Fisk

Många vill göra gällande att fisk är nyttigt och ett bättre val än annat kött. På vissa sätt är det kanske det – särskilt om du byter ut t ex friterad kyckling eller skräp- och snabbmat mot fisk – men att påstå att fisk är ”nyttigt” är inte alls sant! Fisk är mer lättsmält och kräver alltså mindre energi av kroppen att smälta. Fisk ruttnar dock tyvärr mycket fortare i mag-tarmkanalen då det innehåller högre koncentrationer av förruttnelsebakterier och skaldjur är ännu värre! Detta skapar en mycket gynnsam grogrund för skadliga bakterier, virus och inälvsparasiter. Att äta rå fisk, som t ex sushi eller ceviche, medför så gott som alltid att man får i sig inälvsparasiter vilket även ofta sker i mindre omfattning med tillagad fisk (och skaldjur). Fisk är lika förstoppande (total brist på fibrer!), slembildande och syrabildande som annat kött. Fiskätande förstör tarmfloran och utlöser matsmältningsleukocytosen. Detta är mycket tydliga reaktioner från kroppen att det är något som absolut inte bör ätas! Nedan kan du läsa historien bakom myten att ”fisk är nyttigt”.

Arvid Hallström skriver i boken ”Det gäller din hälsa”: ”Professor Kelloggs undersökningar visar, att fiskkött innehåller upp till 120 miljoner förruttnelsebakterier per gram.”

Han skriver vidare: ”Genom sin lösa beskaffenhet är fiskköttet särskilt lätt tillgängligt för förruttnelsebakterierna. Det behöver endast ligga i luften några få timmar, utsatt för vanlig rumstemperatur, för att börja stinka. En fisk, som varit död ett dygn – och det har nästan all fisk varit, innan den saluförs i marknaden – kan därför med fullt fog betecknas som ”lik i tredje stadiet av förruttnelse.””

Han avslutar: ”Fisk slaktas inte heller, så att blodet får avrinna. Den får för det mesta ligga och självdö, och ingenting övergår så fort i förruttnelse som just blodet. Fisk, som ätes, är därför alltid skämd – i större eller mindre grad.

Den, som haft sina vägar förbi en fiskkonservfabrik, har helt säkert inte kunnat undgå att därifrån känna den förfärliga stanken från det ruttnande avskrädet.”

Jag brukar alltid försöka undvika att så långt det går att gå förbi ”fiskavdelningen” på de livsmedelsbutiker jag handlar på, eller så skyndar jag mig förbi, för jag tycker stanken är outhärdlig – och denna stank är också ett mycket tydligt tecken på att det är något som inte bör förtäras och hamna i våra stackars kroppar!

”Den oändliga fiskehistorien
Hela glorifieringen av fisk och omega-3 började redan på 1970-talet då danska forskare satte fokus på den (förmodat) lägre förekomsten av hjärtsjukdom på Grönland. Kostregistreringar visade att intaget av omega-3 var betydligt högre än i Danmark, och eftersom den grönländska kosten inte precis är rik på varken kostfiber eller grönsaker, borde den här paradoxen bero på invånarnas höga intag av omega-3 från bland annat sälspäck. 

Men var det egentligen en paradox? Var förekomsten av hjärtsjukdom verkligen lägre trots den växtfattiga kosten? Det här antagandet har hängt kvar ända sedan dess och betraktas fortfarande som ett bevis på att fisk är nyttigt. Men sanningen är att det inte finns och aldrig har funnits någon paradox. I stället har hela den här ”fiskehistorien”, som den senare kallades, sin grund i en felaktig slutsats som kom av att man använt otillförlitliga dataundersökningar. Den förmodat låga förekomsten av hjärt-kärlsjukdom byggde på statistik om dödsorsaker som av många skäl gav en mycket skev bild av befolkningens sjuklighet. Med andra ord fanns det ingen paradox, eftersom inuiterna inte hade någon lägre risk för hjärt-kärlsjukdom. Snarare tvärtom. 

Därefter publicerades ett stort antal studier i ämnet. En samlad analys av dem visade inte bara att hypotesen var falsk, utan också att dödligheten i stroke var ännu högre bland inuiterna än i väst. Ateroskleros var också vanligt, vilket tydligt visar att grönländarnas kost inte skyddade dem på något sätt. Dessutom framhölls ironin i att inuiternas dödlighet i hjärt-kärlsjukdom har minskat sedan 1965 i takt med det ökade västerländska inflytandet på deras livsstil. Om mer västerländska tendenser faktiskt förbättrade sjuktalen, måste ju kostvanorna ha varit milt sagt beklagliga till att börja med. Inte precis något man bör försöka efterlikna i sin egen kost. 

En forskningsöversikt från 2014 konstaterade också att förekomsten av hjärt-kärlsjukdom bland inuiter är densamma som hos andra nationer, och att den ökade dödligheten i stroke är dubbelt så hög som i andra befolkningsgrupper, samt att den förväntade livslängden är tio år kortare än i Danmark. 

Men omega-3 är väl ändå hälsosamt? Ja, det är det absolut. Omega-3 kan ha mycket positiva effekter, både när det gäller riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom och vid behandling av bland annat reumatiska besvär. Den västerländska kosten är generellt låg på omega-3 liksom många andra gynnsamma näringsämnen. Det är inte bra, men skönmålandet av omega-3 gör oss bara en björntjänst och kan leda till felaktiga antaganden om att man lever ”hjärtvänligt” bara man äter fisk eller omega-3, eller att man förebygger hjärt-kärlsjukdom. Nyare analyser visar att så inte är fallet.

År 2012 kom en metaanalys av dubbelblinda interventionsstudier som samlat in data om fettsyrorna EPA och DHA (från antingen fiskoljetillskott eller fisk) för förebyggande av hjärt-kärlsjukdom. Slutsatsen löd att EPA och DHA inte kunde kopplas till lägre risk att dö av hjärt-kärlsjukdom eller några andra orsaker.

Samma år kom en andra metaanalys av interventionsstudier som undersökt huruvida tillskott med EPA och DHA kunde förhindra ytterligare kardiovaskulära händelser hos patienter som redan hade hjärt-kärlsjukdom. Återigen visade resultatet att tillskott inte ger något skydd.

Mot bakgrund av detta är det inte förvånande att en omfattande översikt från 2013 drog slutsatsen att fiskolja inte bör rekommenderas för att förebygga hjärt-kärlsjukdom, dels på grund av de många negativa studieresultaten, dels på grund av de allvarliga följder som fiskoljekonsumtion har på det minskande fiskbeståndet.

Poängen här är inte att omega-3 är betydelselöst. Problemet ligger i antagandet att mer omega-3 från fisk eller fiskolja är lösningen på vår stigande förekomst av hjärt-kärlsjukdom. För även om det är naturligt att hoppas på att man får ett skydd genom att äta mer av ett visst näringsämne, är verkligheten dessvärre en annan.

Fisk och fiskolja bör snarare betraktas som en fusklösning på problemen med en västerländsk kost – en kortsiktig åtgärd som inte löser problemet och som inte heller är utan risker.” (Maria Felding och Tobias Schmidt Hansen i boken ”Den växtbaserade kosten”)

”I en publikation från 2014, med den kritiska titeln ”Fishing’ for the origins of the ’Eskimos and heart disease’ story: facts or wishful thinking?” rapporterades att eskimåer på Grönland har en förväntad livslängd som är tio år kortare än den övriga danska befolkningen och en dubbelt så hög risk att dö i förtid jämfört med icke-eskimåer. Vidare rapporterades det att eskimåerna drabbas av hjärt-kärlsjukdom i samma utsträckning som icke-eskimåer, men att de har en förhöjd dödlighet i stroke. En i stort sett animalisk kosthållning med en stor andel mättat fett tycks alltså inte vara fördelaktigt med avseende på hjärt-kärlhälsa.” (Maria Ahlsén & Jessica Norrbom i boken ”Frisk utan fusk”)

Njurarna blir överbelastade varje gång man äter fisk! ”Hög konsumtion av animaliskt protein kan ha en stor inverkan på människans normala njurfunktion genom att framkalla ett tillstånd som kallas hyperfiltration – en drastisk ökning av njurarnas arbetsbörda. Hyperfiltration är inte skadligt om den bara förekommer sporadiskt. Vi har alla en inbyggd reservfunktion i njurarna som är så effektiv att det går att leva med endast en njure. Människokroppen antas ha utvecklat kapacitet att hantera återkommande stora doser protein från våra avlägsna jakt- och asätardagar. Men nu för tiden äter många av oss stora mängder animaliskt protein varje dag med följden att njurarna hela tiden tvingas uppbåda sina reserver. Den här oavbrutna belastningen kan förklara varför njurfunktionen ofta sjunker när människor blir äldre och att den successivt försämras även hos i övrigt friska personer.

Anledningen till att de som äter en växtbaserad kost verkar ha bättre njurfunktion ansågs ursprungligen vara att de har ett lägre proteinintag totalt sett. Men nu vet vi att orsaken sannolikt är att njurarna förefaller hantera växtprotein på ett helt annat sätt än animaliskt protein.

Inom några timmar efter att man ätit kött går njurarna in i hyperfiltrationsläge. Detta gäller för flera typer av animaliskt protein – nötkött, kyckling och fisk verkar ge samma effekt. Men en motsvarande mängd växtprotein orsakar nästan ingen märkbar belastning på njurarna. Om du äter lite tonfisk kommer din njurfiltration att öka med 36 procent inom tre timmar. Men om du äter samma mängd protein i form av tofu tycks njurarna inte utsättas för någon extra belastning alls.” (Michael Greger och Gene Stone i boken ”Konsten att inte dö”)

Fisk är ett rovdjur vilket placerar den högre upp i näringskedjan än våra grisar, kycklingar och nötkreatur. Detta gör att den samlar på sig mer gifter och tungmetaller. Något som vissa sjuklingar måste tänka på – t ex de som lider av elallergi, kvicksilverförgiftning eller någon annan förgiftningssjukdom. John Robbins skriver i boken ”Hälsans hemligheter”: ”Mycket av dagens fisk innehåller tyvärr metylkvicksilver. Det är ett allvarligt problem eftersom metylkvicksilver angriper hjärnan och hela nervsystemet.”

”Sverige har knappast varit något föregångsland när det gäller våra sjöar utan våra myndigheter har antagit högre värden än många andra länder. Detta kanske på grund av att alltför många sjöar annars skulle ha svartlistats för att fisken innehåller alltför höga halter av kvicksilver. Faran av att äta kvicksilverförgiftad fisk framstod med klarhet när en omfattande epidemi utbröt i kuststaden Minamata i Japan 1956. En ny mystisk sjukdom utbröt med förlamningssymtom som kunde ha dödlig utgång. Naturligtvis satte man genast igång efterforskningar för att hitta smittkällan. 

Det visade sig vara ett industriellt utsläpp i havet som först förgiftade fiskarna och sedan de människor som åt av den. 1700 människor blev förgiftade varav 300 dog.” (Torsten Schönfeldt i boken ”Finn dina vägar till bättre hälsa”)

”Höga halter av kvicksilver i fisk är ett välkänt miljöproblem. Halterna varierar beroende på var fisken är fångad, vilken fisk det är och fiskens ålder. Insjöfisk har generellt högre halt av kvicksilver än fisk från havet. En större rovfisk innehåller ofta mer kvicksilver än mindre växtätande fiskar.” (Tage Tuvheden i boken ”Sanningen om vatten”)

”Konserverad tonfisk anges vara en av de stora källorna till blyupptagning hos barn.” (Torsten Schönfeldt i boken ”Finn dina vägar till bättre hälsa”)

Maria Felding och Tobias Schmidt Hansen skriver i boken ”Den växtbaserade kosten”: ”Fisk är den huvudsakliga källan till dioxin (och dioxinliknande PCB) i kosten, som är ett hormonstörande och cancerframkallande miljögift. Dioxin kan bland annat påverka immunförsvaret, hormonsystemet, nervsystemet och reproduktionsförmågan.”

De fortsätter: ”Särskilt problematiskt är innehållet av dioxin i lax från Östersjön. Här är halten så hög att ingen, enligt de officiella riktlinjerna, bör äta östersjölax mer än två gånger per månad.”

De skriver vidare: ”Miljögifter kan öka risken för diabetes
Det finns en stark koppling mellan några av de miljögifter som framför allt finns i fisk och en ökad risk för diabetes. Vissa studier tyder till och med på att miljögifter är en del av orsaken till att övervikt ökar risken för diabetes – eftersom gifterna ansamlas i fettvävnad. Orsaken kan eventuellt vara att miljögifterna har en negativ effekt på insulinkänsligheten och de insulinproducerande cellerna.

Det kan vara förklaringen till att fisk inte verkar minska risken för diabetes, vilket man annars skulle ha förväntat sig av ett ”hälsosamt” livsmedel. Hos amerikaner har varje ytterligare dag med fiskintag per vecka visat sig öka risken med 5 procent.”

Avslutningsvis skriver de: ”Fisk hör inte hemma i en optimal kost
Det faktum att fisk i en västerländsk kost förknippas med hälsofördelar är inte detsamma som att fisk är hälsofrämjande i sig. När fisk ersätter kött, skräpmat, bearbetat spannmål eller andra näringsfattiga livsmedel, kommer den med all sannolikhet ge hälsovinster. Men i en växtbaserad kost skulle fisken ersätta livsmedel som nötter, baljväxter och grönsaker, och det ger inga hälsovinster. Ett bra exempel på att ”hälsosammare än” inte alltid betyder ”tillräckligt hälsosamt”. Verkligt hälsofrämjande livsmedel skyddar även mot ett brett spektrum av sjukdomar. Det verkar inte fisk göra.”

Inte enbart miljögifterna i fisken utgör en orsakskälla till diabetes utan även själva fiskköttet. Cyrus Khambatta och Robby Barbaro skriver i boken ”Mastering diabetes” (min översättning): ”Forskning som involverade mer än 4 000 holländska deltagare visade att intag av mer än 28 gram fisk per dag avsevärt ökade diabetesrisken med 32 procent.”

”När kött, fågel och fisk upphettas bildas ämnen som kallas glykotoxiner eller AGE (Advanced Glycation Endproducts). De bidrar till utvecklandet av diabetes typ 2.” (David Stenholtz i boken ”Kostens kraft”)

John Robbins påpekar i boken ”Hälsans hemligheter” att det finns goda anledningar att även undvika odlad fisk: ”Odlad lax lever tillsammans med femtio tusen andra laxar instängd i en undervattensbur där vattnet de dricker snabbt blir förorenat av deras avfallsprodukter. De måste därför rutinmässigt utfordras med en mängd mediciner, hormoner, antibiotika och vaccin för att kunna överleva under dessa omständigheter. Vild lax utvecklar sin karaktäristiska orange-rosa färg genom att äta krill (ett litet räkdjur). Den odlade laxen, däremot, är trist gråaktig i färgen och ser därmed inte lika aptitlig ut.” Men detta löser man genom att mata dem med specifika kemikalier så att de får ett färggladare utseende.

”Den odlade fisken innehåller – förutom antibiotika – ännu större mängder tungmetaller än den vilda, eftersom den utfodras med malt, härsket fiskkött från annan död, förgiftad fisk. Den odlade fisken lever under eländiga förhållanden i dammar med plats- och syrebrist och dödssiffrorna är höga. Dammarna är en grogrund för bakterier och virus, och detta bekämpar odlingsägaren med stora antibiotikadoser. Det säger sig självt att denna fisk inte äter alger, som är den ursprungliga källan till de essentiella fettsyrorna, och när vi äter fisken tillgodogör vi oss därför heller inga goda fettsyror.” (Vibeke Amdisen i boken ”Pigg & glad med raw food”)

Jonathan Safran Foer skriver följande i boken ”Äta djur”: ”Många av de marina djur vi äter, bland annat den stora merparten av all lax, är odlade i vattenbruk. Till en början framstod vattenbruk som en lösning på problemet med utfiskningen av vilda fiskbestånd. Men istället för att ha minskat efterfrågan på viltfångad lax, som det har påståtts från vissa håll, har laxodlingen fått efterfrågan på och utarmningen av de vilda laxbestånden att intensifieras. Fångsten av vildlax ökade globalt med 27 procent mellan 1988 och 1997, samtidigt som laxodlingen växte explosionsartat.

De djurvälfärdsfrågor som är kopplade till fiskodlingar låter bekanta. I en branschhandbok i laxodling räknas sex ”stressfaktorer i akvakulturmiljö” upp: ”vattenkvalitet”, ”fisktäthet”, ”skötsel”, ”störningar”, ”näring” och ”hierarki”. I klartext är dessa sex källor till stress bland laxarna: 1) så smutsigt vatten att fiskarna har svårt att andas, 2) så stor trängsel att de börjar äta på varandra, 3) så störande hantering av anläggningen att den orsakar fysisk stress som är mätbar efter ett dygn, 4) störningar av personalen och av vilda djur, 5) näringsbrist som försvagar immunförsvaret samt 6) oförmågan att upprätta stabila sociala hierarkier, vilket leder till förvärrad kannibalism. De här problemen är vanliga. I handboken kallas de för ”integrerade inslag i fiskodlingen”.

En stor källa till lidande för lax och annan odlad fisk är de myllrande lössen som frodas i det smutsiga vattnet. Lössen orsakar öppna sår och kan äta sig in till benet i ansiktet på fisken – ett fenomen som är så utbrett att det i USA kallas för ”dödskrona” i branschen. En enda laxfarm ger upphov till svärmande lusmoln som kan bli upp till trettiotusen gånger större än i naturen.

Fisken som överlever under dessa förhållanden (10 till 30 procents dödlighet anses bra av många inom laxnäringen) blir sannolikt satt på svältkost i sju till tio dagar för att minimera kroppsutsöndringarna under transporten till slakteriet, där man avlivar den genom att snitta upp gälarna och sedan slänga den i en vattentank där den får förblöda. Ofta är fisken vid medvetande och vrider sig av smärta när den slaktas. Vid en del anläggningar bedövas den, men nuvarande bedövningsmetoder är otillförlitliga och kan orsaka förvärrat lidande för vissa djur. Precis som fåglar ska fisk enligt lag få en human slakt.”

Han skriver även om den giriga utfiskningen av våra hav: ”Bifångst är ett typexempel på missvisande språk: det syftar på marina djur som råkar hamna i näten av misstag – fast egentligen inte ”råkar”, eftersom bifångsten är medvetet inbyggd i fisket numera. Dagens fiskeri omfattar som regel mycket teknik och få fiskare. Det är en kombination som leder till enorma fångster med enorma mängder bifångst. Ta till exempel räkor. Från en genomsnittlig räktrålare kastas 80-90 procent av fångsten överbord, död eller döende, som bifångst. (Stora delar av sådan bifångst utgörs av utrotningshotade arter.) Räkor utgör bara 2 viktprocent av all fisk och skaldjur som äts i världen, men räktrålningen svarar för 33 procent av all global bifångst. Det här tänker man som regel inte på, för man känner som regel inte till det. Tänk om det fanns etiketter på maten som talade om hur många djur som dödats för att det djur man ville äta skulle hamna på tallriken? På exempelvis räkor som trålats i Indonesien skulle det kunna stå: FÖR VARJE HALVKILO AV DE HÄR RÄKORNA HAR 13 KILO ANDRA MARINA DJUR DÖDATS OCH KASTATS TILLBAKA I HAVET.

Eller ta tonfisk. Bland de andra 145 arter som dödas regelbundet – utan extra kostnad – när man dödar tonfisk återfinns manta, mindre djävulsrocka, straelenirocka, stornosig haj, kopparhaj, galapagoshaj, högfenad haj, natthaj, oxhaj, vithaj, hammarhaj, dogfishhaj, kubansk pigghaj, storögd rävhaj, makohaj, blåhaj, wahoo, segelfisk, pelamid, kungsmakrill, fläckig kungsmakrill, långnosig spjutfisk, atlantisk vitmarlin, svärdfisk, ödlevargfisk, gråtryckarfisk, näbbgädda, havsbraxen, blålöpare, svartfisk, guldmakrill, storögd cigarrfisk, igelkottfisk, regnbågslöpare, ansjovis, grouper, flygfisk, torsk, vanlig sjöhäst, bermudachub, glansfisk, eskolar, stor taggmakrill, surinamesisk trestjärt, amerikansk marulk, afrikansk pompano, muräna, taggmakrill, svart ädelstensfisk, vrakfisk, blåfisk, havsgös, röd trumfisk, stor bärnstensmakrill, gulstjärtad amberjack, rödbraxen, barracuda, blåsfisk, oäkta karettsköldpadda, grön havssköldpadda, havslädersköldpadda, karettsköldpadda, atlantisk bastardsköldpadda, mindre albatross, rödnäbbad trut, balearisk lira, svartbrynad albatross, havstrut, större lira, långvingad petrell, större sotpetrell, gråtrut, sotvingad mås, nordlig kungsalbatross, gråkindad albatross, grålira, sydstormfågel, medelhavslira, medelhavstrut, vikval, sejval, sillval, vanlig delfin, rätval, grindval, knölval, näbbval, späckhuggare, vanlig tumlare, kaskelot, strimmig delfin, tygeldelfin, spinndelfin, öresvin och småhuvudval.

Tänk dig att du blir serverad en tallrik sushi. Men på tallriken ligger också alla andra djur som dödats för din sushiportion. Den tallriken skulle behöva vara sådär en och en halv meter i diameter.”

Fisk och skaldjur har även visat sig ha en skadlig påverkan på våra gener eftersom alla animalier aktiverar sjukdomsframkallande gener, vilket vegetarisk kost istället motverkar. ”Läkaren Dean Ornish, grundare och vd för Preventive Medicine Research Institute, har i över trettio år av kliniska studier vid University of California Medical Center kommit fram till att en till största delen växtbaserad kost aktiverar över 500 gener som motverkar sjukdom, och avaktiverar över 200 sjukdomsframkallande gener.” (Alberto Villoldo i boken ”Andens medicin”)

Många människor har fått för sig att fiskar inte har känslor och att det brutala sätt som de oftast dödas på ”inte spelar någon roll”. Forskning har visat att Fiskar har känslor! Och vad jag känner i mitt hjärta när någon står brett leende och filmas med en nyfångad fisk som sprattlat för sitt liv i sina händer så mår jag dåligt i alla fall. Att ta fånga fisk på både storindustrisätt (t ex genom trålning) och genom att fiska med spö är något oerhört våldsamt som jag anser att man absolut inte bör utsätta någon annan kännande varelse för. Vad tror du detta utsätter din själ, ditt Sanna Jag, för genom att vara delaktig i – oavsett om du fiskar själv med ett spö eller köper fisk i affären?

Jag rekommenderar alla att kraftigt minska ner, och helst helt utesluta, fisk och skaldjur i sin kost! Då fisk är ”animalisk föda” rekommenderar jag dig att även läsa om köttätande då de har samma negativa inverkan på kropp och hälsa.
(RUBEN ANDERSSON) 

Läs även Bifångst, Fish-cruelty, Fiskar har känslor, Fiskodling och Fiskolja