Naturlig förlossning

Här kan du läsa om hur en naturlig förlossning egentligen bör fortskrida. Minns när jag pratade med Stig om graviditet och förlossningar och jag sa till honom: ”Sjukvården behandlar alla graviditeter och förlossningar som sjukdomstillstånd” – hans respons var: ”Ja Ruben, det har du helt rätt i!”. Det sätt vi alla är vana vid att tro, och även erfaret (dvs alla mammor som genomgått dessa naturvidriga förlossningar), har absolut inget med hur en naturlig förlossning går till!

På denna sida kommer du att få kännedom om en hel del som skolmedicinen/sjukvården aldrig berättar… troligen för att de själva inte har någon vidare kunskap i ämnet. Och du kommer även förstå att under graviditeten och förlossningen utsätts både mor och foster/barn för helt onödiga och mycket skadliga ”ingrepp” (läs ”övergepp”!).

Denna sida vänder sig inte enbart till mammor och till dig som har önskan om att bli förälder (särskilt om du vill bli mamma och själv ska genomgå en graviditet och förlossning i framtiden), utan även alla oss andra eftersom de flesta av oss inte har en djupare förståelse för hur otroligt känsliga (och sensitiva!) och maktlösa foster och barn (särskilt nyfödda!) verkligen är vilket ofta skapar livslånga och omedvetna trauman som påverkar oss negativt resten av våra liv! Alla av oss bär på omedvetna födelsetrauman på grund av detta naturvidriga sätt att hantera graviditet och förlossningar på! En förlossning är allas första dag ”i livet” och skapar grunden för alla kommande dagar – och blir denna första dag, ”grunden”, fördärvad så skapar det givetvis inte vare sig någon god hälsa eller optimalt välmående under en människas hela liv!

A healthy start in life

”In my opinion 50 percent of the job is giving the baby a proper birth. An absolutely natural birth, as in the Leboyer method of delivery, provides the kind of strength to meet later trauma that can be gained in no other way. A traumatic birth leaves us vulnerable to even the slightest stress later on. A proper birth is something, though, that is partly within the parents’ control and if there is any thing you can try to give your child, it is that.

We must not forget the timetable of need. There are only certain critical times when certain needs can be fulfilled. Touch and caress in infancy is crucial and can only be fulfilled then, not later. The need goes on forever – but fulfillment too late is never adequate. The most obvious example of this is breast feeding – an absolute essential for a healthy child. If we don’t get it when we need it, we can spend a lifetime looking for symbols of Mother’s breasts in a vain attempt at – unconscious – fulfillment.

Thrusting a bottle into the mouth of a baby in a crib is traumatic. He must be held during feeding. Nobody likes to dine alone and this is true for babies who are and always will be human beings with the same needs and feelings as the rest of us. I believe one reason why some adults become depressed or anxious when they are faced with eating alone is because early in life it meant utter rejection.

From the time of birth until the first year, the infant needs to be in frequent physical contact with its parents. The closer to birth, the more continuous the contact needed; and the greater the trauma when it is missing. If the baby is left without physical contact with the mother for the first minutes or hours of life, there is a heavy penalty to pay in terms of stored Pain and lifelong tension. If there is no physical contact for the first few days – perhaps due to the illness of the mother or of the baby – one can be sure of lifelong tension.

There is no security to match a feeling of being next to the parent’s body. The feeling of proximity, warmth, protection, emotional closeness, caring, full attention – all of that is implied.

The implication of what I’m saying is that very soon in life the baby should be sleeping with its parents – and not in a separate crib. Parents are anxious about the baby being crushed and so on, but all evidence controverts this notion. After several months of life, if the baby is carried in a papoose carrier when the parent goes out for a walk or to shop, those secure feelings are continued. The baby feels his parent physically and he sees what they see rather than lying passively in a baby buggy.

Just those two things – a good birth and plenty of relaxed physical contact – and the baby already has a healthy start in life. He will have a formidable strength to meet other traumas.

Of course, children need physical contact throughout their lives, but not nearly as much as when they are very young. Teenagers still need hugs and kisses but the results of not getting them at fifteen are nowhere near as crucial as not getting them at age one. Because an infant cannot understand words, there has to be some physical way to show that he is loved.

Early lack of touch affects both brain and personality development. Touch is one of the best tranquilizers in existence. When a child is hurt and cries, she needs to be picked up and held and comforted. Yet this elemental idea is difficult for many parents to grasp. If a child goes to the hospital, she should be held whenever possible, and that includes during surgery, if it can be arranged. It will ease the trauma of the surgery even though the child is unconscious. Both the surgery and the caress are fully processed by a lower level of consciousness.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Prisoners of pain”)

Amning

”Kvinnans bröst var ursprungligen snarare avsedda att användas som matproducenter än som lockbete för den manliga hälften av människosläktet. De är synnerligen välkonstruerade för sitt ändamål. Mjölkproduktionen sätter i gång i rätt ögonblick och fortsätter vanligen så länge den behövs. Och för barnet finns det egentligen ingen bättre föda än modersmjölk. Den innehåller inte bara en perfekt blandning av nödvändiga näringsämnen utan förser också spädbarnet med en nyttig tillsats av moderns antikroppar som ger barnet tillfälligt skydd mot en mängd olika sjukdomar.

Det finns en annan fördel också. För ett antal år sedan upptäckte läkare att bröstuppfödda barn löpte betydligt mindre risk att bli feta än de barn som uppföddes med flaska. Man fann att sammansättningen av bröstmjölken förändrades när barnet hade fått tillräckligt och att denna förändring gjorde att barnets ätreflex avbröts.”
(VERNON COLEMAN i boken ”Bodypower”)


”Ett skäl till varför barn uppfödda med bröstmjölksersättning har en tendens att bli fetare än de som får bröstmjölk är att, medan det är omöjligt att se hur mycket mjölk som sugits ur bröstet, det är alldeles för lätt att se hur mycket det är kvar i flaskan! Oroliga mödrar brukar försöka få sina barn att tömma flaskan även om barnen inte verkar hungriga.”
(VERNON COLEMAN i boken ”Bodypower”)


“När en kvinna ammar eller en djurhona ger di, stimuleras hennes bröst, eller djurets mjölkproducerande organ, av barnets eller ungens sugande. Nervimpulser går från bröstet till de supraoptiska och de paraventrikulära cellgrupperna i hypothalamus. Härifrån frisätts oxytocin som på det sättet kommer ut i blodbanan. Intill de mjölkproducerande cellerna i bröstkörtlarna ligger så kallade myoepiteliala celler, som är ett slags ombildade muskelceller. När dessa nås av det cirkulerande oxytocinet, drar de ihop sig. Därigenom pressas mjölken ut.

Detta är en reflex, det vill säga något som sker automatiskt. Men när denna reflex utlösts tillräckligt många gånger av barnets sugning, lärs den in och blir vad man brukar kalla »betingad«. Det betyder att det i fortsättningen kan räcka med att kvinnan ser barnet, hör dess skrik eller till och med bara tänker på det, för att hon ska känna att det spänner i brösten av mjölk som trycker på, eller till och med börjar rinna från brösten.”
(KERSTIN UVNÄS MOBERG i boken “Lugn och beröring”)


“Den som ammar blir lugn och detta kan mätas. Hos både ammande kvinnor och diande råtthonor sjunker blodtrycket. Varje gång modern ammar sitt barn, sjunker nivåerna av stresshormonet kortisol i hennes blod. Detta beror på att aktiviteten i sympatiska nervsystemet och binjuren minskar. Hon upplever alltså mindre kroppslig stress. Ju oftare hon får ett påslag av oxytocin, desto längre tid består dessa lugnande effekter.”
(KERSTIN UVNÄS MOBERG i boken “Lugn och beröring”)


“Förändringarna mot större lugn och ro hos den som ammar eller ger di, uppträder inte bara för stunden. Tvärtom påverkas beteendet under hela amnings- eller digivningsperioden. Både hondjur och de flesta kvinnor (det finns kvinnor som reagerar precis tvärtom) verkar ta det lugnare och vara mer tillfreds med tillvaron än annars.”
(KERSTIN UVNÄS MOBERG i boken “Lugn och beröring”)


“Många kvinnor upplever under amningsperioden mindre stress, ett större lugn och även en önskan efter ett mer stillsamt och regelbundet liv. Det som förut kändes viktigt att få uträttat hamnar kanske längre ner på listan just nu. De längtar oftare efter stillhet och avskildhet. Att låta amningen och barnets skötsel uppta största delen av tiden upplevs av de flesta inte som långtråkigt, eftersom kvinnorna nu ställer mindre krav på omväxling än de normalt brukar göra. De som själva uppger störst beteendeförändringar i undersökningarna har visat sig ha den högsta blodkoncentrationen av oxytocin i blodet. Alltså: ju mera oxytocin, desto större lugn.

Här är det viktigt att notera att oxytocin cirkulerar i två separata system, nämligen blodomloppet och nervsystemet. Bara i fall av mycket höga doser »spiller» det ena systemet över i det andra. Så till exempel tror man att de förhöjda blodkoncentrationerna hos ammande kvinnor även innebär att oxytocinnivån i nervsystemet är förhöjd under perioden. Det är oxytocinet i hjärnan som ger lugn och ro. Därför har man dragit slutsatsen att det förändrade beteendet verkligen har samband med oxytocin. Sammanfattningsvis har man alltså kunnat visa ett samband mellan höga oxytocinnivåer i blodet under lång tid och upplevelser av lugn, längtan efter avskildhet och mindre krav på omväxling i tillvaron.”
(KERSTIN UVNÄS MOBERG i boken “Lugn och beröring”)


”Grunden till matsmältningsstörningar läggs redan i spädbarnsåldern av många oförstående föräldrar. Alltför ofta ammas inte barnet utan får sin mat från nappflaskan. För att matningen inte ska ta för lång tid gör man ett eller flera stora hål i nappen så att vällingen rinner ut snabbare. Till en början kräks det lilla barnet upp vällingen. Med tiden mattas kräkningsreflexerna, men då uppstår i stället kolik och diarré. Magens och tarmarnas försvarsreflexer avtar och så småningom kan barnet behålla maten. I stället får spädbarnet svårt att sova, det blir nervöst och gråter mycket.

När barnet ammas suger det in mjölken från moderns bröst och det uppstår ett vakuum i munnen och saliv strömmar ut från munhålans spottkörtlar. Genom de tuggande rörelserna som barnet suger åt sig mjölken, blandas modersmjölken med saliven och börjar redan i munnen att smälta. Trots att modersmjölken är den bästa tänkbara näringen för barnet duger den inte att sväljas direkt utan ska först blandas med saliv i munnen. Hur mycket viktigare är det då inte att den konstgjorda näring som barnet får genom nappflaskan bearbetas med saliv i munnen.”
(RAIMO HEINO)


“Research showed that babies who breastfeed at least three months have a lower incidence of type I diabetes and may be less likely to become obese as adults. This further supports and validates other research that has linked early exposure to cow’s milk and cow’s milk-based formula to the development of Type I diabetes. Clinical studies have also shown that women who breastfeed reduce the risk of their children developing the Type II diabetes.”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Diabetes – no more!”)


”Att amningen är oerhört viktig för vår utveckling avspeglas i den fascination av kvinnobröst vi har även i vuxen ålder. I USA där man under förra århundradet fick 97 procent av nyblivna mammor att sluta amma är fixeringen vid stora bröst – naturliga eller konstgjorda – större än på de flesta andra håll i världen.”
(CHILTON PEARCE)


”De sätter stort värde på att amma sina barn. Barnen får bröstmjölk upp till tre års ålder och ibland ännu längre.”
(JOHN ROBBINS i boken ”Hälsans hemligheter”)

Fotnot: citatet ovan refererar till det hälsosamma hunzafolket som du kan läsa om under Hälsans utvalda folk


”Varje havande kvinna kan ge sitt barn en betydande bonus i livet genom att leva extra hälsosamt under graviditet och amning, men också genom att amma extra länge – långt efter att barnet börjat äta annan mat.

Bröstmjölk är något helt unikt. Kvinnans mjölk innehåller nämligen ett slags hälsogivande fibrer, oligosackarider – som ingen lyckats syntetisera och som inte heller i samma form finns i mjölk från andra djur – samt specifika laktobaciller som barnet gärna tar till sig och bär med sig för resten av livet.”
(STIG BENGMARK i boken ”Välj hälsa!”)


”Allt som stör processen under graviditet och amning – såsom överdriven hygien, fel föda, artificiell modersmjölksersättning, läkemedel (speciellt antibiotika, särskilt under foster- och nyföddhetsperioden samt under de tidiga barndomsåren) – har avgörande betydelse för den framtida hälsan.”
(STIG BENGMARK i boken ”Välj hälsa!”)


”Innan det föds förser sig fostret självt med modersmjölk via placentan. På så sätt utsöndrar varje kvinna en mjölk som inte är hennes egen, och dess sammansättning varierar för varje barn (Madeleine Chapsal, Ce que m’a appris Françoise Dolto, Fayard 1994, sid 247). Inom djuraveln – vi är också djur – har man upptäckt att om man låter en tjurkalv dia en ko som har fött en kvigkalv så blir det inte någon bra avelstjur av den, medan en kvigkalv som har diat mjölk avsedd för en tjurkalv inte blir någon bra mjölkko. Och hur är det hos människan? Det vore till exempel intressant att veta hur den mjölk en amma utsöndrar för det barn hon har burit i sin mage inte påverkar ett annat barn, som den inte är avsedd för, när den ges till det barnet. ”Förr i tiden började barnen märkligt nog likna sina ammor”, sade en charmerande gammal dam helt naivt till mig en dag. ”Barnjungfrun blev de inte lika, bara amman, ibland för hela livet.””
(THÉRÈSE BERTHERAT i boken ”Med kroppens samtycke”)

Fotnot: det är givetvis bättre att anlita en ”amma” eller att få bröstmjölk från en annan kvinna än att ge barnet skadlig och ohälsosam modersmjölksersättning (kallas även bröstmjölksersättning/-tillägg och MME) om man står inför det valet!


”Amning hjälper dessutom livmodern att komma tillbaka till sin normala storlek och får din kropp att så småningom återgå ungefär till hur den var innan du blev gravid. Amning hjälper också mammans kropp att producera endorfiner som får henne att må bra och känna sig avslappnad.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


“Mothers who do not breast feed their offspring run a greater risk of breast cancer.”
(PAAVO AIROLA i boken “Cancer”)


”Kvinnor som ammar löper mindre risk att få bröstcancer beroende på något som har att göra med amningsprocessen.”
(VERNON COLEMAN i boken ”Bodypower”)


”Barn som föds upp på bröstmjölksersättning har avsevärt mindre bräss, både till storlek och till aktivitet, jämfört med barn som får bröstmjölk. Anledning till det tros vara de viktiga bifidobakterierna som finns i bröstmjölken och senare koloniserar tarmen.”
(MARTINA JOHANSSON i boken ”Magstarkt!”)


”Nyligen kunde andra forskare också visa att fibrer som finns i bröstmjölk minskar stress och skyddar tarmen.

Mammans bröstmjölk är ett jättebra exempel på hur totalt beroende vi och tarmbakterierna är av varandra. Medan fostret växer i magen förbrukar mamman ungefär 300 kilokalorier extra om dagen. Men för att sedan producera bröstmjölk förbrukar hon nästan det dubbla, ungefär 600 kilokalorier om dagen, ett tecken på hur viktig mjölken är.

Den största energiförbrukningen beror på att mamman ska tillverka en form av väldigt komplexa kolhydrater, fibrer som kallas oligosackarider. Det finns nära 200 humana oligosackarider i bröstmjölk.

Det märkliga är att dessa inte kan brytas ned av barnets enzymer. Så varför tillverkar alla mödrar mjölk som barnet inte kan tillgodogöra sig?

Svaret är att humana oligosackarider är utmärkt mat åt de snälla bakterier som barnet behöver i sin tarm.

Modersmjölken är alltså till stor del gjord för att mata bakterier, inte barnet!

Det här är exempel på hur otroligt sammanflätade våra liv är med mikrobernas. Det går tillbaka till urminnes tider då livet först uppstod på jorden. Bakterier och andra encelliga organismer är så enkelt uppbyggda att de ofta samarbetar med andra bakterier för att få tillgång till förmågor som de själva saknar men behöver för att klara sig.

En tidig dusch av laktobaciller vid förlossning och amning tycks skapa andrum för barnet att sedan bygga upp en mer varierad tarmflora. De tidiga bosättarna förökar sig snabbt och tar helt enkelt upp plats så att tarmen inte kan invaderas av jäst och magsjukebakterier. Det är en viktig period.”
(HENRIK ENNART i boken ”Happy food”)


”Mamman är inte färdig med att forma barnets mikroflora efter födseln. Nyfödda får genast komma till sin mamma för att få hudkontakt och närhet. Genom att tillbringa tid hud mot hud kommer spädbarnet i kontakt med bakterier. Och genom amningen får barnet i sig massor av mikrober. Återigen ställer dagens kunskap det som läkare en gång fick lära sig under sin utbildning på ända, nämligen att bröstmjölk är en steril vätska. Fel. Numera vet vi att särskilda celler från mammans immunförsvar, så kallade dendritiska celler, hämtar bakterier från mammans tarmkanal och levererar dem genom lymfkärl till mjölkgångarna i brösten. Det innebär att bröstmjölken blir proppfull av goda bakterier som är ämnade för barnets tarmkanal. Man har faktiskt uppskattat att närmare 30 procent av spädbarnets tarmbakterier kommer från mammans bröstmjölk. Tio procent härstammar från att barnet suger på bröstvårtan och sväljer hudbakterier och resten från annan tidigt exponering för omgivningen. Eftersom ett spädbarn konsumerar omkring 750 gram mjölk varje dag sväljer det uppskattningsvis upp till 10 miljoner bakterier per dygn.Tänk nu på den möjliga effekten av att mamman eller barnet får antibiotika vid tiden kring förlossningen. Det kan minska antalet viktiga goda bakterier hos mamman eller hindra överföringen vid förlossning och amning. Barn som får modersmjölksersättning har också väsentliga skillnader i tarmfloran jämfört med barn som har ammats under minst sex månader efter förlossningen.”
(Dr. WILLIAM W. LI i boken ”Ät dig frisk”)


”På 1990-talet fick en ammande bekant till mig på en vanlig svensk barnavårdscentral rådet att behandla sina såriga bröstvårtor med citronsaft. Det sved, men det hjälpte.”
(LOTTE MÖLLER i boken ”Citron”)

Läs även Kostens betydelse vid amningen och Tarmfloran

Anti-obstetrik

”Anti-obstetrik
Man kan lätt föreställa sig de traditionella förlossningsläkarnas invändningar mot vårt sätt att sköta förlossningar i Pithiviers. De kanske hävdar att vår metod enbart lämpar sig för friska kvinnor med s k lågriskgraviditeter (som förväntas föda utan komplikationer) och att den skulle kunna vara farlig för alla andra kvinnor. De flesta förlossningar i Pithiviers är okomplicerade. Men det beror inte på att det är kvinnor ur någon speciell lågriskgrupp som föder på vårt BB. Vi gallrar inte de blivande mammorna och remitterar inte heller kvinnor med problem till andra sjukhus. Inte heller annonserar vi för att dra till oss en viss typ av människor. Många kvinnor som kommer till Pithiviers är faktiskt här just av den anledningen att de haft problem tidigare i samband med förlossningsarbetet och förlossningen. Efter att ha varit hos en rad andra läkare och BB-avdelningar är en del kvinnor mycket ledsna och oroliga och vi kan därför inte förvänta oss något lätt förlossningsarbete eller en lätt förlossning. Andra har bedömts som speciella eller komplicerade fall på annat håll och vill veta om vi kan erbjuda dem något alternativ. Hit kommer t ex många kvinnor i slutet av 30-årsåldern eller början av 40-årsåldern som fått kejsarsnitt förut och om möjligt vill föda vaginalt. Ett BB cirka två och en halv mil härifrån har fortfarande ingen möjlighet att göra kirurgiska ingrepp och remitterar kvinnor som får komplikationer under förlossningsarbetet till oss. Dessa kvinnor kan definitivt inte hänföras till någon lågriskgrupp.

Vi får åtminstone vår beskärda del av komplicerade fall. Men för nio kvinnor av tio som föder barn i Pithiviers räcker värmen, lugnet, rörelsefriheten och den lyhörda personalen för att förlossningsarbetet ska förlöpa smidigt. Ju besvärligare vi tror att förlossningsarbetet ska bli, desto mer lägger vi an på atmosfärens kvalitet. Komplikationer tillhör undantagen även i de fall där kvinnornas tidigare erfarenheter skulle kunna få oss att tro motsatsen.

Inom sjukvården talar man ständigt om ”riskfaktorn” – en befogad oro för mammans och barnets välbefinnande med vilken man försvarar ett ”medicinskt övertagande” av förlossningen i stor skala. Man misstror alla alternativ, vare sig det handlar om hemförlossningar, privata kliniker eller förlossningsavdelningar av den typ som förekommer på Pithiviers och som lyder under den allmänna sjukvården. Men det är inte alls klarlagt att detta synsätt – som innebär ett omfattande bruk av lugnande medel, syntetiska hormoner för att påskynda förlossningsarbetet, epiduralbedövning och andra bedövningsmedel, tångförlossning och kejsarsnitt – har nedbringat ”riskfaktorn” eftersom många av de här medicinska ingripandena faktiskt medför nya risker. Dessutom gagnar inte betoningen på högriskfall det stora flertalet kvinnor med ”normala” graviditeter och förlossningar. Tyvärr är de flesta läkare mycket mer intresserade av sjukdom än av hälsa. Följden har blivit att läkarna och de medicinstuderande ofta enbart inriktar sig på komplikationerna inom obstetriken. De ägnar sig mest åt att förbereda sig för de eventuella otrevligheter som kan inträffa under graviditeten och förlossningen. Kandidaterna lär sig allt om föreliggande moderkaka (placenta praevia) och havandeskapsförgiftning (toxikos), men när de är färdiga med sin utbildning har de inte lärt sig speciellt mycket om hur en normal förlossning ser ut och vet ingenting om hur fullt normala faktorer kan förändra förloppet utan att för den skull ge anledning till oro eller ingripanden. Följden är att varje förlossning betraktas som en eventuell komplikation.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Paradoxalt nog innebar min brist på formell utbildning inom obstetriken att jag var mer beredd att dra lärdom av mina erfarenheter. Jag ifrågasatte vedertagna metoder. “Varför utför ni hinnsprängning på konstlad väg?” frågade jag barnmorskorna. ”Varför klipper ni av navelsträngen så snart efter födseln?” ”Därför att vi har fått lära oss det under vår utbildning”, blev ofta svaret.

Men efterhand som vi tittade på orsakerna till att vi gjorde vissa saker, ägde en knappt märkbar förändring rum. Vi blev mindre stelbenta och började experimentera. En dag gav en barnmorska det nyfödda barnet ett bad för att lugna det trots att det bara var två dagar gammalt. Hädanefter accepterade vi inte längre den ”regel” som säger att man inte får bada barnet förrän navelstumpen ramlat av. En annan gång hittade barnet till mammans bröst strax efter födseln och började till allas förvåning suga i förlossningsrummet.

Jag undrade varför en så glädjande händelse inträffade så sällan. Svaret var naturligtvis enkelt: det är praxis att skilja mamman och barnet åt från och med födelseögonblicket för att man ska väga eller mäta barnet och göra en allmän kontroll av dess fysiska tillstånd. Gång på gång lärde dessa nya erfarenheter oss att ifrågasätta traditionella metoder inom förlossningsvården. Vi visste inte vart vi var på väg, bara att vi var på väg.

Efterhand som våra metoder förändrades skedde en gradvis förändring av vår inställning. Innan jag kom till Pithiviers hade jag inte känt till mycket om världen förutom läkare och patienter. Jag hade betraktat människor ur ett trångt medicinskt perspektiv; jag hade också betraktat barnafödandet på traditionellt vis och sett det som ett medicinskt problem som krävde tekniska lösningar. Jag hade vant mig vid att höra läkarna kalla gravida kvinnor för patienter. För inte så länge sedan föreläste jag vid ett tyskt universitet medan en förlossningsläkare simultantolkade. Var gång jag använde uttrycket ”gravid kvinna” eller ”födande kvinna” översatte han det med ordet ”patient” och kunde inte fatta varför studenterna protesterade så våldsamt. Den attityden förekommer tydligen inte bara inom obstetriken. I medicinska artiklar hänvisar man ofta till ”metoder och material” – material i betydelsen människor. Inom alla medicinska områden bidrar en sådan mentalitet till en övertro på läkemedel, elektronisk övervakning och operativa ingrepp. Efterhand som jag lärde mig betrakta mina ”patienter” i Pithiviers som individer och inte enbart som fall, var jag tvungen att revidera min uppfattning.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)

Läs även Childbirth should be a natural process

Avnavlingen (klippa navelsträngen)

”Det är grymt att klippa av navelsträngen så snart barnet kommit ut ur moderlivet, och man vet inte vilken brutal effekt det kan ha på babyn. Behåller man den intakt så länge som den slår, blir födelsen förvandlad. Först och främst tvingas förlossningsläkaren till tålamod. Och han liksom modern måste respektera barnets rytm. Men det innebär faktiskt något mycket mer. Luften som tränger in i barnets lungor åstadkommer, som sagt en brännande smärta.  Och inte bara det. Innan barnet föddes levde det i en enhet.”
(FREDERICK LEBOYER i boken ”Födas utan våld”)


”När ett barn föds, har det ännu inte haft möjlighet att använda sina lungor. Fostret har fått allt syre det behövde genom navelsträngen som förenade det med modern. Vid födseln är lungorna inte omedelbart redo för användning. Det tar ungefär 45 minuter för barnet att anpassa sig till lungandning, och under denna oerhört kritiska period får man aldrig klippa av navelsträngen. Barnet är beroende av syret från modern ända tills det kan andas helt självständigt. Under dessa minuter bör man lägga barnet på mammans mage, med huvudet nära de välbekanta hjärtslagen, och det bör få lov att vila lugnt medan det långsamt börjar andas självt. Inte förrän nu är det lämpligt att klippa av navelsträngen.”
(MARILYN DIAMOND i boken ”Fit for life – hälsoboken”)


”Man har med rätta påpekat vilken fara barnet utsätts för vid födelsen. Det är faran att kvävas. Kvävning är bristen på det dyrbara syre som nervsystemet är alldeles särskilt känsligt för. Om barnet får brist på syre resulterar det i en irreparabel skada på hjärnan. Och vi har en varelse stympad för livet. Barnet bör alltså inte på några villkor sakna syre vid födelsen. Inte ens för ett ögonblick. Det är vad vetenskapsmannen säger oss. Naturen bedömer det exakt likadant. Den har ordnat det så att barnet under den farliga övergången som födelsen innebär får syre på två vägar istället för en: genom sina lungor ”och” genom sin navelsträng. Två system fungerar tillsammans och det ena avlöser det andra: det gamla, navelsträngen, fortsätter att syrsätta barnet ända tills det nya, lungorna, har tagit över helt och hållet. När barnet fötts och kommit ut ur modern är det fortfarande förbundet med henne genom navelsträngen som fortsätter att slå kraftigt under några långa minuter. Fyra, fem och ofta längre. Så länge barnet får syre genom navelsträngen och är skyddat för kvävning, kan det utan fara och utan någon chock anpassa sig i andningen. Som det vill. Utan brådska. Blodet kan dessutom i lugn och ro lämna sin gamla bana (som förde det till placentan) för att successivt gå in i cirkulationen genom lungorna. Under tiden, på motsvarande sätt, stängs en öppning i hjärtat som definitivt täpper till den tidigare vägen. Under fyra, fem minuter i genomsnitt befinner sig den nyfödda i två världar. Medan han får syre från två håll övergår han successivt, utan brutalitet från den ena till den andra. Och knappast hör man honom skrika. Hur har man lyckats med ett sådant under? Helt enkelt med en smula tålamod. Helt enkelt genom att inte påskynda något. Genom att förstå att vänta och ge barnet tid att anpassa sig.”
(FREDERICK LEBOYER i boken ”Födas utan våld”)


”För barnet är skillnaden enorm. Den omständigheten att man omedelbart klipper av eller inte klipper av navelsträngen förändrar totalt sättet att få igång andningen. Och följaktligen också själva livslusten för barnet. Om snittet görs när barnet nätt och jämnt kommit ut blir hjärnan brutalt berövad syre. Alarmsystemet slår till och hela organismen reagerar. Och andningen kopplas på som svar på angreppet. Barnets mimik, de frenetiska rörelserna i hans kropp, tonen i hans skrik, allt uttrycker hans oerhörda panik och hans ansträngningar för att komma undan. När han nalkas livet, är det döden han möter. För att komma undan kastar han sig in i andningen. Att andas är bara en hemsk nödfallsutväg för honom. Så är alltså den första betingade reflex sammansatt som för alltid förenar andning och ångest. Att lämna modern och… möta döden! Just en skön början på livet.”
(FREDERICK LEBOYER i boken ”Födas utan våld”)


”Hur går det till när vi låter bli att ingripa och har kvar navelsträngen? Dubbelt syrsatt som den är känner babyns hjärna inte för ett ögonblick någon syrebrist. Ingenting sätter igång alarmsystemet. Följaktligen uppstår varken aggression, kvävning, panik eller ångest. Det är en långsam och successiv övergång från ett tillstånd till ett annat. Blodet ändrar bana utan någon chock. Lungorna översvämmas inte under något enda ögonblick. Varken utifrån eller inifrån. När barnet kommer ut, ger han upp ett skrik. Bröstkorgen som dittills varit hoptryckt till det yttersta känner nu plötsligt inga hinder längre och vidgas. Ett tomrum skapas. Dit strömmar luften in. Det är det första andetaget och det är en passiv handling. Det är också en brännande smärta. Barnet svarar i en utandning. Med ilska stöter han ut luften. Det är skriket. Och ofta stannar allt upp då. Som bestört över en sådan smärta gör barnet en paus. Det inträffar att skriket upprepas ett par tre gånger före pausen. Inför denna paus tappar vi huvudet. Så kommer då vanligtvis örfilar, dask och slag…

Men här är vi bättre upplysta och kontrollerar våra impulser, vi har tilltro till naturen och navelsträngens kraftfulla slag och vi låter bli att ingripa. Och vi ser hur andningen går vidare av sig själv. Först tvekande och försiktigt, och med ännu några uppehåll. Barnet får ju syre genom navelsträngen och tar tid på sig. Och drar inte in den brännande smärtan mer än han just kan uthärda. Han hejdar sig på nytt och börjar om. Han vänjer sig, och andas djupt. Och snart blir det en lust, det som först gjorde så ont. Efter en stund blir andningen djup, fri och glad. Barnet har inalles gett upp ett skrik. Möjligen två eller tre. Och man har bara hört hans intensiva, kraftfulla andhämtning som markeras av små korta skrik sådana som är uttryck för överraskning eller energiöverskott. Med andhämtningen blandas de ljud som babyn gör med läpparna, näsan och strupen. Ganska många ljud faktiskt. Ett helt språk. Men aldrig skrik av skräck, aldrig dessa skrik av förtvivlan, dödsångest och hysteri. Måste ett barn skrika när det föds? Ja, utan tvivel. Men varför skulle han behöva snyfta?”
(FREDERICK LEBOYER i boken ”Födas utan våld”)


”Att klippa navelsträngen för tidigt ger panikkänslor hos barnet. Det innebär också att barnet inte får den tid det behöver för att lugnt och försiktigt börja använda lungorna och andas på egen hand innan navelsträngen klipps av. Detta kan ge en smärtsam upplevelse av att andas som kan begränsa andningen för resten av livet. Så länge navelsträngen finns kvar och fungerar behöver barnet inte andas luft. Det kan då gradvis börja använda lungorna och låta dem arbeta och expandera i en takt som barnet själv bestämmer.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


”Sen avnavling
Det är idag fortfarande vanligt med tidig avnavling, det vill säga att navelsträngen klipps inom 20 sekunder efter barnet fötts. Men för barnets hälsa är det viktigt att navelsträngen inte klipps av på en gång utan att blodet som kommer från moderkakan till bebisen istället får pulsera klart, vilket tar minst 3-5 minuter. Det tar ytterligare cirka 20 minuter för barnet att få de resterande 40-60 procenten av sitt blod från moderkakan, och sist överförs stamcellerna till barnet. Om navelsträngen klipps redan inom 20 sekunder utsätts barnet för en kraftig blodförlust, närmare bestämt 10-30 procent av barnets totala blodvolym. I detta blod förlorar barnet röda blodkroppar, stamceller – vilka är ett viktigt skydd mot framtida sjukdomar – och celler som tillhör immunförsvaret. Om barnet är medtaget kan det också vara livsviktigt för barnet att fortsätta få syre från moderkakan tills hen har börjat andas själv. Flera forskningsrapporter påvisar att sen avnavling är att föredra framför tidig, men i Sverige är det fortfarande rutin med tidig avnavling. Fler och fler sjukhus i världen, även i Sverige, börjar dock sakta men säkert anamma sen avnavling.

Anledningen till tidig avnavling är att det tas ett prov på navelsträngen för att testa pH-värdet hos barnet direkt efter födseln, innan barnet börjar andas. Ett lågt pH-värde kan vara ett tecken på att barnet har haft syrebrist i livmodern. Provet kan också tas med en spruta i navelsträngen medan blodet ännu flyter, men resultatet anses då inte vara lika säkert. Det är upp till dig som förälder att väga för- och nackdelar med att navelsträngen klipps tidigt för att pH-testet ska tas. Barnmorskan Tina Lindgren menar att det är bra om föräldrarna avböjer provet ”om barnet är friskt och vitalt [eftersom det då inte] finns något värde med pH-prov… det finns ingen anledning att avnavla innan moderkakan är framfödd.”

Egentligen behöver inte navelsträngen alls klippas av. Vissa föräldrar praktiserar lotusfödsel, vilket innebär att navelsträngen inte klipps utan att moderkakan istället läggs i en liten bunke vid sidan om barnet tills navelsträngen några dagar senare torkar och ramlar bort av sig själv.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”Då, när navelsträngen till slut upphört att slå, klipper man av den. Man klipper i själva verket inte av något. Det är ett dött band som faller av sig självt. Barnet har inte ryckts ifrån sin mor. De har skilts åt.”
(FREDERICK LEBOYER i boken ”Födas utan våld”)


”En annan riskfaktor för kvarhållande moderkaka och/eller stor blödning är tidig avnavling. Istället för att bebisen får allt sitt blod stannar mer blod kvar i moderkakan, vilken då blir hårdare och får svårare att lossna från livmodern. Livmodern får i sin tur svårare att dra ihop sig när moderkakan är stor och hård.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)

Barnmorska

”Barnmorskor brukar rekommendera hallonbladste under slutet av graviditeten för att stärka livmodern och förbereda inför förlossningen. Bladen hjälper också till efter förlossningen eftersom de förstärker urinblåsan.”
(PAULA GRAINGER OCH KAREN SULLIVAN i boken ”Örtteer”)


”Barnmorskorna invänder ofta mot epiduralbedövning eftersom den ger dem en rent teknisk roll. Det är läkaren som bestämmer allt. Andra barnmorskor däremot uppskattar den för att den underlättar deras arbete, eftersom kvinnorna håller sig lugna. Detta är mycket betecknande för den nya synen. Man glömmer att det faktiskt är kvinnan som föder barnet, inte läkaren eller barnmorskan! Smärtlindring avskär kvinnan från kroppen i just det ögonblick då hon har ett fruktansvärt behov av att förstå, och framför allt känna, vad som händer i den. I stället ligger hon nu orörlig och fjättrad vid sängen under hela värkarbetet, utan att kunna lita på sina känslor – eftersom hon knappast har några. Hon kan bara lyda läkarens order och underkasta sig hans eller hennes åtgärder. Den övre hälften av hennes kropp deltar, maktlös och undergiven, i det medicinska ingrepp som den nedre delen genomgår. Och eftersom hon inte kan medverka tvingas hon till underkastelse. Barnet får möta sammandragningarna på egen hand. Barnets mor tvingas överge det mitt i kampen: de följs inte längre åt.”
(PAULE BRUNG i boken ”Med kroppens samtycke”)


”Den legendariska barnmorskan Ina May Gaskin använder ofta humor som en nyckel för att låsa upp eventuella spärrar. För att få en rädd och spänd födande att slappna av och skratta brukar hon be henne att frusta som en häst genom att blåsa ut luft genom halvstängda läppar, så att läpparna vibrerar. När kvinnan gör det är det omöjligt att fortsätta spänna käkmusklerna och bäckenbotten.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”Likaså har barnmorskorna ersatts av läkare, vilket tyder på en stark nedvärdering av den moderliga lyhördhet och omsorg barnmorskorna kan erbjuda andra kvinnor.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)

Läs även Midwives persecuted

Bebisens position i livmodern

”Om du redan tidigt i graviditeten börjar tänka på din hållning och hur du sitter eller ligger, kan du både slippa problem med bäckenrelaterad smärta och ryggont och dessutom ge dig själv och bebisen de bästa förutsättningarna för en komplikationsfri förlossning. Bebisens position i livmodern kan nämligen spela roll för hur smidig förlossningen blir.

De flesta bebisar lägger sig med huvudet nedåt i slutet av graviditeten, men hur de lägger sig nedåt kan spela roll för hur lätt eller svårt det är för bebisen att komma ut. Bebisen försöker rotera under förlossningen för att komma ut på det lättaste sättet, men en tidig epidural, stress, tidspress, brist på mat och dryck och om den födande ligger ner under större delen av förlossningen istället för att inta positioner som hon själv instinktivt känner för, ökar risken för att bebisen inte ska kunna rotera och därför föds i vidöppen hjässbjudning. Denna position är den minst optimala eftersom det kan leda till förlossningskomplikationer.

Bebisens olika positioner i livmodern
Huvudbjudning innebär att bebisens huvud är i bäckenet i slutet av graviditeten och/eller i början av förlossningen. Det finns olika typer av huvudbjudningar:

FRAMSTUPA KRONBJUDNING
Den mest optimala fosterpositionen är att bebisen ligger i framstupa kronbjudning. I den här positionen ligger bebisen med huvudet mot sitt bröst och kronan av huvudet ligger mot mammans livmodermun. Under förlossningen skapas ett jämnt tryck mot livmodermunnen och bebisens huvud får den minsta möjliga diametern och behöver alltså inte lika mycket plats i bäckenet. Det vanligaste är att barnet ligger högervänt, det vill säga med sin rygg mot mammas mage, på mammans vänstra sida och tittar mot mammas högra sida. Barnet kan också ligga vänstervänt, det vill säga med sin rygg mot mammas mage på högra sidan och titta mot mammas vänstra sida. Oftast ligger bebisen nu i framstupa kronbjudning.

VIDÖPPEN HJÄSSBJUDNING
Den minst optimala fosterpositionen är om bebisen ligger i vidöppen hjässbjudning. Då ligger bebisens huvud inte mot dess bröst och har hjässan mot mammans livmoder – istället för kronan av huvudet. Hjässans diameter är betydligt större än kronans och det behövs mycket mer plats i bäckenet för att barnet ska kunna födas vaginalt. Huvudets tryck mot livmodermunnen blir ojämnt, vilket gör det svårare för livmodermunnen att öppna sig.

En bebis som ligger i vidöppen hjässbjudning ligger oftast med sin ryggrad bakåt, på höger eller vänster sida om mammas ryggrad, och tittar framåt mot mammas mage. En del bebisar som ligger vänstervända ligger också i vidöppen hjässbjudning. Bebisens ryggrad blir ihoptryckt under förlossningen, vilket kan leda till bland annat amnings-, rörelse- och sömnproblem för bebisen.

SÄTESBJUDNING ELLER TVÄRLÄGE
Om bebisen ligger med rumpan nedåt eller i tvärläge i slutet på graviditeten kan det vara svårare för den att vända sig och lägga sig med huvudet nedåt. Antingen kan du försöka vända bebisen själv med hjälp av Aktiv baby (se nedan), eller så kan du få hjälp att vända bebisen på sjukhus. Då ordnar din barnmorska ett så kallat vändningsförsök. I Sverige görs kejsarsnitt på rutin om bebisen ligger i sätesbjudning, eftersom många barnmorskor och läkare inte har erfarenhet av att bistå en sätesförlossning. Om en bebis som ligger i säte föds spontant och du kan inta en upprätt position brukar det gå bra ändå.

Tre saker du kan göra i vardagen som hjälper din bebis att lägga sig rätt i livmodern:
1. Sitt alltid hellre på sittbenen än på korsbenet. Om vi sitter tillbakalutade eller ihopsjunkna på korsbenet istället för på sittbenen finns det en risk för att barnet lägger sig i vidöppen hjässbjudning, vilket kan betyda att förlossningen blir mer smärtsam och utdragen. Sitt alltså helst inte tillbakalutad i soffan eller bakåtlutad på korsbenet framför datorn. Vill du slappna av i kroppen utan att sitta ihopsjunken i soffan kan det vara skönt att lägga sig ner på sidan med en kudde mellan knäna och ner till fötterna.

2. Tänk på att hålla höften högre än dina knän. När vi sitter med knäna högre upp än höften blir det mindre plats i det stora bäckenet. Detta är oavsett om du sitter på en stol, på golvet med korslagda ben, på en soffa eller på en boll. Du kan till exempel behöva höja stolen, sitta på kuddar, använda kilkudde eller en större boll för att komma högre upp med höfterna. Undantag: när du sitter på huk så får knäna vara högre än höfterna då vi inte sitter på sittbenen, eftersom de är i luften.

3. Tänk dig att du har som ett ”ljus” från naveln som ska riktas rakt fram eller mot golvet – helst inte uppåt. Om ”ljuset” riktas uppåt sitter du alltså på ett sätt som inte gynnar din kropp eller din bebis position i livmodern.

Aktiv baby-övningar
Doulan och förlossningspedagogen Xana De Silva har utvecklat ett koncept som hon kallar ”Aktiv baby”. Aktiv baby är specifika och enkla övningar som hjälper bebisen att inta en optimal position i livmodern och bäckenet, vilket som sagt kan minska graviditetsrelaterade problem och underlätta förlossningen. Xana håller doulautbildningar och vidareutbildningar i Aktiv baby för yrkesverksamma inom graviditet- och förlossningsvården.

Du kan göra dessa övningar under graviditeten för att minska graviditetsrelaterade problem – och under förlossningen för att underlätta för bebisen att lägga sig i optimalt läge och rotera.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)

Biverkningar av smärtstillande medel

“In most hospitals, 86 percent of all women in labor are given either analgesia, anesthesia, or both (Declercq et al., 2006, 43). Analgesia is given for pain relief; and anesthesia, to block sensation. Their use may result in the following:

– A slowdown of labor, requiring additional drugs to speed things up

– A drop in the mother’s blood pressure, with life-threatening consequences for both the mother and the baby

– The elimination of the pleasurable sensations of birth

– Unresponsiveness of both the mother and the baby after the birth

– Inability of the mother to push the baby out, resulting in a forceps delivery or c-section

– Head and neck aches for the mother that may last several weeks

– Breathing and sucking difficulties for the baby

– Dulling of the mind and the body, resulting in the inability of the mother and the baby to bond after birth

– Vomiting and inhaling of the fluids, resulting in death for the mother

– Impaired muscular, visual, and neural development of the baby

– Permanent brain damage and mental retardation of the baby

– Infant death

Dr. Doris Haire, D.M.S., past president of the International Childbirth Education Association, believes that a large proportion of brain-injured and learning-disabled children are the result of obstetric drugs administered to women in labor. In The Cultural Warping of Childbirth (1972) she writes, “Recent research makes it evident that obstetrical medication must play a role in our staggering incidence of neurological impairment” (7).

The American Academy of Pediatrics states that no drug has been found to be safe for the baby in utero, while the American Pregnancy Association (2007) claims that “studies suggest that the baby may experience respiratory depression, fetal malpositioning, and an increase in fetal heart rate variability, which may increase the need for forceps, vacuum, cesarean deliveries and episiotomies.””
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)

Fotnot: punkt 5 ovan “inability to push the baby out” – när kvinnan föder i ryggläge med droger/läkemedel MÅSTE hon krysta för att barnet ska kunna komma ut! Något som är onaturligt och skadligt för både mor och barn… se Krysta inte!

Läs även Epiduralbedövning och Förlossningssmärta

Bristningar under förlossningen

”Vissa kvinnor spricker inte alls medan andra spricker, och bristningarna kan variera i grad. Gloria Lemay, kanadensisk barnmorska sedan 30 år och förlossningsaktivist, menar att det inte handlar om tur eller otur om en kvinna spricker mycket under förlossningen. Oftast beror en bristning på flera faktorer som faktiskt ganska lätt kan undvikas.

Hon – och andra barnmorskor med henne – anser att grova bristningar, där bristningen går djupt och är stor, kan undvikas och att det inte är en naturlig del av en förlossning.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


“Tearing of the perineum is more common for women who have pushed over a long period of time. And studies show that pushing does not necessarily get a baby out faster anyway.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”Det rutinmässiga bruket av snedklipp, som i regel sker utan anledning, är desto mer upprörande när man får höra att det ger upphov till smärtor och sexuella problem i veckor efteråt. Den sortens komplikationer uppstår sällan efter en naturlig bristning som läker mycket snabbare än ett snedklipp.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Jag har också märkt att kvinnorna drar ihop bäckenbotten när de krystar, fast den muskeln måste vara helt avslappnad för att släppa fram fostret. När man krystar förlänger man utdrivningsskedet, vilket ökar risken för tångförlossning. Det faktiska förhållandet är att krystandet kan leda till bristningar i bäckenbotten. När man får kvinnorna att krysta brukar man lägga handen på fostrets huvud för att hindra det från att komma ut alltför snabbt, med bristningar i bäckenbotten som följd.”
(PAULE BRUNG i boken ”Med kroppens samtycke”)

Läs även Krysta inte! och Perinealsnitt

Childbirth should be a natural process

“Many people have heard stories about women in less technologically developed cultures giving birth quickly and easily as well. A friend of mine who was actually in Korea in the 1960s said he saw a pregnant Korean woman working in the rice fields one day. She walked over to the edge of the field, squatted down, caught her baby, strapped it to her back and was back picking rice minutes later. Several people watched the birth from a distance, but no one helped or interfered in any way. She did it quietly, by herself.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


“CHILDBIRTH SHOULD BE A NATURAL PROCESS
The classic family doctor of my own childhood “assisted” in the delivery of babies when, and to the extent that, his services were required. To him, childbirth was an uncomplicated natural process, and he did not interfere with it except in those rare instances when something went terribly wrong. If labor was prolonged, he didn’t give the mother a shot of Pitocin so he could get to the golf course on time. He was content to give nature a chance and would sit with a labouring mother for hours until her body, not Parker-Davis Pharmaceutical Company, decided it was time for her to deliver.

What a contrast with the often irrational obstetrical behaviour we see today! Contemporary obstetricians, for the most part, no longer “assist.” They consistently interfere in a natural physiological process that they insist on treating as though it were a disease. In a shocking percentage of cases this medical interference with a normal bodily function adversely affects the physical or intellectual capacity of the child for the rest of his life. Sometimes it even ends that life before it really has a chance to begin.

If you have your baby in a hospital, you will be exposed to an array of obstetrical hazards so broad that I can’t possibly describe them fully here. However, they were thoroughly documented in my previous book, Male Practice: How Doctors Manipulate Women, so if you want more information about the obstetrical risks to mothers, you will find it there. What I discuss in this and succeeding chapters are the secondary effects of obstetrical intervention on your child, and the primary damage that your doctor and the hospital’s routine procedures may inflict on your baby after his birth.

Obstetricians, in defense of their own fouled nest, insist that a hospital is the only safe place for you to have your child. On occasion they even go to court to try to prevent mothers from using midwives and having their babies at home. There is no statistical or scientific evidence to defend their position; in fact, the available evidence proves them wrong. Meanwhile, observation of the iatrogenic (doctor-caused) damage to children, coupled with simple logic, is enough to demonstrate to any impartial judge that the safest place to have a baby is at home.

The reason is almost self-evident. Having your baby at home is less risky than going to the hospital because much of the most dangerous technology employed in hospitals is not available to doctors or midwives who deliver babies at home. This reduces the opportunity for needless, hazardous intervention and virtually assures that you will be permitted to have your baby naturally, as God intended that you should. Procedures such as ultrasound diagnosis, internal fetal monitoring, excessive use of sedatives, pain relievers and anesthetics, Pitocin-induced labor, and the temptation to resort to delivery by caesarean section, are largely avoided when you play it safe and have your baby in your very own bed!

Obstetricians who practice in hospitals decry home birth as reckless, because hospital facilities are not available in the event a complication arises. If those doctors, whose practice is limited to hospitals, were determining which mothers were appropriate candidates for home birth, and were then required to deal with any emergencies that arose, I would agree with them. They don’t have the skill and experience to select the appropriate home birth candidates and to anticipate problems in other mothers. They also would be at a loss to cope with an occasional problem they did not cause and without the assistance and technology available to them in the hospital.

Home birth doctors and midwives are experienced in identifying mothers who can safely give birth at home and rejecting home birth for those who are not. They can also anticipate problems, but without the intervention that occurs in the hospital setting, these problems are few and far between, and home birth doctors know how to cope with those that do arise.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken “How to raise a healthy child in spite of your doctor”)


”Utifrån samma omedvetna ångest, som alltså förblivit omedveten, utvecklar gynekologer och barnmorskor en sådan aktivitet under en förlossning. Barnet vägs, mäts och besprutas som om dess liv var beroende av alla dessa handlingar. Det hävdar man också ofta.

Att så inte är fallet kunde den franske läkaren Frédérick Leboyer visa för ungefär femton år sedan med sina filmer och böcker. Ett nyfött barn som kommit till världen på ett naturligt sätt skriker inte utan ligger belåtet på moderns mage och småler rentav. Det behandlas inte heller som ett trästycke, blir inte vägt och mätt och badat i skarpt ljus under starka ljud utan man tar hänsyn till dess känslor och den chock det upplevt och behandlar det som en mycket ömtålig människovarelse.

Det vetenskapligt värdefulla i dessa filmupptagningar borde ha lett till radikala förändringar i praxis vid förlossningar, men dit har vi ännu långt kvar. Teknifieringen i förlossningsrummen visar i stället en skrämmande ökning. Om den nyföddas psykiska lidanden och följderna av att de trängs bort vet specialisterna med få undantag ingenting. Leboyers rön avfärdas som ovetenskapliga och rentav farliga, och på de flesta kliniker liknar normala förlossningar operationer av sjuka. Det blir allt vanligare att förlossningen sätts igång med yttre medel, vilket leder till att många nyfödda i början måste behandlas på intensivvårdsavdelning och då naturligtvis skiljas från modern.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)


”Det är förresten intressant att notera att många av de barnmorskor och läkare som föredrar naturlig förlossning med motiveringen att det är bättre för modern dessutom hävdar att det också är bättre för barnet. De menar att ett barn som kommer ut i en värld full av skarpa ljus, rostfritt stål, kalla vågskålar och skrämmande ljud utsätts för en märklig ”kulturchock” som kan få djupgående följder. Och om man tänker efter kan det mycket väl vara sant att systemet får en chock när den trivsamma, varma och vätskefyllda livmodern plötsligt byts ut mot en konstgjord miljö som de flesta vuxna själva tycker är litet obehaglig.”
(VERNON COLEMAN i boken ”Bodypower”)


”För att förlossningsarbetet ska få ett naturligt förlopp gör vi sällan hinnsprängning i Pithiviers. Om vi tror att det är nödvändigt att göra en särskild kontroll av barnets tillstånd undersöker vi istället hinnorna med hjälp av ett amnioskop, ett metallrör försett med en lampa i ena änden. Med hjälp av amnioskopet kan vi iaktta fostervätskans färg genom den genomskinliga hinnan utan att behöva ta hål på den. Inte heller ser vi några verkliga skäl till att föra in en elektrod för att göra en fortlöpande kontroll av fostrets hjärtverksamhet. För det första är detta intrång i barnets värld inte helt riskfritt. För det andra är det främst när kvinnan ligger på rygg utan att kunna röra sig och livmodern trycker mot nedre hålvenen och sammandragningarna har påskyndats med hjälp av syntetiskt hormon, som det finns risk för att barnet ska bli medtaget och det blir nödvändigt med elektronisk fosterövervakning. På vår avdelning där kvinnorna går omkring som de vill och det inte förekommer några läkemedel, har man undanröjt de två främsta orsakerna till att fostret blir medtaget. Därför behöver vi bara lyssna med jämna mellanrum till fostrets hjärtverksamhet med hjälp av ett vanligt fosterstetoskop.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Är det en kvinna eller en metod som föder? En kvinna så klart.”
(THÉRÈSE BERTHERAT i boken ”Med kroppens samtycke”)

Läs även Anti-obstetrik

Den ideala förlossningsmiljön

”Michel Odent är en fransk förlossningsläkare och professor som är internationellt känd för sin roll i den naturliga förlossningsrörelsen och för främjandet av vattenfödsel. Redan när han arbetade på sjukhuset Pithiviers i Frankrike i början på 60-talet märkte han att när kvinnorna kände sig avslappnade och trygga sjönk andelen instrumentförlossningar och kejsarsnitt väsentligt. Tillsammans med sex barnmorskor assisterade han runt tusen födande kvinnor per år, och uppnådde väldigt god statistik för både mammorna och deras barn, med låg andel interventioner. Han tog bland annat bort sjukhussängarna i rummen och skapade en mer hemlik atmosfär med kuddar och mjukt ljus för att få kvinnorna att slappna av. För att öka deras välbefinnande ännu mer uppmuntrade han dem att ligga i en varmvattenpool under öppningsskedet, och eftersom många inte ville stiga upp när det var dags att krysta lät han dem som ville föda i vattnet. Hans sjukhus var det första i västvärlden att tillåta vattenförlossningar och med de goda resultat som följde inspirerades många andra kliniker världen över att införa vattenförlossningar och mer hemlika miljöer. Sedan snart 20 år tillbaka ägnar Michel Odent sig åt hemförlossningar och med att skapa opinion runt vikten av trygga födslar.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”Jag träffade Michel Odent för första gången 1977 efter att ha hållit ett föredrag vid en internationell obstetrikerkonferens. ”Den idealiska förlossningsmiljön ser precis likadan ut som den miljö där man älskar”, hade jag sagt. Det kom en lapp från honom som löd: ”Det håller jag med om. Kom och titta vad vi har för oss i Pithiviers.” Det året satt jag i ett gammalt hus i Fontainebleuskogen och skrev. Pithiviers låg bara en halvtimmes bilresa därifrån. Tack vare denna lyckliga slump lärde jag känna honom och blev övertygad om att kvinnorna i USA och England också borde få höra talas om vad han sysslade med. Här fanns en man som inte nöjde sig med att regissera förlossningen utan deltog i kvinnornas upplevelse och stod på deras sida.

Det är frestande för en förlossningsläkare att vara födelsedramats regissör. Så kallad aktiv ledning av förlossningen är numera mycket modernt och för att vara framgångsrik i sina kollegers ögon ska förlossningsläkaren kunna styra förlossningen och anpassa den till ett visst givet mönster. Kvinnan är en passiv patient och oförmögen att röra sig. Hennes hjälplöshet symboliseras av gynställningen i vilken hon ligger på rygg med benen upphängda i stöd. Den här ställningen är snarare anpassad till förlossningsläkarens bekvämlighet än till kvinnan som ska föda barnet. Många kvinnor tycker det är smärtsamt och otäckt att pressa ut barnet i tomma luften medan de ligger på rygg på en smal säng.

Michel Odent erbjuder en förlossningsmiljö där kvinnan kan göra det hon finner bäst. Allting är tillåtet. Om hon vill skrika gör hon det. Om hon vill vistas i mörker under förlossningsarbetet eller ha sina andra barn hos sig, om hon vill promenera omkring eller flyta i en bassäng med vatten, uppmuntras hon att göra det. De flesta kvinnor väljer självmant en upprätt ställning när de ska föda, med fötterna stadigt i golvet och stöd av läkaren, barnmorskan, sin partner eller en väninna. Barnet glider ner på golvet och mamman kan se sitt barn meddetsamma utan att någon behöver räcka det till henne.”
(SHEILA KITZINGER i förordet till boken ”Tillbaka till naturlig förlossning” författad av MICHEL ODENT)


”Hos Michel Odent däremot har kvinnan en på det hela taget mera aktiv roll. Det är hon som föder. Mamman är i regel den som först rör vid barnet – det är hon som tillsammans med pappan håller barnet i ett badkar placerat mellan hennes ben. I Pithiviers är alla de närvarande vid förlossningen där för att hjälpa och ta hand om kvinnan som föder barnet.

Typiskt för Michel Odent är att han gärna vill lära av kvinnorna själva, vilket är sällsynt bland förlossningsläkare. Han talar inte om för kvinnorna vad de bör göra. Han ger inga direktiv vid förlossningen. Michel Odent strävar efter att hjälpa kvinnor som vill att förlossningsarbetet ska vara en personlig, intim och kreativ upplevelse. Han kommer inte med några mirakellösningar utan arbetar för att finna en förlossningsmiljö där kvinnan framför allt är sig själv och inte enbart betraktas som en arbetande livmoder, en födelsekanal eller en komplicerad fortplantningsmaskin.

I regel sker detta bara när kvinnan föder i en miljö som hon själv kan råda över: i sitt eget hem, där läkaren, om det förekommer någon sådan, och barnmorskan är hennes gäster. Det brukar definitivt inte vara fallet på sjukhus. Vårt västerländska sätt att föda har givit upphov till många blockeringar mot ”att göra det som faller sig naturligt” och har berövat förlossningen dess innehåll.”
(SHEILA KITZINGER i förordet till boken ”Tillbaka till naturlig förlossning” författad av MICHEL ODENT)

Den nyföddes livsviktiga behov

”En bok som var en ögonöppnare för mig och satte ord på något jag länge känt är Jean Liedloffs The Continuum Concept. Den skrevs redan 1975 efter att hon tillbringat flera år med ursprungsbefolkningen yequana i Venezuelas djungel. Där insåg hon att vi har förlorat mycket av vårt naturliga välbefinnande, att industrialismen har förändrat hur vi knyter an till våra barn. I sin bok beskriver hon hur barn blev burna av sin mamma eller pappa och hade hudkontakt i stort sett hela tiden under de första sex månaderna.

Det ständiga bärandet av barnet resulterade i en stark trygghet där barnet fick alla sina grundläggande behov tillgodosedda. Under nätterna sov det tillsammans med föräldrarna fram tills det att barnet själv var redo att sova ensamt vilket oftast skedde i tvåårsåldern. En tredje sak som Liedloff observerade var barnets medfödda nyfikenhet på omvärlden. Nyfikenheten i kombination med att flera generationer bodde nära tillsammans gjorde att barnen på ett naturligt sätt fick kontakt med familjemedlemmar från den äldre generationen, och på så sätt kunde skapa sig fler anknytningar men även bredare insikt om livet.”
(DOCTOR DIAMANTIS i boken ”Nyckeln till hälsa”)


“At birth we are almost nothing but need. The helpless infant must look to her parents for fulfillment. She cannot feed herself, clean herself, or keep herself warm. She cannot sustain herself in any way. Fulfillment has to be given to her. Survival is at stake in nearly every second of her existence.”
(ARTHUR JANOV i boken “Prisoners of pain”)


“Hos människor har man observerat att beröring är gynnsamt för barns tillväxt och hälsa. Flera studier av barnhemsbarn visar att mat enbart inte räcker för att barnen ska växa bra. Beröring behövs också, annars blir barnens näringsintag lidande och barnen förblir magra, trots att de får tillräckligt med mat.”
(KERSTIN UVNÄS MOBERG i boken “Lugn och beröring”)


”Det är inte förrän på senare tid som den första timmen efter förlossningen har blivit föremål för vetenskapliga studier. Ända in på 30- och 40-talet var psykoanalytikerna egentligen de enda som erkände den tidiga barndomens betydelse. Men deras intresse för spädbarnstiden förblev teoretiskt och abstrakt. De ägnade sig mycket lite åt mödrar och nyfödda. De koncentrerade sig på moders-symboliken kring mjölken och brösten och överbetonade vikten av att tillfredsställa hungern vid bindningen mellan mor och barn. Deras ensidiga inriktning på detta samband överskuggade det faktum att spädbarnet har andra behov, t ex behovet av kontakt. Detta framhävdes i Konrad Lorenz och Nikolaas Tinbergens verk som publicerades i början av 50-talet och gjorde allmänheten uppmärksam på etologin – det vetenskapliga studiet av djurens beteende. De flesta har väl hört talas om Konrad Lorenz gässlingar som fäste sig vid den första stora kropp de kom i kontakt med och till och med inbillade sig att en skäggig man eller en gås av papp var deras mamma.

I och med etologin kom begreppen ”bindning”, ”känslomässig anknytning” och ”livsviktiga” eller ”känsliga” perioder – de relativt korta faser under vilka beteendeförändringar anses äga rum.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”När vi läste Frederick Leboyers Födas utan våld (övers. Ingrid Krook, Aldus 1975) kände vi omedelbart sympati för hans oro för det nyfödda barnets upplevelser av förlossningen.

Leboyer skapade ett språk som var nytt för de flesta läkare – ett språk som talade både till känslorna och intellektet. Istället för att betrakta det nyfödda barnet som ett föremål som inte kan se, höra eller känna, visade han att det är en mänsklig varelse i behov av värme och omvårdnad. Kort sagt var Leboyer den förste läkaren som gav uttryck för det som många kvinnor intuitivt vet, trots de motstridiga råd man kommer med inom sjukvården. Leboyer gav oss en ram inom vilken vi kunde förstå våra handlingar och omsätta dem i praktiken. Tack vare honom blev vårt förlossningsrum tystare, lugnare och mer välkomnande för barnet. Vi uppmuntrade en förlängd kontakt mellan mamman och barnet. Mammorna fick gärna amma sina barn direkt efter födseln och bada dem om de ville det. Den vakenhet vi iakttog hos både mor och barn var en bekräftelse på det riktiga i vårt beslut att inte använda några läkemedel eller göra onödiga ingrepp.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Hur går det till när kroppsbilden blir förvanskad? För att kunna besvara den frågan måste man veta något om hur kroppsbilden uppstår. Forskningen har bevisat att kroppsbilden skapas genom en syntes av förnimmelser som härrör från otaliga kroppsliga kontakter mellan föräldrar och barn. Dessa förnimmelser får positiva eller negativa effekter beroende på om de känns behagliga eller smärtsamma. Positiva förnimmelser skapar en tydlig och integrerad kroppsbild. Negativa förnimmelser leder till förvrängningar eller luckor i kroppsbilden.

S. F. Fisher och S. E. Cleveland påpekar något som alla borde känna till: ”(Föräldrars) inställning till det (barnet) avslöjas av deras sätt att tillfredsställa dess hungerkänslor, av hur de lyfter upp det och handskas med det och hur de försöker styra sådana kroppsliga processer som avföring och urinering.” Detta ”hur” avser beröringssättet, uttrycket i ögonen och ömheten i sättet att handskas med barnet. Allt detta registreras i barnets medvetande såsom kroppsförnimmelser, som kommer att påverka dess kroppsbild.

När kroppsbilden är defekt avslöjar den alltid en störning i relationerna mellan mor och barn, eftersom modern är den som är mest involverad i barnets fysiska behov. En avvisande mor förvägrar barnet möjligheten att känna lustkänslor i sin kropp genom den fysiska intimiteten i förhållandet mellan mor och barn. En mor med stark känsla av äganderätt förvägrar barnet rätten att uppleva sin kropp som sin egen genom att hon lägger beslag på dess kropp för sin personliga lust och tillfredsställelse.

Eftersom barnets identitet under den första tiden huvudsakligen är en kroppsidentitet, blir arten av fysisk kontakt mellan mor och barn avgörande för dess känsla för sin kropp och kroppens respons i livet. En varm, öm och stödjande famn ger barnet behagliga kroppsförnimmelser och förstärker dess längtan efter ytterligare kontakter med världen. En mors sätt att se på sitt barn har avgörande inverkan på gensvaret i barnets ögon. Det gör stor skillnad om moderns ögon är milda och kärleksfulla eller hårda och hatiska.”
(ALEXANDER LOWEN i boken ”Förräderiet mot kroppen”)


”Den grundläggande overklighet som neurotiska föräldrar påtvingar sina barn är förnekandet av kroppens liv. Kroppen lever genom att söka efter lust genom rörelser och kroppskontakt. För många föräldrar är dessa värden underordnade framgången, lydnaden och intelligensen, och vikten av kroppslig lust ignoreras. Resultatet blir att individen förlorar förmågan till självhävdelse och aggressivitet i sina krav på lustupplevelser. För en neurotisk förälder är kroppens liv irrationellt, oförutsägbart och farligt. Denna ångest för kroppen härrör från förälderns fruktan för sin egna undertryckta våldsamhet och sexualitet, som han projicerar på omvärlden. Överlevandet tycks kräva att djuret i den nyfödda organismen tämjs. Och det lyckas man med genom att utöva ett ständigt tryck på barnet genom sådana befallningar som ”Uppför dig ordentligt!”, ”Var snäll!”, ”Var tyst!”, ”Sitt stilla!” Resultatet blir att barnet tvingas avskära sig från sin kropp och undertrycka sina känslor.”
(ALEXANDER LOWEN i boken ”Förräderiet mot kroppen”)


”Varje gång spädbarn vaknar och skriker är det inte för att hungern pinar dem. Det är allt nytt och främmande som gnager inuti och världen utanför som ligger död och stilla. Barnet har en hungrig mage. Visst. Men hans hud hungrar också efter något. Huden, hela kroppen, längtar efter beröring. I detta hav av nytt och okänt måste vi ge den nyfödde tillbaka hans tidigare sinnesförnimmelser. Det är det enda som nu kan skapa känslor av lugn och trygghet.”
(FREDERICK LEBOYER i boken “Kärleksfulla händer”)


”Hur skall man lägga barnet på mammans mage? Skall man lägga honom på sidan, på mage eller på rygg? Aldrig direkt på rygg! Det skulle innebära att på en enda gång räta ut ryggen. Som det behövts så lång tid för att böja. Den energi som där finns instängd skulle befrias med en sådan styrka och våldsamhet att knäcken skulle bli outhärdlig. Återigen måste man låta barnet på sitt eget sätt räta ut ryggraden och sträcka på ryggen.”
(FREDERICK LEBOYER i boken ”Födas utan våld”)


”Så många kvinnor det finns som har stela, döda händer utan insikt. Så många kvinnor som överväldigade av sina egna känslor formligen kväver sitt barn! En kvinna som lyckats med sin smärtfria förlossning känner lyckligtvis sin kropps reaktioner. Hon kommer att kunna hålla i och röra vid sitt barn. För att klara den svåra kroppsövning som det är att föda utan smärta har hon varit tvungen att återupptäcka sin egen kropp. Hon har kunnat kontrollera dess missriktade impulser. Jag är säker på att en sådan kvinna, trots glädjen som överväldigar henne själv, låter bli att drabba barnet med den.

När man lägger den nyfödde på hennes mage, och när hon lägger sina händer på honom, må hon då påminna sig: ”Min prövning är över. Men inte mitt barns.” Tvärtom. Förlossningen är över men födelsen börjar. Barnet vaknar ur sin första sömn. Han står på tröskeln till ett svindlande äventyr. Han är stel av rädsla. Denna rädsla som jag känner igen. Jag vet ju både hur fruktlös den är och allt ont den kan åstadkomma. Jag vill bespara barnet den rädslan. Vi skall inte röra oss. Vi skall inte öka babyns oro och panik. Jag har själv njutit av tystnaden och stillheten. Låt oss bara vara där. Utan att röra oss. Utan otålighet. Utan att fråga. Framför allt får vi inte öka hans panik. Inte skrämma. I omtanke om barnet, i äkta, inte egoistisk kärlek, lägger kvinnan då helt enkelt sina händer på barnet. Utan att röra dem. Orörliga händer. Inte upphetsade och darrande av rörelse, utan lugna men lätta. Fridens händer. Tvärs igenom sådana händer strömmar den våg av kärlek som lugnar barnets samvetskval.”
(FREDERICK LEBOYER i boken ”Födas utan våld”)


”Eftersom beröring ger så många välgörande effekter så ger också brist på beröring allvarliga konsekvenser. Det är känt sedan länge att barnhemsbarn som inte får kramar och smekningar får svårt att lagra den näring de äter. Därför ökar risken att de dör.”
(HELENA NYBLOMi boken ”Vägen till friskare hud!”)


”Hur mycket intelligens krävs för att begripa att ett skrikande barn bör tas upp och tröstas?”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


”Det går inte att lura barn. Ända från födseln känner de och uppfattar varje nyans hos föräldrarna.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


“If the schedule doesn’t work for your baby, it is the schedule, not your baby, that is broken.”
(LYNDSEY HOOKWAY)


“Dr. Fritz Talbot, visiting the Children’s Clinic in Dusseldorf, Germany, some sixty years ago, observed a motherly, fat woman wandering about the ward holding different babies. He asked about her, and was told, ”Oh, that’s Old Anna. Whenever we have a baby who fails to respond to any other treatment, we turn it over to Old Anna. She is always successful.”

It gradually became apparent that it was the lack of proper mothering which was causing tragic ill effects in foundling institutions. Dr. Joseph Brennemann of Chicago established a rule in his hospital that every baby, without exception, should be picked up and held several times a day. In one foundling home it was reported that 37 percent of the children died during the first two years of life. The overburdened staff had no time to pick up and mother the infants.

Anthropologist Ashley Montague reported in an address the experience of a professor at Notre Dame University. Experiments were being made which would lead to the first germ-free laboratory, in which animals would be raised without bacteria or viruses. They were separated from their mothers at birth. The animals raised under these conditions had died within a few days or weeks, all of the same thing, failure of the gastrointestinal and genitourinary tracts. Then, a young woman from the San Diego Zoo told him that he should stroke the perineal region of the newborn animals with some soft material. When he did so the animals all survived.

Importance of Touch
All primates, Montague added, lick their young almost without exception. If a newborn human does not receive some tactile stimulation it will die. He also pointed out that the primary sense of the human is touch. The Oxford English Dictionary has the largest amount of space devoted to the word touch, with fourteen pages of four columns on each page defining the one word. This is tacit recognition of the vital impor­tance of touch for humans and animals.”
(CECIL G. OSBORNEi boken “Understanding your past – the key to your future”)


”Den första kontakten (framför allt hud mot hud) med det nyfödda barnet stimulerar utsöndringen av lyckohormonet oxytocin. Det är fortfarande viktigt att miljön är lugn och varm utan starka ljud och ljus eftersom detta stör processen. Om barnet inte får den tid det behöver i kontakt med mamman, under trygga och lugna förhållanden, minskar inte adrenalinnivån som den ska. Det kan leda till en psykologisk chock. Detta kan förhindra att vissa viktiga hjärnfunktioner utvecklas som de ska hos barnet och leda till emotionella och psykologiska skador för resten av livet. Störningar under vår tidigaste utveckling kan också minska vår förmåga att uppleva kärlek.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


“Thrusting a bottle into the mouth of a baby in a crib is traumatic. He must be held during feeding. Nobody likes to dine alone and this is true for babies who are and always will be human beings with the same needs and feelings as the rest of us. I believe one reason why some adults become depressed or anxious when they are faced with eating alone is because early in life it meant utter rejection.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Prisoners of pain”)


”Smek, kyss, håll om, krama och älska ditt barn! Studier visar att spädbarn som blir kramade och älskade är friskare, växer snabbare, gråter mindre och är mer aktiva.”
(JOAN WILEN och LYDIA WILEN i boken ”Lev väl och må bra”)

Läs även Amning, Det kännande barnet, Kostens betydelse vid amningen, Kängurumetoden, Råd till blivande mammor och Spädbarnsmassage

Doula

”Ensam är inte starkast – att ha med en doula under förlossningen

Under människans historia, fram till 1900-talet och fortfarande i vissa kulturer, har födande kvinnor alltid fått stöd av andra kvinnor. ”Doula” är ett relativt nytt begrepp i Sverige, men är ett gammalt grekiskt ord som har den ungefärliga betydelsen ”omvårdande kvinna”. I USA har det länge varit vanligt att ha med en doula på både sjukhus- och hemförlossningar, och vi kan se att det ökar även i Sverige. Det verkar som att i takt med att förlossningarna blir mer medicinska, och ju mindre kontinuerligt stöd de födande får av barnmorskorna (som ibland måste ta hand om flera födande åt gången), desto mer ökar behovet av att ha med en doula.

En doula kan vara ett mycket viktigt och bra stöd för både par och ensamstående. På vissa sjukhus kan barnmorskorna erbjuda kontinuerligt stöd, men det beror ofta på vilken tid på dygnet du kommer in, hur många födande kvinnor de redan har på avdelningen och hur många som jobbar där. Ofta hinner barnmorskorna inte vara ett aktivt stöd för den födande, vilket för många kvinnor är otroligt jobbigt.

Doulans unika roll är att beskydda den känslomässiga upplevelsen av att föda genom att hjälpa kvinnan – och hennes eventuella partner – att förbereda sig mentalt redan under graviditeten. Under förlossningen guidar doulan kvinnan i hur hon kan slappna av, ger massage, föreslår olika rörelser eller ställningar för att underlätta värkarbetet, stöttar och guidar partnern, samt finns där ifall en komplikation skulle uppstå.

En doula kan komma hem till dig innan förlossningen för att prata om rädslor, förväntningar och önskemål, hon är med under hela förlossningen – från och med någon gång när värkarna börjar fram till att moderkakan kommit ut – och har ett avslutande samtal när du är redo att prata om hur förlossningen upplevts.

Än så länge arbetar doulor i Sverige privat och är inte integrerade i förlossningsvården, däremot är de ofta varmt välkomna och bemötta av personalen på förlossningsavdelningarna runt om i landet. Barnmorskan Liisa Svensson menar att doulor inte hotar barnmorskornas roll, utan att det tvärtom kan vara ett värdefullt komplement att ha en doula närvarande i förlossningsrummet.

En doula är inte med för att ta över partnerns roll, utan kan tvärtom ge omvårdnad och trygghet åt båda föräldrarna. Däremot kan en doula (som oftast själv har fött barn och har en doulautbildning bakom sig) vägleda på ett annat sätt än en partner som aldrig själv fött barn. Att ha med en doula ger också partnern möjlighet att bara finnas där vid kvinnans sida – att vara helt och fullt närvarande utan att behöva hålla koll och utan att behöva veta vad som bör göras och när.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”Jag hade ingen aning om hur viktigt det var att hjälpa min son att lägga sig rätt. Men en vecka innan förlossningen visade min doula mig med hjälp av min dotters docka och jag började göra katt-ko yogaövningar på alla fyra varje ledig stund. Efter några dagar kände jag att min son hade lagt sig helt annorlunda i livmodern. Min förlossning var snabb och helt okomplicerad och jag är säker på att hans nya position gjorde stor skillnad.”
(OJALIA)

Epiduralbedövning

”Barnmorskorna invänder ofta mot epiduralbedövning eftersom den ger dem en rent teknisk roll. Det är läkaren som bestämmer allt. Andra barnmorskor däremot uppskattar den för att den underlättar deras arbete, eftersom kvinnorna håller sig lugna. Detta är mycket betecknande för den nya synen. Man glömmer att det faktiskt är kvinnan som föder barnet, inte läkaren eller barnmorskan! Smärtlindring avskär kvinnan från kroppen i just det ögonblick då hon har ett fruktansvärt behov av att förstå, och framför allt känna, vad som händer i den. I stället ligger hon nu orörlig och fjättrad vid sängen under hela värkarbetet, utan att kunna lita på sina känslor – eftersom hon knappast har några. Hon kan bara lyda läkarens order och underkasta sig hans eller hennes åtgärder. Den övre hälften av hennes kropp deltar, maktlös och undergiven, i det medicinska ingrepp som den nedre delen genomgår. Och eftersom hon inte kan medverka tvingas hon till underkastelse. Barnet får möta sammandragningarna på egen hand. Barnets mor tvingas överge det mitt i kampen: de följs inte längre åt.”
(PAULE BRUNG i boken ”Med kroppens samtycke”)


“Epidurals can lower the mother’s blood pressure so that the baby isn’t getting enough oxygen through the placenta; this can cause fetal distress and the need for an emergency c-section to rescue the baby.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”Epiduralbedövning
38 procent av alla kvinnor i Sverige föder med ryggbedövning första gången de föder barn. Många omföderskor låter bli. I Sverige är stå-upp-epiduralen vanligast, den läggs på samma sätt som den äldre epiduralbedövningen men bedövar inte benen. Kvinnan blir ändå oftast mer passiv och slutar följa kroppens instinktiva rörelser som hjälper till att föda fram barnet. Den amerikanska läkaren Christiane Northrup liknar en förlossning med epiduralbedövning vid att försöka springa maraton utan att kunna känna sina fötter, eftersom alla de muskler som du behöver känna för att kunna krysta är bedövade med en epidural.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”Det verkar finnas ett samband mellan ett högre antal kejsarsnitt och den ökade rutinmässiga användningen av epiduralbedövning och värkstimulerande läkemedel. En del läkare råder kvinnor att sätta igång förlossningen på artificiell väg för att det ska gå snabbare, och detta kan leda till förlossningskomplikationer och onödiga kejsarsnitt.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)

Läs även Biverkningar av smärtstillande medel och Förlossningssmärta

Faderns roll

”Moran believed that hospitals can be dangerous places not only for mothers and babies; she felt that fathers, and the marital relationship itself, suffer as well. Fathers, she believed, should be an integral part of the birth process, just as they were an integral part of conception. When they are denied the right to participate fully, often their feelings toward the infant are ones of jealousy and resentment, rather than love and adoration. However, Moran claimed, these negative emotions are misplaced. In an article in the Pre- and Peri-natal Psychology Journal titled ”Attachment or Loss within Marriage: The Effect of the Medical Model of Birthing on the Marital Bond of Love” (1992), Moran states,

It’s not the baby who robs Dad of his sexual partner, causing him pain and confusion; rather one must conclude it is the obstetrician, the self-appointed surrogate for the father during the conjugal act of birth, who actually does it. (278)

She quotes the following doctor’s testimony related to this:

Looking back I know I was guilty of stealing the show from many fathers. I shall never forget the look of rejection on the face of one particular father who was severely reprimanded by his wife for touching his newborn daughter as mother and daughter were wheeled out of the delivery room. (277)

When a father delivers (or more appropriately, receives or catches) his own baby, Moran said, he is emotionally bonded not only to the child, but to his wife as well. She cautioned that the father should not become a pseudo-obstetrician, however. She saw no need for timing contractions and measuring dilation. Faith, love (both physical and emotional), and patience are the ingredients that make for an easy, safe delivery.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)

Fostervattensprov

”En annan omtvistad undersökning är fostervattensprov (amniocentes). Den går till så att man med hjälp av ultraljud bestämmer fostrets läge och sedan för in en tunn nål genom den gravida kvinnans buk och suger ut en liten mängd fostervatten. Den här vätskan innehåller celler som utsöndrats av fostret. Genom att göra en odling kan man bestämma hormonuppsättningen. Fostervattensprov utförs vanligtvis i omkring sextonde veckan och resultatet kan fås efter cirka tre veckor. Det är numera vanligt att kvinnor över trettiofem genomgår fostervattensprov eftersom risken att få ett barn med mongolism ökar efterhand som kvinnan blir äldre.

I Pithiviers är vi öppna för möjligheten att göra fostervattensprov. I sällsynta fall, t ex när det förekommer en ärftlig sjukdom i släkten, kan ett fostervattensprov lugna kvinnan.

Men oavsett kvinnans ålder insisterar vi aldrig på att hon ska genomgå den här undersökningen. Däremot ger vi henne så mycket information som möjligt för att hon ska kunna bedöma riskerna och själv fatta ett beslut. Det är viktigt att hon inser att ett fostervattensprov bara är meningsfullt om hon är beredd att ta ställning till en abort i händelse av att resultatet skulle tyda på något onormalt samt att hon är medveten om att själva provtagningen innebär mellan 0,5 och 2 procents risk för missfall. Vissa studier tyder även på en ökad förekomst av andningssvårigheter hos det nyfödda barnet samt ett högre antal ortopediska missbildningar, när modern har genomgått fostervattensprov under mellanmånaderna. Vi uppmuntrar även kvinnan att tolka statistiken på ett positivt sätt. Istället för att t ex säga att kvinnor i fyrtioårsåldern löper risken att få ett barn med mongolism i 1 fall av 100, skulle man lika gärna kunna säga att dessa kvinnor har 99 procents chans att få ett genetiskt friskt barn. Vår målsättning är att upplysa, inte att skrämma. Följden är att många kvinnor i Pithiviers avstår från fostervattensprov.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)

Läs även Kirurgiska ingrepp

Födelsetrauma

”Den systematiska skada barnet utsätts för på grund av felaktig behandling under födelsen i modern sjukhusmiljö är betydligt farligare än till exempel rökning. Många relativt nya problem hos barn och ungdomar (både kroppsliga, mentala och sociala) kan ha sitt ursprung i den ökade mekaniseringen av födelsen och de första levnadsåren.”
(CHILTON PEARCE)


”Stanislav Grof gör en klar koppling mellan traumatiska upplevelser vid födelsen och cancer. Cancersjuka har ofta haft en stark känsla av ”ingen utväg” i samband med födelsen. Många upplever livet som meningslöst och är blinda för positiva möjligheter.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


“A traumatic birth leaves a lasting impression on an infant’s mind, setting the tone for future experiences.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


“A traumatic birth leaves us vulnerable to even the slightest stress later on.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Prisoners of pain”)


”We can understand the anxiety mechanism, which is repeated almost unaltered in cases of phobia (claustrophobia, fear of railways, tunnels, traveling, etc) as the unconscious reproduction of anxiety of birth…”
(OTTO RANK i boken “The trauma of birth”)


”In the field of psychology, it is an almost universally accepted fact that birth trauma is a source of many of our emotional problems. Author Otto Rank (1952) claims, however, that all illness, both physical and mental, can be traced back to the trauma of birth. Often, he says, a child who has undergone a traumatic birth will never again trust her mother or the physical universe.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


“Another undesirable consequence of a traumatic birth, as Jeannine Parvati Baker alluded to in the quotation at the beginning of this chapter, is the guilt a child feels when she undoubtedly blames herself for her mother’s ordeal. Sometimes a mother tells the child directly how much she suffered to bring her into the world. More often than not, however, the mother herself is unaware of the feelings of resentment she has toward her child. Either that, or she chooses not to express them. Still, the feelings are there, and they affect the child in numerous ways.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”Att många gynekologer än idag varnar för farorna med en lugn hemförlossning beror inte bara på deras föråldrade utbildning och på sjukvårdsapparatens behov utan på att deras varseblivningsförmåga inskränkts. De saknar förutsättning att inse att en nyfödd känner; den har de förlorat, kanske redan i sin födelsestund eller senare, genom sina egna bortträngda traumatiska upplevelser. De tittar på det nyfödda barnet som skriker hjärtskärande och säger med ett småleende till modern att det är som det ska vara, nu har lungorna börjat fungera. Dessa läkare tycks hittills vara helt oberörda av vad man redan vet om känslornas roll i den mänskliga organismen.”
(ALICE MILLERi boken ”Den dolda nyckeln”)


”We recently treated a woman at the Primal Center obsessed with pollution; she would throw fits if someone smoked near her, a seemingly logical response, but it came out of a feeling that I would never dare to interpret on my own – there were toxic drugs given to her mother at birth, and also the mother smoked and drank during her pregnancy. The newborn sensed that her world was “polluted.” This remained unconscious until she relived her birth and felt all the toxins surrounding her. She knew immediately the cause of her overreaction in the present.”
(ARTHUR JANOV i boken “Beyond belief”)


”Det som gör födelsen till en traumatisk upplevelse är främst människans eget ingripande. Enligt naturen bör mamman föda barnet i avskildhet från omvärlden så att hon kan utföra sin uppgift så ostört som möjligt. Det var så våra barn föddes under miljontals år – nästan fram till senaste århundradet. Dagens sjukhus är nästan så långt bort från den här miljön man kan komma.

Trots forskningsrön arbetar fortfarande många sjukhus som om nyfödda barn är helt okänsliga och oförmögna att uppleva smärta. Förlossningssalarna är helt anpassade för sjukhuspersonalens bästa med starka ljus och ljud, en mängd teknisk utrustning och en allmänt steril miljö som förstärker även det svagaste ljud. Förlossningen är ett av de områden där forskarnas rön inte avspeglar sig särskilt väl i sjukhusens arbetsrutiner. Ett ökande antal studier visar att foster och nyfödda inte mår väl av moderna sjukhusens tekniska utrustning och stressfyllda miljö. Bland annat har man funnit samband mellan ultraljudscan och ungdomsbrottslighet och mellan bedövningsmedel vid förlossningen och ökning i självmord hos ungdomar. (Odent, 1994)

Det behövs lite för att födelseprocessen ska störas. Det räcker med starka ljus och ljud eller med samtalet mellan personalen under själva förlossningen, som via mammans reaktion påverkar barnet. Många som återupplevt minnen av sin egen födelse har insett att de påverkats av vad personalen sagt under själva förlossningen. Chamberlain (1998) ger exempel på kommentarer som ”den här kraken ser sjuklig ut”, ”hon är inte så viktig, ta hand om mamman istället” eller ”vi är glada att hon överhuvudtaget överlevde eftersom så mycket gått fel”. Ord som personalen förmodligen glömde samma dag men som lett till livslångt psykiskt lidande hos de människor kommentarerna gällde.

En annan mycket vanlig störning är att man pratar med mamman. Under förlossningen är det hjärnans äldsta delar som är verksamma och styr förloppet. Hjärnans totala verksamhet är koncentrerad i den mest primitiva delen. Att prata med mamman tvingar henne att avdela viss del av hjärnfunktionen till neocortex. Det stör händelseförloppet i de funktioner som styr förlossningen samtidigt som det aktiverar den delen av hjärnan som har förmåga att oroa sig. Hon störs även av för starka ljus. Om mamman känner sig iakttagen stimuleras neocortex. Samma gäller för all annan påverkan där mamman upplever sig som utsatt eller störd eftersom det leder till utsöndring av adrenalin – något som också stimulerar neocortex. Om mamman däremot får vara ostörd och opåverkad av hjärnans yngre delar får hormonutsöndringen henne att försättas i ett mycket speciellt sinnestillstånd. Hon drar sig tillbaka från omvärlden och försvinner bort i sin egen värld. Där är hon inte sitt vanliga jag. Hon är nästan hälften djur, hälften människa och kan vråla djuriskt eller inta ställningar och röra sig på ett sätt som för tillfället känns rätt men som hon i vanliga fall aldrig skulle ens drömma om. Därför är det viktigt att på alla sätt försöka ge mamman en så lugn och trygg miljö som möjligt för att på bästa sätt underlätta födelsearbetet för henne.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


”Den första kontakten (framför allt hud mot hud) med det nyfödda barnet stimulerar utsöndringen av lyckohormonet oxytocin. Det är fortfarande viktigt att miljön är lugn och varm utan starka ljud och ljus eftersom detta stör processen. Om barnet inte får den tid det behöver i kontakt med mamman, under trygga och lugna förhållanden, minskar inte adrenalinnivån som den ska. Det kan leda till en psykologisk chock. Detta kan förhindra att vissa viktiga hjärnfunktioner utvecklas som de ska hos barnet och leda till emotionella och psykologiska skador för resten av livet. Störningar under vår tidigaste utveckling kan också minska vår förmåga att uppleva kärlek. Studier visar att även barn som under och efter förlossningen påverkas av droger, komplikationer under förlossningen eller för tidig separation från mamman senare i livet har större tendens till drogmissbruk, våldsbrott och även till självmord.

En vanlig rutin vid förlossningar är att skruva fast en elektrod på fostrets huvud för att kunna avläsa hur det mår. Forskningsresultat visar tydligt att proceduren leder till så stora störningar att den gör mer skada än nytta. Ofta är den till och med orsak till akuta kejsarsnitt när barn och/eller mamma blivit alltför störda och problem uppstått. Andra störande ingrepp är att så fort som möjligt klippa av navelsträngen, väga och mäta barnet, tvätta det och droppa lapis i ögonen. Det finns inga vetenskapliga bevis för att detta är nödvändigt. Tvärtom! Att klippa navelsträngen för tidigt ger panikkänslor hos barnet. Det innebär också att barnet inte får den tid det behöver för att lugnt och försiktigt börja använda lungorna och andas på egen hand innan navelsträngen klipps av. Detta kan ge en smärtsam upplevelse av att andas som kan begränsa andningen för resten av livet. Så länge navelsträngen finns kvar och fungerar behöver barnet inte andas luft. Det kan då gradvis börja använda lungorna och låta dem arbeta och expandera i en takt som barnet själv bestämmer.

Om moderkakan avskiljs för tidigt – innan navelsträngen slutat pulsera – kan detta leda till att barnet förlorar upp till hälften av sin totala blodmängd. Detta kan leda till ökad risk för andningsproblem. Om barnet lyfts upp ovanför moderkakan innan den skiljs av rinner blodet tillbaka in i den. Blodet i moderkakan är mycket järnrikt och har många positiva effekter. Numera lagrar sjukhusen placentablod för att använda det inom andra områden.

Trots forskningsrönen fortsätter förlossningspersonalen världen över att hitta på positiva argument för att fortsätta med rutiner som stör förlossningen.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


”Det är förresten intressant att notera att många av de barnmorskor och läkare som föredrar naturlig förlossning med motiveringen att det är bättre för modern dessutom hävdar att det också är bättre för barnet. De menar att ett barn som kommer ut i en värld full av skarpa ljus, rostfritt stål, kalla vågskålar och skrämmande ljud utsätts för en märklig ”kulturchock” som kan få djupgående följder. Och om man tänker efter kan det mycket väl vara sant att systemet får en chock när den trivsamma, varma och vätskefyllda livmodern plötsligt byts ut mot en konstgjord miljö som de flesta vuxna själva tycker är litet obehaglig.”
(VERNON COLEMAN i boken ”Bodypower”)


“The fact that the mother may have been drugged at birth and didn’t herself necessary (or consciously) view the experience as traumatic doesn’t mean the child was unaffected. To the contrary, say some psychologists, the drugs actually add to the trauma of birth.

Some physicians mistakenly argue that obstetric drugs given to a woman in labor make for a more satisfying psychological experience for the mother, and that therefore the baby must benefit as well. Many women agree. A woman once said to me, “The epidural relaxed me so much that I ended up enjoying the birth. Otherwise I wouldn’t have, Isn’t that better for both me and my baby, at least from a psychological standpoint, than enduring a nightmare of pain?”

One’s first response might be yes. However, studies show that babies who have been subjected to obstetric drugs at birth have a higher rate of chemical dependency as adults. This, says Robbie Davis-Floyd in Birth as an American Rite of Passage (1992), is not due so much to physical factors as it is to psychological ones. The child has been taught from the moment of her birth that drugs are the best way to deal with problems and pain in life.

In a study conducted by Dr. Bertil Jacobson and his colleagues at Sweden’s Karolinska Institute (1987), it was found that a child may actually be imprinted at birth in the same way that baby birds are. A chick becomes emotionally and physically attached to the first thing it sees after birth. Jacobson believes human babies also become imprinted at birth, but all too often the first things they encounter during and immediately after birth are obstetric drugs, various machines and instruments, and hospital personnel. This unnatural dependency developed at birth may continue throughout the child’s life.

Jacobson carried out case-controlled studies of 412 suicide victims and drug addicts in Stockholm. He and his colleagues concluded that suicide involving asphyxiation was associated with asphyxiation at birth, suicide by violent mechanical means was associated with mechanical birth trauma, and drug addiction was associated with opiate and/or barbiturate administration to mothers during labor. [This suggests that the mechanism transferring birth trauma to adulthood is] analogous to imprinting in animals. (Jacobson et al., 1987, 364)

Babies grow up to give birth to their own babies, but their memories stay with them. Psychotherapist Gayle Peterson believes women carry their own traumatic experiences in birth with them into adulthood, adversely affecting their labors. In Birthing Normally (1981) she writes, “Many of the complications of birth experiences by women today may have an association to their own alienation in birth… [That is why] it can prove very helpful to an individual women to explore the experience of her own birth” (165).

If a woman realizes her birth was traumatic, she can then take steps to change it through various rebirthing exercises. (Peterson points out that birth itself is not traumatic. However, the technocratic birth – with its numerous medical procedures and accompanying expectations of disaster – is.)

In the past 50 years, the concept of rebirthing has become popular. But according to Gerald Heard in The Five Ages of Man (1963), rebirthing ceremonies have been occurring for centuries. Baptism, he claims, was originally designed as a rebirthing exercise. (It has since become a supposed ritual of purification, reinforcing the belief that individuals are “impure” without official sanction.)

People who have studied rebirthing believe that memories of birth, once confronted, may be psychologically altered. When a person decides to be rebirthed, generally she (or he) is placed in a large tub of water to simulate the prebirth environment. A rebirthing practitioner then leads her through a series of exercises that help her to remember her own birth.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”Recurring nightmares may have their origin in very early trauma, such as a distressing birth experience or even prenatal trauma.”
(ALETHA J. SOLTER i boken ”Cooperative and connected”)


“If basic needs are not met early in life, we cannot be normal. Yet there is a life-giving, primary need more basic than the need for nourishment, warmth, attention, affection, caring, and protection: oxygen.

A few minutes without oxygen can mean either severe brain damage or death. Living human beings clearly have a primordial need for oxygen. It, too, falls under the rubric of love. To be loved means having all needs met, beginning with the basic physical need for oxygen.

Unfortunately, neurosis can be born before we are. Too often during childbirth, mothers are given heavy dosage of anesthetics for pain. If a mother is given a dosage large enough to render her unconscious (relieved of the awareness of pain), the anesthetic acts directly on the survival functions of the fetus. Anesthetics interfere with access to oxygen and can quickly become life-threatening. Oxygen deprivation can also occur if the umbilical cord is constricted or becomes wrapped around the baby’s neck. Oxygen is also difficult for a baby to access if the mother does not dilate properly, prohibiting the baby’s egress. In some cases the umbilical cord is cut too early, allowing the much needed oxygen to remain in the placenta.

When the fetus is deprived of oxygen, its circulatory and respiratory systems shut down and its body begins to go into a frenzy. To struggle against death is a normal reaction, but in this case the struggle increases the danger. The result is fetal distress syndrome, characterized by rapid heart rate, high blood pressure, and frantic breathing. At the Primal Center we often witness patients reliving these early traumatic events, where we see excessive physiological reactions time after time. Not only are these reactions life-threatening, but if protracted, they also could be lethal, because the act of struggle consumes too much oxygen and makes the deprivation worse. The stronger the battle, the tighter the cord gets, and the greater the asphyxiation.

In a struggling fetus, though, two things can occur. Either the frenzy uses up stores of oxygen and changes the alkalinity-acidity of the blood, or repression is called in to quell the frenzy and conserve oxygen to save the infant’s life. In either case, whatever the mechanism, unconsciousness is the result. This reaction is stamped on the baby as an “imprint” and will surface as a prototypical reaction later on in response to stress of any kind. The imprint not only shapes personality but dictates later symptoms and may even control life expectancy.

When pain is repressed, our bodies remember. The memory of anoxia, or oxygen deprivation, takes up residence in the cells, a noxious intruder like the india ink. It remains there, imprinted in the cell with the life-and-death urgency of the original event, waiting for reconnection to consciousness. For many of us it can remain buried for a lifetime, affecting our health and the way we function in the world.

Birth trauma involving anoxia can have catastrophic consequences and often results in childhood illnesses including allergies, asthma, epileptic seizures, attention deficit disorder (ADD), and sudden death syndrome (SIDS), commonly known as crib death. In adolescence and adulthood birth trauma can lead to depression and suicide attempts, chronic fatigue syndrome, panic attacks, phobia, paranoia, and psychosis.

Although many of us can recall being scolded or spanked at a very young age, it is hard to believe that memories extend back to birth. The most powerful memories, though, are those that have no words. There are no words or ideas with which to circumstance these early traumatic experiences, no way to make them logical.

Finding the Link Between Past Trauma and Present Behavior
If birth is often so harmful, one my ask, why has it been by and large overlooked? It hasn’t. Other research has also verified the lifelong effects of early oxygen deprivation and other early traumas. A study by L. Salk and colleagues, reported in the English  medical journal The Lancet, found that respiratory distress lasting more than an hour at birth is associated with increased risk of teenage suicide. A number of studies have found that violent criminals and suicide cases experienced serious birth trauma. Writing in Psychology Today, Sarnoff A. Mednick reviews research findings that among a study group of 2,000 Danish males born in the same year, of the sixteen men who committed violent crimes, fifteen of them “had the most difficult conditions at birth… and the sixteenth had an epileptic mother.””
(ARTHUR JANOV i boken ”Why you get sick and how you get well”)

Läs även Förstörd andning efter födseln och Separation av mor och nyfödd

Förlossnings-citat

”The two most important days in our lives are the day we’re born, and the day we learn why.”
(MARK TWAIN)


”Ett nyfött barn som kommit till världen på ett naturligt sätt skriker inte utan ligger belåtet på moderns mage och småler rentav.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)


”Vägen till ett hundraprocentigt sunt och starkt släkte går genom moder och barn.”
(INGER WAERLAND i boken ”Moder och barn”)


“Birth is only dangerous and painful for those who believe it is.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


“If we are to succeed in childbirth, we must stop viewing physicians, or even midwives, as our saviors. They are human beings – no more, no less. We are our own saviors. Isn’t it time to exercise our courage and take our own lives into our own hands?”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


“Birthing without medical assistance is accomplished not by some willful eccentricity, but with the natural strength and sanctity that issue from unbroken trust in the process of life. Enablement comes from doing, merging inspiration and action into a whole… The roots of fear are manmade, but the roots of intuition go deeper than that; following one’s heart unfetters the potential to become an artist in the greatest sense of the word.”
(STEPHEN and KATHY LANZALOTTA i ”Two Attune”)


”Foster är robusta och deras mödrar har mer energi än någonsin tidigare i sitt liv. De sovjetiska tränarna påstås ha förhöjt sina idrottskvinnors prestationsförmåga under åttiotalet genom att kräva att de skulle vara gravida till dess att en tillräckligt stor produktion av de speciella hormoner som alstras vid en graviditet byggde upp deras muskelstyrka. Efteråt gjorde de abort.”
(THÉRÈSE BERTHERAT i boken ”Med kroppens samtycke”)


“When a mother and infant are rapturously gazing into each other’s eyes, the infant at some point will look away, to avoid being overstimulated. He has no anxiety over doing so. Should the mother be the one to break eye contact, however, the infant is mortified and is immediately swept into the psychological state of shame.”
(GABOR MATÉ i boken ”Scattered minds”)


”Likaså har barnmorskorna ersatts av läkare, vilket tyder på en stark nedvärdering av den moderliga lyhördhet och omsorg barnmorskorna kan erbjuda andra kvinnor.

En hel rad standardprocedurer inom förlossningsvården speglar en liknande nedvärdering av kvinnornas roll vid barnafödandet. Läkarnas beredvillighet att ordinera sängvila, sy ihop försvagade livmoderhalsar, ge läkemedel för att förhindra för tidiga födslar, bruket att skilja mamman från det nyfödda barnet samt det automatiska rådet till kvinnan att ligga till sängs efter förlossningen – bidrar allesammans till att förringa moderns centrala roll.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Bättre hygien och få interventioner är viktiga faktorer
Under 1900-talet dog färre kvinnor i barnsäng. Det var dock inte sjukhusens förtjänst utan snarare upptäckten och erkännandet av vad som orsakar bakterieinfektioner – vilket ledde till att läkarna började tvätta sina händer med tvål. Kvinnornas hälsa och livssituation förbättrades också och gjorde därmed graviditet och barnafödande säkrare. Bättre kost och hygien, mindre barnaskaror, lättare arbetsbördor och kvinnocentrerad vård leder då liksom nu till lägre mödra- och barnadödlighet. I USA föds cirka 95 procent av alla barn på de ofta högteknologiska sjukhusen, men trots det har mödra- och spädbarnsdödligheten fördubblats där de senaste 20 åren. Dessutom lider en tredjedel av alla gravida i USA av graviditetskomplikationer som kan leda till farliga förlossningar. Enligt Amnesty International löper minoritetskvinnor och kvinnor som lever i fattigdom i USA dubbelt så stor risk att dö i förlossningskomplikationer jämfört med kvinnor i 40 andra industrialiserade länder.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”Jag blev övertygad om att förlossningen inte var något ”medicinskt problem” utan en del av sexual- och känslolivet.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)

Förlossningsdepression

”Många människor, som har erfarenhet från större sjukhus, märker snabbt att förhållandevis få kvinnor blir deprimerade efter förlossningen i Pithiviers. Kanske är det själva sättet att föda som gör dem mindre benägna att bli deprimerade. Vi vet att nedstämdhet efter förlossningen i viss utsträckning beror på förändringar i hormonbalansen. En förlossning åtföljs alltid av plötsliga förändringar i östrogen-, progesteron-, prolaktin-, oxytocin- och endorfinhalterna. Men genom att ta hänsyn till kvinnans hormonbalans under förlossningsarbetet och förlossningen och genom att undvika läkemedel slipper vi antagligen många onormala hormonförändringar och minskar därmed risken för en depression efter förlossningen. Den trygga miljön på avdelningen har säkert också en positiv inverkan på den känsliga, nyblivna mamman. Ytterligare en bidragande faktor kan vara att mammorna på vår avdelning tar aktiv del i vården av sina barn, vilket både skapar en känsla av tillfredsställelse och gör förstagångsföderskan förtrogen med sina nya uppgifter. När kvinnan åker hem, ställs hon inte plötsligt inför en helt ny, frustrerande situation utan har fått en viss vana och säkerhet när det gäller skötseln av sitt barn.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Vaillant var en av de första forskarna som kunde fastslå att depression ofta ledde till för tidigt åldrande, kronisk sjukdom och för tidig död. I botten på en depression finner man i allmänhet ett slags emotionell förlamning; personen i fråga känner att han varken har skratt eller glädje inom sig, eftersom dessa positiva känslor har blockerats av olyckliga minnen. Gamla traumatiska minnen lurar inom honom och när nya känslor försöker bubbla upp, filtreras de genom dessa trauman. Inte ens den vackraste av upplevelser, som att föda ett barn, överlever om den måste filtreras genom tidigare hopplöshet. Att föda barn ger upphov till en flod av kraftfullt verkande hormoner, som i sin tur skapar en våg av energi i hela kroppen. En kvinna med hälsosamma minnen av sin tidiga barndom upplever denna energivåg som ett starkt band till sina barn; samtidigt förnyar kroppen sin energi efter uttröttande värkar och förlossning. Inom några dagar har hela det kroppsliga och mentala systemet återgått till att uttrycka glädjen och styrkan i moderskapet. Men för en kvinna vars tidiga barndomsminnen är förknippade med sorg och emotionella skador, sätter energifloden under födandet i stället igång det gamla programmet. Glädjen och styrkan omvandlas till apati och trötthet. Depressioner efter förlossningen är ofta följden av utslitna minnen som fått nytt liv igen.”
(DEEPAK CHOPRA i boken ”Tidlös till kropp och själ”)


”Just under de första minuterna och timmarna efter födseln väcks och främjas moderns ömhet och omsorg genom barnets närvaro, och detta är nödvändigt för utvecklingen av hennes kärlek till barnet (bonding). En barnaföderska som själv som spädbarn upplevt mycket ömhet gör strax uppror mot en grym sjukhusrutin. Men kvinnor som efter sin egen födelse lämnades ensamma och inte fick uppleva någon kroppslig värme fogar sig utan att opponera sig i sjukhusets ”ordning” och betraktar den som helt normal. Ibland reagerar de på skilsmässan från sitt nyss födda barn med depression eller fysiska besvär, som läkare och vårdpersonal då inriktar sig på att behandla. Sällan eller aldrig är det någon som talar om för dem att det är den nya och den gamla separationssmärtan de försvarar sig mot genom de behandlade sjukdomarna (jfr A Miller 1980, s 35-62). Desto oftare får de höra att depressioner efter förlossning är något ”helt normalt” och lätt kan hävas med läkemedel.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)


“After a traumatic birth, a woman is likely to feel frightened, frustrated, and inadequate. Postpartum depression – a condition that many people believe is a natural part of the birth process – occurs, claims author Helen Wessel, only after an unnatural, medically controlled birth. In Natural Childbirth and the Christian Family (1963) she writes,

The most important contributing factor to depression following childbirth is a feeling of being robbed, a sense of loss. For nine months of pregnancy and several hours of labor, a woman has been gradually brought to a peak of emotional and physical expectation. An adequate emotional and physical climax at the moment of birth provides a most essential catharsis for this pent-up emotion. This climax is essential. A mother who has missed it and had a passive, frigid birth, due to anesthetics… still is emotionally in a state of expectancy. She looks at her child, but experiences no euphoria, no sense of exhilaration… If an adequate birth climax does not provide it, it will come later, in spells of frustrated weeping, like tantrums of frustration of the small child who cannot explain, and indeed does not know, what it is he wants. (209-10)”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


“Unfortunately, an unpleasant experience doesn’t end simply because it is no longer physically occurring. The fear, shame, and guilt associated with a traumatic birth creeps into every aspect of a woman’s life. Her sexual and emotional relationship with her husband may never again be the same. Fear of another pregnancy or unpleasant memories of the first one may interfere with her ability to be intimate.

Elmir, Schmied, Wilkes, and Jackson write in their article, “Women’s Perceptions and Experiences of a Traumatic Birth: A Meta-Ethnography” (2010) that “For many women, sexual intimacy was a constant reminder of the birth event. They often reported avoiding sex for fear of becoming pregnant, and this led to difficulties in their relationships. Some found it difficult to engage in any form of physical contact with their partner.” (p. 2149)

Other women have stated that, although it may not be justified, often they blame their husbands for the pain and humiliation they endured during birth. In a letter to Two Attune a woman wrote,

The hospital births left me feeling extremely depressed and I’d bawl all the time and would almost feel hatred toward the doctor and the other sin the hospital whom I felt were just plain abusive. I did not feel close with my husband after those births either; in fact, I was angry with him for allowing them to do all the things they did to me. The last time we were there I told him later on, “How can you stand to even watch them doing all that crap to me?” I told him it might sound weird to him, but I felt like I was practically being raped and that he just stood by and watched and allowed it.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)

Läs även Depression

Förlossningssmärta

”The more civilized the people, the more the pain of labor appears to become intensified.”
(GRANTLY DICK-READ i boken “Childbirth without fear”)


“Many people have heard stories about women in less technologically developed cultures giving birth quickly and easily as well. A friend of mine who was actually in Korea in the 1960s said he saw a pregnant Korean woman working in the rice fields one day. She walked over to the edge of the field, squatted down, caught her baby, strapped it to her back and was back picking rice minutes later. Several people watched the birth from a distance, but no one helped or interfered in any way. She did it quietly, by herself.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”Visst är det smärtan man bär inom sig som blossar upp i en under förlossningen. Smärtan som finns instängd i kroppen, i organen, huden, hjärtat, armarna, benen, mellan benen, i hela vår kropp som formats av vårt förflutna, droppvis, dag efter dag, år ut och år in.”
(THÉRÈSE BERTHERAT i boken ”Med kroppens samtycke”)


”Skälvningarna och paniken i hela kroppen påminner på ett märkligt sätt om något jag ibland träffar på i mitt arbete, när muskler som är laddade med känslor till slut ger efter, och när minnen som undertryckts alltför länge stiger ur kroppens djup. En del av födandets mysterium består kanske i just detta att en våldsam energi strömmar igenom kroppen, uppifrån och ner.”
(THÉRÈSE BERTHERAT i boken ”Med kroppens samtycke”)


”Alla kvinnor reagerar inte likadant på förlossningssmärtor. Somliga vrider sig i plågor, andra känner ingenting, eller nästan ingenting. Det finns en massa fysiska och psykologiska skäl för detta. Vår kropp står inte maktlös inför smärtan, den har sitt eget försvar. Under förlossningen utsöndrar moderns organism en sorts hormoner som kallas för endorfiner, en smärtstillande substans som påminner om morfin. Endorfinproduktionen dämpar smärtan och bidrar till välbefinnandet. Om de personliga relationerna mellan förlossningsklinikens personal och modern är lugna och trygga kommer hennes utsöndring av endorfiner att tillta. Miljön och atmosfären som kvinnan föder i, förtroendet hon har, eller inte har, till sig själv, till barnmorskan och läkaren har alltså stor betydelse för hennes sätt att uppleva smärtan. En brittisk studie, som omnämns i Paroles de sages-femmes (Barnmorskorna tar till orda), visar att behovet av smärtlindring minskar när kvinnorna känner barnmorskan, och att andelen normala och naturliga förlossningar samtidigt stiger.

Det får mig att tänka på en kvinna som kom till förlossningskliniken leende och avslappnad. Allt gick snabbt och hon klarade värkarna mycket bra till dess att sköterskan som visade in henne i förlossningsrummet förklarade att hon tog med henne till ”tortyrkammaren”, i tron att det var ett gott skämt. Då förlorade kvinnan kontrollen över sammandragningarna och gav fritt utlopp åt smärtan. Vi fick stort besvär med att lugna henne. Det var ett mycket illa valt ord.

Smärtan påverkas också av kvinnan känslomässiga förflutna. Längtar hon efter att släppa ifrån sig barnet, att sätta det till världen, eller fasar hon för det? Är hon rädd för den separationen? Varje förlossning relaterar till moderns egen födelse. När hon föder återupplever hon chocken när hon själv sattes till världen. Är hon tångförlöst kommer hon att fasa för en tångförlossning. Föddes hon med kejsarsnitt kommer hon att fasa för kejsarsnitt. Det är alltså ofta rädslan och ångesten som utlöser smärtan. Den gamla teorin har jag fått bekräftad vid varenda förlossning. En ängslig kvinna får överdrivet sammandragna muskler, framför allt i ländryggen och bäckenet. Barnet får svårt att tränga fram, och eftersom livmodern måste fördubbla sina ansträngningar för att bryta ned musklernas motstånd blir värkarna kraftigare, mer ihållande och smärtsamma. Man råkar in i en ond cirkel.”
(PAULE BRUNG i boken ”Med kroppens samtycke”)


”Det smärtsamma barnafödandet får inte bli något som bara ska genomlidas. Det får inte förknippas med den plågade kroppens smärta. Den smärtan förbleknar säkert med tiden. Det är den som behöver bedövning, inte födandets smärta. Jag har hört många kvinnor tala om förlossningsvärkarna som något de ”genomlidit”. De har funnit de smärtsamma sammandragningarna outhärdliga – en förbannelse som går i arv från mor till dotter, ett oundvikligt förlopp som inte kan accepteras i en tid då läkemedelsindustrin tillåter en att slippa det. Att dämpa den smärtan känns oerhört viktigt för dem. Jag förstår dem mycket väl eftersom de flesta är inställda på att föda i en kall och opersonlig miljö, där alla bara talar om en smärta att genomlida, eller tvärtom, om det mirakulösa bedövningsmedel som ska göra det lättare för dem.

Men handlar det inte om ett bedrägeri? Döljer sig inte något annat bakom kvinnornas utläggningar om smärtlindring? En rädsla för det okända och för häftig sinnesrörelse, en rädsla för att bli mor och ansvarig för en annan varelse? Går det verkligen att dämpa den sortens rädsla med bedövningsmedel?

Nyligen berättade en märklig barnmorska för mig vad hennes erfarenhet hade lärt henne om förlossningssmärtor. Jag hade aldrig hört en liknande analys och känner ändå intuitivt den djupa sanningen i den. Enligt henne är det ”inte sammandragningarna som gör ont utan den dolda smärta som man bär inom sig. Det är det egna lidandet som värkarna avslöjar. Vid födelsearbetets början ser jag ofta att kvinnor kämpar med sig själva. De gör motstånd mot sammandragningen. Det är inte förrän de får kontakt med den smärta de bär inom sig själva och ger efter som smärtan avtar. Man måste komma till insikt om att smärtan är en del av en själv, att den finns inom en, för att den ska bli uthärdlig”.

Att ge utlopp åt smärtan kan alltså vara av stor vikt för kvinnan eftersom hon på så sätt kommer till bättre insikt om sig själv, och därmed också om sin egen födelse. Genom att ge liv kommer hon själv att födas.”
(MARIE BERTHERAT i boken ”Med kroppens samtycke”)


“Om du har många smärtsamma känslor att bearbeta, är du kanske rädd att det kan vara till skada för barnet att göra det under graviditeten. Eftersom de här sinnesstämningarna hur som helst existerar inom dig, är det bara bra för dig både att släppa loss dem och att röja vägen till ett moderskap som du kan glädjas åt. Om du emellertid har svårt att få kontakt med eller hantera dina känslor, eller om du känner dig deprimerad eller ofta har anfall av ångest, är det viktigt att du söker hjälp. Vänd dig till en terapeut om det behövs. Du löper också mindre risk att drabbas av depression efter förlossningen, om du har kunnat frigöra djupt begravda känslor under graviditeten.”
(JANET BALASKAS i boken “Naturlig graviditet”)

Läs även Biverkningar av smärtstillande medel, Epiduralbedövning och Med smärta skall du föda

Förlossningsställningens viktiga betydelse

”Det är frestande för en förlossningsläkare att vara födelsedramats regissör. Så kallad aktiv ledning av förlossningen är numera mycket modernt och för att vara framgångsrik i sina kollegers ögon ska förlossningsläkaren kunna styra förlossningen och anpassa den till ett visst givet mönster. Kvinnan är en passiv patient och oförmögen att röra sig. Hennes hjälplöshet symboliseras av gynställningen i vilken hon ligger på rygg med benen upphängda i stöd. Den här ställningen är snarare anpassad till förlossningsläkarens bekvämlighet än till kvinnan som ska föda barnet. Många kvinnor tycker det är smärtsamt och otäckt att pressa ut barnet i tomma luften medan de ligger på rygg på en smal säng.”
(SHEILA KITZINGER i förordet till boken ”Tillbaka till naturlig förlossning” författad av MICHEL ODENT)


”De flesta kvinnor väljer självmant en upprätt ställning när de ska föda, med fötterna stadigt i golvet och stöd av läkaren, barnmorskan, sin partner eller en väninna. Barnet glider ner på golvet och mamman kan se sitt barn meddetsamma utan att någon behöver räcka det till henne.”
(SHEILA KITZINGER i förordet till boken ”Tillbaka till naturlig förlossning” författad av MICHEL ODENT)


”Vidare insåg vi att förlossningsbordet, som var den dominerande möbeln i rummet, inkräktade starkt på den blivande mammans handlingsfrihet. Genom sin blotta närvaro antydde den en liggande ställning och gav kvinnan inget annat val än att föda på rygg. Det traditionella ryggläget är faktiskt det sämsta tänkbara ur fysiologisk synvinkel för både mamman och barnet. När kvinnan ligger på rygg pressar den förstorade livmodern samman de större blodkärlen och hämmar syretillförseln till moderkakan. Dessutom kan kvinnan inte utnyttja tyngdkraften för att underlätta förlossningen.

För att uppmuntra kvinnorna att pröva andra ställningar bytte vi ut vårt gamla förlossningsrum mot ett nytt som var inrett av kvinnor som själva fött barn i Pithiviers. Vårt salle sauvage (primitiva rum) som vi kallar det, är anpassat för avskildhet, bekvämlighet och rörelsefrihet. Det är målat i varma, glada färger och möblerat med en fast, låg sockel försedd med madrass och färgglada kuddar (men ingen förlossningssäng som skulle påtvinga kvinnan en viss ställning under förlossningsarbetet). Det är intimt, hemtrevligt och välkomnande – helt i stil med vår uppfattning att en plats där man föder barn ska påminna om en plats där man älskar snarare än om en sjukhussal. Men förlossningsrummet representerade inte bara en vacker inredning eller ett sätt att uppmuntra till olika ställningar under förlossningsarbetet. Det var en plats där kvinnan kunde göra precis som hon ville och där hon kunde känna sig fysiskt och psykiskt fri att bete sig och röra sig som hon önskade. Det var vårt första konkreta steg mot att ge kvinnorna rätten till sin egen förlossning tillbaka.

Att göra det, att åter ge kvinnorna rätten till sin egen förlossning, är ett ganska ambitiöst mål. Obstetrikens historia handlar trots allt till stor del om att mammorna gradvis fråntagits sin centrala roll under födelseprocessen. Den moderna förlossningskonsten har sitt ursprung I 1600-talets Frankrike, då de manliga läkarna först gjorde sitt inträde i förlossningsrummet och övertog den roll barnmorskorna av tradition innehaft. För första gången tvingades kvinnorna att föda på rygg för att läkarna skulle kunna använda sina tänger. Enligt traditionen började det med att Ludvig XIV lät sin älskarinna genomlida förlossningen i den här ställningen för att han bättre skulle kunna se sitt barns födelse från sitt gömställe bakom ett förhänge. Ända sedan dess har förlossningsläkaren stått med instrument i handen framför den passiva kvinnan som ligger på rygg. (Själva ordet obstetrik kommer faktiskt från latinets ob + stare vilket betyder stå framför). Ryggläget och den påtvingade passiviteten är numera allmänt förekommande i i-länderna.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Ett växande antal barnmorskor och läkare anser att den förlossningsställning som många obstetriker förordar inte är bekväm, logisk eller fysiologiskt sund. Om en kvinna tycker att det är bekvämast att föda stående på alla fyra eller liggande på sida, skall hon få göra det – sådana krav ställs nu allt oftare.

En av de ledande företrädarna för ”naturlig förlossning” är Michel Odent, som praktiserar i norra Frankrike och som hävdar att kvinnan själv skall bestämma hur hon vill föda. Han säger att de skall tillåtas följa sina egna innersta instinkter.

Om en kvinna vill föda stående är det helt i sin ordning enligt Odents teori. Om hon vill föda sitt barn sittande på huk är det också utmärkt. Doktor Odent har till och med haft kvinnor som fött barn under vatten.

Studier från många länder bekräftar att i de flesta kulturer där kvinnan kan välja förlossningsställning föder mycket få liggande på rygg. Så många som åttiotvå procent av kvinnorna i sjuttiosex olika kulturer över hela världen föder sittande, stående eller på huk.

Dessa studier tyder på att när tyngdkraften tillåts hjälpa till och kvinnan kan välja den ställning hon tycker är bekvämast, minskar behovet av smärtstillande mediciner, instrument och andra hjälpmedel i hög grad.

Det verkar troligt att de läkare som insisterar på att bestämma vilka ställningar patienten skall inta håller behovet av mediciner och konstlade hjälpmedel vid liv för att hjälpa ett i grunden helt naturligt förlopp. En kvinna som lyssnar till sin egen kropp och föder sitt barn utan inblandning från andra upplever undantagslöst förlossningen som betydligt mindre besvärlig.”
(VERNON COLEMAN i boken ”Bodypower”)


”Kvinnorna förlorade så småningom sin tilltro till sin egen styrka och till sin förmåga att föda, allteftersom den passiva liggande ställningen spreds och bruket av narkos infördes.”
(JANET BALASKAS i boken “Naturlig graviditet”)


”Yoga kan bidra till att kvinnorna känner sig mindre hämmade och hjälpa dem att använda sin kropp på ett till synes nytt sätt. Genom yogan återupptäcker t ex många kvinnor hukställningen som alla barn känner till och som är speciellt lämplig under förlossningsarbetet. Tack vare den ökade hormonutsöndringen under graviditeten är kvinnan smidigare och kan lättare utföra de här rörelserna.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Fördelarna med att föda upprätt jämfört med att ligga på rygg eller i gynställning:

– I upprätt position hjälper tyngdkraften barnet att komma ut lättare. Om du ligger på rygg eller i gynläge försvåras den ofrivilliga utdrivningen och du måste föda ”i uppförsbacke”.

– När livmodern spänns under en krystvåg lutas den framåt, och om du är upprätt kan du arbeta med livmodern genom att instinktivt luta dig framåt. Ligger du ner måste livmodern jobba mycket hårdare eftersom den tyngs ner och livmodermuskeln blir lättare trött och gör mycket ondare.

– Om du inte sitter på ryggradsslutet kommer heller inga nerver som går till bäckenet och livmodern i kläm. Om du lägger din tyngd på svanskotan kommer det att gör mycket mer ont.

– När du är upprätt under en värk kan barnets huvud lättare sjunka längre ner och pressa mot livmodermunnen, som då kan öppna sig i snabbare takt.

– Ditt barn får bästa möjliga syretillförsel och det är mindre risk att barnet blir stressat. Om du ligger på rygg eller i gynläge pressas den tunga livmodern mot din stora kroppspulsåder och blockerar därmed blodcirkulationen till livmodern och moderkakan.

– Ditt bäcken har störst omfång, upp till 30 procent större, om du håller dig upprätt. Dina bäckenleder har mjuknats upp under graviditeten och är nu så flexibla att de kan anpassa sig efter ditt barns huvud – eller rumpa – om du föder i upprätt ställning. Fogarna mellan korsbenet och svanskotan är gjorda för att öppnas upp bakåt för att ge plats åt ditt barn när det tränger ner, men om du sitter på svanskotan fungerar inte detta intelligenta system.

– Vävnaderna kring barnets huvud töjs jämnt och dras ut i takt med att huvudet eller rumpan föds fram. I gynställning blir huden kring yonin mindre elastisk.

– Det är mindre risk att bebisens huvud eller axel fastnar och att du måste bli förlöst, klippt eller brister alltför mycket.

– Moderkakan kommer lättare ut och risken för blödning minskar.

– Risken att få infektioner minskar eftersom blod och vätska från livmodern kommer ut snabbare.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”Vagina, slida och vulva är anatomiska benämningar som helt utelämnar vårt könsorgans otroliga kapacitet, för att inte prata om de känslomässiga, psykiska och andliga aspekterna av att vara kvinna. Därför har vi i vår bok valt att kalla kvinnors könsorgan för yoni.

Ordet yoni finns i många österländska kulturer. På Sanskrit betyder yoni helig plats, och inom hinduismen är yonin dyrkad som en symbol för gudinnan. Vi tycker att ordet yoni låter både mjukt och starkt, vilket passar bra för vad det beskriver.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


“Most women in this country are told that the safest place to labor and deliver is in bed. Research shows that often the opposite is true. Katherine Camacho Carr, a certified nurse midwife, conducted a cross-cultural study of birthing positions in 1980. She concluded that lying on the back and lying in the Lamaze position (on the back in a propped position) are the worst possible positions for the laboring woman. In fact, they may actually prolong labor.

Writing in Family Practice News, Dr. Roberto Caldeyro-Barcia, past president of the International Federation of Obstetricians and Gynecologists, agrees: “Except for being hanged by the feet, the supine position is the worst conceivable position for labor and delivery” (1975, 11). Not only is the mother unable to utilize the natural gravitational force; the lower aorta is compressed, resulting in reduced blood circulation in the mother and reduced blood supply to the baby.

Author Laurie Morgan writes about the supine position in her book The Power of Pleasurable Childbirth (2003):

Laboring on your back – whether flat or reclining with knees supported – literally closes the pelvic opening, jamming the pointy bone at the base of the mother’s spine into the fetal skull. No matter what the benefits to the birth attendant, this standard “lithotomy” position definitely reverse the benefits of gravity completely, so that not only is the woman’s body pushing her baby without the help of gravity, but against it. (37)

The bed itself may not always be conducive to a quick and easy labor. Simply getting up and walk around has been found to stimulate contractions more effectively than Pitocin. Sheila Kitzinger (1979) cites one study in which it was found that women who were allowed to walk around while in labor had shorter labors, less need for pain-reliving drugs, and more regular heartbeat of their babies than women who were forced to stay in bed. Perhaps it would do physicians well to read Purina’s Handbook of Cat Care (1981), which states, “Let her walk around [while in labor] and do not insist that she stay in her box” (58).

Studies have shown that women are free to choose their position for labor and delivery, they rarely choose to lie down. Physician Michel Odent reported that of the one thousand deliveries occurring one year in his hospital in Pithiviers, France, only two of the women chose to give birth lying down (Balaskas, 1992). No other culture in the world (aside from those that have been recently influenced by Western beliefs) delivers in the supine position.

It’s funny – it seems so normal to lie down in labor – just to be in the hospital seems to mean “to lie down.” But as soon as I did, I felt that I had lost something. I felt defeated. And it seems to me now that my lying down tacitly permitted the Demerol, or maybe entailed it. And the Demerol entailed the Pitocin, and the Pitocin entailed the Cesarean. It was as if, in laying down my body as I was told to, I also laid down my autonomy and my right to self-direction. (David-Floyd, 1992, 87)

I was told if I did get out of bed I’d somehow compromise the delivery. The baby’s head would fall on the cord or something. I just felt so much alone and hopeless. It was out of control… I thought, “This is not what I wanted it to be like.” (Abbott, 1992b)

Allowing gravity to help descent of the baby’s head by keeping out of bed and moving around can almost always avoid prolapse of the umbilical cord. (Kitzinger, 1979, 39)”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)

Läs även Svankrygg försvårar förlossningen

Förstörd andning efter födseln

”Mycket få människor i Västerlandet har någon förståelse för hur viktig andningen är för alla sidor av våra liv. Vi har en tendens att inte bry oss om vår andning, att bete oss som om den inte hörde ihop med oss. Ändå är vår andning vi, den är vår livskraft, som rör sig ut och in i vår kropp. När andningen upphör, är livet slut. När andningen är djup och jämn, är livet starkt. Om den är ytlig och ängslig, är livet självt försvagat och hotat.

Andningen förser oss med det bränsle som håller oss vid liv. Hur vi andas påverkar vår syreupptagning. Syret ger näring åt hjärnan, nervsystemet och alla kroppens celler. Denna oerhört viktiga kroppsfunktion, som påverkar vår hela existens, har emellertid behandlats mycket styvmoderligt i den västerländska kulturen. Den har blivit störd ända från födseln och har ofta allvarligt skadats av våra traditionella medicinska förlossningsmetoder.

När ett barn föds, har det ännu inte haft möjlighet att använda sina lungor. Fostret har fått allt syre det behövde genom navelsträngen som förenade det med modern. Vid födseln är lungorna inte omedelbart redo för användning. Det tar ungefär 45 minuter för barnet att anpassa sig till lungandning, och under denna oerhört kritiska period får man aldrig klippa av navelsträngen. Barnet är beroende av syret från modern ända tills det kan andas helt självständigt. Under dessa minuter bör man lägga barnet på mammans mage, med huvudet nära de välbekanta hjärtslagen, och det bör få lov att vila lugnt medan det långsamt börjar andas självt. Inte förrän nu är det lämpligt att klippa av navelsträngen. De flesta barnmorskor förstår och praktiserar detta, och DENNA PROCEDUR LÄGGER GRUNDEN TILL KORREKT ANDNING.

Men hur går det till på våra sjukhus? Vanligtvis ser vi att man behandlar nyfödda på ett sätt som visar en skrämmande djup okunnighet i hur den livgivande andningen fungerar. Det allvarligaste av allt är att födseln går fort. Barnet dras fram så snabbt som möjligt, och det som sedan händer ger upphov till försämrad andning för resten av livet. Istället för att långsamt låta barnet gå över till egen andning, klipper man omedelbart av navelsträngen. Det lilla barnet, som fortfarande inte kan andas självt med sina små lungor, hålls upp och ner och får en smäll på stjärten för att tvingas att flämta efter luft. Livets första andetag är i själva verket en flämtning. Kall luft, för barnet har ju hela tiden levt i en temperatur av 37° i moderns kropp, strömmar in i dess oförberedda lungor. Detta kan bidra till astma och andra andningssvårigheter senare i livet. Dessutom skadas blodkärl i ryggraden av läkarens slag, vilket i många fall kan bidra till plötslig spädbarnsdöd. Barnet skadas också känslomässigt, eftersom det behöver behandlas med stor mjukhet och ömhet vid födseln, snarare än med smäll! Man ser aldrig sådana hårda tag i djurvärlden, där djuren visar sina nyfödda ungar det ömma, kärleksfulla och instinktiva beteende som vi ”överlägsna” människor har förlorat.

Denna hårda behandling påverkar vår andning för resten av livet. Vårt första andetag är en flämtning, och för de flesta av oss blir andningen i fortsättningen ytlig och flämtande. Hur borde vi andas? Eftersom så många av oss hindrades av våra födsloupplevelser från att andas normalt, så som var avsett för vår art, måste vi senare i livet faktiskt ”lära oss andas”, när vi blir medvetna om att vi andas fel och lider av det.

Normalt skulle vi andas från magen. Magandning är djup och fullständig. Vi andas vanligen snabbt högt uppe i bröstet. Vi använder bara en del av vår andningsmekanism och därför måste vi andas snabbt för att få i oss tillräckligt med luft. Detta är lätt att kontrollera. Om man är rädd eller arg, andas man hastigt högt uppe i bröstet. Efter en chock flämtar man – en ytlig andning i halsen. Om man däremot ligger i solen, kopplar av eller får massage, andas man långsammare och djupare.

Andningen påverkar omedelbart psyket. Andas man snabbt och ytligt, rusar tankarna runt och kroppen blir spänd. Andas man långsamt och djupt, känner man sig lugn och kroppen blir avspänd. Eftersom så många av oss kan skylla våra andningssvårigheter på upplevelser från födseln, måste vi nu som vuxna lära oss det som vi borde kunna göra instinktivt.”
(MARILYN DIAMOND i boken ”Fit for life – hälsoboken”)


”Goda andningsvanor bör upprättas tidigt i livet. Mödrar och andra som har hand om små barn bör känna till hur man återställer andningen. De flesta som lyfter upp ett gråtande barn anser att man kan lägga ned barnet så snart det slutat gråta. Istället bör man hålla barnet tätt intill sig och fortsätta att klappa det på ryggen och trösta det till det drar ett djupt andetag. Först då har barnets andning återgått till det normala och först då kan man lägga ner det. Detta är så enkelt att uppmärksamma att ingen som vet om det kan ta fel. På så sätt kan man understödja goda andningsvanor istället för dåliga.”
(CAROLA SPEADS)


“If basic needs are not met early in life, we cannot be normal. Yet there is a life-giving, primary need more basic than the need for nourishment, warmth, attention, affection, caring, and protection: oxygen.

A few minutes without oxygen can mean either severe brain damage or death. Living human beings clearly have a primordial need for oxygen. It, too, falls under the rubric of love. To be loved means having all needs met, beginning with the basic physical need for oxygen.

Unfortunately, neurosis can be born before we are. Too often during childbirth, mothers are given heavy dosage of anesthetics for pain. If a mother is given a dosage large enough to render her unconscious (relieved of the awareness of pain), the anesthetic acts directly on the survival functions of the fetus. Anesthetics interfere with access to oxygen and can quickly become life-threatening. Oxygen deprivation can also occur if the umbilical cord is constricted or becomes wrapped around the baby’s neck. Oxygen is also difficult for a baby to access if the mother does not dilate properly, prohibiting the baby’s egress. In some cases the umbilical cord is cut too early, allowing the much needed oxygen to remain in the placenta.

When the fetus is deprived of oxygen, its circulatory and respiratory systems shut down and its body begins to go into a frenzy. To struggle against death is a normal reaction, but in this case the struggle increases the danger. The result is fetal distress syndrome, characterized by rapid heart rate, high blood pressure, and frantic breathing. At the Primal Center we often witness patients reliving these early traumatic events, where we see excessive physiological reactions time after time. Not only are these reactions life-threatening, but if protracted, they also could be lethal, because the act of struggle consumes too much oxygen and makes the deprivation worse. The stronger the battle, the tighter the cord gets, and the greater the asphyxiation.

In a struggling fetus, though, two things can occur. Either the frenzy uses up stores of oxygen and changes the alkalinity-acidity of the blood, or repression is called in to quell the frenzy and conserve oxygen to save the infant’s life. In either case, whatever the mechanism, unconsciousness is the result. This reaction is stamped on the baby as an “imprint” and will surface as a prototypical reaction later on in response to stress of any kind. The imprint not only shapes personality but dictates later symptoms and may even control life expectancy.

When pain is repressed, our bodies remember. The memory of anoxia, or oxygen deprivation, takes up residence in the cells, a noxious intruder like the india ink. It remains there, imprinted in the cell with the life-and-death urgency of the original event, waiting for reconnection to consciousness. For many of us it can remain buried for a lifetime, affecting our health and the way we function in the world.

Birth trauma involving anoxia can have catastrophic consequences and often results in childhood illnesses including allergies, asthma, epileptic seizures, attention deficit disorder (ADD), and sudden death syndrome (SIDS), commonly known as crib death. In adolescence and adulthood birth trauma can lead to depression and suicide attempts, chronic fatigue syndrome, panic attacks, phobia, paranoia, and psychosis.

Although many of us can recall being scolded or spanked at a very young age, it is hard to believe that memories extend back to birth. The most powerful memories, though, are those that have no words. There are no words or ideas with which to circumstance these early traumatic experiences, no way to make them logical.

Finding the Link Between Past Trauma and Present Behavior
If birth is often so harmful, one my ask, why has it been by and large overlooked? It hasn’t. Other research has also verified the lifelong effects of early oxygen deprivation and other early traumas. A study by L. Salk and colleagues, reported in the English  medical journal The Lancet, found that respiratory distress lasting more than an hour at birth is associated with increased risk of teenage suicide. A number of studies have found that violent criminals and suicide cases experienced serious birth trauma. Writing in Psychology Today, Sarnoff A. Mednick reviews research findings that among a study group of 2,000 Danish males born in the same year, of the sixteen men who committed violent crimes, fifteen of them “had the most difficult conditions at birth… and the sixteenth had an epileptic mother.””
(ARTHUR JANOV i boken ”Why you get sick and how you get well”)


”Barnet kan ha andningssvårigheter strax efter födseln. På de flesta sjukhus brukar man föra in en slang genom näsan och munnen på alla barn direkt efter födseln för att suga rent andningsvägarna. Det anges ofta som skäl till att omedelbart skilja mamman och barnet från varandra. I Pithiviers placeras det nyfödda barnet genast i dränageläge på mage med huvudet vänt åt ena sidan. I den ställningen skyddas andningsvägarna även om reflexerna ännu inte är tillräckligt utvecklade för att barnet ska hosta eller skrika. Det är inte farligt att vänta i flera minuter på att muskelkraft och reflexer ska förbättras. Men om barnet fortfarande inte andas måste vi suga rent andningsvägarna. För detta ändamål använder vi den trattformade änden av ett enkelt fosterstetoskop – som passar precis över barnets näsa och mun – för att försiktigt suga ut slemmet.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Efter sjutton års arbete inom hälsans område är jag odelat övertygad om att orsaken till denna landsomfattande tragedi är den enorma mängd mjölkprodukter som gravida kvinnor rutinmässigt terroriseras till att konsumera. Stora mängder överflödigt slem täcker spädbarnets små lungor och hindrar dem att utvecklas normalt. Har du någonsin undrat över varför det är nödvändigt att alltid använda uppsugningsrör för att omedelbart efter nedkomsten suga bort det tjocka slemmet från barnets hals och näsa, så att det kan andas? Barn till kvinnor som inte konsumerar mjölkprodukter under graviditeten behöver inte denna uppsugning, eftersom deras andningsvägar är fria. Januarinumret av ”Lancet” 1960 (sidan 230) definierar ämnet ”slem-protein” i lungorna till de barn som dör i RDS. Detta tjocka slemaktiga protein är precis det som utvecklas i kroppen när man konsumerar mjölkprodukter, och undersökningar visar att deras barns känsliga små lungor är täckta med det.”
(HARVEY DIAMOND i boken ”Fit for life – hälsoboken”)

Läs även Andningens betydelse för ditt hälsotillstånd, Avnavlingen, Barn och andning och Slembildning

Hemförlossning

”Att många gynekologer än idag varnar för farorna med en lugn hemförlossning beror inte bara på deras föråldrade utbildning och på sjukvårdsapparatens behov utan på att deras varseblivningsförmåga inskränkts. De saknar förutsättning att inse att en nyfödd känner; den har de förlorat, kanske redan i sin födelsestund eller senare, genom sina egna bortträngda traumatiska upplevelser. De tittar på det nyfödda barnet som skriker hjärtskärande och säger med ett småleende till modern att det är som det ska vara, nu har lungorna börjat fungera. Dessa läkare tycks hittills vara helt oberörda av vad man redan vet om känslornas roll i den mänskliga organismen.”
(ALICE MILLERi boken ”Den dolda nyckeln”)


“En av de mest kontroversiella medicinska frågorna på senare år har varit om kvinnor skall föda sina barn på sjukhus eller i hemmet. Uppgifterna är motsägelsefulla: för varje studie som visar att riskerna för mor och barn är lägre på sjukhuset än i hemmet finns det en annan lika ansedd studie som visar raka motsatsen.

Vilken den statistiska sanningen än är finns det otvivelaktigt starka belägg för att kvinnor som föder barn i hemmet kan njuta av upplevelsen mer och kanske till och med få lyckligare barn.”
(VERNON COLEMAN i boken ”Bodypower”)


”Sedan mitten av 1900-talet föds de flesta barn på sjukhus i Sverige. Kvinnor som väljer att föda hemma blir ofta sedda som radikala risktagare. Många har från barnsben en bild av att det är farligt att föda hemma, men ett flertal studier – som bland annat recenserats av Midwifery As International Journal, The Cochrane Review och Världshälsoorganisationen – visar att det inte alls är farligare för mamma och barn med planerad hemförlossning än att föda på sjukhus. Tvärtom är friska kvinnor som planerat föder hemma med en erfaren barnmorska utsatta för färre interventioner, riskerar betydligt färre skador i underlivet och föder barn med högre Apgarpoäng. (Apgarpoäng visar hur barnet mår direkt efter födseln. Höga apgarpoäng betyder att bebisen mår bra direkt när den kommer ut)”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


“Someday women will not give birth in hospitals because they will realize that childbirth is not a disease. They will not pay physicians thousands of dollars to probe them and cut them and tell them what to do. They will not submit themselves to IVs, fetal monitors, vaginal examinations, or cesarean sections. Nor will they take the hospitals into their homes, bringing there the well-meaning substitute doctors – the midwives – with their sterilized instruments, rubber gloves, and breathing techniques. For none of this will be necessary.

Instead, like their animal sisters, women will someday deliver their own babies peacefully and painlessly at home. Women will understand that birth is only dangerous and painful for those who believe it is.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”In 1977 writer Marilyn Moran started a newsletter titled The New Nativity for couples whom she called ”do-it-yourself home birthers.” Over the next 14 years she printed numerous articles related to unassisted home birth, as well as birth stories from more than 200 couples who successfully gave birth without medical assistance. In 1991, she turned the newsletter over to Kathy and Stephen Lanzalotta, who changed its name to Two Attune.

In 1981 Moran published a book titled Birth and the Dialogue of Love. Its basic premise is that couples are perfectly capable of delivering their own babies.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”Obstetricians, in defense of their own fouled nest, insist that a hospital is the only safe place for you to have your child. On occasion they even go to court to try to prevent mothers from using midwives and having their babies at home. There is no statistical or scientific evidence to defend their position; in fact, the available evidence proves them wrong. Meanwhile, observation of the iatrogenic (doctor-caused) damage to children, coupled with simple logic, is enough to demonstrate to any impartial judge that the safest place to have a baby is at home.

The reason is almost self-evident. Having your baby at home is less risky than going to the hospital because much of the most dangerous technology employed in hospitals is not available to doctors or midwives who deliver babies at home. This reduces the opportunity for needless, hazardous intervention and virtually assures that you will be permitted to have your baby naturally, as God intended that you should. Procedures such as ultrasound diagnosis, internal fetal monitoring, excessive use of sedatives, pain relievers and anesthetics, Pitocin-induced labor, and the temptation to resort to delivery by caesarean section, are largely avoided when you play it safe and have your baby in your very own bed!

Obstetricians who practice in hospitals decry home birth as reckless, because hospital facilities are not available in the event a complication arises. If those doctors, whose practice is limited to hospitals, were determining which mothers were appropriate candidates for home birth, and were then required to deal with any emergencies that arose, I would agree with them. They don’t have the skill and experience to select the appropriate home birth candidates and to anticipate problems in other mothers. They also would be at a loss to cope with an occasional problem they did not cause and without the assistance and technology available to them in the hospital.

Home birth doctors and midwives are experienced in identifying mothers who can safely give birth at home and rejecting home birth for those who are not. They can also anticipate problems, but without the intervention that occurs in the hospital setting, these problems are few and far between, and home birth doctors know how to cope with those that do arise.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken “How to raise a healthy child in spite of your doctor”)


”Michel Odent strävar efter att hjälpa kvinnor som vill att förlossningsarbetet ska vara en personlig, intim och kreativ upplevelse. Han kommer inte med några mirakellösningar utan arbetar för att finna en förlossningsmiljö där kvinnan framför allt är sig själv och inte enbart betraktas som en arbetande livmoder, en födelsekanal eller en komplicerad fortplantningsmaskin.

I regel sker detta bara när kvinnan föder i en miljö som hon själv kan råda över: i sitt eget hem, där läkaren, om det förekommer någon sådan, och barnmorskan är hennes gäster. Det brukar definitivt inte vara fallet på sjukhus.”
(SHEILA KITZINGER i förordet till boken ”Tillbaka till naturlig förlossning” författad av MICHEL ODENT)


”En förlossning i ett västerländskt samhälle kan vara en rent klinisk händelse med mycket få möjligheter att utnyttja egna botemedel. Läkeväxter har av tradition använts genom alla faser av förlossningsarbetet och under födelsen. Under de inledande skedena eller vid hemmaförlossningar är det ännu möjligt att inta några av de lindrande och lugnande teerna.”
(PENELOPE ODY i boken ”Frisk med örter”)

Läs även Den ideala förlossningsmiljön

Hinnsprängning

”Ta t ex hinnsprängning på konstlad väg (amniotomi), en procedur som blivit allt vanligare trots att de medicinska argumenten för det är omdiskuterade. På moderna sjukhus är det vanligt att redan tidigt spränga den hinnsäck som omger fostervattnet. När hinnorna buktar ut på grund av trycket under en sammandragning kan man lätt ta hål på dem med vilket trubbigt instrument som helst. Ett skäl läkarna brukar ange till den här åtgärden är att den påskyndar förlossningsarbetet vilket anses vara önskvärt. Ett annat skäl till att många läkare punkterar hinnorna är att man vill kunna bedöma fostervattnets färg. Färgen kan ge upplysningar om barnets tillstånd och ibland tyda på att fostret är medtaget. Om fostret vid något tillfälle inte får tillräckligt med syre, skyddar det sina vitala organ som hjärta och hjärna genom att dra in på syretillförseln till andra mindre livsviktiga organ. När detta sker utsöndras tarminnehållet i fostervattnet, vilket ger det en gulaktig, grön eller brunaktig färg som tyder på att barnet har eller har haft syrebrist. Ett tredje skäl till hinnsprängning är att läkarna ska kunna föra in en elektrod som fästs vid barnets hjässa för att kontrollera om det är medtaget.

Vi anser inte att något av dessa skäl berättigar rutinmässig hinnsprängning. För det första är det inte alls säkert att ett påskyndande av förlossningsarbetet är önskvärt. Hinnsprängning medför t ex en ökad risk för infektion hos både mor och barn. Det gäller i synnerhet om kvinnan måste ligga på rygg under förlossningsarbetet. I den ställningen kan inte vätskan rinna ut. En hinnsprängning tar även bort det extra skydd som vätskan utgör för navelsträngen och barnets hjässa under utdrivningsskedet. I de fall då hinnsprängning tycks påskynda förlossningsarbetet, skulle hinnorna förmodligen snart ha brustit spontant.

För att förlossningsarbetet ska få ett naturligt förlopp gör vi sällan hinnsprängning i Pithiviers. Om vi tror att det är nödvändigt att göra en särskild kontroll av barnets tillstånd undersöker vi istället hinnorna med hjälp av ett amnioskop, ett metallrör försett med en lampa i ena änden. Med hjälp av amnioskopet kan vi iaktta fostervätskans färg genom den genomskinliga hinnan utan att behöva ta hål på den.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)

Läs även Kirurgiska ingrepp

Igångsättning av förlossningen

“In Confessions of a Medical Heretic (1979), Robert S. Mendelsohn, MD, writes, “A labor induced by the doctor can end up a Cesarean delivery, because a baby that’s not ready to be born will naturally show more distress on fetal monitors, distress at being summoned prematurely” (54). Jennifer Block, former editor of Ms. Magazine and the author of the book Pushed: The Painful Truth about Childbirth and Modern Maternity Care (2007), agrees.

For a baby to be born it implies that the lungs are ready because to be born is to breathe. When you induce labor, or when you do an elective cesarean section with no labor, the baby has not given the signal. The baby has not said, “I am ready, I am mature.” In other words, induced labor is premature labor… Labor induction and scheduled cesareans together are implicated in a veritable epidemic of fetal immaturity in the United States. (140).”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”Igångsättning och andra interventioner stör det naturliga förlossningsförloppet

Tyvärr störs den blivande mammans hormoner ofta av metoder som igångsättning, användning av smärtstillande, epiduralbedövning, kejsarsnitt och separation av mor och barn efter förlossningen. I alla dessa fall avbryts det naturliga hormonella flödet, mammans process störs och hon kommer omedelbart att uppleva förlossningen på ett annat sätt. Kroppens naturliga smärtlindring fungerar nämligen inte om adrenalinet redan börjat strömma genom kroppen. Förlossningen kan komma på rätt väg igen om kvinnan ges ordentligt med tid, men ofta tar sjukvården istället till smärtstillande medel som lustgas, epidural eller opiater för att motverka reaktionen på adrenalinet. Problemet är att inga av den födande kvinnans normala hormoner då kan göra sitt jobb som det är tänkt.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”Allvarliga risker med värkstimulerande dropp

Som att dra åt snaran runt halsen på någon som redan har ont om luft, beskriver Ulf Hansson, Socialstyrelsens vetenskapliga råd i obstetrik och gynekologi samt centrumchef för kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala, den syrebrist som drabbar bebisen när kvinnans livmoder överstimuleras. Enligt Ulf Hansson och andra läkare – både i Sverige och internationellt – kan värkstimulerande dropp orsaka allvarliga komplikationer som att barnet får fosterskador, exempelvis cerebral pares. I värsta fall kan barnet avlida på grund av att droppet skapar så starka sammandragningar att det stryper blodcirkulationen till moderkakan och barnets enda länk till syre. Det finns också en risk för att livmodern brister om kvinnan tidigare fött med kejsarsnitt. Eftersom värkarna är så mycket mer smärtsamma med värkstimulerande medel än naturliga värkar följer ryggbedövningen epidural ofta med i igångsättningspaketet, och epidural har sina negativa konsekvenser som måste tas i beaktning. Värkstimulerande dropp kan också ge motsatt effekt i form av pinvärkar som inte leder förlossningen framåt och epidural kan göra att värkarna stannar av eller blir mindre effektiva, vilket gör att förlossningen blir mer långvarig.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”Det blir allt vanligare att förlossningen sätts igång med yttre medel, vilket leder till att många nyfödda i början måste behandlas på intensivvårdsavdelning och då naturligtvis skiljas från modern.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)


”Ina May Gaskin, en världsberömd barnmorska från USA som vann Right Livelihood-priset 2011, har med uppbackning från forskning visat att mödradödligheten i hennes hemland – förutom fattigdom – beror på ökat antal kejsarsnitt och igångsättningar av förlossningar med hjälp av värkstimulerande läkemedel.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)

K-vitaminspruta

”K-vitaminspruta
Sedan 1970-talet får alla nyfödda barn i Sverige en injicering av syntetiskt K-vitamin. K-vitamin behövs för att blodet ska kunna koagulera, alltså levra sig, och stoppa en eventuell blödning. Eftersom nyfödda inte har K-vitamin i kroppen vid födseln kan tillförsel av K-vitamin skydda mot livshotande inre blödningar som annars drabbar cirka 1 av 10 000 nyfödda barn. Om förlossningen är normal och barnet verkar må bra vid födseln behövs dock inte något extra K-vitamin eftersom det bildas naturligt i bebisens tarmar när den får i sig den första mjölken eller ersättningen.

Det finns också skäl till att säga nej till sprutan. K-vitamin är ett syntetiskt framställt ämne med konserveringsmedel och andra kroppsfrämmande ämnen. Eftersom injektionen blir det första barnet får i sig belastas ämnesomsättningen och kan påverka immunsystemet. Det är i ämnesomsättningen som nedbrytning och uppbyggnad av kroppsegen substans sker och om denna blir överbelastad kan risken för utvecklandet av allergier öka. Dessutom gör sprutor ont och barnet, som legat i magen i lugn och ro och plötsligt får en full dos av sinnesintryck, kan bli stressat av en injektion.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


“Almost all babies in hospitals are given a shot of vitamin K immediately after birth, supposedly because babies are born deficient. The shot is both painful and unnecessary. Simply allowing a baby to nurse after birth will alleviate this problem. The colostrum in a woman’s breasts is rich in vitamin K.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)

Kejsarsnitt

“Studies show that mothers who give birth by cesarean section take longer to attach to their babies.”
(JASMIN LEE CORI i boken “The emotionally absent mother”)


”I Sverige görs kejsarsnitt på rutin om bebisen ligger i sätesbjudning, eftersom många barnmorskor och läkare inte har erfarenhet av att bistå en sätesförlossning.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”Dessvärre reagerade många blivande föräldrar negativt på de nya naturliga födelsemetoderna som de ansåg satte press på mamman att vara duktig och klara av att föda utan hjälpmedel och bedövning. Det ledde till en motsatt tendens att ”mekanisera” födelsen alltmer. För att styra födelseförloppet bort från mamman så mycket som möjligt placerades ansvaret för födelsen nästan uteslutande hos förlossningspersonalen (eftersom en bedövad och drogad mamma inte kan bidra mycket under förlossningen). I framför allt USA har detta lett till ett absurt högt antal av kejsarsnitt eftersom det är det mest effektiva sättet att kontrollera födelseförloppet. Detta för att många förlossningsläkare helt enkelt är rädda för att bli stämda på miljonbelopp av missnöjda föräldrar som ansett att födelsen inte skett helt enligt planerna.

En skrämmande utveckling som gått hand i hand med mekanisering av födslar är att spädbarnsdödligheten har ökat i USA.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


”Hos kvinnor med högt BMI ökar också behovet av kejsarsnitt. Komplikationsfrekvensen hos dessa kvinnor är förhöjd vid såväl operativa som normala förlossningar.”
(STIG BENGMARK i boken ”Välj hälsa!”)


”Ina May Gaskin, en världsberömd barnmorska från USA som vann Right Livelihood-priset 2011, har med uppbackning från forskning visat att mödradödligheten i hennes hemland – förutom fattigdom – beror på ökat antal kejsarsnitt och igångsättningar av förlossningar med hjälp av värkstimulerande läkemedel.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”En vanlig rutin vid förlossningar är att skruva fast en elektrod på fostrets huvud för att kunna avläsa hur det mår. Forskningsresultat visar tydligt att proceduren leder till så stora störningar att den gör mer skada än nytta. Ofta är den till och med orsak till akuta kejsarsnitt när barn och/eller mamma blivit alltför störda och problem uppstått.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


”An overly long gestation time increases the birth weight of the baby, and thus the attendant risk of birth accidents, caesarian sections, and maternal deaths.”
(WILL TUTTLE i boken ”The world peace diet”)


“Avföringsprov som tagits på bebisar födda med kejsarsnitt visar att deras bakteriepopulation i tarmen skiljer sig väldigt mycket från den hos bebisar som fötts vaginalt.

Spelar det någon roll? Ja, mycket stor roll. Tack vare en omfattande studie som gjorts av forskare från Harvard T.H. Chan School of Public Health vet vi att sannolikheten att bebisar som fötts med kejsarsnitt blir överviktiga som barn och vuxna är mycket förhöjd.

I den här specifika studien, som passande nog kallas GUTS (engelska för tarm, vilket här står för Growing Up Today Study), följde forskarna över 22 000 barn från födseln till vuxen ålder. De vägde barnen som tonåringar och på nytt i 20-årsåldern.

Resultatet var anmärkningsvärt, särskilt när man jämförde syskon. Sannolikheten att barn födda med kejsarsnitt skulle bli kraftigt överviktiga var 64 procent högre än för deras syskon som fötts vaginalt, trots att de hade samma gener, växte upp i samma hushåll och åt samma mat. Detta talar för att det är tarmbakterierna som avgör.

”Kejsarsnitt kan utan tvekan i många fall vara nödvändigt och rädda liv. Men ingreppet innebär också vissa kända risker för mamman och det nyfödda barnet. Våra resultat visar att risken för fetma är en ytterligare faktor att ta hänsyn till”, sade Jorge Chavarro, studiens huvudförfattare.

Barn födda med kejsarsnitt löper också större risk att utveckla allergier senare i livet.

Numera utförs omkring 26 procent av förlossningarna med kejsarsnitt i Storbritannien, 35 procent i USA, 50 procent i Kina och upp till 80 procent i Brasilien, vilket kommer att orsaka stora problem i framtiden.”
(MICHAEL MOSLEY i boken ”Förbättra din tarmflora”)


”Tarmbakterier får barnet i sig vid förlossningen eftersom mammans vagina – oftast men inte alltid – domineras av samma laktobaciller som du hittar i hälsoyoghurten.

Vid kejsarsnitt kommer istället den första duschen av bakterier som når det nyfödda barnet från vad som råkar finnas i förlossningssalen.

Det gör att barn som är förlösta med kejsarsnitt ofta har en tarmflora som innehåller färre bifidobakterier som är bra för barnet, och fler bakterier som är förknippade med sämre hälsa.
I många fall finns det självklart inget säkert alternativ till kejsarsnitt. Men samtidigt är det viktigt att känna till att kejsarsnitt ökar risken för att barnet ska utveckla en obalanserad tarmflora. Det kan börja med kolik och sluta med en uppsjö av allvarligare sjukdomar och även ökad risk för autism.”
(HENRIK ENNART i boken ”Happy food”)

Läs även Tarmfloran


”Det verkar finnas ett samband mellan ett högre antal kejsarsnitt och den ökade rutinmässiga användningen av epiduralbedövning och värkstimulerande läkemedel. En del läkare råder kvinnor att sätta igång förlossningen på artificiell väg för att det ska gå snabbare, och detta kan leda till förlossningskomplikationer och onödiga kejsarsnitt.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


“Epidurals can lower the mother’s blood pressure so that the baby isn’t getting enough oxygen through the placenta; this can cause fetal distress and the need for an emergency c-section to rescue the baby.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”De smärtlindrande medel som man ofta ger till kvinnan för att lindra effekterna av de syntocinonframkallade sammandragningarna, kan också störa förlossningsarbetet och leda till kejsarsnitt. Rent allmänt kan alla traditionella sjukhusrutiner, t ex införandet av elektroder (som ofta ger en felaktig indikation om att fostret är medtaget), vaginalundersökningar och intravenöst dropp hämma kvinnan under förlossningsarbetet. Rädsla kan leda till att förlossningsarbetet avstannar och att kejsarsnitt bedöms som nödvändigt. Det är oroväckande men sant att ju större medicinskt intrång som sker i samband med förlossningen, desto mer komplicerad och besvärlig blir den.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


“In Confessions of a Medical Heretic (1979), Robert S. Mendelsohn, MD, writes, “A labor induced by the doctor can end up a Cesarean delivery, because a baby that’s not ready to be born will naturally show more distress on fetal monitors, distress at being summoned prematurely” (54). Jennifer Block, former editor of Ms. Magazine and the author of the book Pushed: The Painful Truth about Childbirth and Modern Maternity Care (2007), agrees.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


“Krissi Danielsson (2009) writes in an article on About.com that “After 28 weeks, the ultrasound may be off by three weeks or more in predicting a due date.” Consequently, many women are induced or c-sectioned only to give birth to a premature baby.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


“In Beth Shearer’s article ”Forced Cesareans: The Case of the Disappearing Mothers,” (1989) she gives the following example:

In a 1981 Georgia case, doctors told the court there was a 99 percent chance of fetal death and a 50 percent of maternal death unless a scheduled cesarean was performed, since two ultrasounds indicated a complete placenta previa (a potentially life-threatening situation in which the placenta lies under the baby, blocking the entrance to the birth canal). The mother steadfastly believed in her ability to give birth safely. After the court was granted, a third ultrasound showed no previa at all. (7)”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)

Läs även Kirurgiska ingrepp

Kostens betydelse vid amningen

”Forskningen har visat att fänkål är kramplösande på glatt muskulatur i luftrör och tarmar. Den har även en sekretomotorisk verkan, den är slemlösande och ökar flimmerhårens rörelser i luftrören som har till uppgift att föra upp slem ur lungorna. Nyare studier pekar på att växten innehåller anetol, en olja som antagligen har en östrogenliknande verkan. Detta ger stöd för den traditionella användningen av örten för att öka mjölkproduktionen hos ammande kvinnor och för behandling av klimakteriebesvär.”
(RAIMO HEINO i boken ”Våra läkande växter”)


”I alternativmedicinen används fänkålsfrukter dessutom för att stimulera mjölkproduktionen hos ammande kvinnor.”
(PATER KILIAN i boken ”Lilla klosterapoteket”)

Läs även Fänkålsfrö (Örtte)


”En i Amerika välkänd läkare, F. L. Wilson, förklarar även att luzérn är ett ojämförligt gott födoämne för mödrar, då den bland annat befrämjar mjölkbildningen.”
(K. MARCHANDER i boken ”Örter för hälsan”)


”Ammande mödrar borde dricka rikligt med rå morotssaft, rätt pressad, för att öka kvaliteten på mjölken, emedan modersmjölk enbart under vissa förhållanden inte ger fullt vital näring. Om morotssaft drickes i tillräckliga mängder under de sista månaderna av havandeskapet, så minskas riskerna för barnsängsfeber vid förlossningen. En halv liter morotssaft per dag har mer konstruktivt uppbyggande värde än 12 kg kalktabletter.”
(NORMAN WALKER i boken ”Råsaft-terapi”)

Läs även Morot


”Har du lagt märke till att folk generellt tycks ha lättare att sluta med potatischips och desserter än ost? Det finns en orsak till det! År 1981 fann forskare mycket små mängder av morfin – en kraftigt beroendeframkallande opiat – i komjölk och människomjölk, vilket kan vara orsaken till att bebisar blir så sömniga efter att de ammats och är så bundna till sina mammor! Inte konstigt att folk har så svårt att sluta med ost.”
(JENNIFER K. REILLY i boken ”Grön magi från det galna sexiga köket” författad av KRIS CARR)

Läs även Ost


”Rapporter om råvarans roll, bl a när det gäller cancer, visar på risken av biocider (besprutningsgifter) i framför allt kött, fisk, ägg, mjölk och mjölkprodukter som söt- och filmjölk, kefir, ost, keso, kvark etc. Det är känt att bröstmjölken innehåller rätt höga halter av olika miljögifter. Undersökningar visar dock att mödrar, som är veganer och alltså endast äter produkter från växtriket, producerar en mjölk som innehåller väsentligt lägre halter av olika miljögifter. Det förklaras med att grönsakerna står i början av näringskedjan. Anrikningen av miljögifter ökar i de växtätande djurens organism. Mödrar som lever på blandkost eller laktovegetarisk kost, där en stor del av födan kommer från djurriket i form av kött, fisk, ägg, mjölk och mjölkprodukter får därför högre halter av gifter i sin föda. Därmed ökas risken för bland annat cancer och allergier.”
(ALF SPÅNGBERG i boken ”Lev rätt”)


”En liknande studie har genomförts i Europa av agronomen Claude Aubert, som brukar kallas den ekologiska odlingens europeiska gudfader. I en studie från 1986 visade han att kvinnor som åt konventionell mat under graviditeten hade tre gånger mer av bekämpningsmedlet organoklorin i mjölken än kvinnor som under graviditeten åt en kost som var ekologisk till 90 procent.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)

Läs även Kostens inverkan under graviditeten och Råd till blivande mammor

Kostens inverkan under graviditeten

”Koll på kortisolet från födseln
Höjningen av kortisolhalten som inträffar varje gång vi äter en köttrik måltid kanske inte bara påverkar vår egen hälsa, utan också våra barns. Väl underbyggda bevis tyder nu på att en proteinrik kost under graviditeten har negativa effekter på fostret. Ta till exempel den ökända Harlem-rättegången år 1976. Fattiga gravida färgade kvinnor lottades till att delta i en av tre grupper som fick antingen 40 gram tillsatt animaliskt protein per dag, 6 gram eller inget extra protein alls. Grupperna med extra proteinintag fick oftare barn som föddes mycket för tidigt, och spädbarnsdödligheten var dubbelt så hög i 6-gramsgruppen och fyra gånger så hög i 40-gramsgruppen. De barn som överlevde led av ”betydande tillväxthämning”.

I ett liknande experiment i Skottland blev gravida kvinnor instruerade att äta en köttrik kost i hopp om att det skulle förebygga graviditetssjukdomen preeklampsi. Det fungerade inte. Faktum är att den lägsta förekomsten av preeklampsi som jag någonsin stött på var bland kvinnor som åt en helt växtbaserad kost: bara ett fall på 775 graviditeter. Preeklampsi drabbar normalt cirka en av 20, så en växtbaserad kost kan ”lindra de flesta, om inte alla, tecken och symtom på det här potentiellt allvarliga tillståndet”.

Vad hände när de skotska kvinnorna övergick från att äta ungefär en portion kött per dag till omkring två portioner per dag? De som åt mer kött under graviditeten födde barn som fick högre blodtryck som vuxna. En förklaring till de negativa effekterna av hög köttkonsumtion, inklusive fisk, är att det kan ha ökat mammans kortisolnivåer, vilket i sin tur påverkat det växande fostret och ställt om ”stresshormon-termostaten” till en högre nivå. Faktum är att forskarna fann högre kortisolvärden i blodet hos både döttrar och söner till kvinnor som rapporterat högre köttkonsumtion, inklusive fisk – ungefär en femprocentig ökning för varje daglig portion. Detta kan vara en förklaring till varför konsumtion av animaliskt protein under graviditeten har kopplats till att barnen blir överviktiga senare i livet.

Du är vad din mamma åt
Medan barn till mammor som inte äter kött har lägre kortisolnivåer, anses en köttrik kost innebära en ”stress på ämnesomsättningen” för mamman, med följden att barnets binjurar omprogrammeras och får en livslång förhöjning av stresshormoner i blodet. Varje daglig portion kött som åts under den senare delen av graviditeten kunde kopplas till omkring 1 procent större fettmassa hos barnen när de nått tonåren.

Förutom att hormonnivåerna var högre hos de personer vars mammor hade ätit mer kött under graviditeten, tycktes de också reagera mer negativt på livets olika utmaningar. Forskare sökte upp de numera vuxna barnen och mätte deras kortisolnivåer efter att de utsatts för en stressande situation i form av en offentlig presentation. Om deras mammor hade ätit färre än två portioner kött (inklusive fisk) per dag under graviditeten, fick de en relativt liten ökning i binjurarnas frisättning av stresshormoner. Kortisolnivåerna hos dem vars mammor hade ätit mellan 14 och 16 portioner kött i veckan ökade kortisolet 30 procent mer, och de vars mammor hade ätit 17 eller fler portioner per vecka hade kortisolnivåer som ökade mer än 50 procent som svar på samma stress-situation.

Det är inte förvånande att intag av animaliskt protein under graviditeten kan leda till större viktökning för barnen senare i livet, men det är anmärkningsvärt att även barnbarnen kan påverkas. Nya rön tyder på att de långsiktiga negativa följderna inte är begränsade till en enda generation, utan att de även kan påverka äggstockar och framtida ägg hos ofödda döttrar. ”I slutändan kommer de här resultaten att kasta ljus över den snabba spridningen av diabetes, fetma och hjärt-kärlsjukdomar i västvärlden”, konstaterar författarna till en översikt.””
(MICHAEL GREGER i boken “Konsten att inte banta”)

Fotnot: ”preeklampsi” kallades förut för ”havandeskapsförgiftning”.

Läs även Köttätande


”Efter sjutton års arbete inom hälsans område är jag odelat övertygad om att orsaken till denna landsomfattande tragedi är den enorma mängd mjölkprodukter som gravida kvinnor rutinmässigt terroriseras till att konsumera. Stora mängder överflödigt slem täcker spädbarnets små lungor och hindrar dem att utvecklas normalt. Har du någonsin undrat över varför det är nödvändigt att alltid använda uppsugningsrör för att omedelbart efter nedkomsten suga bort det tjocka slemmet från barnets hals och näsa, så att det kan andas? Barn till kvinnor som inte konsumerar mjölkprodukter under graviditeten behöver inte denna uppsugning, eftersom deras andningsvägar är fria. Januarinumret av ”Lancet” 1960 (sidan 230) definierar ämnet ”slem-protein” i lungorna till de barn som dör i RDS. Detta tjocka slemaktiga protein är precis det som utvecklas i kroppen när man konsumerar mjölkprodukter, och undersökningar visar att deras barns känsliga små lungor är täckta med det.”
(HARVEY DIAMOND i boken ”Fit for life – hälsoboken”)

Läs även Mjölk


”Another unpublicized but potentially important problem results from fish oil’s apparent tendency to increase the length of a normal pregnancy. An overly long gestation time increases the birth weight of the baby, and thus the attendant risk of birth accidents, caesarian sections, and maternal deaths.”
(WILL TUTTLE i boken ”The world peace diet”)

Läs även Fiskolja


”En liknande studie har genomförts i Europa av agronomen Claude Aubert, som brukar kallas den ekologiska odlingens europeiska gudfader. I en studie från 1986 visade han att kvinnor som åt konventionell mat under graviditeten hade tre gånger mer av bekämpningsmedlet organoklorin i mjölken än kvinnor som under graviditeten åt en kost som var ekologisk till 90 procent.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)


”Uthållighetskur för en lättare förlossning: Enligt den brittiska författaren Sheila Kitzinger, som skrivit flera böcker om förlossningar, kommer din uthållighet att förbättras och förlossningen bli lättare om du från och med tredje månaden regelbundet äter vitlök och gul lök. Om du behöver ett vetenskapligt skäl kan det vara bra att veta att linolen-syran i såväl gul lök som vitlök hjälper till att producera prostaglandiner. Detta stimulerar livmodershalsens vidgning.”
(JOAN WILEN OCH LYDIA WILEN i boken ”Lev väl och må bra”)

Läs även Lök och Vitlök


”Randomiserade, dubbelblinda och placebokontrollerade studier har funnit att ingefära är effektivt för att behandla graviditetsillamående.”
(MICHAEL GREGER i boken “Konsten att inte banta”)


“For the nausea of pregnancy, ginger has offered relief to innumerable women. Technically referred to as hyperemesis gravidarum, nausea and vomiting can complicate up to 50 percent of normal pregnancies. A double-blind randomized crossover trial in England concluded that ginger scored significantly greater results for relief of symptoms than a placebo. When the women were asked their choices, 70.4 percent preferred ginger.”
(PAUL SCHULICK i boken ”Ginger: common spice & wonder drug”)

Läs även Ingefära


”Barnmorskor brukar rekommendera hallonbladste under slutet av graviditeten för att stärka livmodern och förbereda inför förlossningen. Bladen hjälper också till efter förlossningen eftersom de förstärker urinblåsan.”
(PAULA GRAINGER OCH KAREN SULLIVAN i boken ”Örtteer”)


”Te på hallonblad är utmärkt för gravida både tack vare de höga mineralhalterna och för att det stärker bäckenorganen. Teet kan dock orsaka mellanblödningar under de första tre graviditetsmånaderna. Det är inte farligt, men det är ett onödigt stressmoment för en gravid. Jag rekommenderar därför att du börjar dricka te på hallonblad först i fjärde månaden om du är gravid.

Efter förlossningen är det bra att fortsätta dricka hallonbladste: då repar du dig snabbare.”
(HENRIETTE KRESS i boken ”Praktiska läkeörter”)

Läs även Hallonblad (Örtte)


”Befolkningen i Indien är mycket förtjust i muskot. Där har den tidigare också använts för att framkalla aborter.”
(HARALD NIELSEN i boken ”Exotiska läkeväxter och trolldomsörter”)


”Nyligen rapporterade studier på djur visar att mödrar som levt glutenfritt under graviditeten inte föder barn med typ 1-diabetes.”
(STIG BENGMARK i boken ”Välj hälsa!”)


”Sojaprodukter som konsumeras av gravida kan ge en onormal utveckling av nervsystemet och fortplantningsorganen hos fostret. En amerikansk undersökning, som presenterades i tidskriften Pediatrics, visade att nästan 15 procent av flickorna uppvisade bröstutveckling och/eller könshår vid 8 års ålder. Misstanke finns att det är den sojabaserade modersmjölksersättningen som bär huvudansvaret för denna utveckling.”
(GUNNILA BLOMBERG i boken “Vad ska vi äta! Och varför!”)


”Eating soy products during pregnancy may affect the sexual differentiation of the fetus toward feminization; studies even show malformations of the reproductive tract or offspring born with both male and female sexual organs.”
(GABRIEL COUSENS i boken “There is a cure for diabetes”)

Läs även Soja


”En långtidsstudie från Harvard School of Public Health, gjord på 18,555 friska kvinnor som försökt bli gravida, visade att för varje 2% ökning av mängden kalorier från transfetter som kvinnorna fick i sig, så ökade risken att bli infertil, med 73%.”
(CHARLOTTE GERSON i boken ”Läka med Gerson metoden”)

Läs även Transfetter


”Alkohol och graviditet
Jag vill här nämna ett växande problem, nämligen Fetala Alkohol Syndromet (FAS). Flera kvinnor har börjat använda alkohol i ökade mängder, och alkoholen kan skada fostret. Syndromet inkluderar mental retardation, ansiktsabnormiteter, skador på hjärta, lungor, leder och sexualorganen.”
(SVEN-OLOF SPJUTH i boken ”Hälsan själv”)


”Alkoholen blir allt farligare i vetenskapens ögon sedan man upptäckt att den ger fosterskador (vilka kvarstår för hela livet) betydligt snabbare än man tidigare trott.”
(WILHELM JÜLKE i boken ”Hälsa, bot och bättring”)

Läs även Alkohol


“Aspartame is a synergistic methanol poison, and methanol is known to cause serious birth defects and major developmental disorders such as autism and attention deficit in the offspring of aspartame users.”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Feel great, lose weight”)

Läs även Aspartam


”För de tjejer som ser fram emot att bilda familj, kan jag berätta att en studie från 2008 i American Journal of Obstetrics and Gynecology kom fram till att mödrar som intog höga doser av koffein under havandeskapet (cirka 200 milligram eller mer per dag, eller två koppar bryggkaffe) löpte större risk att få missfall än dem som drack mindre koffein. Ju mer koffein kvinnorna drack över 200 mg, desto större blev risken. Tänk på det: Vem vill leva i ett hus som är smutsigt och fullt av stress? Den lilla babyns outvecklade ämnesomsättning slår i taket när din kafferast stryper blodflödet till moderkakan. Och det gäller även läsk med koffein, energidrycker och svart te.”
(KRIS CARR i boken ”Den galna sexiga dieten”)


”Det syrabildande kaffet innehåller upp till 1 000 olika kemikalier, varav många är karcinogener, det vill säga cancerframkallande. Dessutom kopplas kaffe samman med diverse sjukdomar och tillstånd som högt blodtryck, hjärtflimmer, hjärtklappning, diarré, minskat näringsupptag, irritation, sömnlöshet, ångest, infertilitet, låg födelsevikt, andningsbesvär hos nyfödda samt plötslig spädbarnsdöd.”
(VIBEKE AMDISEN i boken ”Pigg & glad med raw food”)

Läs även Kaffe


”Undvik enbär vid njursjukdom och under graviditet.”
(LISEN SUNDGREN i boken ”Lisens gröna värld)


”2016 publicerades en EU-rapport som beskrev att bekämpningsmedel skulle kunna påverka barns utveckling och att ekologiska livsmedel därför kan vara ett bra val för barn och gravida.”
(DAVID STENHOLTZ i boken ”Kostens kraft”)

Läs även Kostens betydelse vid amningen, Med smärta skall du föda, Råd till blivande mammor

Krysta inte!

”KRYSTA INTE!
Jag låter inte kvinnorna krysta under utdrivningsskedet. Det är helt enkelt onödigt. Sammandragningarna fortsätter så länge fostret inte har kommit ut. Det bör man dra nytta av! Låt livmodern sköta sitt naturliga arbete. Livmoderns sammandragningar räcker mycket väl till för att driva ut fostret. Jag tycker förresten att ordet ”driva ut” är avskyvärt. Vad det gäller är att få ut barnet lugnt och försiktigt, inte att göra sig kvitt något orent! Kvinnor uppmanas ofta att krysta ”som vid avföring”. Vilken märklig association!

Att krysta på kommando kan dessutom bli en traumatisk upplevelse, eftersom en del kvinnor får skuldkänslor när de inte lyckas med det. Jag har också märkt att kvinnorna drar ihop bäckenbotten när de krystar, fast den muskeln måste vara helt avslappnad för att släppa fram fostret. När man krystar förlänger man utdrivningsskedet, vilket ökar risken för tångförlossning. Det faktiska förhållandet är att krystandet kan leda till bristningar i bäckenbotten. När man får kvinnorna att krysta brukar man lägga handen på fostrets huvud för att hindra det från att komma ut alltför snabbt, med bristningar i bäckenbotten som följd.”
(PAULE BRUNG i boken ”Med kroppens samtycke”)


“INSISTENCE ON PUSHING

It is a little known fact that, aside from a slight push or two in the last seconds of labor, pushing is not necessary or even desirable for the laboring woman. The saying “Don’t push the river; it flows by itself” definitely applies to labor.

In her article “Second Stage Labor: You Don’t Have to Push,” Nancy Tatje-Broussard writes, “The birth process need not be a pushing affair. It can be a gentle unfolding in harmony with the natural rhythms of life” (1990, 78).

Tatje-Boussard began studying the concept of pushing after an older friend of hers shared her story of a medicated flat-on-your-back birth 20 years earlier. The friend had been given general anesthesia, which had rendered her unconscious through most of her labor: but she woke up in time to see her daughter’s head emerging. Quickly she called to the nurses who were playing cards at a nearby table.

Tatje-Boussard wondered, if women were able to give birth easily while unconscious, why must they exert tremendous effort while awake? She found that, up until the 1920s, women were not instructed to push during the second stage of labor. (The second stage is the time between the full dilation of the cervix and the delivery of the baby.) Around the 1920s, doctors “determined” that the second stage was dangerous to the unborn baby. Pushing, they hoped, would get the baby out faster. At one time, mothers were even told to begin pushing at the onset of labor.

By the mid-1950s many people had begun to realize the importance of relaxation during the first stage of labor. However, the second stage was, and continues to be, associated with great physical effort. Doctors, nurses, midwives, and “birth coaches” often encourage a woman to push even when she has no impulse to do so.

By the 1980s, scientific evidence showed that the second stage of labor is not dangerous for the baby, but actually helps to stimulate her digestive, eliminatory, and respiratory systems. Pushing can, in fact, be dangerous to both the mother and the baby. When a woman is pushing, she is holding her breath. Oxygen is therefore not going to her uterus, which makes contracting more difficult and painful. Oxygen is also not going to her baby. This can lead to a drop in the fetal heart rate and possible brain damage.

Susan McKay agrees. In her paper “Humanizing Birth in a Technological Society” she writes, “Urging a woman to push harder and longer may, in fact, make things worse as the baby’s head and umbilical cord are compressed through the mother’s intensive effort, leading to (heart rate) decelerations and fetal hypoxia (oxygen deprivation)” (quoted in Davis-Floyd, 1992, 117).

Tearing of the perineum is more common for women who have pushed over a long period of time. And studies show that pushing does not necessarily get a baby out faster anyway.

In her article “Childbirth the Amish Way,” midwife and author Ina May Gaskin wrote about a birth she attended in an Amish community:

Just as soon as there was any sign of pushing the baby was crowning. The only sign of her pushing was a slight catch of her breath. She did not make a sound or grimace. Eighteen other births had obviously taught her how to let her uterus do the work while the rest of her took it as easy as possible. (Gaskin, 1987, 70)

Jan Fletcher told of her labor experience in a Mothering magazine letter titled “No More Professional Pushers” (1988):

My first experience was accompanied by a frantic chorus of “Push! Push! Push!” for at least 30 minutes. Being an inexperienced “birther,” I took their exhortations seriously… Five people were yelling at me to push, and in my efforts to appease this throng, I pushed so hard that I broke my tailbone. For my second birthing, I made up my mind that I wasn’t going to push at all. If the baby took a while to come out, so be it. Sure enough, the second birth was also accompanied by a chorus of “Push! Push! Push!” – only this time I ignored it. Breathing quietly, relaxing, and hesitating ever so slightly with each breath was all it took. Jessica came out leaving my tailbone in one piece and thereby sparing me six weeks of postpartum pain. (12)

Giving birth is not unlike having a bowel movement. In a normal bowel movement, one allows the body to do its work. Once the feces has entered the rectum, only a slight push is necessary to excrete it. The concept that labor is “hard work! The hardest work I’ve ever done in my life” (as said one woman) is simply a fallacy. Pat Carter (1957) believes, in fact, that neither the woman nor her uterus need to work hard to produce a baby.

It only takes a little bit of effort from the fundus to send a baby merrily and successfully on its way, provided pain inhibition has not set up opposition to its effort. Little, if any, more power than the walls of the colon have to exert to perform its function of ejection – actually less power that it takes to sneeze. (257)

On a more aesthetically pleasing level, giving birth can be compared to painting a picture or having an orgasm. It is more a matter of allowing it to happen, rather than making it happen.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


“The insistence on pushing in labor is simply a reflection of our cultural attitude that force and haste are superior to trust and patience.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)

Fotnot 1: Att ”krysta” är inte någon naturlig del av en förlossning. En bekant barnmorska har berättat för mig att de kvinnor som låter barnet med hjälp av tyngdkraften (vilket betyder att man ej kan föda liggandes på rygg!) ta sig ut själv sällan spricker. Det är bara spända muskler som spricker eller går sönder. När man krystar spänner man sig väldigt kraftigt.

Fotnot 2: här kan du läsa om det skadliga med att ”krysta för att lämna avföring” (”krystning när man bajsar”) vilket är väldigt likt den kroppsliga påverkan som krystningar under födseln ger: Undvik att krysta

Kvinnans naturliga förlossningsinstinkt

”Utan att förstå orsakerna har vi ofta lagt märke till att kvinnorna tycks gå in i sig själva och vara omedvetna om det som sker runt omkring dem under förlossningsarbetet när de inte tagit några läkemedel. En dag råkade vi t ex filma en förlossning med en stor TV-kamera. Flera minuter efter barnets födelse sade den unga mamman: ”Så synd att ingen var här och fotograferade förlossningen.” Många kvinnor genomgår liknande medvetandeförändringar under förlossningsarbetet. De får något frånvarande i blicken, struntar i alla konventioner och slutar behärska sig. Många ger ifrån sig ett karakteristiskt skrik i själva förlossningsögonblicket. Men vi har märkt att kvinnorna inte alls är hjälplösa, förvirrade eller saknar förmåga att hantera situationen när de befinner sig i detta tillstånd. De handlar i stället medvetet och intar självmant de ställningar som är lämpligast för dem och som också visar sig vara de mest effektiva rent fysiologiskt. De vet själva hur de ska ta hand om sitt barn omedelbart efter födseln, på samma sätt som det nyfödda barnet utan hjälp hittar till mammans bröst. Detta tycks gälla alla kvinnor oavsett kulturell bakgrund. Efter att ha sett hur filmer av förlossningar bland primitiva stammar i Nya Guinea och Sydafrika påminner om förlossningarna i vårt eget salle sauvage blev jag ännu mer övertygad om att det finns ett allmängiltigt inslag i mammans och det nyfödda barnets beteende. Om kvinnan befinner sig i en miljö där hon kan känna sig ogenerad, reagerar hon på en nivå som ligger djupare än den av uppfostran och kultur präglade personligheten.

Det är mycket svårt att beskriva de här förändringarna under förlossningsarbetet. Jag hade först tänkt kalla det ”regression” men vet att ordet har en nedsättande klang och väcker tanken på en tillbakagång till ett primitivare tillstånd. ”Instinkt” är ett bättre uttryck även om det också har moraliserande övertoner. Kvinnor får ofta höra att de bör göra eller känna vissa saker ”instinktivt” och att det är en brist hos dem om de inte kan det. Vidare används ordet ”instinkt” ofta i motsats till förnuft – kvinnor påstås vara ”instinktiva” och männen ”rationella” – som om man inte skulle kunna vara instinktiv och rationell samtidigt. Men det finns inget skamligt eller manschauvinistiskt i att erkänna att instinkten har betydelse för vårt beteende, i synnerhet i gränsområdena mellan natur och kultur, t ex när man älskar, föder barn eller när det nyfödda barnet söker efter mammans bröstvårta. Människor kan ha stor nytta av att återupptäcka och till fullo utnyttja sin instinktiva förmåga vid sådana tillfällen. När kvinnorna följer sin instinkt under förlossningsarbetet, beter de sig i själva verket mycket förnuftigt och får i regel en lättare och snabbare förlossning än kvinnor som inte gör det.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Solitude, it appears, may actually be beneficial to the laboring woman. When she has no overly concerned observers to “comfort” her, she can be free to look within herself for support and direction.

Physician and author Michel Odent (1992) agrees. He believes that ”the length of labor is proportional to the number of people around” (23). The more people observing, Odent says, the longer the labor will be. In The Nature of Birth and Breastfeeding, he states that almost all animals seek seclusion in labor. This allows the mother, as he puts it, ”to go off to another planet” (1991, 23) – or in other words, go into an altered state of consciousness that allows for the safe and easy delivery of the baby. When a woman feels she is being observed, generally she is unable to do this.

Zuki Abbott writes in This Sacred Life, Transforming Our Life Through Birth (2007):

Learning from my own birth about the source of fear and pain, I have changed my way of teaching and supporting women with their childbirth experiences. I feel now after witnessing many births that women do just fine when they are left alone to follow their instincts, especially if they have the proper education and support to back up their instincts/intuition and their mental/emotional processes.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”As with Odent, Carter (1957) believed a woman should obey her instincts and seek seclusion – not out of a mistrust of others, but rather out of a trust of herself.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”Giving birth autonomously, as Carter states, does not necessarily preclude the presence of others. What´s important is that the laboring woman follow her instincts and give birth in the way that she desires.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


“Birthing without medical assistance is accomplished not by some willful eccentricity, but with the natural strength and sanctity that issue from unbroken trust in the process of life. Enablement comes from doing, merging inspiration and action into a whole… The roots of fear are manmade, but the roots of intuition go deeper than that; following one’s heart unfetters the potential to become an artist in the greatest sense of the word.”
(STEPHEN and KATHY LANZALOTTA i ”Two Attune”)

Kängurumetoden

”Kängurumetoden – Kangaroo Mother Care eller hudnära vård – är alltid det bästa för både fullgångna bebisar och för tidigt födda. Den innebär att bebisen får ligga hud mot hud med sina föräldrar direkt efter förlossningen och den första tiden därefter. Bebisar som får göra detta är i allmänhet mer harmoniska, gråter mindre och är mindre smärtkänsliga. Att separeras från sin mamma skapar stress hos alla bebisar. Det finns två olika sorters stress hos nyfödda och små barn. Barnet kan tolerera kortvarig och mild stress, men forskning visar att höga nivåer av stresshormonet kortisol under en längre tid förstör hjärnceller, vilket stör hjärnans utveckling och därför inte är bra för bebisens hälsa.

Att låta ett för tidigt fött barn ligga på ditt eller din partners bröst istället för i en steril kuvös, alltså att tillämpa kängurumetoden, kan rädda livet på bebisen och ge den bästa möjliga starten för både barnet och för dig som nybliven förälder. Barnet kan få medicinsk teknologisk hjälp även när kängurumetoden används. Eftersom nyfödda barn känner sig tryggast när de hör sin mammas välkända hjärtrytm och röst blir de mindre stressade och deras puls, blodtryck och andning stabiliseras därför snabbare än om de ligger i en kuvös. Deras kroppstemperatur håller sig stabil och organen utvecklas fortare. När bebisen ligger mot sin mammas bröst stimuleras också mammans mjölkproduktion, vilket är den viktigaste näringskällan för en för tidigt född bebis.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”Redan när barn är nyfödda kan det göra underverk att hålla dem i famnen, särskilt när de upplever obehag. En aktuell studie visar att mängden av den tröst och fysiska kontakt som spädbarn får påverkar inte bara deras aktuella känslotillstånd, utan också den faktiska kemin i deras kroppar (molekulärprofilen). Forskarna tittade där på fyraåringar som hade upplevt en ovanligt hög mängd av obehag som spädbarn, men inte fått mycket av tröstande kroppskontakt som respons. Resultaten visade att dessa barn, fyra år senare, låg efter sina jämnåriga när det gällde biologisk utvecklingsnivå. Inte nog med det, forskarna fann också att de negativa effekterna av allt starkt obehag barnen upplevt tidigt faktiskt kunde förändra barnens biokemi och påverka det genetiska uttrycket – sättet som deras gener aktiverades i vad som kallas ”epigenetisk” reglering.

Andra studier visar att barn på sjukhus tillfrisknar och utvecklas mycket fortare när man kramar om dem. Kontakten hud mot hud, som i ”känguruvård”, inte bara tröstar, den bokstavligen läker och främjar utvecklingen.”
(DANIEL J. SIEGEL och TINA PAYNE BRYSON i boken ”Närvarande föräldraskap”)

Kärlekscocktail

“Den stora roll som kroppens naturliga oxytocin spelar under födandet stöder idén att förlossningen är en upplevelse av kärlek… en andlig upplevelse eftersom den till stor del är en akt av kärlek både fysiskt och spirituellt.”
(CATHY DAUB)


”Hela graviditeten – från befruktningen, genom fostrets utveckling till det färdiga barnet – bygger på en kedja av mycket exakta hormonella och kemiska reaktioner i mammans kropp. Ett av dessa hormoner – oxytocin – spelar en extra viktig roll under förlossningen. Dess utsöndring är nödvändig för att livmodern ska dra ihop sig och föda barnet, samt för att moderkakan ska komma ut. Men oxytocin är också en del av vad den franska förlossningsläkaren Michel Odent kallar den ”kärlekscocktail” av hormoner som fyller kvinnans kropp under förlossningen. När du får en massage, blir förälskad, kysser någon, får en orgasm eller äter en ljuvlig middag är det oxytocin som strömmar genom din kropp och din hjärna. Under förlossningen gör oxytocin mamman avslappnad och hjälper livmodern att massera ut barnet. Det är också ett hormon som medverkar till att amningen fungerar.

Oxytocin är även den viktigaste komponenten i moderskärleken och det som gör att den nyblivna mamman känner så stark kärlek för sitt barn. Kvinnor som fött utan smärtlindring beskriver ofta denna känsla som att vara hög på en drog som får dem att känna kärlek till hela världen. Aldrig i hela ditt liv kommer oxytocinnivåerna i din kropp vara lika höga som då du föder barn utan medicinska interventioner. De andra komponenterna i denna kärlekscocktail är endorfiner, prolaktin och vasopressin.

Alla dessa hormoner utlöses under förlossningen för att mamman ska klara av att föda. Intensiteten och smärtan av förlossningsarbetet sänder en signal till hjärnan att släppa ut endorfiner och oxytocin för att smärtan ska dämpas. Det är samma kemiska reaktion som du kanske upplevt om du hållit på med sport, som till exempel att springa. Förlossningen är ännu mer finstämd och har anpassats under hela vår utveckling som människa för att hjälpa mamman att föda sitt barn och ta hand om det efteråt. Om oxytocinnivån är hög i kvinnans kropp och hon föder utan stress har hon lättare att ta till sig sitt barn direkt efter födseln.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”Den första kontakten (framför allt hud mot hud) med det nyfödda barnet stimulerar utsöndringen av lyckohormonet oxytocin. Det är fortfarande viktigt att miljön är lugn och varm utan starka ljud och ljus eftersom detta stör processen. Om barnet inte får den tid det behöver i kontakt med mamman, under trygga och lugna förhållanden, minskar inte adrenalinnivån som den ska. Det kan leda till en psykologisk chock. Detta kan förhindra att vissa viktiga hjärnfunktioner utvecklas som de ska hos barnet och leda till emotionella och psykologiska skador för resten av livet. Störningar under vår tidigaste utveckling kan också minska vår förmåga att uppleva kärlek.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)

Litteraturtips om Naturlig förlossning

Och naturlig graviditet, spädbarnstiden och farorna med det moderna förfaringssättet som praktiseras på de flesta ”sjukhusen” (läs ”sjuka husen”)
ARTHUR JANOV – Det kännande barnet
FREDERICK LEBOYER – Födas utan våld
FREDERICK LEBOYER – Kärleksfulla händer
JANET BALASKAS – Naturlig graviditet
LAURA KAPLAN SHANLEY – Unassisted childbirth
MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM – Föd på dina villkor
MARIE BERTHERAT, THÉRÈSE BERTHERAT & PAULE BRUNG – Med kroppens samtycke
MICHEL ODENT – Birth and breastfeeding
MICHEL ODENT – Birth reborn
MICHEL ODENT – Primal health
MICHEL ODENT – Tillbaka till naturlig förlossning
ROBERT S. MENDELSOHN – How to raise a healthy child in spite of your doctor

Med smärta skall du föda

””Med smärta skall du föda”… har ingått i det mänskliga medvetandet som en ofrånkomlig lag.

Havandeskap och födelse ha alltid varit förbundna med ett visst mått av smärta i det allmänna föreställningssättet, trots att det kan påvisas stora skillnader i dessa tillstånd, beroende på i främsta rummet livsföringen.

Smärtorna äro långt ifrån lika för alla kvinnor. En del kvinnor föda förhållandevis lätt och kvinnorna bland vissa naturfolk nästan smärtfritt, medan födandet för de civiliserade folkens kvinnor i regel är förbundet med oerhörda lidanden. Att orsaken härtill ligger i livsföringen, och främst i kosten, är självfallet.

Vad kroppsfunktionerna angår – nervkraften, blodets kemiska beståndsdelar, organens och det sinnrika körtelsystemets funktionsförmåga, så är det tyvärr att betrakta som företeelser, vilka vi ej kunna utöva något inflytande på utan måste godtaga så som de manifestera sig. – Vilket gränslöst misstag!

Alla de nyaste vetenskapliga rönen, påvisa just det motsatta!

Genom vårt levnadssätt skapa vi själva våra kroppsliga tillstånd! Näringen är och förblir det material, varav allt i kroppen byggs upp. Vid en felaktig, oändamålsenlig kost skapa vi tillstånd, vilka leda till sjukdom. Och omvänt: vid den rätta näringstillförseln skapa vi hälsofrämjande tillstånd.

Den naturenliga födan innehåller alla de olika näringsfaktorer, vitaminer, närsalter etc., som kroppen behöver och bäst kan utnyttja. Därvid stimuleras på ett naturligt sätt organismens funktioner, så att kroppen med lätthet befriar sig från sina skadliga omsättningsprodukter och slaggämnen, vilka äro den egentliga orsaken till de flesta av våra civilisationssjukdomar.

Det är självklart, att sjukliga tillstånd såsom förstörda nerver, orent blod och försämrade livsfunktioner i hög grad verka hämmande på det naturliga förloppet av den för kvinnan starkast ingripande av alla livsfunktioner, nämligen födseln. Ävenså stegras faran och smärtorna vid förlossningen i förhållande härtill.

Att orent blod och dålig ämnesomsättning på havandeskapet är självklart och bekräftas t. ex. av onaturligt svullna fötter och ben, en hos den civiliserade kvinnan så vanlig följd av havandeskapet.

En av Amerikas mest framstående gynekologer, Dr Dewees, säger bl. a. följande: ”Smärtor vid förlossning är ett sjukligt symptom, en förvrängning av naturens mening, ett tillstånd som ej svarar mot de betingelser som befrämja kroppens sundhet. Man kan med säkerhet antaga, att vid en livsföring, som garanterar sunda betingelser, dessa smärtor komma att fullständigt försvinna”.

Detta bekräftas även av den allmänna iakttagelsen, att ju sundare kroppskonstitution, desto lättare födsel.

Självfallet för man ej glömma, att ett försvagat och nedbrutet allmäntillstånd dock inte låter sig återuppbyggas från en dag till en annan. Återuppbyggandet försvåras och fördröjes bl. a. av, att ju mera försvagad kroppens motståndskraft är, desto svårare blir det även att genomföra övergången till en naturligare kost.

Mycket tyder emellertid på, att moder och barn vad kosten beträffar intaga en absolut särställning, då det visat sig, att en ändamålsenlig vegetabilisk kost med riklig tillförsel av frukt och grönsaker kan ha en överraskande, nästan mirakelartat snabb och gynnsam verkan på kvinnan under havandeskapet. Det är som om naturen vid denna livets djupa källa för släktets förnyelse och fortbestånd skulle särskilt genom växtnäringen skänka sina stärkande och livsförnyande krafter till beskydd åt såväl modern som barnet.

Med. dr M. Holbrook, Professor i Hygien vid Universitetet och Kvinnokliniken i New York, utgav redan år 1894 en bok om ’Smärtfri förlossning vid fruktdiet’. Han skriver häri bl. a. följande, av vilket vi kunna lära en del:-

”Under år 1841 blev i England såsom manuskript tryckt en liten broschyr på 22 sidor, i vilken en kemist delgav ett försök, som han föranlett sin hustru att göra på grund av att hon genomlidit så smärtsamma förlossningar, att man fruktade hon ej skulle överleva en ny. Resultatet av detta försök var så överväldigande, att han ansåg det vara sin plikt att offentliggöra detsamma. Liknande försök gjordes i Boston med lika enastående resultat.

Men så kom upptäckten av eter såsom smärtstillande medel och ställde på en gång de revolutionerande försöken helt i bakgrunden. Då det finns kvinnor, vilka av sund instinkt ej vilja begagna sig av eter, anföra vi i sakens intresse följande utdrag ur nämnda broschyr: I samma grad som kvinnan under havandeskapet tillföra kroppen sådana näringsämnen, vilka innehålla få eller inga avfallsprodukter kommer hon att befrias från smärtor och komplikationer vid förlossningen. Denna gynnsamma verkan förstärkes ytterligare i den mån hon lever av mogna och särskilt syrliga frukter och undviker sådan föda som t. ex. vitt bröd och bakverk!

Den kvinna, som var föremålet för experimentet, hade tidigare under loppet av 3 år fött 2 barn. Inte endast vid förlossningen hade hon svåra plågor, utan led även flera månader dessförinnan av starkt svullna fötter och ben. Ådrorna på benen var även så ansvällda, att de tycktes vilja brista. För att förhindra detta måste hon använda bandage. De sista veckorna var hennes omfång och vikt så stor, att hon ej mer kunde utföra sina dagliga sysslor.

Hon var redan i 7:de månaden då hon, två och ett halvt år efter den sista förlossningen, gick med på försöket att ändra kosten. Hon led då, som vanligt av svullna fötter, ben och ådror. Hennes hälsotillstånd i övrigt var mycket dåligt.

Den första veckan av januari 1841 övergick hon till den nya kosten. Som första mål åt hon ett äpple och en apelsin. Varje dag följde sedan 3-4 rikliga, varierande måltider av äpplen, päron, apelsiner, druvor, citroner, fikon, meloner, persikor m. m. Två gånger dagligen drack hon saften av olika frukter i ljumt vatten med en liten tillsats av honung. Förutom allt detta förtärde hon dagligen rårivna grönsaker, potatis och fullkornigt bröd.

I början verkade frukten starkt på ämnesomsättningen, men denna blev snart normal, så att hon utan olägenhet kunde förtära t. o. m. flera apelsiner och citroner dagligen. Avsikten med dessa fruktsyror var, att så mycket som möjligt upplösa och avsöndra avfallsprodukterna och gifterna i hennes organism.

Efter sex veckor på denna kost blev, till hennes förvåning, de förut så svårt ansvällda fötterna, benen och ådrorna fullt normala. Hon kände sig nu så frisk och stark, att hon med lätthet kunde gå i de annars så besvärliga trapporna, vilka tidigare kostat henne så mycken ansträngning.

Även smärtorna i brösten försvunna helt och hållet och gåvo ej, såsom förut under barnsängstiden och digivningen några obehag. Hennes hälsotillstånd var så förträffligt, att hon först en timma före förlossningen kände en del obehag. På två timmar var denna överstånden. De assisterande läkarna och sköterskorna sade sig aldrig hava närvarit vid en lättare och lyckligare födsel.

Barnet, en pojke, var mycket proportionerligt byggd och blev sedan en vacker, reslig och atletisk yngling”.

Detta fall är av synnerligen stort intresse på grund av sin likhet med  de glänsande resultat som vi i det kommande skall relatera.

Det är dock värt att lägga märke till, att inom alla de zoner, där tropiska produkter användas i rikligare mängder än i de tempererade zoner och där grönsaker och frukt utgöra den huvudsakliga födan såsom t. ex. i Sydeuropa, hos negrerna i Förenta Staterna, hos hinduerna och de tropiska folkstammarna överhuvudtaget, förlossningen förlöper nästan smärtfritt.

Combe säger t. ex.: ”De mycket lindriga förlossningarna hos [de svarta] kvinnorna i Amerika och hos hinduerna i Indien kan inte härledas från någon särskild fördel i kroppsbyggnad, ty bäckenet är hos dessa mörkhyade raser snarare mindre än hos de europeiska kvinnorna och de vita i allmänhet”.

Härav följer att tillförseln av naturliga näringsämnen spelar en avgörande roll vid lätta förlossningar. Detta bevisar inte minst de enastående resultat, som uppnåtts av mödrar, vilka levat på en sund, vetenskapligt avbalanserad och rätt sammansatt vegetabilisk råkostdiet, före, under och efter havandeskapet.”
(INGER WAERLAND i boken ”Moder och barn”)

Fotnot: boken som citatet ovan är hämtat från publicerades 1946.

Läs även Förlossningssmärta och Kostens inverkan under graviditeten

Moderkakan

”Det traditionella ryggläget är faktiskt det sämsta tänkbara ur fysiologisk synvinkel för både mamman och barnet. När kvinnan ligger på rygg pressar den förstorade livmodern samman de större blodkärlen och hämmar syretillförseln till moderkakan.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Om moderkakan avskiljs för tidigt – innan navelsträngen slutat pulsera – kan detta leda till att barnet förlorar upp till hälften av sin totala blodmängd. Detta kan leda till ökad risk för andningsproblem. Om barnet lyfts upp ovanför moderkakan innan den skiljs av rinner blodet tillbaka in i den. Blodet i moderkakan är mycket järnrikt och har många positiva effekter. Numera lagrar sjukhusen placentablod för att använda det inom andra områden.

Trots forskningsrönen fortsätter förlossningspersonalen världen över att hitta på positiva argument för att fortsätta med rutiner som stör förlossningen.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


”Både moderkakan och fostervattnet som fostret flyter runt i under nio månader innehåller bakterier som koloniserar fostret och bidrar till dess mikroflora och framtida hälsa.”
(Dr. WILLIAM W. LI i boken ”Ät dig frisk”)


”Placentan släpper inte igenom bakterier, men adrenalinet släpper den fram. Denna substans som strömmar till i blodet vid häftig sinnesrörelse, positiv eller negativ, tar sig med lätthet igenom placentan i båda riktningarna. Därigenom badar fostret och modern ständigt i samma emotionella flöde.”
(THÉRÈSE BERTHERAT i boken ”Med kroppens samtycke”)

Fotnot: ”placenta” = moderkaka


“In Beth Shearer’s article ”Forced Cesareans: The Case of the Disappearing Mothers,” (1989) she gives the following example:

In a 1981 Georgia case, doctors told the court there was a 99 percent chance of fetal death and a 50 percent of maternal death unless a scheduled cesarean was performed, since two ultrasounds indicated a complete placenta previa (a potentially life-threatening situation in which the placenta lies under the baby, blocking the entrance to the birth canal). The mother steadfastly believed in her ability to give birth safely. After the court was granted, a third ultrasound showed no previa at all. (7)”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”Enligt förlossningsläkaren Michel Odent ökar risken för kvarhållen moderkaka när livmodersammandragande medel (syntocinon) ges innan moderkakan fötts fram. Om mamman får medlet direkt efter förlossningen kan livmoderhalsen dra ihop sig och stängas till innan moderkakan kommit ut. Om detta händer får mamman en stor blödning och hon måste sövas för att få moderkakan uttagen på operation. Enligt Odent började problemen med kvarhållen moderkaka när livmodersammandragande medel infördes som rutin inom förlossningsvården. Odent är en stark förespråkare för att lämna mamman i fred direkt efter födseln och låta bebisen börja amma för att få mammans eget oxytocin att frigöras. Därmed får livmodern dra ihop sig på ett naturligt sätt, vilket minskar blödningsrisk och kvarhållen moderkaka.

En annan riskfaktor för kvarhållande moderkaka och/eller stor blödning är tidig avnavling. Istället för att bebisen får allt sitt blod stannar mer blod kvar i moderkakan, vilken då blir hårdare och får svårare att lossna från livmodern. Livmodern får i sin tur svårare att dra ihop sig när moderkakan är stor och hård.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)

Onödigt att sätta in dropp

“IVs are inserted into the arms of approximately 80 percent of all laboring women after they are admitted to the hospital. (Declercq et al., 2006, 45) Doctors in this country believe a woman should fast during labor just in case she must undergo surgery. Hydrating fluids may therefore be given intravenously to sustain a woman undergoing a long labor. IVs are also used to give anesthesia, analgesia, Pitocin, and fluids for emergency surgical intervention.

There is no research to show there is any benefit to placing an IV in a woman’s arm before there is an actual emergency. Some women develop infections at the site of the IV. There is also a chance that too much fluid can enter the woman’s body tissues, which may result in electrolyte imbalance, cardiac arrhythmia, and pulmonary edema (fluid in the lungs).”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


“Robbie Davis-Floyd, author of Birth as an American Rite of Passage (1992), states that placing an IV in a woman’s arm is above all a symbolic gesture designed to reinforce the concept that women are totally dependent on physicians, machines, and institutions for the successful outcome of their labors. The intravenous tubes are a symbolic umbilical cord; and the woman, a helpless dependent infant.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)

Orgasmisk födsel

”Om du inte vet vad dina valmöjligheter är, så har du inga. Om du inte vet att orgasmisk förlossning är möjlig, eller hur du skapar en miljö där det är möjligt att ha en orgasmisk förlossning, kommer du kanske inte få uppleva det.”
(DEBRA PASCALI-BONARO)


”Extatisk födsel

Att föda barn är för många inte bara en fantastisk upplevelse, utan det kan vara enormt stärkande för både ens självkänsla och sexualitet. Det finns kvinnor som får en fysisk orgasm under slutet av krystfasen, när barnet är på väg ut, men många fler upplever att förlossningen är extatisk på ett känslomässigt och andligt plan.

Doulan Debra Pascali-Bonaro är en internationell känd förlossningspedagog och doulalärare som myntade begreppet orgasmisk förlossning med sin prisbelönta dokumentärfilm Orgasmic Birth. Filmen fick en väldig genomslagskraft runt om i världen och inspirerade henne och barnmorskan Elizabeth Davis att skriva en bok med samma namn (Orgasmic birth – your guide to a safe, satisfying, and pleasurable birth experience) som guidar kvinnor till en extatisk förlossning. I boken betonar de vikten av att förbereda sig och bestämma hur, var och med vem kvinnan vill föda. De menar att det endast är i en trygg och sensuell miljö – där kvinnan kan föda bortom intellektet – som en extatisk och till och med orgasmisk födsel kan ske. Därför uppmuntrar de kvinnor att utforska sin sexualitet under graviditeten och ta itu med obearbetade händelser som kan påverka sexualiteten och känslan för den egna kroppen och dess förmåga.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)

Fotnot: jag är bekant med en barnmorska som har berättat för mig att bebisarna ofta kommer ut med ett stort leende efter/under en ”orgasmisk/extatisk födsel”! OBS! ”Orgasmisk/extatisk födsel” ska inte förväxlas med en sexuell orgasm – sex och barn ska givetvis aldrig blandas ihop!

Perinealsnitt

”Tidskriften Guide des maternités har kommit ut. ”154 förlossningskliniker besökta, jämförda och kommenterade”, står det på omslaget. Jag köper den och när jag bläddrar igenom den upptäcker jag att perinealsnitt görs på en förfärande hög procent av kvinnorna: samtliga förstföderskor på vissa kliniker, 85, 65 eller 40 procent på andra. I dag görs det på 60 procent av alla kvinnor som föder i Frankrike och på tio år har det totala antalet perinealsnitt stigit med mer än en tredjedel. Herregud! Men till slut hittar jag ett ställe med en 10-procentig nivå. Hur kan det variera så till den grad? Borde verkligen perinealsnitt vara något så slumpartat att antalet inte anpassas efter behovet utan efter förlossningsklinikernas praxis? Jag har faktiskt inte lust att utsätta mitt kön för ett sådant godtycke. Inte lust att få vaginan uppklippt för att passa in i en förlossningsavdelnings statistik. Hur kommer det sig att kvinnorna fogligt accepterar ett sådant uppenbart slentrianmässigt ingrepp? Jo, de får höra att det är absolut nödvändigt för att undvika bristningar i bäckenbotten. Är det verkligen det enda skälet? Varför utnyttjas den metoden i så fall nästan inte alls på vissa förlossningskliniker? Ändå är bristningar inte vanligare där än på de andra… Perinealsnitt påstås också påskynda fostrets födelse. Varför måste fostrets födelse till varje pris påskyndas om förlossningen avlöper väl? Varför måste man plötsligt skynda på den naturliga händelseutvecklingen efter nio månaders tålmodigt buren graviditet?

En barnmorska på en stor förlossningsklinik i Paris anförtrodde mig med synbar bedrövelse att valet av perinealsnitt berodde på brådskan på sjukhusen. Det går nämligen undan på de stora moderna sjukhusen. Tiden är dyrbar, mycket dyrbarare än kvinnokroppens integritet… Med ett sådant Damoklessvärd över könet är det inte så konstigt att kvinnornas muskler drar ihop sig!”
(MARIE BERTHERAT i boken ”Med kroppens samtycke”)


”HUR UNDVIKER MAN PERINEALSNITT?
För att undvika bristningar under utdrivningsskedet tillgriper många läkare perinealsnitt: ett klipp i slidan som förstorar vaginalöppningen. Det har blivit praxis även när det gäller kvinnor med tillräckligt avslappnade muskler. Det är beklagligt eftersom verkliga bristningar är mycket sällsynta.

I själva verket finns bara fyra verkliga skäl för perinealsnitt: att förkorta ett fosters lidande, att förhindra urininkontinens, en hopsjunken bäckenbotten och en söndersliten slutmuskel. Annars är det helt onödigt. Bäckenbotten är ju dessutom skapt för att släppa fram fostret, och vulvan är ytterst tänjbar bara den får tid på sig eller en chans…

Hela förlossningsarbetet går för övrigt ut på att förbereda bäckenet på utvidgningen: det guppande fosterhuvudet masserar musklerna i bäckenbotten. Jag har också konstaterat att en vegetarisk kost vid graviditetens slut mjukar upp vävnaden. Värt ett försök för den som gillar grönsaker.

Perinealsnitt är ett ingrepp som kan få sina efterverkningar, särskilt om snittet är stort. Till att börja med kan ärrbildningen vara smärtsam och pågå i flera månader. Jag har faktiskt träffat kvinnor som har plågats hela livet av ett illa hopsytt snitt. Och ännu mindre talas det om de sexuella problem som kan uppstå när en bäckenbotten förlorat sin elasticitet efter att ha blivit uppklippt och hopsydd.”
(PAULE BRUNG i boken ”Med kroppens samtycke”)

Läs även Kirurgiska ingrepp och Krysta inte!

Prematur födsel (för tidig födsel)

”Om de traditionella sjukhusen sällan tillfredsställer de fullgångna barnens grundläggande behov, är situationen ännu värre för de prematura barnen. Numera betraktas en för tidig födsel som ett handikapp och något man är rädd för därför att den så ofta förknippas med en ökad infektionskänslighet, psykiska problem och förståndshandikapp. Men låt oss, utan att förneka eventuella problem med en för tidig födsel, komma ihåg att Galileo, Pascal, Darwin och Einstein allesammans föddes för tidigt. På sätt och vis föds alla människor innan de är färdigutvecklade jämfört med andra däggdjur. Mognaden sker i ett socialt sammanhang där barnen på ett tidigt stadium utsätts för intensiv stimulans. Centrala nervsystemets mognad avgörs visserligen av vissa kronologiska förutsättningar som sammanhänger med den genetiska koden, men de sensoriska funktionerna är utan tvekan en viktig stimulans för dess utveckling. Enkla tester har t ex visat att för tidigt födda spädbarn med en ålder av 45 veckor, från befruktningen räknat, i regel har bättre utvecklade balanssinnen än fullgångna barn i samma ålder. En för tidig födsel behöver inte leda till fysisk och psykisk oförmåga; tvärtom kan för tidigt födda barn som genast utsätts för rik och omväxlande stimulans utvecklas snabbare. Kanhända en del av våra för tidigt födda genier utsattes för ovanligt rika sensoriska upplevelser i mycket tidig ålder. Hypotesen är ganska sannolik eftersom de prematura barnen var beroende av ständig tillsyn och uppmärksamhet från sina mödrar för att överleva på den tiden, då man ännu inte hade några kunskaper på det området.

Nu för tiden innebär en för tidig födsel tyvärr att mor och barn skiljs åt och att barnet får för litet stimulans (sensorisk deprivation) i ett avgörande utvecklingsskede. Miljön i den fuktiga glas- eller plastbur som kallas kuvös är isolerad och det ständiga motorbruset överröstar alla de ljud som skulle kunna innebära något för barnet. Barnet kan varken röra vid sin mamma eller höra hennes röst. Det är beklämmande med tanke på hur viktiga sinnesförnimmelser och mänsklig kontakt är för ett sådant barn. Mat och värme räcker inte för att träna de motoriska färdigheterna.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Slutligen överensstämmer inte vårt sätt att hantera risken för prematura födslar med gängse normer under de senaste åren. På grund av en formlig fixering vid prematuritet förespråkar många läkare kraftiga åtgärder i förebyggande syfte. I många länder ordineras sängläge för att förhindra att förlossningsarbetet sätts igång för tidigt, men än har inte en enda studie kunnat påvisa att sängläge har fått önskad effekt. Därför är vi fortfarande skeptiska till det.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Vi ifrågasätter även bruket av att ordinera läkemedel som hämmar livmodersammandragningarna i syfte att förhindra en för tidig födsel. För det första har dessa läkemedel – som kvinnorna tar i dagar och till och med månader – allvarliga biverkningar i form av hjärtklappning, yrsel och illamående. Om en kvinna kommer till oss och är orolig för att hon känner livmodersammandragningar, konstaterar vi först om förlossningsarbetet verkligen har kommit igång. Sedan påpekar vi att livmodern är en muskel och inte någon passiv behållare. Sammandragningarna tränar och stärker livmodermusklerna och kan utgöra den stimulering barnet behöver. Om kvinnan klagar över att sammandragningarna är smärtsamma, kan ett varmt bad lindra obehagen. För det andra befarar vi att läkemedlen kan hämma utvecklingen av fostrets sensoriska funktioner. Vissa läkare påstår sig nämligen kunna avgöra om ett barn utsatts för den typen av läkemedel inne i livmodern genom att testa hudens känslighet efter födseln.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Att låta ett för tidigt fött barn ligga på ditt eller din partners bröst istället för i en steril kuvös, alltså att tillämpa kängurumetoden, kan rädda livet på bebisen och ge den bästa möjliga starten för både barnet och för dig som nybliven förälder.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)

Prenatalt minne (foster-minne)

”För att citera dr. Thomas Verny, en pionjär inom området pre- och perinatal psykiatri (tiden fem månader före förlossning och en månad efter): ”Upptäckter som gjorts vid granskningar av den vetenskapliga litteraturen från flera decennier, fastställer utan tvivel att föräldrar har en enormt stor påverkan på de mentala och fysiska egenskaperna hos barnen de uppfostrar”. (Verny & Kelly 1981)

Och enligt Verny börjar denna påverkan inte efter att barnet har fötts, utan INNAN det föds. När han först publicerade den åsikten i sin banbrytande bok The Secret Life of the Unborn Child 1981, var de vetenskapliga bevisen preliminära och ”experterna” skeptiska. Eftersom vetenskapens uppfattning var att den mänskliga hjärnan inte blev funktionell förrän efter födseln, antog man att foster och spädbarn inte hade något minne och inte kände någon smärta. Sigmund Freud, som myntade begreppet ”spädbarnsamnesi”, menade också att de flesta människor inte kommer ihåg någonting av det som hänt dem före tre eller fyra års ålder.

Men experimentella psykologer och forskare inom neurovetenskap krossar myten om att spädbarn inte minns eller att de inte kan lära sig saker, och dessutom myten om att föräldrar bara är åskådare till sina barns liv och utveckling. Fostret och spädbarnets nervsystem har en omfattande sinnes- och inlärningsförmåga och ett slags minne som neurovetenskapen kallar implicit minne. David Chamberlain, en annan pionjär inom pre- och perinatal psykiatri, skriver i sin bok The Mind of Your Newborn Baby: ”Sanningen är att mycket av det vi tidigare trott om våra barn inte stämmer. De är inga enkla varelser, utan komplexa och tidlösa – små skapelser med oväntat stora tankar”. (Chamberlain 1998)

Dessa små, komplexa varelser har ett liv före födseln som djupt påverkar deras långsiktiga hälsa och beteende. ”Livskvaliteten i moderlivet – vårt tillfälliga hem innan vi föds – programmerar vår mottaglighet för kranskärlssjukdom, stroke, diabetes, fetma och en mängd andra hälsotillstånd senare i livet”, skriver dr. Peter W. Nathanielsz i boken Life in the Womb: The Origin of Health and Disease (Nathanielsz 1999). Nyligen har ännu fler kroniska sjukdomar som osteoporos, humörsvängningar och psykoser intimt kopplats samman med pre- och perinatal utvecklingsinfluenser (Gluckman & Hanson 2004).”
(BRUCE H. LIPTON i boken ”Tro, dogmer och biologi”)


”I brist på bättre förslag använder jag den kanske något tveksamma termen musik pediatrik. Den avser processen från den lilla människans tidigaste utvecklingsfas i moderlivet under de första månaderna i fosterstadiet och framåt mot födelsen, och där olika musiska händelser ackompanjerar denna tidiga utveckling.

Av alla människans utvecklingsfaser torde den prenatala perioden vara de mest expansiva. Uppbyggandet av ett liv försiggår i en brusande, sällan stillastående miljö. Fostret uppfattar med allt större differentieringsförmåga ljud och rörelser. Det är rytmiska rörelser: mammans hjärtslag, hennes lika rytmiska andning. Hennes taktfasta steg över golvet ekar i fostermiljön, hennes röst mullrar välbekant och melodiskt. Några månader senare, i mitten av graviditeten, uppfattas ljud utifrån: vardagsljud, musik, andra röster. Spädbarnet minns och känner igen mammans röst och de sånger hon sjöng för sitt foster (DeCasper 1982).

Kopplingen är basal mellan å ena sidan musik och å den andra växande. Musikens betydelse för växande, liv, utveckling och hälsa har några av sina rötter här. Och det börjar i fosterlivet.”
(TÖRES THEORELL [red.] i boken ”När orden inte räcker”)


”Redan som foster har människan en välutvecklad sinnesapparat och en imponerande varseblivningsförmåga. I tionde fosterveckan kan olika sorters beröring utifrån sätta igång rörelser hos fostret, vilka förefaller vara meningsfulla reaktioner på beröringen snarare än enbart reflexer. Fostret har sina första smakupplevelser (av fostervatten) omkring den tjugofemte fosterveckan och uttrycker redan då genom sin mimik antingen välbehag eller missnöje beroende på vad fostervattnet innehåller. Ungefär vid den tjugonde veckan tycks fostret ha en välfungerande hörsel som reagerar konsekvent på ljud utifrån, vare sig det är moderns röst eller musik. Forskarna har också med viss framgång prövat enklare inlärningsförsök, som till exempel att få fostret att vända sig vid vissa bestämda signaler.

En grupp nyfödda kunde känna igen en enkel berättelse som lästes högt för dem av deras respektive mödrar två gånger om dagen under de sista sex veckorna av graviditeten. Några dagar efter födseln fick de välja mellan den kända berättelsen och en okänd. Med hjälp av sugningshastigheten på en elektronisk bröstvårta avgjordes om spädbarnet ville höra den berättelse de hört tidigare eller en okänd. Tio av tolv valde den »kända». Ett annat försök visade att spädbarnen kunde skilja sin mammas röst från andra röster, men att de inte brydde sig om berättelsen ifall den lästes upp baklänges. Röntgenspektografiska analyser av ljudbilder har visat att spädbarn, som fötts upp till fyra månader för tidigt redan har lärt sig frambringa ljud med en intonation, rytm och andra röstegenskaper som påminner om moderns röst.

Med hjälp av ultraljudscanning har forskarna kunnat visa att fostret har ett visst register av mimiska uttryck som stämmer med den påverkan de utsätts för. De tycks kunna förnimma stämningar och känslor i omgivningen och reagerar på ungefär samma sätt som efter födelsen. Om modern är stressad blir fostret oroligt och troligtvis mer lättstört och nervöst efter födelsen än andra barn. Som helhet påverkas barnets hälsa i hög grad av moderns psykiska tillstånd. Om hon glädjer sig över det kommande barnet blir det friskare och väger mer vid födelsen än om hon (mätt med psykologiska test) har ett omedvetet motstånd mot att föda barn.”
(OLE VEDFELT i boken ”Omedveten intelligens”)

Riskfaktorer under graviditeten

”När gravida kvinnor tillfrågades om de kände stöd från familj och vänner, visade det sig att 91 procent av de allvarliga komplikationerna under graviditeten förekom hos dem som sa att de levde stressiga liv utan mycket socialt stöd.”
(DEEPAK CHOPRA i boken ”Tidlös till kropp och själ”)


”I en dansk undersökning följdes mer än 13 000 barn som föddes i slutet av 90-talet. Av de barn vilkas mödrar använde mobiltelefon under graviditeten hade 54 procent ökad risk för beteendestörningar. Barnen hade 25 procents ökad risk för känslomässiga problem, 34 procents ökad risk för svårigheter att interagera med sina jämnåriga och 35 procents ökad risk för överaktivitet. De som exponerats för mobiltelefon både i livmodern och senare löpte 80 procents ökad risk för beteendestörningar.”
(HARALD BLOMBERG i boken “Rörelser som helar”)


”Leukemia in children in later years is often caused by prenatal abdominal x-rays received by the mother during pregnancy.”
(PAAVO AIROLA i boken “Cancer”)


“If children are exposed to X-rays while still in the mother’s womb (in utero), their risk of all cancers increases by 40 percent, of tumors of the nervous system by 50 percent, and of leukemias by 70 percent.”
(ANDREAS MORITZ i boken “Timeless secrets of health & rejuvenation”)


”Redan från befruktningen utsätts barn numera för mikrovågor från trådlös kommunikation som 2 G, 3 G och WIFI, först av mobilsurfande fäder och mödrar och senare av välmenande pedagoger på förskolor och skolor.”
(HARALD BLOMBERG i boken “Ta makten över din hälsa!”)


”När en gravid kvinna utsätts för stress kan det även påverka fostret. Det finns en tydlig korrelation mellan påfrestningar på modern och barn som föds med för låg födelsevikt eller som är missbildade. Gravida kvinnor skall vara uppmärksamma på tecken på stressreaktioner.”
(VERNON COLEMAN i boken ”Bodypower”)


”Vår princip att inte ordinera sängläge är också grundad på oron för att långvarig stillhet kan leda till otillräcklig stimulans för fostret. Man begränsar nämligen inmatningen av impulser till vestibularissystemet – dvs balansorganet i innerörat som tar emot och bearbetar information om kroppens läge. Dessutom är det möjligt att vestibularissystemet har betydelse för fostrets förmåga att orientera sig inne i livmodern och att brister i dess funktion skulle kunna resultera i sätes- eller axelbjudning. Enligt vår uppfattning är den vanligen förekommande ordinationen av sängläge ytterligare ett exempel på ett obstetriskt intrång i födelseprocessen: kvinnorna uppmanas inte bara att ligga ner under förlossningsarbetet utan under hela graviditeten.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Vi ifrågasätter även bruket av att ordinera läkemedel som hämmar livmodersammandragningarna i syfte att förhindra en för tidig födsel. För det första har dessa läkemedel – som kvinnorna tar i dagar och till och med månader – allvarliga biverkningar i form av hjärtklappning, yrsel och illamående. Om en kvinna kommer till oss och är orolig för att hon känner livmodersammandragningar, konstaterar vi först om förlossningsarbetet verkligen har kommit igång. Sedan påpekar vi att livmodern är en muskel och inte någon passiv behållare. Sammandragningarna tränar och stärker livmodermusklerna och kan utgöra den stimulering barnet behöver. Om kvinnan klagar över att sammandragningarna är smärtsamma, kan ett varmt bad lindra obehagen. För det andra befarar vi att läkemedlen kan hämma utvecklingen av fostrets sensoriska funktioner. Vissa läkare påstår sig nämligen kunna avgöra om ett barn utsatts för den typen av läkemedel inne i livmodern genom att testa hudens känslighet efter födseln.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)

Läs även Prenatalt minne (foster-minne) och Rökning & Graviditet

Råd till blivande mammor

”I dessa tider då födelsekontrollen är effektiv och man relativt lätt kan få abort, anser jag att ingen har rätt att föda och försumma ett barn. Valet mellan moderskap och yrke måste träffas före havandeskapet. Man måste också på samma sätt välja om man vill ha en liten familj där uppmärksamhet och kärlek kan ges på ett realistiskt sätt. Ja, jag hävdar att om ni inte är beredd att ge mycket, eller om ni inte har mycket att ge, bör ni inte bli förälder. Vi har alltför länge låtit neuroser gå vidare från den ena generationen till den andra, och skaffat oss barn av fel orsaker. En del av dessa orsaker är att vi vill ha någon som älskar oss, vill hålla ihop ett äktenskap, är trötta på att arbeta, vill ha ersättning för en olycklig barndom och ge våra föräldrar ett barnbarn.”
(VIVIAN JANOV i boken ”Det kännande barnet” författad av ARTHUR JANOV)


”Till blivande mammor
För gravida kvinnor är valet av livsstil i ovanligt hög grad ett val också för den nya människan, barnet. Varje havande kvinna kan ge sitt barn en betydande bonus i livet genom att leva extra hälsosamt under graviditet och amning, men också genom att amma extra länge – långt efter att barnet börjat äta annan mat.

Bröstmjölk är något helt unikt. Kvinnans mjölk innehåller nämligen ett slags hälsogivande fibrer, oligosackarider – som ingen lyckats syntetisera och som inte heller i samma form finns i mjölk från andra djur – samt specifika laktobaciller som barnet gärna tar till sig och bär med sig för resten av livet.

STREJKA MOT FROSSERIET – FÖR BARNETS SKULL
Vi har talat om hur vi i mitten av 1800-talet dramatiskt började ändra våra matvanor och gå över till processad föda. Denna utveckling är svår för blivande mödrar att bekämpa – men det är viktigt, för barnets skull!

Sanningen är att dagens mödrar blir allt mer överviktiga och föder allt större bebisar. Gunnar Meeuwisse, barnläkare i Lund och senare i Karlskrona, berättade en gång för mig att man under de senaste hundra åren tvingats räkna upp den »normala«, det vill säga den genomsnittliga, födelsevikten inte mindre än fyra gånger. Man har rapporterat att antalet överviktiga barnaföderskor i Sverige i slutet av 1900-talet fördubblades på bara tio år. De har sedan dess fortsatt att öka i samma takt.

DIN KROPPSVIKT OCH HÄLSA FÅR STOR INVERKAN PÅ BARNET
Den rekommenderade viktuppgången under graviditet ska hålla sig under 15 kilo och helst vara lägre.

Nästan 75 procent av alla feta kvinnor anger graviditet som utlösande faktor till deras sedan permanenta övervikt. Många tycks också ta graviditeten som intäkt för att de kan äta betydligt mer än vanligt; »äta för två« är ett uttryck som ofta hörs.

I Storbritannien och Nordamerika – sannolikt också i Sydamerika – föds bebisar som inte sällan väger mellan åtta och tio kilo. Man vet med säkerhet att överviktiga gravida kvinnor har ett högt inflammatoriskt tryck. Deras nedbrutna tarmflora resulterar i ett starkt försämrat immunsystem och dålig ämnesomsättning. Det inflammerade tillståndet hos modern stressar också fostret.

Hos kvinnor med högt BMI ökar också behovet av kejsarsnitt. Komplikationsfrekvensen hos dessa kvinnor är förhöjd vid såväl operativa som normala förlossningar.

Allt som stör processen under graviditet och amning – såsom överdriven hygien, fel föda, artificiell modersmjölksersättning, läkemedel (speciellt antibiotika, särskilt under foster- och nyföddhetsperioden samt under de tidiga barndomsåren) – har avgörande betydelse för den framtida hälsan.

Och det är faktiskt inte bara fråga om att avstå från alkohol och tobak. Här krävs för optimalt resultat betydligt större insatser. Om du väljer att följa just min metod, så är det bara att sätta upp mina budord för optimal hälsa på kylskåpsdörren, och följa dem så gott du kan.

STARKA SAMBAND MELLAN LIVMODERMILJÖ OCH KRONISK SJUKDOM
Det var den engelske pediatrikprofessorn David JP Barker som i början av 1990-talet gjorde iakttagelsen att kroniska sjukdomar senare i livet inte bara uppstår genom samverkan av livsstil när man är vuxen och genetisk benägenhet. Han fann att också miljön i livmodern och mammans kropp spelade en betydelsefull roll. Han rapporterade exempelvis att även korta perioder av påfrestningar på fostret i livmodern permanent kunde förändra/försämra/omprogrammera barnets immunsystem och leda till bestående förändringar i blodtryck, kolesterol-metabolism, insulin-svar vid tillförsel av socker och en rad andra metabola, endokrina och immuna parametrar.

Senare studier har bekräftat Barkers iakttagelser. Man har också beräknat att inflytandet under graviditeten motsvara cirka 30 procent, medan cirka 70 procent är avhängigt av individens livsstil som vuxen. Bland viktiga iakttagelser som gjorts på senare år ska också en norsk studie nämnas. Den beskriver hur barn med hög födelsevikt har benägenhet att utveckla immun-sjukdomar som typ 1-diabetes dubbelt så ofta som normalviktiga.

Till faktorer som bidrar till ökad allergi i moderns livsstil före och under graviditeten och amningsperioden hör exponering för endotoxin (damm i luften och olämplig föda), tobak, nedsmutsning och omvärldsgifter, klimatförändringar och mycket mer. I mångt och mycket talar vi om samma faktorer som visar sig bidra till kroniska sjukdomar senare i livet. Skillnaden är att man under graviditeten inte bara påverkar sin egen mottaglighet, utan också barnets.”
(STIG BENGMARK i boken ”Välj hälsa!”)

Fotnot: här kan du läsa Stigs 12 budord


”Kvinnor som röker får missfall i högre utsträckning än icke-rökande.”
(JOAN WILEN och LYDIA WILEN i boken ”Lev väl och må bra”)


”Studier visar att ftalater, som ofta gömmer sig bland parfymingredienserna, och som också används i en lång rad andra kosmetiska artiklar, i leksaker och i husgeråd, kan ge missbildade könsorgan hos pojkbebisar och tidigt pubertet hos flickor.”
(TINA HOLT & BIRGITTE MAGNUSSEN i boken ”Ett renare liv”)


”Förgiftade nyfödda
Det absolut värsta är att vi för över miljögifterna redan till spädbarn. I maj 2013 visade Vetenskapens Värld Folke Rydéns dokumentär Den andra vågen om miljögifterna i Östersjön. Filmen handlade bland annat om fluorerade och perfluorerade ämnen (innehåller fluor), PFOA och PFOS. De kallas för andra generationens miljögifter och används inom textil-, läder- och pappersindustrin då de är vatten-, fett- och smutsavvisande.

Precis som i fallet med DDT och PCB är de svåra för naturen att bryta ner. Men till skillnad mot första kemikalievågens gifter som fastnar i din fettvävnad, hakar de här hormonstörande fluorämnena fast i proteiner och verkar gå rakt ut i ditt blod.

Du får i dig dem via mat, livsmedelsförpackningar, teflonbehandlingar, kläder, skor, mattor, möbler, rengöringsprodukter och andra vardagliga ting.

I filmen hade för första gången forskare i Sverige fått möjligheten att analysera spädbarnsblod genom skärgårdsbon Cecilia Ramnings son. Utöver en stor mängd andra gifter hittades 20 gånger högre halter av PFOA i sonen.

Samma resultat visade kalvarna till Östersjöns tumlare och det konstaterades att de nya miljögifterna koncentreras i bröstmjölken.

Att nyfödda kan ha höga halter av miljögifter har tidigare varit känt. Redan 2004 undersökte forskare vid två olika laboratorier i USA förekomsten av kemikalier i blod taget från navelsträngen hos nyfödda barn. På uppdrag av Environmental Work Group och Commonweal.

Forskarna fann totalt 287 olika ämnen och förekomsten var i snitt 200 mer eller mindre giftiga kemikalier per nyfött barn. Bland annat hittades en biprodukt till DDT som då varit förbjudet ända sedan 1972.

Rapporten, Body Burden – The Pollution in Newborns, visade klart att moderkakan inte utgör det skydd för barnet som man tidigare trott.

Studien ifrågasattes av många då den vid tidpunkten för undersökningen rörde upp både etiska och moraliska känslor runt de nyfödda barnen. Men detta förändrade inte giftmängden.”
(ULLA GABAY i boken ”Hälsofällan”)


”En enda liten droppe citronsaft på en sked botar spädbarnshicka. Man skulle kunna befara att bebisarna blir chockade av den sura smaken, men det blir de inte. Möjligen ser de häpna ut och skrynklar ihop ansiktet. En del verkar rentav vilja ha mera!”
(LOTTE MÖLLER i boken ”Citron”)

Läs även Den nyföddes livsviktiga behov och Underlätta förlossningen

Rökning & Graviditet

”Giftet i cigarretterna kan troligtvis få kvinnans ägganlag, som finns i äggstockarna, att åldras fortare så att de inte kan producera tillräckligt med östrogen, testosteron och progesteron. En del pekar på att detta kan vara en av orsakerna till att rökande kvinnor har svårare att bli gravida än icke rökande kvinnor.”
(RAIMO HEINO i boken ”Naturläkarboken: behandlingar och botemedel”)


”New evidence from ultrasound photos indicates that the fetus actually makes unmistakable crying motions in the latter part of pregnancy. This is particularly evident in mothers who smoke. The baby is suffering – a silent scream. If he is cranky after birth and has colic we now know why. He had a terrible nine months. If we were forced to sit still while someone blew smoke in our face for nine long months it would be a heavy trauma. The organism has no choice but to shut down against the onslaught of the oxygen deprivation.”
(ARTHUR JANOV i boken ”The biology of love”)


”We recently treated a woman at the Primal Center obsessed with pollution; she would throw fits if someone smoked near her, a seemingly logical response, but it came out of a feeling that I would never dare to interpret on my own – there were toxic drugs given to her mother at birth, and also the mother smoked and drank during her pregnancy. The newborn sensed that her world was “polluted.” This remained unconscious until she relived her birth and felt all the toxins surrounding her. She knew immediately the cause of her overreaction in the present.”
(ARTHUR JANOV i boken “Beyond belief”)

Läs även Rökning

Separation av mor och nyfödd

”Smärtlindring avskär kvinnan från kroppen i just det ögonblick då hon har ett fruktansvärt behov av att förstå, och framför allt känna, vad som händer i den. I stället ligger hon nu orörlig och fjättrad vid sängen under hela värkarbetet, utan att kunna lita på sina känslor – eftersom hon knappast har några. Hon kan bara lyda läkarens order och underkasta sig hans eller hennes åtgärder. Den övre hälften av hennes kropp deltar, maktlös och undergiven, i det medicinska ingrepp som den nedre delen genomgår. Och eftersom hon inte kan medverka tvingas hon till underkastelse. Barnet får möta sammandragningarna på egen hand. Barnets mor tvingas överge det mitt i kampen: de följs inte längre åt.”
(PAULE BRUNG i boken ”Med kroppens samtycke”)


”Jag har ofta hört yrkesarbetande kvinnor som är gravida planera att anställa en duktig hemhjälp så att de kan återgå till arbetet snart efter att barnet fötts. Jag har inte nog starka uttryck för mitt förakt för den sortens moderskap. Om en kvinna inte tänker uppträda som en mor i ordets verkliga mening, bör hon inte bli det! Detta är inte en prestation som kan jämställas med diplomet och vigselattesten. Detta är ett barns liv, ett barn som absolut behöver sin verkliga mor i sin närhet så att hon kan nära dess kropp på ungefär samma sätt som hon gjorde innan det föddes.”
(VIVIAN JANOV i boken ”Det kännande barnet” författad av ARTHUR JANOV)


”Många anser att den första timmen efter förlossningen är oerhört viktig för både det nyfödda barnet och mamman. Det kan delvis bli avgörande för barnets förhållande till mamman, vilket i sin tur kan påverka relationerna till andra människor och världen runt omkring. De viktiga timmarna efter födseln kan få betydelse för individens förmåga att älska och knyta an till andra. Därför är vi extra måna om att skapa en varm och trygg atmosfär som främjar en nära kontakt mellan mor och barn den här stunden.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Spädbarnets behov av att kunna känna igen sin mamma och ha henne i närheten är t ex omöjligt att tillfredsställa vid flertalet moderna sjukhus. Sjukhuspersonalen tar i regel över moderns roll och orsakar onödig förvirring för barnet. Barnsalarna i Kina och Östeuropa är nästan en karikatyr av detta. Barnen ligger insvepta i filtar i långa rader och bärs in som paket till sina mammor när det är matdags. En hastig titt på den här typen av inrättning räcker för att påminna oss om behovet av förändring. Ironiskt nog finner man ofta det starkaste motståndet mot förändring bland mödrarna till de kvinnor som kommer hit för att föda. Det gäller i synnerhet om de födde barn på 50- och 60-talet, på den tiden då amningen inte värdesattes och kvinnorna ständigt fick höra att barnen kunde bli ”bortskämda” av för mycket uppmärksamhet och att det kunde leda till ”fula ovanor” att ge dem mat var gång de skrek. De här kvinnorna blir osäkra när de ser sina döttrar eller svärdöttrar reagera på sina barns behov att bli matade och kramade.

Om mamman inte vill ”lyssna” på sitt barn av rädsla för att uppmuntra ”fula ovanor” har barnet naturligtvis inget annat val än att underkasta sig denna behandling. Men förr eller senare får man betala ett pris. Även om det inte finns några säkra belägg, visar resultatet av ett antal undersökningar på ett samband mellan vissa händelser under fostertillvaron, födseln och den tidiga barndomen och en rad sjukdomar längre fram i livet. Den engelske etologen och nobelpristagaren Nikolaas Tinbergen har urskilt specifika ”patogena” (sjukdomsframkallande) faktorer, som exempelvis en svår tångförlossning eller en långvarig skilsmässa från modern efter födseln. I hans undersökning har det handlat om faktorer som skulle kunna vara orsak till autism.

Själv har jag alltid betonat den tidiga barndomens betydelse på grund av att min mor arbetade som förskollärare. Hon var starkt influerad av bland andra Maria Montessori, en föregångare inom förskolepedagogiken som studerade effekterna av barnets upplevelser under livets första timmar på dess utveckling längre fram i livet. Montessoris arbete fick ny innebörd för mig när mina tidigare erfarenheter inom medicinen sammanföll med vår omprövning av gängse bruk inom förlossningsvården i Pithiviers. Som kirurg opererade jag ofta vuxna för magsår, ulcerös kolit (inflammation i grovtarmen) och struma. Var gång jag försökte hitta orsakerna till dessa så kallade psykosomatiska sjukdomar kom jag ofrånkomligen tillbaka till patientens tidiga barndom, Eftersom jag behandlade dessa sjukdomar och samtidigt arbetade på BB-avdelningen, koncentrerade jag mitt fortsatta intresse på spädbarnstiden och den första kontakten mellan mor och barn. Jag blev nyfiken på det psykoanalytiska perspektivet och fängslad av den etologiska forskningen, där man studerat de första kontakterna mellan djurhonor och deras ungar och undersökt de kritiska perioderna under bindningsprocessen.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Den första kontakten (framför allt hud mot hud) med det nyfödda barnet stimulerar utsöndringen av lyckohormonet oxytocin. Det är fortfarande viktigt att miljön är lugn och varm utan starka ljud och ljus eftersom detta stör processen. Om barnet inte får den tid det behöver i kontakt med mamman, under trygga och lugna förhållanden, minskar inte adrenalinnivån som den ska. Det kan leda till en psykologisk chock. Detta kan förhindra att vissa viktiga hjärnfunktioner utvecklas som de ska hos barnet och leda till emotionella och psykologiska skador för resten av livet. Störningar under vår tidigaste utveckling kan också minska vår förmåga att uppleva kärlek. Studier visar att även barn som under och efter förlossningen påverkas av droger, komplikationer under förlossningen eller för tidig separation från mamman senare i livet har större tendens till drogmissbruk, våldsbrott och även till självmord.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


”Just under de första minuterna och timmarna efter födseln väcks och främjas moderns ömhet och omsorg genom barnets närvaro, och detta är nödvändigt för utvecklingen av hennes kärlek till barnet (bonding). En barnaföderska som själv som spädbarn upplevt mycket ömhet gör strax uppror mot en grym sjukhusrutin. Men kvinnor som efter sin egen födelse lämnades ensamma och inte fick uppleva någon kroppslig värme fogar sig utan att opponera sig i sjukhusets ”ordning” och betraktar den som helt normal. Ibland reagerar de på skilsmässan från sitt nyss födda barn med depression eller fysiska besvär, som läkare och vårdpersonal då inriktar sig på att behandla. Sällan eller aldrig är det någon som talar om för dem att det är den nya och den gamla separationssmärtan de försvarar sig mot genom de behandlade sjukdomarna (jfr A Miller 1980, s 35-62). Desto oftare får de höra att depressioner efter förlossning är något ”helt normalt” och lätt kan hävas med läkemedel.

Många läkare gör misstaget att beteckna det ofta förekommande som ”normalt”. Säkert är det riktigt att dagens mödrar, som föddes på femtio- och sextiotalens kärlekslösa, steriliserade sjukhus, sällan hade några positiva upplevelser i samband med födelsen. Men detta gemensamma öde är inte alls normalt eller ofrånkomligt; dess orsaker är ju kulturella och inte biologiska. Den mer humana utvecklingen på senare tid ger entydiga bevis för detta: en kvinna berättade för mig att hon utan vidare accepterade att efter förlossningen bli skild från sitt första barn och egentligen inte märkte hur förtvivlad hon var över det. Hon led bara av sin depression och sin inflammation i brösten, som verkligen höll henne skild från barnet. Vid sitt andra barns födelse mötte hon större inlevelse och förståelse från sjukvårdspersonalen, och genast efter förlossningen lades barnet på hennes mage. Hennes ofantliga glädje över lyckan i denna närhet gjorde att hon för första gången kunde känna den gamla smärtan över den ensamhet hon upplevt som spädbarn. Under de följande åren kände hon också att hennes relation till detta andra barn var mindre ”belastad” och förunderligt avspänd.

Liknande upplevelser och deras inverkan på senare relationer har jag hört talas om av andra mödrar som haft turen att tack vare en fin upplevelse av förlossningen kunna uppfatta gamla sår och låta dem läkas. De låter sig inte längre imponeras av teknikens och farmakologins underverk. Även experiment med djur har visat att om en djurhona genast berövas sin nyfödda unge visar hon sedan inget intresse för vare sig sin egen eller andra nyfödda ungar. Det är ingen tillfällighet att mödrarnas erfarenheter och de nyaste rönen väcker ringa uppmärksamhet hos flertalet läkare; de är inte beredda att lyssna. Teknifieringen av förlossningen fungerar nämligen som försvar mot ångesten hos de närvarande. Den avvärjda ångesten gäller de en gång bortträngda smärtorna vid den egna födelsen och möjligheten att uppleva de egna minnena. Den blockerar en utvärdering av de nya rönen i praktiken och offrar aningslöst framtida människors lycka. Allt detta erbjuder man de betryckta mödrarna och kallar det framsteg.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)


”Nu för tiden innebär en för tidig födsel tyvärr att mor och barn skiljs åt och att barnet får för litet stimulans (sensorisk deprivation) i ett avgörande utvecklingsskede. Miljön i den fuktiga glas- eller plastbur som kallas kuvös är isolerad och det ständiga motorbruset överröstar alla de ljud som skulle kunna innebära något för barnet. Barnet kan varken röra vid sin mamma eller höra hennes röst. Det är beklämmande med tanke på hur viktiga sinnesförnimmelser och mänsklig kontakt är för ett sådant barn. Mat och värme räcker inte för att träna de motoriska färdigheterna.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”SEPARATION OF THE MOTHER AND BABY AFTER BIRTH

Nearly 50 percent of babies are separated from their mothers in the first hour after birth, most (39%) for “routine” care and the rest (10%) for medical care. (Declercq et al., 2006, 51)

From a psychological standpoint, separating the mother and baby can be emotionally devastating for both. Although many people scoff at the concept of bonding, there is a significant amount of research to prove that the first several hours of a child’s life should most definitely be spent in the arms of its mother or father.

In a 10-year study conducted at Oxford University in England, it was found that babies who were separated from their mothers after birth – even for so short a time as four hours – were more apt to be abused by their mothers in later years. Of course, it doesn’t take a scientific study to convince most mothers that separating them from their babies after birth is harmful. It’s simply common sense.

I will admit that, in rare cases, intervention is a necessary evil and thankfully there are skilled physicians or midwives who can help save the life of a mother or baby. However, as I have stated, intervening in birth is not rare. It is routine.

Of course, not all hospital births are horrendous. Many women are treated well in hospitals. Their wishes are respected. They have supportive birth attendants and are allowed to give birth in the way they desire.

Often, however, a woman who speaks glowingly about her physician and the interventions that he deemed necessary may not be facing up to the reality of the situation. According to one childbirth educator I spoke with, many women develop a “hostage” mentality when in the hospital. As with hostages, they actually begin to identify with their “captors.” They may say, ”Everyone was so nice to me. Yes, I had a cesarean, but my doctor said that when a baby is over eight pounds a woman almost always has to be sectioned.” Many women simply feel more comfortable rationalizing their experiences than analyzing them and possibly coming to the conclusion that they and their trusted physicians did something wrong.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”Det blir allt vanligare att förlossningen sätts igång med yttre medel, vilket leder till att många nyfödda i början måste behandlas på intensivvårdsavdelning och då naturligtvis skiljas från modern.”
(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)


”På de flesta sjukhus brukar man föra in en slang genom näsan och munnen på alla barn direkt efter födseln för att suga rent andningsvägarna. Det anges ofta som skäl till att omedelbart skilja mamman och barnet från varandra. I Pithiviers placeras det nyfödda barnet genast i dränageläge på mage med huvudet vänt åt ena sidan. I den ställningen skyddas andningsvägarna även om reflexerna ännu inte är tillräckligt utvecklade för att barnet ska hosta eller skrika. Det är inte farligt att vänta i flera minuter på att muskelkraft och reflexer ska förbättras. Men om barnet fortfarande inte andas måste vi suga rent andningsvägarna. För detta ändamål använder vi den trattformade änden av ett enkelt fosterstetoskop – som passar precis över barnets näsa och mun – för att försiktigt suga ut slemmet.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)

Skadliga faktorer för nyfödda

”Föroreningarna i inomhusluften kan också vara en faktor att räkna med när det gäller plötslig spädbarnsdöd. De här plötsliga oförklarliga dödsfallen drabbar barn mellan två veckor och tolv månaders ålder; de flesta fallen inträffar mellan två och fyra månader. Neurologiska, immunologiska och andra störningar har diskuterats som tänkbara orsaker. Intressant är att studier har visat en högre frekvens av plötslig spädbarnsdöd under årets kalla månader, när problemet med luftföroreningar också är större. En möjlig förklaring till plötslig spädbarnsdöd kan vara att spädbarnet utvecklar en överkänslighet mot syntetiska kemikalier redan före födseln. Fostren är exponerade för samma föroreningar som mödrarna, men eftersom de befinner sig i en dynamisk tillväxt är de mer sårbara för de skadliga effekterna. Även exponering för tobaksrök har diskuterats i samband med plötslig spädbarnsdöd.

Många nyfödda barn kommer hem från BB till en nymålad barnkammare med en ny matta, barnsäng, madrass, filt, nya kläder och leksaker: med andra ord ett rum som bör ha ganska höga halter av kemiska ämnen i luften. Förhoppningsvis kommer forskningen en dag att kunna ge det definitiva svaret på frågan om orsaken till plötslig spädbarnsdöd. Under tiden kan det bara sägas att spädbarn är utsatta för en spärreld av föroreningar inomhus och sådan exponering är ohälsosam, om än inte dödlig. Undvik därför helst att utsätta en baby för nya produkter tillverkade av syntetmaterial om inte dessa har tvättats flera gånger och vädrats ordentligt.”
(B.C. WOLVERTON i boken ”Renare luft med växter”)


”Talkpuder borde också förbjudas. Förutom att det blockerar porerna, så har det visat sig orsaka lungcancer hos bebisar, när det inandas.”
(CHARLOTTE GERSON i boken ”Läka med Gerson metoden”)


”Redan från befruktningen utsätts barn numera för mikrovågor från trådlös kommunikation som 2 G, 3 G och WIFI, först av mobilsurfande fäder och mödrar och senare av välmenande pedagoger på förskolor och skolor.”
(HARALD BLOMBERG i boken “Ta makten över din hälsa!”)

Läs även Kostens betydelse vid amningen och Separation av mor och nyfödd

Skolmedicinens hälsovådliga ingripanden

“Collectively, we have created an atmosphere that expects disease. Most people in the Western world turn to a doctor for every little problem they have. Even during pregnancy, the battery of checkups a woman and her growing fetus must undergo, program the mother and child for a life-long dependency upon doctors. Now we must have a doctor for the delivery (although billions of healthy babies have successfully been delivered without one).”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Cancer is not a disease”)


”Marsden Wagner, chefen för avdelningen för mödrars och barns hälsa inom Världshälsoorganisationen: ”Risken med att ta in gravida kvinnor på ett sjukhus utrustat med all tänkbar teknologi är att denna i nästan samtliga fall kommer att användas, oavsett om kvinnan behöver den eller ej. Dess användning kan leda till en olämplig diagnos och därmed en felaktig behandling. Antalet undersökningar som görs under graviditeten ökar alltmer, fastän läkarvetenskapen visar att alla dessa undersökningar inte är absolut nödvändiga […] Risken är att de blir ett tillhygge att skrämma kvinnorna och sjukvårdspolitikerna med. I det perspektivet blir varje nedkomst ett sjukdomstillstånd eller kan medföra ett sådant.””
(MARIE BERTHERAT i boken ”Med kroppens samtycke”)


”Den systematiska skada barnet utsätts för på grund av felaktig behandling under födelsen i modern sjukhusmiljö är betydligt farligare än till exempel rökning. Många relativt nya problem hos barn och ungdomar (både kroppsliga, mentala och sociala) kan ha sitt ursprung i den ökade mekaniseringen av födelsen och de första levnadsåren.”
(CHILTON PEARCE)


”Kvinnor som föder på sjukhus får tyvärr ofta mediciner de egentligen inte behöver, förlossningen sätts ofta igång med konstlade medel så att de föder vid en lämplig tidpunkt och de tvingas inta förnedrande och obekväma ställningar.”
(VERNON COLEMAN i boken ”Bodypower”)


”Studier visar att även barn som under och efter förlossningen påverkas av droger, komplikationer under förlossningen eller för tidig separation från mamman senare i livet har större tendens till drogmissbruk, våldsbrott och även till självmord.

En vanlig rutin vid förlossningar är att skruva fast en elektrod på fostrets huvud för att kunna avläsa hur det mår. Forskningsresultat visar tydligt att proceduren leder till så stora störningar att den gör mer skada än nytta. Ofta är den till och med orsak till akuta kejsarsnitt när barn och/eller mamma blivit alltför störda och problem uppstått. Andra störande ingrepp är att så fort som möjligt klippa av navelsträngen, väga och mäta barnet, tvätta det och droppa lapis i ögonen. Det finns inga vetenskapliga bevis för att detta är nödvändigt. Tvärtom! Att klippa navelsträngen för tidigt ger panikkänslor hos barnet. Det innebär också att barnet inte får den tid det behöver för att lugnt och försiktigt börja använda lungorna och andas på egen hand innan navelsträngen klipps av. Detta kan ge en smärtsam upplevelse av att andas som kan begränsa andningen för resten av livet. Så länge navelsträngen finns kvar och fungerar behöver barnet inte andas luft. Det kan då gradvis börja använda lungorna och låta dem arbeta och expandera i en takt som barnet själv bestämmer.

Om moderkakan avskiljs för tidigt – innan navelsträngen slutat pulsera – kan detta leda till att barnet förlorar upp till hälften av sin totala blodmängd. Detta kan leda till ökad risk för andningsproblem. Om barnet lyfts upp ovanför moderkakan innan den skiljs av rinner blodet tillbaka in i den. Blodet i moderkakan är mycket järnrikt och har många positiva effekter. Numera lagrar sjukhusen placentablod för att använda det inom andra områden.

Trots forskningsrönen fortsätter förlossningspersonalen världen över att hitta på positiva argument för att fortsätta med rutiner som stör förlossningen.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


”De ingripanden som sker i samband med förlossningen omfattar allt från rutinmässig rakning av blygdhåret och lavemang eller stolpiller till hinnsprängning på konstlad väg, dropp, elektronisk fosterövervakning och läkemedel som fördummar, desorienterar, ger upphov till hallucinationer och minnesförlust, förändrar den kemiska balansen i kroppen och även hämmar syretillförseln till fostret och förvandlar det nyfödda barnet till ett slappt, sömnigt litet bylte med huvudvärk istället för en storögd, nyfiken varelse.”
(SHEILA KITZINGER i förordet till boken ”Tillbaka till naturlig förlossning” författad av MICHEL ODENT)


“Many doctors insist that birth is inherently dangerous and therefore their actions are justified. Many people, including some physicians, are beginning to question that premise.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


“More and more, research confirms the fact that intervening in the act of childbirth causes serious problems for both the mother and the baby. Not only does the presence of numerous doctors, nurses, and hospital equipment make it difficult for the woman to relax and slip into the type of consciousness necessary for a baby to be born easily; the actual physical intervention of the doctor generally makes it virtually impossible.

Often a woman will say, “Thank God I was in the hospital when I gave birth. There were complications, but the doctor saved my baby’s life.” What she may not understand is that the interference by the doctor and the nursing staff, from the moment she entered the hospital, may have actually caused the “complications” in the first place. Midwife Ronnie Falcao (2005) writes on her web site Gentlebirth.org:

In their rush to prevent problems that aren’t happening, hospital personnel may aggressively push procedures and drugs that can actually cause problems. Pitocin can cause uterine contractions that are so strong that they stress the baby and cause fetal distress. IV narcotic drugs affect the baby so strongly that the baby may not breathe at birth; there is even a specific drug that is used to counteract the narcotics to help these drugged babies to breathe. There is considerable debate as to how epidurals affect the progress of labor, but they certainly affect a woman’s ability to get into a squat, which opens the pelvic plane by 20-30%; anyone can understand that this could affect the possibility of the baby’s fitting through the pelvis. Epidurals can lower the mother’s blood pressure so that the baby isn’t getting enough oxygen through the placenta; this can cause fetal distress and the need for an emergency c-section to rescue the baby.

Still, safety is the primary reason most women give for turning themselves over to physicians when they’re in labor. Images of women bleeding to death or coming down with strange diseases still flash through the minds of many women.

In reality, women rarely bled to death or came down with diseases until after they began submitting themselves to outside intervention. Hemorrhaging after giving birth, Judith Goldsmith writes in Childbirth Wisdom (1990), was uncommon until midwives in prehospital Europe began tugging on umbilical cords in an attempt to remove a placenta that had not yet been expelled.

The situation only worsened when women began delivering in hospitals. Howard W. Haggard, MD, writes in Devil’s, Drugs, and Doctors (1929) that laboring women were often placed in the same hospital bed with individuals infected with malaria, typhoid, diphtheria, syphilis, and a myriad of other diseases. Generally, he claims, corpses would lie in the bed for at least 24 hours before being removed.

Childbed fever, which killed thousands of women in hospital wards, was found to have been caused by the doctors themselves. Randi Hutter Epstein writes in Get Me Out: A History of Childbirth from the Garden of Eden to the Sperm Bank (2010) that “Sometimes doctors went from autopsy to delivery, back and forth – death to birth, birth to death, chauffeuring germs with them” (54).

In the 1800s, writes Jessica Mitford in The American Way of Birth (1992), thousands of women used to suffer from a disease known as “vesicovaginal fistulae,” tears in the walls between the vagina and the bladder that occurred during childbirth. Often it was found to have been the result of a badly botched forceps delivery. Women afflicted with the disease not only became lifelong invalids, but were social outcasts as well. The tears caused uncontrollable leakage of the bladder, and the smell said to be intolerable.

Today we have more sophisticated means of intervention.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


“Medical intervention is based on the belief that childbirth is inherently dangerous. When we choose to believe otherwise, any sort of intervention or assistance becomes unnecessary.

In the course of my studies, I also discovered that, contrary to popular thought, the recent “advances” in medical technology have actually led to an increase in the number of obstetrical problems, rather than a decrease. In countries where healthy, well-fed women are allowed, or rather allow themselves, to give birth more naturally and with fewer interventions, the outcome for both mothers and babies is remarkably good.

Most women in this culture have been led to believe they are incapable of delivering their own babies. Even most feminists, who look back in horror to the days when women were told they must rely on others (generally men) for their emotional and financial support, still do not hesitate in labor to turn themselves over to a person of “authority.” The notion that women are self-reliant, independent, competent human beings has not, at this point in time, been fully applied to the act of giving birth. Childbirth – an event that should ideally reinforce a woman’s sense of power and autonomy – has now become a painful, dangerous ordeal that often ends up reinforcing the belief she is indeed a helpless, dependent child herself.

Many women simply do not want to deliver their own babies. They enjoy the presence of others in all aspects of their lives. My intention is not to dissuade them. I thoroughly support women in whatever way they choose to give birth. If a woman decides to share her birth with others, however, it should be because she chooses to – not because she feels she has to, out of fear of pain and problems.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”Min erfarenhet från kirurgin är att risken för livmoderframfall är mycket större när läkarna påskyndar förlossningen på konstlad väg och utsätter musklerna för onormalt stor påfrestning eller när man förlöser med tång, vilket faktiskt kan skada musklerna. Det rutinmässiga bruket av snedklipp, som i regel sker utan anledning, är desto mer upprörande när man får höra att det ger upphov till smärtor och sexuella problem i veckor efteråt. Den sortens komplikationer uppstår sällan efter en naturlig bristning som läker mycket snabbare än ett snedklipp.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”The aggressive surgical intervention that was developed in early gynecology was the forerunner of widespread and often needless surgery that is found in all fields of surgery today. But where needless surgery is concerned – perhaps because they’ve been at it longer – gynecologists and obstetricians are still the worst of the lot.

I have always found it fascinating and appropriate that one of those early gynecologists, Dr. J. Marion Sims, is revered by contemporary practitioners as “the father of gynecology.” The basis of this recognition was Sims’ role as founder of the New York Women’s Hospital, as inventor of a number of surgical instruments, and most significant, as developer of a surgical technique to close vesicovaginal fistulas, a condition in which there is an opening between the bladder and the vagina. The latter achievement also won him another title – “The Architect of the Vagina.”

When Sims died, the Journal of the American Medical Association was extravagant in its praise: “His memory the whole profession loves to honor, for by his genius and devotion to medical science he advanced it in its resources to relieve human suffering as much, if not more, than any man who has lived within this century.”

Who was this compassionate genius? Sims became a general practitioner in the South in 1835. Initially, he shared with other physicians of the time a distaste for gynecological problems and avoided treating them. He was led into the field by chance, when he became intrigued with the case of a female slave named Anarcha, who developed a vesicovaginal fistula because of instrument damage Sims inflicted on her while delivering a baby.

Remember that this was an era during which female slaves were valued mainly for the babies they could produce, an era when some plantations were huge slave-breeding farms. Sims knew that because Anarcha was no longer able to bear children, her value had been destroyed by the damage he had done. He also knew that countless other black females were considered “worthless” because of the same condition.

Sims decided to begin a program of research to discover a surgical remedy for vesicovaginal fistula, utilizing female slaves as his research subjects. He built a small hospital/laboratory and had no trouble securing Anarcha and six other similarly afflicted female subjects from their cooperative owners. Between 1845 and 1849, he experimented on these unfortunate black women, trying various procedures to close their fistulas.

Sims operated repeatedly on hiss lave-subjects, working without anesthetic but keeping them heavily dosed with opium, which probably explains why they didn’t run away. He finally perfected his technique during an operation on Anarcha, who had inspired his work in the first place. This was the great humanitarian achievement for which Sims is still honored today. Long forgotten is Anarcha, the poor woman on whom Sims operated, without anesthetic, thirty times!

Anyone who closely observes the reckless intervention that prevails in obstetrical-gynecological practice will conclude that Sims is an appropriate choice for recognition as “the father of gynecology.” His obsession with surgery and his lack of compassion for the women who endured the incredible torture he inflicted on them are still reflected in the behavior of many who practice this specialty today.”
(ROBERT S. MENDELSOHN i boken ”Male practice”)

Läs även Avnavlingen, Biverkningar av smärtstillande medel, Epiduralbedövning, Fostervattensprov, Förlossningsställningens viktiga betydelse, Hinnsprängning, Igånsättning av förlossningen, K-vitaminspruta, Krysta inte!, Kejsarsnitt, Onödigt att sätta in dropp, Perinealsnitt, Separation av mor och nyfödd, Syntocinon, Tångförlossning, Ultraljud och Ögondroppar

Spädbarnsmassage

“Hos människor har man observerat att beröring är gynnsamt för barns tillväxt och hälsa. Flera studier av barnhemsbarn visar att mat enbart inte räcker för att barnen ska växa bra. Beröring behövs också, annars blir barnens näringsintag lidande och barnen förblir magra, trots att de får tillräckligt med mat.”
(KERSTIN UVNÄS MOBERG i boken “Lugn och beröring”)


”Att massera små nyfödda är en gammal och outgrundlig konst. Enkel men svår. Svår därför att den är enkel.

I Indien lär sig kvinnorna denna konst av sina mödrar. De lär i sin tur ut dem till sina döttrar som så småningom undervisar sina döttrar som sedan… Det är en helig konst, i verklig mening, eftersom den omfattar barnet, livets förnyelse.”
(FREDERICK LEBOYER i boken “Kärleksfulla händer”)


”Man masserar med olja som i förväg har ljummats. Man bör inte använda mineralolja utan enbart naturliga oljor. I Indien använder kvinnorna senapsolja på vintern och kokosolja på sommaren. Oliv- eller mandelolja duger bra.

Barnet bör vara på fastande mage. Man skall alltså inte ge massagen omedelbart efter amning eller efter nappflaska.”
(FREDERICK LEBOYER i boken “Kärleksfulla händer”)


”Ögonkontakten är mycket betydelsefull. Hela tiden under massagen måste man tala med barnet. Inte så mycket med ord. Allra bäst är att vara tyst. Tystnad bidrar till koncentrationen. Det är just detta du skall lära dig, att kommunicera på ett annat sätt. Var uppmärksam. Tänk inte på något annat än det du gör. Var ”där”! Prata med babyn med dina ögon och med dina händer. Med hela din varelse. Låt det flöda från ditt hjärta. Var helt och fullt i nuet. För om du tänker på annat känner barnet det ögonblickligen och det hela blir någonting mekaniskt, tråkigt och tomt.”
(FREDERICK LEBOYER i boken “Kärleksfulla händer”)


”Ingen massage i egentlig mening förrän babyn blivit en månad. Så säger man i södra Indien, i Kerala, där man ursprungligen lärt ut denna massage. Men å andra sidan vet vi idag hur viktigt det är med förlängd och omedelbar kroppskontakt mellan mor och barn.

Vi har likaså konstaterat att alla däggdjur (och människorna utgör ju en del av denna stora grupp) energiskt slickar sina ungar direkt efter födelsen. Får de inte den massagen dör ungarna ganska ofta. Som alltid får man försöka hitta en medelväg. Låt oss säga att det i början snarare är fråga om att röra vid babyn än att massera honom i egentlig mening. Det räcker att händerna stryker över hans kropp. Att han ”känner kontakt”.

Naturligtvis ska du inte röra vid magen innan navelsträngen fallit bort. Vi kan till och med säga att du inte ska röra magen förrän barnet blivit en månad gammal. Och på samma sätt ska du vänta en månad med att röra vid ansiktet.”
(FREDERICK LEBOYER i boken “Kärleksfulla händer”)

Svankrygg försvårar förlossningen

”Alla är överens om en förlossnings klassiska scenario. Trots detta har det arbete jag utfört tillsammans med Thérèse och många års praktik och iakttagelser fått mig att ”se” en hel del andra saker i händelseförloppet. För att kunna ta sig ut ur livmodern måste fostret passera moderns bäcken. Hindren är många och jag har gjort en förteckning över dem. Men den största svårigheten är uppenbar. Ändå ser man otroligt nog dessvärre inte det uppenbara! Det är som när man vill gömma en skatt: det bästa gömstället är alltid det mest synliga, som till exempel soffbordet! När jag upptäckte detta faktum blev alla andra svårigheter mindre och lättare att övervinna. Den största svårigheten för ett barn på väg mot yttervärlden är själva resan. Den går inte rakt på målet. Fostret måste ta sig neråt och sedan stiga uppåt igen. Varför då? Jo, för att det följer kröken i moderns ryggslut. Denna svank hos modern är själva roten till fostrets problem.

Hur har den uppstått? Många kvinnor (och även många män) är svankryggiga, men hos gravida kvinnor förstärks ofta denna krökning genom att fostrets tyngd skjuter fram buken. Att kröka rygg – att stegra sig som en häst, så att säga – är också den klassiska reaktionen på smärta. Under värkarna har jag sett mödrar svanka ännu mer. Den typiska bilden av en kvinna som plågas av smärtor: hårt knutna händer, slutna ögon, svankande rygg och kroppstyngden vilande på skinkor och axlar. Denna krökning av ryggraden tvingar fostret att ta en slingrande väg: det följer inte en lodrät bana.

Men i detta komplicerade läge är passagen inte bara vinklad utan dessutom ännu trängre. Vad är det som händer? Korsknölen, det ställe på ryggraden där korsbenets övre kant möter ländkotorna, närmar sig blygdbenet. Med omedelbart resultat: öppningen till förlossningskanalen krymper. Fostrets huvud kan rent av stöta mot korsknölen och får svårigheter med att sjunka ner i bäckenet. Förlossningen blir utdragen och smärtsam för både moder och barn.

Jag har emellertid konstaterat att det räcker med att sträcka ut den krökta ryggen så att linjen blir rak igen och tillåter fostret att dyka rakt ner mot utgången. Genom att få blygdbenet att närma sig naveln tvingar man bäckenet att öppna sig och ta emot barnet. Utrymmet för livmodern i buken krymper så att barnet bara har ett alternativ: att ta sig ut. Från det ögonblick bäckenet skjuts framåt behöver barnet bara dyka ner.

Men det är inte lätt att få någon att räta ut svanken. Det räcker inte med att låta kvinnan sätta sig upp eller placera henne i halvliggande ställning. När jag ber en del kvinnor att skjuta fram bäckenet för att räta ut svanken lyfter de ibland på skinkorna. Det finns förlossningsläkare som tror att det räcker med att låta kvinnan sätta sig upp eller sitta på huk för att svanken ska rätas ut. De låter alltså kvinnan föda i halvsittande ställning. Men tänk om hon fortsätter att svanka? Jag uppmanar kvinnor att öva sig på att röra på bäckenet därhemma så att de kan göra det under förlossningen. Det är mycket viktigt att den rörelsen blir enkel och naturlig. Den bör bli lika självklar som att sätta på sig säkerhetsbältet i bilen!”
(PAULE BRUNG i boken ”Med kroppens samtycke”)


”Uppmanar man kvinnor, och även män, som har en avvisande kroppshållning med krökt rygg och tillbakadragen blygd att skjuta fram blygdbenet, så förstår de inget utan skjuter fram naveln i stället. De kröker ryggen ännu mer och pressar in sitt kön mellan benen.”
(THÉRÈSE BERTHERAT i boken ”Med kroppens samtycke”)

Fotnot 1: se bilderna nedan för att lättare förstå vad som ovan menas.

Fotnot 2: jag har själv jobbat en hel del med ”svankryggiga” klienter med kroniska spänningar i ländryggen. Förutom ”känslomässiga spänningar”, såsom exempelvis sårbarhet som ofta sätter sig i ländryggen, påverkar givetvis våra ”moderna skor” vår kroppshållning mycket negativt. Särskilt skadliga är högklackade skor som medför en onaturligt överdriven svank som kompensation för att kroppen ska kunna hålla sig upprätt/stående i dessa tortyr-redskap! Sedan brukar jag även ofta finna att både män och särskilt kvinnor omedvetet försöker ”gömma könet mellan benen” genom att överdrivet svanka med ryggen eftersom vi blivit lärda, från mycket tidig ålder, att våra könsorgan och vår sexualitet är något skamfyllt och tabubelagt. Naturliga följder på dessa onaturliga förhållningssätt till våra kroppar är symtom såsom: knäbesvär, ryggont, ischias, höftbesvär, skadade och misshandlade fötter, nackspänningar, felaktig och undermålig andning, förhindrad matsmältning, förstoppning, m m.

Fotnot 3: kroppspsykoterapi-metoden ”TRE” (Tension & Trauma Realeasing Exercises) inriktas främst på iliopsoas-muskeln (höftböjarmuskeln), vilket är den muskel som lyfter benet rakt upp (särskilt häcklöpare inom friidrotten har överutvecklade iliopsoas-muskler som man kan se som en ”bulle” längst upp på benets framsida!) då denna muskel ”samlar på sig trauman” genom livet. Detta gör att muskeln spänns och förkortas vilket ökar svanken då muskeln fäster i ländryggen.

Syntocinon (syntetiskt oxytocin)

”Rutinmässigt bruk av syntocinon är ytterligare en metod som kan ifrågasättas. Syntocinon är en syntetisk form av hormonet oxytocin, och används under förlossningsarbetets alla stadier för att stimulera livmoderns sammandragningar. Syntocinon ordineras när kvinnan inte utsöndrar tillräckligt med oxytocin för att sammandragningarna ska komma igång eller när de är för svaga. Med de kunskaper vi har om miljöns inverkan på kvinnan under förlossningsarbetet, kan det inte komma som någon överraskning att den traditionella sjukhusmiljön inte främjar ett spontant och effektivt värkarbete. Den obekanta miljön, starka belysningen, avskräckande apparaturen, de egendomliga ljuden och den ständiga strömmen främlingar hämmar kvinnans möjligheter att uppnå rätt hormonbalans. Inte undra på att man blir tvungen att ta till syntocinon vid många sjukhusförlossningar. Men det är inget idealiskt alternativ. Även i måttliga doser kan syntetiskt framställda hormoner aldrig ersätta kroppens egen hormonbalans. Vidare har erfarenheten lärt oss att sammandragningar som stimulerats med hjälp av syntocinon ibland blir våldsammare och tätare, vilket innebär en större risk för ett avbrott i blodtillförseln till fostret. Slutligen har färska undersökningar påvisat ett samband mellan bruket av syntocinon och glykos (en sockerlösning som ges via dropp samtidigt med syntocinon) och nyföddhetsgulsot.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”De smärtlindrande medel som man ofta ger till kvinnan för att lindra effekterna av de syntocinonframkallade sammandragningarna, kan också störa förlossningsarbetet och leda till kejsarsnitt.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Det är viktigt att komma ihåg att syntetiskt oxytocin, som ges vid igångsättning och tillsammans med epidural, inte alls agerar som kroppens eget oxytocin. Syntetiskt oxytocin skapar värkar som är dubbelt så smärtsamma och intensiva som naturliga värkar. De varar längre och kommer tätare, vilket ofta orsakar minskat blodflöde till barnet, som i sin tur blir stressat. Syntetiskt oxytocin kan inte passera från kroppen till hjärnan genom blod-hjärnbarriären. Och eftersom det förs in i kroppen genom injektion eller dropp, fungerar det inte alls som ett kärlekshormon. Däremot reagerar det hormonella systemet med negativ feedback – det vill säga att oxytocinreceptorerna i kvinnans kropp känner av de höga nivåerna av oxytocin och signalerar till hjärnan att minska produktionen av hennes egna hormoner. Kvinnor med syntetiskt oxytocin i kroppen löper större risk för blödning efter förlossningen eftersom deras egen oxytocinproduktion har stängts av.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)

Sätesbjudning

”Om man bara tar sig tid och besvär med att hjälpa kvinnan att få bäckenet att slappna av så kommer fostret genast att sjunka ner, så att det blir helt onödigt att dra fram det ens vid en sätesbjudning eller om det är mycket stort. För inte länge sedan förlöste jag en ung rumänska. Hennes barn, det första, hade lagt sig med sätet före mellan det sista besöket och förlossningen. När hon kom till kliniken hade hennes livmoderhals redan utvidgats sju centimeter och hinnblåsan var kraftigt utspänd. Hon klarade andningen och bäckenrörelserna mycket bra. Jourhavande läkare fanns där och även narkosläkaren. De blir alltid tillkallade vid sätesbjudningar. Förlossningstången var redo att gripa in, men mamman födde utan minsta svårighet, lika naturligt som om barnet hade kommit ut med huvudet först!”
(PAULE BRUNG i boken ”Med kroppens samtycke”)


”SÄTESBJUDNING ELLER TVÄRLÄGE
Om bebisen ligger med rumpan nedåt eller i tvärläge i slutet på graviditeten kan det vara svårare för den att vända sig och lägga sig med huvudet nedåt. Antingen kan du försöka vända bebisen själv med hjälp av Aktiv baby (se nedan), eller så kan du få hjälp att vända bebisen på sjukhus. Då ordnar din barnmorska ett så kallat vändningsförsök. I Sverige görs kejsarsnitt på rutin om bebisen ligger i sätesbjudning, eftersom många barnmorskor och läkare inte har erfarenhet av att bistå en sätesförlossning. Om en bebis som ligger i säte föds spontant och du kan inta en upprätt position brukar det gå bra ändå.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”Aktiv baby-övningar
Doulan och förlossningspedagogen Xana De Silva har utvecklat ett koncept som hon kallar ”Aktiv baby”. Aktiv baby är specifika och enkla övningar som hjälper bebisen att inta en optimal position i livmodern och bäckenet, vilket som sagt kan minska graviditetsrelaterade problem och underlätta förlossningen. Xana håller doulautbildningar och vidareutbildningar i Aktiv baby för yrkesverksamma inom graviditet- och förlossningsvården.

Du kan göra dessa övningar under graviditeten för att minska graviditetsrelaterade problem – och under förlossningen för att underlätta för bebisen att lägga sig i optimalt läge och rotera.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)

Läs även Bebisens position i livmodern

Tångförlossning

”Med min metod har jag mycket sällan behövt använda tång. När en tångförlossning blir nödvändig beror det ofta på att bäckenmusklerna är så sammandragna att fostret inte kan vrida på huvudet för att kunna passera blygdbensfogen inne i bäckenet och ta sig ut. Två skänklar läggs då om fostrets huvud för att hjälpa det att komma i förlossningskanalens mittlinje, och sedan skänklarna dragits tillbaka kommer barnet ut på naturlig väg. Jag menar att om man bara tar sig tid och besvär med att hjälpa kvinnan att få bäckenet att slappna av så kommer fostret genast att sjunka ner, så att det blir helt onödigt att dra fram det ens vid en sätesbjudning eller om det är mycket stort. För inte länge sedan förlöste jag en ung rumänska. Hennes barn, det första, hade lagt sig med sätet före mellan det sista besöket och förlossningen. När hon kom till kliniken hade hennes livmoderhals redan utvidgats sju centimeter och hinnblåsan var kraftigt utspänd. Hon klarade andningen och bäckenrörelserna mycket bra. Jourhavande läkare fanns där och även narkosläkaren. De blir alltid tillkallade vid sätesbjudningar. Förlossningstången var redo att gripa in, men mamman födde utan minsta svårighet, lika naturligt som om barnet hade kommit ut med huvudet först!”
(PAULE BRUNG i boken ”Med kroppens samtycke”)


“Efter att förlossningstången hade uppfunnits på 1600-talet, ökade läkarnas kontroll över förlossningarna i Västerlandet alltmer. Kvinnorna förlorade så småningom sin tilltro till sin egen styrka och till sin förmåga att föda, allteftersom den passiva liggande ställningen spreds och bruket av narkos infördes.”
(JANET BALASKAS i boken “Naturlig graviditet”)


”Många förlossningsläkare reagerar kraftigt när vi berättar att vi inte använt tång i Pithiviers sedan 1963 och att vi tycker att de hör hemma på museum. De starka reaktionerna är inte så förvånande med tanke på att tänger är lika grundläggande inom den moderna obstetriken som ryggläget. Genom att göra oss av med båda har vi skakat själva grundvalarna för den moderna förlossningskonsten.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Jag har också märkt att kvinnorna drar ihop bäckenbotten när de krystar, fast den muskeln måste vara helt avslappnad för att släppa fram fostret. När man krystar förlänger man utdrivningsskedet, vilket ökar risken för tångförlossning.”
(PAULE BRUNG i boken ”Med kroppens samtycke”)

Läs även Krysta inte!

Ultraljud

“Krissi Danielsson (2009) writes in an article on About.com that “After 28 weeks, the ultrasound may be off by three weeks or more in predicting a due date.” Consequently, many women are induced or c-sectioned only to give birth to a premature baby.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”I Australien bestämde sig några förlossningsläkare för att undersöka vilket resultat systemet med upprepade ultraljudsundersökningar av gravida ledde till. Man jämförde två grupper med nyfödda: mödrarna i den ena gruppen (1 415 kvinnor) hade gått igenom fem fullständiga ultraljudsundersökningar (med ekon på en skärm och dopplerflödesmätare), medan mödrarna i kontrollgruppen (1 419 kvinnor) bara hade genomgått en enda, för att beräkna hur framskriden graviditeten var i den artonde veckan. Undersökningens utgångspunkt var att en intensiv kontroll måste vara värdefull. Till sin häpnad konstaterade man att gruppen av ”noggrant övervakade” mot förmodan födde barn som i medeltal vägde tjugofem gram mindre än kontrollgruppens, något som läkarna inte ansåg bagatellartat… (Artikel publicerad i den medicinska tidskriften The Lancet, 9 oktober 1993.)

Det verkar faktiskt som om den magiska tittgluggen har sina begränsningar, som om denna allriskförsäkring har sina avigsidor. Fast sådant säger man inte. Ultraljudet behövs för att kunna spåra avvikelser, det är numera en banal sanning att det kan ge svaret på alla frågor. Gynekologerna använder sig av det i allt högre grad, även för att bekräfta en diagnostiserad graviditet. ”Ett typiskt missbruk av medicinsk teknologi: en apparatur som konstruerats för ett verkligt behov (att kunna ställa en tidig diagnos på vissa missbildningar) utnyttjas till slut i andra syften, kanske rent av för att uppväga den kliniska inkompetensen hos dem som utnyttjar den”, hävdar chefen för Port-Royalsjukhusets neonatalavdelning, professor Jean-Pierre Relier.”
(MARIE BERTHERAT i boken ”Med kroppens samtycke”)


“In Beth Shearer’s article ”Forced Cesareans: The Case of the Disappearing Mothers,” (1989) she gives the following example:

In a 1981 Georgia case, doctors told the court there was a 99 percent chance of fetal death and a 50 percent of maternal death unless a scheduled cesarean was performed, since two ultrasounds indicated a complete placenta previa (a potentially life-threatening situation in which the placenta lies under the baby, blocking the entrance to the birth canal). The mother steadfastly believed in her ability to give birth safely. After the court was granted, a third ultrasound showed no previa at all. (7)”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)


”Are ultrasound scans necessary?

By the 1980s more than 100 million people throughout the world had experienced ultrasound scans before they were born. Today, practically every pregnant woman in Europe and North America will have at least one ultrasound scan during her pregnancy. Most expectant women receive their first referral for a scan during their first ante-natal appointment; only a few of the question whether it is necessary and even fewer know of its potential harm. Most women’s magazines, newspapers and pregnancy books tend to recommend ultrasound scans to ensure the safety and healthy development of the fetus, despite the fact that no study proves that having an ultrasound scan provides more benefits than not having one. In an official statement, the American College of Obstetrics and Gynecology (ACOG) admitted that no well-controlled study has yet proven that routine scanning of prenatal patients will improve the outcome of pregnancy.

On the other hand, researchers in New York studied 15,000 pregnant women who received ultrasound scans. They concluded that scanning provided no benefits whatsoever in any of the risk categories, such as premature babies, fetal death, multiple births, late-term pregnancies, etc. In fact, up to this date, ultrasound scans have not revealed any information that is of clinical value. On the contrary, there is more evidence today than ever before that scans can be harmful for both the mother and the unborn child. The Association for Improvements in the Maternity Services (AIMS), England, recorded cases of women who aborted their perfectly fit and healthy babies as a result of misinterpreted scans. It is almost impossible to estimate how many women went through similar ordeals since most cases are not reported.

In 1990 researchers in Finland conducted a large trial study with ultrasound. The ultrasound scans diagnosed 250 women with placenta previa in early pregnancy, a condition where the placenta lies low and therefore may prevent the baby from being born vaginally. The mothers were informed that they should expect a Caesarean section. But when it came to giving birth, only 4 women still had placenta previa. In almost all cases, the placenta moved out of the way when the womb began to grow. Ironically, the control group, which received no ultrasound scanning also had 4 women with placenta previa, all of them delivered their babies safely.

Human Guinea pigs

Despite the fact that respected medical journals like the Lancet, The Canadian Medical Association Journal and the New England Journal of Medicine have all written about the hazardous effects of ultrasound use, mainstream medicine has all but ignored the negative evidence. Even the FDA has commented on the dangers of ultrasound. According to a story by the Associated Press, their position on the technique is this: “Ultrasound is a form of energy, and even at low levels, laboratory studies have shown that it can produce physical effects in tissue, such as jarring vibrations and a rise in temperature… prenatal ultrasounds can’t be considered innocuous.”

Millions of women around the world, without being aware of the potential health hazards of ultrasounds, are participating in the largest medical experiment of all times. Their babies are the guinea pigs in this experiment. They become vulnerable to external and internal harmful influences when their delicate electromagnetic fields are distorted, misaligned or damaged by highly concentrated doses of ultrasound; exposure to that is neither natural nor suitable for any human being. We cannot solely rely on machines for diagnostic purposes just because machines are considered less likely to make mistakes than doctors. All findings have to be interpreted properly before they can serve as a guide for treatment. As demonstrated in the above study, 98.4 percent of the initial complications during the women’s pregnancy cleared on their own simply because the body knows how to handle such problems perfectly well without intervention. Machines don’t know that the readings they produce may actually turn out to be a wrong diagnosis.

A false diagnosis is not the only disadvantage that may rise from using ultrasound indiscriminately. In 1993 Australian researchers studied 3,000 women and found that frequent ultrasound scanning between 18 and 38 weeks of pregnancy could produce babies up to one-third smaller than normal. Similar studies revealed that babies who had received Doppler ultrasound (to scan the baby’s blood supply) had a lower birth weight than babies who didn’t receive a scan.

If the birth weight of a baby is reduced through ultrasound, what about other functions which are even more important for a baby’s growth? One professor in Calgary discovered that children developed speech problems twice as often when exposed to ultrasound in the womb. Surgeon James Campbell, also from Canada, found that even one prenatal scan may be sufficient to cause delayed speech. Norwegian studies suggested ultrasound scanning might even lead to mild brain damage in the developing fetus.

One large-scale Swedish study showed a link between ultrasound and left-handedness, which is often the result of slight prenatal damage. The study revealed a 32 percent greater chance of left-handedness among the ultrasound group when compared to an un-scanned control group. Needless to say, since 1975, when doctors started aggressive ultrasound scanning late in pregnancy (usually to determine the baby’s sex), rates of left-handedness have increased dramatically – especially among male babies.

Ultrasound was approved as a medical tool of diagnosis under a different category that that used to approve drugs. Science has not yet studied the effects of using these different powers of energy. As long as this is the case, ultrasound examinations are under the umbrella of ‘legal protection’. The complete lack f scientific research backing up the safety of ultrasound scans should caution both doctors and pregnant women.

Yet, the scanning of pregnant women has become such a routine practice today that not many women want to go without it. Scans give parents the opportunity to get to know their baby long before it is born, although women were able to be in touch with their babies before the intervention of ultrasound. Today you can find out whether your baby is male or female, which leaves no room for surprises. You can also get the exact date of delivery although, provided there are no complications, you can calculate the birth date of your child yourself. An ultrasound scan may reveal if a baby suffers from Down syndrome, but it doesn’t tell you how serious the condition is. The added information that ultrasound can give makes little or no difference because babies in general cannot be treated before or shortly after birth. After examining all the results from published trials using ultrasound scans, a team of doctors from Switzerland failed to come up with evidence suggesting that the use of ultrasound could improve the condition of the babies.

Furthermore, a large trial studi in the United States concluded that receiving an ultrasound scan produced no difference in prenatal mortality rates or in sick babies than not receiving an ultrasound. What is most disconcerting, however, is that the latest ultrasound technology is to be introduced into use without any trials. It consists of a vaginal probe that is covered by a condom and inserted directly into the woman’s vagina. With the new technology, doctors will get an even better picture of the fetus, but the baby will also get a much higher dose of ultrasound.

Even though an increasing number of health professionals are very concerned about the wholesale use of scans, pregnant women are not informed about the possible harmful consequences that accompany their use. Scans are prescribed routinely but you have the right to refuse one. An ultrasound scan should only be considered if a woman suffers localized pain or complications for which a doctor or midwife cannot find a plausible reason. Such cases though are rare. As for now, ultrasound has been repeatedly shown to make no difference whatsoever to the outcome of a normal pregnancy.”
(ANDREAS MORITZ i boken “Timeless secrets of health & rejuvenation”)


”Vi kräver enbart att få ta vanliga urin- och blodprov och gör sällan ultraljudsundersökningar. Det förvånar både läkare och kvinnor, eftersom ultraljudsundersökningar numera görs rutinmässigt på de flesta sjukhus. Folk tycks nästan ha en övertro till dem och inbillar sig att de ska lösa alla möjliga problem. En ultraljudsundersökning kan visserligen ge en hel del information som tillfredsställer både föräldrarnas och läkarnas nyfikenhet, men man får sällan reda på mer än vad en erfaren läkare kan fastställa. Inte ens när den typen av undersökning visar något som vi inte skulle ha kunnat upptäcka med hjälp av andra metoder, brukar det leda till någon förändring av vårt tillvägagångssätt.

Låt oss t ex anta att en ultraljudsundersökning på ett tidigt stadium visar att moderkakan sitter för långt ner i livmodern. Upptäckten kan oroa kvinnan, men det finns ändå inget man kan göra förrän vid själva förlossningen. Dessutom är det ingen mening att oroa sig, eftersom moderkakans läge bara har en betydelse mot slutet av graviditeten – när den i de flesta fall har en benägenhet att flytta sig bort från livmoderhalsen. Under förlossningsarbetet kan en van läkare lätt göra en manuell undersökning för att känna om moderkakan är i vägen. Om den blockerar hela livmodermunnen kan läkaren rekommendera kejsarsnitt. Om den bara delvis täcker födelseöppningen kan man låta förlossningsarbetet ha sin gång samtidigt som man är beredd att göra ett ingrepp om modern förlorar mycket blod eller det föreligger risk för fostret.

Det förekommer också ofta att ultraljud redan tidigt visar om det är en tvillinggraviditet. Oavsett vad undersökningen visar händer det ibland att bara det ena fostret utvecklas. Istället för att lita till en sådan här undersökning behöver man bara ha lite tålamod och vänta till sjunde eller åttonde månaden, när en läkare lätt kan upptäcka om det är tvillingar genom att känna på kvinnans mage. Ibland kan en ultraljudsundersökning tyda på missbildningar på neuralröret, t ex avsaknad av storhjärna (anencefali) eller ryggmärgsbråck (spina bifida). För att en sådan upptäckt ska ha någon praktisk betydelse, måste den göras på ett tidigt stadium så att man kan ta ställning till ett eventuellt avbrytande av graviditeten. Ultraljud kan aldrig ge en hundraprocentigt säker diagnos, vilket gör beslutet om en abort ännu svårare. I varje fall bör det betonas att många barn med missbildningar på neuralröret dör av naturliga orsaker inne i livmodern eller inom några dagar efter födseln. Ultraljud används även ofta för att bekräfta beräknat förlossningsdatum. Men till och med när den blivande mamman har haft oregelbunden menstruation, kan en erfaren läkare beräkna detta datum lika exakt genom att ställa rätt frågor och undersöka kvinnan på ett tidigt stadium av graviditeten.

För det mesta är resultaten av ultraljudsundersökningar värdelösa ur praktisk synvinkel hur intressanta de än kan vara. I Pithiviers har vi en allmän regel att bara utföra den här typen av undersökningar om de kan få en avgörande inverkan på läkarens eller den gravida kvinnans beslut. Följden blir att vi mycket sällan använder oss av ultraljud.

Frånsett principen att ingripa så lite som möjligt, finns det andra skäl som talar för att man bör begränsa bruket av ultraljud. Det är viktigt att komma ihåg att det för närvarande är omöjligt att säga om även mycket kortvariga ultraljudsundersökningar kan påverka mamman eller fostret. Trots att många läkare och tekniker anser att undersökningen är ofarlig, pågår omfattande forskning rörande effekterna på arvsmassan, fosterutvecklingen, kärlsjukdomar, immunförsvaret med mera. Eftersom denna forskning nyligen påbörjats, är det fortfarande för tidigt att dra några slutsatser. Vi har bara att vänta och fundera över vad vi eventuellt kommer att få se fyrtio år framåt i tiden, när en eller ett par generationer bokstavligen vaggats av ljudvågor inne i livmodern.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Bland annat har man funnit samband mellan ultraljudscan och ungdomsbrottslighet.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)

Läs även Cancer från strålning och Strålning

Underlätta förlossningen

”Uthållighetskur för en lättare förlossning: Enligt den brittiska författaren Sheila Kitzinger, som skrivit flera böcker om förlossningar, kommer din uthållighet att förbättras och förlossningen bli lättare om du från och med tredje månaden regelbundet äter vitlök och gul lök. Om du behöver ett vetenskapligt skäl kan det vara bra att veta att linolen-syran i såväl gul lök som vitlök hjälper till att producera prostaglandiner. Detta stimulerar livmodershalsens vidgning.”
(JOAN WILEN OCH LYDIA WILEN i boken ”Lev väl och må bra”)


”Gandha, som är utbildad yogalärare och födde sitt barn här 1975. Gandha tyckte att hennes kunskaper i yoga hade hjälpt henne under förlossningsarbetet och att det även skulle kunna vara nyttigt för andra blivande mammor. Hon erbjöd sig att hålla kurser i yoga på avdelningen, vilket jag var positiv till.

Yogakursen blev mycket populär och pågår fortfarande. Det är helt enligt vår filosofi att hjälpa kvinnorna upptäcka vilka fysiska och psykiska resurser de kan ha nytta av under förlossningsarbetet och själva förlossningen och som gör att man på det hela taget slipper medicinska ingripanden. Yoga kan bidra till att kvinnorna känner sig mindre hämmade och hjälpa dem att använda sin kropp på ett till synes nytt sätt. Genom yogan återupptäcker t ex många kvinnor hukställningen som alla barn känner till och som är speciellt lämplig under förlossningsarbetet. Tack vare den ökade hormonutsöndringen under graviditeten är kvinnan smidigare och kan lättare utföra de här rörelserna.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Den legendariska barnmorskan Ina May Gaskin använder ofta humor som en nyckel för att låsa upp eventuella spärrar. För att få en rädd och spänd födande att slappna av och skratta brukar hon be henne att frusta som en häst genom att blåsa ut luft genom halvstängda läppar, så att läpparna vibrerar. När kvinnan gör det är det omöjligt att fortsätta spänna käkmusklerna och bäckenbotten.”
(MARIA BENGTSSON LENN & VICTORIA HÄGGBLOM i boken “Föd på dina villkor”)


”Ursprungsbefolkningen i Nordamerika använde svart ormrot för att underlätta vid förlossningar.”
(ANNE MCINTYRE i boken ”Örter som läker”)


”Under förlossningen kan svart ormrot stimulera värkarbetet.”
(ANNE MCINTYRE i boken ”Örter som läker”)


”En förlossning i ett västerländskt samhälle kan vara en rent klinisk händelse med mycket få möjligheter att utnyttja egna botemedel. Läkeväxter har av tradition använts genom alla faser av förlossningsarbetet och under födelsen. Under de inledande skedena eller vid hemmaförlossningar är det ännu möjligt att inta några av de lindrande och lugnande teerna.”
(PENELOPE ODY i boken ”Frisk med örter”)


“Att regelbundet utöva meditation och yoga och bli masserad är de bästa sätten att förbereda sig för förlossningen och moderskapet. Det skapar harmoni mellan själen och kroppen och ger mycket större möjligheter och är mycket mer verksamt om man vill uppnå en naturlig, aktiv förlossning än om man förvärvar en massa teoretiska kunskaper eller lär sig komplicerade andningstekniker.”
(JANET BALASKAS i boken “Naturlig graviditet”)


”I början av 1950-talet spred sig nya metoder för att underlätta födelsen med hjälp av andningen. De nya idéerna kom främst från Ryssland och var baserat på Pavlovs teorier (som är mest känd för sina hundexperiment) och spreds till Europa och USA av Ferdinand Lamaze under namnet ”förlossning utan smärta”. Samtidigt utvecklade den engelska läkaren Grantely Dick-Read en naturlig födelsemetod som kallades ”födelse utan rädsla”. Under 1950-talet utvecklades även den amerikanska Bradley-metoden som hämtade intryck från de europeiska skolorna. Bradley ville även att fadern skulle vara närvarande under förlossningen och att mamman skulle göra övningar där hon kunde uttrycka och bli av med negativa känslor innan förlossningen istället för under. Enligt de nya metoderna fick de blivande mödrarna lära sig att slappna av och koncentrera sig på att andas rätt. De positiva effekterna var främst att födelsen underlättades av den ökade syretillförseln som gav rätt muskeleffekt vid sammandragningarna. Samtidigt hjälpte det mamman att hålla bättre mental balans under födelsen genom att koncentrera sig på att andas rätt. Numera är det vanligt att man lär blivande mammor profylaktisk andning – en vidareutveckling av dessa tekniker.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


”Jag hade ingen aning om hur viktigt det var att hjälpa min son att lägga sig rätt. Men en vecka innan förlossningen visade min doula mig med hjälp av min dotters docka och jag började göra katt-ko yogaövningar på alla fyra varje ledig stund. Efter några dagar kände jag att min son hade lagt sig helt annorlunda i livmodern. Min förlossning var snabb och helt okomplicerad och jag är säker på att hans nya position gjorde stor skillnad.”
(OJALIA)


”Kvinnor som motionerar regelbundet är bättre förberedda på förlossningsarbetet än de som för ett stillasittande liv. Om den blivande mamman inte är alltför uttröttad kommer hon också att vara bättre rustad inför förlossningsarbetet.”
(MICHEL ODENT i boken ”Tillbaka till naturlig förlossning”)


”Om du är i god fysisk form har graviditeten lättare att utvecklas utan vare sig krämpor eller komplikationer. Det ökar också chanserna för att förlossningen skall bli naturlig och aktiv och återhämtningen snabb. I många primitiva samhällen lever kvinnorna i sådan harmoni med naturen att de automatiskt använder sin kropp så att den blir smidig och stark och de får god kondition. Så förbereder de sig helt naturligt för förlossningen och moderskapet. Men de flesta av oss behöver lära oss hur vi skall göra bruk av vår kropp så som naturen avsett, och lämplig motion kan göra under.”
(JANET BALASKAS i boken “Naturlig graviditet”)


”Barnmorskor brukar rekommendera hallonbladste under slutet av graviditeten för att stärka livmodern och förbereda inför förlossningen. Bladen hjälper också till efter förlossningen eftersom de förstärker urinblåsan.”
(PAULA GRAINGER OCH KAREN SULLIVAN i boken ”Örtteer”)


”Te på hallonblad är utmärkt för gravida både tack vare de höga mineralhalterna och för att det stärker bäckenorganen. Teet kan dock orsaka mellanblödningar under de första tre graviditetsmånaderna. Det är inte farligt, men det är ett onödigt stressmoment för en gravid. Jag rekommenderar därför att du börjar dricka te på hallonblad först i fjärde månaden om du är gravid.

Efter förlossningen är det bra att fortsätta dricka hallonbladste: då repar du dig snabbare.”
(HENRIETTE KRESS i boken ”Praktiska läkeörter”)


“Om du har många smärtsamma känslor att bearbeta, är du kanske rädd att det kan vara till skada för barnet att göra det under graviditeten. Eftersom de här sinnesstämningarna hur som helst existerar inom dig, är det bara bra för dig både att släppa loss dem och att röja vägen till ett moderskap som du kan glädjas åt. Om du emellertid har svårt att få kontakt med eller hantera dina känslor, eller om du känner dig deprimerad eller ofta har anfall av ångest, är det viktigt att du söker hjälp. Vänd dig till en terapeut om det behövs. Du löper också mindre risk att drabbas av depression efter förlossningen, om du har kunnat frigöra djupt begravda känslor under graviditeten.”
(JANET BALASKAS i boken “Naturlig graviditet”)


“Mot slutet av graviditeten blir dina känslor kanske mer påfrestande. När du ställs inför den förestående förlossningens realiteter, blir du kanske ibland orolig, rädd eller rentav då och då panikslagen. Fysiskt sett har du kanhända en del besvär och du kan ha svårt att somna. På det här stadiet är det helt naturligt att du tvivlar på din förmåga att klara av förlossningsarbetet och att du kan orka föda barn och sätta en frisk och välskapad baby till världen. Att erkänna denna rädsla och ge uttryck åt den är ett sätt att övervinna den.”
(JANET BALASKAS i boken “Naturlig graviditet”)

Läs även Råd till blivande mammor och Svankrygg försvårar förlossningen

Ögondroppar

“Erythromycin is put in most newborn’s eyes, supposedly to prevent blindness should the mother have a venereal disease. A simple test on the mother before birth, if she so desires, would seem kinder to the infant. While Erythromycin is thought to be less damaging than the previously used silver nitrate, problems can still occur. Known side effects of Erythromycin include a burning sensation, dryness, hives, irritation of the eyes, itching, oiliness, peeling, scaling, tenderness, and unusual redness of the skin. It also may interfere with the baby’s ability to see for several hours.”
(LAURA KAPLAN SHANLEY i boken “Unassisted childbirth”)