Här kan du få bättre förståelse för varför psykoanalys eller psykoterapi i bästa fall bara ”lindrar” (genom att förneka orsaken ännu mer) dåligt mående. OBS! Vissa enskilda psykologer eller psykoterapeuter kan vara mycket duktiga på att hjälpa och vägleda patienter men själva metoden (psykoanalys) är inte speciellt effektiv.
Läs även Det kännande barnet, Effektiv terapi, Orsak & Verkan, Sigmund Freud och Transferens
”I första upplagan av Det självutplånande barnet nämns förhoppningen att det en gång skulle bli möjligt att med psykoanalysen som grund lösa upp den tidiga bortträngningen av känslor och minnen. Denna tanke har definitivt visat sig vara en illusion, därför att den som jag senare insåg i sig rymmer en motsägelse. I Riv tigandets mur har jag utförligt klargjort varför jag anser att Sigmund Freud skapade psykoanalysen för att komma undan sin personliga historia och över huvud osynliggöra barndomens kränkningar. Denna funktion har psykoanalysen än i dag.
Men Freuds teorier kommer helt i bakgrunden när vi numera med säkerhet vet att vi kan närma oss vår barndom och få tillgång till det vetande som vi förvisat. När vi lär känna vår egen historia försvinner mottagligheten för psykoanalytiska spekulationer som döljer verkligheten, för nu behöver vi dem inte längre som skydd mot ångesten. Människor som ser sin livshistorias fakta i ögonen behöver inte längre fly för dem.
Det förflutna kan vi inte ändra på, men konfrontationen med det förflutna ger läkedom. Vad som verkligen kan bota följderna av de tidiga kränkningarna, det är den klart förstådda emotionella insikten om den hittills bortträngda sanningen, upproret (den vuxnes) mot misshandeln och vanvården och därtill upptäckten av de verkliga behoven och det berättigade i dem. Den upptäckande terapin klarar sig utan ideologier och mystifikationer därför att den enbart är ute efter sanningen.
Man skulle egentligen i varje enskilt fall empiriskt kunna påvisa att bortträngningen av de under barndomen upplevda kränkningarna har del i ursprunget till psykiska störningar och kriminalitet i vidaste mening. Under årens lopp har jag flera gånger lagt fram bevis för detta utifrån välkända enskilda fall. En aldrig så svår och grym barndom gör inte automatiskt någon till förbrytare. Med diktatorer som Hitler, Stalin och andra som exempel har jag kunnat visa att det inte var den upplevda misshandeln i sig som drev dem till brott. Det var snarare den totala förnekelsen av detta lidande och flykten från det in i den destruktiva grandiosa hållningen som gjorde dem till massmördare. Priset för förnekelse och bortträngning i barndomen är nämligen sjukdomssymtom hos den vuxne. Att dessa kan lösas upp om man lyckas häva bortträngningen vet vi nu tack vare de nya terapimetoderna. Genom beskrivningar av sådana fall vet vi också hur bortträngningen kan lösas upp utan våldsamma medel som droger och hypnos, nämligen genom att den blockering av känslorna som skedde vid tiden för traumat hävs. Denna process innebär att de i kroppen lagrade ”omedvetna minnena” av bortträngda erfarenheter, vilka ofta leder till omedvetet och destruktivt utagerande, förvandlas till medvetna upplevelser, vilka nu står till vårt förfogande som minnen som vi kan lämna därhän. Därmed blir det slut på det blinda agerandet.
Sigmund Freud kunde kanske ha kommit fram till denna kunskap år 1896 om han hade hållit fast vid sin upptäckt av den sexuella misshandeln av barn och dess följder hos den vuxne. I stället tog han helt avstånd från denna insikt och dolde den bakom en teori som gjorde det omöjligt att komma åt sanningen om psykiska sjukdomars uppkomst och möjligheterna att bota dem genom att häva bortträngningen. Därigenom har han försenat framstegen inom vetenskapen om människan och även terapins framsteg med hundra år. Han gjorde sin förvrängning av sanningen till dogm, och sanningen om kränkningarna av barnets integritet och följderna av dem blev tabu. I psykoanalytiska kretsar fick man inte längre tala om detta, utan i stället måste man anse att psykiska sjukdomar uppstod på grund av ”driftkonflikter”. Med undantag av John Bowlby höll alla på detta tabu, också de mest framstående analytikerna som Spitz, Balint, Winnicott, Kohut och andra. Följaktligen kunde de inte utveckla sina insikter om tidiga kränkningar inom psykoanalysens ram. Men de vågade inte lämna denna ram utan offrade sanningen för att få höra till föreningen. Sandor Ferenczi, som höll fast vid riktigheten av de erfarenheter han gjort med patienter, blev bannlyst och förklarad psykotisk.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)
“Ursprungligen hade Freud under behandlingar som han delvis genomförde med hypnos upptäckt att alla hans patienter, manliga och kvinnliga, hade utsatts för misshandel som barn och berättade sin historia på symtomens språk (jfr S Freud 1896). Men när han 1896 för en grupp psykiatrer hade berättat om sin upptäckt märkte han att ingen av hans kolleger ville acceptera denna insikt utan han lämnades ensam med den. Den ensamheten kunde han i längden inte stå ut med. Några månader senare, år 1897, förklarade han att patienternas berättelser om sexuella övergrepp inte var annat än fantasier, som hade sitt upphov i tidiga driftsönskningar. En kort stund hade mänsklighetens sömn störts, men nu kunde den fortsätta.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)
”Galileo Galilei blev blind när han av kyrkan tvingades att mot bättre vetande förneka sanningen. Sigmund Freud förbjöd sig själv att uttala den sanning han upptäckt. Han förrådde den sedan hans far dött. När jag läser att han längre fram led av cancer i munnen, måste undergå flera operationer och till sist dog av denna sjukdom måste jag fråga mig om inte hans mun kanske till sist gjorde uppror för den sanning som Freud inte längre ville veta av.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)
”C.G. Jung vågade visserligen gå sin egen väg, men också han flydde i sin tur från sin egen historia in i symbolernas och spekulationernas värld. Detta steg skulle sakna all betydelse för andra människor om det endast hade gällt Jungs privatliv. Men Jung kamouflerade sina rädslor med hjälp av teorier som hans lärjungar än i dag sätter högt och använder i sina försök att hjälpa sjuka och störda människor. Utrustade med Jungs idéer förklarar de till exempel för våldsamma eller knarkberoende ungdomar att våldet är en del av vår skugga, en normal sida av vår natur, och att vi bara behöver lära oss att bättre ”handskas med denna skugga”. På det sättet försvåras de hjälpsökandes förvirring avsevärt, allt för att de verkliga orsakerna till våldet inte ska komma i ljuset. Dessa visar nämligen alltid på hur föräldrarna svikit, hur de med eller utan våld kvävt varje protest från barnets sida. Våldet är inget annat än resultatet av att det ringaktade barnets förbjudna, berättigade vrede tryckts ner. När Jungterapeuter fruktar sina föräldrar mer än allt annat utan att inse det (eftersom de har symboliska förklaringar till sina rädslor), använder de gärna Jungs teorier i sina terapier och känner sig då ha stöd både av Jungs auktoritet och av sin yrkesgemenskap. Jag försöker alltid påpeka sådana felbehandlingar i terapierna, därför att jag vet vilken skada de åstadkommer och anser att de helt går att undvika.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)
”Priset för denna förvirring betalas av tusentals patienter, som inte vet att psykoanalysen i grund och botten är ett sätt att med hjälp av teorier värja sig mot den smärtsamma sanningen. Ju längre man använder sig av denna försvarsform, dess svårare är det att genomskåda förvirringen. De oräkneliga brev jag fått under de senaste fjorton åren bekräftar min erfarenhet att psykoanalysen befäster de skador individen lidit i sin barndom i stället för att upplösa dem.
Men på senare år har en del terapeuter utvecklat nya koncept där de inte skyggar för sanningen om misshandel och vanvård av barn och konsekvenserna därav och inte heller faller för frestelsen att skyla över eller kringgå. Två av dessa koncept finns beskrivna i bokform: den förutvarande primärterapeuten Jean Jensons och J. Konrad Stettbachers. Båda visar, fast på mycket olika vägar, hur man kan komma åt en gång blockerade känslor och förnimmelser och även hur dessa kan bli förstådda, integrerade och upplösta. Båda förklarar varför det är absolut nödvändigt att i terapin verbalt formulera de en gång undertryckta naturliga behoven för att med detta som grund söka få dem uppfyllda. En av de viktigaste skillnaderna mellan deras koncept och de psykoterapimetoder jag känner till är att här förmedlas en vidsträckt förståelse för själsliga processer som envar själv kan få pröva.
Det vore fel att tro att det här bara rör sig om en speciell form av det janovska tillvägagångssättet, där redan blotta förnimmelsen av ursmärtorna betecknas som terapi. Båda koncepten är mer omfattande än Janovs och skiljer sig principiellt från traditionella terapiformer. Människor som följer dessa terapier hjälper därmed inte bara sig själva utan utför också ett pionjärarbete för andra, som genom deras rapporter får höra om aldrig uppmärksammade, ofta omedvetna psykiska och fysiska mordförsök mot barn – ett vetande som vårt ”kollektiva medvetna” i årtusenden hemlighållit. Dessa människor som nu vaknar förstår att de inte längre behöver fly för något som hände för längesedan – eftersom de nu vet om det och därför inte mer behöver förneka att det ofattbara faktiskt har hänt.
Många terapeuter som genomskådat psykoanalysens otillräcklighet men inte känt till några användbara instrument börjar i dag orientera sig utifrån det skadade barnet. De inser att detta barn endast kan tala med kroppens, känslornas och förnimmelsernas språk. Men de saknar ofta den självupplevelse som krävs för att till fullo fatta att och varför de traditionella skolornas tekniker aldrig har kunnat handskas effektivt med primära fakta.
Inte ens den bästa vilja i världen räcker för terapeuten om han inte vet hur han systematiskt ska kunna lösa upp sin egen bortträngning. Förr eller senare kommer han att blockera denna process hos sina patienter.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)
”Man kan inte i verklig mening få klarhet om sin egen situation och lösa upp rädslorna förrän man kan känna dem, inte genom att diskutera dem.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)
”Att bara prata om känslor tjänar ingenting till och leder inte vidare. Människor håller på i årtionden i klassiska analyser och terapier utan att någonting alls förändras hos dem. Känslorna måste upplevas i den inre dialogen och noga artikuleras i ord för att vägen till vår sanning ska öppnas för oss. För människor som på allvar inriktar sig på att upphäva följderna av barndomens traumatiseringar är de traditionella terapiformerna oanvändbara, vilseledande och i sista hand kontraproduktiva, därför att de förstärker det intellektuella försvaret mot känslor och hindrar att det bortträngda avslöjas.
Detta sker även när terapeuten eller analytikern uppmanar patienten att ”tala om traumat” (till exempel det sexuella övergreppet). I terapier som bara vänder sig till intellektet kan terapeutens förmodande och antaganden inte kontrolleras av patienten. De kan vara felaktiga eller riktiga, men även om de är riktiga förblir denna kunskap ineffektiv, den kommer inte att befria patienten från hans symtom. För det är bara de känslor och kroppsförnimmelser som blir medvetna för oss under den högt uttalade inre dialogen som kan ge oss full visshet om det som tidigare tillfogats oss. Vi måste få deras svar för att kunna få tillbaka de bortträngda minnena och integrera den vetskap vi sålunda vunnit. Om någon har tillfälle att få tillförlitlig information av någon släkting som inte deltagit i traumatiseringen, får han en extra bekräftelse.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)
”Det är ofta lättare att nå fram till känslorna via kroppen än via orden. Marianne gick till exempel igenom en traditionell freudiansk kur sedan två år tillbaka. Hon sträckte ut sig på divanen och gjorde sitt bästa för att ”associera fritt” kring de teman som förorsakade henne lidande, framför allt hennes känslomässiga beroende av män. Hon tyckte sig bara leva fullt ut när en man ofta sade till henne att han älskade henne, och hon hade svårt att uthärda ens de kortaste separationer. Detta ingav henne en diffus ångest, som om hon varit en liten flicka. Efter två års analys hade Marianne full insikt i sitt problem. Hon kunde i detalj beskriva sin komplicerade relation till sin mor, som ofta lämnat henne till främmande dagmammor, och hon menade att detta säkert förklarade hennes ständiga känsla av otrygghet. Högskoleutbildad som hon var hade hon lidelsefullt hängivit sig åt analysen av sina symtom och det sätt varpå hon återupplivade dem i sin relation till analytikern, som hon naturligtvis blivit mycket beroende av. Hon hade gjort stora framsteg och kände sig friare, även om hon under analysen aldrig hade kunnat återuppliva sin barndoms smärta och sorg. Hon hade ständigt varit fokuserad på sina tankar och språket och blev nu varse att hon aldrig hade gråtit på divanen. Till hennes stora förvåning var det under en veckas thalassoterapi hos en massös som hon plötsligt hade hittat tillbaka till sina känslor. Hon låg utsträckt på rygg, och massösen masserade henne mjukt på magen. Då hon nalkades en speciell punkt nedanför naveln, kände Marianne en snyftning stiga upp i strupen. Massösen lade märke till det och bad henne bara notera vad hon kände och sedan fortsatte hon med mjuka rörelser på just den punkten. Efter några sekunder började Marianne snyfta så häftigt att hela hennes kropp skakade. Hon återsåg sig själv i en sjukhussäng efter en blindtarmsoperation, sju år gammal och eftersom hennes mor inte återvänt från sin semester för att ta hand om henne. Denna känsla, som hon så länge sökt i huvudet, hade hela tiden funnits där, dold i kroppen.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Bot på naturlig väg”)
”Psykologi utan andlighet leder till en osann bild av människan.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Är det försent att förändras?”)
”Ibland var två timmars rörelse lika effektivt som två år på analyssoffan. Jag upptäckte att kroppen inte kan ljuga – sätt den i rörelse och sanningen dyker upp.”
(GABRIELLE ROTH i boken ”Befria din själ”)
”Conventional psychotherapy has been impregnated with the belief that you get well in your mind – in your thinking, prefrontal cortical, logical mind – that you can think your way to health. I believe it is impossible to get well in that way, based on sound neurologic principles. We may think we are getting well, but that is not the same as being well. The brain is quite capable of deceiving itself. What is ”well”? If it were simply a matter of what we think about ourselves, then all the religious conversions, the born-agains, the epiphanies would be just as valid as any psychotherapy, and the claim of a cure in many sects would equal that of any psychotherapy.
A patient told me that as a young, hyperactive boy he constantly acted-out in class and was unable to sit still and concentrate. When he was eight, his parents decided to send him away to boarding school so that he could learn ”discipline.” One day he sat in the principal’s office across from his mother. He had no idea what he did wrong. He looked at his mother’s angry eyes and knew he would ever again get any help from her. It was the ultimate rejection. He was not aware of his constant movement and the inability to sit still. It began almost at the beginning of his life.
The boy was then sent to a psychologist for evaluation. The Rorschach test was presented to him. After each image, he pleaded with the psychologist to tell him if he was giving the right answer. No response. No acknowledgment. He felt terrified because he believed that if he gave the wrong answer, he would never be allowed to go home. As it was, he wasn’t allowed to come home for years. He couldn’t ask to go home, for he felt there was no one to ask. His parents rarely visited him at boarding school.
Later, as an adult, he needed constant attention and assurance. Whenever his wife left to run an errand, he became anxious and felt rejected. He was convinced she was seeing someone else. The relationship ultimately failed. (The prestigious George Miller Award in psychology from the American Psychological Association was presented in 1998 to a woman who claims that childhood events involving one’s parents do not follow us into adulthood!)”
(ARTHUR JANOV i boken ”The biology of love”)
”Det var inte så enkelt att ta sig ur självbedrägeriets labyrint. Det tog mig femton år att genomföra denna befrielseprocess: från 1973, då det spontana målandet gav mig en vag aning om sanningen, till 1988, då jag till sist kunde formulera den.
I början av 80-talet fick jag emellanåt brev från sjuksköterskor vid psykiatriska kliniker, som berättade för mig att de med god verkan läste mina böcker för sina patienter men att de måste hålla det hemligt för läkarna om de inte ville riskera att bli uppsagda. Temat barnmisshandel var då alltjämt absolut tabu inom psykiatrin, trots att varenda patient bar på en fruktansvärd levnadshistoria. Men ingen ville veta något om det, allra minst läkarna.
På sista tiden har det kommit många böcker om ämnet barnmisshandel, och många metoder har utvecklats för behandling av följderna av tidiga trauman hos vuxna. Det psykiatriska etablissemanget tvingades till sist erkänna att barnmisshandel och dess konsekvenser faktiskt existerar, men de gamla skygglapparna och det gamla försvaret mot den fullständiga kunskapen fanns kvar, man bollade med statistik och vägrade inse att alla patienter, inte bara åtskilliga, lider av följderna av de tidigaste kränkningarna av deras integritet. Med hänvisning till vad som hänt vietnamveteraner och överlevande efter Holocaust definierade man i USA en särskild patientkategori. Dessa människor klassificerades och diagnosticerades som lidande av ”complex-post-traumatic-stress-syndrom”, som om det över huvud taget kunde finnas andra psykiatriska patienter som inte blivit kränkta i sin barndom. Till psykiatrernas stora förvåning visade det sig i alla fall att det var en mycket hög procent av patienterna som kunde berätta om misshandel i barndomen. Denna statistik var ändå mycket ofullständig och tvivelaktig, eftersom detaljer om den dagliga tortyren av barn hålls bortträngda av offren och gärningsmännen.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)
”Under loppet av tjugo års psykoterapeutisk verksamhet har jag gång på gång stött på ett barndomsöde som förefaller mig typiskt för människor med hjälpande yrken.
1. Där fanns en emotionellt djupt osäker mor som för sin känslomässiga jämvikt var beroende av ett visst beteende eller ett visst sätt att vara hos barnet. För både barnet och omgivningen kunde denna osäkerhet mycket väl hållas dold bakom en hård, auktoritär, för att inte säga totalitär fasad.
2. Till detta kom en förvånansvärd förmåga hos barnet att intuitivt, alltså även omedvetet, märka och besvara detta behov hos modern eller båda föräldrarna, det vill säga fylla den funktion det omedvetet tilldelats.
3. Därmed försäkrade sig barnet om föräldrarnas ”kärlek”. Barnet kände sig fylla ett behov, och det gav barnet dess existensberättigande. Förmågan till anpassning utvidgas och fulländas, och sådana barn blir inte bara sina mödrars mödrar (förtrogna, tröstare, rådgivare, stöd) utan övertar också ansvaret för sina syskon och utvecklar till sist en alldeles speciell känslighet för omedvetna behovssignaler från andra. Inte underligt om de som vuxna ofta väljer psykoterapeutens yrke. Vem skulle utan denna förhistoria kunna mobilisera intresse för att dagen lång söka utforska vad som utspelar sig i en annan människas omedvetna? Men i utvecklandet och fullkomnandet av detta differentierade sensorium, som en gång hjälpte barnet att överleva och som driver den vuxne att välja ett yrke som hjälpare, ligger också rötterna till störningen. Denna störning förmår ständigt hjälparen att söka tillfredsställa sina i barndomen aldrig fyllda behov med surrogatpersoner.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)
”Det är ett stort misstag att tro att man kan upplösa trauman på det symboliska planet. Om det vore möjligt skulle diktare, målare och andra konstnärer kunna bearbeta sina trauman genom sin kreativitet. Så är det dock inte. Kreativiteten hjälper dem visserligen att uthärda lidandet men inte att upphäva det. Och även diktatorer skulle en dag sluta att förnedra och plåga människor om denna symboliska hämnd för barndomens förödmjukelser vore tillräcklig för dem. Men deras hunger efter hämnd är omättlig så länge de inte vet – eftersom de förnekar det – vem som egentligen har förtjänat deras hat och vem hatet gäller, det vill säga så länge de endast symboliskt lugnar det i stället för att uppleva det i dess egentliga barndomssammanhang och därmed lösa upp det.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)
”Det finns många psykologer som aldrig har haft tillfälle att frigöra sig från denna fruktan och uppleva att föräldrar inte behöver dö av att deras barn säger sanningen, och dessa har en tendens att så snabbt som möjligt försöka åstadkomma en ”försoning” mellan sina klienter eller patienter och deras föräldrar. Men om den vrede som funnits där inte får upplevas först blir försoningen illusorisk. Den täcker bara över det uppdämda, omedvetna eller till andra förskjutna hatet och stöder patientens oäkta själv.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)
”En professor har för sin tidskrifts räkning bett mig om en intervju beträffande min kritik av psykoanalysen. Det var omöjligt för mig att besvara hennes frågor, som jag fick skriftligen, men jag lovade att ta upp en del av dem i min nästa bok. Det ska jag nu göra här, för hon representerar en inställning som jag ofta stöter på: man är visserligen angelägen om att inhämta nya kunskaper men vill inte till något pris ge upp de gamla läror som man en gång som barn mottog av sina föräldrar och som sedan blivit ytterligare befästa genom olika teorier vid universitetet. En av de många frågor som ställdes mig löd: “Om ni postulerar att barnet är oskyldigt, är det som om ni skulle förneka att det är sina önskningars subjekt. Ni visar hur maktlöst, avvisat och beroende barnet är, hur utlämnat åt den vuxnes vilja. Men barnet är ju inte utan önskan, fantasi, överföring.”
Hur kan man hitta på att kalla ett barn skyldigt bara därför att det är ”önskningars, fantasiers och överföringars subjekt”? Barnet, redan det nyfödda, är givetvis ett knippe behov, men ingen skulle komma på att kalla detta för skuld (!), om inte våra föräldrar hade upplevt våra behov och önskningar som besvärliga anspråk. Vi har lärt oss att ha dåligt samvete för våra önskningar och behov, och denna grundläggande erfarenhet tar vi med i våra teorier. Denna förvirring kommer till uttryck i ovan citerade fråga. Ett barn får egentligen inte vara ett subjekt, det är och förblir ett objekt för pedagogiken. Att det i den rollen dessutom betecknas som skyldigt ska man inte förvånas över. Det finns ingenting som man inte kan pådikta ett barn, och tyvärr kan sådana etiketter få konsekvenser för hela livet. Barnet, som alltid fick skulden, fortsätter livet igenom att betrakta sig som skyldigt och elakt därför att den har önskningar och fantasier. Och denna tro hindrar sedan den vuxne från att inse att de besvärliga och stygga barnen har gjorts sådana.
De flesta människor är inte ett dugg intresserade av frågan varför ett barn har blivit si eller så. Om man visar på orsakerna, faderns hårdhet, moderns självupptagenhet, säger de: det ursäktar inte stöld. Vem som helst har väl upplevt svåra saker i barndomen utan att för den skull ha blivit brottsling. Orsaken till dessa skillnader i utveckling ligger ju i den grad av uppmärksamhet som barnet fått, men det intresserar dem inte. För dem återstår bara frågan: hur ska jag kunna uppfostra mitt barn ordentligt, hur bör jag straffa det så att det blir en anständig människa som inte ljuger, inte stjäl och inte springer hemifrån. Ofta sägs det att barn som blir bortskämda och får allt de vill ha hemma kommer att stjäla när man kräver att de ska arbeta; man måste vänja dem vid att inte få något utan att prestera något, vänja dem vid livets hårdhet, inte uppfylla alla deras önskningar även om man i och för sig kunde det, man måste sätta gränser, man måste, man måste… När jag ifrågasätter sådana åsikter och till exempel säger: Barnet måste ha frihet att sätta gränser för oss när vi ställer för höga fordringar på det, behandlar det illa, förödmjukar det – då möts jag av stor förvåning. Man frågar: Har ni själv några barn? Vet ni inte hur elaka barn kan vara? Ni idealiserar dem som om ni aldrig hade sett ett besvärligt barn.
Visst har jag sett sådana barn, också på psykiatriska kliniker, där de motstod de mest utstuderade pedagogiska metoder, till exempel genom att inte tala, att vägra äta eller att slita av sig håret, därför att det inte fanns någon där som verkligen intresserade sig för deras plågor och begrep deras smärta. Alla ansträngde sig att få ordning på de här barnen, lära dem något positivt att läsa, skriva, tala, äta, men ingen ville få veta något om det tragiska i deras tillvaro. När jag under samtal med läkare och sjuksköterskor frågade om detta, frapperades jag av hur lite vårdpersonal och läkare visste om barnets familjesituation och livshistoria. Redan av vad de berättade kunde man ana vilken psykisk terror barnet hade genomlidit, men det hade inte de som berättade om det gjort klart för sig. För det jag kallar ”helvete” är för dem något fullständigt normalt, och de säger: Då kunde ju vartenda barn bli psykotiskt, autistiskt, mutistiskt, för det är många som upplevt sådant. Och så kommer man tillbaka till de medfödda biologiska faktorer som man försöker mildra med uppfostran och medikamenter, så gott det går.
Sådana försök må vara aldrig så ärliga och välmenande, men faran är att de medför ytterligare trauman och förvirring för barnet som trots alla ansträngningar fortfarande är oförstått så länge det inte öppet erkänns att grymhet mot barn förekommer.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)
”Ett älskat barn får kärleken som gåva och därmed också kunskap och oskuld. Det är en gåva som bestämmer hela livsinriktningen. Ett skadat barn saknar allt därför att kärleken fattas. Det vet inte vad kärlek är, det förväxlar ständigt illdåd och välgärning, lögn och sanning. Om och om igen låter det sig förvirras.
Denna förvirring stötte jag på under en diskussion om ett konkret fall bland fackfolk: en kvinna som under sin barndom hade fått mycket kärlek och inte utsatts för prestationskrav tog till sig en nioårig, autistisk pojke, som hon sedan adopterade. Hon kunde ge honom mycket värme och kroppskontakt, bejaka honom, bekräfta hans känslor, vara lyhörd för hans behov och signaler och slutligen också förstå dem. I hennes famn lärde pojken sig att visa känslor, uppleva vrede över vad han dittills utsatts för och upptäcka kärlek. Han utvecklades till en frisk, intelligent, mycket levande och öppen ung man.
Jag berättade detta för en grupp specialister som arbetade med autism. Läkarna bland dem sade att autism är en obotlig neurofysiologisk sjukdom och att utvecklingen i detta fall visade att det inte hade varit fråga om autism. Det hade alltså varit en felaktig diagnos. Psykologerna, familjeterapeuterna och analytikerna menade att den här historien var nog en grov förenkling; för sin del kände de till många fall där år av psykoterapi med autister inte hade ändrat någonting – vilket jag inte alls tvivlar på. De sade vidare att en sådan berättelse ju inte kunde hjälpa föräldrar till autistiska barn, tvärtom skulle de få skuldkänslor, för alla föräldrar hade ju inte möjlighet att ge sina barn så mycket tid och kärlek. Oftast hade de flera barn, de måste sköta sitt arbete och var för övrigt inte mer än människor. Jag sade att det förefaller mig ointressant om någon får skuldkänslor eller inte när det är fråga om att upptäcka en så viktig sanning.
För mig var historien om den nioåriga pojken en bekräftelse på vad jag redan länge hade anat: autism hos ett barn är ett svar på dess omgivning och ofta det enda svar barnet kan tillgripa. Om autism kan botas eller inte beror på i vad mån barnets nya omgivning kan ta till sig sanningen om barnets förflutna. Specialisternas reaktioner visade hur svårt det är att hitta en sådan omgivning. Deras motstånd hindrade dem från att förstå vilken hjälp denna historia kan ge oss i vårt umgänge med barn.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)
”Det man berättar för sin terapeut tjänar försvaret.”
(BERT HELLINGER i boken ”Familjen – boja eller kraft?”)
”Försvarssystem är ett begrepp som förekommer i många psykologiska teorier alltifrån Freuds. Primalteorin menar att varje försvar är neurotiskt och att ”sunda” försvar är något som inte existerar. Tron på sådana grundar sig på förutsättningen att det finns en grundångest hos alla människor och att den måste hållas i schack.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)
””Bota” är inte något klart begrepp inom psykologin. Det används sällan i psykiatrisk litteratur. I stället talas det om ”lindring av symtom”, ”förbättrad social anpassning”, ”förstärkt jag-integration” osv. En anledning till att man undviker ordet ”bota” är att det är olösligt förbundet med ”orsak”. Att bota innebär att utplåna orsaken. Annars är det bara symtomlindring man sysslar med. När man t.ex. talar om att ”bota” en bakterieinfektion så räknar man med att symtom som feber, huvudvärk och ont i halsen är en följd av en bakterieprocess, att det finns en sådan specifik bakterie och att ett visst antibiotiskt medel kan döda den bakterien. När man finner den bakterien i en kultur och det visar sig att detta antibiotikum kan förstöra den, då kan man tala om att bota. Har man inte den vissheten kan man i bästa fall endast åstadkomma symtomlindring, och det är det jag påstår att psykoterapin idag ägnar sig åt. Den behandlar symtom, och när man talar om resultaten är det symtomatiska förbättringar man talar om.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)
”Psykologerna har avstått från att söka efter ursprung och upphov och i stället ägnat sig åt delundersökningar så att den ene studerar kognition, den andre varseblivning och den tredje emotioner utan att inse att allt är delar i en integrerad helhet. De har inte heller insett att det är känslan som gör oss mänskliga och som integrerar det mänskliga beteendet, oavsett formen. Vi har blivit så överväldigade av neurosens komplexa beskaffenhet att vi tagit oss för att dela upp vår forskning i fack och isolera det ena från det andra med den påföljd att vi egentligen aldrig sysslar med hela människan. Ur denna splittrade forskning växer det inte fram någon bot för neuroser i betydelsen hela människans patologi, fysiologiskt och psykologiskt. I ovanstående citat som jag valt därför att det är represantivt för en hel del av tänkandet inom detta ämne, ser vi att författaren tar sin tillflykt till beskrivningar av beteende (kognition, aktivitet) i hopp om att en detaljerad beskrivning ska leda till djupare förståelse. Detta är ett flerdubbelt misstag. För det första är beskrivningar av en sjukdoms manifestationer eller symtom ändå bara beskrivningar och de säger ingenting om ursprungen. För det andra är det beteenden som beskrivs och inte inre tillstånd, vilket är vad en neuros enligt min uppfattning är. Och eftersom neurosen är ett inre tillstånd, något man alltid bär med sig, är den ihållande, förutsägbar och tvingande. Man kan beskriva en vanlig förkylning med medicinsk terminologi eller på vanligt språk – ont i halsen, täppt i näsan, etc – och ändå inte ha kommit närmare kunskapen om hur den ska botas. Vetenskapligt formulerade beskrivningar underlättar kommunikationen och kategoriseringen men har ingenting att göra med hur sjukdomen kommit till. Dessutom är beteendebeskrivningar ahistoriska. De handlar om det föreliggande beteendet och kan självklart inte vara teleologiska. Varje beskrivning, diagnos, förklaring eller behandlingsmetod som är ahistorisk och endast handlar om aktuella beteenden och symtom är dömd att misslyckas, därför att orsakerna till mentalsjukdomen ligger i den tidiga barndomen och i de tidiga relationer som förvandlade ett friskt, oskyldigt litet barn till en spänd neurotiker. Det går inte att bota någon om man inte räknar med dessa tidiga upplevelser, vilket Freud väl visste. Och det går inte att bota om man inte på något sätt kan ändra den inre reaktionen på dessa tidiga händelser; som jag har visat i The Anatomy of Mental Illness sitter dessa tidiga smärtupplevelser fast i vårt system, gömda under medvetandenivån, som obevekliga drivkrafter i det neurotiska beteende som sedan utvecklas.
Beskrivningar är dubbelt missvisande därför att de ofta medför en illusion av insikt samtidigt som man kör ner sig allt djupare i ett träsk av komplicerade beteendeformer. Om man bara ser till beteendet är materialet onekligen oöverskådligt stort eftersom möjligheterna till neurotiskt agerande är oerhörda. Om man ett ögonblick bortser från det neurotiska virrvarret och ser djupare finner man inte denna mångfald. Man finner ett mänskligt behov som är av samma slag hos oss alla; det är ett grundbehov, djupt och enkelt. Det otillfredsställda behovet är den källa där alla de olika psykiska avvikelserna har sitt upphov. Det har vi inte insett därför att vi nästan från psykoterapins begynnelse har vilseletts av Freuds teser om att det hos oss alla finns en medfödd neurotisk process. Det som är medfött är människans behov. Bristande tillfredsställelse av det behovet eller villkorsbunden tillfredsställelse skapar förutsättningar för psykisk sjukdom.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)
”Om man ser på saken ur intellektuell eller psykologisk synvinkel och har en person som säger att han mår fint, att hans tankar är klara och att han har ”nya” värderingar och ”rätta” målsättningar, skulle vi väl anse att det är ett tydligt vittnesbörd om terapins effektivitet. Och det är ju just detta som mängder av patienter efter ”avslutad” analys rapporterar om sin psykoanalys. Men om vi då samtidigt gör noggranna mätningar av denna individs fysiologiska funktioner och finner att hans spänningsnivå har höjts i stället för att sänkas? Vad ska vi säga om det? En slutsats vore ju att individen i fråga bara har intalat sig att han har det bättre – att han har lagt sig till med mentala attityder som gör att han känner sig bättre till mods även om hans kropp är av annan åsikt. En hjärtinfarkt vid 57 år är ett vältaligt vittnesbörd om att han aldrig hade det särskilt bra.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)
”Det räcker inte att bara lära känna sina omedvetna känslor och behov. Modern psykoterapi arbetar i stor utsträckning utifrån förutsättningen att det är tillräckligt att göra de omedvetna känslorna medvetna för att förändra en individ. Jag är av annan åsikt – jag anser att medvetandet är resultatet av en känsloprocess i organismen och att det är känsloprocessen, inte bara vetskapen om vad det är för behov, som kan förändra en människa. Man blir enligt min åsikt inte fri från behovet genom att känna till det.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)
”Det är inte nödvändigtvis scenen och minnet av den som man måste återuppleva, det är snarare det emotionella innehållet. Jag har träffat patienter som gått i psykoanalys och som diskuterat vissa minnen in i minsta detalj. Under primalterapi har de fått kontakt med den emotionella komponenten i motsvarande minnen och det är en helt annan upplevelse. Lidandedelen lagras på annan plats än det kognitiva minnet. Vid ett återupplevande öppnas spärrarna till de emotionella lagringsutrymmena; den smärta, som aldrig kändes, upplevs nu; tårarna, som aldrig fälldes, flödar nu; sorgsenheten eller raseriet, som hölls tillbaka, uttrycks i sin fulla vidd. Blockerad energi har funnit sitt utlopp.
När man diskuterar, blockeras fortfarande energiaspekten av ett minne. Skillnaden mellan att gråta över och att återuppleva den intensiva tidiga smärtan hos fyraåringen, som skickas upp på sitt rum är som skillnaden mellan två världar. Den ena är en vuxen, som minns en barndom med sin kortikala apparat; den andra är ett barn, som är försjunket, kroppsligt och själsligt i det minnet.
Det finns ett minne av en känsla – man talar om och känner ett minne – själva upplevelsen. Den senare är nödvändig, om man skall nå fram till någon lösning. Hypothalamus’ funktion normaliseras inte utan känslornas medverkan. Om ett barn upprepade gånger skickades in på sitt rum och ingavs känslan att vara dålig eller dum, blir han inte hjälpt av att man intellektualiserar kring det. Han måste uttrycka sitt raseri i dess rätta sammanhang. Det kommer förvisso inte att hjälpa honom att förstå sina föräldrar och anledningen till att de handlade som de gjorde. Förståelsen kan bara täcka över. Raseriet och smärtan över att gång på gång ha fått känna sig förringad finns där. Om man förflyttar en person tillbaka i tiden och låter den gamla känslan skölja över honom, återuppväcks hela minnet, inklusive känslan.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)
”Paradoxalt nog verkar denna terapi snabbast på sådana som av klassiska terapeuter anses sjukast – perversa, alkoholister och missbrukare. När impulserna tränger fram till ytan behövs det bara en lätt påverkan för att växla över impulsen att spela ut till en full primalupplevelse. Det är inte svårt att bota en allvarligt alkoholiserad person även om han är i 40-50-årsåldern. Terapin tar längre tid med människor som har ”lyckats bra”, intellektuella som har kommit högt på karriärstegen. De svåraste patienterna för oss är psykologerna. De är så hjärntvättade till att tro att alla problem ska lösas med tankeverksamhet att de behöver en fullständig omorientering för att se känslornas betydelse.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)
”I tjugo år hade jag iakttagit hur människor förnekade sin barndoms trauman, idealiserade sina föräldrar och med alla medel värjde sig mot sanningen om sin barndom. Jag fick med tiden klart för mig att en verklig befrielse inte är möjlig med mindre än att barndomens sanning kan uthärdas och dess smärtor upplevas. Jag skulle inte ha varit mitt liv och mina erfarenheter trogen om jag inte hade fäst något avseende vid innehållet i det som min hand nu skapade med färgernas hjälp eller bara hade betraktat det som utslag av min fantasi, i stället för att allvarligt fråga mig vad det kunde ha för verklighetsbakgrund. Det är bara tretton år sedan jag började måla, fast jag i hela mitt liv haft en längtan att göra det utan att denna längtan har kunnat göra sig gällande tydligt nog. Jag måste först förstå så mycket på intellektuella vägar och möta så mycken ångest innan jag till sist kunde känna mig fri att leka med färger utan några som helst avsikter. Denna lek öppnade emellertid snart sitt bittert allvarliga innehåll för mig, då jag i de bilder som växte fram ur mig mötte en för mig dittills okänd värld: min tidiga barndoms värld. Det som överraskade mig mest var det faktum att den såg helt annorlunda ut än den version som jag i årtionden hade levat med.
Jag hade visserligen inte ett enda minne från mina första fem levnadsår och även från senare tid endast mycket få, något som tyder på en mycket stark bortträngning. En sådan har alltid sina orsaker. Men detta hindrade inte att jag höll fast vid uppfattningen att mina föräldrar hade vårdat mig med kärleksfull omsorg och varit angelägna att ge mig allt jag behövde under min barndom.
Så hade min mor framställt saken om någon hade frågat henne om min barndom. Jag antog hennes version och behöll den i årtionden, trots att två analyser ingick i min utbildning och trots att jag borde ha frapperats av de många likheterna i mina patienters öden.
Också i min andra analys fick min mor förekomma som en mycket arbetsam, en aning beskäftig person med de bästa avsikter. Insikten att hennes uppfostringsambitioner enbart tillfredsställde hennes egna intressen och konventionella föreställningar och innebar ett våldförande på hennes barn, som hon betraktade som sin egendom, stämde inte med mina terapeuters utbildning och etik. Jag bemödade mig alltså även i den andra analysen om att förstå min mor, förlåta hennes subtila själsliga grymhet, som mina drömmar berättade om, och skylla dem på mina egna fel. Dessa ”fel” var framför allt att jag frågade och hade ett naturligt barnsligt behov av beskydd, närhet, förståelse och svar. Hon var en lysande pedagog och lyckades tysta ner mina verkliga känslor och behov utan att vare sig jag eller någon annan kunde märka hur det gick till. Mycket tidigt blev jag en omtänksam, beskyddande och förstående dotter, som betraktade sin mors välbefinnande och trygghet som det viktigaste av allt. Att jag kunde ha rätt till egna behov tänkte jag under årtionden aldrig på.”
(ALICE MILLER i boken ”Bilder från en barndom”)
”Jag har hört berättas om ett fall som är en övertydlig illustration till hur det kan gå till: En fyrtioårig kvinna ser med egna ögon hur hennes man utnyttjar deras tolvåriga dotter sexuellt. Hon är orolig över de psykiska följderna av detta och skickar därför barnet till sin analytiker, som hon själv sedan åtta år går i analys hos. Efter det första samtalet kommer dottern hem, upplöst i tårar, och säger: ”Aldrig mer vill jag gå till den damen. Hon sade att det inte var farligt att jag fantiserade om sådana saker; det är helt normalt att barn hittar på olika historier, men tillsammans med henne skulle jag ta reda på varför jag vill ställa till besvärligheter för pappa. Jag är rädd för henne.”
I flera år har jag fått höra om sådana uttalanden av analytiker. Och jag har ännu i klart minne vad mina kolleger och lärare brukade säga under min utbildning till analytiker. Men jag berättar om detta fall därför att barnets reaktion här var så omisskännlig. Tolvåringen kunde fortfarande reagera adekvat när man försökte att prata bort vad hon sett och upplevt. Modern däremot hade tydligen för länge sedan misslyckats med att hålla fast vid sin sanning. Efter åtta år är hon redan liksom sin analytiker en produkt av mer eller mindre raffinerad hjärntvätt.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)
”Det finns upplevelser som är alltför smärtsamma för barn att känna. Det finns också vissa verkligheter, vissa sanningar om våra föräldrar och våra familjer, som är alltför smärtsamma för barn att känna till. Barn, som ju är ur stånd att förändra dessa förhållanden, kommer att skydda sig själva genom att förlita sig på försvaren bortträngning – att tvinga ner minnet av händelsen i det omedvetna – och förnekande – att vägra att erkänna den sanning som uppenbaras för dem.
Hur stor skada en förälders kärlekslösa beteende och personlighetsmässiga begränsningar kan vålla ett barn är kraftigt underskattat i vår kultur, till och med bland dem som har tillräcklig insikt för att se att de själva är ”vuxna barn”.
Den skribent som mest framgångsrikt behandlat denna felbedömning är den schweiziska författaren Alice Miller, som lämnade sitt arbete som freudiansk psykoanalytiker för att ägna sig åt att upplysa världen om hur illa barn far av västerländska barnuppfostringsmetoder. Miller, som inte har någon anknytning till recovery-rörelsen i Nordamerika, pekar på att problemet har sina rötter i barndomen och inriktar behandlingen på detta ursprung, något som dagens författare av populär terapeutisk litteratur vanligen inte gör. Delar av Millers första bok, Det självutplånande barnet och sökandet efter en äkta identitet, var ursprungligen artiklar som skrevs 1979 för att publiceras i psykoanalytiska facktidskrifter. Dessa artiklar mottogs mycket positivt. Det var först 1981, efter att hon i Du skall icke märka beskrivit hur vanligt det är med sexuella övergrepp mot barn och att Freud förtigit denna sanning, som hennes kolleger reagerade med fientlighet. Hon möttes av ett enormt förnekande, till och med bland experter, av det faktum att barns liv i det bekväma, industrialiserade västerländska samhället i själva verket är fulla av smärtsamma erfarenheter. Denna insikt fick henne att bryta med Internationella psykoanalytiska förbundet och ägna sig åt att skriva mera i ämnet.
För mig står det klart att det motstånd som Alice Miller stötte på för mer än ett decennium sedan är lika starkt och levande idag, särskilt bland experter (se Millers Riv tigandets mur) – trots den kunskap som finns om kränkningar av barn och insikten att termen omfattar mer än fysiska eller sexuella övergrepp. Det som fortfarande bagatelliseras och nonchaleras är den utsträckning i vilken alla former av övergrepp och kränkningar skadar ett litet barn.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)
”Att studera psykologi utan att studera Självet – den kärna som finns inom var och en – är som att studera solsystemet utan att studera solen!”
(PIERO FERRUCCI)
”Psykoanalytiker kan förändra hysteriskt elände till normal olycka – mer kan de inte göra.”
(ALBERT GÖRRES)
”A wonderful discovery, psychoanalysis. Makes quite simple people feel they’re complex.”
(S. N. BEHRMAN)
“Det har funnits en hel del förvirring på psykologins område rörande neurotikerns känslor och vad som egentligen hänt med dem. En del säger att deras förmåga att känna aldrig har utvecklats helt. Andra menar att de tidiga känslorna är begravda och aldrig kan återvinnas. Jag hävdar att förmågan att känna aldrig kan bli obotligt skadad. Neurotikern tycks ju i själva verket befinna sig i en ständig primalupplevelse i den meningen att hans känslor är hos honom varje stund på dagen. De visar sig i hans höga blodtryck, hans allergier, hans huvudvärk, i hans spända skelettmuskler, hans sammanbitna käkar, hans ögonkast, hans rynkade panna, i röstens tonläge och i hans sätt att gå.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)
“The weakness of psychoanalytic technique is that it ignores the body in its attempt to help the patient work through his emotional conflicts. Since it fails to provide any significant body experience, the ideas that emerge in the course of treatment remain impotent to produce any major changes in personality. Too often I have seen patients who through years of psychoanalysis had gained much information and some knowledge of their condition but whose basic problems had remained untouched. Knowledge becomes understanding when it is coupled with feeling. Only a deep understanding, charged with strong feeling, is capable of modifying structured patterns of behavior.”
(ALEXANDER LOWEN i boken “Bioenergetics”)
”Vi terapeuter har i årtionden ägnat oss åt att tala till våra patienters overkliga fasad i tanke att vi skulle kunna övertala denna fasad att släppa de behov och smärtor som byggt upp den. Ingen makt på jorden kan göra det.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)