”Ju ändamålsenligare näring och fullständigare ämnesomsättning, dess fullkomligare hälsa.” (Are Waerland i boken ”Hälsans utvalda folk”)
En av de allra största händelserna i mitt sökande efter hälsa inträffade när boken ”Hälsans utvalda folk” av Are Waerland hamnade i mina händer. ”Mycket i boken bygger på den engelska militärläkaren Sir Robert McCarrisons forskning. Efter att ha varit ansvarig för sjukvården i nordöstra Indien där Hunzafolket levde blev han på 1920-talet ansvarig för forskningen vid institutet för näringslära i Connor i södra Indien och var en av de mest ansedda forskarna inom näringslära i England och USA. McCarrison är också känd för sin forskning kring kretinism, en form av kongenital hypotyreos hos det nyfödda barnet beroende på jodbrist hos modern. Den manifesterades hos barnet som slöhet och mental retardering. Sjukdomen förekom inte hos Hunzafolket men i närliggande bergsdalar.” (Camilla Berggren i boken ”Are Waerland”)
Han skrev om ett folk – hunzafolket – som var helt obekant med våra vanliga och normala sjukdomar och lidanden. Men det mest anmärkningsvärda var att ålderskrämpor inte existerade hos dem! En del av människorna i Hunzadalen dog p g a olyckor, precis som en del av oss gör i den civiliserade västvärlden men de dog inte av sjukdomar utan de insomnade lugnt och naturligt när de lämnade jordelivet. Något som i västvärlden knappast längre existerar överhuvudtaget! Jag själv har aldrig hört talas om någon i min bekantskapskrets som inte har dött av eller med någon sjukdom. Likadant är det när jag läser i tidningar eller på Internet om någon som har dött. Det är alltid en eller flera sjukdomar som ligger bakom dödsorsaken. T ex han dog i hjärtattack, hon tynade bort i cancer, hon blev senil och var inte kontaktbar de sista åren, han dog i svåra smärtor, hon var sängliggande p g a sjukdom de sista månaderna o s v. Har du hört talas om någon som har dött naturligt? Det vill säga – någon som inte har dött i någon sjukdom? Det har t o m gått så långt att vi numera tror att det verkligen är ”naturligt” att tyna bort i sjukdomar och ålderskrämpor. Men det förstod jag snabbt att så är inte det naturliga förloppet när jag läste om detta fascinerande folk. ”Ålderskrämpor var obefintliga och visade sig alltså vara något, som kan undgås. Åldern medförde inte heller någon försvagning av organen. Hjärtat förlorade inte sin elasticitet, ingen hörsel- eller synförsvagning inträdde, och de vita tänderna bet ännu kraftigt i det dagliga brödet. Livslågan släcktes i mycket hög ålder – lika fridfullt som ett ljus som brunnit ned.” (Ralph Bircher i boken ”Hunza – folket utan sjukdom”)
Hunzafolket levde i Hunzadalen som gränsar till Kashmir och låg i nordvästra Indien tills Pakistan blev självständigt vilket betyder att det idag ligger i norra Pakistan. Boken ”Hälsans utvalda folk” handlar mycket om en engelsk läkares iakttagelser under 1900-talets början (1904–1911). Läkaren hette Robert McCarrison och han beskrev hunzafolkets höga medellivslängd, deras enorma uthållighetsförmåga och vitalitet vilket han aldrig sett hos något annat folk. ”Också bergsbestigare har blivit storligen imponerade av hunzanernas styrka, smidighet och förmåga att klara av strapatser. Den legendariske alpinisten Eric Shipton, den ende som deltog i samtliga av de fyra första expeditionerna till Mount Everest, anställde ofta hunzaner som bärare på sina äventyr i trakten. Han påstod att de till och med var skickligare bergsbestigare än de legendariska sherpas i Nepal. Shipton var inte ensam om den åsikten. Många alpinister anser att hunzanerna är världens bästa bergsbestigare; tungt lastade kan de tillryggalägga över sex mil om dagen i den svåra terrängen i Himalaya.” (John Robbins i boken ”Hälsans hemligheter”)
De flesta somnade in vid 120-årsåldern utan ålderskrämpor och sjukdomar! ”I sju år levde McCarrison bland Hunzafolket, vars enda europeiskt utbildade läkare han var. Han lärde sig sålunda känna dem i grund och botten och fann till sin stora häpnad, att alla de sjukdomar vi i Europa lida av, voro fullständigt okända och främmande för detta folk. Under dessa sju år såg han aldrig något fall av kräfta, magsår, tandröta, sockersjuka, reumatism, gikt, lungsot, lever- och njurlidanden, blindtarmsinflammation, ekzemer och utslag, näs-, ögon- och öronsjukdomar, halskatarrer, lunginflammationer, nervösa lidanden, sömnlöshet m. m. Kvinnor, män och barn voro ständigt i full hälsa. Det enda i sjukdomsväg han stötte på, var några lätta ögonlocksinflammationer vintertid, som han kunde härleda till halvdagern, kylan, fukten och röken inomhus under de kalla vintrarna, förorsakade huvudsakligen av bristande tillgång på ljus och bränsle. Detta märkliga folk tog McCarrisons tjänster i anspråk endast för yttre skador som sårnader, benbrott m. m., uppkomna genom rena olyckshändelser. – D. v. s. han blev anlitad endast som kirurg, men icke som läkare. Ju mer McCarrison lärde känna Hunzafolket, dess mer steg hans förvåning. Förutom att de voro alldeles fria från allt, vad sjukdomar heter, så fann han hos dem en fysik, vartill han icke sett motstycke. Och det mest förvånansvärda av allt: detta folk kände icke till någon ålderdom i vanlig mening. Vid sjuttio och åttio års ålder voro deras män lika spänstiga, friska och arbetsföra som vid tjugo och trettio, med rak hållning, klara ögon, rikt hår och en fullständig uppsättning av felfria, bländvita tänder. Trötthetskänslor voro hos dem lika okända som ålderdomskrämpor.” (Are Waerland i boken ”Hälsans utvalda folk”)
Denna bok gjorde starkt intryck på mig och jag började förstå människans otroliga potential och fick genom boken direktiv om hur man kan uppnå optimal hälsa. Jag började ifrågasätta hela den civiliserade västvärldens leverne och fick helt klart för mig varför jag hade ”råkat ut” för så mycket sjukdomar och lidande. Jag levde i konflikt med naturens lagar! Något som ingen av de läkare jag hade rådfrågat om mitt lidande någonsin insett. Skolmedicinen har helt och hållet vänt sina medel och resurser mot att utforska sjukdom men aldrig tittat åt andra hållet genom att studera och försöka förstå vad hälsa är. Jag hade nu fått ett alternativ till skolmedicinens symtomdämpande behandling. Jag ansåg, med rätta, att hunzafolket som blev 120 år utan sjukdomar nog vet mycket mer om hälsa och hur livet bör levas än en läkare som har en medellivslängd på ca 70 år. Dessutom har jag lagt märke till att så gott som alla läkare själva lider av allehanda sjukdomar! För mig blev valet väldigt enkelt. Jag försökte efter bästa förmåga följa hunzafolkets sätt att leva och detta gav kraftfulla och positiva effekter på mitt hälsotillstånd.
Jag har sedan dess fördjupat mig ytterligare om hunzafolkets levnadsvanor. Vi har främst redan nämnde läkaren Robert McCarrison och språkforskaren David Lorimer att tacka för att hunzafolkets hälsohemligheter förts fram till ”övriga världen” genom deras forskning, berättelser och skrifter. Sedan detta blev känt har många läkare, forskare och hälsointresserade rest till Hunzadalen för att själva studera och iaktta ”hälsofolket”. Jag kan nämna doktor Allen E. Banik som var en mycket hälsointresserad optiker som åkte dit för att studera hunzafolkets hälsa och vitalitet. ”Doktor Banik ägnade speciell uppmärksamhet åt hunzanernas ögon och syn. Här i väst vet vi alla att de flesta människor råkar ut för att synen gradvis försämras i fyrtio-femtioårsåldern, något som kallas presbyopi (långsynthet eller ålderssynthet). Allteftersom ålderssyntheten fortskrider måste människor hålla böcker och tidningar, restaurangernas menyer och andra texter på armlängds avstånd för att kunna se bokstäverna ordentligt. När de till exempel broderar eller skriver brev får de huvudvärk och blir trötta i ögonen. Den allmänt spridda uppfattningen är att det inte går att undvika – ålderssynthet drabbar alla någon gång i livet, även dem som aldrig tidigare har haft några problem med synen. Ändå fann doktor Banik att inte ens de allra äldsta i Hunza led av ålderssynthet eller några andra problem med synen som är så vanliga i USA. ”I alla avseenden”, konstaterade han, hade hunzanerna anmärkningsvärt friska ögon. De var vanligtvis klara och med få tecken på astigmatism. Även de allra äldsta hade utmärkt syn på både långt och nära håll – vilket visade att deras kristallinser hade behållit sin elasticitet.” (John Robbins i boken ”Hälsans hemligheter”)
McCarrison blev av de brittiska myndigheterna i Indien, som vid den tiden var en engelsk koloni, tilldelad uppgiften att vara läkare i Hunzadalen och reste dit med glatt humör över att få utföra sitt viktiga arbete med att hjälpa människor i nöd. Han var den förste läkaren att få detta jobb eftersom Hunzadalen ligger så otillgängligt till. Just därför var hunzafolket tämligen okända för yttervärlden. När han installerat sig och börjat praktisera som läkare hos detta hälsofolk blev han först väldigt besviken över sitt tilldelade jobb. Det fanns ju inga sjuka människor i Hunzadalen så han var ju mestadels helt sysslolös! Här kunde han ju inte forska och fördjupa sig i sitt brinnande intresse för sjukdomarnas förlopp och orsaker! Men efter ett tag tänkte han om och började inse och förstå att han i Hunzadalen faktiskt fick tillgång till hemligheten bakom optimal hälsa. Både han och senare många andra personer kunde ju inte undgå den uppenbara iakttagelsen att detta folk hade den mest påtagliga hälsa de någonsin sett eller hört talas om. “Hunzafolket är ett slags människor, som är oöverträffade ifråga om kroppens fullkomlighet och frihet från sjukdom och att livslängden hos dem är utomordentligt lång.” (Ralph Bircher i boken ”Hunza – folket utan sjukdom”)
Vad var då hemligheten bakom deras optimala hälsa? McCarrison började undersöka vad orsaken till deras hälsa kunde tänkas vara. Det kunde vara den rena bergsluften och tillgången till friskt och rent glaciärvatten – men det hade ju även folken som levde i angränsande områden till Hunzadalen tillgång till och de uppvisade en mycket sämre hälsa med många sjukdomar. Likaså fann han ingen skillnad mellan hunzafolkets arbetsvanor och dagliga kroppsrörelser gentemot dessa folk. Det enda han fann någon skillnad på gentemot de angränsande folken var deras kost. ”Vi förstår därför, att forskaren dr McCarrison, sedan han undersökt och prövat alla möjligheter att förklara detta folks friskhet, kom till den bestående slutsatsen, att den visserligen säkert har att göra med den yttre hygienen, livet i den friska bergsluften och solen, sömnen under bar himmel, härdandet genom stora temperaturväxlingar, men också med den harmoniska omväxlingen av intensivt kroppsarbete, verklig vila och sömn, och slutligen undvikandet av gräl och förargelse och mycket annat negativt. Men den avgörande orsaken till att hunzafolket är så synnerligen friskt ligger på annat håll – nämligen i dieten. Denna teori har han sedan prövat genom sina bekanta Coonoor-råttexperiment, som varade flera år med flera tusen råttor.” (Ralph Bircher i boken ”Hunza – folket utan sjukdom”)
”Då den engelske läkaren och generalen Sir Robert McCarrison, som i sju år levat bland Hunzafolket, blev föreståndare för det indiska Pastörinstitutet i Coonoor, beslöt han sig för ett stort experiment. Han insamlade uppgifter om de olika kostnormer och sjukdomar, som förekommo i olika delar av Indien, och lät sedan infånga tusentals råttor, som han fördelade i olika grupper och satte på de kostnormer, som voro representativa för ett halvt dussin av Indiens mest kända provinser, nämligen provinserna Sikh, Pathan, Mahrattan, Goorka, Kanar, Bengalen och Madras. Dessutom tillade han ytterligare en grupp råttor, som han satte att leva på precis samma kost, som den engelska genomsnittsarbetaren. Resultatet av dessa experiment, som fortgingo under många år och omfattade flera generationer av råttor, blev att han hos dessa olika grupper framkallade precis samma sjukdomar, som härjade i de olika provinserna, inklusive England. Därefter satte han alla sina sjuka råttor att leva på Hunzafolkets kost, varvid icke allenast samtliga sjukdomar försvunno, utan han fick fram en ny typ av råttor, som i storlek, hälsa, vitalitet, intelligens, sinnelag m. m. överträffade sina stamfäder. Samma experiment upprepade han med vilda apor och nådde samma resultat!” (Are Waerland i boken ”Hälsans utvalda folk”)
McCarrison följde även upp detta med studier på hunzabor som flyttat till andra områden och vad som hände med dem och deras hälsa när de började anta nya mat- och levnadsvanor. ”Så länge de levde i Hunza, voro de alltid friska, men så snart de blevo omflyttade till andra platser, såsom det t. ex. hände, då de på sin tid läto sig lockas att taga värvning i den engelska armén, hemföllo de snart, efter en tid på den vanliga soldatkosten, åt samma tandförfall, magkrämpor, magsår m. m., som de engelska soldaterna.” (Are Waerland i boken ”Hälsans utvalda folk”)
Under 1900-talets mitt besökte Renee Taylor detta hälsofolk och skrev flera böcker om dem. Hon fick möjlighet att leva hos dem, äta med dem och studera deras livsstil på nära håll. Hon skriver i sin bok ”Hunzafolkets hemlighet”: ”I Hunza lever man i mer än hundra år med bibehållen fysisk och psykisk hälsa. Och män avlar barn i nittioårsåldern.”
Hon skriver vidare: ”Frånvaron av cirkulationsbesvär, hjärtattacker och slaganfall i Hunza är påfallande. Det måste finnas ett samband mellan folkets matvanor och hälsa. De gamla männen klättrar i berg och arbetar på fälten hela dagarna utan spår av trötthet.”
”Låt oss då se hur denna näring är beskaffad. Först och främst är den helt och hållet inhemsk. Där fattas alla världshandelns speciella produkter – såsom fabrikssocker, vetemjöl, konserver och te. Allt är egna produkter och mestadels färska. Vid sidan om sädesslag är frukt huvudnäringen. Grönsaker och mjölk intar en mera blygsam plats. Brödnäringen består av hela sädeskornet med den fortplantningsdugliga grodden och det skyddskraftiga sädesskalet. Vissa tider låter man sädeskorn och kikärter ligga i vatten och därpå i fuktig, varm sand för att gro och komma upp. Sedan äter man grodden som råkost. Okokt föda utgör huvudbeståndsdelen av den dagliga kosten. Kött och vin förtäres endast vid sällsynta tillfällen. Näringen är på det hela taget knapp.” (Ralph Bircher i boken ”Hunza – folket utan sjukdom”) Deras föda är således nästan uteslutande vegetarisk med ett litet tillägg av rå getmjölk och väldigt små mängder smör gjort på denna mjölk. ”Hunzaborna är inte vegetarianer. Men kött är en sällsynt njutning. Husdjuren är fåtaliga. Kor, får och getter måste utfodras, och det finns litet foder och få betesmarker. Därför är kött sällsynt och serveras bara vid speciella tillfällen. Vid helger och bröllop.” (Renee Taylor i boken ”Hunzafolkets hemlighet”) De arrangerade ett massbröllop i december varje år där de hade den enda möjligheten att kunna gifta sig under året. De slaktade aldrig något djur enbart för att få kött att äta. Vid december månads början gick de helt enkelt igenom alla djurs hälsotillstånd för att utvärdera vilka äldre djur som inte skulle klara av de tuffa kommande vintermånaderna. Dessa mindre livskraftiga djur slaktade man sedan för att äta vid massbröllopets festligheter. Om något djur hade fallit från någon klippkant eller liknande och ådragit sig skador som man inte kunde åtgärda nödslaktade man djuret och åt då självklart upp köttet. Man tog också hand om köttet på samma sätt från djur som hade dött i någon olycka eller av ålderdom under året. Men de allra flesta i Hunza åt alltså kött bara vid ett par tillfällen under året, och många åt aldrig kött. “McCarrison anmärkte, att hunzafolkets föda är förvånansvärt fattig på animala produkter.” (Ralph Bircher i boken ”Hunza – folket utan sjukdom”) Tvärtemot den ”proteinpropaganda” vi dagligen utsätts för i den civiliserade västvärlden så kom hunzafolkets sammanlagda energivärde från endast 10 % protein och det var alltså nästan helt uteslutande (till 99 %!) vegetariskt protein. Det kan inte bli tydligare än så här när det gäller beviset för påståendet att man måste äta kött för att få ”fullvärdigt protein” är helt felaktigt! Kött- och mejeriindustrin tjänar miljontals kronor på att de flesta av oss tror på deras ”skrämselpropaganda”.
”1964 undersökte en annan framstående västerländsk läkare hunzanerna och meddelade sina intryck. Hjärtspecialisten Paul Dudley White hade blivit internationellt berömd på 1950-talet när han utvaldes att behandla USA:s president Dwight Eisenhower, som hade drabbats av en hjärtattack. Denne framsynte läkare var också en av grundarna till American Heart Association (Amerikanska hjärtläkarsällskapet). Doktor White besökte själv Hunza för att se om det var sant att människorna där uppnådde en mycket hög ålder utan att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar och tog med sig en bärbar batteridriven EKG-apparat. Eftersom det inte fanns någon dokumentation kunde han inte fastställa hur gamla de äldsta hunzanerna de facto var, men han mätte deras blodtryck, blodkolesterolvärden och EKG och kunde inte hitta några spår av hjärt-kärlsjukdom ens hos de allra äldsta. I artiklar publicerade i American Heart Journal (det amerikanska hjärtläkarsällskapets tidning) och andra tidskrifter berättade han om sina undersökningar av en grupp om tjugofem hunzaner som han på mycket goda grunder antog var mellan 90 och 100 år gamla. …Inte en enda av dem visade några som helst tecken på hjärt-kärlsjukdom, högt blodtryck eller förhöjda kolesterolnivåer. De har perfekt syn på båda ögonen och god tandstatus. I en befolkning på 30 000 människor förekommer inga kärlsjukdomar och inga sjukdomar i muskulatur, organ, andningsorgan eller benstomme. Efter att ha fått sig till livs sådana rapporter bad American National Geriatrics Society doktor Jay Hoffman att resa till Hunza och studera hälsotillståndet hos ett så unikt och isolerat folk. Hoffman återvände hem, fascinerad över vad han sett. Han skrev: Sedan urminnes tider har äventyrare och drömmare vandrat vida omkring på jakt efter sitt Utopia, den eviga ungdomens källa, utan att finna den. Hur otroligt det än kan låta finns dock denna källa här, högt uppe bland Himalayas berg. Här finns ett land där människorna inte drabbas av våra vanliga sjukdomar, som hjärt-kärlbesvär, cancer, artrit, högt blodtryck, diabetes, tuberkulos, hösnuva, astma, leversjukdomar, gallbesvär, förstoppning och många andra tillstånd som plågar resten av världen. Här finns inte heller några sjukhus, inga sinnessjukanstalter, inga apotek, inga barer, inga tobaksaffärer, ingen polis, inga fängelser, här begås inga brott, här finns inga mördare och inga tiggare.” (John Robbins i boken ”Hälsans hemligheter”)
Då de hade mycket begränsad tillgång av träd och ved kunde de inte slösa med detta i onödan. Därför åt de det mesta av maten i rått och levande tillstånd. ”Om människor lärde sig äta mera färsk frukt och råa grönsaker, skulle bristsjukdomar och undernäring minska i hög grad. Hunzakosten består till största delen av färsk frukt och grönsaker plus en myckenhet grovt bröd.” (Renee Taylor i boken ”Hunzafolkets hemlighet”) Det grova brödet tillagades på nymalet fullkornsmjöl där hela sädeskornets alla delar maldes ner. Brödet bakades enbart på detta mjöl och vatten utan någon tillsats av jäst, bakpulver eller salt och det åts alltid nybakat. De knådade degen och plattade ut det för att snabbt värmas över elden en mycket kort stund. ”Detta folk sörjer för att säden mals först strax innan den används och att inte kliet skils ifrån kärnan. Detta och inte bara knappheten på ved är väl också ansvarigt för att man för tillredningen av det dagliga brödet har funnit en metod, där brödets bästa näring bibehålles.” (Ralph Bircher i boken ”Hunza – folket utan sjukdom”)
Hunzafolkets föda består nästan helt uteslutande av livsmedel – endast en mycket liten mängd dödsmedel ingår såsom redan nämnda köttet och vinet vilka alltså bara åts vid något enstaka tillfälle under året. En försvinnande liten del salt användes också vid vissa speciella tillfällen men aldrig i den dagliga födan. Att nästan helt undvika dödsmedlen är nog den viktigaste orsaken bakom hunzafolkets berömda hälsa. “Man vet ju om många naturfolk, vars hälsa undergrävts genom införandet av »civiliserade» närings- och njutningsämnen i synnerhet då socker, fint mjöl, konserver och brännvin.” (Ralph Bircher i boken ”Hunza – folket utan sjukdom”)
Deras föda bestod av spannmål (vete, havre, råg, korn och majs), fullkornsbröd, bovete, bönor, sallad, gurka, tomater, groddar, grönsaker, potatis, hirs, nötter och frön men framförallt av frukt och bär. “Hos hunzafolket finner vi den fruktrikaste födan hos något nu levande folk. Och detta folk som sätter stort värde på frukt, är också det friskaste man känner.” (Ralph Bircher i boken ”Hunza – folket utan sjukdom”) De frukter och bär som de hade tillgång till var körsbär, persikor, äpple, päron, mullbär, fikon, plommon, vindruvor, granatäpplen, meloner, körsbärsplommon och framförallt aprikoser. Aprikosträden gick bra att odla i det karga klimat och landskap som de bodde i och därför var aprikoserna det allra viktigaste och rikligast förekommande inslaget i deras föda. För att klara av vintermånaderna torkade de en del av frukterna, främst aprikoser och vindruvor. De slösade verkligen inte med något utan använde alla delar av växterna och frukterna som gick att äta. Bl a krossade de och utvann den nyttiga oljan ur aprikoskärnorna. Oljan användes delvis av kvinnorna för att smörja in ansiktet under de kalla och hårda vintermånaderna men det mesta användes som dressing i råkosten och ansågs som ett mycket viktigt födoämne. Ibland åt de aprikoskärnorna som tilltugg.
De odlade allt på ett rent naturligt och ekologiskt vis vilket starkt bidrog till deras uppseendeväckande hälsa. ”Rodale hade ivrigt studerat hunzanernas livsstil och det var dessa studier som blev fröet till många av hans idéer om ekologiskt jordbruk. Han var övertygad om att det hunzanska folkets närmast legendariskt goda hälsa och vitalitet kunde härledas till jorden där de odlade sina grödor, och jordens goda kvalitet berodde på deras sätt att odla, som han ansåg var bäst i världen. Som han såg det utgjorde hunzanernas jordbruk höjdpunkten inom ekologisk livsföring och var ett ideal som resten av mänskligheten borde ta efter.” (John Robbins i boken ”Hälsans hemligheter”) Och de använde givetvis inga giftiga bekämpnings- eller insektsmedel. ”I början av mars, tar hela familjen itu med aprikosträden, det ena efter det andra. Med oändlig omsorg, förmäler uppgiften, blir varje gren och varje kvist tagen i skärskådande och varhelst man upptäcker ett insektsbo, skär man av grenen. Bona med insektsägg är små och tätt fästade vid grenarna. Det bortskurna blir omsorgsfullt hemburet och utnyttjat som bränsle. På så sätt blir alla träd i hunzalandet på kort tid mycket noga rensade. Resultatet är uppenbart. Aldrig ser man något träd eller någon frukt skadad av insekter.” (Ralph Bircher i boken ”Hunza – folket utan sjukdom”)
Hunzafolket ansåg att ”man måste förtjäna sin frukost”, vilket innebar att de åt första måltiden först vid lunch. De startade varje dag med att ge sig ut och jobba på fälten, med sina trädodlingar och annat direkt i gryningen. Detta pågick i flera timmar och de hade endast med sig vatten att dricka. Detta gav dem en optimal start på dagen genom att de understödde kroppens naturliga utrensningsfas, istället för så som vi i västvärlden gör – äta en stor, tung, slembildande och syrabildande frukost direkt efter uppvaknandet. Kroppsarbetet och vattendrickandet hjälper kroppen att kunna rena och avgifta sig, så som det är menat. ”Hunzafolket går ut på fälten med tom mage vid klockan fem på morgonen och kommer in för sitt huvudmål vid lunchtid för att sedan gå ut på fälten igen.” (Stig Bengmark i boken ”Välj hälsa!”)
Ytterligare en bidragande orsak till deras hälsa var den ”ofrivilliga” och årliga fasta som de alla tvingades genomgå. ”På senvåren innan den nya skörden bärgats finns det inga livsmedel att få till något pris i Hunza. Då måste hunzaborna fasta. Under denna fasta får matsmältningsapparaten vila, kroppen lever på sina reserver, och gamla celler elimineras. Det som blir kvar bildar kärnan eller basen i en ny sund kropp.” (Renee Taylor i boken ”Hunzafolkets hemlighet”) Och de får den bästa tänkbara naturliga och hälsosamma starten under livets första viktiga år: ”De sätter stort värde på att amma sina barn. Barnen får bröstmjölk upp till tre års ålder och ibland ännu längre.” (John Robbins i boken ”Hälsans hemligheter”) Något som normalt sett skulle anses vara mycket konstigt i den civiliserade västvärlden då vi sedan många år tillbaka har fått för oss att det är bra och viktigt att barnet ska börja äta ”fast föda” såsom barnmat och välling redan efter ett par enstaka månader. Detta tjänar barnmatsindustrin stora pengar på och de har säkerligen bidragit till denna onaturliga utveckling. Ytterligare ett konkret bevis på att vi har avskärmat oss från naturens gång och ska skynda på och ”förenkla” det mesta – till ett högt pris i form av försvagade kroppar och större sjukdomsrisk!
Hunzafolkets föda var en direkt motsägelse till det som McCarrison hade fått lära sig under sin utbildning. Men genom hans iakttagelser av hunzafolkets iögonfallande och uppenbara hälsa och frihet från sjukdomar ändrade han uppfattning om vad som är nyttig föda eller inte. Detta blev sedan ytterligare bekräftat genom hans experiment på råttor och apor. “Vi har alltså framför oss ett folk, vars näring lider brist på mycket av det vi anser nödvändigt för hälsan, prestationsförmågan och livslyckan. Här är ett folk, som år ut och år in livnär sig med spartansk knapphet och som dessutom varje år får genomgå en längre hungertid – och detta folk är inte som vi skulle kunna förvänta oss svagt och förslappat, trött och vresigt, smutsigt och plågat av sjukdomar. Det är i stället det sundaste och livsfriskaste folk man känner på jorden. Det är ett folk som är praktiskt taget utan sjukdomar, ett folk, som t. o. m. i prövningar av hunger och svält bibehåller sitt glada humör och inte glömmer sina goda seder. Säkert är det mödan värt att gå till grunden med undersökningen av denna näring och ta i beaktande dess värde för hälsan.” (Ralph Bircher i boken ”Hunza – folket utan sjukdom”)
John Robbins skriver om hunzafolkets kost i boken ”Hälsans hemligheter”: ”Vad för slags föda odlar hunzanerna på sina bördiga terrasser, som är ett av världens underverk? De odlar en rad olika frukter, som aprikoser, persikor, päron, äpplen, plommon, vindruvor, körsbär, mullbär, fikon och många olika sorters meloner. Dessutom plockar de många olika slags vilda bär, som de äter färska eller soltorkade. Deras äpplen är jättelika och väger över fyra hekto styck. Av alla dessa frukter äter de dock främst sina älskade aprikoser. Hunzanerna har odlat fram över tjugo varianter av aprikoser, som både smakar mycket bättre och är mycket näringsrikare än några sorter som odlas hos oss i väst. Deras aprikoser är enligt uppgift bland de läckraste frukter som växer på jorden idag.”
Han skriver vidare: ”Hunzanerna har mycket liten areal betesmark, vilket i stort sett omöjliggör boskapsskötsel. Precis som vilcabambanerna och abchazerna äter de följaktligen mycket lite kött. Vid särskilt festliga tillfällen äter de get- eller fårkött, i övrigt dricker de syrad get- eller fårmjölk. Enligt Leaf uppgår dock andelen kött och mejeriprodukter i deras kost till endast en procent. Det är verkligen mycket märkligt i vilken grad hunzanernas kost liknar vilcabambanernas och abchazernas. Fastän de lever i skilda delar av världen är dessa tre folks traditionella kost mycket kalorifattig med moderna mått mätt. I alla tre fallen kommer proteinet och fettet i kosten nästan uteslutande från vegetabilier. Och alla tre äter enbart naturlig mat och inte mat som framställts eller behandlats industriellt. Människorna i dessa tre kulturer äter stora mängder fullkornsprodukter. I Hunza är det för det mesta vete, korn, hirs, bovete och de hårda runda fröna från ett gräs som kallas Jobs tårar (Coix). Grönsaker spelar också en stor roll i hunzanernas kost, särskilt bladen av åkersenap, spenat och sallat, rotfrukter som morötter, kålrötter och potatis, rädisor, en rad olika bönor, kikärter (garbanzobönor), linser och andra baljväxter plus många olika slag av pumpor och squash. De odlar en mängd olika örter för både kulinariskt och medicinskt bruk, som mynta och timjan. De odlar linfrön, och den måltid som inte innehåller nymalna linfrön i en eller annan form är mycket sällsynt. I Hunza äts den mesta maten okokt. På sommaren äts så mycket som 80 procent av maten i sitt naturliga tillstånd. Säsongens grönsaker plockas alltid precis innan de ska konsumeras och äts nästan alltid råa. Färska majskolvar kokas till exempel aldrig. På vintern blötlägger hunzanerna linser, bönor och ärter i vatten i flera dagar och lägger sedan ut dem på våta dukar för att torka i solen. De äts råa när de börjar få groddar. Om grönsakerna kokas sker det vanligen i ytterst lite vatten. Och vattnet de kokats i konsumeras tillsammans med grönsakerna, så att de näringsämnen som läckt ut i kokvattnet också kommer till nytta. Genom att de äter det mesta av maten okokt eller bara helt lätt kokt åstadkommer hunzanerna en rad saker. De gör av med minsta möjliga energi på tillagningen, vilket är nödvändigt i Hunza där man inte har alltför gott om den varan. Och samtidigt bevarar man grönsakernas näringsvärde.”
Då deras tillgång på ved och bränsle var väldigt knapp innebar det att de oftast åt all föda rå och de åt, enligt den civiliserade västvärldens normer, väldigt små mängder föda. De lade oftast den torkade frukten i blöt för att sedan mosa den tillsammans med vattnet till en marmelad som man gladeligen åt med stor aptit. Att deras föda till största delen var rå och vegetabilisk medförde att de fick i sig vitaminerna och mineralerna i sitt naturliga och nyttigaste tillstånd, fri från kemiska tillsatsmedel. Födan som hunzafolket åt är mestadels slemfri, basbildande, enzymrik, levande och mycket livskraftig vilket alla är grundförutsättningar för att uppnå optimal hälsa! Dessutom fick de i sig stora mängder med dagliga doser av vitamin KGS genom deras respekt- och kärleksfulla förhållningssätt som de hade till sig själva, människorna i sin omgivning och till naturen. De började dagen med rent vatten för att sedan ge sig ut och arbeta med deras odlingar, samla ved och sköta om djuren. Detta medförde att de inte åt något förrän de blev hungriga framåt lunchdags. De levde i full harmoni med naturens lagar – vilket även medförde att de alltid höll sig ”jordade” (hade kontakt med moder Jord och naturen).
“Låt oss sammanfatta de karakteristiska kännetecknen för hunzanäringen:
1. Starkt övervägande vegetabilisk föda.
2. Mycket råkost.
3. Frukt som främsta näringsmedel.
4. I möjligaste mån oförfalskad, skonsamt behandlad naturlig föda.
5. Njutningsmedel som sällsynta undantag.
6. Mycket litet koksalt.
7. Födoämnen från egen, fullt frisk jord.
8. Totalfödan knapp och strängt hushållad.
9. Årlig vårfasta.
Dessa kännetecken omfattar en försörjning, som motsvarar den, Bircher-Benner, långt innan man kände till hunza, uppställt såsom ägande den största återuppbyggande kraften.” (Ralph Bircher i boken ”Hunza – folket utan sjukdom”)
Två andra omtalade folk med superhälsa och långt liv som levde på liknande sätt som hunzafolket (kallas även för hunzukuter) är vilcabambanerna i Ecuador och abchazierna i Georgien. ”I januari 1973 innehöll National Geographic en berättelse om en vetenskapsman vid namn Alexander Leaf. Han gav sig ut för att ta reda på de äldsta människorna på jorden. Han fann att de tre mest oföränderligt långlivade människorna är abkhazierna i Ryssland, vilkabambanerna i Ecuador och hunzukuterna i Pakistan. Bortsett från att dr Leaf inte fann någon fetma hos de båda sistnämnda folkgrupperna och mycket litet i den förstnämnda, upptäckte han också att de var förbluffande fria från sjukdomar. Ingen cancer! Inga hjärtsjukdomar! Plus att de flesta levde till de var över hundra år och var fysiskt aktiva.” (Harvey Diamond i boken ”Fit for life”) Men numera har den civiliserade västvärldens levnadsvanor hittat fram till alla dessa tre stolta folk och de har numera införlivat alla kända dödsmedel och slappare levnadssätt hos sig. De är p g a detta sedan ungefär 40 år tillbaka på kraftig nedgång i hälsostatus och blir mer och mer lik oss andra civiliserade människor när det gäller sjukdomar och ålderskrämpor. Jag önskar dock att vi som vill kan ta lärdom av levnadssättet från deras förgångna gyllene hälsotid och införliva det så långt det går i vår vardag för att kunna uppnå optimal hälsa.
En del vill mena att hunzafolkets fantastiska hälsa är överdriven och det finns vissa som påstått att de levde tills de blev upp till 250 år. Jag har undvikit dessa överdrifter och enbart använt mig av pålitliga källor till denna text om hunzafolkets otroliga hälsa.
”Ålderssjukdomar beror inte på åldern – de beror på ett felaktigt leverne.” (J.H. Tilden, läkare)
”Av alla självuppfyllande profetior i vår kultur är föreställningen att åldrandet betyder förfall och dålig hälsa antagligen den dödligaste.” (Marilyn Ferguson)
Litteraturtips om Hunzafolket:
ALLEN E. BANIK & RENEE TAYLOR – Hunza: the fabulous health and youth wonderland of the world
ARE WAERLAND – Hälsans utvalda folk
CARL CLASSIC – Secret to Hunza superior health
G. T. WRENCH – The wheel of health
J. I. RODALE – The healthy Hunzans
JAY MILTON HOFFMAN – Hunza: secrets of the world’s healthiest and oldest living people
RALPH BIRCHER – Hunza – folket utan sjukdom (Hunsa: das volk keine krankheit kannte)
RENEE TAYLOR – Hunzafolkets hemlighet (Hunza health secrets for long life and happiness)
(RUBEN ANDERSSON)