”Förtär blott det fullvärdiga, helgjutna! Undvik fragmenten!” (Are Waerland)
Här kommer jag främst gå djupare in på två av alla raffinerade födoämnen, nämligen det vita riset och vitt mjöl. Men det finns givetvis fler raffinerade födoämnen man bör undvika så långt det går i sitt kosthåll – t ex socker och salt vilka jag skriver mer om på andra ställen på denna hemsida. Visst kanske man kan påstå att råsafter och vetegrässaft/-juice är ”raffinerade” men då de mestadels blivit berövade på fibrerna och fortfarande innehåller rikligt med näringsämnen, enzymer och livskraft är de mycket nyttiga – vilket inte socker, salt, vitt mjöl och vitt ris kan sägas vara. Dessa raffinerade födoämnen är även mycket förstoppande och skadliga för tarmfloran medans råsafter och vetegrässaft motverkar detta genom att de stimulerar tarmperistaltiken och ger näring åt både kroppen och de goda tarmbakterierna!
”En enkel regel för en tillfredsställande kost är att ju mindre raffinering och behandling, inom rimliga gränser, som dessa vanliga näringsmedel blir föremål för, dess nyttigare blir de – och vanligtvis dessutom smakligare och billigare. Näringsmedel som används i deras mer naturliga och hela former har bevarat det mesta av sina näringsämnen, även de spårsubstanser som är nödvändiga för bästa möjliga hälsa. De har ofta färre kalorier per portion och gör därmed viktkontrollen lättare.” (Henning Karström i boken ”Grönt, lättlagat, hälsosamt”)
”Vi använder faktiskt hälften av våra hushållspengar till raffinerade födoämnen som vitt socker, salt, produkter av vitt mjöl med socker och fett, läskedrycker, kaffe, tobak och sprit. Forskningen lär oss att detta är orsaken till våra viktigaste invaliditets- och dödsorsaker som cancer och hjärt- och kärlsjukdomar.” (Wilhelm Jülke i boken ”Hälsa, bot och bättring”)
Ordet ”raffinera” betyder ”att förädla” (eller ”förfina”/”förbättra”) och raffinerade födoämnen är ”bearbetade” genom att man skalar bort ”grovämnen” (t ex skal, kli, grodd, silverhinna) och får en ”raffinerad produkt” där det som kvarstår består mestadels av rent socker eller stärkelse men inga eller minimala mängder näringsämnen (såsom proteiner, fetter, enzymer, fibrer, vitaminer, mineraler och spårämnen) finns kvar. Ju mer raffinerad en livsmedelsprodukt är desto skadligare är den att äta! Jag kallar dessa skadliga raffinerade födoämnen för dödsmedel eftersom de är så belastande och nedbrytande för kroppen och på sikt sjukdomsframkallande. Även ”koncentrerade” ämnen, som t ex proteinpulver eller vitamin- och mineraltillskott är raffinerade och onaturliga – de förekommer aldrig i sådan koncentrerad form i naturen utan det är ett mänskligt påfund! ”Att så många är trötta beror i första hand på slarv med kosten. Folk använder för mycket koncentrerade livsmedel. Dessa ger översyrlighet, för mycket slaggämnen, för mycket fett, för mycket kolhydrater, för mycket äggvita – och för lite vitalämnen. Det blir slagsida i ämnesomsättningen.” (Lilly Johansson i boken ”Vital kur”)
De raffinerade födoämnenas vanligaste och snabbaste skadliga effekt på hälsan är att kroppsvikten ökar på grund av att andelen kroppsfett växer – och omvänt – ju mer oraffinerade födoämnen (såsom fullkornsprodukter och råris) man äter desto mindre risk för övervikt och fetma. ”Framgångsrika viktminskningsåtgärder har genomförts där man bland annat bytt ut vitt ris mot råris.” (Michael Greger i boken “Konsten att inte banta”)
”För några decennier sedan uppstod en mystisk sjukdom bland de risätande folken i bland annat Indien. Människor dog i tusental. Man trodde länge att det var en virussjukdom. Av en slump upptäcktes orsaken. När livsmedelsindustrin gjorde sitt intåg i dessa länder började man polera riset. Man tog bort skalet för att riset skulle kunna lagras längre. Det var ett sätt att förhindra ekonomiska förluster. Men med skalet förlorade man risets värdefullaste beståndsdelar, bland annat B-vitamin. Det var förlusten av B1-vitamin som gav upphov till den plågsamma sjukdomen beriberi, som helt i onödan skördade 10 000-tals offer.” (Alf Spångberg i boken ”Lev rätt”)
”Beriberi-sjukdomen, som kallats Österlandets gissel och som beror på en inflammation i nerverna och muskulaturen, är sedan gammalt känd särskilt bland de ostasiatiska folken. Mot slutet av 1800-talet fick emellertid sjukdomen en enorm spridning då den moderna kvarntekniken vann insteg där. Helkornsriset ersattes så småningom med det polerade vita riset, från vilket grodden och det silverglänsande ytskiktet avlägsnats.
I den japanska flottan, där riset var den viktigaste födan, blev situationen rent av katastrofal. Den japanska marinläkaren, amiral Takaki, som studerat i England, blev övertygad om att beriberi-sjukdomens orsak låg i kosten. År 1882 införde Takaki en europeisk kostordning vid den japanska flottan, då bl.a. riset ersattes med havre. Och resultatet blev lysande. Sjukdomen försvann mycket snabbt och genom denna sin åtgärd har Takaki skapat sig ett namn i världshistorien, mer bestående än de mest segerrika fältherrarnas.” (Henning Karström i boken ”Rätt kost – grunden för god hälsa”)
Brodern till den berömde läkaren T. L. Cleave (författare till boken ”The saccharine disease”), kirurgen H. L. Cleave, var läkare i brittiska flottan under andra världskriget (precis som sin bror!) och blev tillfångatagen av japanerna och blev krigsfånge. I början satt han i ett fångläger i Hong Kong där de blev matade med vitt ris och fångarna led av magsår och beriberi. Efter två år förflyttades han och många av medfångarna till ett fångläger utanför Tokyo i Japan – magsår och beriberi försvann direkt – där fick de nämligen äta råris.
”Ris är huvudföda hos en stor del av jordens befolkning. När kolonialisterna kom till de risätande folken började de framställa s.k. polerat ris, som hade fått skal och groddar avlägsnade. Härigenom höll sig riset bättre, det såg renare och vitare ut. De äggviterika delarna som sitter i närheten av skalet kan angripas av bakterier. En liknande process sker med fettet som härsknar och luktar illa. Bland annat avges ammoniak och smörsyra som gör riset skämt. Detta innebär lagringsförluster och därmed ekonomiska förluster. Det kortsiktiga, aningslösa resonemanget ledde till att en allt större del av riset polerades. Samtidigt med detta uppstod en sjukdom bland allt större grupper av de människor, vars huvudföda var ris. Sjukdomen yttrade sig så att de sjuka kände sig kraftlösa och klagade över känslolöshet, styvhet och kramp i benen. Symptomen tilltog gradvis och så småningom tillstötte andnöd och hjärtklappning. Dödligheten var hög.
Läkarna visste inte vilken sjukdom det var fråga om. De teorier som anfördes byggde alla på att orsaken var en bacill eller ett virus. Det var mer av en slump som en holländsk läkare kom sjukdomen på spåren.” (Alf Spångberg i boken” Hälsokost och fasta”)
Mellan 1888 och 1894 skickades den holländske läkaren Christiaan Eijkman till Java i Indonesien, som vid den tiden var en holländsk koloni, för att studera sjukdomen beriberi. Han bodde nära ett litet sjukhus med beriberi-patienter. Sjukdomen var vid denna tidsperiod vanligt förekommande i denna del av världen. De som drabbades fick symtom såsom viktminskning, trötthet, irritation och försämrad koncentrationsförmåga. Beriberi betyder ”svaghet” vilket är det tydligaste sjukdomssymtomet och i slutskedet drabbades de döende av förlamning. I närheten av hans bostad fanns en hönsfarm och han använde sig av hönorna i sitt laboratorium för sin forskning om beriberi. Han injicerade blod från sjukhusets beriberi-patienter i hönorna men det blev ingen reaktion. Efter en längre tid upptäckte han en höna som uppvisade de karakteristiska beriberi-symtomen som gjorde att han hoppades på framsteg i forskningen. Snart därefter uppvisade alla hönorna beriberi, även de som inte hade injicerats med ”beriberi-smittat” blod. Men på kort tid tillfrisknade alla hönsen. Han började göra noggranna undersökningar hur detta kom sig. Han upptäckte att hönorna under denna period fått polerat (raffinerat) vitt ris istället för det billigare råriset som för tillfället tagit slut. Råriset användes endast av den fattiga urbefolkningen och som djurföda då det ansågs som sämre föda. Alla kolonisatörer, turister och rika åt endast det ”finare” och dyrare vita (raffinerade) riset och det var också de som drabbades av beriberi. Den fattigare delen av urbefolkningen slapp undan sjukdomen. Eijkman började experimentera med hönorna och deras föda. När hönorna utfodrades med vitt polerat ris fick de efter en tid beriberi. När de fick råris återhämtade de sig och blev snabbt friska på några få dagar. Han drog slutsatsen att det fanns viktiga näringsämnen i de delar som bortraffinerats från det vita polerade riset. Eijkmans forskning ledde senare till att andra forskare, särskilt den polske forskaren Casimir Funk, upptäckte vitaminerna och deras livsnödvändiga betydelse. Eijkmans forskning om beriberi ledde till att han fick nobelpriset i medicin 1929 tillsammans med Frederick Hopkins för upptäckten av tiamin (vitamin B1), vilket var kontroversiellt eftersom många ansåg att det egentligen var Funk som upptäckte tiaminet och borde ha fått priset.
Man fann att beriberi är en bristsjukdom där framförallt B-vitaminbrist är orsaken bakom sjukdomen. Den bortraffinerade (bortpolerade) näringsrika silverhinnan på riset, det fiberrika kliet (skalet) och grodden som poleras bort i raffineringsprocessen är mycket B-vitaminrika medans den kvarvarande riskärnan, som består mestadels av stärkelse, är mycket näringsfattig. När man raffinerar ett födoämne går många livsnödvändiga näringsämnen förlorade i processen. Detta skapar således näringsbrister och sjukdomar hos de som äter större mängder av raffinerad föda då den inte är ”fullvärdig”. Sedermera har man lyckats åtgärda en liten del av näringsbristen på det vita riset som vi numera köper i livsmedelsbutiken genom ångtrycksskalning (”parboiled”) av riskornen vilket gör att en del av silverhinnans näringsämnen trycks in i riskärnan. Men detta ris kan ändå knappast räknas som något annat är ”raffinerad föda” vilken saknar majoriteten av sina ursprungliga näringsämnen och fibrer. Råris däremot, har kvar hela silverhinnan och är en mycket fiber- och näringsrikare ”fullvärdig” föda och det är den enda risvariant jag rekommenderar som födoämne. Fullkornsris är råris som har förbehandlats för att förkorta koktiden. Råris har dubbelt så lång koktid som vitt ris.
Jon N. Leonard skriver i boken ”Lev längre nu”: ”Under den kalla månaden december 1911 var en ung polsk biokemist vid namn Casimir Funk djupt absorberad av sina studier i en del svåra och förbryllande hälsoproblem. Fyra svårartade sjukdomar grasserade då över hela världen: beriberi, pellagra, engelska sjukan och skörbjugg. Funk tillbringade sin tid med att sluka litteratur om dessa sjukdomar, studera var de förekom, under vilka omständigheter de kunde gå till bättring eller botas, vilka som fick dem och vilka som inte drabbades. Ju mer han studerade, desto mer förvissad blev Funk om att orsakerna till dessa sjukdomar inte kunde vara något annat än att det var fel på den näring som de fick, som ådrog sig sjukdomarna. Han kunde ha kommit till slutsatsen att folk med dessa sjukdomar på något sätt fick gift i födan de åt eller att de varit utsatta för någon virusinfektion. Men de data han fick fram stämde inte med dessa slutsatser. Funk tvingades dra slutsatsen att alla dessa fyra sjukdomar orsakades av att någonting väsentligt saknades i den föda folk åt. Dessutom framkom det av hans data, att det som saknades, vad det nu var, var av olika slag för var och en av de fyra sjukdomarna.
Det var på det sättet som Casimir Funk, genom att resonera kreativt, inspirerades till sin nu berömda teori om vitaminer. Funk menade att fyra livsviktiga element, som han kallade vitaminer, fanns i försvinnande små mängder i vår föda. Om någon av dessa vitaminer saknades i en persons mat, så ådrog han sig den sjukdom som hörde ihop med den vitaminen. Funk hade 100%-igt rätt i sin slutsats, även om han inte hade någon aning om vad de här vitaminerna var för något. Men han visste att de måste finnas. Inte förrän flera år senare isolerades vitaminerna och identifierades kemiskt.”
Han fortsätter: ”I början av seklet trodde man att de enda viktiga beståndsdelarna i maten var fett, kolhydrater och protein. Idag verkar detta löjligt. Även Funk tyckte att det verkade fel.”
Han skriver vidare: ”Han namngav vitaminerna efter den sjukdom den botade. Så till exempel kallade han vitamin B för beriberi-vitaminet, inte vitamin B.”
När man längre fram skulle klassificera B-vitaminerna, fick tiamin beteckningen vitamin B1 där ”B” faktiskt fick sin benämning efter första bokstaven från sjukdomen beriberi. Det var Funk som namngav dessa tidigare oupptäckta näringsämnen som ”vitamine”, som är en sammanslagning av de båda orden ”vital” (livsnödvändig) och ”aminer” (kväve i form av ammoniakderivat, precis som med aminosyror). Detta stämde överens med ”beriberi-vitaminet”, vitamin B1 (tiamin), som bestod av aminer. Senare upptäckte dock andra forskare att de flesta andra vitaminerna inte bestod av ”aminer” (kväve). Följden blev att man ändrade namnet till ”vitamin” för att därigenom försöka undvika den tidigare felaktiga sammankopplingen med ”aminer” i betydelsen ”kväve”. Och som vi alla numera vet upptäckte man många fler vitaminer än de fyra ursprungliga ”sjukdoms-vitaminerna” från Funks forskning.
“Det var under världskriget 1914-1918, som benämningen vitamin först började vinna burskap i den vetenskapliga världen och därifrån spred sig till allmänheten för att snart nog bli ett slagord i var mans mun. Ordet vitamin förekom först i tryck i en liten artikel i ett polskt vetenskapligt magasin strax före krigsutbrottet 1914. Författaren till artikeln hette Casimir Funk, och med vitamin menade han vissa livsviktiga näringssubstanser av okänd sammansättning, som vetenskapen börjat sysselsätta sig med utan att ännu ha kunnat isolera eller närmare studera. Funk hade i sin artikel sammanfört alla av honom kända fakta beträffande sjukdomarnas samband med bristen på dessa då hypotetiska näringsfaktorer. Hans artikel kom att studeras litet varstans i världen, och inom kort var den vetenskapliga terminologin ett ord rikare.” (Olof Thorborg i boken “Hälsa för alla”)
”En av de första som insåg sambandet mellan bearbetade kolhydratlivsmedel och sjukdomar var dr T R Allinson, som i en uppsats skriven för nästan hundra år sedan, satte inte bara förstoppning utan även hemorrojder och åderbråck i samband med otillräckligt fiberinnehåll i kosten. Sir Robert McCarrison varnade i början av 1900-talet för farorna med alltför bearbetade livsmedel. Dessa iakttagelser tilldrog sig inte någon större uppmärksamhet förrän militärläkaren kapten T L Cleave vid brittiska flottan, med genial insikt, övertygande argumentering och ovedersäglig logik, inte bara visade sambanden mellan ett antal sjukdomar, vars orsaker dittills varit okända, utan även framlade övertygande bevis för att de var och en kunde vara olika följder av en och samma orsak – konsumtionen av högbearbetade kolhydratlivsmedel. Kapten Cleave var också den förste som på ett dramatiskt sätt påvisade kliets välgörande inverkan i behandlingen av förstoppning, när han var chefsläkare och främste ansvarig för sjukvården ombord på slagskeppet King George V under andra världskriget. Det var han som först övertygade mig om kostens fundamentala verkan på sjukdomsmönster.
I sin bok The Saccharine Disease beskrev han sin övertygelse, att många av de typiskt västerländska sjukdomarna skulle kunna ha sin orsak i överkonsumtion av bearbetade kolhydratlivsmedel, och då särskilt av socker, varav namnet på boken, där saccharine betyder ”förbunden med socker”. Denna studie föregicks av en vidlyftig korrespondens med tusentals läkare runt om i världen, varvid han samlade information om den geografiska fördelningen av olika sjukdomar. De uppgifter han samlat ledde honom till slutsatsen, att bearbetning (raffinering) av kolhydratlivsmedel till stor del kunde vara orsaken till många sjukdomar som kännetecknar den moderna västerländska kulturen.
Mitt möte med kapten Cleave var en av de viktigaste händelserna i mitt yrkesliv. Mot bakgrund av min kunskap om sjukdomsmönstren i Tredje världen insåg jag ögonblickligen den ovedersägliga sanningen och logiken i hans tankar. Genom mina läkarkontakter i de flesta länder i Afrika och Asien hade jag också enastående möjligheter att antingen bekräfta eller vederlägga påståenden han gjort. Som ska visas längre fram i denna bok stödde det stora flertalets åsikter hans slutsatser. Majoriteten av läkarskrået betraktade vid den tiden kapten Cleaves idéer med skepsis, och följaktligen förkastades hans bevis utan tillräckligt beaktande.
Det erkännande som samma läkarskrå givit mitt tidigare arbete, som bestått i att beskriva en art av cancer som uppkallats efter mig (Burkitts lymfom), gav mig möjligheter som jag annars knappast haft att föra kapten Cleaves idéer vidare till andra. Dessutom hade jag enastående möjligheter att pröva dessa idéers hållbarhet genom att använda de många internationella kontakter jag upprättat då jag samlade uppgifter om förekomsten av denna cancertyp. Jag kunde exempelvis undersöka den relativa förekomsten av vissa sjukdomar i olika delar av världen genom att sända och ta emot månatliga enkäter ställda till mer än 140 sjukhus, huvudsakligen på landsbygden i Afrika och Indien.” (Denis Burkitt i boken ”Fibrer i kosten”)
”Trots att Burkitt samlade mycket data för att bevisa att det fanns stöd för hans hypotes, var samtidens läkare och terapeuter kallsinniga. Senare började det komma flera belägg från flera håll för att industriländernas sjukdomar hade samband med raffinerad kost med dåligt fiberinnehåll och mycket vitt mjöl.” (Torsten Schönfeldt i boken ”Finn dina vägar till bättre hälsa”)
”I sydvästra Nordamerika har ett liknande öde drabbat de ursprungliga folkstammarna som Pima och O’odham (Papagos), fredliga jordbrukare vars traditionella kost bestående av bönor, majs, squash, chili, ekollon och stärkelserika rötter har ersatts av det sämsta utbudet från snabbmats- och färdigmatsindustrin, särskilt kolhydrater med höga G.I.-värden. Dessa indianer är nu oerhört feta, och uppemot åttio procent av dem lider av åldersdiabetes. Särskilt alarmerande är att sjukdomen har börjat uppträda bland barnen, så att många av dem är sjukligt feta redan i lågstadiet. Det normala är att typ 2-diabetes uppträder i medelåldern och den har inte setts hos barn.
Denna ursprungsbefolkning är särskilt intressant att studera, eftersom den är nära besläktad med pima-papago-stammen, de enda indianer i regionen som har undgått det här ödet. Pima-papago-folket bor i avlägsna bergstrakter i de mexikanska delstaterna Sonora och Chihuahua och har ännu inte kommit i kontakt med den moderna fabriksbehandlade maten. De är fortfarande aktiva, slanka och befriade från den västerländska civilisationens sjukdomar, medan deras släktingar som har samma genetiska bakgrund har blåsts upp till de feta indianer med högt blodtryck och diabetes som nu förekommer så rikligt i södra Arizona och norra Mexiko.
Ännu mer intressant är det att när några forskare fick en del av dessa indianer att återgå till deras traditionella mat minskade förekomsten av fetma, diabetes och högt blodtryck, vilket tyder på att kosten är den överlägset viktigaste orsaken till den observerade skillnaden och understryker det hälsosamma i traditionell stärkelsehaltig föda som inte har raffinerats och behandlats industriellt. Samma typ av experiment med infödingar från Hawaii har gett liknande resultat.” (Andrew Weil i boken ”Ät rätt, ät gott, må bra”)
”Personer, som har ett högt fiberintag, verkar ha lägre blodtryck än de, som äter den vanliga västerländska kosten. Man har sett att personer, som sänkt sitt fiberintag, efter en tid fått ett högre blodtryck och att de, som fått en ändrad kost till högt fiberintag, kunde registrera ett lägre blodtryck.” (Sven-Olof Spjuth i boken “Hälsan själv”)
”Raffinerad stärkelse som exempelvis vitt mjöl har fått det mesta av sitt fiberinnehåll borttaget och tenderar att bete sig som socker och höja blodsockret på liknande sätt.” (Bruce Fife i boken ”Stoppa Alzheiemer nu!”)
Just diabetes, insulinresistens och högt blodtryck med efterföljande hjärt- och kärlsjukdomar är vanliga följder av riklig förtäring av raffinerade födoämnen, särskilt socker (i form av godis, läsk, sötade livsmedelsprodukter, m m) och vitt mjöl (vitt bröd, pizzadeg, skorpor, kex, kakor, bakverk, m m), men även vanlig pasta och nudlar, som dock har något lägre GI-värde (Glykemiskt Index) än de förra. Det beror mycket på att de inte innehåller mycket mer än nästan uteslutande ”sockerämnen” (kraftigt raffinerade kolhydrater i form av stärkelse eller socker) vilket gör att kroppen chockas och stressas av dem. De upptas mycket snabbt i tunntarmens första del vilket gör att blodsockernivåerna höjs kraftigt. Då måste betacellerna i de Langerhanska cellöarna (som ligger inbäddade i bukspottkörteln) utsöndra större mängd insulin för att möta och sänka det förhöjda blodsockret. Att dagligen utsätta sin stackars bukspottkörtel för denna överbelastning kommer att göra den helt utmattad utan möjlighet för återhämtning. På lång sikt bidrar det till problem med blodsockerregleringen, t ex insulinresistens och diabetes. Likaså ökar problem med sköldkörteln. Äter man istället fullkornsprodukter, såsom fullkornsbröd, fullkornspasta och fullkornsnudlar, motverkas denna kvicka absorbering av stärkelsen genom att de dels innehåller fler näringsämnen, men framförallt har kvar fibrerna. Då kommer absorberingen av stärkelsen att spridas ut och tas upp långsamt under sin färd i hela tunntarmen, så som det är avsett att fungera. Det blir då en jämnare blodsockerkurva under längre tid som inte stressar och belastar vare sig bukspottkörteln eller övriga kroppen på det sättet.
Dessutom förhindras kroppens naturliga ”sockerprocess” vilket Andreas Moritz skriver om i boken “Diabetes – no more!” (min översättning): “Raffinerade, processade kolhydrater kan allvarligt påverka allas hälsa, inte bara hälsan hos diabetiker. Under den normala matsmältningen av vegetabiliska födoämnen omvandlar kroppen komplexa kolhydrater till komplexa sockerarter (glykogen), som den lagrar i levern och musklerna. När det behövs omvandlar kroppen glykogen till glukos för att generera cellulär energi. Å andra sidan, om du äter raffinerad kolhydratrik mat (chips, kakor, godis, glass, pasta, vitt bröd, läsk etc.), går du faktiskt förbi denna matsmältningsprocess och det socker och stärkelse (stärkelse är en sockerart) som den raffinerade maten innehåller kommer in i blodomloppet inom några minuter.”
Jag minns tydligt hur Stig beskrev för mig om hur näringsfattig vanlig pasta är genom att säga: ”Det finns så ytterst lite vitaminer i pasta att om det bara gick så skulle man kunna ta en liten pincett och snabbt plocka bort det lilla som finns.”
1999 skrev Michel Montignac följande i boken ”Jag äter – och förblir smal”: ”Basen i italienarnas kost har alltid varit pasta. För bara trettio år sedan bestod deras föda främst av grönsaker (fiberrika) och fullkornspasta, dvs. pasta tillverkad av oraffinerat vetemjöl som hade kvar fibrerna. Men i och med den höjda levnadsstandarden får köttet ofta ersätta baljväxter och grönsaker; och pastan tillverkas av vitt, raffinerat mjöl där fibrerna är borttagna. Enligt medicinsk expertis i Italien är detta förklaringen till den tilltagande fetman hos befolkningen, och särskilt till en oroväckande ökning av cancer i mag-tarmkanalen.”
Han skriver vidare: ”Vanligt vitt bröd som tillverkas av raffinerat mjöl saknar allt som behövs för en normal ämnesomsättning och näringsmässigt ger det ingenting förutom energi i form av stärkelse.
Ur matsmältningssynvinkel orsakar det bara mer eller mindre tydliga problem, eftersom de ämnen som skulle hjälpa till vid matsmältningen har tagits bort vid raffineringen av mjölet.
Ju vitare brödet är, desto sämre kolhydrat är det, för det vita avslöjar en hög raffineringsgrad av mjölet.
Fullkornsbröd eller riktigt fullkornsbröd av stenmalet mjöl, som tillverkas på gammalt sätt av oraffinerat, biodynamiskt odlat mjöl, är mycket bättre eftersom det är fiberrikt. (Dessutom finns det 90 mg magnesium per 100 g fullkornsbröd mot bara 25 mg i vitt bröd.) Därför har det lågt glykemiskt index (50 för fullkornsbröd och 40 för riktigt fullkornsbröd av stenmalet mjöl), och det är mindre fettbildande eftersom det inte höjer blodsockerhalten lika mycket som vitt bröd.”
”Bröd är ett basfödoämne, gjort av mjöl, och det har varit en näringskälla för människor så länge det har funnits någon form av dokumentation. Men gå till bröddisken i ditt snabbköp och se efter vad man har gjort med detta alltid så hedrade bröd. Du finner rad efter rad med sockrat, färgat eller blekt bröd, som innehåller så lite näring att inte ens en liten kornvivel kan livnära sig på det.
Det fanns en tid när en människa kunde dömas till ett långt fängelsestraff på bara vatten och bröd och kunde överleva och berätta om hur det var. Men idag, när det gäller många av våra brödsorter, så skulle ett långt fängelsestraff på bara vatten och bröd inte bli så långt. Det skulle innebära en snar dödsdom.
Sådant bröd har inte längre den kvaliteten att det kan upprätthålla liv. Med tanke på den stora sockermängd mycket av detta bröd innehåller, så är brödet inte bara neutralt; det är faktiskt direkt skadligt för hälsan. Det förstår vi när vi tänker på vilken roll sockret spelar vid uppkomsten av höga blodfetter och diabetes. Dessa brödsorter är därför inte mat, de är skräp och borde slängas i soporna.” (Jon N. Leonard i boken ”Lev längre nu”)
När det gäller surdeg, har det dock ett lägre GI-värde och har därmed mindre påverkan på blodsockret än jämförelsevis lika vitt bröd bakat utan surdeg. Men där stannar också de positiva effekterna av surdegsbröd – det är fortfarande lika förstoppande och näringsfattigt som jämförelsevis lika vitt bröd utan surdeg. Ju mer fullkornshalten stiger i surdegsbrödet desto bättre är det för vår hälsa.
”Bearbetningsmetoderna har förändrats i hög grad under årtiondenas lopp. Förr maldes vetekornen i stora stenkvarnar som drevs av djur eller människor. I dag har moderna mjölkvarnar ersatt de traditionella stenkvarnarna. Vetekli, fodermjöl, groddar och olja tas bort helt och hållet, och kvar blir enbart ren vit stärkelse. De flesta vitaminer, proteiner, kostfibrer och fetter avlägsnas tillsammans med agnarna, det vill säga vetets fröskal, och kliet. Mjölet mals till ett så fint pulver att absorptionen i tunntarmen sker oerhört snabbt.” (Jason Fung i boken ”Fetmakoden”)
”Även om man visar så mycket på alla de hälsovådliga följder som vitmjölsprodukterna och alla de andra förfinade näringsmedlen för med sig, tas det ändå alldeles för litet hänsyn till detta viktiga faktum. Om kliet och grodden saknas, har man berövat näringsämnet värdefulla beståndsdelar. Vitaminer, närsalter, fina fetter etc. går förlorade genom raffineringen, och man får därför inte förvånas över att, trots att vår föda förekommer i oerhört många variationer, visar den i stort sett samtidigt en skriande brist. Folkhälsans motståndskraft, även om många inte vill tro det, reduceras och undergrävs just av vitt mjöl, vitt socker och andra raffinerade produkter. Även om många moderna forskare redan bevisat, hur viktiga vitaminer och mineralämnen är för vår organism, ägnar vi fortfarande sådana resultat för liten uppmärksamhet. Våra far- och morföräldrar kan berätta, hur mycket naturligare man levde förr i tiden, och att dåtidens spartanska matsedel ingalunda uppvisade sådana brister som vår egen och detta därför att den tidens föda inte hade berövats sina viktigaste beståndsdelar. På landet bakade man förr själv sitt bröd, och detta bröd bildade ett kraftigt underlag till den övriga födan. Vi borde med all kraft motarbeta raffineringen av våra livsmedel.” (Alfred Vogel i boken ”Den lille doktorn”)
Även tand- och munhälsan blir lidande av raffinerade födoämnen. Förutom att socker fräter sönder tänderna bidrar vitt mjöl, vitt ris, vanlig pasta och nudlar till att man inte behöver tugga födan lika mycket förrän det går att svälja ner den. Detta gör att tänderna inte får stimulans genom den naturliga ”malning” som ordentlig tuggning skapar och dels att mindre tuggning medför ingen eller mindre stimulering på salivutsöndringen i munnen. Ju mindre man tuggar med tänderna desto mindre energi och byggstenar kommer kroppen att lägga på dem för att underhålla dem, precis som den gör med en muskel som börjar förtvina om den inte används! Saliven innehåller enzymer och ämnen som ska hjälpa till med att smälta födan men även ämnen som skyddar tänderna, tandköttet och munnens slemhinnor mot skador, uttorkning, försurning och skadliga bakterier. För att ytterligare göra det värre innehåller dessa raffinerade födoämnen inte några nämnvärda mängder näring som gör att tänderna och munnens slemhinnor börjar lida brist på byggstenar och följden blir hål i tänderna, tandlossning, tandköttsinflammationer, m m. Raffinerad föda som socker, vitmjölsprodukter och vitt ris dränerar kroppen oerhört mycket på kalcium, främst från skelettet och tänderna.
”Kostformer, i vilka fullkornsprodukter överväger, kännetecknas av ringa kariesbenägenhet, medan sådana där vetemjöl och industrisocker överväger kännetecknas av stark kariesbenägenhet.” (Arne Algard i boken ”Vitalare vardag”)
Ragnar Berg skriver i boken ”Vår kost och vår hälsa”: ”Efter 1924 har emellertid tändernas tillstånd i Tyskland gradvis försämrats fram till början av andra världskriget, vilket man väl får tillskriva dels det mjuka brödet, dels den ökade konsumtionen av sötsaker. Själv har jag utfört de kemiska undersökningarna vid ett flerårigt försök dels med ett fyrtiotal barn i ett barnhem i Spandau, dels med ett par hundra barn i en liknande anstalt i Köln. Barnen delades upp i två kvalitativt lika grupper; båda fick den vanliga anstaltsmaten, men den ena i stället för det brukliga mjuka brödet ett specialbakat hårt knäckebröd. Redan första året visade knäckebrödsbarnen i runt tal 25 % mindre nya kariesfall än mjukbrödsbarnen, och denna förbättring var lika i Spandau och Köln.”
Han fortsätter: ”Om vår föda är tillräckligt grov och hårdtuggad så hålles tänderna i stånd ännu i hög ålderdom, fastän kanske avnötta, men dock friska, utan att någonsin ha känt en tandborste. Om däremot födan icke innehåller tillräckligt grovt material, så kan alla världens tandborstar och munvatten inte förhindra att tänderna förr eller senare fördärvas.”
Den kanadensiske tandläkaren Weston Price blev världsberömd efter sina forskningsresor till många olika ursprungsbefolkningar runt om i världen. Han blev intresserad av att forska om näringens påverkan på dessa ”ociviliserade” folkslag vilket resulterade i hans gedigna forskningsrapport som 1939 publicerades i boken ”Nutrition and physical degeneration”. Förutom att han genom sin forskning upptäckte det tydliga sambandet mellan sjukdomar och raffinerad föda klarlade han också sambandet med dålig tandhälsa. Ju mer raffinerad föda befolkningen anammade, desto sämre tandhälsa. Han studerade även vad som skedde under flera generationer när de åt undermålig och raffinerad föda som knappt behövde tuggas innan den kunde sväljas ner. Framförallt noterade och dokumenterade han med noggranna mätningar och fotografier hur käkarna blev alltmer underutvecklade för varje generation. Inte konstigt att vi i den civiliserade västvärlden nuförtiden under våra ungdomsår måste dra ut tänder och använda tandställningar eftersom det inte längre finns plats för alla våra naturliga tänder (32 st)! Men eftersom det är så länge sedan vi gjorde dessa avsteg från grövre och oraffinerad föda tror vi numera att det är ”helt normalt” att behöva dessa tandjusteringar. Onaturlig föda medför onaturliga och sjukliga förändringar i våra kroppar! ”Price såg denna tragedi utspela sig i alla ursprungsbefolkningar som han besökte. Människorna han undersökte var olika. De tillhörde vitt skilda kulturer och folkslag och de levde på olika altituder, latituder och i olika klimat. När han beskrev den ena kulturen efter den andra talade Price dock om den strålande hälsa som alla åtnjöt innan den processade och raffinerade maten gjorde sin entré och om den oundvikliga försämring som inträdde efter att den hade blivit en del av deras kost. Och han kunde stödja sitt budskap inte bara med ord utan också med fotografier. Några av dem är inspirerande bilder av urinvånare från alla jordens hörn som var friska och starka så länge de fortsatte att äta sin naturliga mat. Andra är diagram och skrämmande skildringar av vad som hände när dessa urgamla traditioner förkastades till förmån för en ”civiliserad kost”. För Price var slutsatsen uppenbar: Konsumtion av socker, raffinerade spannmålsprodukter, sötade livsmedel, konserverade livsmedel, polerat vitt ris och annan industribehandlad mat förde med sig den vite mannens sjukdomar till dessa naturfolk. Om dessa människor skulle förbli friska var det absolut nödvändigt att de stod emot denna ”kolonisering” och återgick till sin fäderneärvda vishet och sin naturliga kost.” (John Robbins i boken ”Hälsans hemligheter”)
”Våra förfäder tuggade flera timmar om dagen, varje dag. Tack vare det blev deras munnar, tänder, luftvägar och ansikten breda, starka och kraftiga. Kosten i industrisamhällena var så processad att den knappt behövde tuggas.
Därför var så många av de skallar jag undersökte i Parisossuariet så smala och hade så sneda tänder. Och det är ett av skälen till att så många av oss i dag snarkar, att vi lider av nästäppa och trånga luftvägar. Att vi behöver sprejer, piller och kirurgiska ingrepp för att kunna andas.” (James Nestor i boken ”Det perfekta andetaget”) Du kan läsa vidare om de hälsovådliga skadorna som följer med en raffinerad och ”lättuggad” föda under Tugga födan ordentligt.
1997 skrev Görel Kristina Näslund i boken ”Hälsopraktika”: ”För 20 år sedan, annonserade Socialstyrelsen och Brödinstitutet att vi skulle äta sex till åtta brödskivor om dagen. Denis Burkitt tyckte illa om dessa annonser. För sex, åtta brödskivor kan göra stor skada om det är vitt bröd, sa han. Men är det fullkornsbröd, är det utmärkt.”
När man började med att sikta det malda mjölet lyckades man ytterligare raffinera slutprodukten som bestod av ett vitare mjöl, med mycket mindre kli kvar. Innan industrialiseringen möjliggjorde en billig och automatiserad siktning var det dock en krävande och ansträngande process. Detta medförde att det siktade mjölet på den tiden var mycket dyrare så endast de rikaste kunde köpa det. Följden blev att den rikare delen av befolkningen, särskilt de som bodde i storstäderna, utvecklade sjukdomar såsom fetma, tandlossning, diabetes och hjärt-kärlsjukdomar, något som de fattigare landsbygdsborna undgick då de var tvungna att köpa det billigare och osiktade grova mjölet. I Frankrike började därför den större delen av befolkningen, som var fattiga och därmed tvungna att fortsätta äta grovt bröd, kalla bröd tillverkat av finsiktat vitt mjöl för ”dödsbröd” (pain de mort) då de märkte de skadliga följderna hos den rikare delen av befolkningen som dagligen åt uteslutande vitt bröd. Jag tycker att dödsbröd är en mycket passande benämning! ”Vitt bröd började först bakas i Frankrike, där landsbefolkningen efter tillämpad erfarenhet genast döpte det till ”pain de mort” – dödsbröd.” (Are Waerland i boken ”I sjukdomarnas häxkittel”)
Sylvester Graham, som startade en hälsorörelse (”Grahamism”) i USA runt 1830, förespråkade framförallt vegetarisk kost och bröd gjort på fullkornsmjöl utan salt och jäst vilket inspirerade till uppkomsten av fullkornsprodukterna grahamsmjöl, -bröd och -kex.
”Överallt där man äter ett högvärdigt fullkornsbröd, är befolkningens hälsotillstånd och motståndskraft bra. Där man mestadels äter vitt bröd, finner man däremot ofta dåliga förutsättningar för hälsa och kroppsligt välstånd.” (Alfred Vogel i boken ”Den lille doktorn”)
Att raffinerade födoämnen är sjukdomsframkallande beror mycket på att kroppen måste kompensera för de saknade näringsämnena och hämta mineraler (främst basbildande mineraler!) och vitaminer från ”sig själv” (från egna reserver och från egna vävnader som är mindre akut prioriterade såsom kalcium från skelettet och tänderna, m m) vilket medför att kroppen efter en viss tid på sådan näringsfattig föda börjar lida av näringsbrister. Dessutom, som jag redan nämnt, är raffinerad föda oerhört förstoppande och belastande för tarmhälsan vilket skapar gynnsamma grogrunder för nästan alla sjukdomar vilket jag rekommenderar dig att läsa mer om under Tjocktarmen. 1987 skrev Lilly Johansson och Alf Spångberg följande i boken ”Vital kur för barn”: ”Förstoppning har under många årtionden varit en folksjukdom. Konsekvenserna av denna störning i tjocktarmen leder bl.a. till hemorrojder, divertiklar och cancer. Redan för över ett halvt sekel sedan framhölls betydelsen av grovfibrig kost av bl.a. hälsopionjären Are Waerland. Detta förbisågs av läkarkåren. Först under de senaste åren har denna sanning blivit erkänd. Hur många onödiga operationer, ”påse på magen”, livslånga lidanden och för tidig död har inte detta förbiseende lett till.”
”När de afrikanska soldaterna under andra världskriget anhöll om att få samma kost som de brittiska soldaterna, började blindtarmsinflammation uppträda hos dem för första gången.
Professor Rendle-Short visade år 1920 hur sällsynt blindtarmsinflammation var bland fångar i Storbritannien, som levde på enklare och grövre kost än de som levde utanför murarna. En undersökning som nyligen gjorts i Wales, har visat att människor som genomgående ätit grovt bröd eller fullkornsbröd, var mindre utsatta för blindtarmsinflammation än de som ätit vitt bröd.” (Denis Burkitt i boken ”Fibrer i kosten”)
”Det finmalda vetemjölet bör ersättas av grova mjölsorter, som innehåller fiber, för att bl a undvika förstoppning, divertikulos, gallsten, cancer, sockersjuka och åderförkalkning.” (Sven-Olof Spjuth i boken “Hälsan själv”)
”Omkring 1880 uppstod en egendomlig anfäktelse i den västliga världen. Under att antal år före denna tid hade rika personer, aristokrater och kungligheter, inte ätit något annat bröd än vitt, men bönder och fattiga stadsbor hade bara råd att äta ”svart” bröd, som bakades av grovmalet mjöl. Troligen värderade konsumenterna brödet efter en ”statusskala”, där vitt bröd ansågs ”rent” och mörkt bröd, som innehöll stor mängd kli, ansågs ”orent”. På den tiden hade kvarnarna kvarnstenar och eftersom stenens yta var grov krossades vetekornen inte helt, hur väl stenarna än var balanserade mot varann. T.o.m. omsorgsfullt malet mjöl innehöll ännu en ganska stor mängd skalämnen och andra fibrer. Mjöl som genom siktning i tygskikt blev ”finare”, vitare, var en dyrbar vara, som endast de rika hade råd med. Men på 1880-talet kom en revolution inom kvarnindustrin, när stålvalskvarnarna togs i bruk. Då de perfekt slipade stålytorna passade exakt in i varann, kunde vetekornen malas finare än någonsin förr. Det blev lätt för mjölnaren att ta bort det mesta av kliet och producera ett högklassigt, nästan helt vitt mjöl till lågt pris. De nya valskvarnarna hade också en oförutsedd bieffekt. En av besvärligheterna inom mjölhanteringen hade varit det relativt stora svinnet av vete som förstördes av insekter. Men det högraffinerade mjölet hade förlorat så mycket näringsämnen att det knappt räckte till att livnära mjölbaggarna och därför minskade insekternas skadegörelse nu betydligt. Det barocka i att använda sådant mjöl till människoföda, som knappt kunde hålla baggar vid liv, undgick helt dessa historiska mjölnare. Dessa förändringar inom kvarnnäringen blev ödeläggande för gemene mans hälsa.” (David Reuben i boken ”Mat för ett bättre liv”)
”Det moderna mjölet produceras i valskvarnar, där höghastighetsvalsarna under tidigt 1880-tal ersatte kvarnstenarna. De nya kvarnarna var mycket effektivare, men eftersom de genererade mycket mer värme blev det mjöl de producerade mindre hållbart. Det som i första hand förstör malda korn är att fettet som finns i fröets grodd härsknar (oxiderar), och den reaktionen går mycket snabbare vid hög temperatur. Man löste problemet genom att avlägsna och kasta grodden och skala bort kliet (skalet), vars fibrer hindrade den nya malningsprocessen. Resultatet blev vitt mjöl – rena, oerhört små partiklar av stärkelse med en jättestor yta och ett mycket högt glykemiskt index.
Kvarnarna kunde framställa den här nya produkten mycket billigare än mjöl som malts med den traditionella stenmalningstekniken, och den var mycket mer hållbar. Det visade sig också att den var lättsåld. Av vitt mjöl fick man lättare, fluffigare matbröd och kakor, och eftersom det var en produkt gjord med ny teknik tilltalade den folk genom sin modernitet. I Europa kom stadsbor med sofistikerad smak snabbt att föredra de här nya mjölprodukterna, medan det gammalmodiga, grova, mörka brödet stämplades som föda för bönder och okunniga landsbygdsbor.
När jag växte upp i 1950-talets Amerika bestod det bröd vi åt mestadels av skivade limpor av en vit, fluffig massa, så totalt substanslös att man utan vidare kunde pressa ihop en skiva till en spelkulas storlek – ett populärt nöje vid frukostbordet, minns jag. (”Wonderbread” föreföll mig vara ett ovanligt passande namn.) Man kan fortfarande se sådana brödsorter i affären, tillsammans med en något mörkare version som kallas smörgåsbröd av fullkornsvete. Det kan innehålla en smula kli för färgens skull men kan pressas ihop lika dramatiskt, och stärkelsen i det består av lika fina och snabbt nedsmältbara partiklar. Brödet som jag får på de flesta restauranger i USA är inte mycket bättre, och jag ser med förfäran på den framgångsrika marknadsföringen av denna deprimerande föda i Gamla världens länder, där man borde veta bättre. Nyligen reste jag genom Rumänien, där de flesta människor för inte så länge sedan åt grovt, mörkt bröd. Nu kunde jag inte få något annat än vitt, fluffigt bröd och småfranska, och jag fick beskedet att det enda sättet att få tag på den gammaldags sortens bröd var att fråga efter ”hälsobröd” eller ”dietbröd”.
Oavsett om det raffinerade mjölet ingår i frukostbröd, tekakor, pizzabottnar, salta pinnar eller kex, och oavsett om det är berikat med vitaminer och mineraler eller är uppblandat med andra mjölsorter, har dessa produkter det gemensamt att de representerar en av livsmedelsteknologins mest osunda skapelser. Sådan mat finns överallt, och drar alltid upp måltidens glykemiska index till höjder som orsakar veritabla utbrott av högt blodsocker (hyperglykemi) och motsvarande utbrott av insulinproduktion (hyperinsulinism).” (Andrew Weil i boken ”Ät rätt, ät gott, må bra”)
”Vet du varför ”Wonder Bread” (ett amerikanskt vitt formbröd) kallas så? Därför att det är ett under att du lever när du äter det.” (John Robbins i boken ”Hälsans hemligheter”)
En annan skadlig följd av daglig förtäring av raffinerade produkter är att det orsakar inflammationer i kroppen. ”Raffinerat spannmål kommer tvåa på listan över inflammatorisk mat, eftersom de i stort sett omvandlas till socker under matsmältningsprocessen. När du äter en bit vitt bröd eller vitt ris, höjs ditt blodsocker så snabbt att du lika gärna kunde ha ätit rent socker istället.” (med. dr Lilli B Link i boken ”Den galna sexiga dieten” författad av Kris Carr) Det allra mest inflammationsframkallande födoämnet är ett annat raffinerat ämne – nämligen socker! I första skedet brukar det uppstå inflammationer på slemhinnorna i mag-tarmkanalen, såsom sår, magkatarr, tarminflammation och efter lite längre tid blir det belastningar och inflammationer ”längre in i kroppen”, såsom levern, bukspottkörteln, njurarna, hjärtat, lungorna, bihålorna, immunförsvaret, lymfsystemet, o s v av överdriven konsumtion av raffinerade födoämnen.
”Socker och vita kolhydrater har också visat sig trigga utbrott hos redan aknebenägna personer. Det fina är att fullkornskolhydrater och frukt inte alls har samma förödande effekt.” (Maria Ahlgren i boken ”Beauty food”)
”Loren Cordain är forskare i näringsfysiologi vid Colorado State University. När han hörde talas om att akne (som bland annat orsakas av en inflammation i överhuden) inte förekommer i folkgrupper med en helt annan livsföring än vår, ville han ta reda på hur det kunde komma sig. Påståendet lät absurt. Akne är som en övergångsrit – det drabbar 80 till 95 procent av alla tonåringar i västvärlden. För att undersöka det hela följde Cordain med en grupp hudläkare som undersökte huden hos 1 200 tonåringar som levde avskurna från resten av världen på Kitavaön i Papua Nya Guinea och 130 acheindianer som levde isolerade i Paraguay. Hos de här båda grupperna fann de inga spår av akne överhuvudtaget. I sin artikel i tidsskriften Archives of Dermatology menade forskarna att förklaringen till den häpnadsväckande upptäckten låg i tonåringarnas näringsintag. Kosthållningen hos dessa nutida isolerade grupper liknar våra avlägsna förfäders: inget raffinerat socker eller vitt mjöl och därmed inga insulintoppar.
I Australien övertalade några forskare ett antal västerländska tonåringar att pröva att skära ner på socker och vitt mjöl i tre månader. På bara några veckor sjönk deras insulin- och IGF-nivåer. Och deras akne minskade i samma takt.” (David Servan-Schreiber i boken ”Anticancer”)
Lilly Johansson och Alf Spångberg skriver i boken ”Lev rätt, ät rätt, bli frisk del 1”: ”På samma sätt som man polerar ris och gör det otjänligt som föda, förstör man också våra sädesslag i den moderna kvarnindustrin. Från sädeskornet avlägsnas nämligen grodden och kliet, som innehåller 9/10 av kornets mest närande ämnen, alltså de ämnen som är en förutsättning för vår hälsa. Varför fördärvar man födan och lockar människor att äta vitt bröd, vitt mjöl etc., då man mycket väl känner till dessa fakta? Svaret är att det vita mjölet är lättare att lagra och lättare att baka med. Det betyder bland annat mindre lagringsförluster och livsmedelsindustrin kan tjäna mer pengar, men på bekostnad av konsumenternas hälsa.”
De skriver vidare: ”Att människokroppen behöver finmalet mjöl för att kunna tillgodogöra sig de finaste beståndsdelarna i mjölet är naturligtvis helt fel. Fabriksprodukten ’vitt mjöl’ är en mycket sen uppfinning. I 100-tals år har människorna bakat sitt bröd på ett mjöl som innehåller alla beståndsdelar, även skal och groddar, och därmed har de sett till att kroppen fått de vitala ämnen och byggstenar i form av vitaminer, mineraler och spårämnen som är nödvändiga för en god hälsa.”
”Det näringsrika kliet ger bonden till djuren. Djuren mår bra och får fin päls, medan bonden som äter det vita brödet tappar håret. Jag frågade en bonde varför han inte ger hästen samma frukost, som han själv äter. ”Hon skulle inte fungera”, svarade han.” (Alf Spångberg i boken ”Frisk med fasta och Föllingekost”)
”Vid malning av olika sädesslag avlägsnas olika mängder av sädeskornets ytskikt. Just detta ytskikt innehåller emellertid större mängder mineralämnen än de inre delarna av sädeskornet. Spannmålsprodukternas mineralämneshalt är alltså starkt beroende av malningsgraden. Också halten av proteiner, liksom deras biologiska värde, minskas ju närmare man kommer det inre av vetekornet. Då man i de nordiska länderna under vårt århundrade alltmer börjat använda vitt bröd, har detta samtidigt inneburit en avsevärd minskning av mineralämnena i vår kost, vilket skadat folkhälsan.
Vete har vid undersökning visat sig ha hög halt av mineralämnen. Vid malning stannar emellertid det mesta av dem i vetekliet och vetegrodden, vilka huvudsakligast används vid utfodring av kreatur. Eftersom såväl kalcium såväl som mikrogrundämnena eller spårelementen mangan, järn, natrium, zink och koppar till största delen förekommer i sädeskornets – och framförallt i vetekornets – ytskikt, förstår vi hur viktigt det är att som mat använda helkornssädesprodukter, i stället för produkter beredda av sädeskornets mineralfattiga frövita. Undersökningar utförda vid universitetet i Stuttgart-Hohenheim har visat, att sädesprodukter som behandlats enligt den moderna kvarntekniken visar stor brist på vitaminer – särskilt B1-vitamin – samt på mineral- och spårämnen. Enligt dessa undersökningar innehöll vetekli tolv gånger mera kalium än det vita vetemjölet, tre gånger mera kalcium, fyrtio gånger mera magnesium, fem gånger mera mangan och tre gånger mera järn, fyrtio gånger mera zink, sex gånger mera B1-vitamin och fyrtio gånger mera B2-vitamin. Detta är ödesdigert, då man vet att tillräckliga mängder av magnesium och kalium i vår kost är förutsättningen för förebyggande av hjärtinfarkt.” (Henning Karström i boken ”Grönt, lättlagat, hälsosamt”)
”Vete är det sädesslag som främst konsumeras i den moderna västvärlden och det mesta av det äts som vitt mjöl. I USA äts 98 procent av det vete som konsumeras i form av vitt mjöl.
Orsaken till att man började behandla och raffinera vetet var ursprungligen att det skulle få längre hållbarhet. Det innebar vissa fördelar för handeln, men konsekvenserna för människors hälsa när man övergick från fullkornsmjöl till vitt mjöl har verkligen varit förödande.
Här följer en tabell som visar andelen näringsämnen som går förlorade när fullkornsvetemjöl raffineras till vitt mjöl.
Protein 25 procents förlust
Fibrer 95 procents förlust
Kalcium 56 procents förlust
Koppar 62 procents förlust
Järn 84 procents förlust
Mangan 82 procents förlust
Fosfor 69 procents förlust
Kalium 74 procents förlust
Selen 52 procents förlust
Zink 76 procents förlust
Vitamin B1 73 procents förlust
Vitamin B2 81 procents förlust
Vitamin B3 80 procents förlust
Vitamin B5 56 procents förlust
Vitamin B6 87 procents förlust
Folsyra 59 procents förlust
Vitamin E 95 procents förlust
Många tror att när vetemjölet är ”berikat” med tillsatta vitaminer är dess näringsvärde återställt. Men det är långt ifrån sant. Av de tjugofem näringsämnen som försvinner från kornen när de mals till vitt mjöl tillsätts endast fem kemiskt framställda ämnen när mjölet berikas.” (John Robbins i boken ”Hälsans hemligheter”)
När det gäller t ex ris och mjölprodukter verkar det mer hälsosamt att äta polerat vitt ris, vanlig pasta och vitt bröd istället för råris och fullkornsprodukter om man bara ser ur ett syra/basbildande perspektiv. Detta är dock lite missvisande eftersom råris och fullkornsprodukter är mer fullvärdiga näringsmässigt sett och då de har kvar kliet och fibrerna stimulerar de tarmperistaltiken på ett gynnsamt sätt vilket inte vitt ris, vanlig pasta och vitt mjöl gör. Detta gör att avföring och slaggprodukter inte dröjer kvar lika länge i kroppen som när man äter raffinerade produkter (t ex vitt ris, vanlig pasta, nudlar och vitt mjöl) vilka istället bidrar till förstoppning. Och ju mer förstoppad man är desto längre ligger avföring och slaggprodukter kvar i tjocktarmen och jäser och ruttnar vilket i sin tur är kraftigt syrabildande. Man bör se allt ur ett helhetsperspektiv! ”Då vi äter för litet fiber, ”bulkas” ej födan i tarmen, och tarmpassagen blir förlångsammad, vilket är vanligt i industriländerna. Fiberrik kost ger en tarmpassage på 24 timmar, medan det med fiberfattig kost kan dröja upp till en vecka mellan avföringarna.” (Sven-Olof Spjuth i boken “Hälsan själv”) Ett hälsotips är att du kokar ditt råris i örtte (t ex rooibos eller brännässla) så blir det mindre syrabildande och råriset blir smaksatt samtidigt. Läs mer om försurning och vad som är syra- eller basbildande under syra/basbalansen.
Försurning och slembildning går så gott som alltid ”hand i hand” eftersom det mesta som är syrabildande också är slembildande – och tvärtom! Ett undantag är vissa fullkornsprodukter som på grund av sitt höga innehåll av fibrer kan vara något slemlösande trots att de är kraftigt syrabildande. Alla spannmålsprodukter är slembildande i sig själva men eftersom en del fullkornsprodukter samtidigt kraftigt stimulerar tarmperistaltiken medför det dels att de inte hinner påverka slembildningen lika mycket då de transporteras genom mag-tarmkanalen snabbare än icke-fullkornsprodukter, och dels att det höga fiberinnehållet för med sig ”orenheter”, från både tarmkanalen och övriga kroppen, ut ur kroppen via avföringen. Detta gör att slembildande ”orenheter” (gifter, skadliga bakterier, matrester, slem som ännu inte torkat in i tarmväggen, slaggämnen, m m) förs ut och därigenom inte ligger kvar och orsakar fortsatt slembildning i kroppen. ”När de osmälta fibrerna når grovtarmen, får de många viktiga uppgifter. Här samverkar fibrerna med skilda giftämnen i tarminnehållet och förhindrar upptaget av dessa gifter i kroppscirkulationen. På detta sätt elimineras giftämnen från kroppen istället för att sugas upp av denna. Om karcinogener (cancerframkallande ämnen) finns utspädda i en stor kvantitet avföring och uttömmes ur tarmen ganska snabbt istället för att bli kvar inom denna, blir de mindre farliga. Detta har påvisats vid experiment. Om djur utfodras med en fiberrik kost som innehåller gifter av olika slag, vållar gifterna endast liten skada. Om djuren utfodras med samma gifter i samma doser men med en kost som är mindre fiberrik, blir de sjuka och dör.” (Denis Burkitt i boken ”Fibrer i kosten”) Därför kan t ex råris och riktigt grovt fullkornsbröd (som innehåller minst 90 % fullkorn!) ur ett helhetsperspektiv ses som ”svagt slemlösande”, trots att de uppges som slembildande i slembildningsschemat. Detta gäller dock inte fullkornspasta som har en mer ”kletig” konsistens vid förtäring. Dock har man ju ofta slembildande pålägg på t ex den grova smörgåsen, såsom ägg, ost, smör, majonnäs, kött, kaviar o s v som motverkar denna svagt slemlösande helhetspåverkan! Men om du istället använder kallpressad kokosolja, färska grönsaker och groddar som pålägg ökar alltså möjligheten att måltiden ur ett helhetsperspektiv är slemlösande. Ju mindre andel fibrer fullkornsprodukten innehåller desto mer slembildande är den. Groddbröd är svagt slemlösande eftersom spannmålet förändrar karaktär och beståndsdelar under groddningen och förvandlas till en grönsak. Groddbröd (och groddar) räknas alltså inte som spannmål utan grönsak, vilket är en mycket positiv och avgörande skillnad, inte bara sett ur slemperspektiv utan även ur närings- och syra/basbalansperspektiv!
”Under andra världskriget ransonerades socker och vetemjöl i Norge och norrmännen gick tillbaka till sin traditionella kost av fisk, fullkorn och rotfrukter. Resultatet blev att betydligt färre personer utvecklade diabetes och folkhälsan förbättrades generellt. Samma sak gällde i vårt land. Folkhälsan hade aldrig varit bättre!” (Sanna Ehdin i boken ”Sannas matbok”)
”Det står helt klart att fullkorn skyddar mot cancer. I sin rapportering från Iowa Women’s Health Study i American Journal of Public Health konstaterade forskarna att kvinnor som åt minst en portion fullkornsprodukter om dagen löpte “väsentligt mindre risk att dö i förtid av bland annat cancer, hjärt-kärlsjukdom eller av andra orsaker” jämfört med dem som åt en mindre mängd fullkorn. Så stor skillnad gjorde alltså en portion fullkorn per dag.” (John Robbins i boken ”Hälsans hemligheter”)
”Genom att äta fullkornsprodukter kan du minska risken för sjukdomar och öka chansen till ett längre liv. Sommaren 2016 publicerades en rapport i British Medical Journal som hade analyserat och sammanställt 45 olika studier. Denna visade att en person som åt cirka 90 gram fullkorn per dag hade 17 procents lägre risk att dö av sjukdomar som till exempel hjärt-kärlsjukdom, diabetes typ 2 och cancer än de som inte åt fullkorn.” (Helena Nyblom i boken ”Läkarens guide till den naturliga supermaten”)
Då allt bröd innehåller en hel del ”upphettningsgifter” (se Temperaturen på födan) är jag själv numera ganska sparsam med intaget av bröd, även fullkornsbröd. Men ska du äta bröd är det absolut bättre att förtära grovt fullkornsbröd istället för vitt bröd. Jag själv har lagt märke till att framförallt tarmperistaltiken fungerar mycket bättre om jag väljer en pizza bakad på fullkornsbröd istället för vanlig pizzadeg. Jag rekommenderar dig att börja byta ut raffinerade produkter till fullkornsvarianter och du kommer att märka en avsevärd förbättring på hälsan och framförallt på din tarmhälsa. Byt ut riset mot råris och polenta, pasta, cous-cous, bulgur och bröd till fullkornsvarianter. Nästa steg, när du gjort detta under en tid, är att börja kolla innehållsförteckningarna eftersom väldigt mycket som säljs som ”fullkornsprodukt” oftast består av mestadels raffinerat mjöl, vilket listas som t ex ”vetemjöl”, och innehåller endast en liten mängd fullkornsmjöl. Ibland bränns eller färgas bröd för att det ska se grövre och hälsosammare ut och mörk sirap eller malt tillsätts i vissa bröd för att skapa samma illusion. Lär dig vilka bröd-, pastasorter och nudlar som enbart innehåller fullkornsmjöl eller så nära 100 % som möjligt och köp dessa. Allra bäst för hälsan, om man vill fortsätta äta bröd, är groddbröd (t ex Everfresh groddbröd).
”All vetenskaplig litteratur pekar i samma riktning: Människor som vill skydda sig från cancer bör kraftigt minska sitt intag av raffinerat socker och vitt mjöl.” (David Servan-Schreiber i boken ”Anticancer”)
Det vanligaste raffinerade mjölet kommer från vete men självklart är det lika hälsovådligt att äta raffinerat mjöl gjort av korn, råg, majs, ris, o s v.
”Ju vitare bröd, desto snabbare död.” (John Robbins i boken ”Hälsans hemligheter”)
Det finns många raffinerade produkter i livsmedelsbutiken än de redan nämnda som man bör undvika om man önskar uppnå optimal hälsa såsom flingor, mannagryn (semolina), paj, välling, pulvermos, snacks, läsk, godis, vegetariska produkter (korvar, biffar, färs, etc.) gjorda på vete-, soja- eller ärtprotein, margarin, m m. Andra kraftigt raffinerade produkter som jag starkt avråder från är t ex aminosyror, vitamin- och mineralpiller, som dessutom oftast är laboratorieframställda, och även proteintillskott är raffinerade vilket du kan läsa mer om under Kosttillskott. Man kan även anse att oljor, t ex olivolja, är raffinerade, men så länge man väljer ut nyttiga sorter som är kallpressade har dessa kvar både livskraft och fettenzymet lipas vilket gör att de är nyttiga för kroppen vilket du kan läsa mer om under Gallblåsan. De skadliga oljorna är de som blivit extraherade och ”behandlade” genom upphettning, industrihärdning och/eller ytterligare bearbetning och de brukar inom livsmedelsindustrin benämnas som ”raffinerade oljor”.
”De raffinerade spannmålen kan ses som en metafor för den reduktionistiska vetenskapens begränsningar när den tillämpas på något så komplicerat som mat. Vid det här laget har näringsfysiologer i åratal vetat om att en kost som är rik på fullkornsprodukter minskar risken för diabetes, hjärtåkommor och cancer. (Detta tycks stämma även med hänsyn tagen till att den sortens människor som äter massor av fullkorn antagligen också har en sundare livsstil än andra.) Nyttan med att äta hela sädeskorn har näringsfysiologerna tillskrivit en rad olika näringsämnen: fibrerna i kli, folsyra och andra B-vitaminer i groddar, antioxidanter och diverse olika mineraler. I American Journal of Clinical Nutrition publicerades en osedvanligt icke-reduktionistisk studie 2003, som visade att inget av dessa näringsämnen ensamt kan förklara nyttan med fullkornsprodukter. Det gick helt enkelt inte att förklara den bättre hälsan hos dem som åt fullkorn med en klassisk reduktionistisk analys av isolerade näringsämnen.
I studien granskade epidemiologerna David R. Jacobs och Lyn M. Steffen vid Minnesotauniversitetet den relevanta forskningen och fann en mängd bevis för att kost med stora inslag av fullkorn faktiskt minskar dödligheten oavsett orsak. Men det överraskande var att även sedan man korrigerat för mängden kostfibrer, vitamin E, folsyra, fytinsyra, järn, zink, magnesium och mangan i kosten (samtliga de nyttigheter som man vet finns i hela sädeskorn), gick det dessutom att påvisa hälsovinster med att äta fullkornskost som inget av näringsämnena var för sig eller tillsammans med de övriga kunde förklara. Med andra ord, personer som får samma mängd av dessa näringsämnen från andra källor, var inte lika friska som de som åt fullkornsprodukter. »Analysen ger vid handen att det är något annat i fullkornskosten som skyddar oss mot döden.« Författarnas slutsats var, en smula svävande men suggestivt, att »de olika sädesslagen och deras beståndsdelar samverkar«, och de uppmanade sina kollegor att uppmärksamma begreppet »födoämnessynergi«. Här finns alltså stöd för en revolutionerande idé med nutritionismens mått mätt: Naturliga livsmedel som inte delats upp i sina beståndsdelar är kanske något mer än summan av alla de där delarna.” (Michael Pollan i boken ”Till matens försvar”)
Om du är mycket intresserad av friskvård och hälsa bör du läsa boken ”Sugar blues” av William Dufty. Den startade en hälsorevolution i mitten av 1970-talet och den handlar mycket om hur främst socker, men även andra raffinerade födoämnen såsom vitt mjöl, bryter ner hälsan.
”Om man inte äter raffinerad eller på annat sätt misshandlad föda, får man definitivt inga tecken på näringsbrist. Om man bara äter raffinerad föda får man alldeles säkert näringsbrist. Om man äter en blandning mellan behandlad och obehandlad föda, så är risken att man får näringsbrist någonstans mittemellan de båda ytterligheterna. Det är uppenbart att du mår bäst om du håller dig till oraffinerad = obehandlad föda.” (Jon N. Leonard i boken ”Lev längre nu”)
(RUBEN ANDERSSON)
Läs även Fibrer, Kolhydrater och Socker är ett gift!