Bokcitat

Citat ur boken ”Andlig näringslära” av GABRIEL COUSENS:

”Striden rörande proteinrik eller proteinfattig föda handlar mer om förvirring och rädsla än om fakta. Den proteinrika synen på näringen grundar sig ursprungligen på tysk forskning under 1800-talet, som hävdade att människan behöver minst 120 gram protein per dag. Högproteintänkandet dröjer sig fortfarande kvar, även om man bland traditionella näringsexperter numera bedömer behovet till mellan 60 och 90 gram per dag. Men specialistforskning världen över låter förstå, att det faktiska proteinbehovet snarare ligger på en 25 till 35 gram, eller mindre om det ätes rått.”


”Den allra största rädslan hos förespråkare för köttätande och hos nyblivna vegetarianer är oron för att man inte skulle få tillräckligt med protein. Problemet är dock det motsatta: vi stoppar i oss för mycket protein.”


”En av huvudorsakerna till förvirringen rörande näringens syfte och uppgift är den nuvarande odelat materialistisk-mekanistiska ståndpunkt som huvudsakligen utvecklades under slutet av 1780-talet, när kemisten Lavoisier konstaterade att livet består av kemiska funktioner och att födan utgör bränslet. Maten ombesörjer kaloriintaget. Den materialistiska syn, som fortfarande råder, var förr väldigt enkel. Hela näringsprocessen ansågs vara en förbränningsprocess, där födan sågs som bärare av värmeenergi som tillsammans med syre frigjorde energin i matsmältningsprocessen. Man behövde helt enkelt bara beräkna kaloribehovet och välja ut födoämnen med passande kaloriinnehåll.

Senare har man upptäckt att näring är något betydligt mer invecklat än enbart kalorier. Det finns ytterligare faktorer hos föda såsom proteiner, kolhydrater, fetter, vitaminer, mineraler, spårämnen, enzymer, hormoner, alkaloider, auxoner, pacifariner (naturliga, antibiotiska ämnen) och alla nya mikroämnen som har blivit eller kommer att bli upptäckta. Men dessa nya upptäckter har endast förstärkt de materialistisk-mekanistiska föreställningarna rörande födan och den mänskliga organismen. Ännu håller många krampaktigt fast vid Lavoisiers kaloritänkande. Det är fortfarande modernt att räkna kalorier.

Lavoisier, som av många anses vara den moderna kemins fader, bidrog också med ytterligare en av huvudprinciperna inom det näringsparadigm som för närvarande gäller: Den kallas för lagen om materiens och energins oförstörbarhet. Denna lag slår fast att ingenting går förlorat, inget tillskapas; allt förvandlas. Atomen ansågs vara den minsta beståndsdelen i materien och en konstant i naturen. Utifrån denna lag gjorde man antagandet, att inget ämne kunde skapas och att ingen atom kunde försvinna i naturen. Med undantag för den iakttagelse man senare gjorde, att detta inte gäller för radioaktiva ämnen, försöker man idag fortfarande förstå näringsprocessen utifrån ett strängt materialistisk-mekanistiskt synsätt. Detta tillvägagångssätt leder till en överdriven tonvikt på enskilda näringsämnen och deras växelverkan. Genom denna fokusering på näringsämnen och supernäringsämnen har man fastnat i materialistiska föreställningar om födan, den mänskliga organismen och sambandet mellan dessa.

Nästa stora steg i utvecklingen av en näringsmaterialism ägde rum år 1847, när de fyra stora vetenskapsmännen Helmholz, Dubois-Reymond, Brucke och Ludwig möttes i Berlin för att sätta in fysiologin i ett fysio-kemiskt sammanhang. De stipulerade, att kemins lagar fullständigt kunde förklara hur människans fysiologi fungerar. Ända sedan denna historiska vändpunkt har lagen om materiens och energins oförstörbarhet utgjort grunden för fysiologin, ämnesomsättningen och näringsläran. Detta har lett till att man infört kvantitativa forskningsmetoder, och till att man obetingat accepterat termodynamikens lagar, när det gäller att beskriva hur en levande organism fungerar. Detta sorts tänkande kom bl.a. till uttryck i Ludwig Feuerbachs populära tes: ”Människan är vad hon äter”. Det utgör också grunden för den konsumism inom näringsområdet som man idag bevittnar. Människor har en benägenhet att konsumera överdrivet mycket vitaminer, mineraler och aminosyror, i tron att detta skulle förlänga deras liv, öka prestationsförmågan och motståndskraften och göra dem friskare. Det underförstådda mottot är: ”Mer är bättre”. Detta antagande ligger bakom kaloriberäkningar, personligt näringsschema och bantningsmetoden för dagen.”


”Vid den första internationella mikrobiologi-kongressen år 1930 lade Paul Kouchakoff, M.D., fram en avhandling med titeln The Influence of Food Cooking on the Blood Formula of Man. Han hade upptäckt, att när man äter okokt mat alstras inte leukocytosis (en ökning av antalet vita blodkroppar). Hans enkla upptäckt blev särskilt betydelsefull eftersom alltsedan 1846 hade leukocytosis ansetts vara det normala efter en måltid av vanlig lagad mat. Wirchow hade klassificerat det som ”matsmältningsleukocytosis” (Ett underbart exempel på vetenskapsmän som studerar huvuddunkandets normala fysiologi). Det är ett fysiologiskt faktum, att lagad mat skapar en sjukdomsreaktion i kroppen. När man har kokat födan står dess energifält inte i direkt samklang med kroppen, som därför reagerar genom att försvara sig.”

Citat ur boken ”Att återerövra sitt liv” av JEAN JENSON:

”Så snart vuxna känner sig övergivna, bortstötta, otillräckliga eller totalt beroende är det gamla barndomskänslor de upplever. Det är bara när man är beroende av andra för sitt välbefinnande som man kan känna sig övergiven. Vuxna kan bli ”lämnade”, men när de åtföljande känslorna är desamma som de ett barn skulle känna om det blev lämnat av föräldern – såsom panik, förkrosselse eller förlamande sorg – är det inte förlusten i den aktuella relationen man upplever. På liknande sätt är ”bortstötthet” mer än att man inte är omtyckt, det antyder att det är något fel på oss och kastar en skugga över vårt värde, precis som ”otillräcklighet”. Som vuxna klarar vi av vissa saker men räcker inte till för andra, och vår självkänsla påverkas inte av denna insikt. Att känna sig totalt beroende är en normal del av barndomen, men när man känner på det sättet som vuxen är det en gammal känsla som kommer upp till ytan. Alla dessa känslor är gamla barndomskänslor som måste ha funnits och trängts bort; den smärta som man inte kände då kommer till ytan nu, förknippad med den aktuella händelsen.

Vissa känslor – övergivenhet, otillräcklighet, djupt beroende, att man är ”elak” eller ”dålig” eller känner skam – upplevs nu, i vårt vuxna liv, bara därför att vi inte kunde känna dem som barn. Detta är känslor som vuxna inte skulle ha om det hade skett en sund mognad. Oberoende av de aktuella omständigheterna, är detta alltid gamla känslor, när de upplevs i vuxen ålder.”


Det finns upplevelser som är alltför smärtsamma för barn att känna. Det finns också vissa verkligheter, vissa sanningar om våra föräldrar och våra familjer, som är alltför smärtsamma för barn att känna till. Barn, som ju är ur stånd att förändra dessa förhållanden, kommer att skydda sig själva genom att förlita sig på försvaren bortträngning – att tvinga ner minnet av händelsen i det omedvetna – och förnekande – att vägra att erkänna den sanning som uppenbaras för dem.

Hur stor skada en förälders kärlekslösa beteende och personlighetsmässiga begränsningar kan vålla ett barn är kraftigt underskattat i vår kultur, till och med bland dem som har tillräcklig insikt för att se att de själva är ”vuxna barn”.

Den skribent som mest framgångsrikt behandlat denna felbedömning är den schweiziska författaren Alice Miller, som lämnade sitt arbete som freudiansk psykoanalytiker för att ägna sig åt att upplysa världen om hur illa barn far av västerländska barnuppfostringsmetoder. Miller, som inte har någon anknytning till recovery-rörelsen i Nordamerika, pekar på att problemet har sina rötter i barndomen och inriktar behandlingen på detta ursprung, något som dagens författare av populär terapeutisk litteratur vanligen inte gör. Delar av Millers första bok, Det självutplånande barnet och sökandet efter en äkta identitet, var ursprungligen artiklar som skrevs 1979 för att publiceras i psykoanalytiska facktidskrifter. Dessa artiklar mottogs mycket positivt. Det var först 1981, efter att hon i Du skall icke märka beskrivit hur vanligt det är med sexuella övergrepp mot barn och att Freud förtigit denna sanning, som hennes kolleger reagerade med fientlighet. Hon möttes av ett enormt förnekande, till och med bland experter, av det faktum att barns liv i det bekväma, industrialiserade västerländska samhället i själva verket är fulla av smärtsamma erfarenheter. Denna insikt fick henne att bryta med Internationella psykoanalytiska förbundet och ägna sig åt att skriva mera i ämnet.

För mig står det klart att det motstånd som Alice Miller stötte på för mer än ett decennium sedan är lika starkt och levande idag, särskilt bland experter (se Millers Riv tigandets mur) – trots den kunskap som finns om kränkningar av barn och insikten att termen omfattar mer än fysiska eller sexuella övergrepp. Det som fortfarande bagatelliseras och nonchaleras är den utsträckning i vilken alla former av övergrepp och kränkningar skadar ett litet barn.”

Citat ur boken ”Den okända människan” av ALEXIS CARREL:

”Vetenskapen om människan är viktigare än varje annan vetenskap.”


”Det finns ingen metod, som ger en människouppfattning, vilken omfattar på en gång helheten, delarna och relationerna till yttervärlden. För att analysera oss själva få vi lov att använda många olika slags tekniker och söka hjälp hos åtskilliga vetenskaper. Helt naturligt ger oss var och en av dessa sin särskilda bild av det gemensamma objektet och abstraherar därur endast den sida av människan, som är tillgänglig för dess speciella metod. Och summan av alla dessa abstraktioner är fortfarande mindre innehållsrik än det konkreta föremålet, och återstoden är alldeles för viktig för att lämnas ur räkningen. Anatomi, kemi, fysiologi, pedagogik, historia, samhällslära och national ekonomi uttömma icke ämnet. Människan, som specialisterna uppfattar henne, är icke den konkreta och verkliga människan.”


”Intelligensen är nästan utan nytta för dem som icke äga något mer. Den rent intellektuella människan är en ofullständig varelse. Hon är olycklig för hon kan inte leva sig in i den värld hon så väl begriper. Förmågan att förstå relationerna mellan olika fenomen förblir steril om den icke kan förenas med andra aktiviteter, sådana som moralisk känsla, empati, ett rikt känsloliv, viljekraft, omdöme, fantasi och kroppslig styrka.”

Citat ur boken ”Den vita lögnen” av ROBERT S. MENDELSOHN:

”Om man studerar nästan varje annat medicinskt system än det västerländska finner man att det förlitar sig kraftigt på födan. Den Moderna Medicinkyrkans ”föda” är emellertid drogerna. Den amerikanske läkaren bortser helt och hållet från födans betydelse, om man undantar mycket fragmentariska och vanligen felaktiga försök att tillämpa ”terapeutiska dietföreskrifter” (gift-, diabetisk-, låg salt-, gallblåse-, viktminsknings- och lågkolesterolshaltig diet). De som eventuellt ägnar sig åt födan kallas troende, hälsokostare, extremister, radikala och kvackare. Ibland betecknas de ”riktigare” som kättare.

Den österländska medicinen å andra sidan erkänner och använder sig av födans betydelse för hälsan. Om man studerar österländska religioner finner man att även dessa betraktar födan som viktig för en persons andliga välfärd. Men den västerländska religionen, kristendomen, gjorde exakt vad den Moderna Medicinen gjorde: ersatte verklig föda med vördnad inför helig, symbolisk föda. ”Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går ut ifrån munnen, det orenar människan.” (Matteus 15:11)

Det kan hända att en del av de tidiga kristna ledargestalterna gick för långt i motsatt riktning i sina nitiska avvisanden av dietföreskrifterna i det Gamla Testamentet och förbigick frågan om födan helt och hållet. Det finns inga tvivel om att den Moderna Medicinkyrkan tog samma kurs och det till ytterlighet. Vad en persons hälsa beträffar är uppenbarligen det som går in i hans eller hennes mun minst lika viktigt som vad som kommer ut. Faktum är att vad som kommer in kan avgöra vad som kommer ut. Men om någon skulle hävda att en person är vad han eller hon äter betraktar den Moderna Medicinkyrkan denne som en kättare eller en med bristfälligt intellekt försedd människa. I stället är ”födan” med den heliga ”kraften” drogen, den människokonstruerade kemikalie som färdas genom dina vener på gott eller ont.”


”År 1976 förekom i Bogota i Colombia en läkarstrejk som varade i 52 dagar. Under denna tid ägnade sig läkarna bara åt akuta nödsituationer. National Catholic Reporter beskrev ”några ovanliga bieffekter” av strejken. Antalet dödsfall gick ner med trettiofem procent. En talesman för Colombias begravningsentreprenörsförbund sade: ”Det kan vara en tillfällighet men det är ett faktum”.

En artonprocentig nedgång i dödsfallsfrekvensen inträffade i Los Angeles County år 1976 när läkarna där gick i strejk för att protestera mot de kraftiga höjningarna av premierna för felbehandlingsförsäkringarna. Dr Milton Roemer, professor vid Health Care Administration, UCLA, undersökte sjutton större sjukhus och fann att sextio procent färre operationer hade utförts. När strejken tog slut och de medicinska kvarnarna började mala igen gick dödsfallsfrekvensen direkt tillbaka till vad den hade varit före strejken.

Samma sak hände i Israel år 1973 när läkarna reducerade sin dagliga patientkontakt från 65 000 till 7 000. Strejken varade i en månad. Enligt Jerusalems begravningsförening sjönk den israeliska dödsfallsfrekvensen med femtio procent under den månaden. En sådan kraftig minskning av mortaliteten hade inte förekommit sedan den senaste läkarstrejken tjugo år tidigare! När läkarna ombads att förklara detta fenomen sade de att eftersom de bara hade ägnat sig åt akuta fall kunde de inrikta alla sina krafter och förmågor på de verkligt svårt sjuka patienterna. När de inte behövde lyssna till genomsnittspatientens dagliga besvärligheter, som tydligtvis betraktades som oviktiga, kunde de hänge sig åt livräddande åtgärder.

Det är inte ett så dåligt svar. Jag har hela tiden menat att vi behöver en ständig ”läkarstrejk”. Om läkarna inskränkte sina engagemang med nittio procent och bara ägnade sig åt akuta nödsituationer har jag inga tvivel på att alla skulle må bättre.”


”Det finns inga säkra droger. Eli Lilly själv sade en gång att en drog utan giftiga verkningar inte är någon drog alls. Varje drog måste betraktas med misstänksamhet.”

Citat ur boken ”Det kännande barnet” av ARTHUR JANOV: 

”I stort sett är det föräldern som formar barnet och gör det sjukt eller friskt. Men mindre klara inflytanden förekommer. Anta att ett barn föds med synfel och att neurotiska lekkamrater hånar det medan det växer upp och kallar det ”glasögonormen”. Detta måste förorsaka Smärta. Troligen inte så svår Smärta som hån från en förälder kan vålla ett barn, men inte desto mindre finns det upplevelser som ingår i livet som sådant som bidrar till att ett barn blir neurotiskt. Det är emellertid inte de enstaka upplevelserna som leder till neuroser. Det är den ackumulerade mängden, bördan av den ena svåra upplevelsen efter den andra som gör det. Och detta sker då barnet dag ut och dag in lever tillsammans med föräldrar som skadar det, som är fientliga, likgiltiga eller öppet stöter bort det. Efter att ha sett de dramatiska förändringarna hos barn efter att deras föräldrar börjat med primalterapi är jag övertygad om att det är enda säkra sättet att ge barn en chans i livet. Vi har behandlat experter på barnavård, författare till böcker om barn, och ingenting av vad de visste hjälpte dem att bli hyggliga föräldrar förrän de kunde göra sig av med en del av sina egna behov och spänningar. Föräldrar som gått igenom primalupplevelser behöver inga föreläsningar. De har känt vad deras föräldrar gjorde mot dem och vet vad de inte får göra mot sina barn. De som aldrig har känt de subtila smärtor som deras föräldrar tillfogat dem kan aldrig förstå hur de gör sina egna barn sjuka. Känslor är lösningen både för föräldern och barnet. Föräldrar med känslor handlar rätt mot sina barn, och ett barn som känner handlar rätt mot sig självt.”


”Ett normalt barn kinkar och gråter inte i det oändliga. Kink är barnets sätt att meddela att det är otillfredsställt och illa till mods. Föräldrar blir lätt uppretade över ett kinkigt barn eftersom ingenting tycks vara det till lags. Men det är därför att barnets missnöje har sin rot i att det inte funnit verklig tillfredsställelse tidigare, något som gjort att det känner ett vagt missnöje som koncentreras på det ena eller andra. Det är ungefär detsamma som att uppleva en alltför stark fruktan tidigt i livet, till exempel fruktan för ensamhet i mörkret i babysängen, blockera denna fruktan därför att den var för stor att integreras och senare överföra den på saker som i sig själva inte är skrämmande.

Om vi förstår primalteorin, vet vi att ett barn som ständigt uppträder olämpligt i skolan gör det under ett tryck från det förflutna. Om det är en dagdrömmare, om tankarna vandrar och det inte kan koncentrera sig under lektionerna, är det därför att smärtan driver dess tankar bort från nuet. Dagdrömmarna är allt uppslukande därför att smärtan är det. Vad som behövs är förståelse. När denna förståelse finns, blir agerande barn behandlade som människor som känner smärta i stället för individer som måste ”lära sig veta hut”.”


”Vad beträffar bestraffningar: Barn behöver inte bestraffas, eftersom straff inte lär dem någonting. Man kan fråga: ”Vad skall jag göra om mitt barn springer ut på gatan? Bör jag inte straffa det för det?” Att kalla ett skarpt ”Nej!” för en bestraffning är att ge termen en vidare innebörd än vanligt. Men att smiska upp ett mycket litet barn som springer ut på gatan eller skrika ”nej” åt det är hur som helst inte det effektivaste sättet att lära det någonting. Innan det överhuvud taget händer, kan man förklara att det kan bli skadat om det springer ut på gatan. Om det är tillräckligt gammalt för att springa, kan det vanligen förstå lättfattliga förklaringar. Om det har fallit och slagit sig kan föräldern tala om för det att springa ut på gatan kan medföra värre skador än så. Om föräldern har stor kvarstående fruktan kommer förmaningarna troligen att skrämma barnet i stället för att lära det något. Om föräldern är fri från rädsla, kan barnet fostras effektivt.

Men föräldrar straffar faktiskt sina barn, på grund av en missuppfattning att det är karaktärsdanande; därför bör sådana föräldrar få veta att alla bestraffningar omedelbart måste följas av bevis på kärlek och tillgivenhet. Det förtar inte verkan av ”läxan” men det hindrar att barnet överväldigas av en känsla av att vara ”oälskat”. Schimpanser kramar sina ungar efter att ha smällt dem, och den tillgivenheten försvagar aldrig effekten av de lärdomar som mamma schimpans försöker ge sin unge. Vi måste förstå att det är skrämmande för små barn när deras föräldrar är onda på dem. De kan inte göra något annat med sina känslor än att avskärma dem. När barn får höra att man är ond eller besviken på dem, när de ignoreras etc., kräver följaktligen allt detta en fruktansvärd tribut.”


”När ett barn kommer till en läkare för att få symtom behandlade, behandlar läkaren resultatet av alla de inflytanden som jag har nämnt i det föregående – födelsetrauma, omskärelse, buller kring sängen, otillräcklig modersmjölk, alltför kortvarig amning etc. Det spelar ingen roll om det är en läkare ”för huvudet” som behandlar stöld eller fobier, eller en läkare ”för kroppen” som behandlar allergier och kolit. De har att göra med slutpunkten i en fortgående process. Det finns vanligen ingen enskild faktor som man kan peka på som ”orsaken” till det symtom han ser. Om inte läkaren är redo att dyka ner i den underliggande strömmen av spänning och leta reda på de olika orsaker som bidrar till symtomet, är det bästa han kan göra att ta itu med ”odjurets huvud” och hoppas på det bästa. Hans behandling kan aldrig ge bot.”

Citat ur boken ”Det självutplånande barnet” av ALICE MILLER:

”Att bara prata om känslor tjänar ingenting till och leder inte vidare. Människor håller på i årtionden i klassiska analyser och terapier utan att någonting alls förändras hos dem. Känslorna måste upplevas i den inre dialogen och noga artikuleras i ord för att vägen till vår sanning ska öppnas för oss. För människor som på allvar inriktar sig på att upphäva följderna av barndomens traumatiseringar är de traditionella terapiformerna oanvändbara, vilseledande och i sista hand kontraproduktiva, därför att de förstärker det intellektuella försvaret mot känslor och hindrar att det bortträngda avslöjas.

Detta sker även när terapeuten eller analytikern uppmanar patienten att ”tala om traumat” (till exempel det sexuella övergreppet). I terapier som bara vänder sig till intellektet kan terapeutens förmodande och antaganden inte kontrolleras av patienten. De kan vara felaktiga eller riktiga, men även om de är riktiga förblir denna kunskap ineffektiv, den kommer inte att befria patienten från hans symtom. För det är bara de känslor och kroppsförnimmelser som blir medvetna för oss under den högt uttalade inre dialogen som kan ge oss full visshet om det som tidigare tillfogats oss. Vi måste få deras svar för att kunna få tillbaka de bortträngda minnena och integrera den vetskap vi sålunda vunnit. Om någon har tillfälle att få tillförlitlig information av någon släkting som inte deltagit i traumatiseringen, får han en extra bekräftelse.”


”I själva verket är de flesta sjukdomar inget annat än det språk som är tillåtet för det en gång ringaktade barnet, det sätt på vilket ett plågat, oönskat och sviket barn ändå kan uttrycka sig. Detta sätt tas på allvar av samhället och sanktioneras med sjukkassans jätteapparat, men bara på villkor att orsakerna förtigs. Det tycks nämligen alltjämt vara förbjudet att förstå symtomens språk. Forskarna arbetar intensivt med immunförsvaret i hopp att till sist definitivt kunna stänga öronen för nödropet och sålunda hjälpa patienterna att för alltid gömma sin sanning för sig själva.

Sjukdomar kan hos en vuxen vara en signal som vill påminna om en mycket tidig nöd. Om patienten är villig att konfronteras med denna nöd behöver han inte längre immunförsvarets indirekta språk utan kan bli frisk utan mediciner. Men hälsovårdsmyndigheterna kommer knappast att bistå honom på den vägen, för den känner de hittills inte till.

En drogmissbrukare utsätter sig för social diskriminering eller till och med kriminalisering för att slippa ifrån den sanning som finns lagrad i hans celler. Under tiden försöker han ständigt muta sina celler med mer och mer droger. Eftersom hela samhället, inklusive de flesta läkare, vägrar se det verkliga ursprunget till detta konstanta lidande, söker man enkla ”lösningar”, som att släppa narkotikan fri för att begränsa kriminaliseringen, men den nödvändiga forskningen efter orsaker försummas. Eller också tillråder man livslångt beroende av metadon för att minska faran för nedsmittning med HIV; denna drog tas nämligen oralt och medför inte som heroin risk för injektion med förorenade nålar.

Vid alla dessa försök förbises patienternas egentliga nödsituation och det faktum att varje missbruk är ett sätt att fly från den egna lidandehistorien, och att varje missbrukare kan botas om han verkligen vågar gå in i denna konfrontation. Inga av hälsovårdssystemets manipulativa medel kan i längden hjälpa. Så länge en människa hellre glider ner i djupaste misär än konfronteras med sitt förflutna kan ingen hjälpa henne. Men så länge hon inte blir upplyst om att det finns andra möjligheter för henne vet vi inte vad hon skulle kunna vara i stånd till om samhället inte understödde hennes blindhet. Blotta viljan att lämna missbruket kan inte, som Anonyma Alkoholister anser, hjälpa en människa att bli verkligt fri, däremot viljan att fullt och helt konfronteras med orsakerna till sitt lidande.”


Det är ett stort misstag att tro att man kan upplösa trauman på det symboliska planet. Om det vore möjligt skulle diktare, målare och andra konstnärer kunna bearbeta sina trauman genom sin kreativitet. Så är det dock inte. Kreativiteten hjälper dem visserligen att uthärda lidandet men inte att upphäva det. Och även diktatorer skulle en dag sluta att förnedra och plåga människor om denna symboliska hämnd för barndomens förödmjukelser vore tillräcklig för dem. Men deras hunger efter hämnd är omättlig så länge de inte vet – eftersom de förnekar det – vem som egentligen har förtjänat deras hat och vem hatet gäller, det vill säga så länge de endast symboliskt lugnar det i stället för att uppleva det i dess egentliga barndomssammanhang och därmed lösa upp det.”

Citat ur boken ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort” av TOMMY HELLSTEN:

”Jag behandlar mig själv så som jag blev bemött som barn.”


”Så länge en människa inte vill kännas vid sina sår kommer hon inte att släppa någon annan inpå sig. Alla former av närhet leder till att såren gör sig påminda.”


”Ju längre du hinner på vägen mot att bli en fullt utvecklad individ, desto större blir din förmåga att ge och ta emot kärlek i ett förhållande.”


”På kärlekens område finns en paradox: du kan älska andra människor effektivt enbart när du kan älska dig själv. Om du inte kan älska dig själv försöker du fylla det tomrum som uppstått genom bristen på kärlek till dig själv med andra människors kärlek. Du blir benägen att kräva av andra vad du inte själv kan ge. Detta krav lägger en orättvis börda på dem i din närhet. Det gör dig till ett bottenlöst hål; hur mycket kärlek de än ger dig är den aldrig nog. Samma problem uppstår ifall du försöker ge kärlek till andra människor som inte älskar sig själva.”


”En människa som aldrig har blivit sedd som den hon är, med egna behov och känslor, lär sig aldrig att på ett sunt sätt visa hänsyn till sig själv. Hon kommer alltid att koncentrera sig på andra. Hon lever genom andra och för andra på bekostnad av sig själv.”


”Bara den som bär sig själv förmår att älska en annan. Han belastar inte andra med sina egna smärtor, utan tar själv ansvar för dem. Han har medvetet bearbetat sitt eget förflutna och befrias därför till att se den andra som hon är.”


”Jag ser inte dig, utan en bild av dig som förvrängs av mitt förflutna.”

Citat ur boken ”Kinastudien” av T. COLIN CAMPBELL & THOMAS M. CAMPBELL II:

”I samband med att jag lämnade MIT för en fakultetstjänst vid Virginia Tech tillträdde jag som samordnare av tekniskt bistånd i ett nationellt projekt för undernärda barn i Filippinerna. En del av projektet ledde till en utredning av den ovanligt höga förekomsten av levercancer bland filippinska barn, en sjukdom som vanligtvis bara drabbar vuxna. Man misstänkte att problemet berodde på hög konsumtion av mögelgiftet aflatoxin som finns i jordnötter och majs. Aflatoxin har omnämnts som ett av de starkast cancerframkallande ämnena som någonsin upptäckts.

I tio år var vårt främsta mål att minska undernäringen bland fattiga barn i Filippinerna, ett projekt som finansierades av Förenta staternas organ för internationell utveckling (USAID). Så småningom etablerade vi omkring 110 ”självhjälpscenter” för näringsutbildning runt om i landet.

Syftet med insatserna i Filippinerna var enkelt: att se till att barnen fick så mycket protein som möjligt. Det var en allmän uppfattning att en stor del av undernäringen bland världens barn orsakades av brist på protein, särskilt från animaliska livsmedel. Universitet och myndigheter över hela världen arbetade för att lindra den uppfattade proteinbristen i utvecklingsländerna.

I det här projektet avslöjade jag emellertid en mörk hemlighet. Barn som åt den mest proteinrika kosten hade störst sannolikhet att drabbas av levercancer! Det här var barnen till de rikaste familjerna.

Vid samma tid fick jag kännedom om en forskningsrapport från Indien som visade på provocerande men mycket relevanta resultat. En grupp indiska forskare hade studerat två grupper med råttor. Den ena gruppen fick det cancerframkallande giftet aflatoxin plus foder som bestod av 20 procent protein, en nivå som ligger nära den som många av oss konsumerar i väst. Den andra gruppen fick samma mängd aflatoxin, men foder som bara innehöll 5 procent protein. Otroligt nog hade alla råttor som fick den proteinrika maten tecken på levercancer. Resultatet var hundra mot noll och lämnade inga tvivel om att rätt näring vann över kemiska carcinogener – även mycket starka sådana – i kampen om att kontrollera cancer.

Den här informationen motsade allt jag hittills hade lärt mig. Det var rent kätteri att påstå att protein inte var hälsosamt och ännu värre att säga att det gynnar cancer. Det var ett avgörande ögonblick i min karriär. Att ta sig an en sådan utmaning så tidigt i karriären var inte ett särskilt klokt val. Jag riskerade att stämplas som kättare om jag började ifrågasätta protein och animalisk mat i allmänhet, även om min forskning bedrevs i enlighet med ”god vetenskaplig praxis”.

Men jag har aldrig varit mycket för att följa direktiv bara för sakens skull. När jag först lärde mig att köra häst och vagn, valla boskap, jaga och fiska och jobba på åkern hemma insåg jag att självständigt tänkande var en del av arbetet. Stöter man på problem måste man kunna räkna ut vad man ska göra. Det var en viktig skola, något som alla som vuxit upp på n gård kan skriva under på. Den känslan av självständighet har jag med mig än i dag.

Inför mitt svåra beslut bestämde jag mig för att inleda ett forskningsprojekt med syfte att granska vilken roll som näring, och speciellt protein, hade i utvecklingen av cancer. Mina kollegor och jag var mycket noggranna med utformningen av våra hypoteser, rigorösa i vår metodik och konservativa i tolkningen av våra resultat. Jag valde att utföra arbetet på en mycket grundläggande vetenskaplig nivå och började med att studera de biokemiska detaljerna vid uppkomsten av cancer. Det var viktigt att förstå inte bara om utan också hur protein kanske kunde främja cancer. Detta var den bästa av alla världar. Genom att noga följa reglerna för god vetenskap kunde jag studera en utmanande frågeställning utan att väcka de reflexmässiga reaktioner som ofta följer med radikala idéer. Så småningom beviljades den här forskningen finansiering i tjugosju år från de bäst utvärderade och mest konkurrenskraftiga finansieringskällorna (främst National Institute of Health [NIH], American Cancer Society och American Institute for Cancer Research). Våra resultat granskades sedan (en andra gång) inför publiceringen i många av de högst ansedda vetenskapliga tidskrifterna.

Det vi fann var chockerande. Mat med lågt proteininnehåll hämmade utvecklingen av cancer vid intag av aflatoxin, oavsett hur mycket försöksdjuren fick av det cancerframkallande ämnet. När cancer hade initierats hos försöksdjuren kunde vidare tillväxt stoppas med lågproteinkost. Med andra ord förhindrades den giftiga kemikaliens cancerproducerande effekt av en kost med lite protein. Faktum är att proteinets effekt var så kraftfull att vi kunde slå på och stänga av cancertillväxten bara genom att justera mängden protein i maten.

Proteinmängden som djuren utfodrades med motsvarade den mängd som vi människor ofta äter. Det var alltså inga onormala doser som användes, som så ofta är fallet i studier av cancerframkallande ämnen.

Men det var inte allt. Vi fann dessutom att inte alla proteiner hade den här effekten. Vilken typ av protein var skadligast? Svaret är att kasein, som utgör 87 procent av proteinet i komjölk, konsekvent gynnade alla stadier i cancerprocessen. Säkra proteiner verkade finnas i växter, inklusive vete och soja. I takt med att bilden blev tydligare började mina mest omhuldade antaganden trotsas och till sist krossas.

De experimentella djurförsöken slutade inte där. Jag gick vidare till att leda den mest omfattande studien av kost, livsstil och sjukdomar som någonsin genomförts på människor i den biomedicinska forskningens historia. Det var ett massivt projekt som utfördes genom ett samarbete mellan Cornell University, Oxford University och den kinesiska akademin för preventiv medicin. Tidningen New York Times kallade studien för ”epidemiologins Grand Prix”. I projektet kartlades ett brett spektrum av sjukdomar och kost- och livsstilsfaktorer på den kinesiska landsbygden, samt – på senare tid – även i Taiwan. Projektet blev känt som Kinastudien och hade så småningom mer än 8 000 statistiskt säkerställda samband mellan olika kostfaktorer och sjukdomar!

Det som gjorde studien särskilt anmärkningsvärd var att så många av alla de relevanta kopplingarna mellan kost och sjukdom pekade mot samma slutsats: människor som åt mest animalisk mat drabbades av flest kroniska sjukdomar. Även ett relativt lågt intag av animalisk kost förknippades med ogynnsamma effekter. Människor som åt mest växtbaserad mat var friskast och undgick oftast kronisk sjukdom. De här resultaten kunde inte ignoreras. De var konsekventa, ända från de första djurförsöken till den här enorma studien om människors kostvanor. De hälsomässiga följderna av att äta antingen animaliska eller växtbaserade näringsämnen var påfallande olika.”


”Vi äter som kungar och drottningar varje dag, hela veckan, och det tar livet av oss. Du känner säkert människor som lider av hjärtsjukdomar, cancer, stroke, Alzheimers, fetma eller diabetes. Kanske du själv eller någon i din familj lider av något av de besvären. Som vi sett är de här sjukdomarna relativt okända i traditionella kulturer där man till största delen livnär sig på oraffinerad, växtbaserad mat, som på den kinesiska landsbygden. Krämporna uppstår när välståndet i en traditionell kultur växer och man börjar äta allt mer kött, mejeriprodukter och raffinerade vegetabiliska produkter (kex, kakor, läsk osv.).

När jag föreläser brukar jag börja med att berätta min egen historia, precis som jag har gjort i den här boken. I slutet av föreläsningen får jag alltid frågor från åhörare som vill veta mer om kost och olika sjukdomar. Du kanske också har en fråga om en viss sjukdom. Chansen är stor att det rör sig om en så kallad välfärdssjukdom, eftersom det är dem vi dör av i västvärlden.

Många blir förvånade över att sjukdomarna som de är intresserade av har mycket gemensamt med andra välfärdssjukdomar, särskilt när det gäller kost och näring. Men det finns ingen kost som passar speciellt vid en viss sjukdom. Bevismaterialet som samlats in av forskare runt om i världen visar att kost som förebygger cancer även förebygger hjärtsjukdom, fetma, diabetes, starr, makuladegeneration, Alzheimers, nedsatt kognitiv förmåga, multipel skleros, benskörhet och flera andra sjukdomar. Dessutom gagnar den här kosten alla, oavsett genetik och individuella egenskaper.

Sjukdomarna som nämns här, och fler därtill, har samma ursprung: en livsstil med för mycket sjukdomsfrämjande faktorer och för få hälsofrämjande faktorer. Med andra ord handlar det om den västerländska kosten. Däremot finns det en kost som motverkar alla dessa sjukdomar: den oraffinerade, växtbaserade maten.

Kapitlen i den här delen är indelade efter sjukdom eller sjukdomsgrupp. Varje kapitel innehåller bevis för hur maten kan knytas till de olika sjukdomarna. Under läsningens gång kommer du att inse bredden och djupet hos det vetenskapliga underlaget som ger stöd åt fördelarna med en oraffinerad, växtbaserad kost. För mig har bevismaterialets stringens för så många olika sjukdomsgrupper varit den mest övertygande faktorn. Om en växtbaserad kost visar på så stor nytta för så många olika sjukdomar, är det möjligt att vi människor var tänkta att äta på något annat sätt? Mitt svar är nej, och jag tror att du kommer att instämma.

USA och de flesta andra västländer tänker fel när det gäller kost och hälsa och vi har fått betala ett högt pris. Vi är sjuka, överviktiga och förvirrade. Jag blev själv alldeles överväldigad när jag gick vidare från labbstudierna och Kinastudien och möttes av den information som diskuterats i del II. Jag har insett att några av våra högst värderade konventioner är helt felaktiga och att sanningen om hälsa har mörklagts. Det värsta är att den intet ont anande allmänheten har fått betala det högsta priset. Den här boken är därför i hög grad ett försök från min sida att ställa felen till rätta. Som du kommer att se i de följande kapitlen finns det en bättre väg att följa när man har hjärtsjukdom, cancer, övervikt och blindhet, för att nå optimal hälsa.”

Citat ur boken ”Kroppen har sina skäl” av THÉRÈSE BERTHERAT:

”Vår kropp är vi själva. Den är vår enda gripbara verklighet. Den står inte i motsatsförhållande till vår intelligens, våra känslor, vår själ. Den innefattar och härbärgerar allt detta. Den som gör sig medveten om sin kropp får alltså tillgång till hela sin varelse.”


”Ibland ger föräldrar inte heller stort mer till sina barn. I varje fall ger de dem inte sina kroppar. De rör inte barnen annat än med fingertopparna, smeker dem inte, håller aldrig om dem, kysser dem bara till hälsning eller avsked. När sådana föräldrar upptäcker att barnen inte utvecklas normalt är de ofta beredda att fråga all världens specialister om orsaken, utan att ana att den enda relevanta frågan måste ställas till dem själva. Vi kan ta fru D., som gått i behandling hos mig i flera veckor för en ”inflammation i skulderleden”. Den extrema stelheten i skuldrorna hos denna storväxta kvinna skulle ha kunnat orsaka henne lika mycket smärta i nedre ryggraden, höfterna, knäna. En dag sa hon att hon den här gången ville visa mig sin dotter. Gärna det, när kommer hon? ”Men hon är med här nu, i farstun!” Min farstu är minimal, men jag hade inte lagt märke till barnet.

”Sylvie!”
Sylvie kommer in, stryker utmed väggarna och slinker in bakom mamman som sittande framför mig på kontoret börjar sin berättelse som om Sylvie inte vore närvarande.


”Hon växer inte”, säger hon i anklagande ton. ”1,40 är för kort för en tolvåring. Barnläkarna säger att hon är normal, men jag…”

Sylvie har vänt sig mot bokhyllan. Jag ser bara ansiktet i halvprofil. Kroppen skyms av mammans.

”Från det hon föddes tills hon var en månad skrek hon hela tiden. Det var inte till att uthärda. Så jag placerade henne hos en amma på landet. När jag tog hem henne igen fick hon hemska vredesutbrott.”

Jag lyssnar inte längre. Jag försöker få syn på Sylvies kropp som flyttar sig från ena foten till den andra, stelt och regelbundet som pendeln i ett väggur. Jag ser utstickande skulderblad, en hals som gömmer sig mellan axlarna, en ung kropp som har motarbetats, förvridits som stjälken på en växt man envisas med att vända in mot skuggan. Jag ser ingen deformation som motiverar en officiell beteckning. Det tycks mig som om problemet ligger på ett annat plan. Jag säger det till fru D. Hon verkar missnöjd. Antingen med min observation eller med att jag avbrutit henne.

”Sylvie”, säger hon utan att vända sig mot dottern, ”vänta på mamma i farstun.” Sylvie tar en stor lov omkring oss och går ut, utan att jag kommer åt att se hennes ansikte en enda gång.

Jag har stor lust att säga till fru D. att barn som man tar till ”hållningsgymnastik” sällan själva är motiverade att delta. De kommer på föräldrarnas eller doktorns order. Sjukgymnasten kan alltid försöka locka och övertala ett barn att samarbeta, förklara vad som är fel och varför. Men vad tjänar det till? Barnets kropp har sina skäl att växa skevt som sjukgymnasten inte vet något om. Jag tänker på det välkända försöket med två grupper laboratoriemarsvin som fick likadan mat på samma tider. Men de som ingick i den ena gruppen blev också kelade med. Och det var de som blev överlägset starkast, livligast, mest motståndskraftiga mot infektioner. Men jag ser inte vad det skulle tjäna till att forma mina tankar i ord till fru D. Ord måste hon ha hört och läst förut hur många som helst och se hur långt det har hjälpt. Så vi tar upp arbetet med hennes kropp igen under tystnad.

Fru D. gick hos oss i ett år. Efterhand upphörde smärtorna i axlarna, återfallen kom allt glesare. Arm- och handrörelser blev mindre knyckiga. Hon började tillåta sig ”permissioner” från sin militäriska gång och till sist övergav hon den helt och hållet. Det bistra ansiktet mildrades subtilt och kunde ibland anta ett allvarsamt uttryck. När hon log drog hon inte bara på mungiporna, som förut, utan tog också till kinderna, ögonen och pannan.

Efter sista behandlingstimmen före sommaren följde jag henne ut till dörren. Två personer väntade i farstun. Min nästa patient och en ung flicka jag inte kände. Fru D. gick fram och lade armarna om axeln på flickan som stelnade till men sedan lät sig omfamnas. ”Ja, det är min Sylvie”, sa fru D.

Flickebarnet hade vuxit mer än 10 centimeter! Hon var välproportionerlig, hade fin hållning, såg öppen, intelligent och förvisso lite misstänksam och avvaktande ut. Hon gick ut före mamman som viskade till mig när hon gick: ”Det har ordnat sig. Det är väl puberteten som gör det.”

Kanske det. Men jag tror att Sylvies utveckling också var en återspegling av mammans, mamman som äntligen hade gått med på att ta ansvar för sin kvinno- och moderkropp.”

Citat ur boken ”Kroppens egen intelligens” av GAY & KATHLYN HENDRICKS:

”Vi menar det vi gör, inte det vi säger.”


”Det finns bara tre regler för att få våra liv och relationer att fungera: känn dina känslor, tala sanning och håll dina löften.”


”Ofta söker en slarvig person få en relation med en ordentlig partner och tvärtom. I bästa fall kan de lära sig något av varandra: den ena lär sig att organisera sin tillvaro bättre, medan den andra lär sig koppla av och ta saker och ting lättare. Men i stället för att utnyttja sina olikheter till att lära sig något, klagar många par bara på varandra.”


”Man kan rentav säga att hela samhället – inklusive reklam, utbildning och religion – är inriktat på att hindra oss från att uppleva vad vi faktiskt känner.”

Citat ur boken ”Kärlekens läkande kraft” av DEAN ORNISH:

”Längtan efter kärlek och närhet är ett grundläggande mänskligt behov, lika fundamentalt som att äta, andas eller sova – och följderna av att man bortser från detta behov är lika ödesdigra.”


”Vi tar för givet att människor vill leva längre, men många gör det faktiskt inte. Vem vill när allt kommer omkring leva längre, om han eller hon är olycklig och känner sig ensam?”


”Jag häpnar ständigt över vilken framgång som böcker som kommer med de mest fantastiska anspråk har. Författaren kan till exempel hävda att bacon och ägg är nyttigt för dem som har en speciell blodgrupp, och detta utan att någonsin ha genomfört eller ens ha åberopat en enda vetenskaplig undersökning till stöd för sina ogrundade teser, inte ens när de kan vara missledande och rentav skadliga.”


”Till och med Pasteur ändrade uppfattning senare i livet och ansåg att mikroberna bara var en del av bilden och att andra faktorer vanligen spelade en ännu viktigare roll. Det berättas att Pasteur på sin dödsbädd sade: ”Le germe c’est rien, c’est le terrain qui est tout” (”Mikroben är ingenting, jordmånen är allt”).”


”Jag ville ha ett nära förhållande, men jag var rädd för det. När det inte finns några gränser kan närhet kännas farlig. Om du öppnar dig för mycket för någon kan han eller hon kontrollera dig, såra dig eller rentav tillintetgöra dig – ofta utan att vara medveten om det. Å andra sidan kan det vara mycket obehagligt för någon som saknar en välutvecklad självbild att vara ensam, eftersom det kan kännas som en icke-tillvaro. Alltså hamnade jag i relationer som varken innebar ensamhet eller äkta närhet.”


”Förlåtelse urskuldar eller ursäktar inte handlingar som har sårat dig. I stället bidrar den till att stärka dig och befria dig från den kroniska vredens smärta, från separation och isolering.”

Citat ur boken ”Lev utan smärta” av HARVEY DIAMOND:

”Vi lever i ett universum som styrs av orsak och verkan. Saker och ting händer inte bara, de är ett resultat av handlingar som utförts tidigare. Vid första anblicken kanske det inte verkar så, men precis allting beträffande ens välbefinnande utvecklas på ett ordningsamt och organiserat sätt. Det kan tyckas som om det är slumpmässiga omständigheter som förorsakar smärta eller dålig hälsa, men så är det inte. Smärta och ständig brist på energi är direkta resultat av att du antingen behandlat din kropp på ett felaktigt sätt, eller att du underlåtit att göra något för din kropp som du borde. Hälsa är det normala och naturliga tillståndet för kroppen. Dålig hälsa är onormalt och onaturligt. Kroppen strävar alltid – under alla förhållanden – mot optimal hälsa. Knepet är att upphöra med att motarbeta sin kropp och istället låta den bota det sjukdomstillstånd som har utvecklats. Det kan den göra och det kommer den att göra – effektivt dessutom. Eftersom vi aldrig har lärt oss hur man gör detta, har vi olyckligtvis, och alldeles för ofta, i oförstånd motarbetat kroppens naturliga tendens att självläka.”


”Ett annat sätt för kroppen att bli av med toxiner, när det finns mer än de normala kanalerna kan klara av, är att skicka ut dem direkt genom huden. Kom ihåg att huden inte bara är det största organet i kroppen utan också ett utrensningsorgan. Kroppens ca 4 miljoner porer används som en del av den normala dagliga processen för att rensa bort toxiner. Alla sorts hudproblem som lupus (diskoid), inflammation, psoriasis, eksem, öppna sår, utslag, finnar, klåda, flagor och irritation som följer med dessa tillstånd, är oftast resultatet av ett övermått av toxiner som rensas ut genom huden.”


”Mina personliga erfarenheter motbevisar den allmänt spridda uppfattningen att smärta blir en alltmer sannolik verklighet i takt med att man åldras. För mig har det varit precis tvärtom. Inte därför att jag är speciell, eller tursam eller annorlunda jämfört med dig som just nu läser det här, utan därför att jag var lycklig nog att komma i kontakt med upplysningar som kunde hjälpa mig att besegra smärtan, och att jag hade förstånd nog att använda mig av den informationen.”


”Det är genant för skolmedicinens läkare att någon utanför deras krets kommer på svaren som de själva inte har lyckats tillhandahålla. Om du hoppar från en hög byggnad kommer du att smälla i backen, vare sig du tror på gravitationen eller inte. Att inte tro på gravitationen eller acceptera dess verklighet, kommer inte att skydda dig från efterverkningarna av att förneka dess existens eller att pressa den över sin gräns. Att ignorera, förneka eller låtsas att principerna som styr matsmältningen inte är verkliga, kommer inte att skydda dig mot resultatet av att överträda dem. Ju fortare du erkänner, accepterar och håller dig till dessa principer, desto fortare kan du börja ta kontrollen över ditt välbefinnande. De förslag du får när det gäller frukt till frukost och en korrekt matkombination, bevisar sig själva. Genom att göra det här så kommer du att känna dig bättre. Om du känner dig bättre, kan då en doktor som aldrig studerat näringslära och som talar om för dig att det inte är vetenskapligt, få dig att upphöra med något som visat sig fungera? Jag kommer ihåg åtskilliga händelser i det förgångna när jag har varit med i en TV- eller radioshow där jag fått ställa upp mot skolmedicinska läkare, som praktiskt taget inte visste någonting om näringslära. Jag frågade då om de hade prövat förslagen som jag la fram, och det automatiska svaret löd: ”Det behöver jag inte, eftersom de inte är grundade på vetenskap.” Med andra ord: ”Jag har redan bestämt mig i mitt sinne, så försök inte att få mig att ändra mig genom att ge mig fakta.” Websters uppslagsverk definierar vetenskap som ”kunskap uppnådd genom studier.” Vetenskap är inte en domän enbart för det medicinska samfundet, alla kan studera och lära sig – det är vetenskap. Om du ville åka på en lång segelkryssning som skulle gå till många olika hamnar, vem skulle du då rådfråga angående trippen – någon som har gjort en världsomsegling i en segelbåt? Eller någon som aldrig har satt sin fot på en segelbåt?”


”Ofta ser vi inte människor sådana de verkligen är. Vi gör oss en idealiserad bild av dem, förälskar oss i den bilden och projicerar den på den andra människan. Allteftersom vi lär känna henne bättre, blir vi – bokstavligt talat – desillusionerade därför att hon inte motsvarar vår illusion, vår fantasibild av den vi ville att hon skulle vara.”


”När en person börjar känna sig ansvarig för sina egna handlingar i stället för att klandra den andra personen i relationen, förvandlas förhållandet. Det kan antingen utvecklas och präglas av större äkthet och närhet, eller också kan den ena personen eller båda bestämma sig för att göra slut på en destruktiv relation och välja någon annan som han/hon passar bättre ihop med eller som har större förmåga till närhet vid den tidpunkten.”

Citat ur boken ”No ordinary moments” av DAN MILLMAN:

”Like a chain, our lives break at the weakest link.”


”Some philosophers believe that life itself is an illusion – in the words from Shakespear’s Macbeth, ”a tale, told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing.” But if we cross the street without looking and a truck runs over us, it has more impact than all our philosophies.”


”Stiffness and chronic neuromuscular discomfort stem in part from unexpressed emotions stored as tension, as well as from injuries, stored fears, adhesions, scar tissue, and other stressors. Few of us completely escape these factors, so our bodies tend to tighten, contract, and grow less flexible over time; older people simply have had more time to store unexpressed emotions.”


”We do well to remember that it’s what we don’t see that can control us. By making our inner hurdles visible, we reduce their power to influence and inhibit our lives.”


”Sometimes, when we wish or pray for something and it doesn’t happen, we may believe that God didn’t answer our prayers. But God always answer our prayers; it’s just that sometimes the answer is no.”


”The body cannot lie; our innermost emotions, both positive and negative are literally written all over our face.”


”We learn about our heart and lungs, our muscles, our nervous system and our ability to relax, our digestive system, and all the other aspects of ourselves, through paying attention to feedback – through noticing what we do and how we feel afterward. This sound very simple, but few of us really pay attention.”


”Not even the most sophisticated experts in the fields of exercise and nutrition can match the body wisdom.”


”A little bit of something is better than a lot of nothing.”


”To me, strangers are friends I haven’t met yet.”

Citat ur boken ”Piller & profiter” av JOHN VIRAPEN:

”Kroniskt sjuka människor garanterar livslång omsättning – ett läkemedel som botar skulle ju förstöra en sådan marknad.”


”Inom dagsjournalistiken är det inte ovanligt att rön om nya sjukdomar presenteras, sjukdomar som ingen hört talas om tidigare, och som heller ingen man känner lider av. I nyhetens kölvatten följer ofta ganska snart en nyhet om ett helt nytt läkemedel som hjälper just mot denna nya sjukdom, som ingen tidigare känt till existensen av. Många människor börjar fundera på om de kanske inte själva haft symptom som påminner om denna nya sjukdom. Så skapas en efterfrågan och en marknad som läkemedelsindustrin kan exploatera.”


”Efter att ha läst boken kommer du förmodligen att få en annan bild av dina läkarbesök, läkarnas utskrivningspraxis, de senaste nyheterna från vetenskapens värld, forskningsrapporter och symposier, facktidskrifter, statliga rekommendationer, liksom av säkerheten i samband med godkännandeprocessen av nya läkemedel. Du kommer att se på allt detta med nya ögon.”


”Visste du att så kallade opinionsbildare – det vill säga erkända professorer, forskare och läkare – målmedvetet mutas med dyra resor, presenter och pengar för att producera positiva rapporter om läkemedel vars allvarliga eller till och med dödliga biverkningar är kända, allt i syfte att skingra läkares och patienters berättigade farhågor?

Visste du att det bara finns korttidsstudier av många nya godkända och registrerade läkemedel, och att ingen vet vilka följder kortare eller längre användning av dem kan få för patienten?

Visste du att forskningsrapporter och statistik, som de statliga hälsovårdsmyndigheterna kräver för att godkänna ett läkemedel, förskönas på så sätt att de dödsfall som orsakats av läkemedlet har tagits bort ur rapporterna?

Visste du att mer än 75 procent av de ledande medicinska forskarna betalas av läkemedelsindustrin?

Visste du att det finns läkemedel på marknaden där mutor spelat en avgörande roll för deras godkännande?

Visste du att läkemedelsindustrin konstruerar sjukdomar och genomför riktade marknadsföringskampanjer för att öka avsättningen för sina produkter?

Visste du att läkemedelsindustrin i allt större utsträckning inriktar sig på barn?

Mycket av detta känner du naturligtvis inte till eftersom läkemedelsindustrin har intresse av att hålla allt detta hemligt. Men om någon läkemedelsskandal ändå skulle nå allmänhetens kännedom, så händer det bara när det inte går att undvika. Som i fallet med skandalen kring den tyska läkemedelstillverkaren TeGeneros kliniska försök i London 2006. En rubrik i en tidning löd ”Exploderande huvuden”. Efter intag av ett nytt potentiellt mirakelmedel hände något märkligt. Inom två timmar svällde huvudena på de mänskliga försökskaninerna upp till mänsklig elefantstorlek. Någonting hade gått allvarligt snett gör TeGenero. Ur tillverkarens synvinkel var det allvarliga inte att huvudena svällde upp. Det bryr sig en läkemedelstillverkare inte om. Det allvarliga var att skandalen kom till massmedias kännedom och blev offentlig – det är ett äkta problem. ”Nybörjare!” skulle jag ha kallat dem på den tiden jag var aktiv i branschen. Men TeGenero gick under, rapporterade insolvens och lämnade in en konkursansökan. En global aktör råkar inte ut för sådant.

Sådana fall är alltid undantag. Det påstås inte sällan att testpersonerna ändå varit svårt sjuka. Man lägger skulden på dem som drabbades av njursvikt eller avled. Och hela tiden framhålls vilken hjälp många andra människor har av läkemedel. I denna bok kommer jag att visa hur felaktiga och falska dessa påståenden är.”

Citat ur boken ”Skamfilad” av GÖRAN LARSSON:

”Gamla österländska tänkare, från Platon till Lama Govinda, hävdar att de flesta av oss inte lever i verkligheten. Vi lever i en bild av verkligheten. Vi lever som i en mörk dröm. Det är därför vi behöver sträva efter uppvaknande och upplysning.

Ett annat sätt att uttrycka det är att vi lever med de fördomar och färdiga föreställningar som tidigare beskrivits. Med hjälp av dessa försöker vi kontrollera verkligheten istället för att beröras av den. Att öva sig i öppenhet och låta sig beröras är att bli levandegjord på ett mycket djupt plan.”



”Tätt intill varje olycklig människa finns en förlorad dröm. När livet farit ovarsamt fram med oss fladdrar våra trasiga drömmar som fransiga fanor i vinden och påminner om det som var och det som kunde ha blivit men aldrig blev. Våra falnade drömmar behöver någon som lyssnar till dem. Förlorade drömmar, behöver bli sedda och sörjda. Det vackraste vi hade och det skiraste vi ägde förtjänar varsam omsorg. Det kan göra ont att närma sig det som en gång var själens stora längtan.”


”Det finns inga bra ord på svenska för att beskriva vad en ”skamförövare” gör med sitt offer. Jag kallar det att skamma och att bli skammad. Att skamma någon är att utsätta honom eller henne för något otillbörligt. Det innebär alltid ett brott mot en människas värdighet eller integritet och överskrider gränser på ett otillåtet och livsfientligt sätt. Att skamma någon förvanskar och förvrider en människas uppfattning om sig själv och sin verklighet.

Vi är känsliga på den här punkten. Ett av människans mest grundläggande behov och en av hennes viktigaste förmågor för sin överlevnad är att kunna skapa och behålla nära och närande kontakter med andra. När vi misslyckas upplever vi skam. Om den naturliga skammen förstärks genom att vi blivit skammade, bryts den livgivande kontakten med andra. Vi slungas på ett ögonblick ut i ett öde landskap av utanförskap och isolering, misslyckade och utan tillhörighet.”



”Akuta och kraftiga skamsituationer som jag inte kan ta mig ur eller försvara mig mot är att likna vid trauman. Vårt stressystem är uppbyggt för att vi i hotfulla situationer ska kämpa eller fly. Kan vi inte det, säger biologin åt oss att spela död. Vi förlamas. Denna sorts förlamning kan övermanna en människa och närma sig medvetandet som massiv trötthet eller som ett inifrån kommande och hotfullt tillstånd av icke-liv. Skammen kan locka en människa att tro att den verkliga döden är ett bättre alternativ än denna outhärdliga psykiska död. Man vill helt enkelt inte finnas mer, i alla fall inte just då.”


Att känna sig fel

Eftersom den skammade människan ofta saknar ord och bilder för skammen och detta med att bli skammad, börjar hon leta andra förklaringar. Det finns en gnagande oro hos den massivt skammade människan att det är något väsentligen fel med henne. Att hon på något sätt skulle vara ohjälplig olik andra människor.

Om den måttligt skammade människan känner sig otillräcklig, känner sig den massivt skamskadade defekt. Den måttligt skammade människan tvivlar på att hon duger. För den massivt skammade har tvivlet övergått i visshet. Hon duger inte. Hon känner sig oälskad och kanske inte heller värd att älska. Kanske är en sådan som hon inte ens möjlig att älska.

Hon bär inom sig något obestämt fult som måste döljas genom en fasad som ingen får se igenom. Bakom den måttligt skammade människans fasad ligger självkritiken ständigt på lur. Bakom den massivt skammades fasad dryper stora mängder självförakt. Hon tycker sig inte passa in och känner sig inte höra till. Hon är ”inte värd” och ”inte värdig”. Många massivt skammade människor lever med en tro att de skulle kunna smitta andra med sin upplevda dålighet om de kommer tillräckligt nära. Därför måste det de uppfattar som dåligt gömmas och täckas över eller så måste andra hållas på behörigt (psykiskt) avstånd. Ytterligare andra tror att den skam de bär på får dem att lukta illa.”

Citat ur boken ”The life you were born to live” av DAN MILLMAN:

”Our life purpose – what we’re here to do – is not what comes easiest.”


”Those of us who become disheartened or discouraged when life feels like an uphill have forgotten that it’s supposed to be a challenge.”


”Most of us have developed a persona or social mask quite different from, and in fact often the polar opposite of, what we feel inside. Such masks lead to misunderstandings and make it difficult for people to connect with one another at an authentic level: these masks have a clear impact on our health, relationship and work.”


”We create in constructive ways, or we create in destructive ways; either way, creative energy finds expression.”


”All we have to do is to pay attention to and trust our inner knower.”


”Just as opportunities also contain problems, every problem brings an opportunity.”


”Everything serves our highest good if we make good use of it.”


”When we criticize, we don’t usually express our feelings; we turn what we feel into judgments.”


”If life puts a hurdle in your path, you had better become a hurdler.”


”Mountain climbing – our evolutionary journey – is fraught with difficulty. But the climb makes us stronger, wiser, and more deeply human. And the higher we go, the more beautiful the view, because we begin to view our lives in perspective, to appreciate the vast panorama of the human experience, until finally we see the bigger picture, the many faces of God.”


”It’s better to do what we need to do than not do it and have a good reason.”


”Most of us take action only when the emotional, mental or physical pain gets so bad that we have to go.”


”On the path to our goals if we want to get from point A to a point Z, the surest way to get there is to first go to point B, then C then D, and so on. Skipping a single step, even though it appears to be a shortcut, often results in failure.”

Citat ur boken ”The world peace diet” av WILL TUTTLE:

”In order to confine and kill animals for food, we must repress our natural compassion, warping us away from intuition and toward materialism, violence, and disconnectedness.”


”In contrast to plants, which naturally produce healthy and nourishing foods that involve little if any suffering, animals are routinely dominated and attacked in order to obtain the flesh, milk, and eggs we humans eat. This clearly involves suffering, for we all know with utter certainty that taking a knife and cutting into the skin of a dog, cow, cat, chicken, rabbit, or human is totally different from cutting into the skin of a tomato or grapefruit, that biting into the leg of a pig cannot be compared to biting into a fresh apple. The renowned ethologist Konrad Lorenz once remarked that anyone who couldn’t see the difference between chopping up a dog and chopping up a lettuce should commit suicide for the benefit of society. We know today that all vertebrate animals are endowed with central nervous systems with proprioceptors that are sensitive to a variety of painful stimuli, including being cut, burned, crushed, confined, electrically shocked, and subjected to cold and heat, noxious smells, bruising, and chafing, and that they feel psychological pain as we would when they are physically confined, their babies are stolen from them, or their innate drives are systematically thwarted.”


”The carnage caused by modern factory fishing methods is horrific. Huge trawlers, using satellite and radar technology and even helicopters and airplanes, deploy nets that reach to the ocean floor and bring up virtually everything in their path. The fish are often pulled rapidly from such depths that they suffer decompression. Their internal organs may burst and their eyes pop out, as they die an excruciating death through suffocation, crushing, or evisceration.”


”Besides the suffering of the fish, there is also the extreme cruelty to creatures used as bait in fishing, as Joan Dunayer explains:

Animals used as live bait range from shrimps, lizards, worms, and frogs to mackerels, salmons, crickets, and crabs. ”Baitfish” are hooked so that they won’t die quickly: through their lips, their nose, their eye sockets… If large, they may be impaled on two or three hooks. Sometimes, to reduce drag, fishers sew a fish’s mouth shut before towing them as bait. Because a fish who struggles and bleeds is especially likely to attract predators, fishers often break a ”baitfish’s” back, cut their fins, or notch them with multiple razor slits.”


”While cows are natural grass eaters who would never eat grain in the wild, feedlot operators, like dairy operators, have found that feeding them grain boosts growth and profits. Because grain (mainly corn, soybeans, wheat, and oats) is relatively expensive, it is supplemented with cheaper additives to add even more weight to the cattle. Well-known cattle feed additives are sawdust, cement dust, chicken manure, and petroleum by-products. All the toxins in the grain, as well as in the other substances, concentrate in the fat and flesh of the steer. Other feed additives are equally unpleasant to contemplate: the ground-up bodies and parts of animals obtained from the rendering industry. These animal products are especially high in concentrated toxins, as well as fat, cholesterol, and animal protein, which helps produce the marbled fat that brings a higher price.”


”With fast-food chain franchises and menus rich in animal products setting the example in hospitals, the medical industry is assured that repairs are temporary and that as patients continue eating flesh, eggs, and dairy products, they will be repeat customers. A permanent reversal of heart disease and arteriosclerosis, as Dean Ornish, M.D., achieved by having heart patients adopt plant-based diets, exercise, and learn to reduce stress, is considered more radical even than having one’s body repeatedly stabbed, sawed, mutilated, drugged, and potentially killed. Perhaps it is actually more radical, for in a herding culture, nothing is more subversive to the established order of exploitation and privilege than consciously refusing to participate in buying and eating the animal foods that define the culture.”


”As Mason and Singer demonstrate in Animal Factories, the Food and Drug Administration and the Department of Agriculture exist to serve and protect agribusiness interests rather than consumer, environmental, or animal interests.”

Citat ur boken ”Vi är våra relationer” av TOR WENNERBERG:

”Vi kan som barn inte överleva många timmar utan relationer, och vi har en medfödd beredskap att göra allt för att upprätthålla de känslomässiga banden till våra anknytningspersoner, också om priset skulle bli mycket högt för oss själva.”


”Barn knyter an också till föräldrar som misshandlar, försummar eller på andra sätt skrämmer dem – de måste göra det, drivna av en orubblig, medfödd relationsinstinkt. Den desorganiserade anknytningen uppstår just genom att barnet försöker dra sig undan en förälder som det samtidigt måste hålla sig nära.”


”Vi bär alla, oavsett vilken grad av trygghet vi fick uppleva i våra första anknytningsrelationer, på erfarenheter av ensamhet och upplevd övergivenhet som, om än i starkt förmildrad form, påminner om de desorganiserade barnens. Erfarenheter av det slaget hör till när ett barn, med sina starka medfödda behov av kärlek och förståelse och sin oförmåga att tänka i långa tidsperspektiv, ska navigera i en värld av vuxna anknytningspersoner som har att balansera sina egna (och eventuella syskons) intressen i förhållande till barnets. Psykoanalytikern Peter Fonagy (2006) har framhållit att också i de tryggaste anknytningsrelationer är föräldern okänslig för barnets affekttillstånd mer än 50 procent av tiden. (Den avgörande skillnaden är att trygga föräldrar tillräckligt ofta reparerar sina misstag.)”


”I slutet av 1980-talet upptäckte Main den brittiske lingvisten H. Paul Grices arbeten, och fann att dennes ”samarbetsprincip” för konstruktiva eller ” idealiskt rationella” samtal stämde väl överens med de principer för kodning av AAI-utskrifter som hon själv hade utvecklat. Grice uppställer fyra maximer eller principer som ”samarbetsinriktade”, konstruktiva samtal ska följa, och det visade sig att föräldrar till tryggt anknutna barn följer dessa principer, medan föräldrar till otrygga barn bryter mot dem på bestämda sätt som också förutsäger vilken otrygg anknytningsklassificering deras barn tenderar att få. Grices fyra principer för konstruktiva samtal är (Main 2000; Broberg et al. 2008):

1. Kvalitet/sanningsenlighet. Man kan säga som det verkligen är och ha bevis för det man säger.
2. Kvantitet. Man ska berätta ”lagom mycket”, uttrycka sig koncist men ändå uttömmande.
3. Relevans. Det man säger ska ha relevans för samtalsämnet.
4. Begriplighet. Man ska uttrycka sig klart och tydligt.”



”Bowlbys insikt om anknytningsbeteendets centrala roll i människans psykologi är förståelsen för den terapeutiska relationens betydelse för möjligheterna till läkning. Det som har skadats i relationer kan, enligt anknytningsteoretiska perspektivet, bara läkas genom nya relationella erfarenheter.”