Känslor

Här kan du läsa om känslor, och bli mer medveten om hur de påverkar och styra våra liv.  

Läs även Depression, Det kännande barnet, Djupare insikter, Förlåtelseprocessen, Gamla barndomskänslor, Hur känslorna styr över våra liv, Känsloförsvar, Känslor & Cancer, Känsloreaktioner, Obearbetade känslor, Prenatalt minne (foster-minne), Psykosomatiska sjukdomar, Rädslans ursprung, Sexuella blockeringar, Själens språk, Skam, Skuldbelagd och Vår rädsla

Klicka på länkarna nedan för att välja ämne.

Andningen & Känslor

”Förnekad sorg kan hämma andningen.”
(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)


”Medveten andning kan vara synnerligen givande när man vill lära sig att handskas med sina känslor.”
(GAY HENDRICKS i boken ”Andningsövningar för ett bättre liv”)


”Olika känslor har olika andningsmönster. Ilskan har en kort inandning och kraftig utandning (precis som en ilsken tjur). Ilska ger också spända muskler, framför allt i nacken, käkarna, bröstet och händerna. Rädslan har en kort andning med snabba och oregelbundna andetag som ger en känsla av att magen knyter sig. Sorgen har ryckig, snyftande och ytlig andning som ger en känsla av tomhet i magen. Otåligheten har en kort, ryckig och osammanhängande andning som ger spänningar i bröstet. Skuldkänslor har en återhållen, kvävande andning som ger en känsla av tyngd i hela kroppen. Att vara uttråkad ger en kort och livlös andning och en känsla av att hela kroppen är livlös. Positiva känslor däremot – som kärlek, vänskap och medkänsla ger en djup och behaglig andning och en känsla av öppenhet och livgivande energi i hela kroppen.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


”När andningen fladdrar, är sinnet ostadigt. Men när andningen är stilla, är också sinnet stilla.”
(HATHA YOGA PRADIPIKA)


”När rytmen i din andning är i obalans, är även dina känslor det.”
(DAN MILLMAN i boken ”Andens lagar”)


”Känslomässiga och kroppsliga tillstånd kan förändras genom att man ändrar andningsmönstret.”
(WILHELM REICH)


”The only difference between fear and excitement is whether you’re breathing.”
(DAN MILLMAN i boken “Body mind mastery”)


“People who are afraid to let go have difficulty in breathing out fully. Even after a forced expiration their chests remain somewhat inflated.

The inflated chest is a defense against the feeling of panic, which is related to the fear of not being able to get enough air. When a person with this condition lets the air out fully, he experiences a momentary panic to which he reacts by taking in air and inflating the chest again. The inflated chest holds a large reserve of air as a measure of security. The person is afraid to let go of this illusory security. On the other hand, people who are afraid to reach out to the world actively have difficulty in breathing in. They may become terrified if they open their throats widely to take in a deep breath.”
(ALEXANDER LOWEN och LESLIE LOWEN i boken “The way to vibrant health”)


“The throat is especially important: unless it expands on inspiration, one cannot take a deep breath. In too many persons, however, it is severely constricted or contracted to choke off feelings, particularly feelings for crying and screaming. It is very common in bioenergetic work that after a person has had a good cry his breathing becomes deeper and easier. Letting oneself sob releases the tension in the throat and also opens the belly.”
(ALEXANDER LOWEN och LESLIE LOWEN i boken “The way to vibrant health”)


“Unfortunately, many people are inhibited in making a loud sound. Some are victims of the adage that children should be seen but not heard. Others choked off their crying and screaming because these expressions met with a hostile response from their parents. Choking off these sounds produces a severe constriction in the throat, which seriously limits breathing.”
(ALEXANDER LOWEN och LESLIE LOWEN i boken “The way to vibrant health”)


”Freud trodde att drömmarna var ”kungsvägen till det omedvetna”. Om det finns någon ”kungsväg” så består den kanske av djupandning. Djupandningstekniker i förening med andra metoder kan för somliga patienter bidra till att lösgöra smärtans oerhörda kraft i kroppens inre.

En undersökning som utfördes för ungefär tjugofem år sedan visade på möjligheten av ett samband mellan andning och obehag. En grupp försökspersoner hade instruerats att tänka på behagliga saker och anmodades sedan plötsligt att tänka på obehagliga saker. Det blev en markant ökning av suckande andetag. En senare undersökning av hyperventilationsproblemet visade en hög korrelation mellan störningar i andningsfunktionen och ångest. Under hyperventilationsförsöken tryckte forskaren med handflatan mot nedre delen av försökspersonens bröstkorg för att underlätta djupare utandning. I nästan samtliga fall ledde detta till samtidig emotionell avspänning med gråt och avslöjande av viktigt material ur det förflutna.

Wilhelm Reich påpekade att hämmad andning hängde ihop med hämmad känsla: ”Det har visat sig att hämtning av andningen var den psykologiska mekanismen för att tränga bort och hämma känslan, och följaktligen neurosens grundmekanism.” Reich trodde att andningsstörningar hos neurotiker var en följd av spänningar i buken och beskrev i fortsättningen hur detta ger upphov till ytlig andning och hur den som blir skrämd håller andan genom att spänna magmusklerna.

Djupandningstekniken används också under primalterapin för att föra patienten närmare hans känslor. Många av mina patienter berättar att deras andning förändrats efter terapin; nu när de har börjat andas djupt förstår de hur ytlig deras andning har varit tidigare. Nu säger de att de kan känna hur luften går ”ända ner” när de andas. Ur primalterapeutisk synpunkt betyder detta att de i vanliga fall aldrig kom ner i sin smärta, vilket i sin tur tyder på att den flacka andningen bl.a. fungerar så att den hindrar den djupa smärtan från att tränga fram.

Riktig andning borde vara något instinktivt – det naturligaste i världen – men de neurotiker jag har behandlat andas sällan rätt. Det beror på att de har tagit andningen till hjälp för att klämma ned känslan; andningen blir kort sagt en del av det onaturliga systemet. Neurotisk andning är ett bra exempel på hur det overkliga systemet tränger undan det verkliga, för efter primalupplevelser andas dessa patienter automatiskt djupt och riktigt.

Eftersom den neurotiska andningen syftar till att hålla stånd mot smärtan, kan man genom att tvinga primalpatienten att andas djupt ofta bidra till att lyfta det hämmande locket. Följden blir att en explosiv kraft tränger fram, en kraft som förut hade varit fördelad i kroppen i form av högt blodtryck, förhöjd temperatur, darrhänthet och liknande. Primalterapins andningsteknik blir kungsvägen till smärtan och frigör samtidigt minnena. I detta viktiga avseende är den vägen till det omedvetna.

Det är frestande att bagatellisera primalupplevelsen och beteckna den som en följd av hyperventilationssyndromet (dvs. att genom att forcera andningen utöver vad systemet kräver åstadkoms ökad syresättning och minskning av kolsyran i blodet). Men då bortser man från två viktiga faktorer. För det första att vetenskapliga undersökningar har visat att känslan av smärta eller obehag av sig själv fördjupar andningen – ett fenomen som har registrerats av forskare men inte förklarats. Jag tror att primalterapin förklarar sambandet mellan smärta och andningens djup. För det andra att hyperventilationen i de flesta fall åtföljs av yrhet eller svindelkänslor. Detta förekommer inte vid primalupplevelser. Om en patient säger att han är yr, vet vi tvärtom att han inte har någon primalupplevelse.

Jag tror inte att andningsteknikerna i sig själva kan förändra en neuros. De kan lätta spänningen tillfälligt, som en suck kan, men blir ju då en form av försvar i likhet med andra mekanismer som medför spänningslättnad.

I de flesta fall är andningstekniker inte nödvändiga och förekommer sällan efter de första två, tre terapidagarna. Vi skall komma ihåg att det är smärtan vi vill nå fram till och att andningen är en av de många metoder vi använder för att nå den.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)


“Our breath and our emotional state mirror each other. Our breathing both reflects and influences our emotional state. When we feel calm and open, we breathe evenly, slowly, and with ease. When we feel upset, we throw our breathing pattern out of balance.

When we feel afraid, we tend to inhibit or curtail our breathing altogether.

When we feel sad, we inhale forcefully, but our exhalation is weak, as in the case of fitful sobbing or gasping for air, reflecting our need to be consoled, to feed on other’s energy and attention (strong inhalation). Chronic sorrow can aggravate certain physical conditions such as emphysema. When held in the grip of sorrow, we function as an energy vacuum and have trouble giving energy out (weak exhalation).

When we feel angry, the opposite pattern of breathing applies; we exhale more forcefully than we inhale. Our breath reflects our psychophysical state: When we feel angry, we push away or strike out (strong exhalation); we temporarily or chronically lose our ability to receive, open, accept, or feel vulnerable to incoming information (weak inhalation). Chronic anger can aggravate many cases of asthma.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


”Vi får allt fler bevis för att cellerna själva innehåller minnen från tidigare händelser. När man andas tillräckligt djupt, kan man stimulera något slags cellminne som hjälper till att befria oss från äldre trauman. I terapi ber jag ofta en klient andas in i en problematisk känsla. Då kan hon eller han få en upplevelse av att känslan härstammar ända från födelsen. Ibland är det inte ens klientens egen känsla, utan en känsla som tillhör mamman, pappan eller någon annan i omgivningen. De här upplevelserna har ofta stor terapeutisk betydelse, eftersom man får kontakt med känslorna vid deras källa och andas igenom dem.”
(GAY HENDRICKS i boken ”Andningsövningar för ett bättre liv”)


”Varje trauma som man kan andas igenom förlorar sitt grepp.”
(GAY HENDRICKS i boken ”Andningsövningar för ett bättre liv”)


”När man får en chock håller man först andan och sedan blir andhämtningen kort och ytlig. Att befria kropp och själ från ett trauma handlar till viss del om att få andhämtningen att bli normal igen samtidigt som man medvetet bearbetar de känslor kring händelsen som gjorde att man höll andan.”
(GAY HENDRICKS i boken ”Andningsövningar för ett bättre liv”)


“Chronic anger can aggravate many cases of asthma.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


”Astmapersonligheten
Astmatiker har ofta dominerande mödrar och rätt så misslyckade fäder. Deras mödrar är ofta överbeskyddande och ganska slapphänta. Det är vanligare för barn utan bröder och systrar att börja med den pipande andning som är ett tidigt tecken på astma, kanske beroende på att barn utan syskon är mera mottagliga för de påfrestningar som uppkommer med denna typ av föräldrakombination. Hjälplösa, beroende och fatalistiska astmatiker brukar tro att det är fel att uttrycka sina känslor. De tillåter sig inte att visa sin ilska, sin rädsla, sina tårar och sin glädje. De är för det mesta ensamma och litet överkänsliga själar.”
(VERNON COLEMAN i boken ”Bodypower”)


”Det intima sambandet mellan andning, rörelse och känsla är välkänt för barnet, men den vuxne är i allmänhet omedveten om det. Barn lär sig att de kan avskärma obehagliga upplevelser och känslor genom att hålla andan. De drar in magen och håller diafragman orörlig för att dämpa oron. De ligger mycket stilla för att undvika att känna någon rädsla. De ”dödar” sina kroppar så att de inte ska känna någon smärta. Med andra ord drar sig barnet, när verkligheten blir outhärdlig, in i en föreställningsvärld, där jaget kompenserar förlusten av kroppskänsla med ett mer aktivt fantasiliv. Den vuxne, vars beteende styrs av föreställningar, har däremot trängt bort minnet av de upplevelser som tvingade honom att ”döda” kroppen och fly från verkligheten.”
(ALEXANDER LOWEN i boken ”Förräderiet mot kroppen”)


“David Kissen, a British chest surgeon, reported that patients with lung cancer were frequently characterized by a tendency to “bottle up” emotions. In a number of studies, Kissen supported his clinical impressions that people with lung cancer “have poor and restricted outlets for the expression of emotion, as compared with non-malignancy and normal controls.” The risk of lung cancer, Kissen found, was five times higher in men who lacked the ability to express emotion effectively. Especially intriguing was that those lung cancer patients who smoked but did not inhale exhibited even greater repression of emotion than those who did. Kissen’s observations implied that emotional repression works synergistically with smoking in the causation of lung cancer. The more severe repression, the less the smoke damage required to result in cancer.

Kissen’s insights were confirmed in spectacular fashion by a prospective study by German, Dutch and Serbian researchers conducted over a ten-year period in Cvrenka, in the former Yugoslavia. The purpose of the study was to investigate the relationship of psychosocial risk factors to mortality. Cvrenka, an industrial town of about fourteen thousand inhabitants, was chosen partly because it was known to have a high mortality rate and partly because its stable population base permitted easier follow-up.

Nearly 10 per cent of the town’s inhabitants were selected, about one thousand men and four hundred women. Each was interviewed in 1965-66, with a 109-item questionnaire that delineated such risk factors as adverse life events, a sense of long-lasting hopelessness and a hyper-rational, non-emotional coping style. Physical parameters like cholesterol levels, weight, blood pressure and smoking history were also recorded. People with already diagnosed disease were excluded from the research project.

By 1976, ten years later, over six hundred of the study participants had died of cancer, heart disease, stroke or other causes. The single greatest risk factor for death – and especially for cancer death – was what the researchers called rationality and anti-emotionality, or R/A. The eleven questions identifying R/A measured a single trait: the repression of anger. “Indeed cancer incidence was some 40 times higher in those who answered positively to 10 or 11 of the questions for R/A than in the remaining subjects, who answered positively to about 3 questions on average…. We found that smokers had no incidence of lung cancer unless they also had R/A scores of 10 or 11, suggesting that any effect of smoking on the lung is essentially limited to a ‘susceptible minority.’”

These findings do not absolve tobacco products or cigarette manufacturers of responsibility in the prevalence of lung cancer – on the contrary. All the thirty-eight people in the Cvrenka study who died of lung cancer had been smokers. The results indicated that for lung cancer to occur, tobacco alone is not enough: emotional repression must somehow potentiate the effects of smoke damage on the body.”
(GABOR MATÉ i boken ”When the body says no”)

Läs även Andningen och Andningens betydelse för ditt hälsotillstånd

Avundsjuka

“Om jag är avundsjuk på någons karriär, kan det betyda att jag har ett större behov av att ha framgång i karriären än jag föreställt mig. Om jag avundas någon för dennes lyckade parförhållande är det kanske dags att jag frågar mig själv vad jag själv verkligen vill ha ut av mitt eget parförhållande. Om jag är avundsjuk på att min chef och min kollega har en så god relation, är det ett tecken på att det är hög tid för mig att göra något åt mitt eget förhållande till min chef. 

Avundsjuka handlar aldrig om den andra personen, utan berättar alltid något om oss själva. Om jag accepterar min avundsjuka, börjar jag lyssna till den. När jag gör så lyssnar jag i själva verket till min skugga. Då hör jag också att det finns någon där som skulle vilja födas och träda fram, bli en del av mig och mitt liv. Detta är inget av ondo, utan bara sådant som inte fått bli synligt och accepterat.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Du är mer än du anar”)


“To cure jealousy, unmask its true identity: dissatisfaction with self.”
(JOAN DIDION)


“Jealousy
 
Jealousy is the outward projection of our inner insecurities. Born out of feelings that we are unwanted, unworthy of love, or not special enough and out of the fear that we are about to lose something we have claimed as ours, jealousy is an internal fire whose flames can quickly grow, causing us to lash out in mean and vindictive ways, inciting temporary insanity, and driving good people to do all sorts of bad things. In his essay “On Life and Sex,” the British psychologist Havelock Ellis said, “Jealousy is the dragon which slays love under the pretense of keeping it alive.” In an instant, jealousy can destroy the lives of all those in its path.
 
The fear that we will never have the talent, affection, love, or material possessions that we desire drives this often well-hidden emotion to the surface. We feel jealous when we think someone has something we should have. We feel jealous when we believe we’ll never have or get what we want in life. We feel jealous when we judge our own self to be insufficient and yearn to be something more than we are. We feel jealous when those around us appear to have talents, gifts, or opportunities greater than our own. Feeling less than those around us is the Achilles’ heel of the jealous person. After coming up with the short end of the stick over and over again, and feeling as though we somehow got a raw deal, we can no longer suppress our jealousy, and we lash out in an act of vengeance. This bitter cocktail of jealousy, inadequacy, and anger can appear as indifference, pettiness, criticism, or meanness.
 
Jealousy drives good people to do horrible things: Fathers hurt the mothers of their children and vice versa. Scorned lovers destroy property or set up traps for those who don’t return their affections. Family feuds that could easily be mended go unresolved for years. Jealous ex-employees create computer viruses or file frivolous lawsuits for the sole purpose of hurting and disrupting the lives of those they believe have something that they do not.
 
Jealousy has also been described as “the ulcer of the soul.” It is a corrupting and debilitating emotion that erodes our self-worth and transfers our feelings of inadequacy onto the face of its victims. Each of us who has felt overtaken by jealousy’s wrath at any time already knows its potential to quickly drive us to be our own worst enemy.”
(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)
 
Läs även Avund

Citat om Känslor

”He who feels it, knows it more.”
(BOB MARLEY)


”Feelings and emotions – the ”motions” we make when we feel – direct our lives.”
(ARTHUR JANOV i boken “The biology of love”)


“Those who have no inner life are prisoners of their surroundings.”
(HENRI F. AMIEL)


”Känslor är som vågor på havet eller moln på himlen, som opåkallat växlar och passerar. Du kan inte kontrollera dina känslor med intention eller vilja. Du är alltså inte ansvarig för dina känslor; bara för hur du reagerar på dem. Acceptera känsloförnimmelser helt och fullt, låt känslorna hållas, men låt dem inte styra ditt liv.”
(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)


”Känslorna är vägen till dig själv.”
(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)


”De känslor du tillåter dig att känna gör dig starkare. Det är lätt att fly från känslor som sliter tag i en och ruskar om. Det gör ont ibland, men det bästa är att gå igenom känslorna, känna dem och låta processen ta sin tid.”
(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)


”Människor söker efter helhet, sammanhang, närhet och mening – och det kan inte göras utan att ta med känslorna.”
(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)


”Ju mer du öppnar dig för dina känslor – det vill säga dig själv – desto flera nära, goda och stödjande relationer kan du få.”
(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)


”Det som du kan känna kan du också läka!”
(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)


”Fly inte utan möt dina känslor av besvikelse, hopplöshet och förtvivlan utan att fastna i dem. Du är inte dina känslor utan de är information till dig.”
(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)


“You cannot make yourself feel something you do not feel, but you can make yourself do right in spite of your feelings.”
(PEARL S. BUCK)


”Djupa känslor har två egenskaper som kan göra dem överväldigande. De känns som om de skulle pågå i evighet och om vi öppnar oss för dem kommer vi att dö eller brista.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)


”Feelings are not business to be ”managed.” They are meant to be felt.”
(ARTHUR JANOV i boken ”The biology of love”)


”När botten är nådd har man i alla fall fast mark under fötterna.”
(okänd)


”E-motion is energy in motion. This energy moves us to get what we need.”
(JOHN BRADSHAW i boken “Healing the shame that binds you”)


”Ju bättre du förstår dig själv och dina känslor, desto bättre förmår du älska livet som det är.”
(BARUCH SPINOZA)


“Nyckeln är inte att kämpa emot, göra uppror mot eller försöka ta sig runt sina känslor genom allehanda knep; utan att genast acceptera dem, som de är.”
(TAKAHISA KORA)


”Att ha känslor innebär inte att man måste följa dem. Däremot har vi möjlighet att styra hur vi handskas med dem.”
(AGNETA LAGERCRANTZ i boken ”Hjärtans hjärna”)


”Om människor bara ville komma på god fot med alla sina känslor, och lära sig att ge vänliga uttryck för dem, skulle det uppstå färre hjärtesorger och ännu färre attacker av huvudvärk.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Den kloka kärleken”)


”Man kan rentav säga att hela samhället – inklusive reklam, utbildning och religion – är inriktat på att hindra oss från att uppleva vad vi faktiskt känner.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)


”It is not what happens to us that makes us feel the way we do, it is how we deal with that which happens.”
(INGEBORG BOSCH i boken “Past reality integration”)


“When negative feelings are not resolved as they occur, these feelings remain very much alive in your physical energy field (body) and these feelings affect each day of your life.”
(KAROL K. TRUMAN i boken ”Feelings buried alive never die…”)


”Bitterhet är ett slöseri med energi. Men den har ändå en viss lockelse eftersom den alltid erbjuder oss en färdig syndabock. Alternativet är att vända sig inåt, att sörja det vi aldrig blev, att ta ansvar och gå vidare.”
(DEEPAK CHOPRA i boken ”Djupt till hjärtat”)

Daily weather report

”Emotions – Our Daily ”Weather Report”
Emotions are signals of comfort or discomfort that our body sends us at every moment of our conscious existence. They contain specific vibrations that serve as a kind of weather report, telling us how we feel about ourselves, about others and about what is okay in our lives and what is not. Emotions are like the reflections from a mirror that reveal to us everything we need to know to go on in life. Our body is that mirror. A dirty mirror reflects only part of us or makes us look distorted. If we are emotionally stuck and unable to understand what is happening to us, it is because we are not open to listening to, understanding and following the messages that our body is trying to convey to us. 

All emotional problems indicate a lack in awareness. If we are not completely “aware,” we are out of touch with ourselves and hence are incapable of making positive changes in our life. Many people are so disconnected from their feelings that they do not even know what they feel. Practicing mindfulness brings our attention back to where we are and to who we are. By staying with our emotions as long as they last, we can unleash the tremendous creative powers that lie dormant within us. Emotions are not there to be judged or suppressed; they are there to be understood. As we learn to observe them, we will begin to understand their true meaning. Instead of unconsciously reacting to a difficult situation or a person, we will be able to consciously act, out of our own free will. 

Emotions want to be acknowledged because they are the only way our body can tell us how we really feel about others and ourselves. They can alert us to the mistakes we may have made and even encourage us to correct them. As we begin to express our emotions more consciously, they begin to lose their grip or power over us. We can do that by asking ourselves the following questions: “How do I feel right now? What is my body trying to tell me? Where in my body do I feel angry, frustrated or sad? What do I wish to gain from being with this person or listening to that particular conversation?” 

Talking to oneself in this way is not a sign of madness, in truth we are doing this all the time. The more conscious we become about our natural and spontaneous internal dialogue, the more we can learn from our body. The body speaks to us through the language of emotions, which is far superior guidance than all the knowledge or information we can obtain from other sources. Learning to decipher this language is the key to opening the door to perfect health, abundance and spiritual wisdom in life. By ignoring our internal messages we get stuck in the vicious circle of action and reaction, with little hope for change or improvement in life; such a situation is created by repressing emotions.”
(ANDREAS MORITZ i boken “It’s time to come alive”)

Dålig kontakt med känslorna

”Att ta sina känslor på allvar och bejaka dem är inte detsamma som att vara känslostyrd. Känslostyrd blir man genom att inte vara medveten om sina känslor.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Är det försent att förändras?”)


”Gång på gång möter vi människor, som inte kan känna, som inte får ut mycket av livet och tycker, att tillvaron bara är grå och trist, eftersom deras bortträngda smärta får dem att ständigt söka den hemlighet som automatiskt ska förvandla deras liv till något meningsfullt. Det bästa jag kan erbjuda är att förvandla någon till sig själv. Jag tror inte, att man kan få ut något mer än just detta av livet. Det finns inte något mer helande eller sjukdomsförebyggande än att känna.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


”När vi blir frikopplade från våra känslor, förlorar vi kontakten med meningen med vår erfarenhet. Eftersom det var innebörden, som gjorde våra tidiga upplevelser överväldigande, fick bortträngningen i uppgift att göra dem meningslösa. Alltså letar vi resten av livet efter mening. När vi känner är det inte bara läkande, det skapar också mening.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


”Deprimerad blir man när man inte känner sina vanliga känslor.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


”Ett sätt att undvika sina känslor är att ständigt vara upptagen med andra saker.”
(DWIGHT WEBB i boken ”Sviken i kärlek?”)


”Det som är intressant med bortträngningen är att den sätter en gräns för vad vi kan känna. Nästan alla tror, att de känner. Det är på grund av att de känner – upp till bortträngningens gräns. Först när huvuddelen av bortträngningen är borta, upptäcker de, att de själva inte kände fullt ut och upplevde allt. De som har en mer omfattande bortträngning har snävare gränser för sin känsla än andra. De betraktar sig ändå som kännande människor, även om de bara kan känna till fyra på en tiogradig skala, eftersom de inte har någon annan referensram. Det är först när man känner sin smärta, som känsloskalan i dess helhet avslöjas.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


”De som har sämst kontakt med sina känslor brukar också ha dålig kontakt med sin kropp.”
(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)


”Någon som inte står i kontakt med sina känslor saknar vanligtvis också kontakt med sin intuition.”
(DAN MILLMAN i boken “Själens trappa”)


”Man kan inte uttrycka en känsla om man inte vet att man har den.”
(DAVID R HUBBARD Jr)


“As a child I had to learn to suppress my entirely natural responses to the injuries inflicted on me, responses like rage, anger, pain, and fear. Otherwise I would have been punished. Later, at school, I was proud of the skill I had developed in controlling and restraining these feelings. I considered this ability a virtue, and I also expected my first child to achieve the same kind of discipline. Only after I succeeded in freeing myself of this attitude was I able to understand the sufferings of children who have been forbidden to respond to injuries in an appropriate way and to engage with their emotions in a benevolent environment, so that in later life they can take their bearings from the feelings they actually have, rather than fearing them. Unfortunately, there are many people who have been through the same thing as I have. Unable to display their strong feelings as children, they have no real experience of them, and later they sorely miss this experience. In therapy, some of them succeed in locating and experiencing their repressed emotions. Then they are able to turn them into conscious feelings they can understand on the basis of their own life history and that they no longer need to fear. But others reject this course because they cannot or will not confide their tragic experiences to others. In our present-day consumer society such an attitude is widespread. It is considered the done thing not to display one’s feelings, or only in exceptional cases, after the consumption of drugs or alcohol. Aside from that, feelings (one’s own and those of others) are something to be jeered at. In show business and journalism the art of irony is a well-paid commodity, so it is possible to make a great deal of money with the suppression of one’s feelings. Even if one ultimately risks losing all contact with oneself and merely functioning as a mask, an “as if” personality, there are always drugs, alcohol, and other substances to fall back on. Derision pays well; money is no object. Alcohol helps to keep us in a good mood, and stronger drugs do so even more effectively. But because these emotions are not genuine, not linked up with the true story of the body, the effect is bound to wear off after a time. Higher and higher doses are required to fill up the void left by childhood.”
(ALICE MILLER i boken “The body never lies”)


”Forskarna har upptäckt att barn som växer upp med tv-spel, poddar, e-post, sms och internet (så kallade ”digitala infödingar”) uppvisar en annan aktivitet i hjärnan än tidigare generationer. Deras hjärnor har blivit skarpa på ett område – det område som behövs för att hitta information snabbt och spela tv-spel, till exempel – men trögare på andra områden, exempelvis social kontakt och förmågan att känna igen känslor.”
(DEEPAK CHOPRA i boken ”Skapa dig själv på nytt”)

Läs även När man inte känner

Emotionell smärta

”Lidandet leder dig alltid till ett område där du ännu inte har växt – där du behöver utvecklas, förvandlas och förändras.”
(ASTRID LONGHURST i boken ”Älska din kropp som den är”)


”Livet för med sig en massa smärta som inte kan undvikas. Den enda smärta som kan undvikas är den smärta som kommer av att man försöker undvika smärtan.”
(R D LAING)


“Hurt 

Unexpressed, unattended, and unhealed hurt becomes a toxic emotion that lies at the heart of why good people do bad things. It is one of the most underestimated sources of self-sabotage at work in our inner lives. When we are honest with ourselves, most of us can remember when and how we have been hurt. All we have to do is look back at times in our lives that we wish hadn’t happened and we will be present to some of the unwanted and painful experiences we’ve endured. We’ve all been hurt by things that were said and not said, by things that were done and not done. Unbeknownst to us, these hurtful moments shaped and defined who we are. 

I see it time after time as I lead people through deep emotional-release processes. It doesn’t matter if someone is a corporate CEO, a spiritual leader, a professional athlete, a stay-at-home mom, or an administrative assistant; when we peel away the layers of our most damaging beliefs, attitudes, emotions, habits, and behaviors, we find that there is a wound to the heart that has never been fully acknowledged, cared for, integrated, and healed. Look beneath the layers of shame, fear, hopelessness, sadness, guilt, jealousy, anger, rage, hate, and other devastating emotions that destroy lives, and you will always find a hurt (or succession of hurts) that has left a wound that has been covered over without having received proper care. 

When we are hurt, we often seek to hurt others, whether we are aware of it or not. If we’ve been ripped off, criticized, or rejected by another, we will knowingly or unknowingly seek ways to inflict this very hurt on others, as though by causing someone else hurt we could take away some of our own. In a vast majority of cases, those who sexually assault children – whether through molestation, flashing, or consuming child pornography – were once sexually violated themselves and are now perpetuating the abuse in an attempt to ease their own pain. 

Most of us have learned to apply countless Band-Aids to cover our hurt, placing our attention on any number of things we hope will provide a momentary diversion from our pain. Relationships, children, friendships, careers, financial acquisition, travel, and to-do lists may distract us for a while, but the hurts we’ve endured do not always heal with the passage of time. Often they hold great lessons to be learned, and until we revisit them and extract the wisdom that they hold, we will continue to be used by a wound of our past and driven to act out in ways that don’t even make sense to us. Although buried in the recesses of our subconscious, our unprocessed hurts are very much alive and, like a homing device, will seek out quick fixes in the form of indulgent behaviors that our subconscious believes will make us feel better. Unresolved hurt is at the root of all addictive and compulsive behaviors. And when compounded by our fear of confronting the incidents that have wounded us in the first place, it sets us up to re-wound ourselves by doing hurtful things to ourselves and others. 

Fear compounds the hurt we’ve endured in a way that is so pervasive, so insidious, that most of us don’t even recognize that the compounding has occurred. Fear sets us up to expect more hurt, to anticipate the moment the other shoe will drop, and robs us of trust, vulnerability, and intimacy. Hurt, when intensified by the fear that we’ll be hurt again in the future, gives birth to countless negative expectations – expectations that lead to self-sabotage and disappointment. Unacknowledged hurt creates a circular path that leads to both victimhood and further victimization.”
(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)


”Den emotionella smärtans natur 

När barns behov förblir otillfredsställda omvandlas de till smärta. Smärta är något som vi vanligen förknippar med ett fysiskt ursprung. Vi känner smärtan till tandvärk, den smärta som orsakas av kroppslig skada eller genom någon rubbning i ett inre organ. Den smärta vi upplever, när vi känner oss oälskade eller oönskade, är precis lika verklig. När emotionella behov förblir otillfredsställda, upplevs detta som ett verkligt djupt kroppsligt obehag, ångest, depression, huvudvärk, magont och fruktan utan mål. Otillfredsställda behov är ett hot mot systemets integritet. De omvandlas till smärta, ty det är smärta, som gör oss uppmärksamma på det hot som denna brist utgör. 

Då ett barns behov av kärlek och tillgivenhet, beröring och trygghet inte tillgodoses, signalerar smärtan till systemet att mobilisera och vidta skyddsåtgärder. Barnet tvingas att på ett eller annat sätt söka tillfredsställelse av icke tillgodosedda behov. Om det inte finner något sätt att få behoven tillgodosedda på, kommer repressiva krafter att undertrycka behovet. 

Brist på tillfredsställelse hotar överlevnaden. Smärta är helt enkelt en förvarning om detta hot, en förvarning om vad som saknas. Den talar om för oss, att vi skall se till att få det vi behöver och trängs slutligen bort själv. Smärtans kraft är att jämställa med behovets intensitet. Om man inte får den kärlek man behöver, går en del av en själv förlorad. 

Senare i livet lär vi oss att ersätta ett sätt att tillfredsställa behov med ett annat genom att söka tillfredsställelse på symbolisk väg eller via substitut. En baby, som upplever behov, har inget annat val än att antingen känna en ständigt pågående smärta eller stänga av. Den kan inte gå och köpa cigaretter eller ringa en kamrat för att gå på bio. Den tränger bort. Bortträngning är en automatisk reaktion på smärta, som orsakas av känslomässig brist. 

Det hot som uppstår, när man inte blir buren och tröstad som spädbarn, utlöser exempelvis en komplicerad serie kemiska processer. Dessa processers slutresultat är att själva hotet stängs av. Behovet finns då inte längre i medvetandet. I stället börjar man använda sig av tillfredsställelse via substitut, som representerar ersättningsbehov. Lugnande medicin, cigaretter eller mat utför det som beröring skulle ha gjort – lugnar oss. Barn behöver beröring för att utvecklas riktigt. Om de inte får det, går deras utveckling långsammare och tillväxten hämmas. 

Som barn måste vi uttrycka våra verkliga känslor till våra föräldrar. Det gör ont i oss, om våra föräldrar är likgiltiga. Om de inte tar emot vår förbittring och vårt raseri, tar vi skada. Vi kan inte längre vara oss själva och vara naturliga. På det viset förvanskas vår ”natur” och det ger upphov till smärta. Om en arm inte får röra sig naturligt, om man fixerar den med tape, kommer det att göra ont i den. Om emotioner inte får röra sig fritt, får man samma resultat. Dessa emotioner är en del av vår fysiologi på samma sätt som en arm är en del av vår anatomi. Om ett barn är hungrigt, måste det få mat. Behovet att uttrycka känslor är lika fysiologiskt som hunger. 

Ett barn måste få känna sig accepterat som den det är. Om det inte får det, tvingas det att bli någonting eller någon annan – en intellektuell, en atlet eller vad det månde vara. Det måste göra om sig själv, och det orsakar känslomässig smärta. Vi behöver alla växa i harmoni med oss själva för att känna oss väl till mods inuti. Om vi känner oss besvärade i förhållande till våra naturliga känslor, lider vi.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


”Om vi börjar frysa, gör det ont. När smärtan blir för stark, stelnar vi till och tappar känseln. När vi börjar tina upp och känna igen, gör det ont på nytt. Sådant är det emotionella sårets paradigm. Känslomässig smärta trängs bort och blir bortglömd. En känslomässig avdomning inträder, en oförmåga att känna. När smärtan senare erinras, gör det ont på nytt. Sålunda gör det först och främst ont, när den känslomässiga smärtan uppkommer, men det kommer också att göra ont senare, om vi tillåter oss själva att minnas den ursprungliga smärtan.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


”Är emotionell smärta en känsla? Nej. Det är det som händer med känslor, när de inte följer sitt naturliga förlopp. Det är därför detta med att uppleva känslor gör slut på smärtan. Smärta medför alltid omedvetenhet. Innan smärtan blir medveten, är den ett formlöst lidande.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


“The moment you rest your consciousness on the reality of your sensations, you heal the hurts and harmonize yourself. Life flows, inside and outside, and the world is right again.”
(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)


“OVERCOMING OLD HURTS
In conscious living, old hurts can and should be brought to mind and body in order to face them and accept them and complete whatever unfinished business there may be. The reason is that old hurts, if hidden from the light of consciousness, often causes barriers to love and success in the present. If you get your tonsils taken out, a time will come, perhaps a day or two later, when swallowing hurts terribly. In that moment, a wise doctor or nurse will counsel you to reach for chewing gum instead of a painkiller. The reason is that the muscles around the wound must be stretched and used in order to restore the flow of circulation to them. 

The same idea applies to old emotional hurts. You need to air them out, letting them move and breathe, so they don’t freeze into long-term contraction.”
(GAY HENDRICKS i boken “A year of living consciously”)


”Det är inte nödvändigtvis scenen och minnet av den som man måste återuppleva, det är snarare det emotionella innehållet. Jag har träffat patienter som gått i psykoanalys och som diskuterat vissa minnen in i minsta detalj. Under primalterapi har de fått kontakt med den emotionella komponenten i motsvarande minnen och det är en helt annan upplevelse. Lidandedelen lagras på annan plats än det kognitiva minnet. Vid ett återupplevande öppnas spärrarna till de emotionella lagringsutrymmena; den smärta, som aldrig kändes, upplevs nu; tårarna, som aldrig fälldes, flödar nu; sorgsenheten eller raseriet, som hölls tillbaka, uttrycks i sin fulla vidd. Blockerad energi har funnit sitt utlopp. 

När man diskuterar, blockeras fortfarande energiaspekten av ett minne. Skillnaden mellan att gråta över och att återuppleva den intensiva tidiga smärtan hos fyraåringen, som skickas upp på sitt rum är som skillnaden mellan två världar. Den ena är en vuxen, som minns en barndom med sin kortikala apparat; den andra är ett barn, som är försjunket, kroppsligt och själsligt i det minnet. 

Det finns ett minne av en känsla – man talar om och känner ett minne – själva upplevelsen. Den senare är nödvändig, om man skall nå fram till någon lösning. Hypothalamus’ funktion normaliseras inte utan känslornas medverkan. Om ett barn upprepade gånger skickades in på sitt rum och ingavs känslan att vara dålig eller dum, blir han inte hjälpt av att man intellektualiserar kring det. Han måste uttrycka sitt raseri i dess rätta sammanhang. Det kommer förvisso inte att hjälpa honom att förstå sina föräldrar och anledningen till att de handlade som de gjorde. Förståelsen kan bara täcka över. Raseriet och smärtan över att gång på gång ha fått känna sig förringad finns där. Om man förflyttar en person tillbaka i tiden och låter den gamla känslan skölja över honom, återuppväcks hela minnet, inklusive känslan.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


“If we often or usually feel hurt, it is likely that we are either letting others invade our personal boundaries, we are ourselves creating our hurt, or both. A major source for creating hurt and other painful feelings in ourself is having grown up in a dysfunctional or unhealthy family or other environment, with all its dynamics, including giving ourself the negative and painful messages we so often received. And we may still be in an unhealthy environment. Without healthy boundaries and limits, we can continue to be mistreated and continue to repeat to ourselves the painful messages.

When we create healthy boundaries and limits for ourselves, we protect the well-being and integrity of our Child Within, our True Self. And this means that we will not feel emotional pain or hurt unnecessarily.

At times it is appropriate and necessary that we experience and work through some painful feelings. Doing so is a healthy part of our recovery and our life. We experience and work through these feelings, and when we are complete with them, we let them go.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “Boundaries and relationships”)


”Jag ville ha en fysisk anledning för den inre smärtan.”
(DAN MILLMAN i boken ”Den fredlige krigarens väg”)

Läs även Primalsmärta

Feelings about parents

“FEELINGS ABOUT PARENTS 

Some of the most difficult feelings we have are those about our parents. In my work as a therapist I have encountered hundreds of people who were stuck because they had feelings about their parents they could not accept and resolve. Our inability to deal with feelings about parents seems to me to rest on one simple problem. We feel simultaneous positive and negative feelings toward them, and we think that we must feel either one way or the other. 

It is normal to feel anger toward your parents. It is normal to feel scared of them. It is normal to feel hurt by some of the things they do and do not do. You also feel grateful to them, love them, and have a host of other positive feelings. The complicating factor is that parents often do not want you to feel negative feelings toward them and will do things to try to keep you from feeling mad, scared, or hurt toward them. Through these kinds of interactions you begin to believe there is something wrong with your negative feelings in general, but this belief does not stop you from having negative feelings. It simply drives them underground. 

This becomes the essence of our problem in learning to love our feelings. We believe there is something wrong with them; they are unlovable. Of course the only way to deal with negative feelings is to love them. How do you love something that is basically unlovable? So it goes around and around in the mind. It stops either when we change the belief from “negative feelings are unlovable” to “negative feelings are lovable” or when we go ahead and love them regardless of our beliefs. 

THE BIG LESSON 

Feelings are here to stay. We will never be rid of them, nor would we want to be. Feelings are what give us the sense of aliveness. In addition there is a tremendous amount to learn from them. In fact, feelings are best regarded as roadside pointers toward lessons we need to learn on our path. Each time there is something we are really angry about or scared of, there is a powerful lesson to be learned. It is usually something that we have withdrawn from in the past that we are now getting the opportunity to embrace. So it goes with other feelings, too. They each point the way toward things we need to learn about ourselves or the world. 

Feelings are a perfect way to learn the big lesson of life. Since they cycle through so often, they give us endless opportunities to let go of resistance and open up to embrace ourselves with love.”
(GAY HENDRICKS i boken ”Learning to love yourself”)

Läs även A block to grieving, Faderns påverkan och Moderns påverkan

Fruktan

”Skälet till att man bör visa överseende med olika former av fruktan, särskilt på nätterna, är att det vanligen rör sig om komplexa tillstånd. En person återupplevde hur han låg hungrig och törstig i sin säng, instängd i ett mörkt rum. Ljuset då hans föräldrar öppnade dörren var en signal att räddningen närmade sig. När han lämnade ljuset tänt i sitt rum längre fram var det helt enkelt en lugnande åtgärd, fastän han aldrig vetat varför han gjorde det före terapin. 

Inget barn växer ifrån fruktan. Om den är irrationell, är den primalfruktan. Och primalsmärtor försvinner inte. Vad bär bättre vittnesbörd om det än mardrömmar som börjar vid fem års ålder och fortsätter tills personen är över sextio och sjuttio? Vi tror att barn växer ifrån sin fruktan därför att de förändrar den och gör den mer svårgripbar. Ingen nygift kvinna skulle vilja erkänna att hon är rädd för tjuvar i garderoben, men hon kan ändå vara rädd för att gå in i sitt hus i mörkret. Och när ett barn blir äldre kan det också lära sig att kanalisera sin stora fruktan. Pojken kan bli tävlingsförare och piska upp en oerhörd fruktan och sedan finna lättnad för en tid efter tävlingen. Fastän han verkar vara en modig själ som ”var rädd av sig förut”, har han alltså bara funnit ett utlopp för det. 

Om ett barn behöver distraheras på kvällen, om det behöver lugnas genom att dess föräldrar håller sig i närheten, så låt det för all del få som det vill. Låt ett barn ha sin fruktan och förvärra den inte genom att få det att skämmas så att det begraver den. Fruktans logik är den att ju mer man känner den, desto modigare eller utan fruktan är man; ju mer man blockerar den, desto större blir fruktan. Det är ett annat sätt att säga att ju mer man känner sig själv, desto mer är man sig själv, och desto mindre finns det att frukta.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)


”Jag har redan visat hur ett tidigt trauma skapar fruktan. Fruktan är ett verktyg för bortträngning. När primaltraumata eller begravda primalkänslor hotar att bryta igenom försvaret, börjar fruktan och ger signal till oss att förstärka det. Organismen är rädd därför att dess integritet och fortlevande hotas. Fruktan är alltså en mekanism som hjälper oss att överleva. Vad som händer med de katastrofala tidiga smärtorna och den fruktan som är knuten till dem, är att de begravs och lagras i hjärnan, och organismen uppträder som om de tidiga traumata var ett ständigt närvarande hot. I viss mening är de det, eftersom de när vi blir äldre finns i hjärnan och vi måste ta itu med dem. Systemet säger inte till sig självt: ”Jag är tjugofem år nu; jag kan stå ut med känslan av att överges i min babysäng.” När det gäller den känslan är personen nämligen inte tjugofem. Han måste gå tillbaka och vara sex månader gammal och känna den där infrusna rädslan som spädbarn. En oupplöst upplevelse vid sex månaders ålder har låst sig i hjärnan och kan inte utplånas genom att man ”förstår” upplevelsen ur vuxen synvinkel. Det skulle vara en kluven, neurotisk upplevelse där den ”vuxne” iakttog ”barnet” i sitt inre. 

Vad som händer med all denna begravda fruktan är att den bildar en primalfond av latent fruktan vilken då personen blir äldre knyts till ett eller annat (beroende på omständigheterna) har ingen grund i verkligheten. De har ingen grund i den yttre verkligheten, det är riktigt, men de utgör avgjort en återspegling av den inre verkligheten.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)


”Det ni fruktar kommer att dras till er. Det ni motsätter er kommer att stanna kvar.”
(NEALE DONALD WALSCH i boken ”Samtal med Gud bok 2”)


”Vi kan bara visa mod när vi ställs inför fruktan.”
(DAN MILLMAN i boken ”Andens lagar”)


”Den sanning du fruktar ska förinta dig är den sanning som kan befria dig.”
(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)


”Värre än det onda är fruktan för det onda.”
(arabiskt ordspråk)


”En aktuell, ihållande men till synes irrationell fruktan i allmänhet är en manifestation av en äldre, oftare djupare rädsla. Det är en fruktan för den gången, inte för nuet, och därför är det lika meningslöst att försöka prata bort en sådan irrationell fobi.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)


”Neurotisk fruktan är symbolisk fruktan. Neurotikern kan inte komma åt sin verkliga rädsla utan hjälp och stöd, och därför måste han ta fasta på substitut. Han kan vara rädd för hissar, grottor, höjder, hundar, elektriska uttag, folkmassor, men i själva verket kommer hans fruktan ur det förflutna. Man kan säga att den aktuella rädslan är som drömmar – ett försök att rationalisera generaliserade livslånga känslor som i nuvarande sammanhang är irrationella. 

Men det är inte bara fråga om att göra gamla känslor rationella i nuet. Det är också ett symboliskt sätt att klara av och behärska denna fruktan. Neurotikern tycks tro att om han håller saker och ting under kontroll och ”nerkylda” så behöver han inte vara rädd mer. Alltså undviker han det han är rädd för – eller tror han är rädd för. Han slutar flyga och undviker höjder.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)


”Den aktuella rädslan innehåller ofta en kärna av förnuft – som t.ex. fruktan för att flyga – och den hjälper neurotikern att bortse från det faktum att han är en rädd människa. Om han var tvungen att känna denna ständiga rädsla skulle livet kanske vara outhärdligt.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)


”Den som fruktar döden har förlorat livet.”
(JOHANN GOTTFRIED SEUME)


”Ingenting här i världen gör en människa så gammal som att ständigt frukta att bli det.”
(ERNST von FEUCHTERSLEBEN)


”Det man lärt sig att förstå fruktar man inte längre.”
(MARIE CURIE)

Läs även Oro och Rädsla

Första hjälpen

”Mot bakgrund av tidigare erfarenheter från katastrofer, som branden på passagerarfärjan Scandinavian Star och tsunamin i Sydostasien, finns det fyra erfarenheter som jag gärna förmedlar vidare till både unga och gamla, som en sorts första hjälpen i kristider. 

För det första: Det finns ingenting som sliter så hårt på oss som att sörja. Därför ska vi vara snälla mot oss själva och varandra och ligga lågt med kraven ett bra tag. 

För det andra: Låt oss fortsätta att söka varandras sällskap. För att få tröst, men också för att be om hjälp med att orka nödvändiga vardagssysslor, som att betala räkningar, få tillräckligt att äta och dricka samt hålla fast vid nödvändiga vardagsrutiner. Jag minns hur det var efter tsunamin i Sydostasien, när Espen Olafsen hade förlorat sin fru och dotter. Han stod där i kyrkan, och plötsligt utbrast han: ”Man får ha bra långa armar om man ska kunna hålla om sig själv!” 

För det tredje: Var inte rädd för att vara till besvär när du berättar om dina smärtsamma upplevelser många gånger. Det är detta som är sorgearbete, ett nödvändigt arbete både för den som pratar och dem som lyssnar. När vi erbjuder sorgegrupper och individuella samtal för sorgebearbetning är det för att det med tiden kan bli för tungt för vänner och anhöriga att befinna sig i ett sådant sorgearbete under lång tid. 

Och för det fjärde: Prata om de döda – länge, länge. Som den katolske prästen Henri Nouwen sa till mig när jag hade mist en god vän: ”Prata om honom ofta, och länge. För varje gång vi talar om de döda får vi skörda frukterna av deras liv.””
(PER ARNE DAHL i boken ”Något att hoppas på när det värsta har hänt”)

Läs även Bästa hjälpen vid livskriser

Hat

“We only hate as long as we feel totally powerless.”
(ALICE MILLER i boken “The body never lies”)


”Du blir vad du hatar.”
(BRYAN JAMEISON)


”Så svag man blir av att hata. Så kraftlös man blir av att vara bitter. Ja, så tröga och trötta blir vi av att gå omvägar runt ansvar och nödvändiga utmaningar.”
(PER ARNE DAHL i boken ”Något att hoppas på när det värsta har hänt”)


”Hat är som att dricka gift och hoppas att den andre dör.”
(AUGUSTINUS)


”Hatet omöjliggör försoning. Genom hatet förlorar man just det som man egentligen vill ha.”
(BERT HELLINGER i boken ”Familjen – boja eller kraft?”)


“Jag kan tänka mig att en av orsakerna till varför människor så envist klamrar sig fast vid deras hat, är för att de känner på sig att när väl deras hat är borta, kommer de att tvingas att handskas med smärtan.”
(JAMES BALDWIN)

Läs även Självhat

Hjärtat & Känslor

”Hjärtat är en pump som måste tas om hand på ett fysiskt plan, men våra hjärtan är mer än bara pumpar. En verklig läkare är mer än bara en rörmokare, tekniker eller mekaniker. Vi har också ett emotionellt hjärta, ett psykologiskt hjärta och ett andligt hjärta.”
(DEAN ORNISH i boken ”Kärlekens läkande kraft”)


”The more fearful a person is, the more he uses his mind. The more fearless a person is, the more he uses his heart.”
(TEAL SWAN)


”Livsångest, sorger och bedrövelser är de vanligaste orsakerna till hjärtbesvär.”
(K. O. SCHMIDT i boken ”Den inre läkaren”)


”Under åren direkt efter pensioneringen drabbas en hög procent av männen av hjärtattacker och cancer, och de som tidigare varit fullt friska dör i ökande grad i förtid. ”Tidig pensionärsdöd”, som syndromet kallas, beror på uppfattningen att ens nyttiga dagar är över; det här är bara en uppfattning, en varseblivning, men för den som inte kan befria sig från dessa tankegångar, kan den ge upphov till sjukdom och dödsfall. Som jämförelse kan man ta de samhällen där åldrandet accepteras som en del i den sociala väven; där förblir de äldre livskraftiga – de bär saker, klättrar och rör sig på ett sätt som vi inte betraktar som normalt hos våra gamla.”
(DEEPAK CHOPRA i boken ”Tidlös till kropp och själ”)


”Emotional stress may damage your heart even if your coronary arteries remain normal. This syndrome, called “stress cardiomyopathy,” sometimes referred to as “broken heart syndrome,” is just that, and it is becoming increasingly recognized. The flood of stress-related hormones can temporarily stun or even disable your heart. In extreme cases, this can be fatal.”
(DEAN ORNISH i boken “The spectrum”)


“Emotional stress may also cause irregular heartbeats. In some cases, these can be lethal.”
(DEAN ORNISH i boken “The spectrum”)


”Människor över hela världen förknippar hjärtat med känslor. Vi pratar till exempel om hur hjärtat bultar eller värker, eller om hur man lider av brustet hjärta. Detta är ingen tillfällighet. Det fysiska hjärtat reagerar starkt på känslostormar eftersom det är så nära kopplat till det autonoma nervsystemet. Många forskare har försökt identifiera vilka personlighetstyper som löper störst risk att få hjärtinfarkt. De bilder som framträder från dessa undersökningar visar på människor som är mycket ambitiösa, som inte kan koppla av, som inte kan kontrollera sin ilska, som får raserianfall när det inte går som de vill och som inte har förmåga att ge och ta emot kärlek och närhet.”
(ANDREW WEIL i boken ”Naturlig hälsa – alternativ medicin”)


“Immediately after writing about emotional topics, people have lower blood pressure and heart rates (Pennebaker, Hughes, & O’Heeron 1987). Other researchers evaluated indicators of stress such as systolic and diastolic blood pressure, heart rate variability, and skin conductance. They found that expressive writing demonstrated benefits that lasted as long as four months (McGuire, Greenberg, & Gevirtz 2005).”
(JAMES W. PENNEBAKER & JOHN F. EVANS i boken “Expressive writing”)


”If we are lonely, our immune systems and our hearts suffer.”
(JOAN BORYSENKO i boken ”Guilt is the teacher, love is the lesson”)


“Den deprimerade dör långt innan hans hjärta slutat slå.”
(PRA THEPKAVI)


”One way to get high blood pressure is to go mountain climbing over molehills.”
(EARL WILSON)


”När en människa utsätts för stress slår hjärtat snabbare för att se till att vävnaderna får mera blod. Vad hjärtat anbelangar gör det vävnaderna en tjänst. Olyckligtvis kan man förstås sällan komma till rätta med nutida stressfaktorer genom att hjärtat slår snabbare och musklerna får mer syre. Mannen som är stressad för att han är arbetslös, oroad för sitt banklån eller hotad av vräkning kan inte dra nytta av sina kroppsliga reaktioner – men han är varnad.”
(VERNON COLEMAN i boken ”Bodypower”)


”Det glada hjärtat lever längst.”
(WILLIAM SHAKESPEARE)


”Glädje förknippas med hjärtat.”
(FAN XIULAN i boken ”Hälsans tao”)


”Det räcker egentligen inte med att bara tänka, enligt Heart-Math. Fysiologiskt ändras väldigt litet med bara positiva tankar. Endast genom att förändra det emotionella läget kan vi avläsa förändringar också i kroppen. Dessutom vidgas våra vyer när hjärtat och hjärnan är synkroniserade, menar institutets VD. När hon fick hjärtat och hjärnan att arbeta ihop tänkte hon skarpare, blev mer kreativ och kände sig mer fokuserad. Med sådant samarbete skulle vi helt enkelt komma fram till klokare och mer insiktsfulla beslut.

Vi fick prova. Tekniken kallas Freeze-frame, vilket är den amerikanska termen för att frysa en av bildrutorna i en rörlig film och går ut på att först tänka på något stressande. Vi som gick kursen listade på ett gemensamt blädderblock ostädat skrivbord, tidsbrist, besvärliga medarbetare, pengar, tonåringar… Sedan uppmanades vi att ”frysa” den känslan, liksom rama in den och lägga den åt sidan, för att skifta till området runt hjärtat (”låtsas att ni andas genom hjärtat”) och försätta oss i ett tillstånd av välbefinnande. De bilder vi nu tog hjälp av handlade om att spela boll med sonen, bli mamma, se fullmånen stiga över Stilla havet… Med denna djupa tillfredsställelse överst bland känslorna skulle vi nu ”på allvar fråga hjärtat vad som kunde vara en mer effektiv respons på stressituationen”. Kursledaren uppmanade oss att noga lyssna på hjärtats svar. Nå? Och vad blir skillnaden jämfört med hjärnans svar? Vi dokumenterade skillnaden. I kolumnen ”huvudet” hamnade rädsla, anklagelser, negativ syn på problemet. Grämelse över dåtiden och oro för framtiden. Under rubriken ”hjärtat” skrev vi positivt accepterande, problemet sett inifrån, konstruktiv neutralitet. Känslorna tog sin utgångspunkt i nu-läget.

Där ser ni, konstaterade kursledaren, det är snarare hjärnan som står för risken att fastna i irrationella och emotionella mönster medan hjärtats reaktion lättare kommer att leda till rationella och logiska lösningar!

När vi verkade bekymrade över att vi så ofta reagerar på problem med enbart tankemöda, tröstade han oss med att vi är så vana vid att ta till hjärnan att vi tror att det är normalt och att det räcker. Det är bara att lära om. Genom hjärtat ser vi problemen på ett annat sätt än genom hjärnan. Där finns vår högre intelligens.”
(AGNETA LAGERCRANTZ i boken ”Hjärtans hjärna”)


”Om människor bara ville komma på god fot med alla sina känslor, och lära sig att ge vänliga uttryck för dem, skulle det uppstå färre hjärtesorger.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Den kloka kärleken”)


“Tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga.”
(okänt ursprung)


”Sorg handlar om brustna hjärtan, inte om trasiga hjärnor. Alla försök att läka hjärtat med hjälp av huvudet misslyckas eftersom huvudet är fel verktyg för uppgiften. Det är som att försöka måla med en hammare – det blir bara en enda stor röra av det.”
(JOHN W JAMES & RUSSELL FRIEDMAN i boken ”Sorgbearbetning”)


”Om vi undertrycker vår sorg kvävs våra hjärtan.”
(JOHN ROBBINS i boken ”Hälsans hemligheter”)


”Zisook och DeVaul (1977) rapporterar om att flera fall då de fysiska symtomen som en efterlevande upplevde var liknande dem som den döde led av under sin sista sjukdom. De kallar dessa ”facsimile illness.” Ett fall gällde en kvinna som hade bröstsmärtor som exakt liknade de smärtor som hennes man hade innan han dog i en hjärtattack. Symtomen visade sig först omkring årsdagen av hans död.”
(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)


”En annan vinst med gråt är att den har en lugnande inverkan. Detta framgår av ett genomsnittligt blodtrycksfall på tjugofyra enheter hos våra hypertona patienter och en nedgång med tio slag per minut i hjärtfrekvens.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

Läs även Sorg


”Ju fler gånger vi fattar felaktiga beslut, desto mer förhärdas våra hjärtan, och ju oftare vi fattar rätta beslut, desto mer ödmjuka – eller kanske ännu hellre levande – blir vi…”
(ERICH FROMM i ”Människohjärtat”)


”I ett fall vaknade en kvinna upp efter en hjärttransplantation och ville ha öl och Chicken McNuggets; hon blev mycket förvånad för hon hade aldrig längtat efter sådan mat och dryck tidigare. Sedan hon haft mystiska drömmar, då en ung man som hette Timmy kom till henne, sökte hon reda på vem donatorn av hennes nya hjärta var och fann att han var ett trafikoffer. När hon kontaktade hans familj visade det sig att han var en ung man som hette Timmy. Kvinnan förbluffades av att höra att han var särskilt förtjust i att dricka öl och att han hade dödats när han var på hemväg från McDonald’s.”
(DEEPAK CHOPRA i boken ”Tidlös till kropp och själ”)


“Bottled up aggression or anger can virtually burn up the heart; the lesions that develop around the coronary arteries look very much like burns.”
(ANDREAS MORITZ i boken “It’s time to come alive”)


”There has even been a link proven between anger and heart disease.”
(TIM LAURENCE i boken ”The Hoffman process”)


“If you feel unloved or carry feelings of deep hurt, you will notice a sense of heaviness in your heart. A deep unresolved hurt is likely to manifest as a heart condition.”
(ANDREAS MORITZ i boken “It’s time to come alive”)


“Greed, attachment, and possessiveness all lead to heart and spleen disorders.”
(ANDREAS MORITZ i boken “It’s time to come alive”)


”Hjärtinfarkt kan bero på en försurning av hjärtmuskulaturen till följd av stress – själslig press.”
(WILHELM JÜLKE i boken ”Biologisk bot”)


”En obalans i hjärtat kan komma till uttryck i känslor av hopplöshet.”
(SUZANNE SCHÖNSTRÖM i boken ”Kinesisk medicin”)


”När vi har obearbetade trauman utvecklar vi en svag vagusnerv, vilket är kopplat till högt blodtryck, hjärtkärlsjukdomar, mag-tarmbesvär som IBS samt kroniska sjukdomar överlag. En svag vagusnerv kommer även att hålla nervsystemet kvar i den sympatiska delen (kamp-flykt) eller dorsal vagal shutdown, vilket betyder att kroppen har fastnat i en känsla av kroniskt hot.”
(DOCTOR DIAMANTIS i boken ”Nyckeln till hälsa”)


”Hjärtat svarar an på hur du mår både fysiskt och känslomässigt. Det finns nästan inga upplevelser som hjärtat inte uppfattar och reagerar på.”
(DEEPAK CHOPRA och RUDOLPH E. TANZI i boken ”Vägen till självläkning”)


”Andrew Weil, författare till många populära böcker och chef för ett program för integrativ medicin vid University of Arizona i Tucson, berättar om ett alldeles särskilt dramatiskt fall av tillfrisknande. Det gällde en bankchef med kroniskt högt blodtryck, vars tryck normaliserades en dag efter att hans fru ansökt om skilsmässa. Det föll till 120/80 och stannade sedan på den nivån.”
(JOHN ROBBINS i boken ”Hälsans hemligheter”)


”Undersökningar har visat att människors emotionella tillstånd direkt påverkar blodtrycket. När du känner dig glad och lycklig går det systoliska blodtrycket ner. När du är full av oro och ångest går det diastoliska blodtrycket upp.”
(JOAN WILEN och LYDIA WILEN i boken ”Lev väl och må bra”)


”Långvarig depression kan till exempel bli till stress som påverkar hjärtat, och tvärtom kan långvarig stress leda till depression. När det gäller hur depression påverkar hjärtat finns det rent biologiska förklaringar, som att blodets koaguleringsförmåga ökar hos deprimerade personer. Det i sin tur leder till ökad risk för blodpropp.”
(GUN-MARIE NACHTNEBEL och ANNIKA TIDEHORN i boken ”Hjärtvänlig mat”)


“During the early 1990s, researchers once again reviewed all the major heart disease studies in order to determine what the greatest risk factors were for the biggest killer disease in the Western hemisphere. Much to their surprise they found that the greatest risk factors for heart disease weren’t obesity, cigarette smoking, cholesterol or high blood pressure, etc., but the happiness rating and job satisfaction. In other words, if you don’t like your job and are not getting along with your spouse, you are living dangerously. Being in a disharmonius relationship not only affects the emotional heart but also the physical heart. Having heart disease means that the whole body is sick. You cannot have a poorly performing heart and expect it to pump enough oxygen and nutrients to the cells of the body – a prerequisite for even the most basic physiological processes such as digestion and metabolism.

Brain and heart researcher Dr. Glen Rein has shed some light on why the happiness of the heart is so essential to our health. He discovered that it is a matter of the heart as to whether you get ill or not. Using Fast Fournier Transformation (FFT), he converted a conventional EKG of the heart into a frequency diagram, like the ones normally made only to map brain wave frequencies. It is well known that the heart generates its own electricity and, as he points out, is much more powerful electrically than the brain. But what Dr. Rein went on to discover was simply amazing.

Negative emotions such as unhappiness, frustration, anger, hatred, and the like generate chaotic, weak and high frequency heart wave graphs. Positive emotions, on the other hand, such as lovingness, appreciation and gratitude produce very orderly, low frequency, but very powerful waves on the graph. Dr. Rein showed that only when the heart shows coherent wave patterns, as in feelings of love and connectedness, could its energy be transmitted properly throughout the body. This may explain why lovers seem so healthy and energized.

Like a dynamo, the heart is capable of feeding healthful energy into the body. Chronically negative people, those who are angry, depressed, guilt-ridden, anxious or hateful, prevent their own healing by disordering and blocking their heart waves. This greatly reduces the heart’s energy production and distribution; sickness follows eventually. As the heart is the seat of the soul, we are in charge of whatever happens in the body. Truly happy people (not those who pretend to be happy) are those that have love in their hearts, and they are the healthiest people. They are their own healers. They trust that they are capable of healing from any illness.

This statement is beautifully illustrated by the work of David Hawkins. Hawkins conducted a 29-year long study that showed that the health of the human body improves or deteriorates depending on a person’s mental state. He created a scale from 1-1,000 which measured human consciousness in response to emotional frequency. He found that any state that caused a person to vibrate at a frequency below 200 (or 20,000 cycles per second) weakens the body. On the other hand, a frequency condition from 200 to 1000 makes the body stronger. Hawkins discovered that the experience of shame had the lowest frequency effect on the body. This basically means, if you have thoughts of shame you become very weak, and thereby susceptible to illness. Guilt turned out to be the next most weakening emotion, followed by apathy, grief, fear and anxiety, craving, anger and hate.

Higher on the scale was trust, vibrating at a frequency of 250 (or 25,000 cycles per second). Trust turned out to have a strengthening effect on the body. If you trust in yourself, you naturally trust that all is well with you and with the world, even if it doesn’t seem that way.

Then going up the scale are willingness, optimism, acceptance and forgiveness, reason and understanding. Love, reverence, joy and serenity had particularly high frequencies. They were surpassed only by peace and bliss. Unity consciousness – the experience of you and the world as Spirit – is the highest calibration at a scale of 1000. This is the frequency of absolute power.

By bringing the higher frequencies of love, joy or faith into the lower frequencies of what we call problems or fragmentation, enables these difficulties to reveal their true purpose to us. Hence they become opportunities for change and healing. To heal means to become whole, which is the end of fragmentation.”
(ANDREAS MORITZ i boken “Lifting the veil of duality”)


”I olika studier har man kunnat visa att smärtan ökar om man undertrycker sin ilska, men också att blodtrycket blir högre och risken för hjärt- och kärlsjukdomar ökar.”
(DANIEL MAROTI i boken ”Smärtans budskap”)

Läs även Brustet hjärta, Hjärtinfarktpersonligheten och Känslor i kroppen

Hopelessness

“Hopelessness 

Fear joins with resignation to create a state of hopelessness, where we no longer believe we have the ability to create a life of meaning and success, or to break free from the messes we’ve created. Hopelessness strips us of our self-confidence and blinds us to the possibilities and opportunities that are right in front of us. Without hope we are left with only the painfully limited prospects of our wounded egos. Hopelessness leads to insane acts of self-destruction, because without hope, we no longer consider or even care about the consequences of our choices. Hopeless people pick up guns and shoot other people or act out on an array of other dark impulses, grasping for a momentary fix through which they can reconnect and feel hopeful again. The random crimes and violence perpetrated by addicts, smugglers, and gang members are all born of hopelessness. Hopelessness is dangerous because it seduces us into not giving a crap about the pain that our actions may cause. In its throes we are driven to hurt others and ourselves in an attempt to find a life raft – some temporary flotation device – to keep us from drowning in our sorrow. 

If we stop to examine our lives, we can often see where and when we gave up on ourselves – where and when we decided we were no good, unworthy, and incapable of having a happy and successful life. We can see where we began to withdraw from our hopes and dreams, whether we withdrew from having intimate love, from becoming a respected and contributory member of society, from acquiring financial stability, from having the career we dreamed of, or from attaining another important goal. If our hopelessness remains unaddressed, we will continue to be at risk of selling our souls, our integrity, and our dignity.”
(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)

Läs även False hope och Hopp

Hopp

“ABANDONING HOPE
If you give up hope, you will likely find your life is infinitely richer. Here’s why: When you live in hope, it’s usually because you’re avoiding reality. If you hope your partner will stop drinking, aren’t you really afraid he or she won’t? Aren’t you really afraid to take decisive action to change the situation? If you keep hoping the drinking will stop, you get to avoid the truly hard work of actually handling the situation effectively. Hope becomes a drug or soporific to get you through the pain a little longer. Like all drugs, it comes with side effects. One of the main side effects is that you become a little numb, a little less alive. Hoping a situation will change keeps you at a distance from your true feelings – sadness, anger, fear. Each of these feelings is best appreciated up close. Feel them deeply, and they will cease to bother you. Hope they’ll go away, and they’ll bother you all day.”
(GAY HENDRICKS i boken ”A year of living consciously”)


“Hope is a meaningless emotion because its fruits are always in the future and, by definition, never in the NOW.”
(DAVID ICKE)


“‘I’m hungry, mum, can I have some hope, please?’ 

 ’I’m so sorry, darling, you can’t have hope today, only tomorrow – hope is always tomorrow.’ 

‘So will I eat tomorrow, mum?’ 

‘We can hope so now, dear, but when we get to tomorrow, we can only hope it’s the next day.’ 

On and on it goes. That’s how ‘hope’ works. Or rather doesn’t.”
(DAVID ICKE)


”Hoppet var en farlig tjuv som stal hennes nutid för en framtid som aldrig skulle komma.”
(KRISTIN HARMEL i boken ”De bortglömda namnens bok”)

Läs även False Hope

Human lava

“Let’s think of our suppressed emotions and disowned qualities as human lava. Lava exists beneath the surface of the earth. If there are no steam vents at the earth’s surface to release the pressure of the powerful force that lies beneath, its only outlet comes in the form of an eruption. Likewise, within our psyches our dark urges and impulses build up, and unless we find safe, healthy ways to release them, they express themselves in inappropriate and potentially dangerous ways. By acknowledging, accepting, and embracing our dark side, we create natural steam vents within ourselves. By providing an opening, we eliminate the worry about an explosion because we are allowing the pressure to be released in a safe and appropriate way. But when it is concealed in darkness, repressed out of shame, and denied out of fear, the shadow has no choice but to erupt. The mental and emotional outpouring that follows has less to do with our circumstances and who is around us than it does with our need to release the pressure.”
(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)


“Our emotions are designed to act as guides that tell us what feels good and what feels bad. They’re a part of our feedback system, a continuous interplay of “call and response.” Our emotions – including our most relentless sabotaging emotions – are always leading us back to where we have made ourselves wrong or split off from the whole of who we are. They are meant to alert us when something is going on that violates our healthy nature and to let us know when something is not right. When we fail to heed the wisdom of our own feelings or become unwilling to let them move through us, they build up and become dangerous. The suppression of what was once a healthy emotion renders it toxic. Like lava, the toxic emotions beneath the surface of our conscious awareness, if left uncared for, will erupt, causing us to act out in some destructive way. Our repressed emotions taint our thought processes and hijack our better judgment, and then a negative treadmill starts to roll: toxic thoughts direct our emotions, toxic emotions inform our thoughts again, and we’re soon caught in a destructive, circular pattern that gains momentum and must eventually seek a release. 

Underneath every destructive act we will find a toxic buildup of one or more unexpressed emotions. If we are brave enough to identify the emotions that lurk beneath our own uncontrollable bad behavior, we can get at the root of the problem and begin to deactivate the potential bombs that lie before us. Only by accepting our emotions can we effectively disarm them; to the extent that we repress them, we will be at their mercy.”
(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)

Läs även Undertryckta känslor

Ilska

“It’s okay to be angry, even if what was done to you was unintentional. In fact, you have to be angry if you want to heal your wounded inner child.”
(JOHN BRADSHAW)


”We can tell ourselves mentally all day, every day to start setting boundaries, but if our trauma conditioning includes repressing anger, the repression will win in the end.”
(SCOTT KILOBY)


“Den innersta kärnan i all ilska är behov som inte tillgodosetts. Därför är ilskan värdefull om vi använder den som väckarklocka – och förstår att vi har behov som inte är tillgodosedda.”
(MARSHALL ROSENBERG)


”A large part of the anger we feel after a toxic relationship ends is due to all the self-abandonment we took part in.”
(KIM SAEED)


”ILSKA ÄR FÖR många av oss ett rätt skrämmande fenomen. Men det finns olika sorters ilska och vi behöver inte nödvändigtvis vara rädda för all ilska. Det finns också ilska som står i kärlekens tjänst; ilska som bär kärlekens andra ansikte. En sådan ilska är konstruktiv, aldrig destruktiv. Den vill aldrig skada någon, och riktar sig aldrig någonsin mot den andras person utan alltid mot dennes beteende. Det är kärleksfull ilska.”
(TOMMY HELLSTEN i boken “Flodhästen i sovrummet”)


”Vi kan förhålla oss till ilska som till den lampa på instrumentpanelen som lyser rött när oljan håller på att ta slut. Själva lampan i sig är inte viktig, men den signalerar om något som det är väsentligt att vi stannar upp och undersöker, och kanske skaffar assistans för att reda ut. Vi behöver ta oss en ”titt under huven”. Om vi tror att målet med att hantera ilska är att få varningslampan att slockna, kan det få förödande konsekvenser. Om vi tränger undan det viktiga budskapet genom att försöka få lampan att sluta lysa, betyder det – om vi överför resonemanget till ilska – att vi försöker få någon att lugna ner sig. Då är det lätt att missa att åtgärda viktiga saker – som att fylla i olja i bilen – vilket kan leda till att motorn skär.

Det är värdefullt att lära sig översätta de bedömningar och krav som simulerar ens ilska på ett effektivt sätt. Om vi inte gör det, tar ilskan ofta överhanden och leder till att vi gör val som vi efteråt ångrar och som ofta innebär att vi i slutändan har ännu fler behov som inte blir tillgodosedda.

Ilskan kan hjälpa oss att bli klarar över vad som verkligen är viktigt för oss men för att förstå vad det är behöver vi vara nyfikna på vad den vill säga. Så snart vi lägger skulden på andra för att vi är arga, tappar vi en del av en förmåga vi har att själva definiera vad som är viktigt för oss och att förändra det som behöver förändras.”
(LIV LARSSON i boken ”Ilska, skuld & skam”)


“You can’t be in your vulnerability if you can´t express your anger. Both because it clears the debris so you can open your heart again, and because we cannot touch into the deeper parts of our vulnerability without it. Until our inner child knows that we have the capacity to protect his tenderness with ferocity, he will not fully reveal it. She will only open so much, until she knows that we can hold her safe. This is one of the reasons why those who grew up unprotected as children will often keep their hearts closed. They weren’t given a healthy template for self-protection. Sometimes we have to forge that template ourselves, in the fires of our own empowerment. The more sturdily we can touch into and express our rightful anger, the more comfortable we will feel embodying and expressing our vulnerability. The more powerful our roar, the more open our core.”
(JEFF BROWN i boken “Hearticulations”)


”Olika känslor har olika andningsmönster. Ilskan har en kort inandning och kraftig utandning (precis som en ilsken tjur). Ilska ger också spända muskler, framför allt i nacken, käkarna, bröstet och händerna.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


“Anger is a river. It wants to be released into the vaster ocean. It wants to move naturally. When we repress it with premature forgiveness, block it with false positivity, suppress it in the name of pseudo-peace, we dam(n) our natural flow. The river then turns inward, against the self; or explodes outwardly, against innocents. Better we express it when it arises – not in a way that is destructive to humanity – but in a way that is authentic and that restores the integrity of our being. Anger isn’t the enemy. Misplaced anger is. Let the river flow…”
(JEFF BROWN i boken “Spiritual graffiti)


“John Bowlby, en banbrytande psykiater som studerade barns reaktioner på förlust och separation, slog fast att ilska är en normal reaktion hos barn som blir lämnade av sina föräldrar. Sorg är en förväntad reaktion vid en förlust, men Bowlby kunde visa att även ilska är en vanlig reaktion på separation (1979). Det är förståeligt. Ilska och vrede är adaptiva reaktioner som ger det övergivna barnet kraft att protestera för att få till stånd en förändring av en emotionellt ogynnsam situation.”
(LINDSAY C. GIBSON i boken “Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar”)


“Det händer att barn till känslomässigt omogna föräldrar undertrycker sin ilska eller riktar den mot sig själva. Kanske har de lärt sig att det är för farligt att öppet ge uttryck för ilska, eller också har de så starka skuldkänslor för sin ilska att de inte känns vid den. Människor som internaliserar sin ilska på det här viset är ofta orealistiskt kritiska mot sig själva. De kan bli djupt deprimerade och i vissa fall drabbas av självmordstankar – den yttersta konsekvensen av inåtriktad ilska. Andra uttrycker sin ilska på ett passivt-aggressivt sätt och slår tillbaka mot sina föräldrar och andra auktoriteter genom att glömma, ljuga, förhala eller undvika.”.”
(LINDSAY C. GIBSON i boken “Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar”)


“Att hitta sin ilska
Eftersom ilska är ett uttryck för individualitet är det den känsla som känslomässigt omogna föräldrar oftast straffar sina barn för. Men ilska kan vara en användbar känsla eftersom den ger människor kraft att ändra på saker och ting och försvara sig själva. Det är ofta ett gott tecken när överdrivet ansvarstagande, ängsliga eller deprimerade människor börjar bli medvetna om att de känner ilska. Det visar att deras sanna jag är på väg att ta över och att de börjar bry sig om sig själva.”.”
(LINDSAY C. GIBSON i boken “Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar”)


“The question is not whether you’re angry or not. The question is what is your relationship to anger at the unconscious level. If you fear anger, anger is repressed. If you fear fear or other vulnerable emotions, you’re probably identified with anger because it feels safer.”
(SCOTT KILOBY)


”En magsårspatient berättade för mig att han motvilligt övertagit familjefirman för att vara föräldrarna till lags, och han kände agg mot dem på grund av de påtryckningar de utsatt honom för. Hans vrede kom bara till uttryck invärtes, eftersom han hade svårt att tänka sig en konfrontation med föräldrarna eller att ta konsekvenserna av att fatta sina egna beslut.”
(DENNIS T. JAFFE i boken “Din inre läkare”)


“The whole planet is riddled with misplaced aggression. It’s more popular than strawberry cheesecake. People are so overcome with repressed rage, that it simply has to leak out somewhere, often in the direction of innocents. Sometimes it comes through as physical violence, and more often in the form of emotional abuse, passive aggression, scapegoating, and persecution. And none of this will change, until we learn how to process and express emotions from an early age. Until society normalizes the sharing of our woundedness, and imparts techniques for healthy release. Until we learn how easily humans are traumatized, and create conditions that prevent it. We do this, and we change the world. We don’t do this, and we are doomed to destroy each other (and our planet). Because all that trauma forces us to repress our memories and dissociate from reality. It compels us to choose paths that are not amenable to healing and wholeness. It turns us into a splintered cacophony of suffering. And in a splintered state, we can’t help but to damage ourselves and others. To break the cycle, we have to get to the roots of our aggression: our unresolved pain and anger. We have to fully own what we are carrying. We have to heal this humanity.”
(JEFF BROWN i boken “Hearticulations”)


”Ilska är ofta en otillåten känsla i många familjer. Den klassas som något nedvärderande och fel, en svaghet som måste kontrolleras och tryckas tillbaka. Du har kanske istället fått lära dig att bli anpassningsbar och därmed inte stå upp för dig själv och utveckla gränser. Har du inte fått bli arg i uppväxten har många ofta svårt med att bli arg som vuxen. Skulle du bli arg kommer ofta skulden och skammen som släptåg. Du mår dåligt, trots att du gjort något naturligt, försvarat dig själv.

Vrede som svalts ner kan även övergå i depressivitet.

Energin går inåt mot dig själv istället för utåt mot det som kränkt dig. När du jobbar med vrede och får upp den så behöver du aldrig göra upp med människor i det yttre. Men du måste göra upp med den i ditt inre så att den inte fastnar där. Att försöka göra upp eller tala med människor som har behandlat dig illa kan vara svårt och ibland omöjligt eftersom det är stor risk att de ändå inte kommer att ta in vad du säger och menar. Om de inte har tagit in det tidigare är det inte säkert att du når fram nu heller, vilket innebär att du återigen blir sviken och besviken. Vill du göra upp med någon ska du göra det för din egen skull, men du måste inte det för att bli läkt.

Att tala om händelser är att fiska upp känslan på insidan. Är vreden inkapslad kan det dock ta lång tid innan dina inre försvar släpper och du når fram till vredens energi. Att inte känna ilska är en varningssignal. Att stänga av den kanalen är förödande eftersom det obearbetade och det inkapslade, både sorg och vrede, ligger i vägen för att kunna känna långvarig lycka.

Vrede och självbevarelsedriften som får utlopp är väldigt vitaliserande. Det är dock viktigt att var och en av oss tar ansvar för sin ilska. För den ska inte en enda oskyldig människa behöva få på sig! Det är oerhört viktigt att du behandlar instängd och inkapslad vrede. Både för din egen skull, men även för andras skull, för om tryckkammaren i ditt inre exploderar då övergår vreden i raseri som inte är något annat än kontentan av mycket nedtryckt vrede.

En annan form av nedtryckt ilska och besvikelse är bitterhet. Bitterheten får oss att liksom ruttna inifrån. Den äter upp oss inifrån och dödar med tiden all glädje. Det positiva är att det går att bearbeta och få utlopp för dessa energier, även om de stängdes in för länge, länge sedan.”
(KARIN WENNERLÖF i boken ”När själen inte mår bra”)


“ANGER: IT’S HEALTHY POWER

We are very frightened of anger and forget that many so-called primitive cultures use it to purify themselves and move on from the past. We grow up feeling that we’re being bad if we’re angry. Rather than being told it’s a healthy expression of feeling, we are told, “Be quiet,” “Don’t answer back,” “How dare you raise your voice to me,” or finally, “Go straight to your room. I’m having none of this.” Of course we learn to keep it inside. We brood, we pout, we imagine taking our revenge. Or, perhaps even more damaging, we learn to turn it in on ourselves. We beat ourselves up and follow a path of self-destruction.

Ever since you learned to repress anger, it has built up inside you. If you can learn to express it, though, you will release yourself from its burden.

Buddha said that if you put an angry bull inside a barn, he will kick the doors down and harm himself or anyone. That is our challenge.

Releasing repressed anger is holy work. Anger often blocks us from connecting with our spiritual selves and our loved ones. By discharging it, we can reconnect with ourselves and our loved ones.”
(TIM LAURENCE i boken ”The Hoffman process”)


“Good Girls Don’t Confront

I tried persuading Carmen, a mousy mother of four, to express her old feelings about how her mother had played victim all the time. Carmen could not dream of saying or writing anything “bad” about her mother. The problem was not just one of the past. She was incapable of confronting her husband about why he still kept seeing his ex-wife. Good girls do not confront, apparently. They simply learn to put up with anything, just as Carmen’s mother did with her father.

I reminded Carmen that her real, physical mother would not hear her, while the higher, spiritual self of her mother would thank her for getting out the rage.

“But I still can’t say those awful words to her.”

“Okay, Carmen, you feel that you can’t. But if you keep your rage so locked down, it may have a side effect. It means that you stay a victim in your relationship, doesn’t it?”

She glared at me in such a way that I knew I had found the right button. She then immediately picked up a pen and started writing. Thirty minutes later, she was still head-down, furiously scribbling a letter to her mother. She was well on the road to recovering her own power and self-esteem.”
(TIM LAURENCE i boken ”The Hoffman process”)


“There is such a strong pressure in society not to express our anger that many – perhaps even most – people find it hard to let it out. A young journalist called Melinda felt that she would become as bad and violent as her own father if she screamed and shouted. Nothing has ever been gained by it, she claimed. Indeed that was largely true. Anger was used by her father to intimidate and frighten the rest of the family. Anger is mainly used as a tool not for freedom but to keep people suppressed on a family, national, and global level.

The opposite may be true for you. You may have grown up in a house where no one was ever allowed to get angry. As a result, anger was something placed outside the norms of the family book of rules. It would probably feel “unnatural” to be openly angry when you grew up.

Think again of the possible effects of suppressed anger on your body. It could be that you get headaches, stomachaches, or backaches. There has even been a link proven between anger and heart disease. Reflect on the effect of repressed anger on your life in general. It could be taking so much effort to keep your anger down, to de-press, that you yourself are depressed. It could be that in your relationships you criticize and wear others down rather than ever clearing the air. Or you become passively aggressive, claiming, “I’m not the one with the problem. You are.”

It could be that your anger comes out as sarcasm. You’re so dissatisfied that you make comments that seem witty but are actually cruel. Of course, if anyone says you’re being cruel, you reply, “Look, I was only joking.”

A very common way of seeing old, “historical” anger is in our driving habits. No longer are you the quiet, polite person of home and office. The thoughts in your head are ones specific to the open road: My God, how can they let her out? Hey, why not park in the middle of the road? Get off my back! How dare you cut me off! See how driving down the road becomes an analogy for unresolved life issues? We don’t want anyone “on our backs” like our mothers might have been. We don’t want someone to cut us off, like our fathers might have done when we tried to speak. We may once again feel like a nonperson, a second-class citizen, and store a lot of pent-up anger waiting for an outlet.

All of these incidents are examples of historical anger, a type that has far more charge than the situation calls for. Appropriate anger, on the other hand, is when you react to a real injustice. The reaction will be deserved and your anger acts as a catalyst for change. It shouts out, “Enough!” and allows you to start putting a different course of events into action.

It’s far better to find a safe place to let out your pent-up anger than to sit on top of it. When you’ve taken off the lid, you don’t have to be angry at yourself or others. Instead, you’ll have a great sense of calm and peace.”
(TIM LAURENCE i boken ”The Hoffman process”)


“If no anger is felt at a loss, no real grief can be experienced and a proper mourning will not take place. It is the nature of human beings to protest their pain and not to choke the protest off masochistically. It seems strange, then, that our culture so admires the individual who can bear a loss stoically, without showing any emotion. What great virtue is there in the suppression of feeling? Such behavior may reveal that a person’s ego dominates and controls his body but it also indicates that some important aspect of his humanity is missing.”
(ALEXANDER LOWEN i boken ”Depression and the body”)


“Healthy anger is essential for individual and collective change. This is why it has been shunned and contained in religion, in spirituality, and in various political environments. By suppressing our capacity for anger, they keep us compliant and manipulated. They can’t control us if we have access to our healthy anger…”
(JEFF BROWN)


“It is hard to give ourselves permission to feel anger. It is crippling if we do not. By resisting the feeling of anger, we perpetuate it in our lives. In addition, we ensure that it will leak out in ways that are troublesome to ourselves and others. When we drop that stance of resistance, a new world of energy opens up to us. At the case of anger, the lessons are bountiful. In any anger situation there are things we want and need. The anger would not be present if we were getting our wants and needs met. Rather than resisting the anger, we can open up to it, get to the bottom of it, and find out what we want and need. The same is true for the anger of others. We could well learn to ask ourselves in the presence of others’ anger, What do they want and need? By operating in this manner we turn the negative energy of anger into the positive energy of looking for constructive solutions.”
(GAY HENDRICKS i boken ”Learning to love yourself”)


“Om människor kunde lära sig att skilja mellan sexuell upphetsning och ilska skulle de kunna uttrycka sig betydligt friare och få ett mer givande sexliv.”
(KATHLYN & GAY HENDRICKS i boken ”Den medvetna kärleken”)


”Många försvarar sig mot sin djupare rädsla genom att bli arga; ilskan hindrar dem från att kontakta den underliggande känslan.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)


”Om du drar dig för att avslöja din vrede ska du komma ihåg att din kraft ligger nedgrävd tillsammans med den. Vrede är en negativ känsla bara när den undertrycks eller hanteras på ett osunt sätt. När du har medkänsla med dig själv kan du lätt tillåta alla sidor av dig själv, din kärlek och din vrede, att leva tillsammans med dig.”
(DEBBIE FORD i boken ”Krama din skugga”)


”Ilska kan som känsla förvandlas till en svår huvudvärk. Ilskan innesluts då i symptomet. När ilskan uttrycks – och den måste uttryckas helt och hållet, inte bara förstås – kommer symptomet att försvinna. När ilskan blir medveten genom att den uttrycks helt (bankande, skrikande) omvandlas den till en känsla och är inte längre en beståndsdel i lidandet. Att ”veta om” ilskan är inte alls detsamma som att vara medveten om den.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


”Ett explosivt humör eller en sjudande vrede döljer ofta en djup smärta. Vi tror att om vi skrämmer bort folk kan vi slippa att bli ännu mer sårade. Faktiskt förhåller det sig precis tvärt om. Genom att täcka såren med ett pansar har de ingen möjlighet att läkas. Genom att ge sig på andra, hindrar vi oss själva att få den kärlek och den näring som vi behöver.”
(OSHO ZEN TARO)


“The Fine Art of Expressing Anger 

There are many ways to express anger: An unsophisticated way might be to take a stick and beat someone else over the head with it. That certainly gets the message across, but it may be counterproductive. We live in a violent society filled with confused beliefs and repressed rage, and many of us, feeling frustrated, act out anger in violent ways. Those of us without the verbal skills to speak our mind may batter others. Those of us with verbal skills may also batter others, but we use our voices, which can sometimes do more damage than a stick. 

A more sophisticated way to express anger might be, “Listen, I’m not trying to make you wrong by saying this, but I feel a lot of anger right now; it seems directed at you. Could we talk about it?” This message may produce positive results. We express ourselves, the person remains open to listening, and we work something out. 

There’s a difference between expressing ourselves and “dumping” on someone. I used to think I was expressing my feelings when I yelled and told someone off: “And you do this, and you’re that way, and I think it stinks, you so and so!” This may have felt satisfying, but it rarely healed anything, because all the “you-you-you” accusations revealed nothing about how I felt; I had only revealed my thoughts and judgments.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


“Chronic anger can aggravate many cases of asthma.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


”I olika studier har man kunnat visa att smärtan ökar om man undertrycker sin ilska, men också att blodtrycket blir högre och risken för hjärt- och kärlsjukdomar ökar.”
(DANIEL MAROTI i boken ”Smärtans budskap”)


”It’s okay to be angry. It’s never okay to be cruel.”
(unknown)

Läs även Stygg-Pelle och Vredens fyra nivåer

Komplexa frågor

“Många människor vill ha snabba svar på komplexa frågor. De vill snabbt ha svar på vad som är rätt och fel i frågor som är djupt känslomässigt laddade och kanske också har en historik som härstammar från deras uppväxt. De vill ofta bara ”bli av med problemet”. I vårt samhälle verkar det genomgående finnas en låg respekt och förståelse för att vissa känslomässiga frågor kräver arbete, tid, värme, medmänsklighet, uthållighet, villighet och mod för att kunna lösas.”
(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)


”Events occur, and certain feelings arise. If it stopped here all would be well. We are more complex than that, however. We are so complex that we take something simple and normal like feelings and magnify them so that they can dominate our lives. Feelings get so big and real that we take pills to keep them at bay, drink to escape them, even kill ourselves because we cannot stand them. 

How do these simple things get out of hand? In a word, resistance. Rather than opening up to our feelings and letting them pass through, we go solid around them, thus trapping them and giving them a permanent reality in our lives. An event occurs that triggers anger, for example. Instead of opening up to the anger, feeling it and letting it go, we instead resist it and hold on to it. Then we are stuck with holding on to the past while trying to deal with the present. 

Recall that we have stacks of beliefs in our minds that we have picked up from parents, schooling, church, and society. We may have a belief that “big boys don’t cry” or that “sexual feelings are bad.” When these normal feelings arise in the body, the mind comes into play. The mind with its awesome cleverness can talk the body out of experiencing what it is experiencing. The body remembers, though, and feels a growing estrangement from the mind. 

This is the process by which we get out of touch with our feelings. No wonder that they feel unlovable. They are strangers to us, and our first tendency is to mistrust strangers simply because we do not know them or perhaps because we fear they mean us harm.”
(GAY HENDRICKS i boken ”Learning to love yourself”)


”Dr Nicholas Gonzalez i New York har i själva verket citerats säga: ”Jag har haft patienter vars cancer inte blev bättre oavsett hur perfekt de genomförde mitt program… förrän de löste allvarliga känslomässiga problem i sina liv.””
(TANYA HARTER PIERCE i boken ”Överlista din cancer”)

Känslokommunikation

“Of all the language in the world, the most difficult language to communicate is the language of feelings. One of our greatest challenges as human beings is to effectively communicate with other people what we truly feel. Perhaps the most significant and consequential challenge we face, however, is acquiring to the ability to communicate congruently with ourselves.”
(KAROL K. TRUMAN i boken ”Feelings buried alive never die…”)


”Bakom det verbala budskapet finns det nästan alltid ett känslomässigt budskap. Både ord och känslor måste uppfattas för att det ska bli tal om meningsfull kommunikation.”
(KATHLYN & GAY HENDRICKS i boken ”Den medvetna kärleken”)


“Most of us have developed a persona or social mask quite different from, and in fact often the polar opposite of, what we feel inside. Such masks lead to misunderstandings and make it difficult for people to connect with one another at an authentic level: these masks have a clear impact on our health, relationship and work.”
(DAN MILLMAN i boken ”The life you were born to live”)


”ME (to a friend): How are you today? 

FRIEND: Fine. 

I notice worry lines on his forehead and a bleary look in his eyes. 

ME: Gee, I could be wrong, but you don’t look fine. You look kind of tired and worried. 

FRIEND (startled): Oh, Thanks for noticing – I was on automatic pilot. The baby’s got some stomach thing and I was up all night with her. 

When I asked the first time, I got a social response. Then, when I mentioned the discrepancy between word and appearance, my friend shifted to an authentic response. His first response – “Fine” – was certainly a One-Breath Communication, but it was arguable. I could see the argument written on his face. Our bodies are very eloquent at telling the truth, and almost everybody sees the truth but politely overlooks it. 

The moment my friend made the One-Breath unarguable statement, we entered the zone of intimacy. The walls came down – we were in harmony with each other. Speaking One-Breath Communications is the best way I’ve discovered for finding out who my friends really are. You can check this out easily in your own life. 

If you say to someone ”My shoulders are tense” or ”I’m scared,” watch how he or she responds during the next ten seconds. By speaking a One-Breath unarguable truth, you drop the wall of defense and risk intimacy. You’ll find out within ten seconds whether the other person wants to be intimate with you. If the other person says, 

Don’t be silly – there’s nothing to be scared of,
OR
You’ll probably feel better in a little while,
OR
Count your blessings that it’s not worse, 

don’t go to that person again for intimacy. At least not until you carefully tell the person what you want in a friend. 

If the person says, 

Tell me more,
OR
Can I help?
OR
I’m listening, 

this person is a safe space for intimacy. You can go there again with your feelings.”
(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)


”Att tala om sina känslor med andra eller rentav skriva om dem – förbättrar den fysiska hälsan, förstärker immunförsvaret, dämpar hjärt-kärlreaktiviteten, minskar frånvarofrekvensen och rentav kan förlänga livet.”
(DEAN ORNISH i boken ”Kärlekens läkande kraft”)


”Like a picture window, the window to our emotions needs to be polished daily. This daily window cleaning is one of the major disciplines of intimacy. If we can see clearly into our own emotions, we reveal ourselves to ourselves. When we can speak about our emotions clearly to people we care about, we reveal ourselves to them.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken “Lasting love”)


“Friedrich Nietzsche aptly pointed out that, “The will to overcome an emotion is ultimately only the will of another emotion or of several others.” Trying to control emotions only leads to an endless chain of new ones. If someone has expectations of you that you do not wish to meet, such as going to a movie, then instead of finding excuses just say that you don’t feel like going. Simply that; no reasons, no excuses. Using arguments moves a situation into your head, whereas this is a matter of emotion or feeling, a matter of the heart. Keeping it there helps to resolve any emotional conflicts easily and without causing scars. 

The more often you apply this simple method of honest introspection, the sooner you begin to realize that is absolutely OK for you to have any kinds of feeling, and, what is most remarkable, nobody can really get offended by this. People get offended only when you try to justify your feelings. You justify or explain your feelings out of fear of being criticized or not being loved anymore. But fear draws people toward you who point out your low self worth and thus seem to put you down. When a fearful situation confronts you, simply feel and express this fear! Instead of battling fear – which gives it power – give in to it or sit with the anxiety. It is bound to dissipate.”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Lifting the veil of duality”)


“It’s never the feelings themselves that are the problem – it’s our unwillingness to confront them in ourselves and talk about them to others.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Lasting love”)


“Ingen hör annat än det han förstår.”
(JOHANN WOLFGANG VON GOETHE)


”En normal människa är naturligtvis inte kluven. Det betyder att när hon tar dig i hand så tittar hon inte åt annat håll. Hon kan lyssna helt, något som är sällsynt i en neurotikers sällskap. Neurotikern kan egentligen bara höra vad han vill höra. Han tänker oftast på vad han själv skall säga härnäst. Det han hör värderas vanligtvis bara i den mån det på ett eller annat sätt har anknytning till honom själv. Han kan inte vara objektiv och uppskatta det som är utanför honom själv för vad det är värt (och det gäller hans barn). Neurotiska samtal kan sällan gå utöver de personliga upplevelserna (”då sa jag”, ”då sa han till mig”) därför att neurotikerns intresse ligger hans eget oförverkligade själv. En normal person är intresserad av sitt själv på ett annat sätt. Allt i världen behöver inte ha relation till det, men han kan se sig själv i relation till världen. Han använder inte yttervärlden för att täcka sin inre värld.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

Läs även Kommunikation, Lyssna, Vad jag inte säger och Uttryck känslorna

Känslor i kroppen

“Bodily functions like breathing, circulation, digestion respond only to the emotions we actually feel, not to moral precepts. The body sticks to the fact.”
(ALICE MILLER i boken “The body never lies”)


”Injuries often leave a trace of tension and fear in the body.”
(DAN MILLMAN i boken ”Body mind mastery”)


”Om du vill veta sanningen om något, studera då dina känslor. Att lyssna till kroppen är det snabbaste sättet att göra det.”
(NEAL DONALD WALSCH i boken ”Vänskap med Gud”)


”Våra rörelsemönster visar mycket tydligt vilka känslor som behöver bearbetas.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)


“Man vet att långvariga känslospänningar och stress (fysisk och psykosocial) – utan återhämtning – ger kroppsliga reaktioner och påverkar immunförsvaret negativt.”
(ALF SPÅNGBERG i boken ”Reumatism”)


“It’s like getting a lump in your throat when you forbid yourself to cry. Unexpressed grief can damage us emotionally and physically. Studies have shown that many people are diagnosed with cancer about a year or so after the death of a loved one. I have also seen this pattern in people who have recently retired.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken “Recovery of your Inner Child”)


”Det är ofta lättare att nå fram till känslorna via kroppen än via orden. Marianne gick till exempel igenom en traditionell freudiansk kur sedan två år tillbaka. Hon sträckte ut sig på divanen och gjorde sitt bästa för att ”associera fritt” kring de teman som förorsakade henne lidande, framför allt hennes känslomässiga beroende av män. Hon tyckte sig bara leva fullt ut när en man ofta sade till henne att han älskade henne, och hon hade svårt att uthärda ens de kortaste separationer. Detta ingav henne en diffus ångest, som om hon varit en liten flicka. Efter två års analys hade Marianne full insikt i sitt problem. Hon kunde i detalj beskriva sin komplicerade relation till sin mor, som ofta lämnat henne till främmande dagmammor, och hon menade att detta säkert förklarade hennes ständiga känsla av otrygghet. Högskoleutbildad som hon var hade hon lidelsefullt hängivit sig åt analysen av sina symtom och det sätt varpå hon återupplivade dem i sin relation till analytikern, som hon naturligtvis blivit mycket beroende av. Hon hade gjort stora framsteg och kände sig friare, även  om hon under analysen aldrig hade kunnat återuppliva sin barndoms smärta och sorg. Hon hade ständigt varit fokuserad på sina tankar och språket och blev nu varse att hon aldrig hade gråtit på divanen. Till hennes stora förvåning var det under en veckas thalassoterapi hos en massös som hon plötsligt hade hittat tillbaka till sina känslor. Hon låg utsträckt på rygg, och massösen masserade henne mjukt på magen. Då hon nalkades en speciell punkt nedanför naveln, kände Marianne en snyftning stiga upp i strupen. Massösen lade märke till det och bad henne bara notera vad hon kände och sedan fortsatte hon med mjuka rörelser på just den punkten. Efter några sekunder började Marianne snyfta så häftigt att hela hennes kropp skakade. Hon återsåg sig själv i en sjukhussäng efter en blindtarmsoperation, sju år gammal och eftersom hennes mor inte återvänt från sin semester för att ta hand om henne. Denna känsla, som hon så länge sökt i huvudet, hade hela tiden funnits där, dold i kroppen.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Bot på naturlig väg”)


”Vi förnimmer känslorna i kroppen, inte i huvudet: åtminstone så mycket förefaller självklart. Redan 1890 skrev William James, professor vid Harvard och den amerikanska psykologins fader, att en känsla i första hand är ett kroppstillstånd och bara i andra hand en perception i hjärnan. Han grundade sina slutsatser på vår erfarenhet av våra känslor. Man säger ju faktiskt att ”rädslan sitter i magen”, att man är ”lätt om hjärtat”, att man är ”gallsprängd” eller att något ger en ”magsår”. Det skulle vara fel att betrakta dessa uttryck enbart som enkla stilfigurer. De är faktiskt exakta beskrivningar av vad vi förnimmer när vi befinner oss i olika känslotillstånd. I själva verket vet vi sedan en tid tillbaka att inälvorna och hjärtat har sina egna nätverk av några tiotusentals neuroner, vilka är som ”små hjärnor” inne i kroppen. Dessa lokala hjärnor är i stånd att göra sina egna perceptioner, att modifiera sitt beteende med hänsyn till dessa och till och med att förändra sig efter sina erfarenheter, det vill säga på sätt och vis skapa sina egna minnen.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Bot på naturlig väg”)


”Alla slags sjukdomar har ett mångfacetterat orsakssystem, såväl somatiskt som psykosomatiskt. 

De psykosomatiska faktorernas roll i mänskliga lidandet är något som funnits med i vårt språkbruk i hundratals år. Det finns något som psykiatrer brukar kalla för ”kroppsdelsspråk”, som uttrycker något av psykosomatisk vishet. Till exempel: ”Den pojken är min huvudvärk”, ”Jag får fjärilar i magen” eller ”Hon krossade mitt hjärta”. Ingen vet hur många människor som infinner sig på sjukhusens akutmottagningar sent på kvällen med bröstsmärtor – med eller utan verklig hjärtinfarkt – för att de just haft en stark upplevelse av kärlekssorg i någon form. 

Problem med ryggraden har att göra med bristande mod och karaktärsstyrka. Också detta är något som avspeglas i vårt språk. Vi säger t ex ”Han har verkligen råg i ryggen”, ”Han har ingen ryggrad” eller ”Han/Hon är en verkligt rakryggad människa.”
(M. SCOTT PECK i boken ”Vidare på den smala vägen”)


“One way we can often tell how others feel is by watching the changes on their faces. Research has been done on emotional expression as it affects the facial muscles. In fact, certain feelings that become chronic can freeze themselves into a person’s face and become part of his or her habitual facial expression. For instance, some people wear worry or anger on their faces in permanent frown lines between their eyebrows. These deep furrows are engraved over time, like riverbeds that form in a landscape over thousands of years.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your inner child”)


”De allra flesta av oss har någon obehaglig upplevelse som vi aktivt försökt undvika att tänka på. Ibland kanske vi till och med har lurat oss själva med att det inte ens har hänt. Men vi kan aldrig lura kroppen och själen – de minns det som du försöker glömma eller gömma.”
(SUSANNA & MARTIN EHDIN i boken “HQ”)


”Det som finns i din kropp finns i ditt omedvetna. Om du tror att du vet vad det är så är det inte det. Spänningen är en omedveten spänning. Det är historien du inte kan berätta. Det du kan berätta utgörs av det som du redan har tagit itu med. Smärta är en vägledning för ytan om det omedvetna, det undertryckta. Det verkliga mönstret finns i ditt omedvetna och har ännu inte stigit till ytan. När det stiger tar det ofta hand om smärtan. Mycket ofta försvinner smärtan när du tar itu med den känsla det handlade om.”
(MARION ROSEN)


”We don’t know love – or any other feeling – until we know it in our bodies. When we feel the body sensation of love or commitment or doubt, our minds have something real to hold on to. Without being rooted and grounded in body sensations, our thoughts swing back and forth like monkeys playing on bars.”
(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)


”What are these body sensations trying to tell you? Remember, they are not signals from your socialized mind – your sensations are signals directly from your mammalian nervous system, which was here long before our modern minds developed. Even though your socialized mind might argue with your body, your body is always right. It cannot lie. It’s always giving us the straight stuff – it’s up to us to learn what to do with the information.”
(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)


“Our problems begin the moment we unground ourselves by separating our minds from our bodies. Our problems move toward resolution the moment we reground ourselves in reality by bringing our minds into harmony with our bodies. Your organic body sensations are the best place to do this. It’s hard to argue with your body sensations. You may not know whether you’re angry or sad, but you can usually tell if your stomach feels tight or not. Once you put your attention on the unarguable, you are in harmony with yourself. 

We are brainwashed early and often to leave behind the reality of our body sensations. The message is drummed into us day after day: Don’t feel what you feel… don’t want what you want. As a result, we use our powerful minds to distance ourselves from our bodies. Often, the more powerful our minds are, the greater the gap is between mind and body. I’ve had the opportunity to work with celebrated writers and thinkers, and some of them have been pathetically out of touch with their bodies. Of course, the greater the gap between mind and body, the more dramatic is the moment of reunion. I’ve enjoyed many wonderful reunion moments (such as watching a smile break out on the face of a famous relationship expert when he was finally able to feel his feelings instead of merely philosophize about them). 

Once we abandon the reality of our feelings and sensations, we get lost in the labyrinths and cul-de-sacs of our beliefs, opinions, and self-deceptions. The quick way to reground ourselves in reality is to focus nonjudgmentally on our body sensations. It brings us home. 

Shifting our awareness into the reality of our feelings and sensations puts us squarely in harmony with what actually is. When you are in touch with what is, you have a gift beyond price: You are in harmony with the source of creation in the universe. You are in exactly the same position as the oak tree and the ocean wave and the movement of the planets. Most people don’t bother to argue with ocean waves. Since the Renaissance, most people don’t argue with the movement of the planets. Most people just stand back and appreciate the power of forces of nature. The moment you ground yourself in the reality of your body sensations, you align yourself with those forces. 

Our first big mistake is to argue with what is inside ourselves. Our bodies are screaming “shut up.” Our bodies are saying “I’m hurt” and our minds are saying “You have no right to be.” It’s as if we are driving with one foot on the accelerator and another on the brakes. No wonder we squeal, wear out, and break down. 

Our second big mistake is arguing with what is in other people. They’re screaming “I’m hurt” – silently or in words – and we are saying “You have no right to be.” Inside us or in a relationship, the argument with reality causes pain. Just as our ears hurt when we hear discordant music, our bodies hurt when we are in disharmony with ourselves or others.”
(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)


“The Physical Side of Emotions 

When I first came across the ancient wisdom of Ayurvedic medicine in 1981, I had no idea how profoundly it would change my life. It gave me a new perspective that made everything in life more meaningful and important. The Ayurvedic sages, from their unbiased perspective of unity consciousness, clearly saw that all problems begin with a “mistake of the intellect.” They claimed that by not knowing who we are, we could not see where we are going or what we are doing. Instead of referring to our unbounded Self or bliss consciousness to know the world and ourselves, we refer to the various roles we play in life, which can create an identity for our small self or ego. At one moment, I may play a doctor in my office. When I am at home, I play a husband. At other times, I may play the roles of a father, a friend, a cook, a traveler, a teacher, a student etc. Most of our life is centered on the various roles we play, but we no longer know the person who is playing them. This creates fear because we lose contact with our own source of love, power and stability. The following are the most likely physical responses that will result from the experience of fear and other types of emotional upset. 

Fear: Fear is a form of negative awareness that can take the shape of a negative emotion. All negative emotions are rooted in fear. Although they occur on the level of our mind, they have profound effects on the body as well. Fear affects every cell in the body and particularly the kidneys and the adrenal glands. The adrenals respond by secreting adrenaline and other stress hormones into the blood stream, which drastically alters the functioning of every cell, muscle and organ in the body. If fear is strong enough, it can practically paralyze a person. Fear normally results in frustration, and frustration causes anger. 

Anger: We only become angry if we have already “compiled” a sufficient amount of fear and frustration. Through a “provocative” situation, the accumulated anger may become released. Even a minor annoyance can be the trigger for a powerful emotional explosion. We may feel the anger rising up in our body until it bursts out in the form of mental or, as is in some cases, physical violence. During such moments of anger, some sensitive people report that they feel pain in the liver, which is caused by a retention of toxins. As a measure of protection, the liver releases large amounts of fats that subsequently clog up the blood vessels and cause coronary heart disease. Bottled up aggression or anger can virtually burn up the heart; the lesions that develop around the coronary arteries look very much like burns. 

Anger also changes the flora of the gallbladder, bile ducts and small intestine. Everyone who becomes angry easily has large numbers of gallstones in his liver and gallbladder, which causes irritation and inflammation of the mucous lining in the intestines and the stomach. Gastritis and stomach ulcers, for example, are some of the most typical psychosomatic diseases to be directly associated with stress and anger. Constant anger drives up blood pressure and weakens the immune system, which predisposes a person to all sorts of infections. Anger also triggers the release of noradrenalin, a normally very useful hormone that becomes enormously damaging under the influence of heavy stress. If the body is not given an outlet for releasing the tension, each bit of repressed anger becomes the reason for a new outburst, more powerful than the previous one. 

Insecurity: If you feel insecure in your life, your bladder may begin to contract and urination become difficult or even painful. Bladder constriction may lead to frequent urination, especially during the night and be accompanied by strong burning sensations. Bladder infection has become a common ailment among women who feel insecure and unprotected in their lives. Being defensive is a typical sign of feeling insecure. 

Nervousness: Nervousness creates toxins, which can lead to the manifestation of irritable bowels. Nervous people often suffer from diarrhea, constipation, or inflammation of the colon lining. 

Hurt: If you feel unloved or carry feelings of deep hurt, you will notice a sense of heaviness in your heart. A deep unresolved hurt is likely to manifest as a heart condition. Sadness and grief, which can cause respiratory problems, often accompany hurt; the lungs feel too tired to even breathe normally and easily. 

Hate: Hate is a form of severe attachment. Low self-worth and the inability to forgive may manifest as intensified anger, which severely affects the liver and gallbladder and subsequently the entire digestive process. Hate produces highly toxic substances in most of the body cells; once released into the blood stream, the toxins poison the entire body and cause irrational and even violent behavior. 

Sense of failure: Those who feel a sense of failure in life or think that they are not “good enough,” often develop intestinal problems leading to mal-absorption of nutrients. The small intestines are no longer “good enough” to nourish the body. This can cause the development of toxic gases, abdominal bloating and an undernourished physiology. 

Greed and other negative emotions: Greed, attachment, and possessiveness all lead to heart and spleen disorders. This in turn affects the immune system and diminishes energy distribution in the body. Lack of inner satisfaction or fulfillment creates stomach problems. Fear of future events can send shudders through your kidney too. Both fear and anxiety alter the flora of the large intestine. This leads to a build-up of harmful bacteria and toxic gases, and in some cases to altering constipation and diarrhea.”
(ANDREAS MORITZ i boken “It’s time to come alive”)


“Many forms of therapy work with the mind by changing or clearing outmoded or destructive beliefs, memories, and associations. But memories aren’t just stored in what we call “the mind”; subconscious memories are stored in the body as neuromuscular tension. Therefore, whenever we work with the body, we also work with the mind and the emotions. Long-forgotten memories often surface for people undergoing deep-tissue massage, as the therapist kneads into tense, painful, or blocked areas of the body. Bodywork physically triggers these stored memories, resulting in both physical and psychological release. Follow-up sessions with a psychotherapist can help in such cases, just as psychotherapists may refer certain clients to qualified bodyworkers as an adjunct to working with mind and emotions.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


”Kroppen är en minnesbank som bevarar alla sina erfarenheter och ingenting glömmer, inte ens när man är ur stånd att medvetet erinra sig vad som hänt.

Det är inte bara ”själen”, psyket, som bevarar eller ”minns” erfarenheter; det är hela kroppen. Eftersom kropp och själ är en enhet, reagerar kroppen oavbrutet på erfarenheter som har kopplats bort, kodats och lagrats. Smärta (och otillfredsställda behov förvandlas till smärta) är med andra ord ett tillstånd hos vävnaderna, och vävnaderna ”minns” på ett fysiskt sätt.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)


”Glädje förknippas med hjärtat, ilska med levern, eftertanke med mjälten, nedstämdhet och sorg med lungorna, rädsla och skräck med njurarna.”
(FAN XIULAN i boken ”Hälsans tao”)

Läs även Djupare insikter 5, Hjärtat & Känslor, Psykosomatiska sjukdomar och Själens språk

Känslor i terapi

”Som terapeuter arbetar vi varje dag med människor som döljer ögonen, bildligt talat, för att undvika att se något som de sannerligen borde lägga märke till. Samma människor som kör bilen till verkstaden så fort de märker en skakning i framhjulet, kan ägna många år åt att undvika ett känslomässigt problem inom sig själva.”
(KATHLYN & GAY HENDRICKS i boken ”Den medvetna kärleken”)


“Många människor har svårt att förstå hur man ska kunna förlösa svåra känslor. Det vanligaste är att man bara vill ”bli av med känslorna”, i stället för att acceptera dem, stanna i dem och därigenom lättare kunna förlösa dem. Du kan välja att förlösa en pågående känsla, eller påminna dig om någon förfluten händelse och förlösa känslor som kommer fram från den händelsen. 

När man vill förlösa svåra känslor kan man gå tillväga på nedanstående sätt:
– Ge närvaro och acceptans till känslan.
– Andning och fysisk rörelse in i känslan.
– Värme, medkänsla och kommunikation kring känslan.
– Låt känslan ebba ut i sin egen takt. 

Ge närvaro och acceptans till känslan
I känsloomvandling återkommer begreppen närvaro och acceptans. Kontentan av begreppen är att vara närvarande i känslan, acceptera den och stanna kvar i den. När man tillåter sig att vara närvarande i känslan och accepterar att den finns, är det dags att ta med andning och kanske också låta kroppen röra sig.

Andning och fysisk rörelse in i känslan
Andning och fysisk rörelse in i känslan gör att känslan förtydligas och förlösningen av känslan underlättas. Använd gärna musik som du känner för just då och låt kroppen röra sig fritt. När man andas och/eller rör sig in i de negativa känslorna tenderar de att bli tydligare för att sedan minska i intensitet. Andning och rörelse bidrar till att förlösningen sker på ett djupare plan. 

Värme, medkänsla och kommunikation kring känslan
Alltid när man bearbetar känslor är det viktigt att man ger sig själv värme och medkänsla under tiden känslorna pågår. När man behandlar sig själv på ett varmt sätt, blir förlösningen mjukare och präglas av omsorg, tillit och medkänsla. Kommunicera gärna högt med dig själv eller någon närvarande stödperson under tiden känslorna pågår. Om man bearbetar saker kring en person, kan man föreställa sig att personen finns i rummet och man kan gärna prata högt eller tyst till den personen. Man kan också efteråt skriva ner det man vill kommunicera t ex med hjälp av Känslobrevet eller Självdialog. 

Låt känslan ebba ut i sin egen takt
Det fjärde steget i känsloomvandling handlar om att låta känslan ebba ut. Varje känsla har ett naturligt förlopp: den aktiveras, blir tydligare och ebbar så småningom ut, om man tillåter känslan att följa sitt naturliga förlopp. Man kan se känslans förlopp som en våg som startar, ökar och sedan planar ut. 

När man kan vara närvarande och ge sig själv och känslorna acceptans, värme och medkänsla, och tillåta känslorna att ebba ut, blir man också tryggare i sig själv i vetskap om att man kan ta hand om sina känsloreaktioner. När känslorna ebbat ut infinner sig ofta en känsla av lugn och tillfredsställelse och man kan även känna sig trött på ett avslappnat sätt. Det är viktigt att vila en stund och dricka vatten när man har omvandlat och förlöst känslor.”
(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)


”En patient kom en dag till terapin och kände sig fnittrig. Alldeles innan han kom in i någon smärtsam känsla brukade han fnittra. Det var först när terapeuten blockerade fnittrandena som energin i dem förvandlades till snyftningar och tårar. Medan patienten trängde djupare in i sina känslor återupplevde han scener från sitt första levnadsår då hans far lekte med honom genom att kasta honom över huvudet upp i luften och fånga honom. Pojken var skräckslagen men kunde inte ge uttryck åt det; följaktligen fnittrade han av ängslan. Den här leken pågick i många månader och blev traumatisk för barnet, som var ur stånd att hindra den. Därefter brukade varje form av fruktan leda till att fnittrandet började. När det dök upp en känsla som blev pinsam, fnittrade barnet i stället för att gråta eller visa rädsla. Fnittrande blev en prototypisk reaktion. Den levde kvar ända in i vuxen ålder.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)


“I would be suspicious if a therapist promised me that after treatment (and possibly thanks to forgiveness) I would be free of undesirable feelings like rage, anger, or hatred. What kind of person would I be if I could not react, temporarily at least, to injustice, presumption, evil, or arrogant idiocy with feelings of anger or rage? Would that not be an amputation of my emotional life? If therapy really has helped me, then I should have access to all my feelings for the rest of my life, as well as conscious access to my own history as an explanation for the intensity of my responses. This would quickly temper that intensity without having serious physical consequences of the kind caused by the suppression of emotions that have remained unconscious. 

In therapy I can learn to understand my feelings rather than condemn them, to regard them as friends and protectors instead of fearing them as something alien that needs to be fought against. Though parents, teachers, or priests may have taught us to practice such self-amputation, we must ultimately realize that it is in fact very dangerous. There can be no doubt that we are then the victims of severe mutilation. 

It is not our feelings that make us a danger to ourselves and our environment; it is the dissociation of those feelings caused by our fear of them. It is here that we must seek the reasons for amok killers, for suicide bombers, and for the countless court judges who close their eyes to the real causes of crime, so as to spare the parents of the delinquents and to keep their own histories in the dark.”
(ALICE MILLER i boken “Free from lies”)

Läs även Effektiv terapi och Vredens fyra nivåer

Känslor & Cancer

”Sambandet mellan cancer och känslor har varit känt i flera hundra år. Men det är först på senare tid som experterna börjat enas om att tillbakahållna känslor, framför allt ilska och sorg kan leda till störningar i kroppens immunförsvar. Stress leder också till obalans i kroppens hormoner. Båda dessa tillstånd kan leda till bildandet av abnorma celler.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


”Lyckliga människor får inte cancer.”
(J. I. RODALE)


”Vi testade också en annan typ av vita blodkroppar, de så kallade naturliga mördarcellerna, vilka, såsom namnet indikerar, angriper och förintar skadade eller defekta kroppsegna celler (det vill säga celler som infekterats av exempelvis bakterier eller omvandlats till cancerceller). Återigen kunde vi konstatera att personer som var nöjda med sitt äktenskap befann sig i ett bättre läge: deras mördarceller visade sig vara mer effektiva.”
(JOHN GOTTMAN i boken “7 gyllene regler för en lycklig kärleksrelation”)


”Man har i ett antal år känt till att en upprivande skilsmässa kan försvaga immunförsvaret. Teoretiskt sett skulle denna nedgång i immunförsvaret kunna betyda att kroppen blir mindre motståndskraftig mot bakterier och andra mikroorganismer. Kanske får den också svårare att värja sig mot spridningen av cancerceller.”
(JOHN GOTTMAN i boken “7 gyllene regler för en lycklig kärleksrelation”)


“Canadian research has shown that people abused in childhood have a nearly 50 percent increased risk of cancer in adulthood.”
(GABOR MATÉ i boken ”When the body says no”)


”På Helsingfors universitet har läkaren Kirsi Lillberg i en studie på över 10 000 kvinnor visat att förlusten av en betydelsefull känslomässig relation fördubblar risken för bröstcancer. Separationer och jobbiga skilsmässor kan vara ännu mer direkt kopplade till cancer än en partners bortgång. Hos många människor framkallar förlusten av en kärleksrelation intensiva vanmaktskänslor, kanske för att det river upp gamla psykologiska sår från barndomen som uppstod när man upplevde sig som avvisad eller kritiserad.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)


”Det är ingen överdrift att säga att alla klienter som kommer till min mottagning för sina psykologiska symptom även lider av underliggande besvär med den fysiska hälsan. Ett oförlöst trauma väver in sina trådar i själva kärnan av ens väsen.

Som vi vet av ACE gör trauman att man löper större risk att utveckla en hel rad fysiska och psykologiska besvär, från depression och ångest till hjärtinfarkt, cancer, övervikt och stroke. Forskningen är otvetydig: människor med oförlösta trauman blir sjukare och dör yngre.”
(NICOLE LEPERA i boken ”Läk dig själv”)

Fotnot: ”ACE” betyder Adverse Childhood Experiences (svåra barndomstrauman/-händelser) och var från början en forskningsstudie om detta ämne.

Läs även Adverse childhood experiences (ACE)


”Stanislav Grof gör en klar koppling mellan traumatiska upplevelser vid födelsen och cancer. Cancersjuka har ofta haft en stark känsla av ”ingen utväg” i samband med födelsen. Många upplever livet som meningslöst och är blinda för positiva möjligheter.”
(GUNNEL MINETT i boken ”Livets källa”)


”René avled i cancer, fyrtiofem år gammal. Han var övertygad om att cancern var ett självmord, för långt innan sjukdomen slog till hade han förlorat sin livslust.”
(GUY CORNEAU i boken ”Kroppen och själen i balans”)


”Under åren direkt efter pensioneringen drabbas en hög procent av männen av hjärtattacker och cancer, och de som tidigare varit fullt friska dör i ökande grad i förtid. ”Tidig pensionärsdöd”, som syndromet kallas, beror på uppfattningen att ens nyttiga dagar är över; det här är bara en uppfattning, en varseblivning, men för den som inte kan befria sig från dessa tankegångar, kan den ge upphov till sjukdom och dödsfall. Som jämförelse kan man ta de samhällen där åldrandet accepteras som en del i den sociala väven; där förblir de äldre livskraftiga – de bär saker, klättrar och rör sig på ett sätt som vi inte betraktar som normalt hos våra gamla.”
(DEEPAK CHOPRA i boken ”Tidlös till kropp och själ”)


“Constant conflicts, resentment, guilt and shame (known as stress), for example, can easily paralyze the body’s most basic functions, and easily lead to the growth of a cancerous tumor.”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Cancer is not a disease)


“Canadian research has shown that people abused in childhood have a nearly 50 percent increased risk of cancer in adulthood.”
(GABOR MATÉ i boken ”When the body says no”)


”Den heligaste kon inom cancermedicinen som ramlade omkull genom Dr. Hamers upptäckter var de s.k. ”metastaserna”. Föreställningen om att en tumör kan sprida sig i kroppen och flytta till andra platser, visade sig vara andra, tredje o.s.v. av chockutlösande diagnoser och operativa ingrepp, förbränning genom bestrålning samt förgiftning av cellgift. Allt detta utgör fruktansvärda skador och orsakar panik, smärta och nya konflikter som i sin tur kan ge ytterligare tumörer. Exempelvis i ben vid en egenvärdessammanbrottskonflikt, eller i lungorna vid en dödsångestkonflikt o.s.v. Värt att notera är att inom djurmedicinen förekommer ”metastaser” ytterst sällan. Djur förstår nämligen inga diagnoser…”
(CHRISTIAN HELMRICH)


”Tillfrisknandet har fortsatt därhemma. Jag håller på att lära mig att släppa lös min vrede. Jag håller inte igen längre. Mina barn och jag skriker öppet åt varandra när vi känner det så, och vi har aldrig stått varann så nära. När jag går ut och promenerar gallskriker jag ofta till ackompanjemang av havets rytande – skriker ut min styrka, mitt raseri, mitt skratt, min glädje, vad som än kommer. Jag känner mig som en del av hela världen, hemma i den. När någonting inte går som jag tänkt mig släpper jag min åsikt om hur det borde vara, litar på att jag inte känner till den större bilden…

Jag är på väg att på ett alltmer djupgående sätt lära mig vilken dyrbar gåva denna cancer har varit; den har lärt mig hur man skall leva.”
(ELIZABETH RIVERS)

Läs även Ilska


“David Kissen, a British chest surgeon, reported that patients with lung cancer were frequently characterized by a tendency to “bottle up” emotions. In a number of studies, Kissen supported his clinical impressions that people with lung cancer “have poor and restricted outlets for the expression of emotion, as compared with non-malignancy and normal controls.” The risk of lung cancer, Kissen found, was five times higher in men who lacked the ability to express emotion effectively. Especially intriguing was that those lung cancer patients who smoked but did not inhale exhibited even greater repression of emotion than those who did. Kissen’s observations implied that emotional repression works synergistically with smoking in the causation of lung cancer. The more severe repression, the less the smoke damage required to result in cancer.

Kissen’s insights were confirmed in spectacular fashion by a prospective study by German, Dutch and Serbian researchers conducted over a ten-year period in Cvrenka, in the former Yugoslavia. The purpose of the study was to investigate the relationship of psychosocial risk factors to mortality. Cvrenka, an industrial town of about fourteen thousand inhabitants, was chosen partly because it was known to have a high mortality rate and partly because its stable population base permitted easier follow-up.

Nearly 10 per cent of the town’s inhabitants were selected, about one thousand men and four hundred women. Each was interviewed in 1965-66, with a 109-item questionnaire that delineated such risk factors as adverse life events, a sense of long-lasting hopelessness and a hyper-rational, non-emotional coping style. Physical parameters like cholesterol levels, weight, blood pressure and smoking history were also recorded. People with already diagnosed disease were excluded from the research project.

By 1976, ten years later, over six hundred of the study participants had died of cancer, heart disease, stroke or other causes. The single greatest risk factor for death – and especially for cancer death – was what the researchers called rationality and anti-emotionality, or R/A. The eleven questions identifying R/A measured a single trait: the repression of anger. “Indeed cancer incidence was some 40 times higher in those who answered positively to 10 or 11 of the questions for R/A than in the remaining subjects, who answered positively to about 3 questions on average…. We found that smokers had no incidence of lung cancer unless they also had R/A scores of 10 or 11, suggesting that any effect of smoking on the lung is essentially limited to a ‘susceptible minority.’”

These findings do not absolve tobacco products or cigarette manufacturers of responsibility in the prevalence of lung cancer – on the contrary. All the thirty-eight people in the Cvrenka study who died of lung cancer had been smokers. The results indicated that for lung cancer to occur, tobacco alone is not enough: emotional repression must somehow potentiate the effects of smoke damage on the body.”
(GABOR MATÉ i boken ”When the body says no”)


“One study dealt with healthy women who had no symptoms, only an abnormal Pap smear on a routine physical examination. Without any knowledge of the results of the Pap smear, the researchers “were able to predict with almost 75 per cent accuracy those individuals who had early cancer”, simply by utilizing a questionnaire which differentiated between various emotional states. They found that cancer was most apt to occur in those women with a ‘helplessness-prone personality’, or some sense of helpless frustration which could not be resolved in the preceding six months.”
(GABOR MATÉ i boken ”When the body says no”)


”Ulric Williams believed that fear is a major cause of disease. It is very frightening to be told that one has cancer. Stress damages the immune system and probably the worst stress is fear.

Dr. Williams also thought that screening is dangerous, because it focuses the mind on disease and not on health.”
(BRENDA SAMPSON i boken ”New Zealand’s greatest doctor – Ulric Williams”)


”Jag kan tänka mig att det kan ge patienterna ett visst hopp när de för första gången får höra att deras sjukdom har något med deras själ att göra, med deras tankar och känslor. Men det räcker inte att säga till en människa att hennes känsloliv har ett samband med hennes cancer. Om människor inte uppmuntras och instrueras att upptäcka sin egen, specifika historia; om de inte lär sig att känna hela skalan av känslor och ge upp sina illusioner och sitt självbedrägeri, kan läkningsprocessen knappast komma i gång. Högst sannolikt är att hoppet antingen snart försvinner eller blir använt som en vilseledande avskärmning som gör att patienten inte märker att sjukdomen fortskrider.

Ofta anbefaller man sjuka patienter att vara tappra, att meditera och ”tänka positivt”, och framför allt uppmanas de att förlåta och glömma, krav som den vuxne redan som barn lade på hjärtat för att skona sina föräldrar, i det att han höll misshandeln hemlig för sig själv. Detta gjorde att han som vuxen blev sjuk. Om vi inte får lov att känna och uttrycka vad som plågar oss blir vårt liv nämligen meningslöst. Flertalet cancerpatienter lever och dör med en idealiserad bild av sin barndom, och med den skyddar de sig mot sanningen om sitt förflutna. De är stolta över att vara tappra och ”osjälviska”, bara sörja för andra och inte kräva något för egen del. Det är bara deras sjukdom, deras kropp, som ändå försöker ge uttryck åt hoppet att en gång kunna berätta sin barndomshistoria, att till sist bli hörd och förstådd. Men ingen vill höra den historien, därför att den kunde påminna läkare, sjuksköterskor och biträden om deras eget smärtsamma, begravda förflutna. Patienten är inte medveten om hur utsvulten han är, hur han längtar, inte bara efter kärlek och uppmärksamhet utan också efter sanningen; han inser inte att han själv är den enda människa som kan göra något åt detta farliga självbedrägeri och befria sig.

En människa kan i vissa fall till och med befria sig från en cancersjukdom om hon är beredd att leva med sitt förflutna och om hon vet hur hon ska gå till väga för att börja med det. Om läkarna vore bättre informerade om detta skulle de kunna hjälpa många människor att komma tillbaka till livet.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)


“It’s like getting a lump in your throat when you forbid yourself to cry. Unexpressed grief can damage us emotionally and physically. Studies have shown that many people are diagnosed with cancer about a year or so after the death of a loved one. I have also seen this pattern in people who have recently retired.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken “Recovery of your Inner Child”)


“A few years ago, a woman posted a message on my Cure-zone.com forum Ask Andreas Moritz inquiring how she could support her twin sister who had just been diagnosed with cancer. She mentioned that her sister had rejected her almost her entire life. She also told me that she was trying her best to be strong for her sister. I replied that being strong was not actually what her sister and she needed at this time. This is what I wrote to her: “Cancer is most often caused by trying to be strong outwardly while not expressing or acknowledging the weakness and vulnerability that one feels inside. What your sister needs most from you now is to provide her with a mirror of herself. Show her how you really feel inside. Show her your own guilt, your poor self-worth, and your tears of constant rejection, so that she can start seeing these in herself and developing the courage to release the trapped emotions she has locked up inside her body. If you wish her to heal from this, show her all your weaknesses, and allow yourself to cry for her and for yourself. It will motivate her to do the same.”

I continued explaining that her sister’s cancer was merely an unconscious attempt to keep everything trapped inside, including foods, waste matter, resentment, anger, fear, and other negative feelings and emotions. “For this reason,” I wrote, “to heal cancer, one must turn inside out and let the world see what one is hiding from.”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Cancer is not a disease”)


“Whenever we close our hearts to ourselves, we become lonely, and the body begins to become weak and diseased. It is known that widows and people who are socially isolated, or who have nobody with whom to share their deepest feelings, are the most prone to developing cancer.”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Cancer is not a disease”)

Läs även Cancer, Cancer…gåtan som inte finns, Cancerpersonligheten, Psykosomatiska sjukdomar och Uttryck känslorna

Känslor & Tankar

“Negative thinking doesn’t harm the body unless it is accompanied by strong, negative feelings. Physiology responds to feelings.”
(TED MORTER i boken “Exercise or diet”)


”Herrarna från Indien säger samma sak på sina frukostmöten, att människan i första hand styrs av och handlar utifrån känslorna och inte intellektet. Om inte hjärtat är med, blir det management manipulation, konstaterar de och det låter som den amerikanske psykoterapeuten Rollo May. ”Vilja utan kärlek är manipulering, medan kärlek utan vilja är ren sentimentalitet” står det på baksidan av mitt sönderlästa exemplar av Kärlek och vilja – de två krafterna som måste samverka i ett fullödigt känsloliv.”
(AGNETA LAGERCRANTZ i boken ”Hjärtans hjärna”)


“When our thinking and feeling are not in “sync,” we are double-minded; and the feelings (registered in the subconscious) always override the thinking. (We may think we would like prosperity or friends, but if we don’t feel worthy or acceptable, our feelings dictate the outcome.)”
(KAROL K. TRUMAN i boken ”Healing feelings… from your heart”)


”Intellektet kommer inte åt känslorna.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)


”Föreställningar kommer av känslor eller förnekade känslor. Med andra ord kan man uttrycka det så att huvudet hör till kroppen och idéerna i huvudet återspeglar på sätt och vis kroppens tillstånd. En enkel föreställning som ”jag tycker inte om att resa” kan vara en produkt av upplevelser av fruktan för att vara borta hemifrån, för att vara bland idel främlingar och känslor av att vara en vilsen liten pojke som inte vågar gå för långt bort. Alla dessa känslor som härrör ur tusentals tidiga upplevelser bidrar till att längre fram skapa den uppfattning individen har om resandets för- och nackdelar. Och det finns en konsekvens i dessa idéer, de utgör en logisk eller ologisk serie (en inställning eller filosofi) som hålls samman av primalkänslorna.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)


”När en människa börjar resonera upphör hon att känna.”
(franskt talesätt)


”Om verkligheten trängs bort uppstår ett felaktigt medvetande. Man får två medvetanden – ett verkligt och ett overkligt. Intellektet är ofta ett felaktigt medvetande därför att det inte stämmer med det verkliga medvetandet – kunskapen om den inre verkligheten.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)


”Neurotiskt medvetande innebär att individen har intellektuell insikt i sina känslor men inte förmår förändra dem (och sitt neurotiska beteende) på grund av att det saknas fortlöpande integration mellan de två hjärnhalvorna (och mellan hjärnans högre och lägre centra). ”Jag vet att jag känner mig underlägsen men ändå uppträder överlägset”, kan man hålla på att säga i åratal utan att ändra detta beteende, därför att kunskapen kommer från ett medvetande som inte är kopplat till känslorna. Ett oproportionerligt intellekt kan på något sätt bidra till att skärma av känslorna; eller rättare sagt: blockering av känslorna bidrar till att framkalla en oproportionerlig utveckling av intellektet.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)

Läs även Tankar

Känslotunnan

”Människans känsloliv illustreras som en känslotunna och i den lagras dina livsupplevelser (Gray, 1988). Från början av ditt liv påverkas du känslomässigt av din omgivning. Därför har du både plus- och minustecken i din känslotunna. De positiva upplevelserna (plustecken i tunnan) ger dig en grundtrygghet och du får lättare att uppleva positiva känslor som kärlek, tillit, trygghet, glädje, värme o s v, både inom dig själv och mot omvärlden. De negativa upplevelserna (minustecken i tunnan) leder till att du i nuet oftare upplever känslor som sorg, ilska, otrygghet, rädsla, oro m m både inom dig själv och mot omvärlden. Påverkan från känslotunnan märks speciellt i dina nära relationer. 

Hur fungerar känslotunnan?
När du som vuxen i nuet blir känslomässigt påverkad utifrån, t ex genom att du upplever värme och kärlek eller känner dig avvisad och attackerad, aktiveras dina lagrade historiska känsloupplevelser i tunnan. 

När någon påverkar dig känslomässigt, är det som att varmt vatten hälls ner i din tunna. När det varma vattnet hälls ner i känslotunnan och vattennivån stiger, flyter plus- och minustecknena = känslorna i tunnan, uppåt. Om känslopåverkan är väldigt stark, stiger vattennivån så att vattnet börjar rinna ut. Då flyter eller sprutar känslorna ut ur din tunna. Du får en känsloreaktion och den riktas mot den som så att säga ”trycker på din känsloknapp”. När vattnet stiger och du får en känsloreaktion, tror du att din reaktion enbart handlar om händelsen i dag, men stora delar av reaktionen härstammar oftast från minnen från det förflutna, och dessa minnen blandas med dagsupplevelsen. Den negativa reaktionen blir ofta en projektion som hamnar åtminstone till vissa delar på fel person. Inte bara negativa ”knapptryckningar” påverkar din tunna negativt. Också positiva knapptryckningar kan utlösa negativa reaktioner, kanske inte alltid på en gång men ibland efter en viss tid. Om du upplever dig älskad av någon, d v s plustecken hälls in i tunnan, kan det kännas helt underbart till att börja med och plustecknena rinner ur din känslotunna mot den du älskar. Vartefter tiden går påverkas också minustecknen i din tunna och mer och mer rädsla och andra negativa känslor gör sig gällande. Du förstår själv inte vad som händer, men kroppen börjar omedvetet minnas tidigare tillfällen i ditt liv när du känt dig älskad och sedan blivit övergiven. I nuet blir du då rädd för att bli övergiven igen när du älskar någon och känner dig älskad. 

Alltså: plustecken hälls in i din tunna = du blir älskad eller får värme av någon. Plustecken som rinner in börjar aktivera dina plus- och minustecken. Det börjar röra sig ordentligt i ditt känsloliv. Plustecknen som rinner in börjar förr eller senare aktivera dina minustecken = kärleken och värmen som kommer till dig kan lösa ut dina minustecken och göra dig rädd, sorgsen, arg eller irriterad. Det kan få som effekt att du t o m kan stöta bort kärleken för att du inte förstår denna mekanism. Detta kallas kärlekens paradox och sker framförallt när man har obearbetade minustecken i sin tunna. Det är viktigt att man förstår detta och förstår vikten av att rensa sin tunna på så mycket minustecken som möjligt. Från varje minustecken man läker, kommer det fram en inre kraft, som tidigare låg ”frusen” i minusupplevelsen. De par som tar till sig känslotunnans funktion och väljer att stödja varandra att rensa sina respektive tunnor, kommer väldigt långt. 

I din tunna blandas alla känslor, både positiva och negativa om vartannat. Man kan säga om känslorna att de är ”energi i rörelse” och kan vara en stor kraftkälla för oss. Ju mindre du uttrycker av alla dina känslor, desto större är risken att du blir stummare och stelare i din känslovärld. Det är dock viktigt att du tränar dig i att uttrycka dina svårare känslor på ett sätt som inte skadar vare sig dig själv eller dina medmänniskor. 

När man har mer negativa upplevelser i sin känslotunna kostar det mer kraft när man vill förändra sitt liv. Å andra sidan kan man bli medveten om att man redan har använt en stor kraft för att klara av att leva med sina negativa upplevelser. När man förlöser negativa minustecken i tunnan kommer den kraft fram som man tidigare använt till att hålla tillbaka och trycka ner de smärtsamma känslorna i minusupplevelserna.”
(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)

Litteraturtips om Känslor

ALEXANDER LOWEN – Depression and the body
ALEXANDER LOWEN och LESLIE LOWEN – The way to vibrant health
ANNIKA & CHRISTEL DOPPING – Doppings styrkedroppar
BENGT STERN – Att må dåligt är en bra början
BESSEL VAN DER KOLK – Kroppen håller räkningen
BORIS ARANOVICH – Bli herre över din hälsa
BRANDON BAYS – Resan
BRENÉ BROWN – Mod att vara sårbar
CAROLINE MYSS – Helandets kraft
DEAN ORNISH – Kärlekens läkande kraft
ELAINE MAYLAND – Rosenmetoden
GUY CORNEAU – Kroppen och själen i balans
JOHN W JAMES & RUSSELL FRIEDMAN – Sorgbearbetning
JUDITH LEWIS HERMAN – Trauma och tillfrisknande
KEN LAVENDELL – Symtom orsaker
KEN DYCHTWALD – Bodymind
LISE BOURBEAU – Kroppen talar till dig
LOUISE MINERVA FROSTEGREN – Förstå dina känslor
RYKE GEERD HAMER – The new medicine
THÉRÈSE BERTHERAT – Kroppen har sina skäl

Longing for

”Many people think that crying is the signal of sadness, but before your eyes shed tears, you’ll notice the gathering of constriction in your throat. 

The trigger for sadness is loss. When you’re sad, your body is feeling the loss of something important to it. The message is: Slow down and pay attention… there’s something that needs to be said or some sound that needs to come out of your throat. It could be a sob or a howl or words such as “I don’t want you to leave.” The constriction is reminding you to say something that restores the flow of ease to your throat. 

We experience many losses in daily life, and many more powerful ones over a lifetime. The loss of a loved one, through death or disconnection, is the most profound loss we usually experience. But there are others that greatly affect us: 

A broken promise about something heartful. 

Loss of respect for someone we love. 

Loss of a possible source of creative fulfillment (the critics pan your play; you break an ankle and can’t ski). 

Loss of approval of someone who matters to us.

All these losses, and more, pass through our lives more often than we probably realize. Your body and mind register these losses, whether or not our minds acknowledge them. It’s not important to actually sob or howl on the spot – you might be in a meeting or at the movies when you feel the urge. But you need to acknowledge the urge, even if you don’t express it, so that you can keep open the flow of energy in your throat. 

What we need when we’re feeling sad is to resonate with the reality of the loss until we feel a body-release of acceptance. When we don’t allow our bodies to resonate with reality, we feel a despairing sadness all the time. The sadness will release as we face the reality squarely and feel in harmony with it. 

What we need when we’re feeling longing is to resonate with the feeling until we know what we’re really longing for.”
(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)


“When you’re feeling longing, you need to take actions toward union.”
(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)


“You are not alone in your longing to connect, to love, to be loved for who you truly are. Who knows, though, who you truly are? Do you hide it from others because the darkness in your soul is too shameful to be seen? And do you hide your longing, too, when it grips you? Do you reach for something, anything (the remote control, a box of candy, a beer, a cigarette) when your heart constricts with longing? The way you relax that constriction, the fist in your chest, will tell you and the world all you need to know about who you are when it comes to longing. If you relax the fist and make connections with others, you will become happy, free, productive. If you don’t, no honors or accolades, no material goods that you acquire like blankets to warm your cold heart, will ever fill the void created by longing. Only one thing fills that void, and that is true, honest connection with other human beings.”
(GAY HENDRICKS i boken ”A year of living consciously”)

Missbruk

”Alla varianter på droger syftar i stort sett till att personen skall må bra och det betyder att systemet återfår sin jämvikt, ett system som är i olag beroende på tidiga traumata. Svaret på vad man skall göra åt drogmissbruk är enkelt: ta itu med dessa traumata och återställa systemets balans. Då kommer missbruket helt enkelt att avklinga utan förmaningar, moraliserande, hot om straff eller löfte om belöning. 

Naturligtvis hjälper det om man tar bort någon från en drogkultur, sätter dem i en ren, fräsch miljö, skaffar dem jobb, tak över huvudet etc. Men även om detta är nödvändigt, är det inte tillräckligt för att de skall bli återställda. Man får nästan alltid räkna med återfall, om man inte tar itu med smärtan på direkten. Allt annat är önsketänkande. Smärtan som framkallar missbruk försvinner aldrig, hurdan omgivningen än är. Man kan göra det svårare att få tag i droger, erbjuda en sorts varm, beskyddande familjeliknande miljö på avgiftningscentra, allt är till nytta, men botar ingen. Dessa centra är nödvändiga, det är viktigt med en anständig miljö, hjälpsamma människor i gruppterapi, kan hålla sig ifrån droger ett bra tag. Men han kan inte komma undan sin fysiologi ens en minut. 

Om man får någon att avstå från droger, men inte tar itu med hans inre smärta, upprätthåller man bara den inre obalansen och garanterar någon sorts sjukdom eller symptom senare. Jag minns, hur jag tidigare arbetade med konfrontationsgrupper för före detta missbrukare. De slutade med heroin men rökte i genomsnitt två eller tre paket cigaretter om dagen med ungefär tio koppar kaffe före lunch. Låt mig upprepa att avgiftningscentra är till nytta och stödet från andra väsentligt. Det som för mig är problemet med dem är den moraliserande hållningen, inskärpandet av självdisciplin, inriktningen på förändring etc, som personen i fråga kan bekänna sig till med läpparna, medan smärtan rasar där inunder. Hans främsta syfte har varit att försöka må bra; på vägen dit blev han fast i missbruk. Han har varit inriktad på att normalisera sig trots den vanära det medförde. 

På dessa centra förekommer ofta gruppterapi, där man blottar sig själv med alla fel och brister. Problemet är bara att det inte finns något sätt att helt avslöja det själv som har ont och behöver droger och alkohol, förrän man återupplevt de tidiga traumata. Det kan inte ske genom konfrontation (den sorts grupper jag brukade leda). Att tvinga någon att erkänna att hon är missbrukare kan vara ett första steg som är till hjälp. Men att ständigt bli konfronterad av andra, vilket kräver att man vågar möta verkligheten, förutsätter att dessa människor vet vilken verklighet som finns inunder; något som inte alltid är fallet. Att bekänna incest exempelvis är en sak; att månad efter månad återuppleva det om och om igen är något helt annat. Man kan gråta över incesten, men det är inte samma sak som det absolut nödvändiga – att återuppleva traumat med all vånda (den vånda som tidigare tryckts ner av piller), tills den inre smärtans nivå sjunker (ett mätbart tillstånd). 

Om någon bekänner, att han ”suttit inne” för incest eller vad det nu kan vara för bekymmer, förutsätter det att personen vet vad som ligger djupt nere i honom. Det är min erfarenhet, att de flesta kritiska smärtsamma upplevelser inte upptäcks genom någon medveten ansträngning utan kommer fram under ett återupplevande, där personen befunnit sig på lägre medvetandenivåer. Dessförinnan har de varit helt omedvetna om vad som legat därnere. Behandling av narkomani kräver mer än välvillighet, altruism och de bästa avsikter; det är nödvändigt med en systematisk, vetenskaplig metod. 

Det är svårt att bli av med det envisa magiska tänkandet, att den som inte använder droger är kvitt sin smärta, förutsatt att man erkänner smärtan. Detta händer inte så ofta som man skulle kunna tro. Inte ens elchocker med en massiv elektrisk stimulering i hjärnan kan driva smärtan på flykten. Den måste återupplevas litet i taget, bit för bit, tills den integreras i medvetandet; efter det skulle man inte kunna göra denna person till en missbrukare, även om man försökte.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


”The only way out of addiction is through it: through the feelings, through the sensations, through the old limits, further into the body that is our home.”
(CHRISTINE CALDWELL i boken “Getting our bodies back”)


”Det som beroende människor egentligen vill ha är inte alkohol eller droger utan ett sätt att hantera sina känslor.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)


”Så mycket missbruk av alkohol och droger har börjat för att just döva rädsla, blyghet, osäkerhet och ångest.”
(MARIA SCHERER i boken ”Du är inte ensam”)


”Det är tydligt att mat ofta används som psykofarmaka för att dämpa mycket smärtfyllda känslor. Mat lugnar. Om du skall hjälpa någon, som rumlar runt och äter enorma mängder mat, måste man helt klart lindra på andra sätt, åtminstone till att börja med. Jag vet ingen som kan vara specialist på ätstörningar, eftersom alla fall är olika och har olika orsaker. Man måste specialisera sig på de underliggande källorna och till det behövs bara en expert på barndomstrauma, inte på symptomet. Avtäck traumat, så kommer symptomet att reda sig självt.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


”Allt missbruk är ett försök att förändra våra känslor.”
(CHRIS PRENTISS)


”Varje missbruk av tobak, alkohol, droger, mat eller sexualitet, är ett försök att täcka över gammal smärta.”
(Dr. RAHASYA FRITJOF KRAFT i boken ”Omvandla din smärta till kärlek”)


“Our single greatest addiction is not to alcohol, not to drugs, not to food, work, sex or relationships, but to our false self.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken ”My recovery”)

Läs även The real self


”I själva verket är de flesta sjukdomar inget annat än det språk som är tillåtet för det en gång ringaktade barnet, det sätt på vilket ett plågat, oönskat och sviket barn ändå kan uttrycka sig. Detta sätt tas på allvar av samhället och sanktioneras med sjukkassans jätteapparat, men bara på villkor att orsakerna förtigs. Det tycks nämligen alltjämt vara förbjudet att förstå symtomens språk. Forskarna arbetar intensivt med immunförsvaret i hopp att till sist definitivt kunna stänga öronen för nödropet och sålunda hjälpa patienterna att för alltid gömma sin sanning för sig själva.

Sjukdomar kan hos en vuxen vara en signal som vill påminna om en mycket tidig nöd. Om patienten är villig att konfronteras med denna nöd behöver han inte längre immunförsvarets indirekta språk utan kan bli frisk utan mediciner. Men hälsovårdsmyndigheterna kommer knappast att bistå honom på den vägen, för den känner de hittills inte till.

En drogmissbrukare utsätter sig för social diskriminering eller till och med kriminalisering för att slippa ifrån den sanning som finns lagrad i hans celler. Under tiden försöker han ständigt muta sina celler med mer och mer droger. Eftersom hela samhället, inklusive de flesta läkare, vägrar se det verkliga ursprunget till detta konstanta lidande, söker man enkla ”lösningar”, som att släppa narkotikan fri för att begränsa kriminaliseringen, men den nödvändiga forskningen efter orsaker försummas. Eller också tillråder man livslångt beroende av metadon för att minska faran för nedsmittning med HIV; denna drog tas nämligen oralt och medför inte som heroin risk för injektion med förorenade nålar.

Vid alla dessa försök förbises patienternas egentliga nödsituation och det faktum att varje missbruk är ett sätt att fly från den egna lidandehistorien, och att varje missbrukare kan botas om han verkligen vågar gå in i denna konfrontation. Inga av hälsovårdssystemets manipulativa medel kan i längden hjälpa. Så länge en människa hellre glider ner i djupaste misär än konfronteras med sitt förflutna kan ingen hjälpa henne. Men så länge hon inte blir upplyst om att det finns andra möjligheter för henne vet vi inte vad hon skulle kunna vara i stånd till om samhället inte understödde hennes blindhet. Blotta viljan att lämna missbruket kan inte, som Anonyma Alkoholister anser, hjälpa en människa att bli verkligt fri, däremot viljan att fullt och helt konfronteras med orsakerna till sitt lidande.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)


“I’ve never met a person who was addicted to alcohol or other drugs who grew up in a healthy family.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken ”My recovery”)


”Addiction is not so much substance use or a behavioral process as it is a movement away from our direct body experience of the real world. Withdrawing from our bodies is the beginning of any addictive behavior. It is the marking of the internal statement, ”This experience is too much, so I am leaving my body right now.” When we vacate our bodies, we get away from any sensations, emotions, and mental states that we find threatening. We get out of touch with ourselves in order to avoid directly experiencing what is going on. Addiction is an out-of-body experience, a pulling the plug on our connection to ourselves and the world.”
(CHRISTINE CALDWELL i boken “Getting our bodies back”)


”When infants cry, they are picked up and held by their caretakers. This is an example of a need being met – literally – by an act of the body being bounded by the arms of a loved one. There is a primal comfort in being held – our unbounded feeling is quite palpably bound, held safe and warm.

If the need is not going to be met, we must turn off the mechanism of longing, and we must still satisfy the craving with some substitute. We have to get rid of either the dark or our fear of it. Since we cannot make the darkness go away, we turn off the fear. Our bodies must first find some kind of relief. We will do what we can internally to accomplish this – hold our breath, depress sensation, take a rigid posture, or distract ourself with repetitive gestures. If none of this is enough, we will turn outside ourselves for more heavy-hitting relief.”
(CHRISTINE CALDWELL i boken “Getting our bodies back”)


”Our suffering occurs not so much when pain happens as when we try to control our experience of life. By trying to pick and choose what experience we should have and which ones we shouldn’t have, we practice our first addiction – control. Expending effort to control our experience forces us to deny parts of ourselves and others.”
(CHRISTINE CALDWELL i boken “Getting our bodies back”)


”Control is very costly; it takes a lot of energy to maintain. It uses many of our personal resources to monitor and select the experiences and feelings that are acceptable or unacceptable. The cost is our aliveness. Whenever we control our experience, we sacrifice a measure of vitality. Most of my clients come into therapy wanting to get rid of certain feelings and only experience certain other, better ones. While it makes sense to want to feel good, doing it through control ultimately fails. It takes a while for many clients to realize this: that the strain and fatigue of control is actually causing their suffering, not the feelings they were trying to select and discard.”
(CHRISTINE CALDWELL i boken “Getting our bodies back”)


”When we are not feeling, sensing, or perceiving optimally, our relationships with both our inner self and with others become distorted. We are not perceiving accurately but through a filter of shoulds, cant’s, and better nots. Even though we deny and desensitize, our unfinished feelings are still there, deeply buried. We come to hate these feelings and to consider ourselves and others wrong, unlovable, or even disgusting for having them. The resulting feelings of shame herald the next phase of the addictive spiral: rejection.

Two kinds of feelings or experiences must be rejected in order to pull off an addictive process. The first is any feeling or thought that was considered intolerable by our family of origin. If as a child our anger threatens the working of the family system, our membership in the family will be imperil until we rid ourselves of it. Either the feeling goes or we go. For children, this leaves little choice: the feeling goes. And along with it goes a part of our self. In order to get rid of the feeling, we must reject it, making it ”wrong.” After all, our family seems to think it is bad, so we become a bad girl or a bad boy if we are caught with that feeling.

But when we discover that the feeling doesn’t entirely go away, we have to be vigilant in continuously blocking it. One favorite technique for doing this is to internalize the family’s strategy and to hate and reject the feeling. We take over the job of hating the angry feeling so that we don’t have to experience the more frightening threat of our family’s intolerance of it. We thus become self-hating in order to survive.

The second thing we must reject is any experience that threatens our self-hatred. Because self-hatred becomes crucial for survival, we must work to maintain it. One way to do this is to ignore or deny anything that affirms our aliveness. I have seen my clients go to amazing lengths to dismiss compliments, humor, sexuality, joy, and excitement. I have found myself doing it, for that matter. I have on several occasions gotten so scared of relationships that were going well that I unconsciously arranged to end them.

Self-affirmation and humor are such important signs of aliveness that I use them to diagnose clients caught in an addictive process: the inability to tolerate humor and the unwillingness to be affirmed in one’s inherent goodness are telltale signs of addiction.

Another marvelous way to ensure the continuation of self-hatred is to intentionally or seemingly unintentionally ”mess up.” If we break our promises, for example, we can even get other people to reject us, thus reaffirming our inherent wrongness. In this rejection we can also lose our integrity and our joy in being responsible – as the shame and self-hatred become more important than keeping agreements. When keeping our promises generates feelings we don’t want to feel – like satisfaction and affirmation – it becomes easier to simply not show up for appointments, not to tell the truth, not to respect others’ rights or property. Unfortunately, the side effect of this rejection strategy is an increase in our self-hatred.

All this rejection results in a constriction of experience that makes the world look black and white to us – not only in the sense that the world loses its rich colors, but that we begin to think dualistically, assigning everything to categories as simple as black or white. We start to ignore random magnificence. A good example of this tendency is found in a statement of James Watt, Ronald Reagan’s Secretary of the Interior, who said, ”When you’ve seen one tree, you’ve seen them all.” We focus on our body and our world as an object to be exploited (Watt, when shown a panoramic view of a forest, said, ”Why aren’t we cutting these down? That’s a lot of wood going to waste”). In a black-and-white world, direct experiences are rare, and our ability to connect with our essence is marginalized.

The last phase of the addictions spiral has to do with the domino effect brought on by marginal experiencing: Because we exert so much energy on controlling and rejecting our ”wrong” experiences, we have fewer resources available that enable us to tolerate any experience. A lot of our time and energy goes into maintaining a defensive wall against an unacceptable body, which houses shameful thoughts and forbidden feelings and sensations. We have to get relief from the constant cost of control and shame. We commit ourselves to the very process of staying away from directly experiencing the world: we get drunk, high, binged out. We come to prefer oblivion, where there is less chance for pain, and less effort required to monitor which experiences are OK to have and which aren’t. Substance abuse is so compelling because it temporarily lowers the cost of controlling our experience, because t takes over and runs our experience for us. We are let off the hook for a while. Movement addictions do this to a lesser extent than substances, which grab our consciousness and forcibly alter it. Substances give us a break from being in control, and they give us the illusion that we are being taken care of. Addiction puts a wide-screen TV into our prison cell, keeping us occupied with some entertaining movie while we serve out our sentence of self-hatred. In the Addictive Spiral this is called desynchronization.

Desynchronization means being out of step or out of time. In addiction, we opt to be out of step with our inner experience, which then results in a dysfunctional relationship with the outer world. If we cut off parts of our inner knowing, we cannot accurately read what is occurring in the world. We must isolate ourselves from the nourishment that the world can give us in order to maintain our self-hatred. We imagine that the whole world is like our family, disapproving or disallowing certain parts of us. This view is necessary for the preservation of our self-hatred. Assuming that our world is like our family of origin, we form core beliefs that support this. ”It’s a cruel world out there.” ”Do it to them before they do it to you.” ”Life’s a bitch and then you die.””
(CHRISTINE CALDWELL i boken “Getting our bodies back”)


“A friend of mine volunteered for an organization that successfully helped people get off heroin and alcohol. However, virtually all those in the program ended up smoking cigarettes, guzzling gallons of coffee, and biting their fingernails. The danger of using certain behavior modification, or aversion therapies, or hypnosis in kicking habits is that we may stop one form of addiction to start another, unless we deal with the source of the addictions in the first place. 

For this reason, managing our addictions – choosing the least harmful gateways – is at best a temporary solution to the problem. For long-term healing, we need to look deeper.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


“Those of us who exercise regularly are less likely to develop problems with addictive behaviors. Exercise is not, however, a guaranteed antidote for established addictions – some of us dealing with many painful obstructions may easily use overexertion in addition to drugs.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


”Sugar is 8 times more addictive than cocaine. And what’s interesting is while cocaine and heroin activate only one spot for pleasure in the brain, sugar lights up the brain like a pinball machine.”
(Dr. MARK HYMAN)


“All addicts will quit, sooner or later, one way or the other – either through the strength of their own will, through the grace of God, or on the day they die.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)

Läs även Alkohol och Rökning

Motsatta känslor

“Some Feelings and Their Opposites 

Painful                Joyful 

Fear                    Hope 

Anger                 Affection 

Sadness             Joy

Hate                   Love

Loneliness         Community 

Hurt                    Relief 

Boredom            Involvement 

Frustration        Contentment 

Inferiority           Equality 

Suspicion            Trust 

Repulsion           Attraction 

Shyness              Curiosity 

Rejection            Support 

Unfulfillment     Satisfaction 

Weakness           Strength 

Guilt                    Innocence 

Shame                Pride

Emptiness          Contentment, Fulfillment”
(hämtat från boken “Healing the child within” av CHARLES L. WHITFIELD)

Fotnot: Jag håller inte med om att ”hope” (hopp) är motsatsen till ”fear” (rädsla) då hopp är ett känsloförsvar som är till för att hjälpa oss fortsätta förneka våra känslor och inre smärta. Hoppets underliggande känsla är i själva verket rädsla (rädsla att möta verkligheten, därför projicerar man fram en ”bättre framtid” = hopp). Istället anser jag att ”safe” (trygg) är motsats till ”fear” (rädsla). Läs Hopp och False hope

När man inte känner

”När man inte känner kan man göra nästan vad som helst och låta andra göra nästan vad som helst med en. Man kan överge ett barn, ligga med femton män på en dag, hoppa från det ena politiska ytterlighetspartiet till det motsatta, låta sin frihet tas ifrån en, döda en människa, låta andra bli dödade, finna sig i fängelse osv. När man inte känner finns det ingen riktig mening med någonting och därför accepteras allt som händer utan introspektion. Läs någon av dokumentärskildringarna från fängelserna som skrivits av f.d. interner; de handlar mest om det ena bisarra påhittet efter det andra, den ena avklippta relationen efter den andra, utan ett spår av känsla.

När man inte känner, kan man skicka sitt barn till en internatskola fast man vet att det är skadligt. Eller man kan låta barnen leva tillsammans med en drinkare till far som slår dem av och till. Det märkliga är att den som inte känner kan göra vad som helst. Och det han gör tjänar alltid hans personliga behov, till skada för allt utanför honom själv. Om en man kräver att barnen ska skickas iväg för att de irriterar honom, så får de ge sig iväg för att hustrun ska få ha kvar sin man. En arbetsgivare kan betala svältlöner till sina anställda därför att han inte känner deras kamp och nöd. En statstjänsteman kan tänka mer på kostnaderna än på människornas bästa när han gör upp en budget och en fängelsedirektör kan låta en ung människa sitta ensam i en mörk cell – allt möjligt sådant kan ske när det inte finns någon känsla. 

När vi inte känner, kan man befalla oss att döda folk som vi aldrig träffat, och att frivilligt utsätta oss för dödsfara från fienden. Vi kan finna motiveringar för de mest fruktansvärda händelser, vi kan se på när barn svälter, när vi inte känner. Det finns inga gränser för de fruktansvärda handlingar som kan begås av en som inte känner. Svaret på många sociala problem ligger i förmågan att känna och leva sig in i andras lidanden. Förbrytaren begår nya brott hur humant han än blivit behandlad i fängelset, om känslan saknas, och missbrukaren åker snart dit igen hur mycket terapi han än fått under fängelsetiden. En mor blir grym mot sina barn om hon inte känner, hur väl utbildad hon än är, och en chef som inte känner är grym mot sina underordnade. 

Känslan är mänsklighetens räddning liksom frånvaron av känsla har ödelagt civilisationen. Känslan är det som kan göra människor och samhällen mänskliga igen. 

Det viktigaste som primalterapin kan ge är möjligheten att göra om (och göra ogjord) historien. Att man kan gå tillbaka flera tiotal år till sin tidiga barndom och upphäva saker som hände då är onekligen en märklig tanke. Det står nu i vår makt att utplåna orsakerna till personliga störningar och befrias från vårt förflutna. Det betyder att vi blir fria att bygga upp ett friskt samhälle, oavsett vad som har hänt förut. 

Ta ett område i tillvaron – brott och rättegångar – och tänk er vad som skulle hända i ett friskt samhälle där det finns känsla. För det första skulle brottsligheten vara obetydlig därför att människor inte skulle uppträda våldsamt mot varandra och inte vilja ta något ifrån varandra. De skulle inte spela ut sitt uppror mot föräldrarna mot samhället. Domare som känner skulle vara verkligt objektiva och inte låta sina personliga fördomar gå ut över de anklagade. Om fängelser ännu fanns så skulle de vara sjukhus som sysslade med behandling av de dömda och om de fick tillräckligt med terapi skulle de inte behöva sitta i fängelse resten av livet; och de skulle inte utgöra ett hot mot samhället när de fick permission, vilket de kan vara nu när de släpps fria i exakt samma psykiska tillstånd som när de togs in. Människor som känner kan inte skada andra. Om en fånge – intern – känner eller inte är en sak som kan mätas neurofysiologiskt och psykologiskt så att man rent vetenskapligt kan bedöma om någon är mogen att leva fritt i samhället igen. Fängelserna skulle vara ganska glest befolkade vilket skulle betyda påtagligt lägre kostnader i både pengar och mänsklig olycka. Som det nu är måste den som vill överleva i ett fängelse stänga av sin känsla så att han står ut med att sitta i bur i flera år. Hur kan vi då begära att han ska känna och hysa medlidande mot andra när han kommer ut?”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)

Läs även Dålig kontakt med känslorna och Förnekande

Oro

”Oro ger ofta små saker stora skuggor.”
(okänd)


“Anxiety does not empty tomorrow of its sorrow, but only empties today of its strength.”
(CHARLES SPURGEON)


“Anxiety is not a mystery; it’s a memory!”
(ARTHUR JANOV i boken “The biology of love”)


”Oro är som att sitta i en gungstol, det håller dig sysselsatt men det leder dig ingenstans…”
(okänd)


”Oro är den ränta du måste betala när du lånar bekymmer från morgondagen.”
(okänd)


”Den som är lugn blir starkare med tiden, men den som oroar sig blir bara äldre.”
(kinesiskt ordspråk)


”Om det finns en lösning på problemet är det onödigt att oroa sig. Om det inte finns någon lösning på problemet är det meningslöst att oroa sig.”
(DALAI LAMA)

Primalsmärta

”Primalsmärta – Den smärta som uppstår när barnet inte får vara sig självt. Primalsmärtan är ett resultat av att föräldrarna förnekar barnets grundbehov och hindrar dess naturliga utveckling.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)


”Neuros är ett tillstånd av partiell omedvetenhet. Neurotikern är omedveten om vissa händelser som har drabbat honom under barndomen. Det enda sättet för honom att utvidga sitt medvetande är att känna och uppleva dessa smärtor. Att känna smärta är en medvetet kopplad upplevelse. Smärtan definierar sig själv; den utvidgar medvetandet genom att ”tala om” för det var, vad, hur mycket och ofta ”varför”. Utan medvetande kan upplevelsen varken definieras eller avgränsas.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)


”Vid en neuros riktas medvetandet endast på sådana yttre händelser som inte leder till smärtan.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)


”Fotografiet på s. 269 visar blåmärken på benet hos en fyrtioåttaårig kvinna som hade återupplevt hur hon hölls med huvudet nedåt och smälldes i baken av läkaren omedelbart efter födelsen. Läkaren var mycket hårdhänt och man kan se avtrycken från fingrar och tumme på vänster hand när den slöts kring barnets ben. En händelse som inträffade för nästan ett halvt århundrade sedan har återupplevts i sin helhet, inte bara med hjärnan. (Kvinnans familj bekräftar att hon fick blåmärkena vid förlossningen.) Kroppen bevarar sina minnen, och om vi kan förstå att blåmärken är de fysiska minnen som inpräglats i systemet och ligger slumrande, tidlösa men alltid närvarande, då kan vi också förstå hur andra minnen lever kvar livet igenom, utövar ett starkt inflytande och driver fram neuroser. Det här fotot visar att kropp och själ bildar en enhet; att minnas och att känna är en psykobiologisk totalupplevelse. Kroppen är en minnesbank som inte glömmer några av de erfarenheter den gjort även om man på det mentala planet har avskilt sig från dem. 

Full förståelse av fotografiet klargör till stor del primalteorin. Det som framträder tydligast är att smärta (i detta fall fysisk smärta) som inte kan integreras på ett tidigt levnadsstadium förblir inpräglad i systemet för hela livet. När en organism inte kan assimilera det som händer den på grund av en överbelastning av smärta, uppstår det automatiskt en klyvning mellan psyket och dess upplevelse. Denna skilsmässa bevarar och förevigar händelsen som en oupplöst, omedveten kraft. 

Kroppen är en minnesbank som bevarar alla sina erfarenheter och ingenting glömmer, inte ens när man är ur stånd att medvetet erinra sig vad som hänt. 

Det är inte bara ”själen”, psyket, som bevarar eller ”minns” erfarenheter; det är hela kroppen. Eftersom kropp och själ är en enhet, reagerar kroppen oavbrutet på erfarenheter som har kopplats bort, kodats och lagrats. Smärta (och otillfredsställda behov förvandlas till smärta) är med andra ord ett tillstånd hos vävnaderna, och vävnaderna ”minns” på ett fysiskt sätt. Det är samma slags ”minne” som när vårt system ”minns” att vi har tagit stora mängder av ett visst narkotiskt medel och ger oss immunitet mot det. 

Erfarenheter är inte företeelser som inkapslade bevaras i hjärnan ensam. En tidig upplevelse som inte integreras sätter igång en reflektorisk aktivitet i hjärnan och innerverar kroppen som oupplösligt delar erfarenheten; innervationens lokalisering beror på smärtans art. Om den tidiga smärtan bestod i ett blåmärke, som när det gällde den här kvinnan; hon utvecklade ofta blåmärken som det inte fanns någon förklaring till. Om traumat till exempel bestod i att barnet kom ut ur livmodern till ett mycket kallt förlossningsrum, reagerade blodkärlen på detta trauma med sammandragning. Denna process kan fixeras, så att en överdrivet stark kardiovaskulär reaktion blir följden vid varje form av stress som tenderar att återuppliva den första stressituationen. Längre fram i livet kan den reflektoriska aktivitet som den tidiga oupplösta smärtan ger upphov till, leda till kardiovaskulära sjukdomstillstånd. 

Här lär vi oss också något om läkningsprocessen. I det fall som vi diskuterar här blev resultatet så länge dessa avgörande tidiga kopplingar inte gjorts att de blåmärken som uppstod på hennes kropp alltid hade svårt att försvinna. Vi har funnit när det gällt andra patienter som lätt fått blåmärken att tidiga kopplingar under primaupplevelserna inte bara i allra högsta grad påverkade tendensen att få blåmärken i fortsättningen, utan också starkt underlättade läkningsprocessen när ett blåmärke någon sällsynt gång uppträdde. 

Vi ser att det finns organ i kroppen som är speciellt mottagliga, inte bara på grund av arten av det tidiga traumat. Ett givet exempel vore ett barn som matas efter tidtabell, ofta varit hungrigt i babysängen och senare får mag-tarmbesvär. Sådana symtom är kroppens sätt att ”minnas”. De är ”omvandlade” minnen. 

Vi måste fråga oss: ”Var fanns det där blåmärket under alla de mellanliggande fyrtioåtta åren?” Uppenbarligen fanns det kodat någonstans i systemet. Det utgjorde alltid en latent tendens. Det påminde ständigt kroppen på ett bokstavligt men allmänt känt sätt om att det fanns ett speciellt blåmärke den måste ta itu med och få att försvinna. Kroppen generaliserar med andra ord specifika smärtor både fysiskt och psykologiskt och denna generaliseringsprocess är det centrala i neurosen. Rädslan för mor kan trängas bort och längre fram felaktigt generaliseras till att omfatta alla kvinnor som en klass.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)


”I grunden betyder överbelastning att en känsla är så plågsam att den inte obehindrat kan integreras i systemet. Det inträder därför en klyvning mellan medvetandet om känslan och själva känslan. Medvetandet splittras med andra ord och personen blir omedveten om sin smärta.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)


”En smärta som kopplats bort påverkar systemet. Den är varken statisk eller overksam. Kopplingen löser upp smärtan och utplånar inflytandet. Personen kommer till exempel alltid att ha en tendens till magbesvär eller magsår, hur utmärkta lindrande mediciner man än använder, till dess att traumat från att ha fått vara hungrig som ett spädbarn återupplevs och kopplas till medvetandet. 

I viss mening är det omedvetna tidlöst; ty kvinnan vars ben vi kan se på fotografiet skulle komma att fortsätta att få blåmärken kanske livet igenom till dess att ett visst ögonblick i hennes liv kom tillbaka – till dess att hon upplevde hur hon fick ett avgörande blåmärke vid ett visst speciellt tillfälle. Till dess att det inträffade blev ”blåmärkena” en tidlös reaktion. 

För att det där första blåmärket skulle kunna försvinna måste det visa sig igen. Att bara ha ”kommit ihåg det” på det mentala planet utan att kroppen medverkade skulle inte ha varit till någon nytta. Det visar att det enbart är en total psykofysiologisk upplevelse som kan bota. Insikt eller medvetenhet eller ett levande minne gör alltså inte slut på omedvetna tendenser av vad ursprung det vara må.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)


”Det enda sätt på vilket vi kan förstå anknytningarna mellan symtom och ursprung är genom känslan. För det är känslan som knyter samman till och med de mest olikartade händelser i den mänskliga tillvaron. En patient kunde till exempel inte koncentrera sig på sina studier. Han hade en primalupplevelse med temat ”Mamma, låt mig gå ut och leka som de andra pojkarna.” Detta löste hans läsproblem utan att problemet i sig självt diskuterades. Hur? Den här pojken hade alltid måst sköta sina sysslor innan han fick koppla av och leka. Hela hans system utvecklade en blockering mot tvånget att göra någonting först. Läsningen var bara ytterligare en syssla att göra motstånd mot. Det var inte en medveten process; i stället upptäckte han att hans tankar började ”vandra” varje gång han satte sig att läsa. De sade: ”Vi vill ha frihet.” När han väl en gång återupplevt det tidiga, oavbrutna trauma det innebar att ständigt vara instängd i huset, kunde han verkligen göra sig fri psykiskt sett. Han kunde studera utan den gnagande upprörda förnimmelse invärtes som kom honom att börja fantisera efter att ha läst omkring en halv sida i en bok. Ingen specialundervisning, inget lirkande och inga hot kunde ändra på denna läsblockering förrän den dynamiska känslan därunder hade lösts upp. Sambandet mellan att läsa boken och att gå ut och leka var verkligen avlägset; bara känslan bidrog till att klarlägga det.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)


”För att göra en sammanfattning av det föregående, kan hur många faktorer som helst ge upphov till spänning hos ett spädbarn. Oftast är denna spänning inte märkbar. Men varje faktor bidrar till den underliggande spänningen, som slutligen bryter ut i symtom som kolik, eksem, diarré eller helt enkelt ständig oförklarlig gråt, något som är barnets första försvarslinje och en signal att något är på tok. Valet av symtom är inte något som barnet ”tänker ut”. I stället är det resultatet av många spänningsframkallande upplevelser och står i centrum för den bristande omsorgen. Ett barn som inte blir föremål för beröring tillräckligt ofta eller som man handskas vårdslöst med kan till exempel få någon hudsjukdom. Ett barn som inte ammats tillräckligt stoppar kanske ideligen föremål i munnen eller babblar. Ett barn som förbjuds gråta och blir bestraffat om det gör det, får kanske kronisk snuva. 

I stort sett koncentreras symtomet till det område som berörs av behovet. Det är det område som behöver särskild ”behandling”. Det är området för överbelastningen. Ett barn som tvingas till potträning innan det är redo för det kan alltså börja kissa i sängen och senare visa sexuell promiskuitet. Det använder kort sagt sin penis för att lindra spänningen i just det område där traumat ursprungligen uppstod. Detta kompliceras naturligtvis av att överbelastningen kanske inte är en fråga om en enstaka påfrestning. Ett barn avvänjs kanske på ett olämpligt sätt, tvingas till potträning för tidigt eller matas enligt en tidtabell som det inte själv bestämt. På vilket område det väljer att ge utlopp åt spänningen beror på dess levnadsförhållanden, dess kulturella miljö och vad dess föräldrar tillåter. I en religiös familj kan masturbation (för att lätta på spänningen efter för tidig potträning) vara otänkbar därför att barnet är så fyllt av rädsla. Spänningen kommer alltså att söka sig ett annat utlopp – ständiga böner, till exempel. När den väl en gång har börjat få utlopp på ett visst område, centreras hela den generella spänningen och försöken att få utlopp för den dit. Tics i ansiktet eller kring munnen uppträder alltså regelbundet och livet igenom som ett avlopp för den spänning som är följden av många orsaker. 

Kroppen differentierar inte. Den reagerar bara på den alltför tunga bördan på sitt vanliga ”inpräglade” sätt. Vad som händer när vi växer upp är att smärtan från behoven förblir lika ren och oblandad som den dag den började eftersom denna i behoven rotade smärta är vår fysiologiska sanning, och sanningen inte känner några tidsgränser. Vad som verkligen inträffar är att försvaret eller sättet att få utlopp för smärtan förändras. Det blir mer sofistikerat – från att suga på tummen övergår man till att röka, från sängvätning till masturbation, från pojkslagsmål till sofistikerade sarkasmer. Ibland förblir försvaret oförändrat ett helt liv. Återkommande drömmar är ett bra exempel. Tics, astma, magsår och hudåkommor är andra. I samtliga fall är symtom tecknet på klyvningen. Början till ett symtom, t.ex. allergier eller stamning, är början till klyvningen. Ibland sker inte klyvningen med ett dramatiskt symtom; personligheten ”fixeras” bara. Detta visar bara att barnet, som genom klyvningen avstängts från sin smärta, har funnit ett stående sätt att handskas med överbelastningen. Det kan vara pojken som tycker det är roligt att bära sin mors kläder eller en dotter som blir blek och sjuklig, stillsam och artig. 

Fastän primalsmärtor har växlande ursprung, en del fysiskt (omskärelse) och en del psykiskt (upplevelsen av att ha avisats), är de kroppsliga processer som ingår i sättet att handskas med smärtan desamma. Det beror på att smärta som uppstått på psykisk väg ändå bearbetas av det fysiska systemet; en neuros är något fysiskt. Barn i kärlekslösa institutionella miljöer kan dö av den så kallade psykiska stressen. 

Eftersom symtom är förlängningar av behov, den tratt genom vilken smärtan från behovet rinner, kan vi lära oss mycket om ett barn och dess underliggande problem genom att iaktta dess symtom. Inom primalterapin säger oss i själva verket en daglig granskning av patientens växlande symtom vilka smärtor som är nära ytan. Om till exempel ett barn uppfinner en vän som sitter hos det, talar med det, leker med det etc., och denna fantasi fortlever i månader, har det kanske vad som motsvarar en vuxens illusion om att vara ”Guds barn”, en Gud som ständigt är närvarande och vakar. Båda dessa overliga ideer kan vara symtom med rötter i den blockerade känslan av att vara ensam och övergiven. De är de felkopplingar som en överbelastning av känsla gett upphov till, och dess innehåll visar oss på vad för slags känsla som avleds. Hur stor överbelastningen är antyds av den bisarra idén. Ju mer avlägsen en idé är från verkligheten, av desto bisarrare art är den. Den är smärtnivån som ger upphov till detta allmänna förhållande. Smärtan är den kraft som driver bort föreställningarna från deras referensram. Det kan alltså hända att ett barn inte bara uppfinner en fantasikamrat därför att det stöts bort av sin familj, utan att det slutligen blir övertygat om att kamraten talar med det och dirigerar dess rörelser. Detta kan senare få fast form som en vanföreställning om att en dold makt (nu yttre) ligger bakom dess handlingar, och naturligtvis finns det en dold makt bakom vad det gör – primalsmärtan. Eftersom vi kan se att symtom och deras orsaker bildar en enhet, måste vi akta oss för att studera symtom som separata och i sig livsdugliga företeelser. 

När ett barn kommer till en läkare för att få symtom behandlade, behandlar läkaren resultatet av alla de inflytanden som jag har nämnt i det föregående – födelsetrauma, omskärelse, buller kring sängen, otillräcklig modersmjölk, alltför kortvarig amning etc. Det spelar ingen roll om det är en läkare ”för huvudet” som behandlar stöld eller fobier, eller en läkare ”för kroppen” som behandlar allergier och kolit. De har att göra med slutpunkten i en fortgående process. Det finns vanligen ingen enskild faktor som man kan peka på som ”orsaken” till det symtom han ser. Om inte läkaren är redo att dyka ner i den underliggande strömmen av spänning och leta reda på de olika orsaker som bidrar till symtomet, är det bästa han kan göra att ta itu med ”odjurets huvud” och hoppas på det bästa. Hans behandling kan aldrig ge bot. 

Följande är ett bra exempel på vad jag menar när jag säger att en primalupplevelse är en koncentrerad upplevelse – smärta på smärta i lager på varandra, symboliserade i en enda händelse. Patienten skriker inte av skräck på grund av den enda händelse han återupplever; i stället är den händelsen en sammanfattning av och representerar hundratals liknande händelser, som alla förorsakar samma slags smärta.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

Rädsla

“FEAR = False Evidence Appearing Right”
(okänd)


”Stepping into the fear rather than trying to avoid it is the first step in crossing the bridge of judgment and entering the world of freedom.”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Lifting the veil of duality”)


”The fears we don’t face become our limits.”
(ROBIN SHARMA)


“Fear cannot be controlled. Since it is already there, it is too late to change it. Better to flow with it – to let it be – and put your energy into figuring out what you need to do.”
(GAY HENDRICKS i boken ”Conscious living”)


”Många försvarar sig mot sin djupare rädsla genom att bli arga; ilskan hindrar dem från att kontakta den underliggande känslan.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)


“Anger is fear, and fear is always fear of loss.”
(RICHARD BACH i boken “Messiah’s handbook”)


”När man styrs av rädsla finns det inget nu – bara negativa minnen och oro inför framtiden.”
(LAVINIA PLONKA i boken ”Rädslan sitter i kroppen”)


”Fear makes the wolf bigger than it is.”
(tyskt ordspråk)


”Pain with fear hurts far more than pain without fear.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


”Resistance is often fear, the opposite of power.”
(ANODEA JUDITH i boken ”Wheels of life”)


”Rädsla för misslyckande är det största hindret för framgång. Inte misslyckande.”
(okänd)


”I feel what you feel, but you name it fear and I name it a call to action.”
(master MOREHEI UESHIBA)


“Rädsla urholkar själen.”
(RAINER WERNER FASSBINDER)


”Oräddhet är inte frånvaron av rädsla. Oräddhet är modet att stå mitt i rädslan.”
(OSHO)


”The cave you fear to enter holds the treasure you seek.”
(JOSEPH CAMPBELL)


”The more you understand, the less you fear.”
(DAN MILLMAN)


”Our fears are a treasure house of self-knowledge if we explore them.”
(MARILYN FRENCH)


”Fight your fears and you’ll be in battle forever. Face your fears and you’ll be free forever.”
(LUCAS JONKMAN)


”Do one thing everyday that scares you.”
(ELEANOR ROOSEVELT)


”När vi blir rädda glömmer vi att älska oss själva och vi glömmer definitivt bort att andra älskar oss. Att älska andra är det bara inte tal om – i dessa stunder är de fienden.”
(KATHLYN & GAY HENDRICKS i boken ”Den medvetna kärleken”)


“Too many of us are not living our dreams because we are living our fears.”
(LES BROWN)


”Procrastination isn’t laziness, it’s fear.”
(LAURA LUCAS)


”Det är rädslan som gör att människan börjar kontrollera sitt liv i stället för att leva det. Därför kan en människa inte vakna till liv utan att hon först tvingats möta sina rädslor.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”)


”Hur ofta är du medveten om att du är rädd? De flesta av oss skulle säga sig vara rädda bara i dramatiska ögonblick – en hunds plötsliga morrande, skrikande bromsar på motorvägen, stunden innan man ska hålla ett viktigt tal. Men rädslan finns med oss varje dag på allehanda små sätt. Våra själar är kanske odödliga, men vi är också fysiska varelser som kan drabbas av smärta, skada, död, hamna i pinsamma situationer, misslyckas, skämmas eller avvisas. Primitiv rädsla undergräver alltså nästan varje projekt vi utför. 

Rädslan är inte bara en motståndare; den är också en guide och rådgivare. Det är naturligt och till och med lämpligt – ett sundhetstecken – att låta rädslan lotsa en genom fysiskt riskabla situationer, där bristande uppmärksamhet eller vårdslöshet skulle kunna leda till svåra skador eller döden. 

Sådana stunder av fysiskt risktagande är sällsynta. Dina största strider mot rädslan finns inte utanför dig; de lurar inombords, i psykets grottor, på arenan för psykologisk överlevnad och mörka fantasier, där rädslan byter skepnad till tvivel på sig själv, osäkerhet, bristande självförtroende, blyghet, hämningar, lättskrämdhet – en motvilja mot att hävda, uttrycka och till och med vara sig själv. Vilken form rädslan än tar kommer din vilja att se den rakt i ansiktet att bestämma ditt öde i den mänskliga potentialens högre domäner. Huruvida rädslan är vän eller fiende beror på ifall du blir dess herre eller dess tjänare.”
(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)


”Min vän Walter ringde mig för att berätta att han hade misslyckats i ett tapperhetstest. Han hade antagit utmaningen att klättra upp till toppen av en telefonstolpe, ställa sig på den och hoppa över till en trapets ungefär en och en halv meter bort. Trots att han hade säkerhetslina var det en vördnadsbjudande uppgift. 

”Du säger att du misslyckades. Kom du inte ända upp?” frågade jag.
”Jodå, jag klättrade hela vägen”, svarade han.
”Men du lyckades inte stå kvar på stolpen – du ramlade ner?” gissade jag.
”Nej, jag ramlade inte.”
”Så då missade du trapetsen?”
”Nej, nog fick jag tag i trapetsen alltid”, svarade Walter.
”Nu fattar jag inte riktigt, Walt. Du sa ju att du hade misslyckats.”
”Ja, det gjorde jag också”, försäkrade han. ”Jag försökte besegra rädslan, men jag var rädd hela tiden.”
Walt led av en grundläggande missuppfattning om hur man konfronterar sina rädslor. Man kan inte kontrollera rädslan genom att tvinga bort den. En sådan motståndare besegrar man bara genom att göra den till sin tjänare och rådgivare och genom att aldrig låta den ta herraväldet. Rädslan kan inte ta din kraft; risken är att du överlämnar den utan strid.”
(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)


”Your fears are not walls, but hurdles. Courage is not the absence of fear, but the conquering of it.”
(DAN MILLMAN)


“Fear is the rock bottom of all the feelings that trouble us. What could be more numbing than our deepest fears? These are some of the big ones: 

Fear of dying,
Fear that there isn’t enough to go around,
Fear of going crazy,
Fear of our sexual energy,
Fear of being alone, and
Fear of fear itself. 

We think, if I let myself feel my fear, I would never stop trembling. There seems something bottomless about it. Perhaps it is because it does not have an expressive component like a sob or a tantrum, as with sadness and anger. All you can do with fear is feel it and say, “I’m scared.” 

Fear is a mobilization of energy to solve a problem. If a gorilla jumps through the window of our sitting room, we would feel scared. This would mobilize energy in our body to seek a solution. We would run or do battle with the gorilla. The trouble is that nowadays our problems are so much more complicated that they seem to have no straightforward solutions. We live in a world of complex social relationships. There is a difference between the fear of confronting a gorilla and the fear of telling your spouse you’re having an affair. One situation have some fairly straightforward solutions; you run or you fight. But the other? We are not sure yet of quite how to go about dealing with the complex fears of the modern world. In the U.S. approximately 100 million prescriptions for tranquilizers are written every year. If we knew a better way of dealing with fear, we would not reach so quickly for the pill bottle. 

Resistance to fear, not fear itself, is of course our major problem. When we open up to fear and allow ourselves to feel it deeply, we can learn from it. We can inquire into it, find the source of it. If we are not willing to do that, though, if we take a posture of resistance to it, then it remains a numbing, permanent presence in our lives.”
(GAY HENDRICKS i boken ”Learning to love yourself”)


“Everything you’ve ever wanted is on the other side of fear.”
(okänd)


“Fear: I Can Still Escape…
The Primary Defence and the other defences (False Hope, False Power and Denial of Needs) can only be developed once the child has a certain level of self-awareness. This isn’t the case until the age of 1½ to 2 years of age. A little baby who lies alone crying in its cot is not yet capable of thinking: ‘I am a bad little baby and therefore nobody is paying any attention to my crying’ (Primary Defence). Until the age of 2 the child is not capable of defending herself in a cognitive way (by thinking). Up to that time the only thing that happens when her basic needs are not met is that she will become afraid. A little baby who cries will produce stress hormones. The longer the child is left to cry alone, the more stress hormones it will produce, the more afraid it will feel. If this state persists because nobody comes to take care of the child’s needs, the child will enter into a numbed state which can be compared with dissociation: the little baby will stop crying no matter how hungry, cold, wet, in pain, afraid she is… 

As adults we can recognize the working of the Fear defence mechanism when we suffer from feelings of fear that are not dangerous. 

Example of Fear 

Being afraid to speak in public 

Being scared to go to a party 

Being afraid to speak your mind 

Avoiding confrontation 

Fear of spiders, mice, etc. 

Being afraid to be alone 

Being afraid to commit to a relationships, etc. 

The list of situations that might bring up fear, while there is not any real danger present, is quite endless. The reader who wants to know more about the defence of Fear might want to take a look at my earlier book, Illusions. In this book Fear is elaborately addressed. For now the most important point to keep in mind is to know that unrealistic fears – and most fears that afflict us are unrealistic since there is no immediate physical danger involved – serve as a defence against old pain. As long as there is fear, there is the illusion that we can still flee, that we might still be able to escape from whatever threat we perceive. This is an illusion because the child we were could not escape from its situation, the devastating situation in which its basic needs were not met. 

As soon as we feel Fear when there is no real physical danger in the present, this means that a Symbol has touched old pain. We avoid feeling this old pain by defending against it with Fear.”
(INGEBORG BOSCH i boken “Past reality integration”)


”Allt vi bekämpar bevarar vi. Det gäller i synnerhet ifråga om känslor. Genom att bekämpa sin rädsla får man den inte att försvinna. I själva verket stannar rädslan kvar tills vi välkomnar den. Den energi som vi använder för att hålla rädslan utanför medvetandet är förslösad och vår ansträngning i den riktningen skapar bara splittring inom oss.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)


“Bättre rädd än blind för mina rädslor.”
(okänd)


”Vår rädsla överträffar alltid faran.”
(okänd)


“THE FOUR FACES OF FEAR
When we’re afraid, we express it in four major ways: Fight, Freeze, Flee, and Faint. In my workshops I call these the Four F’s. Some people get angry and lash out when they’re scared. They’re the Fighters, and it’s important to know that it’s fear that drives their anger. Other people get immobile and tongue-tied when they’re scared; they’re the Freezers. A third group gets spacey and confused; they’re the Fainters. Finally, some people run, withdraw, pull back, and hide when they get scared; they’re the Flee-ers. 

In counselling people for the past thirty years, I’ve found that the majority of people are Fighters and Flee-ers, with Freezers and Fainters in the minority. I’ve seen many people’s lives changed by learning which response to fear they have. For example, knowing that when you’re angry you’re also scared can be a major learning for people who get angry a lot. When people can learn to say “I’m scared” rather than ranting about their anger, they often soften in front of my eyes.”
(GAY HENDRICKS i boken ”A year of living consciously”)


”F.E.A.R. has two meanings – Forget Everything And Run – or – Face Everything And Rise. The choice is yours.”
(okänd)


“We can only show courage in the face of fear.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


”Den som saknar trygghet flyr oftast från sin rädsla. Hon gör det genom att klamra sig fast vid en annan människa, samla egendom på hög, greppa efter makt, göra karriär, eller genom att söka tröst i berusningens glömska. Människan förföljer alltså det som hon samtidigt flyr ifrån. Hon söker en upplevelse av trygghet, men anar inte att den döljer sig bakom just rädslan. Hon föser bort rädslan ur sitt medvetande och trycker ner den i sitt undermedvetna. Då börjar rädslan obemärkt kontrollera henne. Hon har blivit en fisk som inte vet vad vatten är.

Detta är en av livets största paradoxer: för att kunna möta sin rädsla behöver man först uppleva trygghet. Det är också nödvändigt att lära sig bli medveten om rädslan, annars kan man inte bli fri från den, utan förblir under dess kontroll. Det första steget till befrielse från rädsla är därför att medvetet vara rädd, acceptera rädslan och sluta fly från den.

Det finns alltid en orsak till rädslan, och alla orsaker kan härledas ur en och samma sak: förlusten av kärlek. För den som förlorat kärleken redan tidigt i barndomen är det svårt att känna igen rädslan, för människan vet inte vad hon har förlorat om hon inte vet vad hon borde ha fått. Bristen på kärlek har varit det normala tillståndet och därmed känns det också normalt att leva i rädsla. Man kan inte se rädslan om man alltid levt i den. Innan människan kan se sin rädsla bör hon på ett eller annat sätt få uppleva motsatsen till rädsla. Den motsatsen är givetvis kärleken. Inte förrän människan får uppleva kärlek kan hon identifiera vad hon saknat, och vad den bristen har lett till.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Jag är inte längre rädd”)


”Fear does not prevent death. It prevents life.”
(NAGUIB MAHFOUZ)

Läs även Fruktan, Mod, Oro, Rädsla för naturen, Rädslans kraft, Rädslans ursprung och Vår rädsla

Självhat

”Självhatets komplicerade roll. Dess viktigaste funktion är att hålla offret igång i en ständig strävan efter ouppnåeliga och ”idealiska” mål på jakt efter en neurotisk ”ära”. Varje misslyckande med att vara ärofullt idealisk möts med självhat, vilket i själva verket tjänstgör som den piska vilken gång på gång jagar offret vidare längs den omöjliga vägen. I varje fall tillhandahåller hans avfallsreservoar gott om vapen att rikta mot honom själv i självhatets tjänst. Gifter i tjänst hos detta självhat dyker upp i nästan ändlös variation. Faktum är att nästan alla sådana gifter innehåller ett element av självhat. På denna punkt vill jag emellertid nämna några olika gifter som jag har stött på i min praktik, vilka varit uppenbart självdestruktiva. Jag säger uppenbart bara därför att det var uppenbart för mig. I flertalet fall hade patienten ingen aning om att han var sysselsatt med snedvridning och med utslag av självhat. 

En mycket iögonfallande form av självhat är benägenhet för olyckor. Dess offer råkar på något sätt ut för den ena olyckan efter den andra utan att vara medvetna om att det finns något avsiktligt i det. Jag har sett en kvinna som råkat ut för fyra frakturer i tre bilolyckor förutom en mångfald mindre skador, däribland flera fall då hon skurit sig så svårt med en kökskniv att hon måste sys ihop. 

En kvinna jag mött råkade ut för sex oönskade graviditeter innan hon blev medveten om att hennes vrede mot sig själv spelade en roll vid samtliga tillfällen. 

En annan kvinna tappade bort någon sak som hon satte stort värde på varje gång hon kände sig ha svikit sin roll som ”idealisk maka och mor” (det kan tilläggas att en hel bataljon människor i ytterst harmoniskt samarbete omöjligt skulle ha kunnat tillfredsställa hennes uppfattning om begreppet ”idealisk”). Under en lång tid skyllde hon förlusten av de många sakerna på vanligt ”slarv”. 

Jag har också sett mängder av olycks- och sjukdomsbenägna människor som omedvetet låtit sig motiveras av emotionellt avfall som vänts inåt mot dem själva. En kvinna som inte nöjde sig med ett flertal frakturer och bilolyckor sprang från läkare till läkare tills hon slutligen lyckats få gallblåsan, blindtarmen och livmodern bortopererade. Hon hade ingen uppfattning om att det på något sätt rörde sig om angrepp på henne själv. 

En man jag känner brukade vänta tills han satt säkert i sadeln på ett utmärkt jobb och klarade sig strålande, varpå han lyckades begå det ena misstaget efter det andra. Om han inte blev avskedad började han komma allt mera för sent till arbetet. På en anställningsplats höll han sig bokstavligen borta i dagar tills han slutligen fick sparken. Han sade att det var ”någonting som höll mig borta”, men vad det var kunde han inte förklara. Jag kommer ihåg en man som hade reumatisk feber och som visste att övre luftvägsinfektioner kunde bli ödesdigra men som ändå ständigt lyckades bli förkyld. Jag säger och menar ”lyckades”, eftersom denne man osvikligt (men omedvetet) såg till att han blev kall, blöt i regnigt väder och övertrött fast det skulle ha varit mycket enklare för honom att sköta sig ordentligt. 

Naturligtvis finns det också många svåråtkomliga utslag av självsabotage, fast jag måste erkänna att förtrogenhet med dem får dem att verka långtifrån svåråtkomliga. Jag tänker på patienter som haft en fantastisk förmåga att råka in i ödesdigra förhållanden, däribland utomordentligt masochistiska sådana. En kvinna bland mina patienter lyckades gifta sig med tre alkoholiserade män, som i tur och ordning praktiskt taget slog ihjäl henne. Jag tänker på människor jag mött som envisats med att fortsätta i självdestruktiva, fullkomligt ohållbara förhållanden. Vi känner alla människor som alltid lyckas få arbetsuppgifter som ligger långt under deras förmåga och kvalifikationer. Vi känner också människor som klarar sig bra ett tag och sedan på något oundvikligt sätt lyckas förlora hela frukten av sina ansträngningar på någon ”fin affär” som visar sig vara katastrofal. Har ni känt några svåra alkoholister, narkomaner eller kroniska spelare? Tvångsmässigt spelande och alkoholism är komplicerade sjukdomar, men betänk vilket självhat som måste till för att bokstavligen släpa en människa i rännstenen. Jag har samtalat med spelare som känner sig befriade från spänning endast sedan de förlorat allt och är absolut ruinerade. Listan kan uppenbarligen göras hur lång som helst. Självsabotage kan vara akut eller kroniskt, svåråtkomligt eller uppenbart, lätt eller tillräckligt svårt för att leda till döden (det finns människor som envisas med att arbeta inom katastrofområden eller uppträda som våghalsar). Självsabotage har ofta många rötter och kan vara utomordentligt komplicerat. Men jag har ännu aldrig sett ett fall som inte hämtat näring ur förvänd vrede, och jag har sett fall där självhat var den främsta drivkraften.”
(THEODORE ISAAC RUBIN i boken ”Boken om ilska”)


”Om ditt självhat gör det omöjligt för dig att tro att du är värd att älskas, är det omöjligt för en partners kärlek att läka dina sår.”
(HARVILLE HENDRIX i boken ”Tag vara på den kärlek du finner”)


“Det värsta som kan hända en människa är att tycka illa om sig själv.”
(JOHANN WOLFGANG von GOETHE)

Läs även Hat och Vilja eller ovilja?

Skriv vad du känner!

“Sedan Pennebaker gjorde sina första studier om hemlighållandets konsekvenser har han ägnat sig mycket åt den läkande inverkan som skrivande kan ha. I sin bok Writing to Heal skriver han: “Sedan mitten av 1980-talet har allt fler undersökningar inriktat sig på vilken roll det fria skrivandet kan spela i läkeprocessen. Det kommer allt fler indikationer på att man kan uppnå mätbara förändringar i fysisk och psykisk hälsa genom att skriva om sina traumatiska upplevelser, även om man bara gör det i en kvart eller tjugo minuter om dagen i tre eller fyra dagar. Att skriva om känslor kan också påverka människors sömnvanor, deras effektivitet på jobbet och deras förmåga att knyta an till andra.””
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)


”Även om skrivterapi har studerats i olika sammanhang har metoden blivit särskilt viktig i behandlingen av patienter med olika trauman. I en översiktsartikel från 2013 av Arnold von Emmerick och kollegor i tidskriften Psychotherapy and psychosomatics ingick patienter som hade upplevt sexuella övergrepp, fysiskt våld eller andra traumatiska livshändelser. I skrivterapin modifierade de Pennebakers ursprungliga tillvägagångssätt och delade in skrivterapin i faser. I den första fasen ombads patienterna att skriva i 45 minuter om den traumatiska livshändelse de hade upplevt. Målet var att beskriva den traumatiska händelsen så levande som möjligt. Patienterna skrev därför i första person och i nutid. De inkluderade sinnesintryck som hörsel, lukt och beröring. Alla patienter skrev vid minst fem tillfällen, medan vissa fick upp till 30 skrivtillfällen. I den andra fasen av skrivterapin läste patienterna vad de hade skrivit för terapeuten eller fick utrymme att reflektera över sitt skrivande tillsammans med terapeuten. Patienten ombads bland annat uttrycka vad en nära vän skulle kunna säga för att stödja dem i det som de hade upplevt. I den sista fasen uppmuntrades patienterna att skriva om konsekvenserna och betydelsen av traumat och även att göra ett försök att komma till rätta med den sorg och smärta som traumat orsakat.

När skrivterapi användes på detta sätt gav det en tydlig lindring av ångest och depression. Patienterna sov till exempel bättre och hade inte längre påträngande, plötsliga minnen av det trauma de hade drabbats av.

Skrivterapi har också använts för att behandla andra traumatiska händelser och deras konsekvenser. Effekter har setts för kvinnor som har upplevt sexuella övergrepp i barndomen och som också har upplevt sexuella problem i vuxen ålder. Efter skrivterapin rapporterade flera av dessa kvinnor en ökad förmåga att uppleva sexuell lust och orgasm.

I andra studier har man tittat på kvinnor som har upplevt traumatiska förlossningar, veteraner från Vietnam- och Irakkriget och personer som har blivit mobbade. Efter skrivterapin hade deltagarna i vissa av studierna inte längre samma nivåer av mardrömmar om vad som hade hänt. De kunde också göra saker som de tidigare hade undvikit, till exempel att närma sig sitt barn när det skriker, utan att hamna i plågsamma minnen av den upprörande förlossningen.”
(DANIEL MAROTI i boken ”Smärtans budskap”)


“Forskaren James Pennebaker, som är verksam vid Texas University och har skrivit boken Writing to Heal, ligger bakom en del av de viktigaste och mest fascinerande forskningsresultat som jag har stött på när det handlar om det personliga skrivandets betydelse för läkeprocessen. I en intervju på universitetets webbsida konstaterar Pennebaker att “känslomässiga kriser påverkar allting i livet. Man blir inte bara av med jobbet, man går inte bara igenom en skilsmässa. Den sortens händelser påverkar allting hos oss – vår ekonomiska situation, våra relationer till andra, vår självbild, vår syn på livet och döden. Skrivandet hjälper oss att fokusera och sortera våra upplevelser.” Eftersom våra hjärnor är utformade för att försöka förstå det som vi är med om blir det enklare att ”greppa” de jobbiga upplevelserna när vi översätter dem till språk.

En viktig sak med Pennebakers forskning är att han förespråkar skrivande i det korta formatet. Han har påvisat att vi, genom att fyra dagar i rad ägna mellan femton och tjugo minuter åt att skriva om våra kriser, kan minska oron, ältandet och symptomen på depression samt stärka vårt immunförsvar.

Mina intervjupersoner hänvisade inte till någon särskild metod, men mer än 70 procent ägnade sig åt någon sorts skrivande i det korta formatet. Många bearbetade sina känslor i brev som de visste att de aldrig skulle skicka men ändå kände ett behov av att skriva. En person berättade för mig att när hon och hennes man fick veta att deras nittonårige son hade hoppat av sin utbildning och slösade bort föräldrarnas pengar på att fixa fester för sina vänner, då skrev de små brev till honom varje kväll i en veckas tid. ”Utan de där breven hade vi bara skällt och gapat”, sa hon. ”Men när vi väl satte oss ner och pratade med honom var vi lugna och beredda att ställa honom till svars för sina beslut.””
(BRENÉ BROWN i boken “Resa sig stark”)


“Det gör mindre ont att släppa fram paralyserande skamkänslor i pappersform än det är att släppa lös dem på en annan människa. Pennebakers forskning har, tillsammans med det jag har lärt mig i mitt eget yrke, fått mig att tro på att man kan få betydande resultat även om man bara skriver lite grann.

Det viktiga med ett första utkast är att vi inte rensar i berättelsen, snyggar till orden eller bekymrar oss över hur vi ska framstå. (Därför känns det ofta tryggare att skriva än att prata.) Vi kan aldrig få det där modiga nya slutet om vi börjar i en oärlig ände. Gå rakt in i det du känner och tänker, även om det inte är någon vacker syn. Du får vara arg, självgod, fördömande, osäker. Huvudsaken är att du inte redigerar och försöker “rätta till det”. Nittio procent av mina utkast börjar så här: “Jag är arg. Hela min kropp vill bara skrika rakt ut eller slå till någon eller gråta.””
(BRENÉ BROWN i boken “Resa sig stark”)


“For centuries, people have used writing as a way to make sense of their lives. Writing brings a special kind of awareness to thoughts and feelings. Expression in written form has short-term and long-term autonomic regulating effects (Beckwith, McGuire, Greenberg, & Gevirtz, 2005). Writing about a past distress can reduce your autonomic response to a new stressor (DiMenichi, Lempert, Bejjani, & Tricomi, 2018), and writing about satisfying experiences can decrease stress, anxiety, and depression (Bhullar, Schutte, & Malouff, 2011).”
(DEB DANA i boken “Polyvagal exercises for safety and connection”)


“More recent studies demonstrate that just one day can provide healthful benefits (Chung & Pennebaker 2008). Emotional writing – or what is often described in research studies as Expressive Writing (EW) – can positively affect people’s sleeping habits, work efficiency, and their connections to others. Indeed, when we put traumatic experiences into words, we tend to be less concerned with the emotional events that have been weighing us down.”
(JAMES W. PENNEBAKER & JOHN F. EVANS i boken “Expressive writing”)


“A landmark study (the Adverse Childhood Experiences Study) of over 12,000 people established that trauma in childhood was a strong predictor of serious illness in adulthood (Stockdale 2011; Brown et al. 2010; Dube et al. 2009; Fellitti 2009.) When my students and I studied the aftereffects of traumas, we observed the same things these researchers did.

But we also found something more striking. Having a traumatic experience was certainly bad for people in many ways, but people who had a trauma and kept that traumatic experience secret were much worse off. Not talking to others about a trauma, we learned, placed people at even higher risk for major and minor illness compared to people who did talk about their traumas.

The dangers of keeping secrets were most apparent for major life traumas.”
(JAMES W. PENNEBAKER & JOHN F. EVANS i boken “Expressive writing”)


“Hostile, out-of-touch males may be particularly good candidates for writing because they are the least likely to open up and talk with others. The more you can be yourself with your friends, the more likely you are to work through emotional upheavals. Keep in mind, however, that even the most emotionally expressive and open person in the world can sometimes get in a situation where he or she can’t talk about a trauma or upheaval. In that case, writing can likely help.”
(JAMES W. PENNEBAKER & JOHN F. EVANS i boken “Expressive writing”)


“Since the first expressive writing studies were published in the 1980s, at least 300 studies about the benefits of expressive writing have been published. While the first studies focused almost exclusively on physician visits for illness, the scope of benefit measures has grown exponentially. As the number of studies increased, it became clear that writing was far more powerful than anyone ever dreamed.

Nearly thirty years later, we further appreciate the potential impact of expressive writing. We are now able to identify more clearly the areas where expressive writing is effective (Frattaroli 2006; Smyth & Pennebaker 2008).

Biological effects
We know that people go to the doctor less after writing. So are there biological changes a result of writing? Yes, and the effects generalize across several physiological systems. Recent reviews of expressive writing research suggest that expressive writing is a major medical advance (Stockdale 2011). Here are some of the ways expressive writing benefits those who write.

The immune system. The body’s immune system can function more or less effectively, depending on the person’s stress level. Labs at Ohio State, University of Miami, Auckland Medical School in New Zealand, and elsewhere find that emotional writing is associated wit general enhancement in immune function (Koschwanez et al., 2013; Pennebaker, Kiecolt-Glasser & Glasser 1988; Lumley et al. 2011). Warning: We really don’t know what these effects mean in terms of long-term health. However, we do understand that as expressive writing enhances emotion regulation, it can play a key role in brain and immune physiology (Petrie et al. 2004).

Medical markers of health. For their patients with chronic health problems, physicians often pay attention to specific indicators to determine whether the disease is being kept in check or getting worse. In recent years, researchers have found that for people who must manage chronic illnesses, expressive writing is associated with benefits. Asthma patients and rheumatoid arthritis patients showed improvements in lung function and joint mobility (Smyth & Arigo 2009; Smyth, Stone & Hurewitz, et al. 1999). Higher white blood cell counts were demonstrated among AIDS patients (Petrie et al. 2004). Patients with irritable bowel syndrome achieved a significant improvement in disease severity (Halpert, Rybin, & Doros 2010). Many studies of cancer patients demonstrate significant benefits in physical health, reduction in physical symptoms, a reduction in pain overall, better sleep, and higher daytime functioning (Henry et al. 2010; Low et al. 2010; De Moor et al. 2002; Rosenberg et al. 2002). Other studies with relatively healthy adults have found modest reductions in resting blood pressure levels (McGuire 2005) and lower liver enzyme levels often associated with excessive drinking (Francis & Pennebaker 1992). Arthritis and lupus patients who did expressive writing and who were specifically asked to describe the positive sides to their disease reported reduced fatigue that was maintained three months after writing (Danoff-Burg et al. 2006).

Physiological indicators of stress. Somewhat surprisingly, while people write or talk about traumas, they often show immediate signs of reduced stress: lower muscle tension in their face, and drops in hand skin conductance (often used in lie detection to measure the stress of deception and also easily measured with readily available Biodot® skin thermometers). Immediately after writing about emotional topics, people have lower blood pressure and heart rates (Pennebaker, Hughes, & O’Heeron 1987). Other researchers evaluated indicators of stress such as systolic and diastolic blood pressure, heart rate variability, and skin conductance. They found that expressive writing demonstrated benefits that lasted as long as four months (McGuire, Greenberg, & Gevirtz 2005).”
(JAMES W. PENNEBAKER & JOHN F. EVANS i boken “Expressive writing”)

Skuld

“Guilt is about doing or not doing.”
(CHARLES L. WHITFIELD i boken “The truth about depression”)

”Man kan inte bli fri från verklig skuld förrän man accepterar den. Bara genom att möta skulden kan man befrias från den.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Föräldraskap”)


”Om vi strävar efter saker som i och för sig är goda, men gör det för deras egen skull, förvandlas de till monster som tar makt över oss och ger oss något helt annat än det vi ville ha. 

Alkoholisten söker glädje, lycka och ett gott liv men får i stället hopplöshet, skam och förfall. Han söker det goda men vaknar upp mitt i förnedringen. 

Drogmissbrukaren söker upplevelse, men får istället ett beroende, som kan leda till döden. 

Arbetsnarkomanen söker uppskattning, men får hjärtinfarkt, skilsmässa eller magsår. 

En religiös fanatiker söker nåd och kärlek, men hamnar mitt bland krav, regler och lagiskhet. Han söker frihet, men hamnar i slaveri. 

Den maktberoende söker inflytande, men hittar sig själv mitt bland politiskt ränkspel och intriger. Huvudmålet för politiken blir att säkra den egna politiska karriären och framtiden. Det hemliga huvudmotivet för verksamheten blir helt enkelt att samla politiska poäng. 

Den som vill bli fri från sina skuldkänslor flyr sin skuld, men drabbas i stället av skam. Skammen erövrar nämligen terräng om man inte möter sin skuld. Skam innebär att självkänslan försvinner eller försvagas. Bara om vi möter vår skuld kan vi få självkänsla. En människa som flyr undan sin skuld flyr i själva verket undan det han jagar efter, det vill säga självkänslan.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”)


”Beteenden som kännetecknar skuld 

Här följer exempel på beteenden som vi alla har då och då under livet. Kanske känner du igen dem hos dig själv eller hos någon i din omgivning? De här beteendena eller förhållningssätten finns alltså i större eller mindre grad hos alla och handlar om anpassning, oro, prestationsångest och självkritik. Ibland börjar de här känslorna styra vårt liv – oavsett vad vi har för yrke, status, kön, ålder, religions- eller kulturtillhörighet. Det är då vi behöver se upp! 

Att ständigt vara beredd på att bli kritiserad eller avvisad (kritik). 

Att söka fel utanför sig själv, i omständigheter eller omgivning och hos andra (kritik). 

Att än i dag anklaga sig för misstag som man gjorde för länge sedan (kritik). 

Att inte våga säga nej till andra (anpassning). 

Att ofta känna sig utnyttjad av andra (anpassning). 

Att inte våga ta emot något på grund av risken att känna tacksamhetsskuld och behöva ge något tillbaka (rädsla, anpassning). 

Att vara så rädd för att misslyckas att man helt avstår från att försöka (kritik, prestation). 

Att inte unna sig själv lediga stunder och njutning i vardagen (rädsla, prestation, anpassning). 

Det här är som sagt vanliga beteenden som de flesta kan hantera. Problemet är när de upptar större delen av ens tid och därmed begränsar ens liv. Känner du igen dig i fler än tre av de här beteendena kan det vara en signal om att du kanske inte är helt bekväm i ditt liv. Konkret kan det innebära följande situationer: 

Att alltid vara först med att betala för andra men tacka nej när andra vill bjuda. 

Att hålla tyst och inte säga sin åsikt för att man är rädd att ”såra” någon. 

Att uppleva att man inte kommer längre i en relation men inte vågar avsluta. I stället hoppas man att partnern tar initiativet. 

Att mot sin vilja delta i aktiviteter med släkten, kompisarna eller arbetskamraterna av rädsla för att göra andra besvikna samtidigt som man har förståelse för om andra inte deltar. 

Att drabbas av familjens eller vänners negativa utspel och inte säga ifrån när de överträder ens gränser. 

Att vilja dra sig undan umgänge men vara rädd för att säga det och därför ljuga. 

Att alltför ofta göra som barnen vill för att undvika att de blir ledsna eller för att slippa konflikter med dem. 

Att alltid pressa sig för hårt för att inte misslyckas, men ändå aldrig känna sig nöjd efteråt. 

De här beteendena bygger nästan alltid på att man vill skydda någon annan. Det är dock på bekostnad av den egna viljan och vår möjlighet att faktiskt låta oss ledas av den. Om vi agerar reflexmässigt utifrån skuld i stället för att handla i kontakt med våra känslor och vår vilja har vi just skuld och rädsla som drivkrafter. De är intimt förknippade med varandra och tvingar oss att avstå från att lyssna till oss själva. Om vi helt förnekar det som är sant för oss i syfte att ”skydda” andra får det stora konsekvenser för oss själva. I mitt arbete med människor har jag sett resultaten av de här egna bortvalen, just i form av anpassning till andra eller annat som ligger utanför oss själva. Resultaten blir i de flesta fall ensamhet, konflikter, bitterhet, självanklagelser, fysisk smärta eller andra kroppsliga besvär, stress, missbruk (till exempel av sex, shopping, tv, spel, droger, alkohol, mat, godis) och låg självkänsla. 

Känner du igen dig? Kan du medge för dig själv att du ibland upplever den här ”smittan”? Var inte orolig, alla människor bär på ett visst mått av skuld och rädsla. Det är just när vi får någon (eller flera) av de här konsekvenserna som det är hög tid att göra något åt det. Syftet med den här boken är att ge dig en chans att förstå mekanismerna bakom och börja röra dig i riktning mot det du alltid har längtat efter. 

Vad är det då som du alltid har längtat efter? Ställ gärna frågan högt till dig själv – vad har jag alltid längtat efter? – och lyssna på ditt inre svar. Jag är helt säker på att du inte längtar efter att gömma dig, anpassa dig eller gå de vägar som andra människor har stakat ut. Vad är då hindret? Ställ den frågan och känn efter om det möjligen kan vara just skuld och rädsla.”
(LENNART MATIKAINEN i boken ”Rena relationer”)

Läs även Skam och Skuldbelagd

Sorg

“Tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga.”
(okänt ursprung)


“När du tömmer dig på sorg, gör du det möjligt för dig att ta mot nästa nivå av glädje.”
(SHIRLEY MACLAINE i boken ”El Camino”)


”Bättre en gång gråta ut än ständigt sucka.”
(asiatiskt ordspråk)


“Dina inre organ får gråta de tårar som dina ögon inte förmår.”
(WILHELM REICH)


”The walls we build around us keep sadness out but also keeps out the joy.”
(JIM ROHN)


”Att ha ”en klump i halsen” är ju i dagligt tal ett symboliskt uttryck liktydigt med att ”hålla tillbaka tårarna”.”
(PER OVE LIND i boken ”Magproblem”)


”Efter att ha ägnat närmare femton år åt att utforska det känslornas landskap som vi människor lever i kan jag berätta att sorgen tycks vara den känsla vi är mest rädda för. På individnivå är vi rädda för det där mörkret som kommer med sorgen. På samhällsnivå har vi kommit att betrakta sorgen som en sjukdom, något som vi behöver botas från. I ett samhälle som uppmanar oss att förneka sorgen blir det en enormt svår utmaning att stå för en berättelse om ett brustet hjärta.

Det finns många bra böcker som beskriver sorgen och sorgeprocessen. Många av dem bygger på forskning, men några av de mest läkande böcker som finns är personliga berättelser, skrivna av människor som på ett modigt sätt delar med sig av egna erfarenheter. Under fliken ”library” på min webbsida finns det omfattande listor över böcker av båda sorterna. Det jag vill berätta här är det jag har lärt mig om sorg genom min egen forskning. Framför allt handlar det om de tre mest grundläggande sidorna av sorgen som har framkommit i mina olika studier: förlustkänsla, längtan och vilsenhet.

Förlustkänsla: Dödsfall och separationer är konkreta förluster som förknippas med sorg, men vissa av mina intervjupersoner talade om förluster som är svårare att beskriva och känna igen. Några exempel är när vi förlorar det som är normalt för oss, när vi förlorar något som hade kunnat ske eller när vi förlorar något som vi trodde oss veta om något eller någon.

Sorgen tycks väcka känslan av att något har gått förlorat utan att vi har märkt det. Det känns som om vi saknar något som var osynligt och okänt för oss medan det fanns där, något som vi sörjer nu när det är borta. John Green beskriver en sådan hemlighetsfull förlust i sin gripande roman Förr eller senare exploderar jag. ”Nöjet i att minnas hade tagits ifrån mig, för nu fanns det ingen att dela minnena med. Att förlora den man delade allt med kändes som att förlora själva minnet, som om det vi hade gjort blev mindre verkligt och viktigt än det hade varit bara några timmar tidigare.”

Det här citatet grep tag i mig. Innan jag läste det hade jag inte kunnat sätta ord på en av de förluster jag fortfarande påverkas av efter mina föräldrars skilsmässa, nämligen att jag hade förlorat roliga minnen som jag delar med båda mina föräldrar. Jag vet att allt det där hände på riktigt, men mina föräldrar och jag minns inte tillsammans på samma sätt som vi gjorde förut.

I Claudias fall är systerns missbruk och depression något som uppslukar hela familjen, och detta innebär i sin tur att Claudia mitt i sin förtvivlan också sörjer att hon har förlorat sina föräldrar – att hennes relation till dem krymper eller överskuggas av att de har fullt upp med hennes syster. Storhelger och familjesammankomster fungerar bra om Amy mår någorlunda, men de tyngs av sorg och ilska om hon inte dyker upp eller om hon mår märkbart dåligt. Det är inte svårt att förstå om föräldrar lägger fokus på ett barn som har problem, särskilt om de andra barnen verkar ha det bra, men genom åren har jag hört många fler än Claudia som har berättat vad de sörjer och saknar i liknande omständigheter.

Längtan: Längtan är besläktad med sorgen. Längtan är ingen medveten vilja utan en ofrivillig önskan om att bli hel, om att bli förstådd, om att finna en mening och om att få tillbaka eller kanske bara röra vid något som vi har förlorat. Längtan är en stark och betydelsefull del av sorgen. Ändå känner vi ofta ett behov av att hålla vår längtan för oss själva. Vi är rädda för att andra ska få fel uppfattning om oss och tycka att vi ägnar oss åt orealistiskt önsketänkande eller att vi brister i uthållighet och motståndskraft.

När jag förstod detta började jag också kunna förstå en sak som jag har upplevt många gånger men aldrig berättat om, inte ens för Steve.

När man kör motorvägen I-10 från Houston till San Antonio passerar man avfarten som man tog för att komma till min mormor. Ibland när jag ser den avfarten får jag plötsligt en stark lust att svänga av motorvägen och åka hem till henne, bara så att jag får sitta i trädgården och dricka isté med henne. Jag vill röra vid hennes ansikte och känna hur det luktar hemma hos henne. Min längtan är så stark och så fysiskt påtaglig att jag känner doften av blommorna i trädgården och smaken av isté i munnen. Det finns inget förnuft i det. Hon är inte kvar. Ändå får jag svårt att andas varje gång det händer.

En av mina vänner har sagt att sorgen är som att surfa. Ibland står du stadigt och kan kryssa över vågorna, men ibland slår vågorna över dig och trycker ner dig så långt under vattnet att du är helt säker på att du kommer att drunkna. En sådan där plötslig längtan kan få samma effekt på oss som framvällande sorg – den kommer från ingenstans och kan utlösas av något som du inte ens förstod var viktigt.

Vilsenhet: Sorgen tvingar oss till omställningar på alla områden i vår fysiska, psykiska och sociala tillvaro. Vi ser ofta framför oss en plågsam anpassning till en konkret förändring, till exempel när en människa dör eller flyttar ifrån oss. Men, återigen, detta är en mycket begränsad bild av vad sorg är. När Claudia berättade sin historia beskrev hon flera situationer där hon hade känt sig förlamad och inte vetat vad hon skulle göra eller säga. Just när allt var som jobbigast satt hon tyst och såg på tv med sina föräldrar.

Ett annat exempel är paret som berättade för mig hur de hade försökt hantera den sorg de kände när deras äldsta barn flyttade hemifrån för att börja plugga.

”Allt var fel”, sa pappan. ”Inget kändes som vanligt. Jag visste inte riktigt var jag skulle parkera bilen utanför huset. Han hade tagit sin bil med sig, men jag lät fortfarande hans plats stå tom. Det kändes konstigt när vi skulle duka bordet, och det var jobbigt att gå förbi hans rum – vi kände oss helt vilsna, samtidigt som vi var stolta över honom och glada för hans skull. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Det har blivit mycket av båda delarna.”

Ju svårare vi har för att berätta för andra om vår sorg och längtan och vilsenhet, desto mer isolerade och ensamma känner vi oss. När mina intervjupersoner berättade för mig om hur de gjorde för att hantera sorgen lyfte många fram skrivandet. Att skriva om sorgen hjälpte dem att reda ut sina känslor så att de kunde beskriva dem för andra. En del av dem jag intervjuade skrev om sorgen i terapisituationen. Andra gjorde det på egen hand. I båda fallen vittnade människor om behovet att få skriva fritt utan att behöva förklara eller rättfärdiga sina känslor. Det var just dessa intervjuer som gjorde att jag ville titta närmare på vilken betydelse ett dåligt första utkast kunde få för ”resa sig stark”-processen.”
(BRENÉ BROWN i boken “Resa sig stark”)


”Tätt intill varje olycklig människa finns en förlorad dröm. När livet farit ovarsamt fram med oss fladdrar våra trasiga drömmar som fransiga fanor i vinden och påminner om det som var och det som kunde ha blivit men aldrig blev. Våra falnade drömmar behöver någon som lyssnar till dem. Förlorade drömmar, behöver bli sedda och sörjda. Det vackraste vi hade och det skiraste vi ägde förtjänar varsam omsorg. Det kan göra ont att närma sig det som en gång var själens stora längtan.”
(GÖRAN LARSSON i boken “Skamfilad”)


”I vår kultur förväntar vi oss vanligen att sorg ska vara tung, mörk och långvarig. I verkligheten kan sorg ibland vara bara varm, blöt och uppfriskande.”
(ILSE SAND i boken “Kom närmare”)


”Det finns gråt eller tårar på åtminstone fyra nivåer.

Den första gråten är det läckande ögat. Det är en gråt där tårarna rinner sakta och stilla när personen i fråga är ensam, känner sig ensam eller blir påmind om något som varit svårt i livet. Ibland märker den som gråter inte ens att hon gör det, och när hon märker det känner hon sig inte särskilt ledsen eller ledsen för något särskilt. Dessa tårar varken upphör eller upprör. De tar oss inte ner mot de stora sorgedjupen. Man kan läcka sin sorg i ett ständigt vemod eller omvandla tårarna till ordflöden. Ständig nästäppa och återkommande bihålebesvär kan ses som ogråtna tårar. Den första gråten stannar liksom i ögonen och huvudet. Ofta håller den mer förvandlande sorgeminnen borta från medvetandet.

Den andra gråten är den gråt som bäst kan beskrivas som jämmer (eng whining) eller snyftande. Det är en gråt med en gnyende eller klagande ton. Det är en tillkallande gråt. Det är en gråt som saknar och ropar efter något som gått förlorat. Den vill inte acceptera en svår förlust, den vill ha tillbaka. Det är en gråt som sitter i halsen och övre bröstområdet.

Den tredje gråten har delvis accepterat förlusten men inte kommit över den eller igenom den helt och hållet. Det är som om upplevelsen av det som gått förlorat blir lika stark varje gång man påminns om den.

– Han var vårt allt. Han skulle ha fyllt fyrtio år i år. Men vi fick inte behålla honom.

Den tredje gråten är djupare än den andra och kommer mera från trakten mellan halsen och hjärtat. Vi kunde kalla den hjärtats tårar. Når vi denna gråt, eller om den nu når oss, kan den hjälpa oss att anpassa oss till livet utan, livet bortom och livet efter. Det är en gråt som gör förlusten verklig. Om den får djupna ytterligare gör den oss själva verkliga, då den hjälper oss till nästa gråt.

Den fjärde gråten kommer djupt nerifrån bukområdet. Det är en gråt som ger fri, som accepterar – och släpper taget. Det är en gråt som kan få kroppen att rista och skaka. Man kan snörvla och hulka eller frysa eller svettas av den. Andra gånger är den lugn och stilla och dess tårar varma. Dess kännetecken är att allt motstånd är borta. Allt i oss törs äntligen ge upp och ge efter.

Detta är den gråt som omvandlar och förändrar. Efteråt kan man falla ner i en stor trötthet, men på det stora hela är det en gråt som helar och renar och skapar ett djupt lugn inombords.

Det är som om hela kroppen vet att något äntligen är förbi och att man, när man hämtat sig tillräckligt, kan lämna något bakom sig. Man är fri att gå vidare med sitt liv och kan efter en tid hitta en stilla, porlande glädje som man tidigare inte visste var möjlig.

Att sörja sig fri
Ingen vare sig gråter eller sörjer efter uppgjorda scheman och mönster. Vissa människor sörjer djupt och stilla utan att det märks utåt. Det viktiga är inte hur man sörjer utan att man gör det när man har behov av det.

Att sörja sig fri, är att varsamt lösa upp banden till det förflutna. På så vis får vi skam- och sorgbunden energi tillbaka och kan investera den i nuet och i framtiden. Kanske kommer vi alltid att längta och sakna, men vi kan minnas utan att plågas och lämna utan att glömma. Sorg befriar både våra sinnen och våra minnen från den skam de tidigare varit bundna i.”
(GÖRAN LARSSON i boken “Skamfilad”)


“Researchers first became interested in crying back in the 1970’s. These early studies found reduced tension after psychotherapy sessions in which clients cried, compared to a control group of people who exercised for an equivalent period of time. The indications of tension reduction included lower blood pressure, pulse rate, and body temperature, as well as more synchronized brain-wave patterns.

In the 1980’s, a biochemist named William Frey researched the chemical content of human tears and found differences between emotional tears (during real crying) and those caused by an irritant such as a cut onion. The emotional tears had higher concentrations of substances related to our physiological stress response (such as ACTH and catecholamines). He suggested that the purpose of emotional tears is to remove these substances from the body, just as we remove waste products by urinating and defecating. If these substances were not eliminated, they would maintain the body in a state of tension and hyperarousal. If that condition became chronic, it could lead to stress-related illnesses. Frey suggested that we may increase our susceptibility to a variety of physical and psychological problems when we suppress our tears.

Researchers have found evidence for psychological as well as physical benefits of crying. It counteracts the stress response through activation of the parasympathetic nervous system, and it is recognized as an effective mood enhancer. Studies have shown that crying may help reduce symptoms of asthma, arthritis, and allergic reactions, and also promote recovery and healing in general. These findings point to the conclusion that crying is a beneficial physiological process, which allows people to cope with stress. It’s a natural repair mechanism that we are born with, and people of all ages can benefit from a good cry.”
(ALETHA J. SOLTER i boken ”Cooperative and connected”)


”Förnekad sorg kan hämma andningen.”
(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)


“It’s like getting a lump in your throat when you forbid yourself to cry. Unexpressed grief can damage us emotionally and physically. Studies have shown that many people are diagnosed with cancer about a year or so after the death of a loved one. I have also seen this pattern in people who have recently retired.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken “Recovery of your Inner Child”)


”Sorgen efter en avliden anhörig eller ett brutet förhållande tar den tid det tar för att läkas. Det går inte att skynda på, låtsas vara glad eller att försöka stoppa undan den, då visar den sig i andra former såsom huvudvärk, förkylningar, trötthet och orolig sömn.”
(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)


”Sorg handlar om brustna hjärtan, inte om trasiga hjärnor. Alla försök att läka hjärtat med hjälp av huvudet misslyckas eftersom huvudet är fel verktyg för uppgiften. Det är som att försöka måla med en hammare – det blir bara en enda stor röra av det.”
(JOHN W JAMES & RUSSELL FRIEDMAN i boken ”Sorgbearbetning”)


”Många av oss i väst har lärt oss att förneka vår sorg. Men när vi gör det sviker vi vårt sanna jag och det ger upphov till sjukdom på många olika plan. En allmänt erkänd sjukdomsorsak i vår moderna värld är undertryckandet av våra känslor, vilket i sin tur minskar vår förmåga till glädje. När vi rustar oss själva för att slippa uppleva känslor av förlust tömmer vi oss på energi och förhindrar läkning. Det är mycket ansträngande att hela tiden hålla tillbaka sina känslor. När vi undviker smärta tenderar vi att bli tråkiga och oförmögna att känna. Vi blir passiva och uppgivna, inte för att vi inte bryr oss utan för att vi inte sörjer. Vi stänger till om oss för att vi har låtit tomhet fylla våra hjärtan så att vi inte har plats för några andra känslor. Vila, motion, lek, befrielse från orealistiska förväntningar, allt hjälper oss att stå ut. Men ibland kan såren inte börja läka förrän vi har lärt oss att leva med vår plåga, när vi verkligen lär känna vårt lidande djupt inne i märgen, när vi har lärt oss att sörja. Detta är inte alltid lätt, men om vi försöker undvika plågan att se vad som händer och söker tröst till varje pris tappar vi vår förmåga till kärlek och känslomässig kontakt med andra människor, som vi behöver för att bli friska och hela. Om vi undertrycker vår sorg kvävs våra hjärtan. Det finns tusen röster i vårt moderna samhälle och inom oss själva som försöker distrahera oss från sorgen i våra liv. Vi lär oss tidigt att behandla lidandet som en fiende som ska besegras, att förkasta allt som är obehagligt och svårt eller som gör oss besvikna. Ofta dömer vi oss själva hårt för att vi är sårbara. Men läkande är inte frånvaro av sorg. Läkande är att vända oss mot sorgen och tillåta den att sätta igång processer som helar oss och gör oss mänskligare. Läkandet börjar med att vi är oss själva, att vi är ärliga mot oss själva och mot världen.”
(JOHN ROBBINS i boken ”Hälsans hemligheter”)


”Sorg är inget konstigt. Men att sörja är en konst. Den stora konsten är inte att avlägsna den utan att växa med den.”
(TOMMY DAHLMAN i boken ”Dimmorna lyfter”)


”Människor uppsöker hälsovården för sina fysiska och psykiska besvär utan att nödvändigtvis inse att bakom dessa besvär kan det finnas problem med sorg.”
(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)


”Den som arbetar med psykisk hälsovård måste förstå sorgen och känna till den roll den spelar vid medicinska och psykiska problem. Det finns ett antal studier i litteraturen som pekar på den effekt sorgen har på sjuklighet och dödlighet. Sorgen förvärrar inte bara fysisk utan också psykisk sjuklighet. Speciellt gäller detta om sjukligheten har ett samband med förlusten av en maka/make.”
(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)


”När någon förlorar en närstående finns det alltid en viss overklighetskänsla, en känsla av att detta faktiskt inte händer, även om det kan ha funnits någon förvarning om dödsfallet. Därför är den första sorgeuppgiften att få en mer fullständig medvetenhet om att förlusten verkligen har inträffat och att personen är död och kommer inte att återvända. Efterlevande måste acceptera denna verklighet innan de kan ta itu med förlustens känslomässiga inverkan.”
(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)


”Zisook och DeVaul (1977) rapporterar om att flera fall då de fysiska symtomen som en efterlevande upplevde var liknande dem som den döde led av under sin sista sjukdom. De kallar dessa ”facsimile illness.” Ett fall gällde en kvinna som hade bröstsmärtor som exakt liknade de smärtor som hennes man hade innan han dog i en hjärtattack. Symtomen visade sig först omkring årsdagen av hans död. I ett annat fall hade en kvinna magsmärtor. Hennes mamma hade dött sju år tidigare och den första smärtepisoden inträffade på den första årsdagen för förlusten. Det fanns ingen kroppssjukdom i något av fallen och symtomen avtog efter att sorgeproblemet behandlats i terapi.”
(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)


”Omgivningen kan känna obehag inför den sörjandes känslor och följaktligen ge subtila meddelanden, ”Du behöver inte sörja, du tycker bara synd om dig själv.” Plattityder kommer ofta från andra i ett försök att vara hjälpsamma. ”Du är ung och kan få ett barn till.” ”Livet är till för att levas och han skulle inte vilja att du kände på det här sättet.” Dessa kommentarer stör den sörjandes eget försvar och leder till förnekandet av behovet att sörja och detta uttrycks som ”Jag borde inte känna på det här sättet” eller ”Jag behöver inte sörja”.”
(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)


”Vi har en tendens att tänka på sorgens smärta i termer som nedstämdhet och dysfori. Och mycket smärta är verkligen av det slaget. Det finns också andra känslor som hör ihop med förlusten som behöver bearbetas. Ångest, vrede och ensamhet är vanliga känslor som den sörjande upplever.”
(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)


”Vid förlusten av en viktig människa finns det en tendens att regrediera, att känna sig hjälplös, att känna att man inte kan leva utan den människan och sedan uppleva ilskan som åtföljer dessa ångestkänslor. Den vrede som den sörjande känner måste identifieras och på lämpligt sätt riktas mot den avlidne för att få ett riktigt slut. Den hanteras emellertid ofta på andra mindre effektiva sätt. Ett är förskjutning eller att rikta den mot någon annan person och ofta ge den skulden för dödsfallet. Tanken är att om man kan ge någon skulden, då är han ansvarig och följaktligen kunde förlusten ha förhindrats. Människor kan ge läkaren, begravningsentreprenören, familjemedlemmar, en okänslig vän och ofta Gud skulden.”
(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)


”Förr eller senare kommer en del av dessa som undvikit allt medvetet sörjande att bryta samman – vanligtvis i någon form av depression.”
(JOHN BOWLBY)


”Whatever you keep to yourself out of fear of being criticized or hurt, actually turns into poisons in the body. These poisons are so strong that if you cried and put your tears on a snake’s skin, they would burn holes into it. [I have actually seen this phenomenon demonstrated when I lived in Africa]. Tears of joy, on the other hand, do not have any poison in them.”
(ANDREAS MORITZ i boken “Cancer is not a disease”)


“Sadness
Healthy sadness is a necessary emotion. It gives our hearts a way to grieve, accept, and ultimately move through life’s disappointments. At a deep level, sadness and sorrow intermingle, allowing us to mourn the loss of that which we have loved. But when we are clobbered with loss that we can’t understand or refuse to let go of, sadness can cloud our vision and cause us to shut down. The haze of suppressed sadness inhibits our ability to give and receive love, count our blessings, and enjoy our lives. 

When fueled by the fear that we will never be happy or whole again, sadness can turn into an abyss of self-pity. Fear turns the cleansing nature of genuine sorrow into a self-indulgent and myopic focus on our own failures and losses, which leads to self-absorption. Sadness eats away at our emotional well-being when it spirals into depression and despondency. 

Sad people believe they are bad and usually blame themselves for their heartache, and although this emotion is less likely to cause us to harm another, it most certainly causes us to hurt ourselves. Unprocessed, toxic sadness leads us to commit horrible crime against ourselves – the most severe of which is suicide. Sad people drink too much, eat too much, gamble or spend too much, or indulge themselves in an array of other addictions to mask their pain. Recent statistics show that in the United States alone, over 18 million people are taking antidepressant medications in an attempt to pull themselves out of the dark hole of a saddened heart. Countless others are finding alternative ways to medicate themselves. Too often, though, these medications are nothing more than a Band-Aid for the sadness that lives inside us. Rather than providing a healthy outlet for our emotions, these medications merely allow it to build up unnoticed until some self-sabotaging incident triggers its release. When we refuse to allow sadness to move through us, it claims our vitality, our energy, and, sometimes, our lives.”
(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)


”Det är känt att sorger och svårmod kan leda till att seendet grumlas.”
(K. O. SCHMIDT i boken ”Den inre läkaren”)


“SADNESS
We hide our grief behind a wall of beliefs. We believe things like 

My pain is insignificant compared to others’.
I have no right to be sad.
My pain is so great that I could never touch it.
I’ll feel better tomorrow.
If I ever let myself really feel my sadness, I’d never stop crying. 

All these things we tell ourselves keep the sadness locked up inside us. We are afraid to open up to it, to really let go into it, for fear that we may get so deeply mired in it we may never get out. Of course, the opposite is true. Being unwilling to feel it deeply keeps it trapped inside us. Sadness, fully felt, passes quickly. 

All we really need to do is acknowledge our sadness. All we really must do to be free of it is be willing to feel it. Perhaps we still think that if we become willing to feel it, we must go around sad the rest of our lives. Ten years of working with the feelings of many people in therapy has shown me something I never would have guessed: When people truly open themselves to a particular feeling, even deep grief or rage, the expression of that feeling only lasts a few minutes. Further, they always feel good afterwards. People tell me they feel cleansed, whole, light. I have never seen anyone who did not feel better after becoming willing to feel something they had been holding back. It has been a miracle to me to see person after person become willing to feel, and by doing so to become free.”
(GAY HENDRICKS i boken ”Learning to love yourself”)


”The therapeutic benefits of weeping have largely been overlooked in the psychiatric literature, even while it is obvious that what all psychiatric patients have in common is misery. It should have been logical to allow patients to weep out their misery for long periods of time. Yet, any crying that goes on too long or too deeply is often suspect in conventional therapy. It is considered hysterical or disintegrating; often tranquilizers are prescribed or the therapist rushes in to comfort and thereby shuts off the feeling. The history of psychiatric disorders is nothing else than the history of sadness; yet no one drew the conclusion that sad people need to cry. 

There is a good deal to be learned in the study of tears, for they have roughly the same ingredients as the blood system without the red cells. We are engaged in a study of the biochemistry of the tears of our patients in cooperation with William Frey, biochemist at St. Paul University of Minnesota, Biochemistry Department. Dr. Frey has studied the chemistry of tears and has discovered in them high concentrations of stress hormones. This does not occur in tears resulting from irritants such as onions. Clearly, if there is indeed a release of stress hormones with tears, the blocking of that release may result in the buildup of stress hormones. We believe that crying is an important biologic function and that the shedding of tears is central, not incidental, to the resolution of neurosis. There is no such thing as a “talking cure.” The fact of weeping itself helps relieve suffering. Tears not only remove toxic substances of the eye, they also have a precise role in the removal of toxic biochemical substances from the entire system.”
(ARTHUR JANOV i boken “Prisoners of pain”)


”Om tårar skall läka, får det inte handla om att ”gråta över”. Det får inte vara vuxen gråt utan snarare babytårar från ett skrämt, ensamt, oskyddat och oälskat barn; det är det som läker. Dessa tårar åtföljs alltid av ett spädbarns verkliga klagan. Vuxna tårar läker inte, de lindrar. Vi ser allt detta klart, när patienter har svårt att gråta, tills de faktiskt reser sig med utsträckta armar efter sina mödrar. När armarna sträcks ut, strömmar tårarna som aldrig förr, som om skriken och gråten fanns som en kod i armarna, som behövde sträckas ut för att vädja om tröst. Andra kan inte gråta, förrän de faktiskt formar ordet ”mamma”. 

Varför är det nödvändigt att gråta nu? Eftersom det var nödvändigt att gråta då. Toxinerna, som kommer från ett system, som misshandlar sig själv – från alla dessa stresskemikalier – sveps nu bort. Inget system kan vara rent, när det stänger en del av sig själv ute. När större subsystem rubbas, blir kroppen toxisk. Man kan se detta på stresshormonerna. Patienter, som återupplever större traumata, rapporterar, att de aldrig känt sig så äkta, så klara, så rena och avslappnade som precis efter en känsla. 

Det är inte nog att tala om sin sorgsenhet; man kan inte påverka homeostasen i dess helhet med enbart prat. Om man förstår, vad ens föräldrar gjorde, förlåter, rationaliserar eller beslutar sig för att glömma, förändrar det ingenting.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


”Djup gråt har i vår terapi inverkat på kolit och magsår. Dessa förändringar visar klart relationen mellan bortträngda tårar och fysiska åkommor. Huden ”gråter”, lungorna ”gråter”, alla på sitt sätt. 

En annan vinst med gråt är att den har en lugnande inverkan. Detta framgår av ett genomsnittligt blodtrycksfall på tjugofyra enheter hos våra hypertona patienter och en nedgång med tio slag per minut i hjärtfrekvens. Patienter som gråter, behöver successivt mindre lugnande medel. Eftersom en arbetsgrupp i Kongressen nyligen rapporterade att över två miljoner kvinnor missbrukar legalt förskrivna lugnande mediciner, kan vi se hur viktig gråten är. 

En annan förändring som vi ser hos våra patienter gäller andningen. Vi har upptäckt att andningen automatiskt kan hålla tårar nere. En ytlig andning kommer aldrig tillräckligt långt ner i kroppen för att nå fram till känslorna. Den bidrar till bortträngningen. Gråten tycks förändra personer med ytlig andning så att de andas djupare. Andningen blir mer ”kroppslig” och det påverkar också den fysiska utvecklingen, speciellt i bröstområdet.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


“Dealing With Sorrow 

As in all emotional issues, the first step in dealing with sorrow involves complete acceptance of it. Embrace your sorrow the way you would a small child. Hold it, feel it, go completely into it. The ability to cry is one of God’s gifts, and can make us feel as good afterward as a wonderful laugh; in fact, laughter and crying mirror each other. Have you noticed that crying and laughing look and sound almost identical? 

Remain aware, at the same time, that sorrow comes from our attachment, based on a perception of loss that at more expanded states of awareness becomes an illusion. Higher wisdom dictates that life holds no ultimate gain or loss – only deeper understanding. 

We do not need to resist or avoid sorrow. Sorrow is a contraction of energy, but it is also a normal response to loss. The problem with sorrow lies not so much in having it or feeling it as in fighting it, denying it, and trying to get rid of it, which only gives the contraction more energy. If we let it be, sorrow, will, in time, burn itself out like a candle flame. It only becomes chronic when we don’t allow it expression and release.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


”Döden är inte sorgsen; det sorgsna är att de flesta människor aldrig riktigt lever.”
(DAN MILLMAN)

Fotnot: här finner du en spellista med MÅNGA låtar för att hjälpa till med att locka fram sorgen: SORG (Spotify)

Läs även A block to grieving och Longing for

Sårbarhet

”Det grekiska ordet persona betyder teatermask. Masker och rustningar är perfekta bilder för det vi gör när vi skyddar oss från den obehagliga sårbarheten. Maskerna gör att vi känner oss tryggare, även om de kväver oss. Rustningarna gör att vi känner oss starkare, även om vi blir trötta av att släpa runt på onödigt tunga saker.

Det ironiska i sammanhanget är att vi själva, när vi står mitt emot någon som har gömt sig bakom en mask eller en rustning, känner oss frustrerade och isolerade.

Häri ligger paradoxen: Sårbarhet är det sista jag vill att du ska se hos mig men det första jag letar efter hos dig.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

Fotnot: här har jag skrivit en del om ”persona” (”personlighet”) och de roller många spelar inom ”andligheten” och ”new age-kulturen”: Andlig utveckling


””Bara den som själv varit sårad – och har mod att visa det – kan hela andra”, skriver Peter Halldorf. Erkännandet av sin egen sårbarhet är en förutsättning och en nödvändighet om vi ska klara av att sätta oss in i en annan människas sårbarhet.”
(BERIT OKKENHAUG i boken “När jag döljer mitt ansikte”)


”Sårbarhetens väg

I alla sammanhang där vi ställs inför något nytt eller utmanas, finns också sårbarheten närvarande. Den berörs oftare än vad vi är medvetna om och de flesta av oss navigerar skickligt i vårt inre, för att slippa förnimma den. Samtidigt är det också en verklighet att vi behöver ha en levande kontakt inåt och våga känna vår egen rädsla, ofullkomlighet och existentiella ångest förknippad med utmaningar i livet och mötet med döden.

När jag talar om sårbarhet syftar jag på vår förmåga att förnimma och öppna mot det psykiska innehåll som döljer sig bakom våra skydds- och försvarsstrategier. Där icke genomlevd psykisk smärta och grundantaganden om livet finns, som formats ur destruktiva erfarenheter. Jag syftar också på de existentiella utmaningar som vi ställs inför bara genom att göra livsresan från födelse till död. Sårbarheten exponeras i alla typer av gränssituationer.

I gränssituationer där sårbarheten kan förnimmas, framträder den med ett janusansikte. Den består av både begränsningar och en potential till djupare kontakt med vårt inre. Känslan av skörhet och medvetenheten om begränsningar av olika slag, är både en tillgång och ett hot mot vår existens. Det är inte svårt att förstå att det blir så laddat för oss att vara sårbara, när det också finns en risk att någon kan leta på våra ömma punkter och utnyttja dessa för att få makt över oss.

Ofta väljer vi att inte vara sårbara och öppna mot vårt inre, helt enkelt för att vi inte känner oss trygga att göra det. Under bråkdelen av en sekund förnimmer vi sårbarheten och stänger, kanske omedvetet, mot det som finns där. Den enda ledtråd vi har är att sammanhanget eller relationen där det sker, förändras till att kännas obehaglig och konstig.

Vi har byggt upp en föreställning om oss själva, en bild som vi efterlever och försöker förmedla till andra. När någonting hotar denna bild mer påtagligt, känner vi oss osäkra och försöker kämpa emot känslorna. Vi kämpar för att få kontroll över situationen. Ju mer kampen fortgår, desto mer framstår vi som irrationella i våra försök att skyla över sårbarheten och smärtan som finns när vi låter känslan av sårbarhet guida oss inåt. Konsekvensen av detta är att det blir en känslomässig distans till dem vi möter, när vi inte vågar vara öppna om vår egen sårbarhet.

Alla människor behöver känna kärlek och tillhörighet till andra viktiga personer, men det är inte en förmåga som bara finns. Den växer fram i samspel med viktiga omsorgspersoner under uppväxten.”
(ANNE SAARI i boken ”Vad vill du mig, liv?”)


”Förmågan att öppna sig och vara sårbar, hör ihop med personliga egenskaper som mod, självkärlek och en önskan om att skapa samhörighet med andra. En djupare känsla för andra kultiveras i takt med att vi möter vår egen inre verklighet och genomlever psykisk smärta. Förmågan till medkänsla ökar i takt med att egna bristupplevelser övergår i förståelse både för det egna och andras lidande.

Att våga vara sårbar och möta sin inre verklighet kräver mod.”
(ANNE SAARI i boken ”Vad vill du mig, liv?”)


”Vi behöver trygga sammanhang där vi kan vara både modiga och rädda. Sammanhang där sårbarheten är välkommen och uppmuntras. Där vi kan finnas utan rädsla för att någon ska utnyttja det vi exponerar. I bästa fall var vi det så med våra närmaste i familjen, eller med våra nära vänner.

Annars kanske en grupp som möts i syftet att utforska våra innersta rum och ge utrymme för att genomleva det ofullgångna, kan vara ett sådant utrymme.

Sårbarhet och närvaro samspelar med varandra och det finns ett tydligt samband mellan närvaro och förmågan att möta utmaningar. Ju mindre närvaro, desto större sårbarhet. Stoppar man huvudet i sanden som en struts, riskerar man att få en rejäl spark i baken. Bristen på närvaro gör det lättare för oss att hamna i obalans, då vi inte klart uppfattar vad som händer. Då blir det till exempel svårt att sätta adekvata gränser i en situation där vi blir illa behandlade.

Om du förmår vara närvarande i en situation där någon sårar dig, aktiveras inget annat än en adekvat respons på det som sker i stunden. Då relaterar du fri från den barlast av smärta som är knuten till tidigare situationer som inte genomlevts. Du är fortfarande sårbar, men utan den dubbelhet som finns när du vacklar inför att öppna eller stänga mot det smärtsamma.”
(ANNE SAARI i boken ”Vad vill du mig, liv?”)


”Sårbarheten är en naturlig del av livet. Just därför kan man också tänka att vi behöver göra ett val att gå sårbarhetens väg, för att inte löpa risk att våra liv inriktas på att slippa känna och kanske till och med leder till fysisk och/eller psykisk sjukdom.”
(ANNE SAARI i boken ”Vad vill du mig, liv?”)


“MYTEN: “SÅRBARHET ÄR SVAGHET”
Uppfattningen att sårbarhet är detsamma som svaghet är den mest spridda myten om sårbarheten, och den farligaste. När vi ägnar våra liv åt att tränga undan och skydda oss från sårbara känslor eller aktar oss för att uppfattas som alltför känslosamma odlar vi ett förakt för människor som inte vill eller kan dölja sina känslor, ta sig samman och kämpa på. Då har vi nått en punkt där vi, i stället för att respektera och värdesätta det mod som ligger bakom sårbarheten, låter vår rädsla och vårt obehag bli till kritik och fördömanden.

Sårbarheten är varken bra eller dålig. Vi kan inte kalla den för en mörk känsla, men den är inte heller alltid någon ljus eller positiv upplevelse. Sårbarheten är alla känslors kärna. Att känna är att vara sårbar. Om vi tror att sårbarheten är svaghet tror vi att känslor är svaghet. Om vi håller igen i känslolivet, av rädsla för att priset ska bli för högt, vänder vi ryggen åt just det som fyller livet med mening och innehåll.

När vi tar avstånd från sårbarheten bottnar det ofta i att vi förknippar den med mörka känslor som rädsla, skam, sorg, nedstämdhet och besvikelse – känslor som vi inte vill prata om ens när de på djupet påverkar vårt sätt att leva och älska och till och med vårt sätt att leda andra. Det som de flesta av oss inte lyckas förstå, och som det tog mig tio års forskning att komma fram till, är att sårbarheten också är ursprunget till de känslor och upplevelser som vi längtar efter. I sårbarheten föds kärleken, tillhörigheten, glädjen, modet, medkänslan och kreativiteten. Från sårbarhetens källa kommer hoppet, medkänslan, ansvarskänslan och äktheten. Om vi vill att syftet med våra liv ska bli tydligare, eller att vårt andliga liv ska bli djupare och mer meningsfullt – då är det sårbarhetens väg som vi ska gå.

Jag vet att det här kan vara svårt att tro på, särskilt som vi har ägnat hela våra liv åt att tro att sårbarhet och svaghet är synonymer, men det är sant. Jag definierar sårbarheten som en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet. Håll den definitionen i åtanke och tänk sedan på kärlek. Detta att vakna upp varje morgon utan garantier och älska någon som kanske eller kanske inte älskar oss tillbaka, någon som kan finnas kvar i våra liv eller överge oss utan minsta förvarning, någon som kan vara trogen intill döden eller svika oss i morgon dag – det är sårbarhet.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)


”Sårbarhet begränsas inte till livskriser eller stora förluster. Vi behöver inte fläka ut oss för tusentals personer i sociala medier för att känna oss sårbara, utan känslan kan uppstå i de mest vardagliga situationer. För de flesta av oss räcker det med att säga hej till en ny person på en fest, ge vår partner en kram efter ett bråk eller be en kompis hjälpa oss att laga en punka. När vi frågade runt bland våra vänner om vad som kan få dem att känna sig sårbara fick vi en mängd olika svar:
– När jag sjunger eller dansar inför andra.
– När jag visar mitt stökiga hem.
– När jag visar mig utan att ha ”fixat” mig.
– När jag blir nervös och inte försöker dölja det.
– När jag säger hej till en okänd person på en fest.
– När jag umgås med någon fast jag känner mig trött och ynklig.
– När jag är öppen med att jag inte förstår ett skämt.
– När jag berättar om något jag har misslyckats med.
– När jag erkänner att jag har ljugit eller gjort mig till för att få bekräftelse.
– När jag ber om ursäkt för något dumt jag har sagt eller gjort.
– När jag lagat och bjuder på mat som jag inte tyckte blev så god.
– När jag berättar att jag känner mig osäker på min betydelse.
– När jag visar att jag blir ledsen av det någon sagt.
– När jag ber om hjälp med saker.
– När jag säger nej till att ses.
– När jag tar initiativ till att umgås utan att veta om den andra vill umgås med mig.
– När jag säger ”Jag tycker om dig”.
– När jag håller ögonkontakt med någon en längre stund.”
(FRIDA BERN ANDERSSON, DANIEL EK och PÄR FLODIN i boken ”Länge leve vänner”)


”När vi var barn trodde vi att när vi blev vuxna, då skulle vi inte vara sårbara längre. Men att bli vuxen är att bejaka sårbarheten. Att leva är att vara sårbar.”
(MADELEINE L’ENGLE)


”Män har mindre problem med att medge att de har sexuella potensproblem än att erkänna de känslor av raseri och sårbarhet som ligger bakom denna impotens. De ser problemet som enbart sexuellt.”
(GUY CORNEAU i boken ”Frånvarande fäder, förlorade söner”)


“Alla är vi sårbara. Såväl den självsäkra gnällspiken som den påträngande viktigpettern som aldrig gjort något fel. Såväl tystlåtna som högljudda människor. Att gömma sin sårbarhet bakom arrogans och stolthet är mest skadligt för personen som gör det.

Vi är sårbara även om många önskar framstå som så tjockhudade att de skulle kunna stå upprätt vad som än drabbar dem. Jag menar inte att det är fel att träna på att bli lite mer robust och tåla lite mer. Men vi bör inte använda våra krafter till att gömma sårbarheten. Detta beteende vill jag varna för. Sårbarheten finns nedlagd i oss och ingår i vad det är att vara människa.

Ju mer vi slåss med sotaren, desto smutsigare blir vi. Ju mer vi slåss mot sårbarheten, desto mer energi läcker vi. Målet kan aldrig vara att hindra andra från att se vår sårbarhet, utan att försona oss med den och låta den få finnas i våra liv.”
(PER ARNE DAHL i boken “Sårbarhetens kraft”)


”Compassion comes from the recognition that all of us are vulnerable.”
(FRED LUSKIN)


”Definitionen av sårbarhet som den känsla vi förnimmer när vi ställs inför ovisshet, risker och känslomässig utsatthet dök upp i min forskning redan för tjugo år sedan och har bekräftats av varenda studie jag har gjort sedan dess, inklusive denna forskning om ledarskap. Sårbarhet handlar inte om att vinna eller förlora. Det handlar om att våga öppna sig när man inte kan styra över utfallet.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att leda”)


”Fejkad sårbarhet är inte bara overksam – den föder misstro. Det finns inget snabbare sätt att göra folk förbannade än att försöka manipulera dem med sårbarhet. Den går inte ut på att vara överdrivet privat. Att brottas med sårbarhet handlar om att stanna kvar i de situationer som får oss att känna oss osäkra, hotade eller känslomässigt utsatta, i stället för att gå därifrån.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att leda”)


”Sårbarhet utan gränser är inte sårbarhet. Det kan vara rädsla eller ångest. Vi måste tänka över vad vi ska berätta och, vilket är lika viktigt, för vilka. Vilken roll spelar de? Vilken roll spelar vi? Är det produktivt och lämpligt att jag berättar det här?”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att leda”)


”Det som de flesta av oss inte förstår, och som det tog mig tio års forskningsarbete att lära mig, är att sårbarhet är ursprunget till de känslor och erfarenheter som vi längtar efter. Det är sårbarheten som föder kärlek, tillhörighet och glädje.

Vi vet att sårbarheten är hörnstenen när det gäller att bygga upp mod, men ofta missar vi att varken kreativitet eller nya uppfinningar kommer till stånd utan sårbarhet. Varför? För att det inte finns någonting mer osäkert än skapandeprocessen och för att det över huvud taget inte går att vara innovativ utan att göra misstag. Visa mig en kultur där sårbarhet framställs som svaghet så ska jag visa dig en kultur som har problem med att få fram nya idéer och perspektiv.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att leda”)


”För ett tag sedan talade jag på Wolff Center for Entrepreneurship, som är knutet till Houston University. Centrets utbildningsprogram, som kopplar samman ett fyrtiotal ovanligt duktiga studenter med mentorer och erbjuder en omfattande utbildning i företagande, rankas som det bästa i sitt slag i hela landet. Jag hade blivit ombedd att tala med studenterna om sårbarhet och om berättelsens kraft.

På frågestunden efter min föreläsning ställde en av studenterna en fråga som jag tror väcks hos många som hör mig tala om sårbarhet.

”Jag förstår att det är viktigt med sårbarhet”, sa han, ”men jag jobbar med försäljning, och jag förstår inte hur det ska fungera. Att vara sårbar, betyder det att om en kund frågar mig en sak om en produkt och jag inte vet svaret, så ska jag bara säga det: ’Jag är ny här och jag har ingen koll’?”

De andra studenterna, som hade vridit på huvudet för att höra vad han sa, vände sig mot mig igen och gav mig en blick som om de ville säga: ”Ja, för det låter ju jättetöntigt. Ska vi verkligen göra så?”

Jag svarade nej. Och ja. I en sådan situation är sårbarhet detsamma som att se kunden i ögonen och säga: ”Jag vet inte det, men jag ska ta reda på det. Jag vill vara säker på att du får korrekt information.”

Jag förklarade att vår ovilja att ge efter för den sårbarhet som det innebär att inte veta något ofta leder till att vi kommer med bortförklaringar, undviker frågan eller (vilket är det allra värsta) börjar svamla. Det kan ta kål på vilken relation som helst, och om det är något jag har lärt mig av mina samtal med människor som försörjer sig genom att sälja saker så är det att allt handlar om relationer.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)


”Den medfödda naturliga sårbarheten kan beskrivas som en termostat för vårt ömsesidiga beroende med vår omgivning som påminner oss om livsviktiga behov som ömsesidig respekt, integritet och gemenskap. Sårbarheten gör oss uppmärksamma på både inre och yttre omständigheter och hjälper oss att lära oss att leva i samklang med andra människor.”
(LIV LARSSON i boken ”Ilska, skuld & skam”)


”Även om föräldraskapets inneboende sårbarhet skrämmer oss kan vi inte tillåta oss att stålsätta oss för den eller tränga undan den – sårbarheten är den rikaste och mest fruktbara myllan vi har att tillgå när vi odlar och lär ut samhörighet, mening och kärlek.

Sårbarheten är hjärtat i berättelsen om en familj. Den präglar de stunder då vi känner som mest glädje, rädsla, sorg, skam, besvikelse, kärlek, samhörighet, tacksamhet, skaparlust och vardagsförundran. Det spelar ingen roll om vi sitter med barnen i famnen eller står bredvid dem eller jagar dem eller pratar med dem genom en stängd dörr – sårbarheten är det som formar oss och det som formar våra barn.

Om vi tränger undan sårbarheten gör vi föräldraskapet till en tävling som handlar mer om att veta, bevisa, genomföra och mäta än om att vara. Om vi lägger frågan om vem som är bäst åt sidan och struntar i måttstockarna (fina skolor, betyg, sporter, pokaler och prestationer) tror jag att de allra flesta av oss kan enas om att vi önskar barnen detsamma som vi önskar oss själva – vi vill fostra barn som lever och älskar av hela sitt hjärta.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)


”Att visa känslor är att göra sig sårbar. När du uttrycker vad du känner, avslöjar du också något om vad du vill, längtar efter, saknar eller behöver. Det säger helt enkelt något mer om dig, än det som nödvändigtvis syns på utsidan. Om det där allra mest sårbara som du bär på insidan och inte vill att andra ska ropa ut över taken eller ens veta om.

Rädslan för att låta andra se din insida, har inte så sällan sin grund i en skam av något slag. Rädsla att göra bort sig. Att tappa ansiktet. Att avslöja en längtan som du har som du kanske inte riktigt vågar tro att du skulle kunna få besvarad eller ens vara värd. Det kan vara längtan efter en hel familj men det kan också vara konstnärsdrömmen du har eller din önskan om att bli befordrad på jobbet, inbjuden till den där festen eller få närmare kontakt med barnbarnet…

Och om du säger högt precis som det är att ”Jag längtar efter kärlek” eller ”Jag tycker jag är värd mera plats”, men sedan av någon anledning blir nekad den kärleken eller platsen, då kan det kännas som om du står där med skammen. Som om du ”trodde du var nåt”. Om du blottar dig själv i ett hopp om kontakt eller förståelse, men det bekräftande ekot uteblir – då har du visat dig som du är till synes utan nytta. Du står där naken, medan alla andra fortfarande har kläderna på…

Ett äkta förhållningssätt till våra egna, högst personliga känslor är därför långt ifrån enkelt att få. Risken att behöva utstå skammen av en avvisning eller ett nekande, kan vara en enorm bromskloss. Vi är så rädda för att ta den risken att vi många gånger inte ens försöker.”
(LAILA DAHL i boken ”Dina känslor är inte i vägen”)


”Eftersom jag forskar i känslor som skam, rädsla och sårbarhet trodde jag aldrig att jag skulle få tillfälle att berätta att hela mitt yrkesliv och privatliv ställdes på ända när jag började studera hur glädjen är beskaffad. Men så var det. Efter att ha ägnat flera år åt att undersöka vad det innebär att känna glädje vill jag hävda att det är svårare att faktiskt känna glädje än någon annan känsla.

Varför? Jo, för att när vi förlorar förmågan eller viljan att vara sårbara blir glädjen något som vi närmar oss med djup rädsla. Under våra första år tar vi emot glädjen med ohöljd förtjusning. Sedan sker det en förändring, och den sker långsamt, utan att vi är medvetna om det. Vi tycks inte ens veta att den pågår, eller varför. Det enda vi vet är att vi behöver mer glädje i livet, att vi är svältfödda på glädje.

I en kultur som präglas av otillräcklighet – av att vi aldrig känner oss trygga och säkra – kan glädjen upplevas som en fälla. Du vaknar på morgonen och tänker: Det går bra på jobbet. Alla i familjen är friska. Inga större kriser. Huset står kvar. Jag tränar och mår bra. Skit också. Det är inte bra! Det är verkligen inte bra. Nu lurar säkert katastrofen bakom hörnet.

Eller så får du ett nytt, bättre jobb och tänker direkt: För bra för att vara sant. Vad är haken? Du upptäcker att du är gravid igen och tänker: Min första dotter är frisk och har det bra, alltså kommer något riktigt hemskt att drabba det här barnet. Jag känner det på mig. Du åker på semester med familjen för första gången, men i stället för att ha roligt tänker du på vad som händer om planet störtar eller båten sjunker.

Vi väntar oss alltid det värsta, eller, som vi säger i USA, vi väntar på att den andra skon ska falla till golvet. Detta talesätt uppstod i början av 1800-talet, när invandrare och andra som sökte sig till städerna fick klämma ihop sig i hyreshus där man bokstavligt talat kunde höra grannen ovanför ta av sig skorna på kvällen. När man hade hört den första skon falla till golvet väntade man på den andra. Trots att världen på många sätt är en mycket tryggare plats i dag, och trots att medellivslängden är mycket högre än den var för dem som lyssnade efter den andra skon, känns det för oss som om insatsen är mycket högre. I dag tänker vi nästan alltid att det där som vi väntar på måste vara något fruktansvärt: en terroristattack, en naturkatastrof, en dödsbakterie i mataffären där vi handlar, en skolmassaker.

När jag började fråga människor vad som fick dem att känna sig mest sårbara var jag inte beredd på att ett av svaren skulle bli glädje. Det kom som en chock för mig när folk berättade att de kände sig som mest sårbara i situationer som dessa:

– När jag tittar på mina barn som ligger och sover.
– När jag tänker på hur mycket jag älskar min man/fru.
– När jag förstår hur bra jag har det.
– När jag trivs med mitt jobb.
– När jag träffar mina föräldrar.
– När jag ser mina föräldrar tillsammans med mina barn.
– När jag tänker på min relation till min pojkvän.
– När jag förlovade mig.
– När sjukdomen gick tillbaka.
– När jag fick barn.
– När jag blev befordrad.
– När jag är lycklig.
– När jag blir kär.

Jag blev som sagt chockad, och dessutom förstod jag att jag själv låg illa till.

Före 2007, när jag hade mitt sammanbrott andliga uppvaknande, var glädjefobin en av de rustningar jag använde mig av utan att vara medveten om det. Första gången som jag såg kopplingen mellan sårbarhet och glädje i intervjuerna fick jag svårt att andas. Att jag själv hela tiden planerade för katastrofer tyckte jag var min egen lilla hemlighet. Jag var övertygad om att det bara var jag som tittade på mina sovande barn och, i samma stund som jag översköljdes av kärlek och vördnad, såg framför mig att någonting fruktansvärt skulle drabba dem. Jag var säker på att det inte var någon mer än jag som såg kraschade bilar för sin inre syn och spelade upp de där hemska telefonsamtalen som vi är så rädda för allihop, samtalen från polisen.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)


”Berättelserna visar hur glädjefobin yttrar sig när vi använder den för att minimera sårbarheten. Skalan löper från ”tragediförberedelser” till det som jag kallar för ”ständig besvikelse”. Vissa människor kastar sig in i värsta möjliga scenario så fort glädjen sticker upp sitt sårbara huvud, medan andra inte ens ser glädjen utan i stället väljer att bli kvar i ett statiskt tillstånd av ständig besvikelse. De som gör det beskriver det så här:

”Det är lättare att leva sitt liv som besviken än att känna besvikelse. Det känns mer sårbart att gå in och ut ur besvikelsen än att helt enkelt bosätta sig i den. Man offrar glädjen, men man känner mindre smärta.”

Båda ytterligheterna vittnar om samma sak: Om vi ska öppna oss för glädjestunderna i livet måste vi bli sårbara.

Om du liksom jag har stått vid dina barns säng och tänkt Jag älskar dig så mycket att jag knappt kan andas och i samma ögonblick har översköljts av bilder som visar något fruktansvärt som kommer att drabba ditt barn, då ska du veta att du varken är galen eller ensam. Ungefär åttio procent av alla föräldrar jag intervjuade sa sig ha varit med om detta. Samma procentsiffra gäller för de tusentals föräldrar jag har pratat med och arbetat med genom åren. Varför? Vad håller vi på med, och varför i hela världen håller vi på med det?

När vi väl gör kopplingen mellan sårbarhet och glädje blir svaret relativt enkelt: Vi försöker förekomma sårbarheten. Vi vill inte att smärtan ska ta oss på sängen. Vi vill inte bli överraskade, och därför övar vi oss bokstavligt talat på att bli förtvivlade, eller så sitter vi kvar i den besvikelse som vi själva har valt.

Det finns en anledning till att vissa av oss går igenom tragedin gång på gång och översköljs av bilder så fort vi drabbas av glädjen. När vi ägnar våra liv åt att medvetet eller omedvetet tränga undan sårbarheten kan vi inte lämna någon plats för allt som glädjen för med sig: ovissheten, riskerna, utsattheten. Många av oss reagerar till och med fysiskt med att rycka till. Vi längtar förtvivlat efter mer glädje, men samtidigt tycker vi att sårbarheten är outhärdlig.

Och vår kultur bidrar till domedagstänkandet. De flesta av oss har ett litet lager med fruktansvärda bilder som vi kan plocka fram så fort vi kommer i kontakt med sårbarheten.

Jag brukar be mina åhörare att räcka upp handen om de har sett några utstuderat hemska bilder den senaste veckan. Ungefär tjugo procent brukar räcka upp handen. Sedan formulerar jag om frågan och säger: ”Räck upp handen om ni har sett på tv-nyheterna eller på CSI, NCIS, Law & Order, Bones eller någon annan kriminalserie.” Då brukar mellan åttio och nittio procent räcka upp handen. De bilder vi behöver för att aktivera glädjefobin finns redan tillgängliga i hjärnan.

Vi är visuella människor. Vi litar på det vi ser, konsumerar det och lagrar det i våra hjärnor.

Jag kommer ihåg en gång för inte så längesedan när jag satt i bilen med min man och mina barn på väg till San Antonio där vi skulle tillbringa en långhelg. Charlie satt och drog små ordvitsar som han hade lärt sig i skolan, och vi skrattade allihop, till och med storasyster. Glädjen vällde fram inom mig, i samma ögonblick som sårbarheten (glädjens ständiga följeslagare) kom ikapp mig ryste jag till och kom att tänka på något jag hade sett på nyheterna: en SUV som hade vält på motorvägen, och två tomma bilstolar på marken bredvid. Skrattet förbyttes i panik, och plötsligt ropade jag till:
”Kör inte så fort, Steve!”
Han såg häpet på mig och sa:
”Men vi står ju still.””
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)

Läs även Nyheterna och Skrämmande glädje och TV-tittande


”KRIGARE ELLER OFFER
Den här rustningen fick jag upp ögonen för när ett stort antal intervjupersoner antydde att de inte hade någon användning för något sådant som sårbarhet. Inför tanken att sårbarheten skulle kunna ha ett värde reagerade de på olika sätt: vissa avfärdade tanken, medan andra gick i försvar eller blev fientligt inställda. Det som tonade fram i intervjuer och möten med dessa personer var en syn på världen där människor huvudsakligen delades in i två grupper (ja, precis som jag och Ken Robinson brukar göra), nämligen krigare och offer.

Till skillnad från vissa andra intervjupersoner, som hade intellektuella eller teoretiska skäl för att ifrågasätta sårbarhetens värde, ansåg dessa personer att alla människor utan undantag tillhör den ena av två tydligt avgränsade grupper. Antingen är man ett offer i livet – en loser eller idiot som alltid blir utnyttjad och inte kan hävda sig – eller så är man en krigare, någon som alltid är rädd för att bli betraktad som offer och därför blir dominant och styrande och aldrig visar sig sårbar.

När jag gick igenom resultaten från deras intervjuer tänkte jag hela tiden på det kapitel i min avhandling som handlar om den franske filosofen Jacques Derrida och hans teori om binära oppositioner (motsatspar). Även om alla intervjupersoner inte angav samma exempel gick det att urskilja ett tydligt mönster i form av sådana motsatspar när de beskrev sin syn på världen: vinnare eller förlorare, överleva eller dö, döda eller dödas, stark eller svag, leda eller följa, framgång eller misslyckande, slå ner eller slås ner. Och som om dessa exempel inte skulle vara tydliga nog finns även den högpresterande, hänsynslöse advokaten och hans motto: ”Världen är indelad i skitstövlar och idioter. Så enkelt är det.”

Det var inte helt självklart varifrån krigare/offer-världsbilden kom, men de flesta förklarade den med att de hade fått lära sig sådana värderingar under uppväxten, att de hade gått igenom olika svårigheter eller att attityden hade med deras yrkesutbildning att göra. De flesta som bekände sig till detta synsätt var män, men inte alla.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)


”När jag tittar på statistiken inom de typiska krigare/offer-yrken där toleransen för sårbarhet är som lägst kan jag urskilja ett farligt mönster. Allra tydligast är det inom det militära. Statistiken för självmord, våldshandlingar, missbruk och riskbeteenden som kan härledas till posttraumatisk stress talar sitt tydliga, kusliga språk: För soldater som har tjänstgjort i Afghanistan eller Irak är det förknippat med större dödsfara att komma hem än att befinna sig i strid. Från det att USA gick in i Afghanistan och till och med sommaren 2009 hade USA:s militärmakt förlorat 761 soldater i strid. Jämför det med de 817 soldater som begick självmord under samma tidsperiod. Och då ingår ändå inte de dödsfall som kan kopplas till våldshandlingar, riskbeteenden och missbruk.

Craig Bryan, som är psykolog och självmordsexpert och som nyligen har lämnat det amerikanska flygvapnet, uppger för tidskriften Time att militären står inför ett moment 22:

”Vi lär våra krigare att använda sig av våld och aggression under kontrollerade former, att förtränga starka känslomässiga reaktioner när något går dem emot, att uthärda fysisk och känslomässig smärta och att sätta sig över sin rädsla för att bli skadade eller dödade. Alla dessa faktorer är också förbundna med en förhöjd självmordsrisk.”

Bryan skriver vidare att det inte går att ge avkall på denna skolning ”utan att det får negativa konsekvenser för krigsmaktens stridande förmåga”. På ett skrämmande sätt ger han uttryck för den inneboende fara som det medför om personer inom det militära ser på världen med ett krigare/offer-perspektiv – ”Militärutbildade har helt enkelt bättre förutsättningar att ta livet av sig, enbart till följd av sin yrkesutbildning.”

Kanske är situationen som mest extrem inom det militära, men den som granskar statistiken för amerikanska polisanställdas mentala och fysiska hälsa ser samma sak där.

Detsamma gäller för andra organisationer – när vi leder eller undervisar eller predikar utifrån budskapet att det handlar om att vara krigare eller offer, vinna eller förlora, då kväser vi tron, uppfinningsrikedomen, kreativiteten och människors förmåga att anpassa sig till förändringar.

Här i USA kan vi se att statistiken för personer som arbetar inom näringslivet påminner om statistiken för militärer och poliser. Advokater, som i stor utsträckning drillas i att vinna eller förlora, lyckas eller misslyckas, har nästan lika dåliga siffror. Enligt det amerikanska advokatsamfundet är självmordsfrekvensen bland advokater nästan fyra gånger högre än i befolkningen som helhet. En artikel i samfundets tidning uppger att experter på depression och drogmissbruk bland advokater förklarade den höga självmordsfrekvensen med juristernas perfektionistiska drag och med det krav de har på sig att vara aggressiva och känslokalla. En sådan mentalitet kan färga av sig även på privatlivet. När vi lär eller visar våra barn att sårbarhetskänslor är farliga och måste trängas undan utsätter vi dem för fara och gör dem mer ensamma.

Krigare/offer-rustningen cementerar inte bara maktbeteenden hos dem som betraktar sig som krigare utan kan också cementera offermentaliteten hos dem som ständigt brottas med känslan att de är särskilt utsatta eller har blivit orättvist behandlade. Ur detta perspektiv finns det bara två olika positioner att inta – den där man har makt över någon och den där man är maktlös. Många av dem som jag intervjuade hade motvilligt kommit att se sig som offer just för att de inte ville bli det som de trodde var det enda alternativet, nämligen krigare.

Om vi reducerar våra valmöjligheter i livet till så begränsade och extrema roller uppstår inte mycket hopp om förvandling och meningsfull förändring. Jag tror att det är därför som det här perspektivet ofta medför en sorts desperation och en känsla av instängdhet.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)


”När vi sedan studerade hur krigare/offer-personerna gick ur sina roller och började bejaka sin sårbarhet fanns det en tydlig skillnad mellan den som hade denna syn på livet för att de hade fått lära sig den eller trodde på den, och dem som förlitade sig på den för att de hade upplevt någon sorts trauma. Den fråga som bättre än någon annan kan hjälpa båda grupperna att ifrågasätta logiken bakom krigare/offer-synen är: ”Vad är framgång för dig?”

Krigarnas framgång – enligt denna världsbild där man antingen vinner eller förlorar, lyckas eller misslyckas – är inte framgång enligt något av de kriterier som de flesta av oss skulle använda. Att överleva eller vinna kan betecknas som framgång med en tävling, en strid eller ett trauma, men så fort det akuta hotet är undanröjt är detta att enbart överleva inte detsamma som att leva. Kärlek och tillhörighet är som sagt ofrånkomliga behov hos alla män, kvinnor och barn, och man kommer inte åt dem utan att visa sig sårbar. Ett liv utan anknytning, utan kärlek och otillräcklighet, är ingen seger. Krigare/offer-synen triggas av rädsla och otillräcklighet, och vägen till att komma i kontakt med sårbarheten går bland annat via att granska det som utlöser skammen: vad är det som ligger bakom rädslan för att vinna eller förlora? Alla som gjorde resan från krigare/offer-perspektivet till en helhjärtad livsstil vittnade om vikten av att odla tillit och anknytning i sina relationer för att sedan kunna närma sig världen på ett mindre kampinriktat sätt.”
(BRENÉ BROWN i boken “Mod att vara sårbar”)


”Couriosity is vulnerable.”
(GABOR MATÉ)


”Att vara djupt älskad av någon skänker styrka, medan att älska någon skänker mod.”
(LAO ZI)

Läs även Kärlek & Svaghet och Skam

Undertryckta känslor

”Varför skulle någon förnuftig person vilja komma i kontakt med sina känslor? Kom vi inte över det där på sextio- och sjuttiotalen?

Fakta:
– Känslor låter sig inte förnekas mer än ovädersmoln.
– Du måste acceptera känslorna innan du kan sätta dig över dem.
– Innan du kan acceptera dina känslor måste du veta vad du känner – uppleva, uppskatta och kunna uttrycka känslan.
– Du höjer dig inte över känslor på det sätt du kanske tror. 

När vi nedvärderar eller förnekar våra känslomässiga energier, betalar vi ett fysiskt pris. Kronisk känslomässig spänning kan ge upphov till eller förvärra symptom som huvudvärk, ryggont, reumatism, högt blodtryck, matsmältningsrubbningar och kolit, och förvärra tillstånd som magsår, sömnlöshet och andra psykosomatiska åkommor. Allteftersom vi åldras brukar också den spänning som uppstår av att hålla inne undertryckta känslor leda till fysisk stelhet, muskelvärk och muskelsmärtor och till minskad rörlighet. Rörelserna blir allt mer smärtsamma, så vi rör oss allt mindre, vilket leder till försämrad rörlighet och försämrat livsrum. Hos en del äldre människor kan man se den kumulativa effekten av förnekade känslor i form av kroniska spänningar. Sådana inskränkningar kan till och med ge upphov till ett mentalt tillstånd som kallas ”psykoskleros” – hårdnade attityder. Psykologen Wilhelm Reich påminde sina patienter om att oväntade känslor lagras i kroppens böjmuskler och att organen gråter de tårar som ögonen vägrar att utgjuta.”
(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)


”Ju mer energi man måste använda för att hämma känslorna, desto större blir stressen på kroppen. Och ju längre det pågår, desto mindre del av vår förmåga kan vi använda. Det ökar risken för sjukdom och andra stressrelaterade fysiska och psykiska effekter. Att hämma sina känslor är i realiteten detsamma som att hämma dig själv.”
(SUSANNA & MARTIN EHDIN i boken “HQ”)


“Repressing Emotions
In one form or another, we all have repressed our emotions. During childhood, many of us learnt that it is not okay to express negative emotions. However, if we expressed them nevertheless, we felt judged or told off by others. We try to avoid any uncomfortable feelings because we would like to see ourselves as being always kind and loving, friendly, generous, honest and happy. If for any reason we become angry, frustrated, and jealous or depressed, we understandably don’t like it and prefer to push these emotions away or repress them. 

Yet this doesn’t seem to work. If we try to avoid certain issues because they make us feel uncomfortable, they are even more likely to stick to us. In due time such “mental deposits” shape a personality that we may not like very much and through guilt we begin to deny ourselves the love and care that we deserve. Subsequently we learn to pretend to be all the things we would like to be. Deep inside, however, we feel increasingly dissatisfied, unhappy and uncomfortable. At times, we are not able to contain ourselves anymore and release some of the bottled-up emotions. Without being in conscious control, we may burst into bouts of anger in situations that would normally not justify such intense reactions. 

When we calm down again, we begin to see more clearly but instead of feeling relieved, we may feel drained physically and emotionally. What makes matters worse is that we begin to feel guilty about having hurt other people’s feelings, especially those close to us. If we have the courage and humility to ask for forgiveness, we can release this burden of guilt, but if we are too ashamed to bare our soul to others, we repress the guilty feelings as well.”
(ANDREAS MORITZ i boken “It’s time to come alive”)


”De känslor vi har undertryckt längtar efter att bli integrerade i vår personlighet. De är skadliga bara när de undertrycks, då kan de nämligen dyka upp vid de mest olämpliga tillfällen. Deras bakhåll handikappar oss på de områden i livet som betyder mest för oss.”
(DEBBIE FORD i boken ”Krama din skugga”)


“Om du trycker ner känslor under dagen försöker de komma upp för att bearbetas under sömnen.”
(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)


”Om känslor från svåra situationer undertrycks hela tiden måste människor lägga ner mycket energi på att hålla dem ifrån sig. Och ofta kommer känslorna ändå fram, vid de tillfällen då personen har som svårast att hantera dem.”
(MARION ROSEN i boken ”Rosenmetoden”)


”Det stora problemet med våra känslor är att vi brukar strunta i dem, gömma dem eller låta dem dröja kvar längre än nödvändigt. Medveten andning kan vara synnerligen givande när man vill lära sig att handskas med sina känslor. Det finns mycket att lära på känslolivets område. Vår traditionella utbildning ger oss inte mycket hjälp med den saken. Jämfört med matematik och naturvetenskap, hur mycket tid ägnade ni i skolan åt att lära er handskas med känslor? För de flesta av oss är svaret lika med noll. För många av oss var hemmet dessutom en plats där man lärde sig att inte handskas med sina känslor.”
(GAY HENDRICKS i boken ”Andningsövningar för ett bättre liv”)


“It requires energy – literal physical energy – to hide our emotions from ourselves. It requires even more energy to conceal them from others. And the truth is, nobody ever hides anything. People who think they’re hiding their anger reveal it through chronic headaches. People who think they’re hiding their fear reveal it through stomach trouble. The mind can lie, but the aching head and the upset stomach speak the truth.”
(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Lasting love”)


“As the great Swiss psychologist Carl Jung was quoted as saying decades ago, “I’d rather be whole than good”; in other words, if we try to be only “good people” by splitting off or dissociating ourselves from the darker impulses that exist inside our ego structure, we cut ourselves off from the very essence of our humanity. And by repressing the dark side of ourselves, we are only inviting it to manifest itself in unhealthy ways.”
(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)


”In our culture, many of us are taught either not to feel our emotions or else, if they are felt, not to express them. We learn that our emotions are unruly, untidy, and extremely unpredictable. Reason and “keeping a cool head” are promoted as ways to override the potentially disruptive qualities of emotions and passions. As a result, we deny our feelings, withhold our emotions, and limit our expression. Many of society’s rules, and in particular, its don’ts – Don’t do this! Don’t do that! Don’t say that! Don’t feel this! – become the roadblocks that restrict us from freely expressing ourselves. Many of these roadblocks live in our bellies, and many of the tensions that we feel in this bodymind region, therefore, are due to the conflicts that exist between how we are and how we feel we are “supposed” to be. Because our experiences, actions, and beliefs, no matter how private or personal, are to a large extent shaped by cultural rules, many of us have, in a sense, convinced ourselves that certain feelings and actions are “good” and “proper” and “positive” while others are “bad” or “improper” or “negative”. At times, we fool ourselves into believing that if we order these emotions to cease with our intellect, they disappear without a trace from our bodymind. I wish that this were true, but evidence seems to suggest that it isn’t. When an emotion is blocked before it is fully expressed, the energetic charge of the emotion and of the experience that gave birth to the emotion seems to become stressfully trapped within the part of the bodymind that corresponds to the blockage. In many instances, this part is the gut. As a result, this bodymind region will tend to shape and form itself around the chronically held imploding energy and the stressful attitudes that motivate this energetic blockage. In turn, the blockage and armoring further hamper the natural flow of life and consciousness through the now-congested region. One of the outcomes of this type of bodymind holding is an eventual breakdown of the body’s natural regenerative and rehabilitative process, which might lead to a variety of abdominal dis-eases and difficulties.”
(KEN DYCHTWALD i boken ”Bodymind”)

Läs även Depression, Human lava, Känslor i kroppen och Obearbetade känslor

Uttryck känslorna

”Att känna utan att uttrycka är som att vara fängslad – att uttrycka utan att känna är skådespeleri.”
(GABRIELLE ROTH i boken ”Befria din själ”)


“A few years ago, a woman posted a message on my Cure-zone.com forum Ask Andreas Moritz inquiring how she could support her twin sister who had just been diagnosed with cancer. She mentioned that her sister had rejected her almost her entire life. She also told me that she was trying her best to be strong for her sister. I replied that being strong was not actually what her sister and she needed at this time. This is what I wrote to her: “Cancer is most often caused by trying to be strong outwardly while not expressing or acknowledging the weakness and vulnerability that one feels inside. What your sister needs most from you now is to provide her with a mirror of herself. Show her how you really feel inside. Show her your own guilt, your poor self-worth, and your tears of constant rejection, so that she can start seeing these in herself and developing the courage to release the trapped emotions she has locked up inside her body. If you wish her to heal from this, show her all your weaknesses, and allow yourself to cry for her and for yourself. It will motivate her to do the same.” 

I continued explaining that her sister’s cancer was merely an unconscious attempt to keep everything trapped inside, including foods, waste matter, resentment, anger, fear, and other negative feelings and emotions. “For this reason,” I wrote, “to heal cancer, one must turn inside out and let the world see what one is hiding from.”
(ANDREAS MORITZ i boken ”Cancer is not a disease”)


“Jag har också sett hur läkningsprocessen kommer igång när man ger uttryck för ilska. New age-terapeuter som lär folk att försöka dämpa och övervinna negativa känslor kanske inte tycker om att höra detta, men fakta är fakta. Ett exempel på detta är en patient som gick länge hos mig, en man i trettioårsåldern med en kronisk autoimmun sjukdom som angrep blodplättarna och de röda blodkropparna. Genom att helt lägga om livsföring och med hjälp av flera psykosomatiska metoder, däribland visualisering, kunde han sluta med kortisonet och de andra immunsuppressiva medicinerna han tagit i åratal. Att bli medveten om och sedan uttrycka ilska mot läkarna och sjukvårdsapparaten var en del av förändringen. Till slut var hans hälsa så god att han kände att han kunde förverkliga en dröm han haft om att göra en spännande resa till Australien och Nya Zeeland. Så en dag fick jag ett akutsamtal från andra sidan jorden. Min patient hade blivit avkastad av en häst och brutit två kotor (som blivit sköra på grund av den tidigare kortisonmedicineringen). Chocken hade utlöst ett återfall i den autoimmuna sjukdomen som nu åter angrep de röda blodkropparna, och han skulle flygas akut till ett sjukhus i Arizona. 

Trots olyckan och sjukdomen som blossat upp igen såg han friskare ut än jag någonsin sett honom, och han sa att han aldrig varit så frisk som under året som gått. När han las in på sjukhuset sa jag till honom att hålla humöret uppe, men att han måste vara beredd på bakslag. Målet var, sa jag, att få återfallen att komma alltmer sällan och ta sig igenom dem med allt mildare åtgärder. Patienten började behandlas med kortison, men blodvärdet sjönk så mycket att läkarna ville ge honom transfusioner. Han vägrade och jag stödde honom i hans beslut. Han hade tidigare lyckats få blodvärdena att stiga genom att bearbeta sina känslor och genom att visualisera hur de vita blodkropparna skyddade blodplättarna och de röda blodkropparna från immunattacken. Läkarna satte ytterligare press på honom att acceptera transfusioner. Slutligen en kväll när han låg sömnlös i sjukhussängen kände han en våg av raseri över sin belägenhet och över att han återigen var beroende av läkarvård. Ilskan kändes både rent fysiskt i kroppen och som en våg av känslor riktad mot vårdpersonalen. Efter bara ett par timmar började hans blodvärden att stiga och det var inte längre nödvändigt med en blodtransfusion, och efter ett par dagar kunde han skrivas ut från sjukhuset. Han slutade dessutom med kortisonet snabbare efter detta återfall än han någonsin hade gjort tidigare. Jag är helt övertygad om att ett adekvat och riktat vredesutbrott ibland kan aktivera självläkningssystemet, vad än vissa alternativterapeuter säger.”
(ANDREW WEIL i boken ”Bli frisk av dig själv”)


”Ilska kan som känsla förvandlas till en svår huvudvärk. Ilskan innesluts då i symptomet. När ilskan uttrycks – och den måste uttryckas helt och hållet, inte bara förstås – kommer symptomet att försvinna. När ilskan blir medveten genom att den uttrycks helt (bankande, skrikande) omvandlas den till en känsla och är inte längre en beståndsdel i lidandet. Att ”veta om” ilskan är inte alls detsamma som att vara medveten om den.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)


”Jennifer was eight years old when her beloved grandfather passed away. Her mother explained his death as best she knew how: “You’ll never see Grandpa again, honey. He’s in heaven now.” Jennifer did not understand why her grandpa was gone, and she felt very angry; her grandpa had always been her favorite babysitter and best friend. Why did he have to go? On the day of the funeral, Jennifer was very upset. All those people crying and making a fuss – she just wanted her grandpa back. By the time the service was about to start, Jennifer was fuming mad. Her mother scolded her quietly, insisting that she shouldn’t be angry; she should be sad. Jennifer wanted to scream. She didn’t dare aggravate her mother any further, so she held her breath to keep from yelling out her confusion and pain. The scream built up in her chest until she felt as if a sharp blade had pierced her sternum. A few days later, she began to have difficulty breathing. Her mother took her to the pediatrician. The doctor’s diagnosis: asthma. 

It was during one of my seminars that Jennifer’s story came out. I had asked the participants to express their greatest desire, and Jennifer shared that hers was simply to be able to take full, deep breaths. She’d been to numerous clinics and specialists over the years, but nothing had helped relieve her asthma. I had her do the self-evident truth exercise at the front of the room. After attempting to take a full breath, she reported that her chest and lungs hurt. Her throat felt constricted, and even speaking became difficult. With my encouragement, she continued to take deep breaths, and when I asked her to say out loud what she desired, she declared, “I want to breathe easier and feel healthy – strong and capable.” After repeating her desire several times, she noticed the feelings in her chest and throat intensify. She followed the sensations, keenly aware of her whole body, breathing rhythmically for several minutes until the sensations in her chest and throat led her right to their origin. In her mind’s eye, she was back in the vestibule of the church where her mother had scolded her. Her hand came up to her chest as the pain there intensified. “Oh my God,” she said, “That’s when I started having trouble breathing!” 

Until that moment, she had no idea that the feelings she had repressed about her grandfather’s passing could be linked to her asthma. I asked her to breathe and repeat after me, “I want to take big, full breaths and be healthier, and I am afraid to feel the pain and express my anger about my grandfather’s death.” Jennifer repeated the words several times and began rocking her body back and forth until suddenly a spine-chilling scream came out of her mouth, shaking the room and all of us in it. The anger and pain that had been kept down for thirty years blasted out of Jennifer’s mouth like a blowtorch. I encouraged Jennifer to thank her lungs for storing all that frustration and rage for so long and to tell them they were now relieved of duty. She took a full, deep breath and said, “My lungs, my lungs – I can breathe!””
(STEVE SISGOLD i boken “What’s your body telling you?”)


“The Courage to Express 

Contrary to our fears and conditioning, the world will probably not laugh at us, hate us, or think us foolish for expressing what we feel. And even if someone does react that way, so what? The only people who don’t understand are those who have not dealt with their own emotions. The people around us who appear completely under control may have far more turmoil in their inner lives than we imagine. We owe it to ourselves to feel, and to express what we feel, in spite of other people’s views and opinions – because if we do not, we let their attitudes control our behavior and limit our well-being.”
(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)


”Expressive energy demands release. We express ourselves and our emotions most often through talking, but performance and arts and crafts also furnish other avenues of self-expression.

Expression entails more than just talking or passing out ideas or information. Expressive energy is emotional energy, from feelings; these feelings may signal anger or sorrow or fear that needs to be released; these feelings may evoke joy and inspiration, which also demand expression.

If we block the expression of our feelings, this block contributes to sore throats, ulcers, other abdominal problems, lower back pain, uterine fibroids, prostate problems, headaches, muscular tension and stiffness, or other symptoms and maladies. One reason the elderly tend to have more problems in these areas is that they had more years to store up unexpressed feelings. We can, however, rejuvenate and invigorate ourselves by taking appropriate steps to heal our body and, at the same time, to form new habits and create new avenues of free and open self-expression.

Creative energy can be channeled in isolation, such as through painting pictures or building models by ourselves, but expressive energy entails relationship – someone else who receives our expression, someone willing to listen, to watch our performance, or to appreciate our expressive crafts. Our audience may be adults, children, or even animals with whom we’ve established a relationship (and who listen well without judgments or blame).

Expressive energy is so strong in some people that it may come out at first in one-on-one situations, but as confidence rises, the expressive drive often expands to include groups in one form or another. Whatever forms our expression takes – symphonies, speeches, or soap operas – it can convey, stimulate, or inspire feelings, stirring our emotions.

Positive expression manifests as inspiring, enthusiastic, constructive, uplifting communication, such as speaking, singing, acting, music, writing, or other arts. Negative expression manifests as bad-mouthing, complaining, criticizing, or whining. It tears down, hurts, or destroys, and it can cut people to ribbons.

Those of us who have a great deal of expressive energy have the power to either uplift or tear down. Once we recognize our ability to uplift or tear down, we can learn to channel this energy in responsible, constructive ways.

Whether our feelings seem “positive” or “negative,” we can all appreciate the value of expressing them in constructive ways. Getting in touch with and releasing our authentic feelings can generate new levels of energy, integration, and healing. In valuing positive expression, I do not mean to imply that we should deny our anger, fear, or sorrow, nor do I recommend repressive strategies in the name of staying “cool” or above it all. We can express even anger, fear, sorrow, or any other “negative” emotion in negative or positive ways. For example, if we feel angry, we can call someone names, or we can say something like, “I feel really angry right now about what you did, and that puts a wall between us, which I don’t want.”

The Law of Choices, when applied to expression, reminds us that, in the long run, honest expression of all of our feelings benefits both ourselves and our relationships.”
(DAN MILLMAN i boken “The life you were born to live”)


”Det vanligaste resultatet i alla de studier som gjorts i detta ämne var att människor som tenderar att ”undertrycka” sina känslor är mer benägna att utveckla cancer än de som tenderar att ”uttrycka” sina känslor. Med andra ord kommer din fysiska kropp oftare att klara sig bättre om du inte håller inne dina känslor. En av de längsta studierna som fokuserade på förhållandet mellan personlighetsdrag och cancer påbörjades 1946. En grupp på 972 elever vid Johns Hopkins School of Medicine delades in i fem undergrupper baserade på olika psykologiska mått, och följdes sedan under tre decennier. Resultaten visade att de studenter som ursprungligen betecknades som den typ som undertrycker sina känslor bakom ett intetsägande yttre ansiktsuttryck faktiskt löpte 16 gånger större risk att utveckla cancer än de som vanligen uttryckte sina känslor. 

Dr Douglas Brodie från Nevada ägnade mer än tre decennier åt att arbeta med cancerpatienter och specialiserade sig på alternativ och integrativ medicin. Han stödde idén om en ”cancerbenägen personlighet”. Faktum är att han sammanställde sju gemensamma drag hos människor som utvecklar cancer. Dr Brodie skrev följande: 

Under mitt arbete med tusentals cancerpatienter under de senaste 32 åren har jag observerat att det finns vissa personlighetsdrag som ganska genomgående förekommer hos individer som är mottagliga för cancer. Dessa kännetecken är följande: 

1. Mycket samvetsgrann, plikttrogen, omtänksam, hårt arbetande och har vanligen en intelligens över genomsnittet. 

2. Uppvisar en stark tendens att bära andras bördor och att ta på sig extra åtaganden och ofta ”oroa sig för andra”. 

3. Har ett djupt rotat behov av att göra andra lyckliga och tenderar att vara ”alla andra till lags”. Har ett stort behov av att bli godkänd. 

4. Har ofta en bakgrund med brist på närhet till en eller båda föräldrarna, vilket senare i livet ibland resulterar i brist på närhet till make eller maka eller andra som annars normalt skulle stå dem nära. 

5. Bär sedan lång tid tillbaka på undertryckta toxiska känslor som till exempel ilska, förbittring och/eller fientlighet. Vanligtvis internaliserar den individ som är mottaglig för cancer sådana känslor och har stora svårigheter att uttrycka dem. 

6. Reagerar negativt på stress och är ofta oförmögen att på ett adekvat sätt hantera sådan stress. Upplevde vanligtvis en särskilt skadlig händelse omkring två år före uppträdandet av påvisbar cancer. Patienten kan inte hantera denna traumatiska händelse eller serie av händelser, vilka kommer som en ”sista droppe” ovanpå år av undertryckta stressreaktioner. 

7. Visar en oförmåga att lösa djupt rotade emotionella problem och konflikter, vilka oftast uppstått i barndomen, och är ofta till och med omedveten om att de finns.”
(TANYA HARTER PIERCE i boken ”Överlista din cancer”)


“Skrik kan frigöra känslor som varit bortträngda sedan barndomen, och friheten i utlösningen kan föra med sig betydelsefulla positiva förändringar.”
(DANIEL CASRIEL i boken “Det förlösande skriket”)


”Det största genombrottet inträffade när jag insåg att det inte räcker med att bara tala om känslor eller ens uttrycka dem i konfrontationer gruppmedlemmar emellan. Jag kommer till exempel ihåg en tidig grupp då en ung man bara pratade på om hur arg han var på sin fru. (Hon var inte med i gruppen.) De andra i rummet blev rastlösa, och jag visste att den som talade bara gick runt i cirkel.

”Vänta lite, Ned”, sa jag. ”Du påstår att du är arg, men jag känner det inte. Prata inte bara om din ilska. Försök att ge uttryck åt själva känslan. Skrik ut den!”

Inom ett par sekunder bölade han av sina lungors fulla kraft, och kroppen slingrade sig i ett raseri som jag sällan sett. När han var färdig med sitt skrik, föll han ihop och grät, full av den smärta som år av emotionell deprivation och undertryckt vrede hade förorsakat.

Detta var en sådan erfarenhet som kom mig att inse hur väsentligt det är att känslorna kommer till uttryck i sitt fulla mått för att en terapeutisk förändring skall ske. Djupa känslor av smärta, vrede, rädsla och behov av kärlek måste drivas ut ur det omedvetna. Annars kommer de att fortsätta att styra individens beteende, känslor och attityder på olika sätt som han inte kan kontrollera.

När en person väl upplever sina djupa känslor genom att skrika ut dem, befrias han från en stor del av sin börda. Hans försvarsskal börjar vittra bort. Gradvis vinner han kunskap om sitt beteende och sina attityder. Han ser valmöjligheter i sitt liv som han tidigare hade uppfattat som otänkbara. Han kan lära sig att öva upp sunda känslor, att ge uttryck åt sin vrede när han känner den, att visa sitt sårbara behov av kärlek, att uppnå en enande kontakt med andra människor.

Och viktigast av allt: i denna process lär han sig att känna äkta glädje – glädje över att vara sig själv, full av valmöjligheter för sitt liv, inklusive möjligheten att ha meningsfulla relationer till andra människor. Det är denna angenäma känsla för en själv och andra som kan leda till ett friare, lyckligare liv. Trots att det krävs hårt arbete för att ändra på livslånga mönster, kan människan – i djupaste bemärkelse – befinna sig bara ett skrik från lyckan.”
(DANIEL CASRIEL i boken “Det förlösande skriket”)

Läs även Känslokommunikation och Känslor i kroppen

Vredens fyra nivåer

”Det finns fyra mycket klart avgränsade intensitetsnivåer. De måste alla utforskas och övas, men endast den fjärde nivån är terapeutisk i egentlig mening. Vi känner igen nivåerna framför allt på de signaler individen utsänder under övningen. Varje vredesnivå härrör faktiskt från olika delar av kroppen: 

1. Vreden på den första nivån härrör från huvudet. Det är en ”intellektuell” vrede med lugna tankar och uttryck. Den kan omfatta fientliga snäsningar eller signaler om förakt, och den kan ges en verbal deklaration: ”Du gjorde mig arg”, utan starkare känslostöd. 

2. Den andra vredesnivån ger sig till känna i ett högt skrik. Man kan höra hur det fastnar i halsen på personen. På denna nivå förekommer också alltid ångest i samband med vreden. Jag kallar denna nivå för ”befrielseilska” därför att den alltid åtföljs av uttryck som: ”Försvinn härifrån”, eller ”Jag måste komma bort från det”, eller ”De måste lämna mig i fred”. Det är en defensiv panikkänsla. 

3. Den tredje nivån ligger djupare. Den är ett mördande raseri som kommer från bröstet. Det är den slags vrede som vill döda: ”Bara jag får tag på honom! Jag hatar honom!” Människor måste uppleva denna tredje nivå innan de kan nå den fjärde. De måste ha känt sig trygga nog i sin vrede för att ta risken att visa att de ibland känner det som om de skulle vilja mörda. När de väl har överlevt detta utlämnande av sig själva, känner de sig fria att visa sin verkliga vrede – den som befinner sig på den fjärde och djupaste nivån. 

4. Den fjärde nivåns vrede mullrar obestämt och rytmiskt djupt nerifrån magen. Jag kallar den ”identitetsvrede”. Den som upplever den är ett med sig själv och avspänd, stark och levande. Han är självsäker och har inget behov av att karska upp sig. Det är det slags vrede som säger: ”Jag är arg därför att jag blivit sårad. Det som hände mig var inte rättvist, och därför är jag arg. Ingen skall kunna göra något sådant mot mig igen. Jag kommer inte att låta någon göra det igen. Aldrig mer. Aldrig mer!” Det är ett påstående av en individ som är ett med sina känslor och som är medveten om vad han har rätt att känna som människa. Det finns inget trevande i hans känsla, inget hot, ingen skrämd smärta eller ångest. 

Den fjärde nivån upplevs med hela kroppen. Man upplever sitt totala jag, en total identitet. Man blir medveten om att man har rätt att bli älskad utan smärta. Man har rätt att bli älskad utan att betala ett enormt pris. Känslan ger sig till känna i insikten: ”Jag är verkligen värd kärlek. Jag är värd kärlek därför att jag är jag. Jag är värd kärlek från födelseögonblicket, och om en viss person inte älskar mig nu, kan jag finna någon annan som gör det.” Detta är en speciellt viktig känsla för den accepterande personlighetstypen. 

Att gå till botten med vreden medför inte enbart att undertryckta känslor rensas ut. Det har en avgjort positiv verkan. När någon verkligen har nått vredens fjärde stadium, framträder känslan ”Våga inte göra mig det!” tydligt i alla hans signaler. Rösten får resonans. Kroppen är avspänd. Orden får en flödande rytm. Han börjar njuta av känslan. Han känner sig stark därför att han känner sig ha rätt till sin känsla. Ha rätt till att inte bli sårad. Rätt till att bli älskad. När han slutligen når denna nivå, kan han känna stark smärta över alla de förlorade år då han inte höll på denna sin rätt. Därefter tar emellertid alltid en god känsla över. Han vill börja skratta, vill sluta stampa och i stället göra krumsprång, hans skrik blir ett lyckligt skratt över att ha upptäckt sitt jag. Han känner sig öppen och fri. Det spritter i hela kroppen på honom – också i könsorganen – ty hans självhävdelse är en stark, lustbetonad, sensuell (om inte rent av sexuell) känsla. Personen på denna nivå av vrede är allt annat än hjälplös. Han upplever en äkta känsla av glädje.”
(DANIEL CASRIEL i boken “Det förlösande skriket”)

Läs även Ilska