukdom och översvämningen av golvet står för de sjukdomar som fyller sjukhussängar och operationsbord. 

En medicine studerande lär sig standardtekniken för att torka golv men får en minimal undervisning i hur man finner och stänger av öppna kranar. Med andra ord får han ingen vägledning i hur man finner sjukdomarnas orsak och avlägsnar dessa. Industriföretag förser människan med de bästa tänkbara svabbar i form av läkemedel, kirurgiska instrument och laboratorieteknologi. För allt detta måste vi vara tacksamma, men låt dem ändå inte förblinda oss för behovet att söka upp och undanröja orsakerna till sjukdom.”
(DENIS BURKITT i boken ”Fibrer i kosten”)

”He who cures a disease may be the skillfullest, but he that prevents it is the safest physician.”


Kirurgiska ingrepp

“Every doctor admits that one operation leads to another. Do you know why? Because nothing is done to deal with the problems that lead to first operation.”
(BERNARD JENSEN i boken ”Dr. Jensen’s guide to better bowel care”)

”När det gäller till exempel hjärtsjukdomar är by-passoperationer bara de senaste i en lång rad kirurgiska ingrepp som alla hälsats med stor entusiasm för att längre fram visa sig ha betydligt mindre värde än man ursprungligen trodde. En grundlig diskussion om dessa operationers relativa ineffektivitet finns i den enastående forskning som utförts av dr Dean Ornish. Han har lagt fram otvetydiga belägg för att motion, stressreduktion och en enkel vegetarisk diet är betydligt effektivare än kirurgi när det gäller att åstadkomma förlängt liv och ökat välbefinnande för dem som drabbats av hjärtinfarkt.”
(GAY HENDRICKS i boken ”Andningsövningar för ett bättre liv”)

”You may be surprised to learn that angioplasty does not reduce the risk of a heart attack and does not prolong life in patients with stable coronary heart disease. This was the remarkable conclusion of a study published in June 2005 in Circulation, the American Heart Association’s lead scientific journal, in which researchers reviewed all eleven randomized controlled trials of angioplasty. The same conclusion was found in a recent large-scale randomized controlled trial published in The New England journal of Medicine.”
(DEAN ORNISH i boken “The spectrum”)

“If a child goes to the hospital, she should be held whenever possible, and that includes during surgery, if it can be arranged. It will ease the trauma of the surgery even though the child is unconscious. Both the surgery and the caress are fully processed by a lower level of consciousness.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Prisoners of pain”)

”Barn är offer för en mängd onödiga operationer. Att skära bort tonsillerna är något som är oerhört vanligt i USA. Hälften av alla pediatriska operationer är avlägsnanden av tonsillerna. Det utförs omkring en miljon sådana ingrepp varje år. Ändå har denna operation aldrig bevisats göra någon större nytta. 

Vid ungefär samma tid som när jag fick problem därför att jag förhindrade urologiska undersökningar av barn vid en öppenvårdsklinik hamnade jag i svårigheter därför att jag aldrig diskuterade tonsillernas storlek. Det finns vissa sällsynta fall (färre än ett på tusen) då någon kan behöva få sina tonsiller avlägsnade. Jag bryr mig inte om ifall ett barn snörvlar eller andas hörbart. Men när de verkligen utgör hinder för ett barns andning, om han eller hon faktiskt är nära att kvävas, kan man behöva avlägsna tonsillerna. Det behöver man inte fråga ett barn eller dess föräldrar om lov för. Det är uppenbart! Så jag tog bort den frågan från undersökningsrutinerna. Givetvis gick antalet tonsilloperationer ner kraftigt. Som man kunde förvänta sig fick jag snart ett samtal från föreståndaren för öron-, näsa- och hals-kliniken: Jag var ett hot mot hans utbildningsprogram.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken ”Den vita lögnen”)

”Människor frågar mig varför det förekommer så mycket onödiga kirurgiska ingrepp och jag säger åt dem att det finns fler skäl till att dessa ingrepp förekommer än till att de inte borde förekomma. De enda skälen till att de inte borde förekomma är att de orsakar lidande och dödsfall. Men dessa faktorer har aldrig betytt mycket för den Moderna Medicinkyrkan. Å andra sidan är skälen till varför onödiga kirurgiska ingrepp bör finnas legio och högst tvingande inom Moderna Medicinkyrkans etiska ramar. 

Det enklaste skälet är att de kirurgiska ingreppen kan vara nyttiga på många sätt utöver deras påstådda ändamål att rätta till eller upphäva en sjukdomsprocess. Kirurgiska ingrepp är utomordentliga läromedel liksom fruktbara experimentfält fastän det enda som någonsin ”lärts” eller ”upptäcks” är hur man utför ingreppen. När jag var överläkare för barnkliniken vid Department of Mental Health i Illinois avskaffade jag en viss typ av operation som företogs på mongoloida barn med hjärtdefekter. Operationens påstådda ändamål var förstås att förbättra hjärnans syretillförsel. Det verkliga ändamålet var förstås att förbättra statens utbildningsprogram på hjärt-kärlkirurgins område för ingenting välgörande inträffade i hjärnorna på de mongoloida barnen och det visste kirurgerna. Hela idén var absurd. Och dödlig eftersom operationen hade en hög mortalitetsfrekvens. Naturligtvis blev universitetsfolket mycket upprört när jag avskaffade operationen. De kunde inte komma på något bättre sätt att använda de mongoloida barnen till och dessutom var det viktigt att utbilda medicinarna.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken ”Den vita lögnen”)

“När forskare i Umeå nyligen fann att andelen demenssjuka i en given ålder ökat med 40 procent fanns nästan hela ökningen bland personer som genom kranskärlsoperationer och ballongvidgningar undvikit att dö i hjärtinfarkt. I stället hade de några år senare oftare drabbats av stroke och demens. 

De underliggande orsakerna till sjukdomarna var samma: en passiv livsstil med dåliga matvanor, högt blodtryck, övervikt och försämrad insulinresistens. Hjärtsjukdomen hade bara varit det första tecknet.”
(HENRIK ENNART i boken “Åldrandets gåta”)

”För inte så länge sedan innebar återkommande halsfluss alltid ett berättigande för att operera bort halsmandlarna. Läkarna fick lära sig att halsmandlarna inte fyllde någon funktion utan bara var meningslösa organ som satt och väntade på att bli infekterade. Idag vet vi att halsmandlarna är viktiga beståndsdelar i immunsystemet.”
(ANDREW WEIL i boken ”Naturlig hälsa – alternativ medicin”)

“Avföringsprov som tagits på bebisar födda med kejsarsnitt visar att deras bakteriepopulation i tarmen skiljer sig väldigt mycket från den hos bebisar som fötts vaginalt. 

Spelar det någon roll? Ja, mycket stor roll. Tack vare en omfattande studie som gjorts av forskare från Harvard T.H. Chan School of Public Health vet vi att sannolikheten att bebisar som fötts med kejsarsnitt blir överviktiga som barn och vuxna är mycket förhöjd. 

I den här specifika studien, som passande nog kallas GUTS (engelska för tarm, vilket här står för Growing Up Today Study), följde forskarna över 22 000 barn från födseln till vuxen ålder. De vägde barnen som tonåringar och på nytt i 20-årsåldern. 

Resultatet var anmärkningsvärt, särskilt när man jämförde syskon. Sannolikheten att barn födda med kejsarsnitt skulle bli kraftigt överviktiga var 64 procent högre än för deras syskon som fötts vaginalt, trots att de hade samma gener, växte upp i samma hushåll och åt samma mat. Detta talar för att det är tarmbakterierna som avgör. 

”Kejsarsnitt kan utan tvekan i många fall vara nödvändigt och rädda liv. Men ingreppet innebär också vissa kända risker för mamman och det nyfödda barnet. Våra resultat visar att risken för fetma är en ytterligare faktor att ta hänsyn till”, sade Jorge Chavarro, studiens huvudförfattare. 

Barn födda med kejsarsnitt löper också större risk att utveckla allergier senare i livet. 

Numera utförs omkring 26 procent av förlossningarna med kejsarsnitt i Storbritannien, 35 procent i USA, 50 procent i Kina och upp till 80 procent i Brasilien, vilket kommer att orsaka stora problem i framtiden.”
(MICHAEL MOSLEY i boken ”Förbättra din tarmflora”)

”De flesta minns fortfarande Philip Blaiberg, den sydafrikanske tandläkare, som var en av de första som fick ett nytt hjärta transplanterat, och överlevde oväntat länge. Han dog 19 månader efter transplantationen, inte av vävnadsbortstötning, som man först trodde, utan av en hjärtattack. Läkaren som undersökte Blaibergs hjärta efter dödsfallet, konstaterade att hjärtats artärer var fulla av ateroskleros. Samme läkare hade undersökt det nya hjärtat före transplantationen, och visste att artärerna var lika rena som hos en nyfödd baby den gången. 

Under de 19 månaderna han hade sitt nya hjärta, hade Blaiberg en hög halt kolesterol i blodet. Den höll sig kring 315, och kom aldrig under 300. Den slags mat Blaiberg hade behövt för att sänka sin kolesterolhalt till ett lägre värde, fick han aldrig. Den kosten som förstörde hans första hjärta, förstörde hans andra hjärta lika effektivt.”
(JON N. LEONARD i boken ”Lev längre nu”)

”Under en kirurgstrejk i Californien dog färre människor än före strejken. När kirurgerna återupptog sitt arbete, steg dödssiffrorna till det normala igen! Rent matematiskt kan det tolkas som att kirurgerna räddade människoliv genom att strejka, vilket även säkerligen blev billigare för allmänheten – och den här tolkningen har hittills inte kunnat motbevisas!”
(WILHELM JÜLKE i boken ”Hälsa, bot och bättring”)

Läs även Angioplastiska ingrepp åtgärdar inte problemet!, Avnavlingen, Fostervattensprov, Hinnsprängning, Hjärttransplantation, Kejsarsnitt och Perinealsnitt


”De starkaste antiinflammatoriska medlen är kortisonpreparat. Vid långtidsbehandling med två kortisontabletter eller fler om dagen får de flesta patienter en lång rad biverkningar bl a magsår, högt blodtryck, ödem, minskad kalkhalt i skelettet, socker i urinen m m. 

Kortison – ”djävulens bländverk”
På 1930-talet upptäcktes binjurebarkens stora betydelse för att upprätthålla livsfunktionerna. Då startade man en intensiv jakt efter de livsviktiga ämnen, som produceras i detta organ. Över 50-talet substanser har isolerats. Kortison är ett av de viktigaste. 1949 kom kortison i rampljuset. Man visade på mycket dramatiska resultat vid behandling av reumatiod artrit. Ledsvullnad, ledvärk och rörelseinskränkning avklingade mycket snabbt. Kortison blev betraktat som en undermedicin. 

Entusiasmen minskade emellertid, när den bländande effekten av kortison-behandling åtföljdes av djävulska biverkningar. Även om man genom dyrköpt erfarenhet lärt sig nödvändigheten av låga doser, är biverkningarna trots allt och då speciellt vid långtidsterapi svårfrånkomliga och många gånger invalidiserande. Detta beror på att kortison kan påverka ett flertal processer i organismen såsom: saltbalansen, fett-, kolhydrat- och proteinomsättningen, cirkulationsapparaten, njurfunktionen, muskelfunktionen och nervsystemet. Biverkningarna kan ta sig uttryck i bl a att:
Latent diabetes utvecklas
Fettämnesomsättningen förändras (månansikte, buffelnacke)
Proteinomsättningen påverkas, vilket resulterar i förtvining av muskulatur, hud och skelett (patienterna blir muskelsvaga och trötta och får smala armar och ben)
Benskörhet uppkommer och kan leda till spontanfrakturer och kompressionsfrakturer i ryggraden
Förtvining gör huden tunn och hudförändringar kan även uppkomma vid lokalbehandlingar, magsår, sårläkning kan försämras, menstruationsrubbningar
Tillväxthämningar hos barn (mycket markant hos barnreumatiker som ställs på kortison under lång tid)
Centralnervösa symptom i form av oro, sömnsvårigheter är vanliga
Även depressioner kan uppkomma
Binjurebarkförtvining som följd av långvarig kortisonterapi. 

Under en rond på Karolinska sjukhuset berättade en kvinna för mig hur hon vaknade en natt med en våldsam smärta i ryggen. En spontan kompressionsfraktur utlöstes. Hon hade stått på kortison under flera år. Att avbryta kortisonbehandlingen var omöjligt eftersom kroppens egen produktion upphört i och med kortisontillförsel utifrån. Å andra sidan innebar fortsatt kortisonbehandling ytterligare urkalkning av skelettet och ökad benskörhet.”
(ALF SPÅNGBERG i boken ”Värk – reumatism”)

”En annan typ av läkemedel med liknande effekter ger större anledning till oro eftersom användningen av dem är mycket mer utbredd. Det är korticosteroider, derivat av och släktingar till kortison, som är en vanlig behandling mot allergier, autoimmuna sjukdomar och inflammationer. Jag anser att de är farliga, missbrukade och mycket missförstådda, och att de ordineras alltför ofta. 

Kortison är ett hormon som produceras av det yttre lagret (barken) på binjurarna. Det har den karakteristiska steroidstrukturen, som också finns hos en del andra naturliga hormoner och många syntetiska mediciner med starka effekter på metabolismen. Samlingsnamnet på dessa substanser är steroider. Syntetiska steroider, till exempel prednisolon, används mycket inom den allopatiska sjukvården idag. Läkare skriver ut dem i många former: som piller, injektioner, nässprayer och krämer. 

Steroider som kortison gör att allergier och inflammationer försvinner som genom ett trollslag. I själva verket är detta trolleri inget annat än ett undertryckande av immunförsvaret. Jag har inga invändningar mot att man använder de här starka läkemedlen vid mycket allvarliga eller livshotande sjukdomstillstånd, men till och med då anser jag att man bara bör använda dem under en kort tid: inte längre än två till tre veckor. Jag anser det vara oerhört skadligt att ordinera steroider för lindriga eller mindre allvarliga sjukdomar i flera månader eller år åt gången. Jag har sett hur läkare har skrivit ut det till patienter med lindriga fall av utslag orsakade av poison ivy (amerikansk giftek), till småbarn med blöjutslag och till vuxna med ryggsmärtor och diffus trötthet. Steroider är oerhört toxiska, de orsakar beroende, de undertrycker sjukdomar i stället för att bota dem och minskar möjligheterna till läkning med hjälp av naturliga behandlingsmetoder. Dessutom försvagar de immuniteten. 

Även utvärtes användning av steroider är enligt min mening farligt. Inom läkarkåren är man så omedveten om farorna med dessa läkemedel att man tillåter salvor och krämer som innehåller steroider säljs receptfritt. Många människor använder dem varje dag på hudutslag och hudirritationer som det vore mycket bättre att behandla med enkla botemedel. Alla dessa produkter absorberas genom huden i någon utsträckning, och de kan alla dämpa funktionen hos thymuskörteln, lymfkörtlarna och de vita blodkropparna. 

Kort sagt: Använd inte steroider i någon form förrän du har uttömt alla andra behandlingsmöjligheter. Om du måste ta ett steroidpreparat vid en allvarlig sjukdom, ta det då aldrig längre än några veckor som allra mest.
(ANDREW WEIL i boken ”Naturlig hälsa – alternativ medicin”)

”Kortison kan ge upphov till en benvävnad, som blir porös och bräcklig. Den kan aktivera infektioner, latent diabetes, den kan hämma tillväxt och ogynnsamt påverka psyket.”
(ALF SPÅNGBERG i boken ”Frisk med fasta och Föllingekost”)

”Om man sätter in ett inflammationshämmande läkemedel, t.ex. en kortisoninjektion, ger detta ofta en snabb symtomlindring för stunden. Med stor sannolikhet återkommer besvären längre fram i en mycket mer svårbehandlad form och med ett kroniskt lidande som följd.”
(RAIMO HEINO i boken ”Nya naturläkarboken”)

Jag är förhoppningsfull när det gäller biologisk bot av reumatiker i alla stadier. Alla kan bli bättre. Största utsikterna att bli frisk har självfallet den som befinner sig i ett tidigt stadium av sin sjukdom. Om lederna börjat bli deformerade och den sjuke använt cortison och andra mediciner under lång tid är det däremot mycket svårt.”
(LILLY JOHANSSON i boken ”Vital kur”)


”Virus är ett latinskt ord som av läkare översätts med ”inte katten vet jag”.”

”Läkare ordinerar läkemedel som de vet lite om för att bota sjukdomar som de vet mindre om till människor som de inte vet nånting om.”

”När en läkare säger till en patient att det inte finns någon bot, betyder det egentligen att just den läkarens utbildning och bakgrund inte ger honom tillgång till den information som skulle kunna bota. Det betyder inte att det inte finns någon bot.”
(MARLO MORGAN i boken ”Budskap från andra sidan”)

”Det upphör aldrig att förvåna – och roa – mig när medlemmar av läkarkåren myndigt deklarerar att ”ingen vet” orsaken till en viss sjukdom, bara därför att de inte vet. Det är faktiskt arrogant. Det är dessutom så uppenbart osant. Bara för att de inte vet, så betyder det inte att ingen vet. Men bara för att skolmedicinen är det dominerande hälsovårdssystemet i världen, så tror människor oreflekterat att detta system vet vad det handlar om, även när det inte gör det.”

(HARVEY DIAMOND i boken ”Lev utan smärta”)

”Dagens läkare har tyvärr både bristande kunskaper och bristande intresse för terapiformer, som baserar sig på ändring av livsföringen. Man har svårt att tro att kosten och livsföringen kan tillmätas så stor betydelse som orsak till många av våra sjukdomar som t.ex. struma, ledgångsreumatism, astma, högt blodtryck, njursjukdomar, sockersjuka m.fl.”
(LILLY JOHANSSON och ALF SPÅNGBERG i boken ”Lev rätt, ät rätt, bli frisk del 1”)

”I början av 1900-talet förutsåg män med enorma rikedomar och stort inflytande, familjerna Rockefeller och Carnegie, de astronomiska profiter som skulle kunna göras inom den farmaceutiska industrin. Under deras giriga överinseende gavs vissa lärosäten anslag, det vill säga sådana som var villiga att prioritera skolmedicinska studier, och de förblev alltså öppna. De utbildningsanstalter som ville fokusera på andra metoder, som inte var baserade på mediciner, fick inga anslag och blev tvungna att lägga ner sin verksamhet. Under sådana omständigheter blev skolmedicinen den förhärskande professionen inom hälsovårdssystemet och är så än idag och till den grad att läkare sitter och bedömer värdet av alla andra metoder, även dem de aldrig ens har studerat. Föreställ dig att det skulle hända inom något annat område, inom juridiken, till exempel. Om du skadades på ditt arbete och bestämde dig för att lämna in en stämningsansökan, skulle du då anlita en advokat som var expert på fastighetsaffärer eller bolagsrätt? Eller skulle du söka hjälp av en skilsmässoadvokat? Nej, du skulle söka hjälp hos en advokat som var specialiserad på personskador. Och även om du skulle gå till en bolagsrättsadvokat eller en skilsmässoadvokat, skulle han eller hon säkerligen hänvisa dig till en advokat som var skicklig inom det område som passade till ditt ärende. En läkare som inser att han eller hon går bet på att förklara varför någon är sjuk och sedan rekommenderar en terapeut inom den alternativa vården är lika sällsynt som en Lucky Luke som förespråkar vapenkontroll. Snarare kommer läkaren att konstatera att orsaken till problemet är okänd och skriver sedan ut medicin i ett försök att lindra symtomen. Jag menar inte alls att människor inte ska söka skolmedicinens hjälp när det är lämpligt. Det jag vill säga är att läkare, precis som terapeuter inom olika grenar av alternativ hälsovård, är experter inom begränsade och specifika områden och att det är inom dessa områden de ska konsulteras. Följande områden är läkare utbildade för och där är de också skickligast: diagnos, trauma, olycksfall och kirurgi. Det de inte är utbildade för och inte heller är kunniga på, är att förklara och bota långvariga, kroniska tillstånd.”
(HARVEY DIAMOND i boken ”Lev utan smärta”)

Läs även Läkare & Kost och Medicinsk utbildning

Litteraturtips om Sjukvården

ANDREW WEIL – Health and healing
ARE WAERLAND – Nyckeln till hälsa
CARL ELLIOT – White coat, black hat. Adventures on the dark side of medicine
IVAN ILLICH – Den omänskliga sjukvården
JOHN ROBBINS – Reclaiming our health
JOHN VIRAPEN – Piller & profiter
KENNY AUSUBEL – When healing becomes a crime
LARRY COOK – The beginner’s guide to natural living
MICHAEL HÅKANSSON – Gluten och mjölk
OLOV LINDAHL – Föllingeprojektet
OLOV LINDAHL & LARS LINDWALL – Vetenskap och beprövad erfarenhet
ROBERT S. MENDELSOHN – Den vita lögnen
ROBERT S. MENDELSOHN – Dissent in medicine: nine doctors speak out
ROBERT S. MENDELSOHN – How to raise a healthy child in spite of your doctor
ROBERT S. MENDELSOHN – Male practice: how doctors manipulate women
TANYA HARTER PIERCE – Överlista din cancer

Läkare & Kost

”För dagens specialister på t ex reumatiska sjukdomar med över femton års utbildning tar ämnet näringslära endast några timmar. Under hela min egen utbildning under 1970-talet på Karolinska institutet fanns schemalagt två timmars näringslära sammanlagt. Dessutom var närvaron under dessa lektioner inte obligatorisk. Det meddelades även – att inga prov eller annan form av kunskapsredovisning krävdes. Kanske utgör denna okunnighet om det väsentligaste för hälsan – våra levnadsvanor och vårt val av föda – största anledningen till hela vårt sjukdomselände. ”Ät vad ni behagar. Vad ni äter har inget med sjukdomar att göra”. Det är ett svar som patienter ofta får när de ber om kostordination vid reumatism. Samma svar får även föräldrar till barn med reumatiska sjukdomar. Förklaringen till att man inte ordineras att korrigera sina kostvanor är att under hela den långa läkarutbildningen ställs aldrig en enda gång den självklara och så nära till hands liggande frågan: ”För vilken näring är vår matsmältningsapparat ursprungligen uppbyggd? Till vilket näringssätt är den från begynnelsen anpassad?” Studerar vi djuren, så finner vi att de allesammans utan undantag är specialister på ett visst slags föda. När vi själva drabbas av förstoppning, hemorrojder, divertiklar, colon irritable, morbus crohn, ulcerös colit, blindtarmsinflammation, magsår, reumatism etc, är det i allmänhet – vid sidan av ärftlig disposition – inget annat än en följd av en förändrad livsmiljö och våra försök att göra oss till ”allätare”. När det gäller bilen, båten och andra maskiner vi använder oss av, är vi noga med att följa givna instruktioner om drivmedel etc. När det gäller den mest komplicerade ’maskinen’ i världen – vår organism – vräker vi ofta urskillningslöst in i denna allt som går under namn av föda, dryck och njutningsmedel. När så njurarna och levern krånglar eller leder och muskler värker frågar aldrig läkaren: ”Hur har du skött underhållet av denna maskin? Vilket ’drivmedel’ har du använt?” Han koncentrerar sig i stället på det sjuka organet och detaljer i själva sjukdomsprocessen.”
(ALF SPÅNGBERG i boken ”Värk – reumatism”)

”Jämförelsetal, utvisande dödligheten av sjukdomar i matsmältningsorganen i England. 

Läkare och kirurger – 50
Krog- och hotellbetjäning – 45
Sjömän – 44
Präster – 34
Slaktare – 30
Kuskar – 28
Jordbruksarbetare – 25
Trädgårdsmästare – 22
Torpare – 19
Medeltalet för dödlighetssiffrorna i magsjukdomar hos samtliga klasser i England är 28. Som synes är dödligheten hos läkarna, som stå högst på listan, så gott som två gånger större än medeltalsdödligheten hos alla de klasser, som de äro satta att kurera – bland annat just för sjukdomar i matsmältningsorganen. Men ändock ha de hittills vägrat att se något sammanhang mellan de förändrade levnadsvanorna i näring, dryck, njutningsmedel och sjukdomar i dessa organ. 

Det står visst någonstans, att om en blind leder en blind, så falla de lätt båda i diket. – Är det ej därför på tiden att vi lekmän börja intressera oss för våra matsmältningsorgan, innan vi ligga där tillsammans med läkarna – med jämförelsetalet 50 på våra gravstenar.”
(ARE WAERLAND i skriften ”Det osynliga världskriget”)

”Om man studerar nästan varje annat medicinskt system än det västerländska finner man att det förlitar sig kraftigt på födan. Den Moderna Medicinkyrkans ”föda” är emellertid drogerna. Den amerikanske läkaren bortser helt och hållet från födans betydelse, om man undantar mycket fragmentariska och vanligen felaktiga försök att tillämpa ”terapeutiska dietföreskrifter” (gift-, diabetisk-, låg salt-, gallblåse-, viktminsknings- och lågkolesterolshaltig diet). De som eventuellt ägnar sig åt födan kallas troende, hälsokostare, extremister, radikala och kvackare. Ibland betecknas de ”riktigare” som kättare. 

Den österländska medicinen å andra sidan erkänner och använder sig av födans betydelse för hälsan. Om man studerar österländska religioner finner man att även dessa betraktar födan som viktig för en persons andliga välfärd. Men den västerländska religionen, kristendomen, gjorde exakt vad den Moderna Medicinen gjorde: ersatte verklig föda med vördnad inför helig, symbolisk föda. ”Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går ut ifrån munnen, det orenar människan.” (Matteus 15:11) 

Det kan hända att en del av de tidiga kristna ledargestalterna gick för långt i motsatt riktning i sina nitiska avvisanden av dietföreskrifterna i det Gamla Testamentet och förbigick frågan om födan helt och hållet. Det finns inga tvivel om att den Moderna Medicinkyrkan tog samma kurs och det till ytterlighet. Vad en persons hälsa beträffar är uppenbarligen det som går in i hans eller hennes mun minst lika viktigt som vad som kommer ut. Faktum är att vad som kommer in kan avgöra vad som kommer ut. Men om någon skulle hävda att en person är vad han eller hon äter betraktar den Moderna Medicinkyrkan denne som en kättare eller en med bristfälligt intellekt försedd människa. I stället är ”födan” med den heliga ”kraften” drogen, den människokonstruerade kemikalie som färdas genom dina vener på gott eller ont.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken ”Den vita lögnen”)

”Bortsett från en del specialister ifrågasätter inte heller läkarkåren sina baskunskaper i näringslära, i synnerhet inte som dessa på det här området snarast är symboliska och mest består av en del allmänt vedertagna uppfattningar. Näringslära är inte heller ett område som läkarna är speciellt intresserade av, och jag har lagt märke till att bland det tjugotal läkare som jag har samarbetat med för att skriva den här boken hade alla utan undantag börjat intressera sig för näringsläran och forska på grund av att de själva hade ett allvarligt viktproblem som de ville komma till rätta med.”
(MICHEL MONTIGNAC i boken ”Jag äter, alltså blir jag smal”)

”Så sent som under senare hälften av 1970-talet och tidigt 1980-tal, förlöjligade faktiskt läkare människor som studerade kost och näringslära som ett medel för att förhindra eller bota dålig hälsa och olika sjukdomar. De ansåg det helt enkelt inte vara ”riktig läkekonst”. 

Jag minns ett speciellt exempel. På Larry King show anklagade en läkare faktiskt CNN för oansvarighet eftersom de hade intervjuat en person som låtit förstå att cancer kunde undvikas – till och med botas – med lämplig kost. Läkaren ansåg det till och med vara absurt att ens antyda att kosten hade något med cancer att göra. Idag är det förstås ett väl etablerat faktum att kosten har betydelse. I mitten av 1990-talet menade även skolmedicinen att upp emot 40% av alla cancerfall berodde på livsstilsvanor såsom kost, medan andra uppskattningar gjorde gällande att så mycket som cirka 80% av antalet tarm-, bröst- och prostatacancer var kostrelaterade. 

I april 2003 rapporterade New England Journal of Medicine om en studie som ansågs vara den största och mest omfattande i sitt slag, 900 000 personer hade följts under en period av 16 år. Studien visade att varje år skulle åtminstone 90 000 dödsfall i cancer kunna förhindrats genom viktminskning. 

Med tanke på att det är ett ovedersägligt faktum att kost och näring spelar en så oerhört stor roll när det gäller hälsan, tycker du då inte att det verkar underligt att ungefär 75% av de medicinska utbildningsanstalterna i USA inte kräver en enda lektion i ämnet? Det betyder alltså att man kan studera vid någon av de över 90 medicinska institutioner som finns och få en medicine examen utan att någonsin ha hört ett enda ord om något så grundläggande och avgörande för hälsan som kost och näringslära. Tycker du att det verkar förnuftigt? 

Föreställ dig att du ville lära dig hur man gör en världsomsegling. Du går till en av de mest respekterade skolorna för segling som finns. Du lär dig allt om tackel, tåg, skot, olika typer av segel, vinschar, hur man seglar och hur man duckar för att inte träffas av bommen. Men det enda som inte finns med i kursplanen är navigation och lotsning! Med andra ord, du skulle veta hur man vänder båten och vilket segel du bör använda för att göra det, men när du väl är ute på öppet vatten skulle du inte ha en aning om var du befann dig eller i vilken riktning du skulle segla. Hur länge tror du att du skulle överleva? ”Men det där är så absurt att det inte ens är tänkbart”, kanske du invänder. ”Det vore vansinne att undervisa om segling och utelämna hur man tar reda på var man befinner sig.” Det är inte mer absurt än att utbilda någon till läkare och utelämna ämnen som kost och näringslära.”
(HARVEY DIAMOND i boken ”Lev utan smärta”)

“Jag har studerat kost och näringslära i 36 år, ändå har jag suttit i TV och blivit bedömd av läkare som skulle värdera sanningshalten i mina ord, trots att dessa inte har studerat kost och näringslära ens i 36 minuter. Tycker du det verkar rättvist och förnuftigt?”
(HARVEY DIAMOND i boken ”Lev utan smärta”)

”Det är genant för skolmedicinens läkare att någon utanför deras krets kommer på svaren som de själva inte har lyckats tillhandahålla. Om du hoppar från en hög byggnad kommer du att smälla i backen, vare sig du tror på gravitationen eller inte. Att inte tro på gravitationen eller acceptera dess verklighet, kommer inte att skydda dig från efterverkningarna av att förneka dess existens eller att pressa den över sin gräns. Att ignorera, förneka eller låtsas att principerna som styr matsmältningen inte är verkliga, kommer inte att skydda dig mot resultatet av att överträda dem. Ju fortare du erkänner, accepterar och håller dig till dessa principer, desto fortare kan du börja ta kontrollen över ditt välbefinnande. De förslag du får när det gäller frukt till frukost och en korrekt matkombination, bevisar sig själva. Genom att göra det här så kommer du att känna dig bättre. Om du känner dig bättre, kan då en doktor som aldrig studerat näringslära och som talar om för dig att det inte är vetenskapligt, få dig att upphöra med något som visat sig fungera? Jag kommer ihåg åtskilliga händelser i det förgångna när jag har varit med i en TV- eller radioshow där jag fått ställa upp mot skolmedicinska läkare, som praktiskt taget inte visste någonting om näringslära. Jag frågade då om de hade prövat förslagen som jag la fram, och det automatiska svaret löd: ”Det behöver jag inte, eftersom de inte är grundade på vetenskap.” Med andra ord: ”Jag har redan bestämt mig i mitt sinne, så försök inte att få mig att ändra mig genom att ge mig fakta.” Websters uppslagsverk definierar vetenskap som ”kunskap uppnådd genom studier.” Vetenskap är inte en domän enbart för det medicinska samfundet, alla kan studera och lära sig – det är vetenskap. Om du ville åka på en lång segelkryssning som skulle gå till många olika hamnar, vem skulle du då rådfråga angående trippen – någon som har gjort en världsomsegling i en segelbåt? Eller någon som aldrig har satt sin fot på en segelbåt?”
(HARVEY DIAMOND i boken ”Lev utan smärta”)

Fotnot: det Harvey Diamond menar med ”korrekt matkombination” är att kroppen inte kan smälta följande matkombinationer (som är ”normala” matkombinationer för de flesta av oss och så har vi MAGE att tycka att vi är ”oskyldiga offer” när vi får problem, smärtor, symtom och längre fram sjukdomar i mag-tarmkanalen..) – frukt ska aldrig blandas med någon annan mat (undantaget nötter och frön) då frukten börjar jäsa (undantagen är lime och citron som inte jäser och kan alltså blandas med annan föda) – stärkelserik föda (potatis, ris, majs, bönor, linser, vete, m m) får inte blandas med animaliskt protein (allt kött, skaldjur, ägg och mejeriprodukter) eftersom magsäcken inte kan spjälka dessa båda ”ytterligheter” (sett ur matsmältningsperspektiv) på samma gång vilket medför att stärkelsen börjar jäsa och animalierna börjar ruttna (”extra fort och mycket” – all animalisk föda  ruttnar i magtarmkanalen då det är 40 grader varmt och fuktigt där!). Läs Blanda inte frukt med annan föda och Undvik stärkelse och animalier i samma måltid

”Det gäller icke i främsta rummet att bota sjukdomar, utan att lägga om livsföringen så, att det ej mer blir några sjukdomar »att bota». 

Så länge läkaren lever på ett sådant sätt, att han kan bli sjuk, skapar han med den ena handen det som han sedan med den andra förgäves söker bota. Det enda verkliga botandet är utrotandet. 

Den livsföring, som leder till fullkomlig hälsa, visar sig även i praktiken som den suveräna metoden vid sjukdomsbehandlingen. 

Vi ha ingen rätt att införa i våra kroppar något, som från evolutionärt-biologiska synpunkter ej hör samman med den mänskliga organismens normala hushållning, och samtidigt vänta, att den dock skall fungera hundraprocentigt. 

Skolmedicinens största misstag är att den med ett nästan fullständigt förbiseende av de stora livssammanhangen söker att med konstlade medel befria den civiliserade människan från hennes många flagranta brott mot dessa sammanhang i form av sjukdomar – endast för att sätta henne i stånd att efter tillfrisknandet åter begå precis samma brott. 

Den yttersta sjukdomsorsaken i varje civiliserat samhälle är och förblir majoritetens av våra legitimerade läkares falska inställning till problemet hälsa och sjukdom samt deras allmänna likgiltighet inför och okunnighet om det mest elementära i den individuella, personliga hälsovården och livsföringen, vilket allt i den sista analysen bottnar i den kost, de dagligen förtära, samt de njutningsmedel, de använda och äro hemfallna åt.”
(ARE WAERLAND i boken ”Vad livet kräver av oss”)

Fotnot: med ”njutningsmedel” menar Are Waerland: kaffe, te (ej örtte!), salt, socker, bakverk, vitt mjöl, rökning, alkohol och liknande.

”Allvarligare är kanske det faktum att det knappast undervisas i näringslära på läkarutbildningen. På de flesta utbildningar ingår det lite spridda näringsfysiologiska principer i de andra ämnena, till exempel biokemi och epidemiologi. Mina kunskaper om näringslära före mina upplevelser i Tibet var betydligt magrare än vad en genomsnittlig läsare av Cosmopolitan brukar ha. Det jag hade fått lära mig kan – bara en smula hårdraget – sammanfattas så här: 

– Mat består av kolhydrater, fett, protein, vitaminer och mineraler.
– Överviktiga människor måste äta färre kalorier.
– Diabetiker måste äta mindre socker, personer med högt blodtryck mindre salt och personer med hjärt-kärlsjukdomar mindre kolesterol. 

Min okunskap om näringslära gjorde att jag länge hade en föraktfull inställning till kostens roll i sjukdomsbehandlingar. Jag hörde också till dem som föredrog behandlingsformer från läkemedelskonstens ädla område. Jag minns så väl när jag en gång på nittiotalet hade blivit inbjuden att hålla en föreläsning om sambandet mellan depression och hjärt-kärlsjukdom på en middag för kardiologer. För att locka dessa upptagna läkare att delta hade läkemedelsföretaget som stod bakom evenemanget bjudit in oss till en av Pittsburghs bästa köttrestauranger. Dess specialitet och passion var amerikanskt nötkött. När det var dags att beställa tackade en av kardiologerna nej till hovmästarens förslag, en utsökt 700-grams chateaubriand av oxfilé. Hon förklarade diplomatiskt att hon höll koll på sitt kolesterolvärde och frågade om hon kunde få fisk istället. De övriga runt bordet började genast reta henne: ”Ta ett par Lipitor och sluta tjata om den där evinnerliga kosten!” 

Då tyckte jag inte ens att det var en särskilt konstig reaktion. Det är en perfekt illustration av den anda som vi läkare lever och verkar i.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)

”Så snart det blir fråga om förhållandet mellan hälsa å ena sidan och mat och dryck å den andra, är 99 läkare av 100 lika okunniga som nyfödda barn. Alla de sjukdomar som plågat mig och mina vänner och bekanta är ett bevis för detta. Alla de erfarenheter som jag lyckats inhämta på detta område har jag kommit fram till genom praktiska experiment och ett livslångt iakttagande. Hade jag i stället bara litat på läkarna och följt deras råd och anvisningar, ja då skulle jag varit död för länge sedan.”
(ARE WAERLAND i boken ”I sjukdomarnas häxkittel”)

”Jag har alltid varit intresserad av hur vår kropp fungerar och håller oss friska. Jag började studera kemi och cellbiologi, men blev snabbt mer intresserad av medicin. Efter två års studier i cellbiologi bytte jag därför till läkarlinjen. Där fick vi lära oss biokemi, vad man kan göra för att påverka sjukdomsförlopp med hjälp av olika läkemedel för att minska riskerna på kort och lång sikt. Minst sagt översiktligt pratade läkarna om kostens påverkan – jag förstod tidigt att få hade någon djupare kunskap inom området. Detta är tydligt än idag när mina patienter frågar efter kostråd för att hjälpa sig själva när de drabbats av olika sjukdomstillstånd. Många har tidigare fått råd om att äta en ”varierad kost”, men en sådan kan innefatta socker, sötningsmedel och tillsatser i maten, födoämnen som vi idag vet kan ge ökad belastning i form av inflammation (ämnen som bildas när kroppen måste försvara sig) och ogynnsamma förutsättningar när kroppen redan är under attack. 

Jag får dessutom ständigt höra av patienter att de fått information om att kosten inte har någon som helst påverkan på deras möjligheter att bli friska. Det gör mig upprörd varje gång. Att ge råd till en cancerpatient om att det inte spelar någon roll vad denne äter är inte sant, mot bakgrund av den forskning vi har idag.”
(CECILIA FÜRST i boken ”Genvägen”)

Josef Östlund öppnade ett hälsohem, Mistelgården, och blev kraftigt motarbetad och kritiserad av skolmedicinen när han gjorde stora framsteg med sjuka människor enbart med hjälp av naturlig kost:
”Länsläkare Josef Bruno från Kristianstad besökte vid ett tillfälle vårt hälsohem, Mistelgården. Han träffade personer som blivit friska och som vittnade om att deras sjukdomar nu var borta. Hans kommentar var: ”Ni har blivit friska på fel sätt.” En gäst frågade då: ”Kan man bli frisk på fel sätt?” Då svarade dr Bruno ej. Han gick ut och åkte hem.”
(JOSEF ÖSTLUND i boken ”Kan rätt kost bota cancer och andra sjukdomar?”)

”Vem är det som skall se till att uppkomsten av degenerativa sjukdomar förhindras? Vi tänker förstås att det måste vara läkarna. Men vi skall snart se att läkarna av två skäl inte kan hjälpa oss så mycket. För det första är de så överhopade med arbetet att bota redan existerande sjukdomar, att de helt enkelt inte hinner ägna tillräckligt mycket tid åt att förhindra dem. För det andra behöver man grundläggande kunskaper i näringslära för att kunna förebygga, och de flesta läkarna vet för lite om näringslära. Professor Mayer, en högt kunnig och ansedd läkare sade en gång: Vår erfarenhet visar att den genomsnittlige läkaren vet något mer om näringsläran än sin sekreterare – så vida hans sekreterare inte har problem med vikten. Har hon det, så vet hon förmodligen mer än den genomsnittlige läkaren.”
(JON N. LEONARD i boken ”Lev längre nu”)

Läs även Föllingeprojektet och Hur viktig är kosten?


“Jag får ofta frågan: “Hur bär jag mig åt för att hitta en bra läkare?” Jag har inget enkelt svar på den frågan men jag kan nämna några egenskaper som jag anser att man bör leta efter. För det första bör en läkare intressera sig för dig både som person och som medicinskt fall. Han eller hon bör ta sig tid både att ställa egna frågor och att utförligt besvara dina. Min erfarenhet säger att en grundlig sjukdomshistoria är den bästa hjälpen när det gäller att ställa diagnos; att ta lätt på den tyder på dåligt omdöme från läkarens sida. Ett av de vanligaste klagomålen från patienter som har dåliga erfarenheter av allopatiska läkare är att dessa inte tar sig tid att lyssna på patienternas bekymmer och besvara deras frågor. 

För det andra bör en läkare vara en bra lärare. Efter läkarbesöket bör man vara bättre rustad att ta itu med problemen i framtiden – man bör ha lärt sig mer om hur man förebygger sjukdom och praktiserar egenvård. Det mest effektiva sättet att undervisa är genom att vara en förebild. En bra läkare är själv ett exempel på god hälsa. Jag skulle inte kunna säga åt mina patienter att se över sin kost, börja motionera, lära sig att andas på rätt sätt och meditera om jag inte själv följde de råden. När man ser sig om efter en bra läkare rekommenderar jag att man letar efter någon som genom sitt eget sätt att vara kan inspirera en att använda förebyggande åtgärder.

Jag uppmanar ofta medicinstuderande att inte tveka att säga: ”Jag vet inte” när de inte gör det. Enligt min uppfattning är ett sådant yttrande ett gott tecken hos en läkare. Ett annat bra tecken är öppenhet för nya idéer och vilja att prova nya saker. Fråga läkarna vad de anser om till exempel vitaminer, örtmedicin, akupunktur, fysisk manipulation eller hypnoterapi. Är de villiga att titta närmare på dessa metoder och lära sig något nytt eller avfärdar de allt som de själva inte känner till som kvacksalveri? 

Så kommer det svåraste, nämligen att hitta en läkare vars inställning till hälsa och behandlingsmetoder stämmer överens med den som presenteras här och i Health and Healing. Ett bärande argument i denna filosofi är att läkning och tillfrisknande är varje människas medfödda rätt. Läkning ska inte behöva påtvingas utifrån utan snarare försiktigt lockas fram. Gå inte i behandling hos en läkare som inte räknar med att du ska bli frisk eller som får dig att känna att du inte skulle kunna bli det. Din läkare bör dessutom bekänna sig till Hippokrates berömda uppmaning: ”Först och främst, gör ingen skada!” Läkare förbiser idag alltför ofta den här föreskriften och sätter raskt in drastiska behandlingar innan kroppens egen självläkande förmåga har fått en chans. Medvetenhet om och vördnad inför naturens självläkande kraft – ännu en av Hippokrates principer – har varit ett ständigt tema i min egen forskning och mitt eget yrkesutövande.”
(ANDREW WEIL i boken ”Naturlig hälsa – alternativ medicin”)

”De bästa läkarna i världen är herrarna Diet, Ro och Glädje.”

“Läkaren vårdar, den sjuke botar.”

”It’s supposed to be a professional secret, but I’ll tell you anyway. We doctors do nothing. We only help and encourage the doctor within.”

”He who cures a disease may be the skillfullest, but he that prevents it is the safest physician.”

”Världens bästa doktor är veterinären. Han kan inte fråga sina patienter vad det är för fel – han måste veta.”

”The definition of a true doctor is: A teacher, not a prescriber.”
(Dr. EDWARD F. GROUP III i boken ”Complete colon cleanse”)

”The six biggest doctors in the world are sun, rest, exercise, diet, self-respect and friends. Stick to them at all stages in your life and enjoy a healthy life.”

”The sign of a good doctor should be how many patients he can get OFF medications, not how many people he puts ON medications.”


”År 1976 förekom i Bogota i Colombia en läkarstrejk som varade i 52 dagar. Under denna tid ägnade sig läkarna bara åt akuta nödsituationer. National Catholic Reporter beskrev ”några ovanliga bieffekter” av strejken. Antalet dödsfall gick ner med trettiofem procent. En talesman för Colombias begravningsentreprenörsförbund sade: ”Det kan vara en tillfällighet men det är ett faktum”. 

En artonprocentig nedgång i dödsfallsfrekvensen inträffade i Los Angeles County år 1976 när läkarna där gick i strejk för att protestera mot de kraftiga höjningarna av premierna för felbehandlingsförsäkringarna. Dr Milton Roemer, professor vid Health Care Administration, UCLA, undersökte sjutton större sjukhus och fann att sextio procent färre operationer hade utförts. När strejken tog slut och de medicinska kvarnarna började mala igen gick dödsfallsfrekvensen direkt tillbaka till vad den hade varit före strejken. 

Samma sak hände i Israel år 1973 när läkarna reducerade sin dagliga patientkontakt från 65 000 till 7 000. Strejken varade i en månad. Enligt Jerusalems begravningsförening sjönk den israeliska dödsfallsfrekvensen med femtio procent under den månaden. En sådan kraftig minskning av mortaliteten hade inte förekommit sedan den senaste läkarstrejken tjugo år tidigare! När läkarna ombads att förklara detta fenomen sade de att eftersom de bara hade ägnat sig åt akuta fall kunde de inrikta alla sina krafter och förmågor på de verkligt svårt sjuka patienterna. När de inte behövde lyssna till genomsnittspatientens dagliga besvärligheter, som tydligtvis betraktades som oviktiga, kunde de hänge sig åt livräddande åtgärder. 

Det är inte ett så dåligt svar. Jag har hela tiden menat att vi behöver en ständig ”läkarstrejk”. Om läkarna inskränkte sina engagemang med nittio procent och bara ägnade sig åt akuta nödsituationer har jag inga tvivel på att alla skulle må bättre.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken ”Den vita lögnen”)

”Under en kirurgstrejk i Californien dog färre människor än före strejken. När kirurgerna återupptog sitt arbete, steg dödssiffrorna till det normala igen! Rent matematiskt kan det tolkas som att kirurgerna räddade människoliv genom att strejka, vilket även säkerligen blev billigare för allmänheten – och den här tolkningen har hittills inte kunnat motbevisas!”
(WILHELM JÜLKE i boken ”Hälsa, bot och bättring”)


”Om piller och annan medicin gjorde oss friska, skulle då inte de som åt mest medicin vara de friskaste?”
(EVA BÜLOW i boken ”Ät vad du är”)

”Det är bra om vi har klart för oss det faktum att den farmaceutiska industrin, trots sina konstanta och falska tillkännagivanden att den hela tiden söker efter ”botemedel”, inte gör det. Ett av de största misstag man kan göra är att tänka sig att läkemedelsindustrin skulle bry sig om någonting annat än hur de skall kunna plocka dig på pengar. Det låter hjärtlöst, kallt och cyniskt att säga så, men smärta har ett handelsvärde för läkemedelsindustrin. Att finna ett ”botemedel” mot smärta önskar de lika mycket som att Amerika skulle upphöja Osama bin Laden till ett helgon. Ditt elände betyder vinstmöjligheter för dem. Den farmaceutiska industrin har den största nettovinsten av alla branscher i USA och det kan direkt tillskrivas det faktum att så många miljoner människor plågas av smärta. Industrin behöver smärta för sin överlevnad och är helt tillfreds med att pumpa ut nya droger för att bekämpa symtom och håva in pengarna. När jag säger att läkemedelsindustrin har bråttom med att pumpa ut nya droger så är det en klar underdrift. För närvarande skrivs det ut 3,4 miljarder recept i USA årligen, vilket motsvarar 12 recept för varje man, kvinna och barn i landet! Detta är den högsta siffran någonsin och nästan dubbelt så många utskrivna recept som för bara 10 år sedan. Dessa miljarder recept inbringar astronomiska summor eftersom mediciner är väldigt dyra.”
(HARVEY DIAMOND i boken “Lev utan smärta”)

”När läkemedelsbolagen i slutet på 1900-talet började intensifiera sitt sökande efter inflammationshämmande mediciner blev resultaten till en början riktigt dåliga. De komponenter som verkade effektiva visade sig samtidigt i några fall vara giftiga, och inte sällan orsaka stroke och hjärtinfarkt.”
(STIG BENGMARK i boken ”Välj hälsa! – receptboken”)

“Most researchers are hired and sponsored by large drug corporations whose main interest lies in subduing and eliminating the symptoms of disease, not the disease itself. The main motivating force behind today’s health care system, or shall I say, sickness care system, is the incessant need or greed to amass money, power, and control. The desire to help humanity to achieve health and vitality is shared only by those doctors and health practitioners who have genuine love and compassion for their fellow human beings. 

The symptom-oriented approach to treating generates a tremendous number of potential symptomatic side effects that, in turn, require further treatment. Since none of the chosen treatment modalities is caused-oriented, there are bound to be continuously escalating complications in the future. This guarantees that there will always be enough patients who need medical attention and medical insurance. This trend, of course, will continue only for as long as the masses remain ignorant of their potential self-healing abilities. 

As already mentioned, it is not in the best interest of the medical industry, including the pharmaceutical companies, to find a real cure for cancer or for any other chronic illnesses, for this would make the treatment of disease symptoms obsolete. Removing the cause(s) of an illness almost never requires a separate approach that deals with the symptoms of the illness, for these would disappear on their own once the underlying causes are addressed. Unless used for emergencies, costly methods of medical intervention, such as allopathic drugs, complex diagnostic procedures, radiation, and surgery are unnecessary. They also deceive patients and are potentially harmful to their health. 

At least 900,000 people die each year in the United States alone because of side effects caused by these symptom-suppressing, alleviating approaches. Since our present health-care system promotes and encourages the treatment of symptoms of disease rather than the prevention of disease, it is one of the most clever and profitable investment schemes ever devised. The system lures unsuspecting people into having their symptoms treated, promising them relief while actually ensuring that the side-effects from these treatments will almost certainly turn them into patients for life. The result is a permanent and ever-increasing source of income for drug companies, shareholders, medical institutions and medical practitioners. 

If universal health care becomes a reality in the U.S., we will also experience a massive escalation of diseases and disease-related fatalities. Many people who currently cannot afford costly medical expenses or medical insurance tend to seek more natural, inexpensive ways of dealing with illness; or else they don’t seek any treatment at all. Given the high fatality rate among people receiving medical treatment, the risk of dying from no treatment at all are actually very slim. The no-treatment, low fatality risk, however, would be discouraged by free “health care.” When I lived in Cyprus (Europe) in the 1980s I witnessed an entire population that used to rely mostly on natural methods of healing for thousands of years suddenly become hooked to the modern medical system because it became freely available. Giving something away for free has always been an effective marketing trick to make people do or buy what they otherwise would never do or buy. Offering free health care has deceived and misleads the people of Cyprus, Germany, France, England, Canada, and it will do the same for the people of the United States, if implemented. 

This is not to say that this trend is entirely the fault of the medical system. As long as people do not take responsibility for themselves, for their physical and emotional health, and for their dietary habits and lifestyle, we will have such a dangerous system in place.”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Cancer is not a disease”)

”Washington Post rapporterade från en studie som fanns med i Journal of the American Medical Association. I den avslöjades att två miljoner människor varje år blir allvarligt skadade efter att ha tagit receptbelagda mediciner. Dessa skador beror inte på olyckshändelser utan är snarare ett resultat av giftiga ämnen från medicinerna. De har blivit tagna på rätt sätt och helt i linje med anvisningarna som bifogats vid receptutskrivningen. En av de största tragedierna någonsin i USA var World Trade Center katastrofen. Nära 3000 människor omkom tragiskt. Jag tvivlar på att det finns en enda person i hela USA som inte är medveten om dessa människors död. Jag undrar hur många personer som på liknande sätt känner till att det enligt ovan refererade studie varje år dör ca 106 000 människor efter att ha tagit mediciner helt enligt anvisningarna. Jag talar inte om olyckshändelser, vilka enligt studien skulle få antalet att bli det dubbla. Jag talar om döden, helt och hållet som ett resultat av att ha tagit mediciner på rätt sätt, så som de var bestämda att tas. Vi talar här om fler döda än i bröstcancer, prostatacancer och AIDS – tillsammans! Det är 35 gånger fler än antalet döda på World Trade Center, och det inträffar varje år! Bara för att jag nu opponerar mig så kraftigt mot mediciner, vill jag inte påstå att jag är en oflexibel fanatiker som tycker att alla mediciner alltid skall undvikas. Vid akuta situationer krävs akuta förfaringssätt och när någon har ihållande smärta kan mediciner ge en tillfällig lindring. Jag försöker ge dig helhetsbilden om varför en person från början får smärta och vad som kan göras för att lindra orsaken och undanröja behovet av mediciner. För närvarande koncentreras all forskning på att finna ”nya och bättre” mediciner för att hjälpa människor att dämpa symtomen men inget görs för att mildra själva problemet. Om det enda alternativet är mediciner dömer det människor med smärta till livslång medicinering. En annan tragisk sida av saken är att medicinerna inte hjälper till att ta bort problemen utan i själva verket förvärrar de dem. Gissa vad COX-2-hämmare var tillverkade att göra? Att hämma eller dämpa immunsystemet! Vad tycker du om det rådet, att du skulle försvaga ditt immunförsvar för att du skulle kunna bli frisk? Hur mycket mer bevis behöver du, för att illustrera att dessa människor helt enkelt inte vet vad de håller på med utan helt famlar i mörker? Det allra viktigaste vi behöver för att leva är luft. Är vi utan luft i sex minuter dör vi. Kan du föreställa dig någon omständighet där det skulle vara bäst att minska ner på din möjlighet att andas in och andas ut? Det skulle vara både ologiskt och dumdristigt att rekommendera någon att försvaga effektiviteten av immunsystemets aktivitet. Det vore helt fel att föreslå en person att göra så vid en tid när denne är sjuk eller har värk, och när immunsystemet som bäst behövs med högsta möjliga kapacitet. Men det är precis vad som rutinmässigt görs i USA när människor har värk. De ges mediciner som omintetgör immunsystemets aktivitet. Är det då konstigt att smärta fortsätter att vara det största hälsoproblemet i USA och att statistiken förknippad med smärta ökar för varje år? Det finns ett bättre sätt, ett mindre skadligt, inte så dyrt, och mera naturligt sätt att ta itu med smärta, ett sätt som du aldrig någonsin kommer att höra från den giriga läkemedelsindustrin. Det är en strategi som handlar om att styrka och stödja lymfsystemet, så att det kan släppa fram sin läkande förmåga istället för att förgifta det med farliga droger som omintetgör dess ansträngning. Verkar det inte mera förnuftigt att vidta åtgärder som gör att man minskar smärtan, så att mediciner till slut helt kan tas bort? Även om det tar ett år eller mer för att bli fullständigt medicinfri, vore det ändå inte bättre än att behöva ta mediciner livet ut?”
(HARVEY DIAMOND i boken “Lev utan smärta”)

”För att få fart på försäljningen av produkter genom regelbundna och massiva reklamkampanjer krävs inte bara insatser från högt betalda representanter för läkemedelsbolagen. Även läkare lockas att göra reklam för läkemedlen genom att erbjudas olika ”förmåner”. Patienterna fortsätter använda dem eftersom de inte blir botade. Och det är inte meningen att de ska bli botade! De blir bara behandlade! Detta är den perfekta mekanism som gör att kommersen kan frodas inom medicinen. Och detta är inte det enda skamgreppet inom sjukvården.”

(FEREYDOON BATMANGHELIDJ i boken ”Din kropp skriker efter vatten”)

”Läkemedel lindrar symtom. Men de är inte avsedda att bota de degenerativa sjukdomar som drabbar människokroppen.”
(FEREYDOON BATMANGHELIDJ i boken ”Din kropp skriker efter vatten”)

”Läs vad läkemedelsindustrin inte vill att du ska veta:
– Läkemedel intaget enligt ordination är fjärde vanligaste dödsorsaken i västvärlden (efter hjärtsjukdom, cancer och stroke). 

– Läkemedelsföretag spenderar nästan dubbelt så mycket på marknadsföring och reklam än på forskning och utveckling. 

– Den sammanlagda rikedomen av de 5 största läkemedelsföretagen är dubbelt så stor som den sammanlagda bruttonationalinkomsten i Afrika söder om Sahara. 

– Två tredjedelar av ”nya” receptbelagda läkemedel är identiska kopior av befintliga läkemedel eller ändrade versioner av dem. Dessa ”nya” läkemedel kan patenteras på nytt och tillåter dem att upprätthålla höga priser. Även indragna produkter pga dess farliga biverkningar eller dödsfall, lanseras under andra namn. 

– Många varumärkta läkemedel har 1000% påslag på sina inpriser vilket innebär enorma kostnader för sjukvård och privatpersoner. 

– Representanter för läkemedelsbolag ger ofta pengar, gåvor och resor för att övertyga läkare om att skriva ut de läkemedel som de företräder. De flesta representanter för läkemedelsföretag har ingen medicinsk eller naturvetenskaplig utbildning, utan är helt internt ”utbildade”. 

– Läkemedelsindustrin kommer från kemiindustrin. Nästan alla större läkemedelsföretag har ett syster-, moderbolag eller andra filialer som skapar toxiner och gifter som t ex i bekämpningsmedel samt i industri- och hushållsprodukter. Dessa toxiner bidrar till kroniska sjukdomar. Många läkemedelsingredienser utvecklas av samma kemister. Utvecklingen av statiner var först som ett bekämpningsmedel. 

Hur kan detta få pågå?
Läkemedelsindustrin är relativt ung och började växa kraftigt på femtiotalet. Det är nu vi får betala med försämrad livskvalitet för alla biverkningar av att stoppa i oss syntetiska ämnen i flera år. Ett syntetiskt ämne kommer alltid att behandlas, mer eller mindre, som ett gift i kroppen och påverka organen på ett eller annat sätt. 

Men varför är då dessa bolag inte intresserade av att jobba med naturliga, biverkningsfria ämnen? Jo, därför att de inte går att patentera. Staterna har i hög grad överlåtit forskning åt bolagen, mot att de kan patentera sina upptäckter och bestämma läkarnas behandlingsmetoder. Dessutom har de flesta kontrollerande myndigheter ett ekonomiskt beroende av dessa bolag, genom bl a marknadsbidrag vid lansering. Så länge denna dysfunktion på läkemedelsmarknaden kvarstår kommer inget att förändras. Därför är det viktigt att patienterna själva kräver rådgivning om naturliga alternativ av sina läkare.”
(MICHAEL HÅKANSSON i boken ”Gluten och mjölk”)

”När du går till doktorn uppfattas du inte som en person som behöver hjälp med sin hälsa utan som en potentiell del av marknaden för den medicinska fabrikens produkter.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken ”Den vita lögnen”)

”Here’s how it works (with a nod to Professor Donald Light of the University of Medicine and Dentistry of New Jersey and Professor Rebecca Warburton of the University of Victoria, Canada, whose recent work reveals some little-known and damning facts about Big Pharma’s Big Claims about its Big Expenses). 

In an online review of their various published findings, Light and Warburton concluded the following: Big Pharma justifies its expenses and gargantuan profits by claiming very high R&D costs to bring a new drug to the market. The most commonly cited figure is a staggering $1.32 billion per drug. That’s a lot of money when, according to independent review groups, 85 percent of new drugs are useless or no better than the drugs already available. But this $1.32 billion price tag turns out to be highly inflated by the drug companies. Light and Warburton say this is “to justify higher prices [in the marketplace and receive] more government protection from free-market competition and greater tax breaks.” An inflated estimate of costs helps them cry poverty and dupe the government into passing anticompetitive legislation and relieving them of their tax burden. After all, a financially strapped pharmaceutical industry would be a national disaster and a tragedy – imagine if the cancer breakthrough that’s just around the next corner never materialized because some drug company had to cut back on R&D.

After carefully evaluating and professionally publishing their findings, Light and Warburton say that ”no one should trust any estimate” of drug development costs by Big Pharma. They found that these costs are far lower per typical drug, averaging only around $98 million for development (ranging from a low of $21 million to a high of $333 million) plus an uncertain amount for research. Research costs are almost impossible to estimate because it’s impossible to know what scientific research should be counted as leading to which drug product. And most basic research is done at government expense with “84% of the world’s funds for research [coming] from public or foundation sources,” according to a National Academy of Sciences and other official reports. 

When independent and reliable sources of cost estimates are considered, Big Pharma is scamming in the system – by a Big Bunch. First, they came up with this $1.32 billion figure by using only the costs of 22 percent of the most expensive drugs (new chemical entities that are developed in-house) and implying that this was an average for all drugs. Second, the costs they claim on randomized clinical trials appear excessive, with twice as many subjects per trial as the averages reported by the FDA and costs per subject that are six times higher than NIH figures; overall, Big Pharma’s trial costs are more than twelve times higher than independently reported averages. Third, their reported lengths of both trials and time it takes the FDA to review new drug applications for approval are significantly longer than those reported by the FDA. 

The story gets worse! Big Pharma also inflates the interest rate they use to determine the cost of capital and ignores substantial tax savings related to R&D and their foreign tax havens. Those lost taxes, according to Light and Warburton,“ might pay for nearly all pharmaceutical R&D costs.” 

In all, the total costs industry pays for the development of a new drug (including the amount they receive from government grants) approach only $70 million – not the $1.32 billion they claim. And the extra $0.02 billion added to the $1.30 billion is silly. All that tells us is Big Pharma is using the marketing trick of false specificity to get the public to believe they have performed a mathematically accurate estimate. 

Big Pharma has been telling this kind of Big Lie for decades. When President Lyndon Johnson spoke to a group of Big Pharma executives in 1969, he bluntly told them that they knew well that NIH was doing their research and, further, that the public was footing the bill.”
(T. COLIN CAMPBELL i boken ”Whole”)

Fotnot 1: “Big Pharma” = de stora läkemedelsjättarna (stora läkemedelsbolag)

Fotnot 2: “R&D” = “Research and Development”  (forskning och utveckling av nya läkemedel)

”Big Pharma spends far more on advertising than on R&D. In a 2008 report, they had, during the previous year, spent twice as much on promotion than on R&D. Talk about misplaced priorities! Big Pharma’s “selfless” agenda is simple: sell, sell, sell, and in their spare time, lobby the government for tax breaks and more subsidies. 

The annual revenue for Big Pharma, $289 billion in 2010, exceeds the total national budgets of at least 80 percent of the countries in the world. Arguably, this might be acceptable if the outcome – or even the goal – were increased health. But as we’ve seen, this is emphatically not the case. 

As bad as all of this is, Big Pharma has more up its sleeve. A significant problem with the pharmaceutical business model is that healthy people tend not to take drugs. Vitamins and minerals and herbs, yes. Pharmaceutical drugs, no. Big Pharma’s next step is therefore the development of preventive drugs that can be given out like candy to everyone at risk for common killers like heart disease, stroke, cancer, and diabetes – which, in our nutritionally ignorant country, is just about everyone.”
(T. COLIN CAMPBELL i boken ”Whole”)

”Det finns inga säkra droger. Eli Lilly själv sade en gång att en drog utan giftiga verkningar inte är någon drog alls. Varje drog måste betraktas med misstänksamhet.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken ”Den vita lögnen”)

Fotnot: ”Eli Lilly” var en läkemedelskemist som år 1876 grundade Eli Lilly & Co som är ett av världens största läkemedelsföretag.

”Fastän aspirin har funnits i över åttio år känner de flesta läkare fortfarande inte till hur drogen fungerar. På grund av att den har varit ”en vän till familjen” så lång tid inser inte människor att aspirin ingalunda saknar egna biverkningar och faror. Förutom den vanligaste biverkningen, magblödningar, kan aspirin orsaka blödningar under hjässan hos nyfödda ifall deras mödrar har tagit drogen inom sjuttiotvå timmar före födelsen. 

Innan du tar din första dos av vilken medicin det vara månde, som läkaren skrivit ut åt dig, bör du se till att du skaffar dig mera information om drogen än den läkaren själv besitter. Och återigen gäller att det inte är så förfärligt svårt att inhämta mer information om din situation. Läkare får det mesta av sin information om droger från annonser och från läkemedelskonsulenterna och deras broschyrer. Allt du behöver göra är att tillbringa en viss tid med en bra bok eller två för att inhämta den information du behöver innan du beslutar dig för om du skall inta medicinen eller inte. 

Den bästa boken att börja med är Physicians’ Desk Reference, PDR. Här börjar dina kunskaper om droger. Fastän den numera är lätt tillgänglig vägrade utgivaren till för två år sedan att distribuera boken till andra än läkare. Jag var inte medveten om detta när jag puffade för PDR i min spalt och mina nyhetsbulletiner. Till sist fick jag ett brev från utgivaren som bad mig vara vänlig att sluta upp att hänvisa vanligt folk till hans bok eftersom den bara delades ut till yrkesmän. Utgivaren trodde att vanligt folk inte skulle förstå vad som stod i PDR och bli förvirrade av det. Nåväl, jag publicerade det brevet i min spalt och gjorde den kommentaren att detta var första gången i historien som en utgivare inte ville sälja sina böcker i största möjliga upplaga. Kort tid därefter dök inte bara PDR upp i bokhandeln utan reklamerades till och med! Om man nuförtiden går till en bokhandel kan man se staplar av PDR-kataloger. Jag antar att utgivaren till sist fattade galoppen.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken ”Den vita lögnen”)

Fotnot 1: ”PDR” är USAs motsvarighet till FASS.

Fotnot 2: Boken ”Den vita lögnen” (originaltitel: ”Confessions of a medical heretic”) gavs ut 1979 och är författad av en LÄKARE! (Dr. Robert S. Mendelsohn)

”PDR kan betraktas som den Moderna Medicinkyrkans ”bibel”, särskilt som den under lång tid var förbjuden läsning för andra än kyrkans prästerskap.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken ”Den vita lögnen”)

”Att läsa om de möjliga biverkningarna (i Fass eller är som att läsa en skräckhistoria. De är alltför många för att räkna upp, bokstavligt talat dussintals och åter dussintals. Varje del av kroppen påverkas mer eller mindre negativt, hjärtat, njurarna, levern och huden. De förorsakar bland annat huvudvärk, magvärk, illamående, kräkningar, diarré, matsmältningsproblem, störningar i blodbilden och i immunförsvaret. Listan kan göras nästan hur lång som helst och inkluderar till och med dödsfall!”
(HARVEY DIAMOND i boken ”Lev utan smärta”)

”Det är förföriskt enkelt att övertyga friska människor om att de ska ta läkemedel som de inte behöver för en sjukdom som de inte har.”

”En del patienter blir återställda med hjälp av våra mediciner, en del utan, men de flesta trots dem.”

”Man brukar när det gäller mediciner säga att den genomsnittliga livslängden för en ny medicin är fem år, varefter den visar sig dels vara för farlig, dels overksam mot den aktuella sjukdomen.”
(OLOV LINDAHL & LARS LINDWALL i boken ”Vetenskap och beprövad erfarenhet”)

”Den medicin som normalt gavs till människor med stor risk för hjärtsjukdomar orsakade av kolesterol var klofibrat. Det användes allmänt trots sina biverkningar, tills det upptäcktes att det faktiskt ökade dödligheten hos dem som fått det. De drabbades av cancer, sjukdom i gallblåsan och, ironiskt nog, hjärtattack. I Lancet sammanfattades situationen så här: ”Behandlingen var framgångsrik, men patienten dog.” Medlet används fortfarande, med bifogade varningar.”
(JOHN BLACKWOOD och STEPHEN FULDER i boken ”Vitlök: En naturlig väg till hälsa”)

”Kom ihåg att det alltid är den som förbrukar medicinen som drabbas av biverkningarna, aldrig den läkare som skriver receptet.”
(TORSTEN SCHÖNFELDT i boken ”Finn dina vägar till bättre hälsa”)

”Taking a medication and thinking you’re healthy is like getting a loan and thinking you’re rich.”

”The person who takes medicine must recover twice. Once from the disease, and once from the medicine.”

”Many painkillers are cancer inducing.”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Heal yourself with sunlight”)

“I have repeatedly observed that people who have taken pharmacological drugs in the past have had considerably more gallstones than those who took none.

Symptomatic treatment always has a hefty price tag attached to it, that is, an impairment of basic liver functions. It is far easier and more beneficial for the body to remove all gallstones, restore normal blood values, and improve digestion and waste removal than to suppress the symptoms of a disease. Symptoms are not the disease; they only indicate that the body is attempting to save and protect itself. They signal the body’s need for attention, support, and care. Treating disease as if it were an enemy, when in reality it is a survival attempt, actually sabotages the body’s healing abilities and sows the seeds for further illness.”
(ANDREAS MORITZ i boken “The amazing liver and gallbladder flush”)

Alla nedanstående citat är hämtade från den mycket läsvärda boken ”Piller & profiter” som är skriven av JOHN VIRAPEN. Han var VD i Sverige för ett av världens största läkemedelsbolag – Eli Lilly & Company. Hans samvete om vad som försiggår bakom ”lyckta” dörrar har gjort att han i en bok vill berätta det han sett å även själv gjort för att många gånger under falska premisser föra ut farliga piller på marknaden.

”Kroniskt sjuka människor garanterar livslång omsättning – ett läkemedel som botar skulle ju förstöra en sådan marknad.”

”Inom dagsjournalistiken är det inte ovanligt att rön om nya sjukdomar presenteras, sjukdomar som ingen hört talas om tidigare, och som heller ingen man känner lider av. I nyhetens kölvatten följer ofta ganska snart en nyhet om ett helt nytt läkemedel som hjälper just mot denna nya sjukdom, som ingen tidigare känt till existensen av. Många människor börjar fundera på om de kanske inte själva haft symptom som påminner om denna nya sjukdom. Så skapas en efterfrågan och en marknad som läkemedelsindustrin kan exploatera.”

”Efter att ha läst boken kommer du förmodligen att få en annan bild av dina läkarbesök, läkarnas utskrivningspraxis, de senaste nyheterna från vetenskapens värld, forskningsrapporter och symposier, facktidskrifter, statliga rekommendationer, liksom av säkerheten i samband med godkännandeprocessen av nya läkemedel. Du kommer att se på allt detta med nya ögon.”

”Visste du att så kallade opinionsbildare – det vill säga erkända professorer, forskare och läkare – målmedvetet mutas med dyra resor, presenter och pengar för att producera positiva rapporter om läkemedel vars allvarliga eller till och med dödliga biverkningar är kända, allt i syfte att skingra läkares och patienters berättigade farhågor? Visste du att det bara finns korttidsstudier av många nya godkända och registrerade läkemedel, och att ingen vet vilka följder kortare eller längre användning av dem kan få för patienten? 

Visste du att forskningsrapporter och statistik, som de statliga hälsovårdsmyndigheterna kräver för att godkänna ett läkemedel, förskönas på så sätt att de dödsfall som orsakats av läkemedlet har tagits bort ur rapporterna? 

Visste du att mer än 75 procent av de ledande medicinska forskarna betalas av läkemedelsindustrin? 

Visste du att det finns läkemedel på marknaden där mutor spelat en avgörande roll för deras godkännande? 

Visste du att läkemedelsindustrin konstruerar sjukdomar och genomför riktade marknadsföringskampanjer för att öka avsättningen för sina produkter? 

Visste du att läkemedelsindustrin i allt större utsträckning inriktar sig på barn? 

Mycket av detta känner du naturligtvis inte till eftersom läkemedelsindustrin har intresse av att hålla allt detta hemligt. Men om någon läkemedelsskandal ändå skulle nå allmänhetens kännedom, så händer det bara när det inte går att undvika. Som i fallet med skandalen kring den tyska läkemedelstillverkaren TeGeneros kliniska försök i London 2006. En rubrik i en tidning löd ”Exploderande huvuden”. Efter intag av ett nytt potentiellt mirakelmedel hände något märkligt. Inom två timmar svällde huvudena på de mänskliga försökskaninerna upp till mänsklig elefantstorlek. Någonting hade gått allvarligt snett gör TeGenero. Ur tillverkarens synvinkel var det allvarliga inte att huvudena svällde upp. Det bryr sig en läkemedelstillverkare inte om. Det allvarliga var att skandalen kom till massmedias kännedom och blev offentlig – det är ett äkta problem. ”Nybörjare!” skulle jag ha kallat dem på den tiden jag var aktiv i branschen. Men TeGenero gick under, rapporterade insolvens och lämnade in en konkursansökan. En global aktör råkar inte ut för sådant. 

Sådana fall är alltid undantag. Det påstås inte sällan att testpersonerna ändå varit svårt sjuka. Man lägger skulden på dem som drabbades av njursvikt eller avled. Och hela tiden framhålls vilken hjälp många andra människor har av läkemedel. I denna bok kommer jag att visa hur felaktiga och falska dessa påståenden är.”

”Jag är rädd för att även min son ska formas så som läkemedelsindustrin helst vill ha människan; en villig konsument av läkemedel mot påhittade och inbillade sjukdomar. Dödliga biverkningar ingår i priset. Läkemedelsindustrin förändrar tänkandet för människor i nästa generation. 

Verkligheten är redan här. Diffusa diagnoser som ADHD, ibland nämnt som damp eller hyperaktivitet hos barn, är enligt läkemedelsindustrin svåra sjukdomar som ska behandlas medikamentellt. Barn som inte kan sitta stilla, som ständigt pratar och som ständigt avbryter, som stör undervisningen – barn som helt enkelt inte uppför sig som normala och anpassade barn måste läkemedelsbehandlas. Dessa barn lider nämligen enligt läkemedelsindustrin av en svår sjukdom, ADHD. Naturligtvis finns det läkemedel mot detta. Annars skulle det ju inte produceras så mycket aggressiv reklam för denna sjukdom. Ritalina är ett av de mer kända läkemedlen i sammanhanget. Strattera är en nyare variant som kommer från Eli Lilly & Company, det företag jag arbetade för i många år. Ingen vet för närvarande något om de långsiktiga skador som Strattera orsakar. Ändå ordineras dagligen detta läkemedel till tusentals barn som sägs vara hyperaktiva. 

Att så sker ser läkemedelsindustrin till. Det har jag själv medverkat till – inte i fråga om Strattera, men i fråga om Prozac, en föregångare till Strattera. I Tyskland får från och med 2007 Prozac ordineras även till barn (märkesnamnet för Prozac i Tyskland är Fluctin (i Sverige Fontex)). På fackjargong kallas det marknadsutvidgning – line-extension. När ett marknadssegment är uttömt och förbrukat tar man itu med nästa. Barn är i detta sammanhang ett nytt marknadssegment. Barn ska nu äta Prozac – ett läkemedel som gör att man blir livstrött och aggressiv. Något sådant borde inte vara tillåtet överhuvudtaget. Men det är det, och jag vet hur man fixar det. 

Förstå mig rätt. Att maximera omsättningen är inget dåligt i sig och jag är den siste att göra enbart kapitalismen ansvarig för alla de smutsiga affärer med vår hälsa som jag berättar om i denna bok. Industrin får gärna vara vinstorienterad när den säljer bilar, skruvar eller yoghurt, gärna för mig. Men i detta sammanhang handlar det om människors fysiska och psykiska välbefinnande. Läkemedelsindustrin bidrar helt medvetet till att ödelägga unga människors hälsa. Det ingår i kalkylen och syftet är att tjäna ännu mer pengar. Dold död blir obemärkt död. 

Ta en bil där bromsarna inte fungerar eller där vindrutan bryts loss från chassiet vid en hastighet över 60 km/h eller där avgaserna leds in till passagerarna – sådana fordon släpps inte ut på marknaden. Men så sker med läkemedel som har liknande defekter. Hur är det möjligt? Varför skyddas konsumenterna bättre mot fusk med bilar än med fusk när det gäller deras kropp, hälsa eller liv? 

Naturligtvis är inte hela läkemedelsindustrin korrupt. Redan det faktum att jag inte känner till varje företag gör att jag inte kan påstå det. Men sökandet efter läkemedelsföretag som är etiskt oklanderliga liknar sökandet efter en nål i en höstack. Farmakologer började en gång i tiden på annat sätt. De var underleverantörer av medicin. Då var motivet att bota en sjukdom, idag är det kapitalomsättningen som styr. 

Vilket ny verksam läkemedelssubstans kan ge mer pengar? Så lyder frågan. I synnerhet som det kan säljas till ett högre pris. Om dessa läkemedel har någon effekt, om skadan de gör är större än den nytta de gör – vem bryr sig om det?”

Läs även DiabetesläkemedelDubbelblind?Forskning, Kortison och Medicinsk vetenskap


“Facts about mammography: 

– Each x-ray you accumulate increases your risk of abnormal cell growth. One standard mammography test results in approximately 1 rad (radiation absorbed dose) exposure, about 1,000 times greater than that from a chest x-ray. 

– The National Cancer Institute (NCI) reports that among women under 35, mammography could cause 75 cases of breast cancer for every 15 it identifies. 

– A Canadian study found a 52 percent increase in breast cancer mortality in young women who have received annual mammograms. 

– Dr. Charles B. Simone, a former clinical associate in immunology and pharmacology at the National Cancer Institute, said, “Mammograms increase the risk for developing breast cancer and raise the risk of spreading or metastasizing an existing growth.” 

– After reviewing 117 studies conducted between 1966 and 2005, an expert panel from the American College of Physicians (ACP), found the data on mammography screening for women in their 40s are so unclear that the effectiveness of reducing breast cancer death could be either 15% or … nearly zero.” 

– Researchers at the Nordic Cochrane Centre in Denmark found that for every 2,000 women who received mammograms over a 10-year period, only one would have her life prolonged, but 10 would endure unnecessary and potentially harmful treatments. The study examined the benefits and negative effects of seven breast cancer screening programs on 500,000 women in the United States, Canada, Scotland and Sweden. 

– Dr. Samuel Epstein of the Cancer Prevention Coalition, “Screening mammography poses significant and cumulative risks of breast cancer for pre-menopausal women.” …”The premenopausal breast is highly sensitive to radiation, each 1 rad exposure increasing breast cancer risk by about 1 percent, with a cumulative 10 percent increased risk for each breast over a decade’s screening,” says Dr. Samuel Epstein, one of the top cancer experts in the world. 

– The strong compression of breasts during the mammography procedure may help disperse existing cancer cells. Medical schools teach doctors to always handle woman’s breasts with great care for this reason. 

– Research has identified a gene, called oncogene AC that is extremely sensitive to even small doses of radiation. A significant percentage of women in the United States have this gene, which could increase their risk of mammography-induced cancer. An estimated 10,000 AC carriers will die of breast cancer each year due to mammography. 

– Since mammographic screening was introduced, the incidence of a form of breast cancer called ductal carcinoma in situ (DCIS) has increased by 328%. 

– Each year, thousands of women unnecessarily undergo mastectomies, radiation and chemotherapy after receiving false positives on a mammogram. 

– In July 1995, The Lancet wrote about mammograms, saying “The benefit is marginal, the harm caused is substantial, and the costs incurred are enormous…”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Cancer is not a disease”)

“Dr. Epstein, who is also a professor emeritus of Environmental and Occupational Medicine at the University of Illinois School of Public Health, has been warning about the risks of mammography since at least 1992. Commenting on the official mammography guidelines, Epstein says: “They were conscious, chosen, politically expedient acts by a small group of people for the sake of their own power, prestige and financial gain, resulting in suffering and death for millions of women. They fit the classification of crimes against humanity.” 

Experts now no longer recommend following a strict examination routine, but for women to get to know what is normal, and feel their breasts regularly for signs of any changes. They should look out for a new lump or hard knot found in the breast or armpit, or unusual changes in the size, color, shape or symmetry of the breast and nipple, such as swelling or thickening of the breast.”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Cancer is not a disease”)

Läs även Bröstcancer

Medicinsk utbildning

”I början av 1900-talet förutsåg män med enorma rikedomar och stort inflytande, familjerna Rockefeller och Carnegie, de astronomiska profiter som skulle kunna göras inom den farmaceutiska industrin. Under deras giriga överinseende gavs vissa lärosäten anslag, det vill säga sådana som var villiga att prioritera skolmedicinska studier, och de förblev alltså öppna. De utbildningsanstalter som ville fokusera på andra metoder, som inte var baserade på mediciner, fick inga anslag och blev tvungna att lägga ner sin verksamhet. Under sådana omständigheter blev skolmedicinen den förhärskande professionen inom hälsovårdssystemet och är så än idag och till den grad att läkare sitter och bedömer värdet av alla andra metoder, även dem de aldrig ens har studerat. Föreställ dig att det skulle hända inom något annat område, inom juridiken, till exempel. Om du skadades på ditt arbete och bestämde dig för att lämna in en stämningsansökan, skulle du då anlita en advokat som var expert på fastighetsaffärer eller bolagsrätt? Eller skulle du söka hjälp av en skilsmässoadvokat? Nej, du skulle söka hjälp hos en advokat som var specialiserad på personskador. Och även om du skulle gå till en bolagsrättsadvokat eller en skilsmässoadvokat, skulle han eller hon säkerligen hänvisa dig till en advokat som var skicklig inom det område som passade till ditt ärende. En läkare som inser att han eller hon går bet på att förklara varför någon är sjuk och sedan rekommenderar en terapeut inom den alternativa vården är lika sällsynt som en Lucky Luke som förespråkar vapenkontroll. Snarare kommer läkaren att konstatera att orsaken till problemet är okänd och skriver sedan ut medicin i ett försök att lindra symtomen. Jag menar inte alls att människor inte ska söka skolmedicinens hjälp när det är lämpligt. Det jag vill säga är att läkare, precis som terapeuter inom olika grenar av alternativ hälsovård, är experter inom begränsade och specifika områden och att det är inom dessa områden de ska konsulteras. Följande områden är läkare utbildade för och där är de också skickligast: diagnos, trauma, olycksfall och kirurgi. Det de inte är utbildade för och inte heller är kunniga på, är att förklara och bota långvariga, kroniska tillstånd.”
(HARVEY DIAMOND i boken ”Lev utan smärta”)

”Doctor’s aren’t culprits. Like their patients, they are victims of the system. They are the first to be impaired by medical education’s preoccupation with intervention rather than prevention, its infatuation with drugs and technology, and the indefensible rituals, mores, and egotistical attitudes that are burned into the brain of every student who survives the rigid and often irrelevant curriculum and training. They emerge with their heads so stuffed with institutionalized foolishness that there is no room left for common sense. 

I don’t exempt myself from this criticism of other pediatricians. I confess that I began my medical practice believing most of what I had been taught, and my patients paid the price for many years. Fortunately, perhaps because I began teaching medical students myself, I learned to question many of the medical principles that had been drilled into me and to suspect every new drug, surgical procedure, and medical “innovation” that came along. I soon discovered that most of them couldn’t withstand rigorous scientific evaluation and that an incredible percentage of the “wonder drugs” and “revolutionary procedures” soon disappeared when it was discovered that they did more harm than good.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken “How to raise a healthy child in spite of your doctor”)

“Most pediatricians have received little or no education covering the fundamentals of nutrition and pharmacology, and no emphasis is placed on these vital subjects in medical school. Their patients suffer because of the pediatrician’s ignorance of the impact of diet on health and of the hazards and side effects of the drugs he prescribes.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken “How to raise a healthy child in spite of your doctor”)

“Put yourself in your doctor’s shoes. She was trained in a medical school environment where drug companies provide most of the research grants and curriculum materials. Conventional (allopathic) medicine is taught to consist of treating “disease” and symptoms with synthetic drugs and surgery.”
(BILL HENDERSON i boken “Cancer-free”)

”The influence of drug companies is so pervasive that, from the first day of medical school, it affects and in many ways determines how medicine is practiced and how disease is viewed. Drug companies spend millions of dollars educating physicians. Drug companies are the major advertisers in all medical journals. They fund clinical trials to determine the effectiveness of their drugs and they pay these researchers to speak at hospitals and medical schools… Drug companies also sponsor scientific meetings.”
(DEAN ORNISH i boken ”Dr. Dean Ornish’s program for reversing heart disease”)

”Medical doctors spend much time studying disease & how to treat it, but spend no time studying health & how to maintain it.”

”Det får mig att tänka på en kvinna som kom till förlossningskliniken leende och avslappnad. Allt gick snabbt och hon klarade värkarna mycket bra till dess att sköterskan som visade in henne i förlossningsrummet förklarade att hon tog med henne till ”tortyrkammaren”, i tron att det var ett gott skämt. Då förlorade kvinnan kontrollen över sammandragningarna och gav fritt utlopp åt smärtan. Vi fick stort besvär med att lugna henne. Det var ett mycket illa valt ord.”
(PAULE BRUNG i boken ”Med kroppens samtycke”)

Läs även Läkare & Kost

Medicinsk vetenskap

Redan 1940 skrev ARE WAERLAND nedanstående i boken ”Kaffe” – tyvärr har det sedan dess blivit ännu värre!:

 ”Sjukdomar och symptom betraktas nu av läkarkåren som ”isolerade” företeelser eller särskilda sjukdomar, vilka intet ha med varandra att skaffa och som man därför måste söka komma underfund med ”var för sig”. 

På så vis ha vi fått den medicinska forskningen uppdelad i studiet av ett oändligt antal olika sjukdomar och läkarkåren i ett ständigt växande antal specialister samt de civiliserade länderna fyllda med ett ständigt växande antal sjukhus, sinnessjukhus, sjukhusstäder, sanatorier, anstalter för obotligt sjuka, dårvårdsanstalter o. s. v., medan de samhälleliga och statliga utgifterna för allt detta stiger med en svindlande fart – i jämna steg med alkohol-, tobaks-, kaffe-, vitt socker-, vitt bröd-, kött-, drog- och medicin-förbrukningen, som man just på grund av sina metoders ofruktbarhet och sin egen stora blindhet tror ha litet eller intet att skaffa med det allmänna hälso- och sjukdomstillståndet. 

Vad man saknar är helhetssynen på vad hälsa och sjukdom är för något. Man har grävt sig ner i detaljer, i hopp om att detaljen skall förklara det hela, medan det alltid i sista hand är det hela som förklarar detaljen! Den metod man engagerat sig i och bundit sig till, är den analytiska. 

Ordet analys kommer från det grekiska ana, ’upp’ och lyein, ’lösa’, samt anger sålunda att man med tillhjälp av denna metod söker att ’lösa upp’ en sak i dess beståndsdelar och sålunda finna ut, hur den är sammansatt eller gjord, d. v. s. man söker här att genom studiet av en sjukdoms alla kännetecken och detaljer komma åt dess orsaker. Man kallar denna metod även för laboratoriemetoden, emedan man tror sig genom en kemisk och instrumental undersökning av de sjuka cellerna och organen kunna komma sjukdomsorsakerna på spåren. 

I motsats till denna metod står den syntetiska, som genom att utgå från en helhetssyn (synthesis = sammanfattning) söker förstå och förklara de enskilda företeelserna (detaljerna). Denna metod har den medicinska forskningen nästan helt och hållet tappat bort, varför den ej mer kan se ”skogen för träden” och råkat in i ett hopplöst kaos av sjukdomar, vilka den varken kan bota eller förekomma – annars skulle läkarna själva ej vara lika sjuka som sina patienter.”

”Det är sorgligt att vår medicinska modell har varit så fokuserad på sjukdom och inte på friskvård. Ända till helt nyligen har vi varit så upptagna med att bekämpa sjukdom att vi ägnat föga uppmärksamhet åt de egenskaper som gör att människor kan leva länge och hålla sig friska och behålla sin skaparkraft och sitt oberoende långt in i ålderdomen. Ett resultat av det är att få av oss i vår moderna värld är medvetna om att det funnits, och fortfarande existerar, kulturer där de flesta lever helt och fullt ända till slutet. Få av oss vet att det faktiskt finns samhällen där människor ser fram emot att bli gamla, eftersom de vet att de kommer att förbli friska, vitala och respekterade.”
(JOHN ROBBINS i boken ”Hälsans hemligheter”)

”Efter en lång karriär inom forskning och beslutsfattande förstår jag varför folk känner sig förvirrade. Som skattebetalare är du med och betalar räkningen för den offentliga forskningen och sjukvården. Därför är det inte mer än rätt att du får veta att många av de vanligaste föreställningarna kring kost, hälsa och sjukdom är felaktiga: 

– Syntetiska kemikalier i miljön och i maten är inte den främsta orsaken till cancer, även om de är problematiska. 

– Generna som du ärver från dina föräldrar är inte det som avgör om du faller offer för någon av de tio vanligaste dödsorsakerna. 

– Hoppet om att den genetiska forskningen på sikt kommer att leda till läkemedel som kan bota sjukdomar bortser från effektivare lösningar som kan användas redan i dag. 

– Ständig kontroll av intaget av ett enskilt näringsämne, exempelvis kolhydrater, fett, kolesterol eller omega 3-fetter, leder inte till långvarig hälsa. 

– Vitamintillskott och andra kosttillskott ger inget långsiktigt skydd mot sjukdom. 

– Läkemedel och kirurgiska ingrepp botar inte sjukdomarna som dödar de flesta västerlänningar. 

– Din läkare vet förmodligen inte vad du behöver för att uppnå bästa hälsa.”
(T. COLIN CAMPBELL  & THOMAS M. CAMPBELL II i boken ”Kinastudien”)

”Jag är övertygad om att om hela den medicinska vetenskapen, så som den tillämpas i dag, kunde sänkas i havets djup, så skulle det bara vara till gagn för människan – men mycket skadligt för fiskarna.”

“Modern medical science is the only organization that suggests using treatments worse than the disease.”
(RICHARD ANDERSON i boken ”Cleanse & purify thyself book two: secrets of radiant health & energy”)

“Put yourself in your doctor’s shoes. She was trained in a medical school environment where drug companies provide most of the research grants and curriculum materials. Conventional (allopathic) medicine is taught to consist of treating “disease” and symptoms with synthetic drugs and surgery.”
(BILL HENDERSON i boken “Cancer-free”)

”The influence of drug companies is so pervasive that, from the first day of medical school, it affects and in many ways determines how medicine is practiced and how disease is viewed. Drug companies spend millions of dollars educating physicians. Drug companies are the major advertisers in all medical journals. They fund clinical trials to determine the effectiveness of their drugs and they pay these researchers to speak at hospitals and medical schools… Drug companies also sponsor scientific meetings.”
(DEAN ORNISH i boken ”Dr. Dean Ornish’s program for reversing heart disease”)

“Over the last few decades and today, the drug makers are calling the majority of the educational shots. They not only make the drugs, but directly or indirectly, and usually subtly, they define the nature of mental disorders to fit their product. 

Because of the above, throughout this book, where appropriate, I will point out examples of the reasons that it is not only inappropriate for the drug companies to be educating us to this extent, but that it is also a clear and major conflict of interest that translates to a lack of trust and to a possible toxic monopoly (in the practice of law, this kind of behaviour is sometimes called “undue influence”). A recent editorial in the medical journal The Lancet said, “[The drug] Industry’s ubiquitous influence has corrupted the integrity of medical research and the scientific literature upon which scientific research is built”. It has done so by paying or otherwise manipulating researchers and authors to speak in favor of their drugs. In addition, due to the fact that government agencies such as the FDA and its equivalents in other countries are commonly enmeshed with the drug companies and the academics who research and write about mental illness and its treatment, they are increasingly unable to objectively monitor and when necessary restrict the drug companies or restrain them to protect the public. Scientists who conduct the research are too often being unduly influenced by the drug industry, as are some bioethicists (who are supposed to watch and help them be honest). This escalating and precarious situation is similar to the fox guarding the henhouse. Finally, many otherwise reputable professional associations, such as the American Psychiatric Association, are increasingly funded by drug companies, and thereby are possibly losing their objectivity.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “The truth about depression”)

“The U.S. Public Health Service revealed the rate of health deterioration of the American people. Out of 100 participating nations of the world, America was the healthiest in 1900. In 1920, we dropped to the second healthiest nation. During World War II, we went back to first place. That was when sugar and meat were hard to get, family vegetable gardens were common, and many doctors were out of town (in the army). But after the war, Americans adopted SAD, the Standard American Diet (high protein, processed foods, excessive salt, alcohol, sugar, dairy products and chemicals in food and water). In 1978, we dropped to 79th. In 1980, we were 95th! About 1990, we hit rock bottom – that’s number 100 on the list. Yet, we are said to be the wealthiest nation in the world. Who, or what, is responsible? 

Since 1900, the basic, sensible theories of health care have changed dramatically. The major change was the shift from Nature, or natural healing methods, to drugs, especially antibiotics and vaccines. The prescribing of drugs and uses of surgery have gotten terribly out of hand. In America, the leading cause of death is heart dis-ease, the second is cancer, and the third is – are you sitting down? Get ready! Medical drugs! Let’s continue. Next follow stroke, lung dis-ease, accidents, pneumonia/influenza, and then – get ready! Medical doctors! Yes, they are killing the Americans so fast that they are responsible for the eighth largest fatality rate. Tens of thousands of people are dying prematurely and millions suffer because of medical doctors and their dis-ease-causing drugs. They even have a name for it – iatrogenic dis-ease. Iatrogenic dis-ease means dis-ease caused by doctors and their treatments. This is not to say that we should never use drugs or surgery, but that we should use them only with great discretion, only when we are certain that nothing else can work: this would be rare. Dr. Yamada, physician-in-chief, University of Michigan Center, explains in his book that there is NO EVIDENCE that chemotherapy prolongs survival, even with patients whose tumors did respond to treatment.”
(RICHARD ANDERSON i boken ”Cleanse & purify thyself book two: secrets of radiant health & energy”)

”Medical science has also proven the power of the mind in its ability to heal the body, even under the most severe conditions. Yet medical scientists fail to practice what they have learned. One of the most important functions of a doctor should be to establish in patients the hope that they can get well. Yet how can this be done when the doctor himself has no faith or hope in his own treatments? I believe that it is second-degree murder, if a patient dies after a doctor sends him home telling him that he will die because there is no cure. What the doctor should say is that he (the doctor) does not know what to do, therefore the patient should go to someone who does know. Or, the doctor could say, “Based upon what I know about your dis-ease and what I know about my treatments, you will die in xx months, if you follow my program.”!””
(RICHARD ANDERSON i boken ”Cleanse & purify thyself book two: secrets of radiant health & energy”)

“When we read medical research reports, we must do so with an open mind. Almost every report I have yet read is strongly one-sided. What I mean is this: each report reflects only a small fragment of the whole picture, and even that fragment may be wrong. For example, I have a report that states that Vitamin B-12 is in milk or milk products. Then later in the same report it says that boiling milk before drinking may destroy much of the Vitamin B-12. As you probably know, it is difficult to find raw milk anywhere in the United States. It’s all pasteurized. It is boiled at temperatures that are sometimes extremely hot. If that doesn’t kill the B-12, nothing will. 

Remember, medical researchers are usually paid by those who want certain information. If they don’t get the facts they want from the research, some people could lose their jobs. I know of cases where this has happened. 

 In 1942 a study was done on a breakfast food that is still one of the more popular cereals on the market today. Four sets of rats were given special diets. 

1942 Breakfast Food Study
Group Received Results

 1 Plain whole wheat, water, vitamins, and minerals Lived over 1 year 

 2 Nothing but water and chemical nutrients Lived 8 weeks 

 3 Water and white sugar Lived 4 weeks 

 4 XX cereal, water, and chemical nutrients Lived only 2 weeks 

Don’t you think that the fourth group should have at least lived as long as the second group? What this report is saying, is that sugar is not good for you, right? Wrong. What it is really saying is that the XX cereal is not only lacking in nutrients, but is also toxic. This 1942 report was rediscovered in 1978. The researcher went directly to the president of this well-known cereal manufacturer and showed him the report. The response from the president was, “I know people should throw it on brides and grooms at weddings, but if they insist on sticking it in their mouths, can I help it? Besides, we made $9 million on the stuff last year.” Next, this company did all it could to discredit the researcher and intimidate members of the media interested in his message. This company no longer does animal-feeding studies on most of its products, because too often the tests show its foods are incapable of sustaining life.”
(RICHARD ANDERSON i boken ”Cleanse & purify thyself book two: secrets of radiant health & energy”)

Fotnot: Forskaren som ovanstående berättelse handlar om är Paul A. Stitt som utförligt skriver om detta i sin mycket läsvärda bok ”Fighting the food giants”. De hälsovådliga flingorna som ovanstående citat handlar om är gjorda av puffat vete och säljs fortfarande…

”För att ge en uppfattning om i vilken utsträckning läkarvetenskapen under detta sekel har accepterat en materialistisk och mekanistisk syn på människan behöver jag bara peka på hur psykiatrin, en gång en självständig och högtsyftande disciplin – ordet ”psykiatri” kommer från ett grekiskt ord som betyder ”själsbot” – nu har reducerats till en gren av farmakologin. Denna specialitet domineras helt av den biokemiska modellen som betraktar alla psykiska störningar som ett resultat av störningar i hjärnans kemi och följaktligen erbjuder läkemedel som enda behandling.”
(ANDREW WEIL i boken ”Dr Weils 8-veckors program för bättre hälsa”)

”Science can flourish only in an atmosphere of free speech.”

Läs även ForskningKöttindustrinLivsmedelsindustrinMedicinsk utbildning och Mejeriindustrin

Medicinska förbannelser

”För två år sedan kom en man i trettiofemårsåldern till mig för att få ytterligare en bedömning av sin sjukdom. Efter att i flera månader ha drabbats av allt besvärligare episoder med diarré och buksmärtor hade hans allmänläkare remitterat honom till en gastroenterolog, som ställde diagnosen ulcerös kolit och satte in den vanliga immunsuppressiva (inflammationshämmande) medicinen men inte gav honom någon information om hur han skulle förändra sin livsföring. Mannen tyckte inte om biverkningarna av medicinen och tyckte inte att den hade särskilt mycket effekt på symptomen. Han misstänkte också att hans besvär hade samband med stress. Han klagade på medicinbehandlingen och envisades med att fråga gastroenterologen om andra möjliga alternativ, men utan framgång. ”Vet du vad den läkaren sa till mig vid sista återbesöket? Han sa: ’Hör du, det finns inget annat jag kan göra, och hur som helst så är sannolikheten stor för att du så småningom får cancer i tjocktarmen.'” 

Människor som har ulcerös kolit löper en statistisk högre risk än andra att drabbas av coloncancer, det är sant, förmodligen på grund av att den kroniska inflammationen och skadan på tarmslemhinnan leder till ökad celldelning. Men sannolikheten för att coloncancer utvecklas hos en viss individ med ulcerös kolit är låg, särskilt om sjukdomen är under kontroll och, som i detta fall, lindrig. För övrigt kan man även i fall av mer uttalade symptom få dramatisk effekt av att ändra livsföring och attityder. Jag minns en kvinna i fyrtiofemårsåldern som i många år hade haft en allvarlig form av sjukdomen, som man inte lyckats kontrollera särskilt bra trots höga doser av kortison och andra immunsuppressiva mediciner. Hon hade fått beskedet att enda lösningen var att operera bort hela tjocktarmen. Hon började äta makrobiotisk kost och sjukdomen försvann snabbt. Femton år senare, när hon kom till mig för ett helt annat problem, var hon fortfarande fri från tarmsjukdomen. 

Hur reagerade min patient på gastroenterologens dom? ”Jag sov inte på tre nätter!”, berättade han. ”Det enda jag kunde tänka var: Jag kommer att få tjocktarmscancer, och ärligt talat skrämmer mig tanken fortfarande.” Jag gav honom ett program att följa, med bland annat en remiss till en hypnoterapeut som skulle hjälpa honom att häva den medicinska förbannelsen och lära honom hur han kunde ta psyket till hjälp för att förbättra sitt tillstånd. Hade det varit praktiskt möjligt skulle jag ha låtit honom träffa kvinnan vars kolit hade försvunnit.”
(ANDREW WEIL i boken ”Bli frisk av dig själv”)

”Min erfarenhet är att tanklösa medicinska förbannelser är mycket vanligare än avsiktliga, men de gör ändå lika stor skada. 

En del av de berättelser jag får höra är så otroliga att det enda jag kan göra är att skratta. Om jag kan få patienten att skratta också känner jag att förbannelsen är hävd. En kvinna i fyrtiofemårsåldern från Helsingfors kom till mig en februaridag. Hon hade tidig multipel skleros med muskelsvaghet i ena benet. Jag var mer oroad över hennes psykiska tillstånd. Hon var deprimerad och avskärmad när hon berättade sin historia, och det lät som om den handlade om någon helt annan. Det behövdes inte så mycket för att få henne att känna sig bättre; att resa från Helsingfors till Tucson i februari var välgörande bara det. Eftersom hon hade möjlighet att stanna ett tag satte jag henne i förbindelse med flera olika terapeuter som arbetar med kropp, själ och livsföring. Efter en månad kände hon sig betydligt bättre till mods och såg mer hoppfullt på framtiden. 

”Du skulle inte tro mig om jag sa vad läkarna i Finland gjorde med mig”, anförtrodde hon mig. Jag bad henne berätta. ”Det tog lång tid för dem att komma fram till en diagnos, många tester. Så till slut tog överläkaren på neurologen in mig på sitt rum och sa att jag hade multipel skleros. Han lät det sjunka in. Sedan gick han ut ur rummet och kom tillbaka med en rullstol. Han sa till mig att sätta mig i den. Jag sa: Varför ska jag sitta i rullstol? Han sa att jag skulle köpa en rullstol och sitta i den en timme varje dag för att ’öva’ inför den dag då jag skulle vara helt invalidiserad. Kan du tänka dig?” Hon avslutade sin berättelse med ett glatt skratt som jag hjärtligt instämde i. Tänka sig, rullstolsövning! 

Jag skulle kunna fortsätta länge med att berätta historier om medicinska förbannelser, avsiktliga eller oavsiktliga, roliga eller – oftare – tragiska, men jag tror jag har fått fram vad jag vill säga. Jag har mer upplyftande saker att skriva om. Jag kan inte låta bli att skämmas å mina läkarkollegors vägnar när jag hör hur de på så många olika sätt överför sin pessimism på patienterna. Jag skulle vilja ändra detta mönster och jag är i färd med att försöka driva igenom att man ska undervisa blivande läkare om ordets makt och hur nödvändigt det är att välja sina ord med yttersta omsorg när man pratar med patienter. Ett ännu större problem är att göra läkare mer medvetna om den makt patienterna tillskriver dem och hur de kan utnyttja detta på ett sätt som har en positiv snarare än en negativ verkan, som stimulerar snarare än hindrar spontanläkning. Som jag redan sagt har vi givit läkarna samma roll som schamaner och präster har i traditionella kulturer, men läkarna är dåligt rustade att fylla denna roll på ett konstruktivt sätt. De skickliga schamaner jag har mött under mina resor har varit ypperliga psykoterapeuter, som både intuitivt och av erfarenhet vet hur de ska utnyttja patienternas förtröstan för att bota dem. 

Vid sällsynta tillfällen kan en medicinsk förbannelse få en patient att vilja bevisa att läkaren har fel genom att bli frisk. Jag minns hur en gammal kvinna, som hade överlevt en livmodercancer för många år sedan, sa till mig med ett tandlöst leende: ”Den där läkaren sa att jag bara hade ett år kvar att leva, och nu är han död och här är jag!” Tyvärr hör detta till undantagen. Den vanliga reaktionen på en medicinsk förbannelse är förtvivlan och hopplöshet, och jag kan inte tänka mig att hopplöshet har någon positiv verkan på människans självläkningssystem. Det är inte särskilt förnuftigt att gå hos en läkare som inte tror att man kan bli bättre. 

Det är märkligt att utövare av så kallad läkekonst har så svag tro på läkning och tillfrisknande. Vad ligger bakom denna medicinska pessimism? En av orsakerna tror jag är den ensidiga läkarutbildningen som nästan helt och hållet är inriktad på sjukdomar och deras behandling i stället för hälsa och dess bevarande. De prekliniska kurserna förmedlar nästan bara detaljerade kunskaper om sjukdomsprocesser. Orden ”läkning” och ”läkekraft” hör man sällan, om ens någonsin, ordet ”självläkningssystem” aldrig.”
(ANDREW WEIL i boken ”Bli frisk av dig själv”)

Patienter blir lätt överdrivet beroende
En engelsk kvinna fick en gång order av sin läkare att stanna i sängen tills han kom tillbaka. Han glömde att komma tillbaka. Hon stannade kvar i sängen i tjugo år.

Jag hörde nyligen talas om en man i femtioårsåldern som hela sitt liv hade undvikit stress och påfrestningar därför att han hade fått höra att han hade ett svagt hjärta. Han hade fått rådet som liten. En ny undersökning ett halvt århundrade efter den första visade att den ursprungliga diagnosen hade varit felaktig. Mannen hade levt som invalid utan anledning.

Dessa två sorgliga berättelser visar tydligt att patienter sätter för stor tilltro till vad läkarna säger. Över hela världen finns det miljontals människor som lagt över allt ansvar för sin hälsa på läkarna. Dessa patienter lider på grund av att deras överdrivna beroende begränsar deras liv på många olika sätt.”

(VERNON COLEMAN i boken ”Bodypower”)

”It is very frightening to be told that one has cancer. Stress damages the immune system and probably the worst stress is fear.

Dr. Williams also thought that screening is dangerous, because it focuses the mind on disease and not on health.”
(BRENDA SAMPSON i boken ”New Zealand’s greatest doctor – Ulric Williams”)

“If you are diagnosed, for example, with a certain illness, such as cancer, and you happen to take the diagnosis seriously, the biochemical impact of this sudden threat against your life (diagnosis) can cause you to die. This gripping fear of survival is enough to instantly stop the secretion of the body’s natural anticancer drugs – interleukin 2 and interferon – and dramatically reduce the production of its healing hormones, including endorphins and growth hormones. At the same time, the fear induces a strong stress response (causing the release of stress hormones) that can last as long as the conflict or threat does. Both of these changes in the body’s biochemistry practically prevent the body from healing itself.”
(ANDREAS MORITZ i boken “Timeless secrets of health & rejuvenation”)

”Den heligaste kon inom cancermedicinen som ramlade omkull genom Dr. Hamers upptäckter var de s.k. ”metastaserna”. Föreställningen om att en tumör kan sprida sig i kroppen och flytta till andra platser, visade sig vara andra, tredje o.s.v. av chockutlösande diagnoser och operativa ingrepp, förbränning genom bestrålning samt förgiftning av cellgift. Allt detta utgör fruktansvärda skador och orsakar panik, smärta och nya konflikter som i sin tur kan ge ytterligare tumörer. Exempelvis i ben vid en egenvärdessammanbrottskonflikt, eller i lungorna vid en dödsångestkonflikt o.s.v. Värt att notera är att inom djurmedicinen förekommer ”metastaser” ytterst sällan. Djur förstår nämligen inga diagnoser…”

Midwives persecuted

Midwives Persecuted
Midwives – professionally trained women who help other women give birth naturally (within or outside a hospital environment) – gained popularity during the sixties and seventies. Unfortunately, they were also (and continue to be) attacked by the medical profession on a regular basis (witch-hunts all over again!), which included raids on their homes, arrests and the shutting down of their businesses. For example, when physicians from a local hospital in Santa Cruz, California discovered that midwives were taking business away from them, they organized and declared that midwifery was a public menace. The doctors refused to help in any way with blood tests or other treatments. The midwives found other means to acquire the necessary services, which really infuriated the doctors. [And in 1975, Yale University Hospital told their physicians that they wouldn’t be allowed to practice there if they assisted midwives. Other hospitals quickly followed suit.] 

The Santa Cruz women faced trumped up charges brought against them by undercover agents sent in at the behest of the physicians. The midwives involved had helped birth more than 300 babies with no deaths and no complaints; yet the local hospital had a mortality rate of three out of 300. At the trial, supporters of the midwives flooded the courtroom. Three years after the arrest (which had used 13 people and eight squad cars to arrest two women on a misdemeanor) the prosecuting attorney dropped the charges. Unfortunately, it took quite a toll on the women involved, financially and emotionally, and they shut down their business. This story is typical throughout the country. Hundreds of midwives all across the nation have been or are still harassed, shut down or thrown in jail for helping other women give birth naturally (pregnancy is considered a disease by the AMA!). 

John Robbins’ excellent book, Reclaiming Our Health, cites numerous examples of present-day midwife persecution, along with sobering evidence of how natural cures for cancer and other diseases are banned by the allopathic medical conglomerate.”
(LARRY COOK i boken “The beginner’s guide to natural living”)

Läs även Barnmorska


Denna berättelse är hämtad ur boken ”Så botar jag reumatism” skriven av ALMA NISSEN. Hon skriver om hur hon med hjälp av fasta, sodabad och kostomläggning lyckades bota sin reumatism och ville föra ut den kunskapen till andra behövande och sjuka människor (i Danmark):

”Jag vände mig visserligen till dåvarande redaktören vid Ekstrabladet Ole Cavling, och han gjorde en stor insats för att väcka människors uppmärksamhet. Jag gick dessutom till överläkarna på de stora sjukhusen och berättade hur jag hade övervunnit min egen sjukdom. 

Jag påpekade samtidigt att jag ville arbeta gratis och anonymt. Men de var absolut inte intresserade! Då insåg jag hur hopplös situationen var för mina olyckskamrater, de reumatiska patienterna. Men jag fortsatte att arbeta. 

Jag höll till exempel föredrag i Politikens Hus. Där samlades en intresserad publik, bland andra tio reumatiska patienter som jag installerade i min lägenhet, två i varje rum. De fick löfte att stanna två månader. 

Nu var jag fast besluten att visa att min behandlingsform var den enda rätta. Bland de tio var en man som satt med huvudet vänt åt sidan. ”Tror ni att ni kan hjälpa mig?” frågade han. ”Det kan jag säkert”, svarade jag. ”Vad har ni för arbete?” ”Ja, jag är specialist på reumatiska sjukdomar och jag arbetar på Bispebjerg Hospital i Köpenhamn”, svarade han. Jag sa åt honom att om han kunde glömma att han var specialist på reumatiska sjukdomar – och att jag inte var det – skulle jag säkert kunna bota honom. Han hade halvdagstjänst, och han kom varje dag till mig vid tolvtiden. Jag gav honom sodabad och samma vätskekur som mina andra patienter fick. 

Det dröjde inte länge förrän specialisten blev kvitt smärtorna i halskotorna. Han var helt frisk! ”Vad kan jag göra för att tacka er?” frågade han. ”Det har jag bestämt för längesen”, svarade jag. ”Ni ska fortsätta att komma hit. Och så ska ni föra journal över mina patienter och följa upp försöket. För det är ju ett kliniskt försök som bör komma under vetenskaplig kontroll.” 

Det gjorde han. Han förde journal över mina patienter som blev friskare och friskare. Den som hade varit sjukast kunde till slut dansa polka med mig. Det var en lärarinna. När hon kom var hon så sjuk att hon inte kunde lyfta sin lilla handväska

Det fina resultatet firades. Mina vänner bjöd alla på middag som hade varit med på försöket. Och nu bad vi läkaren som var specialist på reumatiska sjukdomar att han skulle offentliggöra resultatet av min behandling. ”Det kan jag tyvärr inte”, sa han. ”Ni måste förstå, jag ska göra karriär…” 

Och det har han också gjort. Han är en framstående specialist på reumatiska sjukdomar, men jag skulle vilja fråga honom om han någonsin har upplevt att någon av hans patienter blivit frisk. Det tvivlar jag starkt på. Han har som andra läkare givit patienterna de mediciner som är obligatoriska vid reumatiska sjukdomar. Jag har ännu inte sett en enda patient som har blivit frisk av dem.”

Läs även Reumatism


”Det mycket vanliga förfarandet att administrera rotfyllningar kan tyvärr vara ett av de största tandvårdsproblemen i dag, eftersom så många av dagens tandläkare inte ens känner till farorna med denna typ av behandling. Med andra ord kommer många intelligenta tandläkare att vägra sätta in kvicksilver eller nickel i människors munnar, men de kommer omedelbart att sätta igång med att gladeligen utföra ett obegränsat antal rotfyllningar på sina patienter, utan någon aning om de skador dessa förfaranden kan orsaka. 

Rotfyllning är i huvudsak ett förfarande som görs när karies eller en infektion har avancerat så långt att nerven i tandens rotområde har blivit infekterad. Rotkanalen är en smal kanal som löper från ungefär mitten av tanden ned till ändarna, eller rötterna, av tanden, vilka är fast förankrade i käkbenet. Framtänder har en enda rot i käkbenet och de bakre har två till tre. 

En frisk tand innehåller en rotkanal som är beklädd med rosa levande vävnad fylld med små blodkärl som alla omger en huvudnerv som löper nedåt i mitten av roten och så småningom ansluter till andra nerver i den omgivande käken. När väl denna nerv är infekterad kommer patienten vanligen in på tandläkarmottagningen med en viss grad av smärta. Detta skiljer sig från det mer vanliga kariesangreppet som är begränsat till tandens hårda skal och som vanligtvis inte är smärtsamt eftersom det inte inbegriper nerver. När nervområdet i tanden är infekterat kallas det förfarande som tandläkaren oftast använder sig av för ”rotfyllning”. Genom att göra detta förfarande avlägsnar tandläkaren nerven och rensar ut hela rotkanalområdet, som vanligtvis också i någon utsträckning är infekterat. Därefter desinficeras insidan av tanden, fylls med någon form av fyllnadsmaterial och förseglas på nytt, vanligtvis med en krona på toppen. 

Det positiva med rotfyllningen är att tanden blir kvar i munnen och inte behöver dras ut. Detta gör att tanden förblir funktionell när det gäller att kunna tugga, samt att det ser bra ut när du ler. Det som är negativt är att tanden med den fyllda rotkanalen nu är en ”död” tand, eftersom den levande vävnaden har avlägsnats. Nästan alla rotfyllningar verkar på ytan vara underbara lösningar, eftersom patienten sällan har något märkbart problem med själva tanden efter att ingreppet är klart. De flesta tandläkare kan glädjas åt det faktum att de sällan har en patient som kommer tillbaka med klagomål över en rotfylld tand. 

Det stora problemet ligger emellertid i det faktum att den skada som rotfyllningar gör nästan aldrig är märkbar vid platsen för tanden. Detta liknar naturligtvis de toxiska effekterna av kvicksilver från amalgam och nickel från kronor. Men vi vet att åtminstone kvicksilver och nickel är extremt toxiska ämnen, och vi kan undersöka förekomsten av dessa ämnen i kroppen med håranalyser och andra förfaranden. Biverkningar av en rotfylld tand är mycket svårare att precisera. Det ironiska i situationen är att det faktiskt kan finnas mer definitiv forskning om riskerna med rotfyllning än det finns om någon annan typ av toxiskt förfarande inom tandvården! Men kännedomen om denna forskning är mycket mindre eftersom den i stort sett har ignorerats av tandläkarkåren i över 75 år. 

Huvuddelen av forskningen om rotfyllningar gjordes mellan åren omkring 1900-1925 av en respekterad tandläkare vid namn Weston A. Price. Price var en hängiven och grundlig forskare som genomförde noggrann laboratorieforskning med en grupp på 60 personer. Under en 25-årsperiod utförde han experiment på 5 000 försöksdjur, varefter han redogjorde och publicerade sina resultat i en rapport i två volymer på totalt 1 174 sidor. Price publicerade också 220 artiklar och ytterligare två böcker, vilka man kan hitta i den odontologiska och medicinska litteraturen. 

Det är mycket olyckligt för oss alla att få tandläkare i dag någonsin har hört talas om dr Weston Price och hans forskning. I ett försök att råda bot på denna brist på kunskap åtog sig en känd tandläkare, dr George E. Meinig, nyligen uppdraget att noggrant läsa alla 1 174 sidor av dr Prices rapport i två volymer. Dr Meinig koncentrerade sedan Prices slutsatser om farorna med rotfyllningar i en mycket mindre och mer lättläst nutida bok med titeln Root Canal Cover-Up. Dr Meinig hade den perfekta bakgrunden och erfarenheten för att göra detta, eftersom han själv hade både utfört och lärt ut rotfyllningsbehandlingar, och var en av de grundande medlemmarna i American Association of Endodontists (tandläkare med specialistkompetens inom rotbehandling). 

Det Price och andra forskare har kunnat bevisa, enligt dr Meinig, är att det finns ett oundvikligt problem med förfarandet vid rotfyllning. Problemet är att det egentligen inte finns något sätt att få bort hela infektionen, oavsett hur mycket en tandläkare försöker att desinficera insidan av tanden efter att rotområdet har rengjorts. Detta beror på att tänderna innehåller mikroskopiskt små rörformiga kanaler som går genom tandbenet likt ett stort gitter av grottor i ett berg. När tanden är levande, är syftet med dessa små kanaler att transportera näringsrik vätska och syre genom hela tanden. En frisk tand är därför verkligen mycket levande. För att du ska få en uppfattning om hur omfattande detta gitter av små kanaler är, så visar beräkningar att om man kunde sätta ihop alla små kanaler från bara en genomsnittlig framtand, ände mot ände, skulle de bli ungefär 5 km långa. Och eftersom de bakre tänderna är mycket större än framtänderna, skulle deras små kanaler som placeras ände mot ände bli betydligt längre. 

När infektionen i en tand har gått in i djupet av dessa mikroskopiskt små kanaler, kommer det oundvikligen att finnas ett visst antal bakterier som har tagit sig in så djupt att inget desinfektionsmedel kan nå dem. Det kommer därför alltid att finnas ett visst antal bakterier som fortfarande är vid liv i tandbenets små kanaler efter att rotfyllningen är klar och tanden har fyllts igen och slutits till. 

Men den rotfyllda tanden är nu död. Det finns inte längre någon tillförsel av näring som går in i och ut ur tanden, och det finns inte längre någon vätska som strömmar in i och ut ur de små kanalerna. Utan vätska som strömmar genom de små kanalerna finns det ingen mekanism för att transportera antibiotika till de instängda bakterierna. Ännu viktigare är att det inte längre finns någon transport av syre genom hela den intrikata labyrinten av små kanaler. Därför kan bakterierna, som började som normala aeroba bakterier, nu mutera för att överleva och bli anaeroba bakterier. Tyvärr kan de anaeroba formerna av dessa bakterier vara mycket farligare än vad den aeroba formen ursprungligen var, och Price upptäckte att begravda anaeroba bakterier kan skapa kraftfulla toxiner som sedan kan läcka ut i vävnaden som omger tanden. När dessa toxiner läcker ut ur tanden kan de ta sig ut i en persons blodomlopp och färdas omkring i hela kroppen. 

I början av 1900-talet, efter att dr Price började misstänka att en del av de kroniska sjukdomar som hans patienter hade var kopplade till rotfyllda tänder, började han dra ut dessa tänder. Sedan, genom att helt enkelt ta en bit av den utdragna rotfyllda tanden och bädda in denna tandbit under huden på en kanin, upptäckte han att kaninen kom att utveckla samma typ av sjukdom som patienten hade! 

Dr Price fann till exempel att om han tog en liten bit av en rotfylld tand som hade dragits ut från en person som hade haft en hjärtinfarkt och placerade den under huden på en kanin, skulle den kaninen dö av en hjärtattack efter ungefär tio dagar. Han kunde sedan ta ut samma tandbit ur den döda kaninen och sätta in den under huden på en annan kanin, och efter ungefär tio dagar skulle den kaninen också dö av en hjärtattack. Price upptäckte att han kunde göra detta om och om igen med samma tandbit och få samma resultat hos upp till cirka 30 kaniner. 

Dessutom inträffade hjärtsjukdom i Prices försöksdjur bara när den person som den rotfyllda tanden hade kommit från själv hade lidit av hjärtsjukdom. Om personen hade lidit av en annan sjukdom, var det den sjukdomen som dök upp hos kaninen. Till exempel, om patienten från vilken tanden togs led av njursjukdom, då utvecklade den kanin som hade den personens tand inbäddad i sig också njursjukdom. 

Dr Prices första kliniska fall innefattade artrit. I det fallet tog han bort en rotfylld tand från en kvinna med svår artrit och implanterade den utdragna tanden under huden på en kanin. Inom 48 timmar hade kaninen utvecklat förlamande artrit. Dessutom förbättrades kvinnans artrit dramatiskt efter att denna tand hade dragits ut. Price utförde dessa typer av experiment gång på gång och fortsatte att få samma resultat. Mycket sällan var det så att kaninen inte drabbades av just den sjukdomen som den mänskliga patienten led av. 

Price var en grundlig forskare och han testade naturligtvis möjligheten att problemet bara var att man satte en del av en människas tand i ett djur. Men han fann att om han gjorde samma procedur och använde sig av en fullt frisk tand som inte var rotfylld, då drabbades kaninen inte av några skadliga effekter alls. Han upptäckte också att om han först steriliserade biten från den rotfyllda tanden genom att använda en kraftfull procedur som innefattade ångvärme, då drabbades kaninen inte heller av några skadliga effekter. 

Price fann att ett stort antal kroniska degenerativa sjukdomar var kopplade till rotfyllda tänder. De vanligaste föreföll vara olika former av hjärt-kärlsjukdomar, förmodligen på grund av att toxiner från anaeroba bakterier i tänderna läckte ut och cirkulerade i hela blodomloppet. Andra kroniska tillstånd som hans forskning kopplade till rotfyllda tänder var olika former av artrit, störningar i nervsystemet och även störningar i matsmältningen. För mer detaljerad information om Prices upptäckter när det gäller rotfyllda tänders toxiska karaktär, rekommenderar jag starkt Meinigs bok, Root Canal Cover-Up

En slående beskrivning av rotfyllningar gavs av dr Hal Huggins i en föreläsning han gav för Cancer Control Society 1993. Huggins uppgav på sitt vanliga färgstarka sätt: 

… Då kommer vi in på frågan om rotfyllningar och det är den mest tragiska av alla. Finns det inte något som man kan sätta i mitten av kanalen och som är säkert? Jo, det finns det antagligen, men det är inte där problemet ligger. Problemet med en rotkanal är att den är död. Låt oss jämföra det med något. Låt oss säga att du har en brusten blindtarm, så du går till telefonkatalogen, och vem slår du upp? Låt oss se, vi har en kirurg och en djurkonservator, vem ringer du? Vill du få den förgylld? Det är allt vi gör med en död tand. Vi sätter en guldkrona på den och den ser då ut som om den har blivit förgylld. Det spelar egentligen ingen roll vad du balsamerar den döda tanden med, den är fortfarande död, och inuti den döda tanden har vi bakterier och dessa bakterier saknar syre. I frånvaro av syre dör de flesta varelser förutom bakterier. De genomgår något som kallas pleomorf förändring – likt en mutation. De lär sig leva i frånvaro av syre och producerar nu organiska sulfider, några av de starkaste toxinerna, bortsett från de radioaktiva, på planeten. 

Huggins fortsatte i denna föreläsning med att säga att de organiska sulfiderna, även kallade tioetrar, verkligen tar sig in i kroppens blodomlopp, och han pekade ut ett samband mellan ökningen av hjärtinfarktfrekvens i USA sedan början av 1900-talet och motsvarande ökning i förfarandet med rotfyllningar. Det här skulle överensstämma med vad Price fann i sin forskning, vilket var att den dominerande skada som orsakas av rotfyllningar på det kardiovaskulära systemet i kroppen, eftersom det sätt som toxinerna färdas på är via blodomloppet. 

Det huvudsakliga problemet under åren med att acceptera riskerna med rotfyllningar har uttryckts i en debatt om teorin om ”fokal infektion”. Det här problemet är den teoretiska uppfattningen att en infektion som är fokuserad i en del av kroppen kan ha en skadlig effekt på en annan avlägsen del av kroppen. Även om denna debatt fortsätter, finns det i USA i dag en del transplantationskirurger som kräver att rotfyllda tänder ska dras ut innan de utför en organtransplantation på en patient. Detta beror på att dessa kirurger anser att det finns en risk att fokala infektioner i tänderna kan påverka det nya organet. 

Läkaren Josef Issels från Tyskland, en världsberömd cancerspecialist, tog riskerna med rotfyllda tänder på största allvar. Dr Issels var troligen den förste läkaren som krävde av alla sina cancerpatienter, som en del av sitt normala cancerbehandlingsprotokoll, att de skulle dra ut sina döda tänder. Under en period på 40 år, då Issels arbetade med fler än 16 000 cancerpatienter, hade han den högsta totala remissionsfrekvensen för patienter med obotlig cancer i sena stadier än någon annan cancerläkare. Han fann också att en undersökning av hans cancerpatienter visade att över 90 procent av dem hade mellan två och tio döda tänder i munnen när de först kom till hans klinik för behandling. 

I sin välskrivna och djupgående bok, Cancer – A Second Opinion, berättar dr Issels om sin forskning i rotfyllningar. I kapitel 8, som har titeln ”Focus on Foci”, visar Issels att han upptäckte att döda tänder som lämnas kvar i munnen kan bli till toxinfabriker, och att de verkligen producerar organiska sulfider. Dessutom presenterar han mycket övertygande bevis för att organiska sulfider har alla de kvalifikationer som ett ämne behöver för att ha förmågan att orsaka spontan cancer hos människor. 

Dr Issels författarskap är mycket tekniskt och han använder en medicinsk terminologi som ofta är svår för en lekman att förstå. Men ett enkelt experiment som han rapporterar om är mycket tydligt och imponerande. Issels upptäckte att han kunde använda ett instrument som är känsligt för infraröd strålning för att mäta nivån av denna strålning överallt på en människas kropp. På så sätt fann han att den infraröda strålningen från det yttre hudlagret bredvid en rotfylld tand var något förhöjd jämfört med området runt friska tänder. Han kunde också övervaka den infraröda strålningen från området runt en cancertumör. 

Vad dr Issels fann var att när en död tand hos en cancerpatient behandlades (uppenbarligen genom att dras ut), minskade samtidigt både den motsvarande infraröda strålningen från detta område i munnen och den infraröda strålningen från personens tumörområde. Han visade därmed på ett definitivt inbördes samband mellan den döda tanden och cancern. 

Ännu ett möjligt samband mellan rotfyllda tänder och cancer har att göra med en annan mekanism än toxiner. Denna mekanism innefattar akupunkturmeridianer. Även om mycket lite forskning har gjorts inom detta område, har en alternativ cancerläkare, dr John Diamond från Reno, Nevada, sagt: ”Jag har ett antal patienter med bröstcancer som alla hade rotfyllningar i den tand som står i samband med bröstområdet på den associerade energimeridianen.” Detta är verkligen något att tänka på för alla med någon typ av cancer. 

Naturligtvis känner vi alla människor som har rotfyllda tänder i munnen och verkar vara friska. Det här verkar trassla till saker och ting. En alternativläkare klargjorde den här frågan på följande sätt: ”Rotfyllningar är som inteckningslån. Så länge du tjänar tillräckligt med pengar för att kunna göra inbetalningarna varje månad är allt bra. Men när du inte kan göra inbetalningen, då får du stora problem!” Med andra ord är det styrkan hos immunsystemet och kroppen i övrigt som avgör huruvida en rotfylld tand kommer att ge tydliga hälsoproblem hos en enskild människa. Detta skulle också kunna tillämpas på effekterna av andra faktorer som varierar mycket från person till person, kommer effekterna av dessa förfaranden inom tandvården med nödvändighet också att variera från person till person. 

Precis som med amalgamsaneringen är det av yttersta vikt att du får dina rotfyllda tänder borttagna på ett säkert sätt. Om din tandläkare eller tandkirurg inte fullt ut förstår problemen med toxicitet, kan det finnas en risk att den toxiska infektionen fortfarande finns kvar i den omgivande tandhålan efter att den döda tanden dragits bort. Återigen: att söka upp en kompetent holistisk tandläkare som vet hur man drar ut rofyllda tänder är en god idé. På sidorna 193-194 i sin bok, Root Canal Cover-Up, beskriver dr Meinig i detalj hur en rotfylld tand bör tas bort för att säkerställa att ingen infektion finns kvar, och det kan vara en god idé att se till att din tandläkare eller oralkirurg är bekant med dessa instruktioner i Meinigs bok. 

Även om det är ett vanligt förfarande av specialister inom rotbehandling att lämna kvar det paradontala ligamentet (som fäster tanden till benet) när en tand dras ut, anser både dr Meinig och dr Hal Huggins att det är troligt att infektionen i rotkanalen också har smittat detta ligament. Båda rekommenderar ett fullständigt avlägsnande av detta ligament tillsammans med cirka 1 mm av det omgivande käkbenet efter tandutdragningar. Detta förfarande medför vanligtvis att all eventuell kvarvarande infektion från den rotfyllda tanden blir avlägsnad. 

Ett sista varningens ord är befogat. Vissa alternativa cancerspecialister menar att personer som befinner sig i ett försvagat tillstånd på grund av cancern, kanske inte är starka nog att få alla sina toxiska tänder behandlade på en gång. För vissa människor kan det därför vara bäst om man långsamt och över tid tar itu med de toxiska tänderna. Återigen är det en bra idé att om möjligt samråda med en kunnig alternativ cancerspecialist.”
(TANYA HARTER PIERCE i boken ”Överlista din cancer”)

”Vi har flera patienter som har tillfrisknat mycket snabbare, efter att de tagit bort rotfyllningar. En patient med bröstcancer hade en långsam återhämtningsprocess. När hennes man började misstänka att dentala problem saktade ner läkningsprocessen, bad han henne uppsöka en tandläkare. Och mycket riktigt fann man en kavitation och den infekterade tanden togs bort och man rensade rent. Det som fanns kvar av tumören i hennes bröst, försvann sedan snabbt och hon återhämtade sig och förblev frisk i många år. Ett annat fall gällde en ung kvinna, gift med en idrottsman och de hoppades på att få barn men fick tre missfall på rad. En genomgående tandläkarundersökning gjordes och den visade en långt framskriden kavitation i hennes käkben. När den drabbade tanden hade dragits ut och infektionen i käkbenet var läkt, genomgick hon kort därefter tre normala graviditeter. 

En pappa skrev till oss att han blivit imponerad av en berättelse som publicerats i Gerson Institutets Gerson Healing Newsletter, gällande skador orsakade av rotfyllningar. Det fick honom att ta med sonen till tandläkaren. Sonen led av Schizofreni sen flera år tillbaka och läkemedelsbehandlingen som hans läkare ordinerat hade inte hjälpt. Tandläkaren undersökte sonens tänder och beslutade dra ut en rotfylld tand. Efter en tid så mådde sonen successivt bättre och behövde till slut inga mediciner.”
(CHARLOTTE GERSON i boken ”Läka med Gerson metoden”)

”De döda tänderna har, som hörs av namnet, inget liv mer. De regenereras inte längre och befordrar bildning av bakteriehärdar. Det underliga är, att det inte alltid medför värk. Om man låter röntga sådana tänder, finner man ofta granulom, alltså små bakteriepåsar på rotspetsarna, ja, riktiga varpåsar. Och trots detta allvarliga tillstånd känns ingen tandvärk. Dessa varhärdar är spridda härdar, som kan utlösa värk på helt andra ställen i kroppen, t.ex. huvudvärk, yrsel, illamående, en störning i det allmänna välbefinnandet, reumatisk värk, nervinflammation och en hel rad andra sjukdomar.”
(ALFRED VOGEL i boken ”Den lille doktorn”)

Läs även Insikter 10Tänderna och Tändernas inverkan vid sjukdom

Sigmund Freud

Kvinnor skulle underkasta sig
Freud ägnade stora delar av sitt vuxna liv åt att lägga fram teorier som blev väldigt populära i samtiden. Det föll emellertid aldrig honom in att hans personliga känslor och upplevelser under barndomen eventuellt var just personliga och att andra människor bar på annat tankegods. Påståenden av det slaget avvisade han som förträngning. 

Trots att han blev 1900-talets mest kända namn inom området psykologi var han inte fullt så obunden av historien som han inbillade sig. Freuds syn på könsroller var exempelvis djupt konservativ: Kvinnan skulle underkasta sig mannens vilja på det sätt som hon alltid gjort i judiska kretsar. 

När han behandlade kvinnliga patienter var målet alltid att de skulle acceptera sitt öde som hustru och mor. 

Att det var skillnad på män och kvinnor framgick allra tydligast av Freuds syn på homosexualitet. Sexuell attraktion mellan män betraktade han som en förståelig och oundviklig del av det mänskliga psyket. Lesbiska band mellan två kvinnor ansåg han emellertid vara onaturliga, eftersom mannen då förlorade sin ledarroll i världen. 

Freud fann det följaktligen nödvändigt att ingripa när dottern Anna, favoriten av hans sex barn, kom ut som lesbisk. Som ett led i behandlingen tvingades Anna ligga i timmar på faderns divan medan han hörde henne redogöra för sina erotiska fantasier. Freuds ansträngningar var dock förgäves. Dottern förblev lesbisk. 

Sex var nyckeln till allt
Trots att Freud inte ansåg “hysteri” kunde botas med en massageapparat höll han med sina kollegor om att kvinnornas problem hade med deras sexualitet att göra. Han hävdade att patienternas psykiska hälsa var kopplad till sexualdriften, som han ansåg att barn utvecklade redan under sitt första levnadsår: 

“Det tycks vara mitt öde att upptäcka det uppenbara: att barn har sexuella känslor, vilket varje amma vet, och att nattens drömmar handlar lika mycket om uppfyllelse av önskningar som dagdrömmarna gör”, skrev han till en vän. 

Sexualdrifter och medföljande psykiska problem drabbar emellertid inte bara kvinnor, insåg Freud efter hand som även män flockades i hans väntrum. Snart blev han övertygad om att alla barn upplevde denna känsla, som han kallade oidipuskomplexet, efter den grekiska mytologiska kungen Oidipus, som hade en sexuell relation med sin mor. 

Ur oidipuskomplexet växte det fram en rad olika mentala besvär efter hand som Freuds teorier tog form. Enligt honom upplevde flickor penisavund när de fann att de inte var fysiskt kapabla att ha sex med sin mor. Därefter riktade de sin sexuella uppmärksamhet mot pappan. 

Teorin om penisavund fick kritiken att formligen hagla över Freud. I synnerhet Europas feminister blev oerhört provocerade av att han med sin diagnos sjukförklarade kvinnor och därmed gjorde kvinnoförtrycket acceptabelt. 

Freud fortsatte dock oförtröttligt med sitt arbete. Många mentala besvär beror enligt Wiens mest efterfrågade läkare på att barndomens omedvetna drifter inte försvinner och ersätts av en mer mogen sexualitet.”

Fotnot: Snacka om att lägga ansvaret på oskyldiga barn och att förminska alla kvinnor…

”When I was young, I was an avid reader of Sigmund Freud. But I lost my interest in psychoanalysis when I started working with patients. I found that the concepts and theories I had been confronted with during my psychoanalytical training were an invitation to blame individuals themselves for their distress. Those theories were in fact designed to “repair” them or “put them straight.””
(ALICE MILLER i boken “From rage to courage”)

“Ursprungligen hade Freud under behandlingar som han delvis genomförde med hypnos upptäckt att alla hans patienter, manliga och kvinnliga, hade utsatts för misshandel som barn och berättade sin historia på symtomens språk (jfr S Freud 1896). Men när han 1896 för en grupp psykiatrer hade berättat om sin upptäckt märkte han att ingen av hans kolleger ville acceptera denna insikt utan han lämnades ensam med den. Den ensamheten kunde han i längden inte stå ut med. Några månader senare, år 1897, förklarade han att patienternas berättelser om sexuella övergrepp inte var annat än fantasier, som hade sitt upphov i tidiga driftsönskningar. En kort stund hade mänsklighetens sömn störts, men nu kunde den fortsätta.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)

”Galileo Galilei blev blind när han av kyrkan tvingades att mot bättre vetande förneka sanningen. Sigmund Freud förbjöd sig själv att uttala den sanning han upptäckt. Han förrådde den sedan hans far dött. När jag läser att han längre fram led av cancer i munnen, måste undergå flera operationer och till sist dog av denna sjukdom måste jag fråga mig om inte hans mun kanske till sist gjorde uppror för den sanning som Freud inte längre ville veta av.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)

”Sigmund Freud ansåg att barn har ett aktivt sexualliv, och att orsaken till att ingen hade upptäckt det före honom var de sexuella hämningarna i samhället. Men trots Freud kan det inte finnas någon sexualitet hos barn förrän sexualiteten har kommit – inte förrän puberteten nås och könskörtlarna har aktiverats. Till dess är det fråga om utforskning av områden som ger njutning och som är ”sexuella” i vuxnas ögon. Det är därför att vuxna ser sexualitet i naiva, barnsliga beröringslekar som hämningar tvingas fram och skuldkänslor uppstår.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

Läs även Psykoanalys


”Läkare har ibland en omnipotent självuppfattning. Det man inte förstår, förkastar man.”

Fotnot: ”omnipotent” = allsmäktig.

”Att Sverige har en vård i världsklass är en myt. Hälso- och sjukvården har förlorat helhetsperspektivet. Man har tappat hälsodelen. Den stora förloraren är patienten. Patienter slussas mellan olika läkare och vårdenheter och får symtombehandling. Grundorsakerna till varför patienten mår dåligt ges sällan tid att utreda.”
(MIKAEL LÖVGREN i förordet till boken ”Läk dig själv”)

“At least 95 percent of the ailments that children are prey to will heal themselves and do not require medical attention.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken “How to raise a healthy child in spite of your doctor”)

”To many doctors, our bodies are machines to be fixed, not people to be healed.”
(GERALD M. LEMOLE i boken “The healing diet”)

”Man brukar när det gäller mediciner säga att den genomsnittliga livslängden för en ny medicin är fem år, varefter den visar sig dels vara för farlig, dels overksam mot den aktuella sjukdomen.”
(OLOV LINDAHL & LARS LINDWALL i boken ”Vetenskap och beprövad erfarenhet”)

”The medical, pharmaceutical, and supplement industries figured out long ago that a nation of healthy eaters would be disastrous to their profits.”
(T. COLIN CAMPBELL i boken “Whole”)

””En gång i tiden gjorde läkemedelsbolagen reklam för mediciner för att behandla sjukdomar. Nu är det ofta tvärtom. De gör reklam för sjukdomar som ska passa deras läkemedel.” – ”Sättet att sälja läkemedel är att sälja psykisk sjukdom”.”
(MICHAEL HÅKANSSON i boken ”Gluten och mjölk del 2”)

”Mellan människan och hennes hälsa står läkaren.”

”För hundra år sedan offentliggjorde läkaren Ignaz Semmelweiss sin övertygelse att läkarna utsatte sina patienter för ökade risker genom att inte tvätta händerna före operationer och förlossningar. Kirurger kunde till och med gå direkt från obduktioner av sjuka kroppar till förlossningar, utan att ens skölja av händerna. Hur mottogs då denna nya information? Doktor Semmelweiss fördömdes och smädades obarmhärtigt av sina kolleger, som förföljde honom så långt, att han måste lämna sitt yrke. Han dog på ett mentalsjukhus, vanärad och förnedrad. Är det någon som inte vet, att kirurger idag tvättar sig före operationer?”
(HARVEY DIAMOND i boken ”Fit for life – hälsoboken”)

Skolmedicinens syn på kroppen

”Skolmedicinens underförstådda grundantagande är att människan kan liknas vid en maskin som följer den klassiska fysikens förutbestämda lagar och där de olika delarna kan repareras eller bytas ut. Enligt detta synsätt måste varje behandling, under förutsättning att den sätts in på rätt indikation, leda till ett förutsägbart resultat, liksom man i den klassiska fysiken kan förutsäga effekten av varje kraft som verkar i ett slutet system.

Den fiktion som upprätthålls i det skolmedicinska paradigmet är att allt som har med hälsa och sjukdomar är uppenbart och åtkomligt för vetenskaplig forskning, förutsägbart och lagbundet. Karakteristiskt för det skolmedicinska paradigmet är att bara vetenskaplig forskning t ex i form av kontrollerade studier anses kunna ge kunskap om olika sjukdomstillstånd och deras behandling.

Under utbildningen indoktrineras de blivande läkarna i att sjukdomar, som den skolmedicinska forskningen inte har beskrivit, helt enkelt inte finns. Patientens personliga erfarenheter av sitt tillstånd tillmäts föga betydelse. Om någon tillfrisknar från en svårartad sjukdom t ex cancer genom någon alternativ metod som fasta eller healing avfärdas detta i bästa fall som ”spontantillfrisknande” som saknar all relevans. Det finns också ledande specialister som påstår att något sådant aldrig har hänt.”

(HARALD BLOMBERG i boken “Helande liv”)

”Kroppen som vi betraktar den idag är en mänsklig uppfinning. Slå upp vilken medicinsk tidskrift som helst på måfå, och du får dig till livs en lång rad föreställningar som är helt skapade av människan. Ändå accepterar vi dem som grunden till vårt liv. En dag satte jag mig ner och skrev en lista över de trossatser som jag fick lära mig under läkarutbildningen. Det blev en lång lista med tveksamma antaganden:

Kroppen är en maskin som är sammansatt av rörliga delar, och liksom alla maskiner slits den ut med tiden.

Kroppen löper ständig risk för smitta och sjukdom – vi lever i en fientlig miljö full av bakterier och virus som bara väntar på att attackera kroppens immunförsvar.

Celler och organ är olika saker och bör studeras separat.

Slumpmässiga kemiska reaktioner avgör vad som händer och sker i kroppen.

Hjärnan skapar sinnet genom en storm av elektriska impulser i kombination med biokemiska reaktioner som kan manipuleras för att påverka sinnet.

Minnen lagras i hjärnceller, även om ingen har lyckats påvisa var eller hur detta sker.

Det finns ingen metafysisk verklighet – verkligheten handlar enbart om atomer och molekyler.

Det är våra gener som bestämmer vårt beteende. De är programmerade som mikrochips och talar om för kroppen vad den ska göra.

Allt i kroppen handlar om överlevnad, och det främsta målet är att finna en partner och föröka sig.

En gång tyckte jag att den här listan var helt övertygande. De kroppar jag undersökte och behandlade under min läkarpraktik stämde överens med det jag lärt mig. Patienterna kom till mig med utslitna delar. Jag kunde med hjälp av deras symtom sluta mig till vilka organ som var inblandade. Jag skrev ut antibiotika för att tackla bakterieinfektioner, och så vidare. Och ändå levde alla dessa människor ett liv helt utanför mottagningen – ett liv som inte hade något att göra med utslitna maskiner och där hjärtcellerna inte fungerade oberoende av levercellerna. Deras liv var fullt av mening och hopp, känslor och längtan, kärlek och lidande. Maskiner lever inte på det sättet. Inte organsamlingar heller. Det tog inte lång tid innan jag började inse att kroppen som vi såg den genom vetenskapens filter var en otillräcklig representation av helheten.

Det blev också allt tydligare att den mur som skilde medicinen från det personliga livet var lätt att rasera. Om någon blev av med jobbet eller förlorade en närstående ledde det till depression. Depressionen visade sig som en förändring i hjärnans kemi. Jag kunde behandla den med ett läkemedel, men det tog ju bara bort symtomen. Att patienten blev botad förutsatte att han eller hon fick ett nytt jobb eller gick igenom en sorgeprocess. Och båda dessa saker har en mening utöver de kemiska reaktioner som äger rum i vävnader och organ.”
(DEEPAK CHOPRA i boken ”Skapa dig själv på nytt”)

Läs även Kroppen


”Det vi kallar sjukdomar är många gånger resultat av långvariga, smygande processer inom organismen, som så småningom skapar förvirring bland dess funktioner och underminerar motståndskraften. Oftast är sådana processer en följd av felaktiga levnadsvanor och en onaturlig, obiologisk livsmiljö – ’en sjukdomsmiljö’, som vi själva har skapat.

Dagens sjukvård är i stor utsträckning inriktad på att specialisera sig på de följdsjukdomar som denna ’sjukdomsmiljö’ har gett upphov till. Behandlingen blir därför i hög grad inriktad på symtomen med ofta giftiga läkemedel eller kirurgiska ingrepp som botemedel.”

(LILLY JOHANSSON och ALF SPÅNGBERG i boken ”Lev rätt, ät rätt, bli frisk del 1”)

”In today’s worlds, “health care” is really “crisis care.” Symptoms may be eased, but unless the cause of the problem is resolved, symptoms of some sort will crop up again. You can be assured that if you “fix” the body so that one set of symptoms can’t return – like taking out the gallbladder to relieve the agony of gallbladder “attacks” – other symptoms will appear somewhere else. Doctoring and fixing go only so far. You’ll keep generating symptoms until you do something about the cause that made the symptoms necessary in the first place. When the cause is eliminated or corrected, symptoms are unnecessary. When symptoms become unnecessary, the body can heal itself.”
(TED MORTER i boken “Dynamic health”)

”Den nuvarande skolmedicinen har påtagit sig den huvudsakliga uppgiften att söka bot och undanskaffa endast sjukdomssymtomen, utan att röra vid själva de sjukdomsalstrande händelseförloppen i den civiliserade människans liv, varpå dessa sjukdomssymtom endast utgöra den iakttagbara ändpunkten, d.v.s. utan att röra vid den civiliserade människans livsföring. Sålunda kommer det sig till exempel att skolmedicinen låter den civiliserade människan lida av huvudvärk otaliga gånger om året och varje gång söka undanskaffa huvudvärkssymtomen med tillhjälp av aspirin eller andra kemiska medel, utan att röra vid de faktorer i hennes kost och levnadssätt, från vilka huvudvärken oavbrutet framspringer på nytt. Likaså är det med gallstenar! Man öppnar människan, syr ihop henne igen och låter henne genast återgå till precis samma levnadssätt och kostvanor, som ge upphov till samma hela människokroppen förgiftande förstoppning och tillåter henne i övrigt att ordna sin dag på ett sådant sätt, att alla dessa faktorer tillsammans måste framkalla en ny samling av gallstenar. Det värsta är emellertid våra förkylningssjukdomar, som bryta ned människokroppens motståndskraft mot infektioner och bilda ingångsporten till de flesta av våra kroniska sjukdomar. Inför dessa sjukdomar, liksom inför så gott som alla våra småkrämpor, står hela världens läkarkår fullständigt maktlös. Och dock försvinna alla förkylningssjukdomar fullständigt ur människans liv, så snart hon ändrar den falska livsföring, som utgör dessa sjukdomars upphov, vilket jag utförligen beskrivit i mitt stora arbete ”Våra förkylningssjukdomar”. Ja, en fullständig naturlig immunitet gentemot allt vad infektionssjukdomar heter är numera inom vars och ens räckhåll, som är villig lägga om sin kost och livsföring på ett sådant sätt, att han ur dem utmönstrar alla de faktorer, som tillsammans underminera människans av naturen givna fullständiga immunitet mot alla bacillinvasioner. 

I sin ovetskap om hur människans livsföring skall ordnas, och i sin blindhet inför allt det, som på ett naturligt sätt bygger upp hälsa och samtidigt förebygger sjukdomar, griper den skolmedicinskt fostrade och tränade läkarkåren till sina hejdlösa vaccineringar och seruminsprutningar, för att därmed söka skydda den civiliserade människan från infektionerna – utan att röra vid de faktorer i hennes liv, som bryter ned hennes naturliga motståndskraft. Och när sjukdomen sedan, trots alla försiktighetsmått, bryter ut, söker samma läkarkår att med tillhjälp av allehanda dubiösa mediciner, om vilkas totalverkan på människokroppen den svävar i fullständig okunnighet, döda inkräktarna i människokroppen, utan att ta den skada med i räkningen, som dessa starka gifter alltid och undantagslöst åstadkomma i andra hänseenden och på andra organ. 

Som ett belägg för att denna framställning är riktig, kan anföras att en skolmedicinskt utbildad läkare aldrig frågar efter hur patienten lever, vad han äter och dricker, vilka njutningsmedel han använder, hur han sköter sin kropp, hur han klär sig, hur han motionerar, om han sover för öppna fönster, hur han vårdar sin hud som det organ, vilket framför allt skall skydda honom mot förkylningar, m.m. Med andra ord: hur patienten indelar sin dag och hur han tillbringar sin tid från morgon till kväll och kväll till morgon. Just det område i människans liv, varifrån alla sjukdomar framspringa, angår således ej alls den skolmedicinska läkaren. – Vad ännu värre är: om alla dessa faktorer på detta område, som slutgiltigt bestämma hälsa och sjukdom, liv och död, svävar den skolmedicinskt utbildade läkaren i fullständig okunnighet. Därom veta dessa höga herrar, som kalla sig medicine professorer och som äro de medicine studerandes lärare, så gott som ingenting. Deras eget och deras alumners levnadssätt bevisar detta, ity att de allesammans äro precis lika sjuka som sina patienter. Det är en känd sak, att de engelska läkarna som yrkesgrupp har den högsta dödsprocenten i magsjukdomar av alla yrkesgrupper i England. Hur skola de då kunna bota de andra yrkesgrupperna från sjukdomar, i vilka de själva dö som flugor. 

Sunt förnuft säger, att den yrkesgrupp, som själv är minst lika behäftad med sjukdomar som sina egna patienter, omöjligt slutgiltigt kan befria dessa från de sjukdomar, som den själv lider av. Allt vad en sålunda fostrad och tränad läkarkår kan åstadkomma, är att endast tillfälligt, med hjälp av konstgrepp, som aldrig nå fram till själva sjukdomarnas orsaker, nämligen de händelseförlopp i den civiliserade människans liv, som framkallar sjukdomsprocesserna, söka undanskaffa dessa processers ytliga yttringssätt, symtom eller ändresultat, men aldrig processerna själva. 

Detta kan förliknas vid att söka befria en trädgård från ogräs, endast genom att skära av det, som synes ovan jord, men lämna det som är under jordytan, d.v.s. ogräsets rötter orörda att fritt få alstra nytt ogräs i all oändlighet. Ty från det, som finns kvar, d.v.s. från rötterna springer ju ogräset ständigt fram på nytt. Precis på samma sätt förfar skolmedicinen med sjukdomssymtomen, som ständigt ånyo springa fram från de underliggande sjukdomsprocesserna.”
(ARE WAERLAND i boken ”Nyckeln till hälsa”)

Man botar aldrig en sjukdom, utan man botar en sjuk kropp. Som en ovillkorlig följd av den moderna skolmedicinens livsfrämmande inställning till problemet HÄLSA OCH SJUKDOM söker den skolmedicinskt utbildade läkaren att bota sjukdomarna en och en och var för sig, som om dessa vore lika fristående och isolerade från varandra och från människokroppens andra organ samt oberoende av människokroppen själv, betraktad som en helhet, som de olika plantorna och djuren i naturen äro isolerade från och oberoende av varandra. M.a.o., man har bokstavligen överfört zoologiens och botanikens artindelning på sjukdomarna. 

Människokroppen utgör en organisk helhet, där varje minsta del är oupplösligen bunden vid alla andra delar och står i ett intimt sammanhang och beroende av dem alla. Därför kan man om dem säga: ”lider en del, så lider alla”, och sjuknar en del, så beror det ej på att denna del är sjuk för sig, utan att hela den mänskliga organismen är sjuk eller på ett eller annat sätt råkat ur funktion. 

Blodet genomströmmar hela den mänskliga organismen minst 2 000 gånger i dygnet och bildar tillsammans med lymfan och kroppens andra vätskor det medium, i vilket kroppens 33 biljoner celler leva. Genom nervsystemet och blodet bindas alla kroppens olika organ och minsta enheter samman till en utomordentligt fint justerad, enhetlig cellstat, där allt under normala förhållanden samarbetar i den mest perfekta harmoni. Varje rubbning och störning av en enda del drabbar icke blott denna del utan påverkar hela organismen. Värken i en tand eller den reumatiska värken i en enda del, kan sätta hela organismen ur funktion. 

Ur denna människokroppens organiska enhetlighet i sin fulländade harmoni framspringer den fullkomliga hälsan som ett givet resultat av ett perfekt, friktionsfritt samarbete mellan den mänskliga organismens alla olika delar, medan sjukdomen i alla dess former manifesterar sig som en rubbning och störning av denna harmoni. Därför kan sjukdomen ej heller undanskaffas på annat sätt, än genom återställandet av denna harmoni. Alla de sjukdomar, som en läkarhandbok upptar, utgöra därför intet annat än utvändigt iakttagbara yttringar av rubbningar i kroppens normala sätt att fungera, och kunna därför i sina begynnelsestadier rubriceras som ”funktionella sjukdomar”. Exempel härpå ha vi i högt blodtryck, huvudvärk, snuva, heshet, omotiverad trötthet, illamående, diarréer, förstoppning, belagd tunga, dålig andedräkt, illaluktande fotsvett, sura uppstötningar, halsbränna, värk i lederna, för mycket och för litet saltsyra, sömnlöshet, nervositet, förkylningar, väderspänning, mag- och tarmkatarrer, olustkänslor, dåligt humör, pessimism, livsleda, självmordstankar m.m. Tillåtas de funktionella sjukdomarna att ostört få fortgå en längre tid och ständigt upprepa sig, övergå de till slut att bli kroniska och förorsaka då organiska förändringar av olika slag. 

Då människokroppen sålunda bildar en harmonisk helhet, är det klart att man genom att inrikta hela sitt intresse på undanskaffandet av de faktorer i människans livsföring, som stört och rubbat denna helhet, slutgiltigt kan befria den från dess sjukdomar. Dessa växa upp ur en sjuk kropp som svampar ur jorden i fukten och höstmörkret. Lika litet som man kan utrota kärrväxter utan att dika och torrlägga kärret, lika litet kan man utrota sjukdomar utan att återställa kroppens friktionsfria, d.v.s. störnings- och rubbningsfria arbetssätt. Detta sker bokstavligen därigenom att man ”dränerar”, d.v.s. avgiftar kroppen i det att man för det första med alla tillgängliga medel stimulerar kroppens avgiftningsorgan att fungera på det sätt, som naturen avsett, och för det andra från människans levnadsvanor avlägsnar allt som bryter ned och förgiftar kroppen, samt för det tredje inför i hennes livsföring alla de livsfaktorer, som bygga upp och vidmakthålla hälsa. 

Må vi aldrig glömma, att när människan är sjuk, så är det alltid hela kroppen som är sjuk, och att man aldrig botar en sjukdom, var den än sitter, utan att först ha botat den sjuka kroppen.”
(ARE WAERLAND i boken ”Nyckeln till hälsa”)

”I sökandet efter sjukdomarnas orsaker har hela den civiliserade mänskligheten med sin läkarkår i spetsen gått fullständigt vilse. Man har börjat i galen ände genom att från sjukdomssymtomen söka komma åt sjukdomsorsakerna. Sjukdomssymtomen äro ju blott ändresultaten på smygande, ”underjordiska” sjukdomsprocesser, som ofta försiggår i åratal och årtionden i det fördolda, innan de blivit iakttagbara. Därför är det omöjligt att kunna finna vägen tillbaka till de orsaker, som givit upphov till dessa processer, av det enkla skälet, att dessa processers egentliga orsaker aldrig ligga i kroppen, där skolmedicinen huvudsakligen söker dem, utan i stället utanför kroppen i dess livsmiljö. Det är således icke till det medicinska laboratoriet, som vi skola gå, för att finna lösningen på sjukdomarnas gåta, utan det är till biologien som läran om livet och den livsmiljö, varifrån människan framsprungit.”
(ARE WAERLAND i boken ”Nyckeln till hälsa”)

”The allopathic medical philosophy taught at most medical schools, and practiced by the majority of medical doctors, relies on the concept of identifying diseases or symptoms, and then prescribing drugs to manage or combat those conditions. It is a system that considers the disease or symptom to be the actual problem, as opposed to addressing the underlying causes that produced the disease or symptom in the first place. A wide variety of tests, procedures and equipment specially designed to identify diseases and symptoms have been developed, which on one level is great, because these tests could be used to help figure out underlying causes. Yet, on another level they are very limiting, since they are rarely used for such purposes. Typically, once a diagnosis is determined, the tests are plunked into the patient’s file as conclusive evidence of his or her condition. 

This model considers bacteria, viruses, fungi, molds and other foreign invaders to be some of the main causes of our illnesses; therefore, antibiotics, and/or drugs are prescribed to fight them. In fact, the standard treatment procedure is often the use of drugs to “manage” or “fight,” or in many cases to resort to surgery to cut out the problem. Unfortunately, drugs often harm the body with what we term side effects. Words and names are powerful concepts in our consciousness. The language of modern allopathic medicine is filled with images of war: the war on cancer, for example. Verbs like control, combat, fight and irradiate cannot strife. Invaders must be conquered. 

Yet when it comes to drugs, language is more euphemistic. If we said that the drugs are poisoning us rather than giving us side effects, we might not be so apt to use them on a long-term basis. For example, look through any mainstream magazine, find an ad for a popular drug, and then flip the page to read the extensive list of side effects – that’s what happens when the body is poisoned over time with drugs. 

Since the allopathic medical model (notice I said “model,” and not “doctor”) isn’t concerned with getting to the root causes of symptoms and diseases (e.g. the cause of the symptom), it is a highly profitable venture due to repeat clients. The long-term use of drugs ensures that people never quite get better, and slowly deteriorate due to poor immune function and the side effects of the drugs. As time goes by, more problem are “discovered,” so more drugs are prescribed. At some point the conditions can become so severe that the only option available is surgery, which provides more financial windfall. This well-tuned, multi-billion dollar industry is comprised of medical doctors, technicians, hospitals, pharmaceutical empires, government agencies like the FDA, and private organizations such as The American Medical Association, American Dental Association, American Cancer Society, etc. This entire interlocking disease management system is designed to provide repeat customers for a very long time – the longer and the more sick we are, the more money to make – a perfect business model! 

Medical doctors are trained to believe that the system of medicine they are taught is the only valid one (developed by the AMA and its universities), and that natural medicine is more or less just quackery. The Federal Drug Administration (FDA) supports this disease/symptom management industry and works to legally banish, suppress, slander or harass those who use successful natural treatments (particularly cancer cures). They imprison doctors who perform them, because such treatments and cures undermine the finances of the allopathic medical conglomerate. Prevention is barely in their vocabulary. 

To review, the allopathic medical model of diagnosing and treating most chronic conditions relies on procedures and techniques that usually don’t address the core issues of why the disease or symptom appeared in the first place. It uses synthetic drugs and surgery to conquer and control the situation – this is called disease/symptom management. For acute care, where trauma is involved (such as with a car accident), temporary management of bodily systems is helpful and can even be required for the body to be stabilized (although using natural remedies would also be beneficial). However, long-term use of drugs for chronic diseases (heart disease, cancer, high blood pressure, asthma, etc.) only manages symptoms, doesn’t address the root cause(s) and usually toxifies the body. The toxic effects of medical drugs kill over 100,000 people a year. Natural therapies are very safe in comparison, are often more effective, and can even help cure the underlying problem.”
(LARRY COOK i boken “The beginner’s guide to natural living”)

When you’re talking about the kind of sudden, traumatic injury that sends you to the ER, reactivity makes sense. We don’t go around giving people preventive casts on their legs or braces around their necks just in case they crash their motorcycle sometime in the future. But the entire system is as reactive as the ER, if you think about it. “Medicine” is practiced on people when they are uncomfortable, when they have just been diagnosed with an ailment or disease. As patients, we’re trained and incentivized to avoid the doctor unless we have a presenting problem. 

As I said, this makes sense in the case of traumatic injuries that occur suddenly and unexpectedly. You can’t address something that hasn’t yet happened. But medicine in the United States is almost entirely reactive. The medical profession treats all manner of diseases and disease progressions as if they are also sprung on us without notice. As if one day you’re fine, and the next you’ve got cancer. Or one day your arteries are perfect, and the next you’re in the operating room receiving a triple bypass. 

We know this is crazy. By the time a biological process has progressed to the point of clinical symptoms, it’s already been in the works for weeks, months, or, commonly, years. Yet the medical profession, through its reductionist guidelines and co-pays and ten-minute doctor visits, discourages patients from optimizing their health prior to full-blown disease. “Wait until you’re really sick,” could be the motto of doctors and hospitals in the current system. “We can do nothing for you until your symptoms surpass the subclinical and reveal themselves in pain, loss of function, or a particularly worrisome test result. Until then, keep calm and keep eating the Standard American Diet.” 

Treating Symptoms, Not Underlying Causes
In the ER, it makes sense to first remove the steering wheel from the car crash victim’s chest and set any broken ribs. Now’s not the time to deal with the texting while driving, or drinking, or poor exit ramp design that was the root cause of the accident. That can wait until the victim’s body has been stabilized. Similarly, when someone enters a hospital suffering from a heart attack, stroke, or diabetic coma, the first order of business is to ameliorate the most serious symptoms so the patient can survive the night. 

But medicine stops at symptoms. With rare exceptions, we do not treat the causes of disease; we treat its effects. And we convince ourselves that those individual effects are themselves causes. Got hypertension? We better lower your blood pressure with an antihypertensive drug, because high blood pressure causes heart disease. We’re not interested in why your blood pressure is high to begin with. Got cancer? Let’s irradiate and chemo-poison the tumor. We don’t care that the tumor may have been caused by a diet too rich in animal products. (As we saw in chapters eight and nine, the reductionist genetics movement wants us to believe there’s nothing that could have been done – that cancer is inevitable because it’s in our genes.) Had a heart attack? Let’s put stents in your arteries so the blood can flow more freely in the future. The root cause of the blocked artery doesn’t matter. The practice of medicine focuses almost exclusively on treating symptoms as the whole of the problem. 

Can you see how crazy and counterproductive this is? By focusing on the symptoms, we steadfastly ignore the actual root causes, making it exceedingly likely that the symptoms will recur with a vengeance. If your lawn turns brown because you forgot to water it, you wouldn’t paint it green and think you’d solve the problem, would you? But too often that’s how the medical establishment thinks. 

Prescribing Specific and Reductionist Treatments That Make Things Worse
Clearly, a coat of green paint on your lawn won’t solve the problem of not enough water to the grass’s roots. But depending on the paint, that “solution” could also make things much worse. Standard paint contains formaldehyde, volatile organic compounds (VOCs), mercury, cadmium, lead, and benzene. These chemicals can kill the earthworms and bacteria that contribute to healthy soil. The VOCs can produce gas that harms the birds that eat bugs. So you see, treating the symptoms of the brown lawn by addressing just that symptom – brownness – in isolation from its wholistic environment not only doesn’t solve the problem, it makes it much worse. 

As we’ve seen, Western medicine actually prefers treatments that are specific to particular ailments. The more targeted and less general the positive effects of a drug, the more highly regarded it is. Drugs are often chemically designed to act on specific events that lie in the pathway of disease development, perhaps involving a key enzyme, hormone, gene, or gene product. (Chemotherapy drugs are spectacular examples of this kind of super-narrow targeting; they are very specifically engineered to disrupt a very specific step on the pathway to disease formation, as if all other contributing steps do not matter.) This practice of trying to be precise and specific is usually considered a hallmark of good science. But as you know if you’ve ever looked at the back page of a magazine ad for a new drug, this precision and specificity comes with lots of very unpleasant and often potentially life-threatening side effects. Just like the toxic green paint, the drugs that target specific nodes in the disease process tend to wreak havoc on other parts of the human body.”
(T. COLIN CAMPBELL i boken “Whole”)

Läs även Orsak & Verkan

The cancer minefield

During the late 1980s, I accepted an invitation to give a Grand Rounds lecture to the McGill Faculty of Medicine in Montreal, the top-ranked medical education program in Canada. Because it was before the publication of the results of our nationwide study in China (the one I discuss in depth in The China Study), I spoke only of the potential relationship between cancer and imbalanced nutrition, based on our own findings on protein, along with a few observations of other research groups. I showed in some detail the remarkable results that we were getting on cancer reversal when dietary protein was decreased. I went on to speculate about someday using a nutritional strategy to treat cancer in humans. I could say no more than that, because at that time, I did not know what specific strategy might be used. 

Later that evening, I was taken to dinner by the chairs of the Big Three departments involved in cancer treatment: surgery, chemotherapy, and radiotherapy. During our conversation, Surgery Chair asked me what I meant by my remark on the possibility of nutrition affecting cancer development after patients had learned of their cancer. I pointed out that we had enough preliminary evidence to justify the testing of this hypothesis. We had a lot more evidence than is generally available for risky commercial treatments, such as new forms of chemotherapy and radiotherapy. Really, it was no comparison. Potential upside of nutritional therapy: turning off cancer development completely. Likelihood based on experimental data: very high. Potential downside of nutritional therapy from a health perspective: none. We all know about the side effects of chemo and radiation, as well as their far-from-stellar success rates. Surely it made sense to give nutrition a try? 

Surgery Chair quickly responded to say that he would never allow any of his patients to try a nutritional approach as a substitute for the surgery that he knew well. He went on to give as an example: the superior ability of surgery to treat breast cancer. But Chemotherapy Chair took issue with Surgery Chair’s opinion, saying that chemotherapy was more effective than surgery. While Surgery Chair on my left was contesting Chemotherapy Chair on my right, Radiotherapy Chair, sitting across the table from me, found fault with the opinions of both of his colleagues. On the case under discussion, he insisted, radiotherapy could offer the best treatment. I was in no position to know who might have the better argument and merely listened. Looking back, it was really quite funny, except when you consider all the death and suffering these attitudes have caused. 

At the time, I took note of three interesting things. First, these medical luminaries could not agree on which treatment – surgery, chemotherapy, or radiotherapy – was best for treating breast cancer. Second, they had no tolerance for nutritional therapy, because according to them, and me at that time, it hadn’t yet been shown to be effective for humans. Third and far more important, they clearly had no interest even in discussing ways in which research might be conducted to explore the possibility of using nutrition as a means of treatment. Now, more than twenty years later, the discussion remains the same. It was clear that there was a serious disconnect between these gentlemen and me as to what the emerging evidence of nutrition on cancer was showing. The majority of oncologists still worship one of the three “traditional” treatments and have no patience for or understanding of nutritional treatment options. 

I since have presented two recent talks, one to an audience of cancer researchers and specialists in Chicago sponsored by two highly reputable medical schools, and the other to a U.S. National Cancer Institute venue in Sacramento, California, in which I recalled this twenty-year-old story. I did so simply to make that point that while the clock is still ticking, the conversation is barely shifting. If it isn’t a new surgery, chemo cocktail, or radiation protocol, the cancer industry isn’t buying.”
(T. COLIN CAMPBELL i boken “Whole”)

Läs även Cancer, Cancer cures condemned, Cancerstatistik och Kinastudien


”Det finns inga som helst bevis för vacciners förmåga att förebygga några sjukdomar. Tvärtom finns en stor mängd bevis för att de vållar allvarliga biverkningar.”

“The suppression of children’s diseases through unnatural immunization programs can put the children at high risk for eventually developing cancer. Chickenpox, measles, and other natural self-immunization programs (wrongly called “childhood diseases”) help endow a child’s immune system with the ability to counteract potential disease-causing agents more efficiently and without having to go through a major toxicity crisis. 

With more than 550,000 annual cancer deaths in the United States alone, the justification for mandatory immunization programs in this country is highly questionable. The standard approach to establishing immunity, which is unproved and unscientific, may undermine and override the body’s own far superior programs of self-immunization. The body gains natural immunity through exposure to pathogens and, occasionally, a healing crisis, which naturally eliminates cancer-producing toxins. Vaccines, on the other hand, suppress natural immunity and replace it with artificial, fake immunity. 

By design, all vaccines depress immune functions. The cocktail of toxic chemicals and metals, the viruses, and the foreign DNA/RNA from animal tissues in the vaccines impair the immune system. Many of the vaccines contain neurotoxins and actual carcinogens. This is what is being pumped into a healthy body: aluminum, thirmesol, formaldehyde, carbolic acid (phenol), the antibiotics neomycin, streptomycin and a variety of other drugs, the solvent acetone, glycerin (which can cause death), sodium hydroxide, sorbitol, hydrolyzed gelatin, benzethonium chloride, methylparaben and other chemicals known or suspected of causing cancer. (Conscious Rasta Report vol. 3, no. 9: Epidemic.) 

The vaccines especially reduce polymorphonuclear neutrophils (PMNs), lymphocyte viability, neutrophil hypersegmentation, and white cell count – all essential factors for maintaining a normal healthy immune system and thus keeping track of daily cell mutations. It is insane to trade a complete immune system depression with a state of temporary, incomplete immunity against one or several diseases, usually innocuous childhood diseases. 

Vaccines also rob the body of vital immune-enhancing nutrients, like vitamin C, A and zinc, which are essential to build or have a strong immune system. The poisons contained in vaccines don’t allow a young child to develop a healthy immune system, which makes it susceptible to many illnesses in the future. So are there safe vaccines? 

“The only safe vaccine is the one that is never used.” ~ James Shannon, Former National Institutes of Health (NIH) Director. Children are the most vulnerable because their immune systems are practically defenseless against the poisons in the vaccines. They have a lot against them since their mothers are not passing on immunity to them in the breast milk (because they were vaccinated and no longer make antibodies). Children die a rate eight times faster than normal after a DPT shot. James R Shannon of NIH understood this when he said “No vaccination can be proven safe before it is given to children.” 

“I haven’t got a flu shot and I don’t intend to.” ~ George W. Bush, 2004 Presidential Candidate and President. Does Mr. Bush know more than the rest of us? 

Researchers at the University of Chicago Medical Center say that 98 million Americans who took polio shots in the 1950s and 1960s may get a deadly brain cancer from the inoculations. 

Whether manufactured vaccines directly or indirectly cause cancer is irrelevant. It is important to know, however, that conventional immunization programs can prevent the body from developing a potentially life-saving healing crisis. All these different vaccines administered to millions of children and adults every year profoundly affect the body’s ability to heal itself. The injected vaccines contain large protein molecules that clog up the lymphatic vessels and lymph nodes, and cause metabolic waste products and turned-over, dead cells to become trapped in the tissue fluids. The same effect undermines the effectiveness of immune cells circulating in the lymph. 

For detailed information about what vaccines can do to the human body and the health of the population, check out my free published articles “Vaccination Programs under Scrutiny,” parts 1-3,
(ANDREAS MORITZ i boken ”Cancer is not a disease”)

”Det vanliga förfarandet att administrera vacciner till barn är möjligen en av de sorgligaste realiteterna i dag och kan innebära att cancerframkallande ämnen förs in i miljontals barn och bidrar till barncancer. Denna fråga är också mycket kontroversiell, men vissa forskare har fått fram information som är mycket alarmerande. 

Ett föräldrapar vars tvåårige son blev diagnostiserad med den vanligaste typen av hjärncancer hos barn – medulloblastom – gjorde sina egna informella efterforskningar, som de publicerade på Internet på adressen Dessa föräldrar gick igenom alla helvetes kval när deras lille son fick diagnosen och fick genomlida två hjärnoperationer och sedan kemoterapi. Efter att deras lille pojke Alexander hade dött, försökte dessa föräldrar ta reda på vad anledningen kunde vara till att han fick cancer. Han hade varit ett energiskt barn och ingen i hans familj, om man går tillbaka tre generationer på båda föräldrarnas sidor, hade någonsin utvecklat cancer. 

Alexanders föräldrar tog reda på hur lång tid det i allmänhet tar för medulloblastom-tumörer att växa, och tittade sedan på vad som hade hänt under månaderna strax före den perioden. Utifrån sin sons läkarjournaler, upptäckte Alexanders föräldrar att strax innan denna tumör sannolikt hade börjat växa hade Alexander fått många barnvaccinationer. Därefter undersökte hans föräldrar det tillgängliga forskningsmaterial som fanns om dessa vacciner, särskilt om dtp-, ipv-, opv- och hepatit B-vacciner. Vad de fick reda på var fruktansvärt. 

Här är några av de fakta, vilka är hämtade från, som Alexanders föräldrar upptäckte: 

– Vaccinationer kan direkt eller indirekt orsaka cancer på sex olika sätt. 

– Den konventionella medicinen vet egentligen inte om vacciner är cancerframkallande eller inte, eftersom inga officiella studier någonsin har gjorts om detta. I själva verket, enligt Alexanders föräldrar, ”har inget av de vacciner som injiceras i barn någonsin testats för sin cancerogena (cancerframkallande), mutagena (mutationsframkallande), eller teratogena (missbildningsframkallande) potential”. 

– De flesta vacciner innehåller cancerframkallande kemikalier, vanligen i form av kvicksilverföreningar, aluminium och/eller formaldehyd. Om en förälder påträffades med att injicera något av dessa ämnen i ett barn, skulle han eller hon åtalas för barnövergrepp. Trots det finns dessa starkt cancerframkallande ämnen i de flesta barnvacciner. 

– Vacciner innehåller ibland virus, eller bakterier som innehåller virus, och vissa virus har satts i samband med vissa cancerformer. Dessutom kan vaccinationer för en typ av virus innehålla oväntade virus som kan komma från de djur som används för att tillverka vaccinet. Till exempel visade det sig att det poliovaccin som injicerades i miljontals barn på 1950- och 1960-talet oväntat innehöll ett virus från de apnjurceller som användes för att odla poliovaccinet. Detta apvirus, som kallas sv40, befanns definitivt orsaka cancer. Faktum är att i studier med unga hamstrar som injicerades med sv40, utvecklade 80 procent av dem hjärncancer! När detta upptäcktes bytte poliovaccintillverkaren till en annan art apor för att undvika sv40-viruset, men under tiden hade miljontals unga människor redan blivit injicerade med det. År 1995 uppgav författarna till en studie om mänskliga hjärntumörer, vilka publicerade sina resultat i Journal of National Cancer Institute, att: ”…vi hittade dna-sekvenser från sv40 i fem av sex choroid plexus-papillom [godartad tumör i plexus choroideus, en kärlrik vävnad i hjärnans hålrum], åtta av elva ependymom [tumör i centrala nervsystemet], tre av sju astrocytom [den vanligaste formen av hjärntumör]… Ingen av de tretton normala hjärnvävnaderna var positiva vad gäller sv40-dna.” 

Möjligheten att många barn kan komma att utveckla cancer till följd av vacciner som ges till dem för att undvika sjukdomar som är mindre riskfyllda än cancer är helt enkelt skrämmande och är en fråga som akut behöver vara mer utbredd i allmänhetens medvetande.”
(TANYA HARTER PIERCE i boken ”Överlista din cancer”)

”Om vi nu förstår att barnen är läkemedelsbolagens stora målgrupp, borde vi då inte vara lite mer försiktiga när vi gör valet för dem gällande vaccinationer och allsköns läkemedel?”
(MICHAEL HÅKANSSON i boken ”Gluten och mjölk”)

”Jag vill bidra med några punkter att fundera på inför massvaccinationen av svenskar from 12 oktober, 2009. 

1. Jag har varit i kontakt med en person som arbetar för Crusell SBL (den ledande vaccindistributören i Sverige). Personen kommer inte själv att vaccinera sig för denne vet att vaccinet ger “allvarliga biverkningar”. 

2. Influensan kallad svininfluensan består egentligen av genetiskt material från svininfluensa, människoinfluensa och fågelinfluensa. Det är hur enkelt som helst att verifiera det genom att studera vad som skrivits i den vanliga pressen. Många tror att genblandningen beror på att virus i naturen korsar sig med varandra. Eftersom jag läst mikrobiologi och genetik vid Stockholms universitet vet jag att det är en omöjlighet eftersom virus inte förökar sig sexuellt. Virus förökar sig genom replikation. Korsning i naturen förutsätter sexuell förökning. Då tänker de flesta: men det vet ju alla att virus muterar i naturen. Ja, men det har ingenting med korsning och förökning att göra. 

Jag har försökt förklara denna enkla grundkunskap i biologi för en SvD journalist som fortfarande inte förstår vad jag pratar om. Misstänker att de politiker som ligger bakom beslutet att köpa in 18 miljoner influensa “shots” inte heller förstår detta. 

Konsekvensen av att vi förstår att ett virus bestående av genmaterial från svin, människa och fågel är omvälvande. Det kan nämligen endast betyda en sak. Viruset är fabricerat, tillverkat av människan. 

3. Genetiker, biologer och läkare känner till detta, men de är förhindrade att uttala det öppet i media. För i samma ögonblick som de påpekar att viruset är fabricerat kan dessa förlora jobbet. Så enkelt är det. Istället försöker läkare bla i Sverige (via DN, SvD) mer inlindat ifrågasätta behovet av massvaccination. Så mitt råd är: läs mellan raderna. Dessa läkare försöker förmå människor att ifrågasätta dels behovet av vaccination, dels politikernas felaktiga beslut och dels läkemedelsbolagens vinstintressen. 

4. En ingrediens i Pandremix (svininfluensavaccinet) är thimerosal (konserveringsmedel) som innehåller kvicksilver (ethylkvicksilver). Jag fick uppgiften från Läkemedelsverket. Enligt Oxfords keminfosidor är thimerosal klassat som ett gift. 

Amalgamfonden har varnat för samma form av kvicksilver eftersom formen på kvicksilvermolekylen är av typen etylkvicksilver (nära släkt med metylkvicksilver), en molekyl som lätt tar sig in hjärna och nervsystem. Förbud mot kvicksilver i amalgam infördes i Sverige 2009-06-01. Beslutet att köpa in vaccin som innehåller thimerosal till svenska folket togs 2009-07-24. I ena stunden totalförbjuds kvicksilver i munnen och i nästa stund är det okey att spruta in en liknande form av kvicksilver i blodbanorna. Nu är det helt plötsligt inte farligt alls. 

5. Vaccinet är ej testat på människor. Stat och Landsting varken tänker eller agerar logiskt. De enda som tjänar på hela pandemicirkusen är läkemedelsbolagen som kontraktsmässigt gjort sig ansvarsfria om människor får skador av ett vaccin i en prototypmodell som inte testats på människor. Svenska läkare har gått ut via SvD och starkt ifrågasatt detta. 

6. Har du hört att svenska läkare avråder äggallergiker att ta vaccinet? Varför? Jo, för vaccinet är tillverkat mha ägg. Vad som är känt men ej debatterat i media är att vaccinet därför innehåller djur-RNA och DNA rester från produktionsledet av vaccin (äggen). Dessa gensträngar fäster an vid kroppsceller efter att de sprutats in i kroppen. Vårt immunförsvar identifierar de främmande gensträngarna och angriper. Problemet är att gensträngarna fäst an vid kroppsceller med följden av att immunförsvaret angriper kroppsceller med anfäst djur-RNA/DNA. Slutresultatet är autoimmuna sjukdomar av typen MS, ALS (en neurodegenerativ nervsjukdom), fibromyalgi, artralgi och en rad andra besläktade “inre allergisjukdomar”. Det är alltså inte konstigt att det tom står i biverkningslistan från Läkemedelsverket nedan. Man känner alltså till de autoimmuna reaktionerna i kroppen, men man håller tyst om det. 

7. Det återkommande mantrat som stat och landsting upprepar är: “Det är bättre att några få dör eller bli skadade av vaccinet än att långt fler dör och blir skadade av influensan.” Problemet är att slogan är ogenomtänkt och högst spekulativ och den enda part som tjänar på den är läkemedelsbolagen som dessutom gjort sig ansvarsfria. 

8. Jag anser att Landstingets och politikernas okunnighet och godtrogenhet har nått farsartade proportioner. Nu är tåget satt i rullning och de varken kan eller klarar av att stoppa ekipaget. Prestige spelar naturligtvis in i bilden. De enda vi kan hoppas på är att folk tar sitt förnuft till fånga och låter kroppens immunförsvar skapa immunitet mot viruset genom att ha influensan. Inget vaccin behövs. Det är så naturen skapat oss och det har fungerat i miljoner år. 


Läkemedelsverket skriver: “Produktinformation för prototypvaccinet Pandremix” 

Biverkningarna enligt Läkemedelsverkets bilaga (från European Medicines Agency) 

Blodet och lymfsystemet
Vanlig: lymfadenopati
Psykiska störningar
Mindre vanlig: sömnlöshet
Centrala och perifera nervsystemet
Mycket vanlig: huvudvärk
Mindre vanlig: parestesier, somnolens, yrsel

Mindre vanlig: gastrointestinala symtom (t ex diarré, kräkningar, buksmärta, illamående)
Hud och subkutan vävnad
Vanlig: ekkymos vid injektionsstället, ökad svettning
Mindre vanlig: klåda, utslag
Muskuloskeletala systemet och bindväv
Mycket vanlig: artralgi, myalgi

Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället
Mycket vanlig: induration, svullnad, smärta och rodnad vid injektionsstället, feber, trötthet
Vanlig: frossa, influensaliknande sjukdom, reaktioner vid injektionsstället (t ex värmekänsla, klåda)
Mindre vanlig: sjukdomskänsla 

Biverkningar av Pandremix enligt
Några av de vanliga är huvudvärk och trötthet, men i sällsynta fall kan vaccinet ge bland annat kramper, blåmärken eller dunkande smärta. Vid allergi kan allvarlig kollaps eller koma tillstöta, vilket kan leda till döden. Livsfarligt för äggallergiker.”

(sammanställning av TORBJÖRN SASSERSSON)

“A 1992 New Zealand survey studied 254 children, of whom 133 were vaccinated and 121 were unvaccinated. Fifteen percent of the vaccinated children developed asthma, while only 3% of unvaccinated children developed asthma. Thirty-two percent of vaccinated children developed eczema and allergic reactions, while only 13% of unvaccinated children developed eczema and allergic reactions. Twenty percent of vaccinated children had chronic otitis, while only 7% of unvaccinated children had chronic otitis. Eight percent of vaccinated children had recurrent tonsillitis, while only 2% of unvaccinated children had recurrent tonsillitis. Seven percent of vaccinated children experienced shortness of breath or sudden infant death syndrome (SIDS), compared to 2% of unvaccinated children. There was an eightfold difference in hyperactivity between vaccinated (8%) and unvaccinated children (1%). 

The results from these international studies speak clearly for themselves: Vaccinations are distinctly associated with at least some increase in chronic disease, particularly with immune, neurological, and central nervous system-based dysfunction and disease. Newer research also indicates that vaccines appear to weaken the immune system.”
(GABRIEL COUSENS i boken “Conscious parenting”)

“Parents are not being told that the viruses, bacteria, fungi and chemical toxins in one single vaccination force the immune system to respond and make antibodies that can cause genetic switches to be turned on and off. In the case of a developing child, this may lead to irreparable damage to the mind and/or body of that child. 

In the United States a child receives 36 vaccinations before age five, and one child in 91 develops autism. Eight deaths per 1000 in children below five years of age are due to vaccinations. In comparison, in Iceland a child receives 11 vaccine shots while only one child in 11,000 develops autism, and only four children per 1000 die as a result of being vaccinated. In 1980, a child received eight vaccinations and autism was rare. Today, Iceland ranks at # 1 in the world with respect to lifespan and the United States ranks at # 34. You can do the math and draw your own conclusions.”
(ANDREAS MORITZ i boken “Vaccine-nation”)

“The theory that exposing the body to disease germs will trigger an immune response similar to the one generated during an actual disease experience is seriously flawed. Could nature have made such a crucial mistake as to make us dependant on injecting foreign, toxic material into our blood when we have an immune system so complex and highly developed that millions of sophisticated computers could not imitate its performance? This is rather unlikely.”
(ANDREAS MORITZ i boken “Vaccine-nation”)

“Vaccines, believe it or not, also serve subtle political agendas. They help dominate people, groups of people and even countries that the West wants to control – even their own populations. By systematically weakening the people through mass immunizations and predicting a sick fate for those who don’t voluntarily choose to vaccinate themselves and their children, governments subtly create a sense of psychological weakness.

This, in turn, creates a sense of powerlessness, submission and dependency on authority figures – government agencies, politicians and world bodies. People are therefore more likely to believe what these ‘authority figures’ say. Vaccination is an effective tool used for decades by Western nations, who have sought to exercise social and economic control over several developing countries as clearly illustrated by the African model.”

(ANDREAS MORITZ  i boken “Vaccine-nation”)

“The danger from vaccines doesn’t come only from the dangerous ingredients that go into them. There are other grave concerns. Among these are the vast gaps in scientific knowledge that exist in modern medicine. These gaps are then filled by what researchers call ‘theories’, which become the basis of government policies and even the production of medicines to ostensibly prevent disease.

When these mistakes are ‘careless slip-ups’ made by pharma companies, lives are lost and many people left diseased and dangerously ill.”

(ANDREAS MORITZ  i boken “Vaccine-nation”)

“Vaccines do not eradicate disease, in fact, infectious diseases were on the decline for months and years prior to mass immunization campaigns. Improved sanitation, hygiene and nutrition made people healthier, which also made them more naturally resistant to infections and disease.

Conversely, there are numerous instances where diseases such as whooping cough and measles, believed to have been ‘wiped out’, have returned with a vengeance, sometimes, as in many African nations, causing epidemics despite (or because of) mass immunization campaigns.”

(ANDREAS MORITZ  i boken “Vaccine-nation”)

“Vaccine producers are unable to guarantee that the vaccine TA-CD will protect you against the flu. So they carefully tell you that the vaccine “reduces the likelihood of infection; or if you do develop the disease, it will be a milder case”. Some express the same uncertainty about their product in this way: “It is known definitely that influenza virus vaccine, as now constituted, is not effective against all possible strains of influenza virus.” Perhaps the best lesson of this effect comes from Japan. Compulsory flu vaccination in Japan (1967-1987) revealed no benefit and actually caused more flu- and vaccine-related deaths.

Why would you want to entrust your health to a cocktail of poisonous chemicals when even a somewhat weakened immune system stands a far better chance of protecting you against harm from a bout of influenza? Our body’s sophisticated immune system, which has evolved over millions of years, can certainly do a better job of protecting you against the flu than anything manmade.

All it needs is some basic caretaking on your part. With each new flu shot, on the other hand, your immune system becomes more depleted and the side effects become more pronounced and severe. And, you may still get the flu anyway.”

(ANDREAS MORITZ i boken “Vaccine-nation”)

Vaccines and Calcium Metabolism
Toxic metals such as mercury, aluminum, cadmium, arsenic, lead, and nickel can interfere with calcium and phosphorus entering the cells. So to stay healthy, it is important to avoid these toxic metals. And if your health is out of balance, it is possible that besides mercury poisoning, that you may have metal poisoning from other sources, including a source perhaps you did not expect, vaccines. Strangely, toxic metals are added to vaccines to trap the vaccine substances (virus, etc.) in the body, otherwise they are flushed out. Getting vaccines such as the annual flu vaccine puts us at risk for heavy metal poisoning. The flu vaccine is loaded with mercury, and is therefore extremely poisonous. Vaccine also contain many neurological poisons. Vaccine ingredients include ethylene glycol (antifreeze), formaldehyde, aluminum, thimerosal (mercury), neomycin (antibiotic), streptomycin (antibacterial), squalene (fish or plant oil), MSG, and phenol (a caustic, poisonous acidic compound present in coal tar and wood tar). The question for you to consider is if these ingredients are unfit to eat, then what happens when they are directly injected into our bloodstream? There are many books that educate about the dangers of vaccines. I personally do not take them or recommend them. The last vaccine I got twenty years ago, when I did not know better, was a tetanus vaccine loaded with mercury that made me quite ill. Since toxic metals contribute to gum disease, to help stop gum disease you need to avoid more sources of toxic metals.”
(RAMIEL NAGEL i boken “Cure gum disease naturally”)

Värsta platsen

”Dr David Green har kallat sjukhus ”de värsta platserna i världen för gamla människor”. Jag håller med honom utom däri att jag anser sjukhusen vara de värsta platserna i världen för alla. Jag förstår inte hur vi kan vänta oss att barn inte skall skadas av en sjukhusvistelses superstress när denna är så svår att stå ut med för vuxna. Ironiskt nog förväntar vi oss att barn skall handla som ytterst mogna individer på sjukhus, och anpassa sig till skilsmässan och rädslan, samtidigt som vi förväntar oss att de vuxna skall anpassa sig till att bli behandlade som hjälplösa småbarn. Sjukhusprocedurerna saknar all respekt för mänsklig värdighet. När man tar av sig sina egna kläder och tar på sig en sjukhusrock blir man genast oerhört sårbar för inspektioner och attacker från läkare, sköterskor och tekniker. Man måste ligga ner större delen av tiden. Man kan inte komma och gå som man vill. Och man måste äta vad som serveras – om det finns tid till det. Och till råga på allt måste man sova i ett rum med främmande människor som dessutom är sjuka! 

En sjukhusvistelse degraderar dig. Under mina tjugofem år av praktik och bevittnad medicinsk praxis har jag aldrig upplevt att en nedsättande upplevelse har varit bra för någons hälsa. Men kom ihåg att sjukhusen är den Moderna Medicinkyrkans tempel. När man går in i en annan religions tempel inträder man till den religionens gudomligheter. Inga gudar tillåter en att ta sig rivaliserande gudar, än mindre i deras eget hus. Man lämnar alltså bakom sig sina egna gudar och allt de har lärt en innan man inträder. Eftersom kyrkan uppfattar alla aspekter av ditt liv som bidrar till din hälsa som rivaliserande gudar måste du lämna din identitet, din familj, ditt självförtroende och din värdighet vid tempeldörren. Först när du har renats från ditt verkliga liv kan du komma i åtanke för Dödens Kyrkas sakraments sinistra belöningar. 

Jag blir alltid fascinerad när en eller annan typ av epidemi sprids så snabbt på ett sjukhus att alla måste skickas hem eller överföras till andra sjukhus. Vanligen behöver mycket få människor överföras till andra sjukhus. Vi lyckas alltid skicka hem nio av tio patienter utan några problem. 

För omkring tjugofem år sedan beslöt jag mig för att utföra ett litet experiment för att ta reda på hur nödvändiga sjukhusvistelser egentligen är. Jag förestod ett sjukhus med ungefär tjugoåtta sängar. Jag bedömde att ingen av de tjugofyra patienter som redan fanns där skulle stanna kvar om de inte var i ett absolut behov av sjukhusvistelse. Jag hade också kontroll över intagningen. Så när någon kom för att läggas in kunde vi bedöma ifall det var eller inte var nödvändigt att vederbörande lades in. Vi hade särskilda procedurer tillgängliga för att göra det möjligt för patienter att bli behandlade i sina hem. Vi kunde till exempel betala deras taxiresor då de skulle komma på återbesök och vi hade en lastbil med vilken vi kunde köra ut och anpassa utrustningen för de patienter som låg i sträck ifall det behövdes. 

Jag fortsatte med detta tills vi kom ner till tre eller fyra inneliggande patienter. Jag tyckte att jag rätt väl hade bevisat att sjukhus inte var nödvändiga. Efteråt kom jag på att jag var den som inte var nödvändig. Sjuksköterskornas fackförening började klaga på mig därför att sköterskorna hos mig inte hade något att göra och löpte risk att förflyttas. De medicinare som befann sig på sjukhuset för sin utbildning klagade över att de inte hade tillräckligt material för sin inlärning. Detta var slutet på mitt experiment med sjukhusbeläggning

Sjukhus förekommer i sådant aggressivt överflöd för läkarnas och sköterskornas skull och inte för de människors bästa som de antas betjäna. Sjukhusen började som ”fattighus” där läkare kunde betjäna patienter som inte hade tillräckligt mycket pengar för att kunna betala deras tjänster. Efter en tid insåg läkarna att det var mycket enklare för dem att ha alla sina patienter på ett ställe, där också alla deras apparater kunde härbärgeras. Naturligtvis blev det allt bekvämare för läkarna i takt med att medicinen blev mer och mer opersonlig och mekanisk. Det är ett välkänt faktum att en läkare måste vara skickligare om han skall behandla patienter polikliniskt. Eftersom begåvning och omsorgsfullhet har blivit sällsynta företeelser bland läkarna blomstrar sjukhusen. Försäkringsbolagen driver in människor till sjukhusen genom att vägra att betala för poliklinisk vård. Om vi inte insåg att sjukhus och sjukförsäkringar i verkligheten är utsvävningar som håller en korrumperad Kyrka solvent skulle vi häpna över inför absurditeten i att ett försäkringsbolag föredrar att betala tusentals dollar för en sjukhusbehandling som skulle kunna utföras i hemmet för några hundra dollar. 

Den Moderna Medicinen behöver inte ta hänsyn till absurditeter – eller till sjukhusens faror. Sjukhusen är i praktiken självutnämnande. De styrelser och kommittéer som avgör ifall ett sjukhus skall få fortsätta att finnas eller inte består av samma män som styr sjukhuset.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken ”Den vita lögnen”)

Farorna med medicinsk intervention
Det finns en skrämmande mängd bevis på att läkare och sjukhus kan vara ett hot mot din hälsa.

Ta sjukhus till exempel.

Man har i århundraden vetat att sjukhus är riktiga smittohärdar. Även innan läkarna visste hur infektioner överfördes visste man att om man var djärv nog att sätta sin fot på ett sjukhus hade man tur om det inte slutade med att man hade båda fötterna i graven. Du kanske tror att det är annorlunda på ett modernt sjukhus men där har du fel. Det finns tecken som tyder på att om du idag är inlagd på sjukhus och har en infektion av något slag, så är det troligt att du blivit infekterad på sjukhuset. Om du har en sårinfektion eller urinvägsinfektion är det nästan säkert att du har fått den på sjukhuset.

Det finns till och med belägg för att sjukhuskök och matsalar kan ställa till skada. Under- och felnäring och specifika bristsjukdomar är alltför vanliga. Patienter kan faktiskt tyna bort på sjukhus därför att de inte får ordentlig mat. Man har funnit både skörbjugg, pellagra och beriberi hos sjukhuspatienter och du löper troligen större risk att bli smittad av sjukhusmaten än om du åt på en restaurang.

Sjukhusundersökningar och –behandlingar kan också vara farliga. Riskerna är så stora att läkarna använder ord som ”idiopatisk”, ”kryptogen”, ”iatrogen” och ”nosokomial” för att dölja sanningen om hur sjukdomen har uppstått.

Potentiellt farliga undersökningar utförs trots att chanserna att de skall gagna patienten är små eller obefintliga. Alltför få läkare frågar sig om dessa undersökningar verkligen är motiverade. Likaledes frågar sig alltför få om en viss behandling är motiverad eller ej. I dag upptas ungefär en sjukhusbädd av tio av människor som lider av sviterna efter den behandling de fått. Om en patient har två syndrom (det vill säga grupper av symptom) är sannolikheten stor att det andra syndromet orsakades av behandlingen av det första.

Det mest talande beviset för mitt påstående att sjukhus och läkare kan förstöra din hälsa är helt enkelt detta: när patienter förvägras medicinsk hjälp lever de ofta längre. År 1973 strejkade läkarna i Israel i en månad och under denna period sjönk dödligheten med fyrtio procent. 1976 var det läkarstrejk i Colombia och Los Angeles. I båda fallen sjönk dödligheten påtagligt. Jag känner inte till något fall då dödligheten ökat under eller omedelbart efter en läkarstrejk.”
(VERNON COLEMAN i boken ”Bodypower”)