HEM    RUBENTEXTER    HÄLSA & LIVSKRAFT    HÄLSOSIDOR    KÄRLEKENS KONST    VISDOM    CITAT    TIPS    RECEPT    HUMOR   SÖK

För ett bättre liv

med Hälsa & Livskraft

Stulen barndom

 

Här finner du 13 delar som berättar, utifrån mina egna erfarenheter, hur det påverkar hela ens liv när man blir bestulen på sin barndom. Hur livslusten kan ”stjälas” från barn och hur otroligt DJUPA skador och konsekvenser det genererar senare i livet. Det kan även hjälpa andra att förstå hur FÖRNEKELSE (bortträngning/känsloförsvar) hjälper ett barn att ÖVERLEVA hemska upplevelser som det inte har egen förmåga att kunna hantera eller bearbeta och hur det senare i livet gör det svårt att ”finna mening” (eller finna sin ”plats”) i livet, hur det påverkar relationer (speciellt relationen till sig själv!), hur självkänslan blir helt utsuddad, depression, förvirring o s v. Jag har lärt mig att det ofta faktiskt FINNS LEDTRÅDAR ”öppet” i våra minnen, men vi förstår inte deras ALLVARLIGA BETYDELSE, vi får inte ihop ”pusslet”. När man börjar gräva sig inåt genom att bearbeta sitt förflutna börjar dessa ”öppna pusselbitars” mening bli allt allvarligare (och smärtsammare) och kan vara till mycket GOD hjälp i sin helande-process. Förnekelsen ”tar bort” känslorna som förknippas med de ”medvetna” (endast intellektuellt medvetna!) minnena. Jag delar även med mig lite hur jag själv har handskats och jobbat med mitt/mina INRE BARN. Hur de har ”fått komma till tals”, och hur jag sedan har INTEGRERAT detta i mitt vardagsliv genom att ”ta hand om dem och deras behov”.

 

Detta är den DJUPARE fortsättningen på Insikter som jag skrev för 3 år sedan och där beskriver jag även några av de tydligaste och ALLVARLIGASTE konsekvenserna av förnekelsen och bortträngningen i mitt fall.

 

 

 

Stulen barndom del 1

 

”Jag behandlar mig själv så som jag blev bemött som barn.”

(Tommy Hellsten i boken ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”)

 

När jag hade kommit så pass djupt i min helande-process att jag hade börjat få kontakt med mina instängda känslor – jag hade upplevt varje känsla ”var för sig” – d v s under några veckor upplevde jag RÄDSLA, sedan ILSKA, SORG, SKULD, o s v. Men jag hade ännu inte lyckats KOPPLA det till några specifika händelser i min barndom även om jag förstod att de kom därifrån. Men jag trodde fortfarande inte (p g a förnekelse och bortträngning) att min barndom varit så hemsk som jag senare skulle upptäcka! Jag trodde som de flesta andra, att det hade väl varit både bra och lite jobbigt emellanåt. Inställningen var – det som inte dödar härdar och stärker dig. Dock har jag på senare tid insett och erfarit att det enda som hade härdats eller stärkts var mina känsloförsvar (förnekelse/bortträngning av min sanna barndomshistoria).

 

Då gick jag till en mycket duktig Rosenterapeut (Rosenmetoden) och när jag låg där på bänken och hon jobbade med min mage började jag helt plötsligt uppleva otroligt obehagliga känslor. Jag upplevde att ”något stort” stoppades in i min mun och jag började få kraftig panik då det blev omöjligt att andas för mig. När jag försökte vrida undan mitt huvud för att undkomma kände jag en stark hand hålla fast mitt huvud på min vänstra sida, bakom örat. Det gjorde jätteont för det kändes som den starka handen kramade mig rejält hårt och handfast! Jag började se bilder på farfar i mitt inre samtidigt som jag började ”gurgla” och fick ännu mer panik (ren dödsskräck!) då jag inte kunde andas. Jag såg för mitt inre ”något vitt” fylla mitt svalg och mun och jag började hosta kraftigt men kunde fortfarande inte röra mitt huvud då det hålldes fast. Jag kippade efter andan och var väldigt nära att svimma av syrebristen och paniken, jag var väldigt nära att kräkas men hostningarna räddade mig. Vad sjutton hade jag upplevt på behandlingsbänken?

 

Jag gick ordentligt omtumlad hemåt. Om jag endast hade fått upp bilder i mitt inre hade jag knappast tagit denna upplevelse på allvar men jag hade sedan många år tillbaka lärt mig att kroppen ljuger aldrig. Och jag hade ju verkligen upplevt kraftiga kroppsliga uttryck; panikångest, andningsnöd, ont bakom mitt vänstra öra där jag upplevt en stark hand hålla mig (jag var öm, röd och svullen bakom örat i 2 dagar efter behandlingen), illamående m m. Jag satte mig ner hemma och började tänka mig tillbaka om min relation till min farfar. När han dog, för 17 år sedan, mindes jag begravningen. Jag var så arg på farsan för att jag var tvungen att gå på begravningen, jag ville inte gå för jag hade inga känslomässiga band till farfar tyckte jag, men farsan styrde mig med järnhand och jag var vid tillfället 17 år så jag blev allt tvungen att följa med. ALLA släktingar satt och grät över att farfar hade gått bort men jag själv tyckte bara att det var väl himla skönt att den där äckelgubben äntligen var borta så han inte kunde plåga oss andra mer! Detta vågade jag självklart absolut inte visa för någon på begravningen utan det hållde jag för mig själv och låtsades vara ”allvarlig”. Men jag minns klart och tydligt den känsla av lättnad jag upplevde av farfars bortgång och jag minns vilket hyckleri jag tyckte det var att alla sörjde ”den där aggressiva, tyranniska äckelgubbens bortgång”, jag kunde inte förstå det. Hela begravningen kändes oäkta och lögnaktig.

 

Jag visste ju att farfar var alkoholist, alltid sträng och arg, allt han sade var alltid rätt och fick aldrig ifrågasättas, han hånade ofta andra, han gav mig ofta stryk, han var rejält stark då han hela livet hade jobbat fysiskt och jag hade alltid avskytt honom. Jag började göra efterforskningar, utan att avslöja min upplevelse från rosenmetoden. Jag frågade ut både min far och mor om hur farfar var och sa att jag bearbetar min barndom och behöver få veta lite fakta. Jag fick bl a reda på av morsan att jag alltid gjorde kraftigt motstånd när vi skulle åka och hälsa på farfar och farmor! Jag sparkade, slog vilt omkring mig, skrek högt och storgrät men det slutade alltid med att farsan släpade ut mig och våldsamt kastade in mig i bilen, ibland gav han mig stryk så jag skulle bli tyst.

 

När jag frågade farsan, här fick jag vara mycket ”listigare” med frågorna då jag visste att han och farfar alltid varit ”nära varandra” (vilket morsan inte var eftersom hon aldrig gillade farfar då han var så elak, kritisk och nedlåtande mot henne), om farfars alkoholism och vilka konsekvenser det fick berättade han t ex om en viktig sak. Han mindes en gång, när jag var riktigt liten, att farmor hade kommit hem till oss en sen kväll och ringt på dörren. Hon hade kört bil de 4 milen till oss och hon var alldeles nerblodad i underlivet då hon blivit våldtagen och var alldeles ”utom sig”. Mina föräldrar ordnade snabbt barnvakt åt oss barn (vi sov och har därför inget minne av detta) och morsan åkte med farmor till sjukhuset. Farsan tog bilen till farfar för att ”kolla läget”. Farfar hade varit asfull när han kom dit, farsan kritiserade inte sin egen far för vad han hade gjort (det har han aldrig gjort) utan han ville bara ”försäkra sig” om att han inte gjorde sig själv illa!? Sedan ”tystades” händelsen tydligen ner och allt var ”som vanligt” dagen efter. INGEN (vare sig min mor, far, farfar eller farmor) pratade om detta igen och alla ”låtsades som om det aldrig hade hänt” (förnekelse/bortträngning för att slippa möta det som en sådan här händelse väcker upp hos alla inblandade)!

 

Jag började även minnas att farmor ibland sagt till mig ”i förbifarten” när jag var 18 år och var inneboende hos henne i ett halvår, att ”när han skulle till så gjorde det alltid så ont” och hon hade blivit opererad i underlivet eftersom det gått sönder. Jag tog vid den tiden ingen direkt notis om detta, dels för att jag själv var så oerhört vilse och fruktansvärt konflikträdd så jag lät det gå in i ena örat och ut i det andra. Jag ville absolut inte höra eller prata om ”sådana saker” (förnekelsen och bortträngningen var fullt aktiv hos mig!).

 

Jag visste även att min ena faster alltid undvek att prata om sin far. Hon blev alltid ledsen och sade: ”Jag vill bevara hans minne väl!” när farfar kom på tal efter hans bortgång. Hon mådde skit och blev sjukpensionär tidigt i livet. Min andra faster var ännu mer känslomässigt trasig och ibland lade hon ut hintar om att ”självmord” var enda utvägen i livet. Men INGEN av dem ville prata om det förflutna: ”Man ska inte älta det. Det som har hänt har hänt och det går inte att ändra på det.” var deras standardfras och sen var det inget mer med det. Farmor var likadan minns jag. När jag ibland frågade om hur det hade varit fick jag samma svar från henne. Det var tvärstopp vilket var ytterligare en bidragande orsak till att jag inte vågade prata med henne om hennes hintar om våldtäkterna. Jag misstänker starkt att farfar även har gjort sexuella och fysiska övergrepp på mina fastrar och förmodligen även på min far.

 

Jag fortsatte att gå på Rosenbehandlingar och det kom upp fler övergrepp (både sexuella, fysiska och psykiska) och hemska minnen om farfar. Jag började få ihop pusslet nu när jag fick tag i de ”borttappade pusselbitarna” (förnekelsen/bortträngningen började luckras upp bit för bit) och jag förstod att det verkligen fanns sanning bakom mina lättnadskänslor från farfars begravning. Jag mindes även hur mycket jag hatade mitt namn eftersom jag blivit döpt efter honom. Det första jag gjorde när jag fyllde 18 år och blev myndig var att snabbt se till att byta namn till Ruben, som jag stormtrivs med. Jag mindes hur mycket jag alltid avskytt honom, alltid varit äcklad av honom och att det fanns en verklig anledning bakom mitt kraftiga motstånd mot att hälsa på honom och farmor som liten. Ett barn försöker alltid att uttrycka sanningen men det svåra för föräldrarna är givetvis att kunna tolka det rätt. Och om barnet (som i mitt fall) aldrig känner sig uppskattat, älskat och tryggt kan det helt enkelt inte ÖPPET säga vad det handlar om, för det försätter barnet i ännu mer fara – barnet känner instinktivt att föräldrarna kanske förskjuter det helt och det innebär DÖDEN för barnet då det är TOTALT utlämnat och beroende av dem för sin överlevnad! Om föräldrarna själva lever i förnekelse (vilket mina är MÄSTARE på!) kan de helt enkelt inte förmå sig att förstå barnet, för det skulle i så fall innebära att de själva måste känna och uppleva sin egen inre smärta, sina egna plågsamma minnen. Därför PROJICERAR de istället sin egna UPPVÄCKTA inre smärta när barnet gråter, gör motstånd, inte ”sköter sig” o s v, och lägger  ALLT ansvar på barnet. Jag har i hela mitt liv alltid fått höra hur ”otroligt jobbig” jag var som liten, det är ALDRIG någon som har frågat mig om jag hade det jobbigt...

 

 

 

 

Stulen barndom del 2

 

När jag hade fått tillräckligt med ”pusselbitar” (fakta och kroppsliga minnen) vågade jag konfrontera både morsan och farsan om mina upplevelser med farfar. När jag gjorde det lyssnade de på mig, men jag tyckte det var oerhört konstigt att ingen av dem senare tog upp det med mig igen. Jag mådde ju jättedåligt och fick periodvis sjukskriva mig för den kraftiga panikångesten som kom upp till ytan. Jag fick inte ihop det, hur kan man bara ”glömma bort” (förnekelse!) att ens eget barn har berättat något sådant för en!? Jag fattade ju att de knappast ville tro på mig, för de har hela livet själva levt i kraftig förnekelse. Men att de sedan jag berättat inte en enda gång frågade hur det gick för mig, hur jag mådde, om jag behövde hjälp eller stöd o s v kunde jag inte alls förstå – men det fanns givetvis en stark anledning till deras undvikande, osunda och dysfunktionella beteende!

 

Ungefär 1 år efter att jag för första gången fick upp övergrepps-minnena på Rosenmetod-behandlingen med farfar började jag må mycket sämre igen. Jag hade bearbetat mycket med farfars övergrepp, skrikit ut mitt hat mot honom i kudde, bankat och slått på madrass, skrivit av mig, pratat med vänner, terapeuter och även min ena kusin som är den enda i hela släkten som vågar tro på mig. Jag började även läsa massvis med böcker i ämnet som gav mig kunskap, insikter och redskap att bearbeta det. Men att bearbeta sådana övergrepp tar MÅNGA ÅR (i bästa fall!). Jag började iaktta hur jag fick upp massvis med kraftiga känslor gentemot min far. Jag började må illa så fort jag tänkte på honom och jag klarade inte heller av att prata med honom under en kort period. Jag visste ju att han varit otroligt sträng, hård och orättvis mot mig hela tiden, han gav mig ofta stryk, han straffade och hotade mig hela tiden som liten. Så jag förstod ju att jag hade mycket obearbetat med honom. Jag vaknade upp en natt helt genomsvettig och bara gallskrek av rädsla för jag hade drömt en mardröm om hur han jagade och hotade mig. Jag hade precis börjat gå på frigörande andning (rebirthing) och nästa session blev extremt kraftfull för mig. Jag får uppleva hur farsan kommer in i mitt rum på natten, sätter sig naken över mig med sina ben över mina armar så att jag inte kan röra mig och trycker in sin stora, hårda snopp i min mun. Jag försöker att skrika allt jag kan men munnen är helt tilltäppt. När han var färdig med övergreppet såg han mig rakt in i ögonen, jag glömmer aldrig de svarta ögonen, och sa till mig: ”Det här berättar du inte för någon för då dödar jag dig!”. Under andningen slutade jag helt att andas eftersom återupplevelsen av övergreppet gjorde det omöjligt för mig (jag fick ju återuppleva hur mina händer blev låsta, andnöd av snoppen i munnen, panikångest och hur han satt på mitt bröst). Jag bara kände en ENORM ILSKA inom mig komma upp till ytan som en kraftig våg. När den nådde munnen började jag under andningen skrika rakt ut för full hals och jag började även VILT sparka med benen och slå med armarna (för jag ville ”komma loss”)! Äntligen fick jag ur mig ”proppen” som suttit instängd i mig i så många år! Samtidigt som det var fruktansvärt obehagligt var det oerhört SKÖNT för mig att lyckas ”få ur mig” det. Nu började ytterligare pusselbitar att falla på plats! Jag såg snabbt i mitt inre anledningen till att jag under hela mitt liv har varit så fruktansvärt LIVRÄDD för min far!

 

”Pusselbitar” som jag vetat om lite smått började nu få en allvarligare mening; jag hade kissat på mig ända tills jag var 8 år (ett TYDLIGT tecken på otrygghet) vilket jag även blev mycket retad för av mina barndomskamrater. Hur jag hela tiden försökte ”känna av” farsans humör, t ex när jag i mitt rum på övervåningen i huset ibland inte kunde somna och jag tände sänglampan för att läsa nån serietidning tills jag kunde somna, men jag fick hela tiden anstränga mig för att lyssna om farsan närmade sig trappan där nere för om han någon gång såg att min lampa var tänd kom han upp och straffade mig, ofta med hot och ibland med fysiskt våld – jag fick inte ha min dörr stängd vilket jag senare har förstått var ett av hans kontrollsätt över mig. Hur mycket han kontrollerade mig hela tiden. Hur många hot och ultimatum han hela tiden ställde på mig (något han inte gjorde mot min bror som tack och lov inte har blivit utsatt för det jag har blivit). Hur mycket jag hatade min far (hat är ett känsloförsvar och bakom ligger alltid känslan av MAKTLÖSHET), särskilt som tonåring när jag började försöka att ”frigöra mig” från hans kontroll (vilket aldrig gick bra då det resulterade i mer hot, ultimatum, krav och fysiskt våld).

 

Ett mycket kraftfullt minne kom fram – jag minns ju att jag alltid har tyckt sparrissoppa har smakat äckligt. Det handlade om när jag satt ensam kvar vid matbordet för jag mådde otroligt illa av soppan, jag var nära att spy upp den flera gånger. Farsan ”gick omkring” och vaktade på mig så jag hade ingen chans att ”komma undan”. Jag lyckades vid ett kort obevakat tillfälle snabbt springa till kylen och smuggla ut en coca cola-burk. Med hjälp av den lyckades jag trycka i mig den superäckliga soppan. En matsked soppa och sedan snabbt skölja ner det med en klunk cola. Jag mådde illa hela kvällen efter soppan, ”spyorna satt i halsen” på mig. När detta minne kom upp gick jag direkt till närmaste affär och köpte en påse sparrissoppa-pulver och gick hem och lagade till den på spisen. Jag slog upp den i en djup tallrik och satte mig ner, jag förde första sleven till munnen – bara LUKTEN av sparrissoppan fick mig att direkt springa in på toan och SPY! Jag tvingade mig tillbaka till sopptallriken igen, och provade att sniffa på den hemska lukten från lite håll. Jag fick direkt fram vad den lukten (och även smaken på soppan) PÅMINDE mig om – sperma! Jag kan fortfarande än idag inte med vit sparris och sparrissopa då det kraftfullt äcklar mig, däremot har jag lärt mig att uppskatta grön sparris numera, men i början gick inte ens det. Jag har hört från andra incestoffer och läst att många inte klarar av att äta yoghurt, glass eller fil för det påminner dem (ofta undermedvetet) om sperma, främst i konsistensen. För mig var vit sparris och sparrissoppa ”triggern”.

 

Jag fick efter detta upp MÅNGA övergreppsminnen med farsan. Både dagtid, i mardrömmar på nätterna, under behandlingar och i terapi. Jag undvek medvetet att ha kontakt med farsan under denna tiden. Men hur skulle jag hantera detta? Skulle jag kunna berätta detta? INGEN hade ju velat tro på övergreppen med farfar, hur skulle de då kunna tro på detta? Jag fick senare fram att samtliga sexuella övergrepp från både far och farfar pågick under perioden då jag var mellan 3 och 5 år. Så det var även tidsmässigt en lång tid sedan det hände.

 

Farsan var vid den här tiden (då jag fick upp minnena från övergreppen) en ”helt annan person” än han var i min barndom. Han var numera ganska trevlig och inte alls arg och sträng längre. Men jag var så arg och besviken på honom för vad han hade gjort mot mig! Han hade ju förstört hela mitt liv. Det var MYCKET svårare och ett STÖRRE SVEK att han gjort så mot mig än farfar. Farfar var ju ”längre ifrån mig” och inte direkt ansvarig för min uppväxt men det var farsan! Han skulle ju skydda mig, ta hand om mig, lära mig skilja på rätt och fel, o s v. HUR FAAN KUNDE HAN! Den ilskan som sköljde över mig gjorde att jag kände mig TVUNGEN att konfrontera honom! Jag skulle göra det FÖR MIN SKULL! Att han förmodligen skulle förneka alltsammans var jag förberedd på, men jag ville också att han skulle få veta att jag vet vilket kändes väldigt viktigt. Jag skulle en gång för alla utmana min enorma rädsla för honom! Då han bor 125 mil norrut gick det givetvis inte att få träffa honom med en gång. Jag ville berätta för honom öga mot öga, inte i telefonen, för jag ville iaktta hans kroppsspråk och se honom i ögonen när jag konfronterade honom. Och jag ”krävde” att han skulle komma ner till mig, för jag ville ha hemmaplan ifall det ”gick snett” och då kunde jag vara trygg med att slänga ut honom på gatan, den tryggheten var inte lika lätt att uppnå om jag åkte upp till honom, jag skulle då vara mer ”utsatt”. Jag ringde honom och berättade att jag måste träffa honom och att det var oerhört viktigt. Vi bokade in att han skulle komma ner till mig om 5 veckor...

 

 

 

 

Stulen barndom del 3

 

Under de 5 veckor det dröjde tills farsan kom ner till mig försökte jag förbereda mig så gott det gick. Samla mod, vad skulle jag säga och HUR? Nåväl, jag hade en liten plan vad jag skulle säga, men HUR? Det får bli som det blir för det finns knappast något ”bra sätt” att säga en sådan sak på insåg jag. En stark rädsla som jag var tvungen att möta när det gällde konfrontationen med farsan är att han är mycket större och starkare fysiskt än mig. Om han skulle bli galen/tokig/raseri av det jag sa till honom skulle det givetvis försätta mig i en obehaglig och eventuellt farlig situation. Men jag insåg också att det mesta av denna rädsla handlade om mitt förflutna, när jag var liten så FÖRSÖKTE jag ibland att ”göra uppror”, men då tystade han kraftfullt ner mig, slängde in mig på rummet, ibland gav han mig stryk, jag hade ingen hjälp o s v. IDAG är jag inte alls beroende av honom, jag KAN söka hjälp om han blir våldsam (t ex larma polisen), jag KAN göra fysiskt motstånd om han ger sig på mig, och framförallt, jag både KAN och VÅGAR skrika för FULL HALS så grannarna skulle kunna reagera om det blev nödvändigt. Det kunde jag inte som liten, och även om jag någon gång försökte med det bodde vi i hus så ingen annan hörde ju något. Men visst, trots min insikt var det en ångestframkallande rädsla som jag skulle konfrontera. Men jag visste också att om jag vågar det skulle jag frigöra STORA MÄNGDER energi (obearbetade känslor och upplevelser = inre smärta) som jag hade förträngt djupt inom mig sedan barnsben. Och handlingen skulle generera stora mängder MOD, självtrygghet o s v vilket var viktiga saker för mig att ”återerövra” då jag blivit ”bestulen” på dessa egenskaper i barndomen.

 

Det föll sig så att han skulle stanna hos mig i 3 dagar vilket totalt överraskade mig. Morsan berättade även att han stolt hade sagt till henne att: ”Jag har fått i uppgift att åka ner till Ruben och lösa hans problem.”. Suck! Första dagen han kom till mig kändes därför väldigt märklig för mig. Vi tog en lång skogspromenad och pratade lite om ”väder och vind”. Inget djupare, vilket jag medvetet styrde undan ifrån. När jag vaknade upp dag 2 hade jag kraftig ångest, jag kände att jag inte längre kunde hålla det inom mig. Men det skulle ju bli så jobbigt att tvingas vara med honom i ytterligare ett dygn efter det att jag konfronterat honom. Men jag hade inget val, jag kunde inte hålla mig längre. Det är här som många ”går vilse” i sin helande-process. De TROR att de måste ”må bättre”, ”ha mer energi”, ”vara balanserade”, ”vara redo”, o s v för att klara av konfrontationen vilket är en illusion som man benämner KÄNSLOFÖRSVAR (en form av förnekelse). Men sanningen är att ju längre man väntar med att göra något som man har ett innerligt BEHOV av att göra, oavsett hur jobbigt eller smärtsamt det än är, desto svårare blir det. Dels för att mer motstånd och förnekelse hinner ”byggas upp”, dels för att illusionen ibland kan få oss att tro, när vi skjuter upp något viktigt behov, att det har ”löst sig självt” för att man inte längre KÄNNER av det. Men detta beror givetvis på att man har lyckats tränga undan och FÖRNEKA dess betydelse ännu mer, man lurar bara sig själv ännu mer.

 

Jag bad honom att sätta sig i soffan bredvid mig och sa att jag måste prata ut med dig om något mycket viktigt och allvarligt. Jag satte mig på sned vinklad mot honom så att jag hade full möjlighet att kunna iaktta honom. Jag började med att fråga honom om varför han aldrig mer, sedan jag för 1 år sedan berättat för honom om farfars övergrepp på mig, nämnt eller frågat något om detta. ”Jag vet inte” svarade han kort och ruskade på axlarna. Han mötte inte min blick. Ok, nu kör jag! Jag berättade lugnt och stilla (inom mig slog mitt hjärta i ”full galopp” av stress, rädsla och nervositet) att det nu även framkommit minnen av att han hade gjort hemska sexuella övergrepp på mig. ”Jag har aldrig ens tänkt den tanken” svarade han, samtidigt som han satt sammanbiten och stirrade rakt ner på sina fötter. Hans kropp var tvärstängd, han hade armarna krampaktigt i kors, han korsade även benen och hans ”hjärta” (Sanna Jaget) var totalstängt. Jag tänkte: Hur kan han vara så jävla känslokall!? Jag kände att jag måste konfrontera honom mer och sade: ”För mig är detta sant, jag tvekar inte längre på att det har hänt. Jag står för det och jag skäms inte längre för det. Vad tycker du om att jag i framtiden kanske håller föredrag om detta och skriver en bok om vad du har gjort?” Han svarade oerhört sammanbiten: ”Om det hjälper dig att bli frisk får du min tillåtelse till det.” samtidigt som det kom en tår från hans öga som var närmast mig och rann nerför hans kind. Jag kände mig helt plötsligt så STARK och MODIG och jag fick den så hett efterlängtade BEKRÄFTELSEN jag hoppades på. De flesta söker bekräftelse ORDAGRANT vilket i dessa fall, sexuella övergrepp, så gott som ALDRIG ges ”öppet”. Något enstaka undantagsfall kan erkänna det på sin dödsbädd då de börjar frukta att ”hamna i helvetet” och vill ha ”syndernas förlåtelse” för sina gärningar, men detta gäller oftast, men inte alltid, troende personer. Dock hade jag lärt mig så mycket om hur kroppen och det undermedvetna fungerar att jag kunde se vad som egentligen skedde ”bakom fasaden”! Farsan kan leva kvar i sin illusion av att ”det aldrig har hänt” eftersom han medvetet aldrig erkänt något och han kan även fortsätta att hävda att ”Ruben är sjuk i huvudet” (det är så både mor och far ser på mig numera). Men det var TYDLIGT (genom kroppsspråket) att han LJÖG, han mötte aldrig min blick, han var sammanbiten och hållde inne ALLA känslor som fanns med i detta (förutom en tår som han inte lyckades hålla inne och kontrollera) och det viktigaste av allt: Om han VERKLIGEN var oskyldig skulle han ALDRIG ha gett mig tillåtelse att jag öppet får berätta om det eftersom KONSEKVENSERNA av något sådant kan bli ödesdigra! Om JAG oskyldigt blivit anklagad för att ha förgripit mig på ett barn hade jag tagit till alla TILLÅTNA medel (om man tillgriper ”otillåtna medel” såsom våld, hot eller liknande är det ytterligare en bekräftelse på att det finns sanning i det!) att förhindra ryktesspridning. Om personer i min omgivning skulle höra rykten om att jag är farlig för deras barn hade jag fått ett helvete, de hade undvikit mig, beskyllt mig, kanske ”lynchat mig”, kanske t o m tvingat mig att flytta, o s v. Det finns bara EN ENDA ANLEDNING till att han ”valde” att riskera att få möta dessa konsekvenser – det har hänt och det är hans undermedvetna sätt att omedvetet hantera sina egna skuldkänslor mot mig.

 

Jag vet också att han ALDRIG någonsin har ERKÄNT något fel som han har gjort. När hans lögner inte har hållit har han ALLTID lagt ansvaret på ”någon annan”. Däremot har han mått dåligt och varit ”skuldtyngd” efteråt, vilket bekräftar hans ANSVAR (samvete) i det som skett. Jag kommer att berätta om några lögner som har satt DJUPA SPÅR i mig.

 

Jag var ofta sjuk som barn och åkte in på sjukhus 3-4 gånger om året, ofta blev jag kvar för observation. Jag fick ofta halsfluss, feber, besvär med att ständigt kissa på mig och magsmärtor och magproblem (inte konstigt med tanke på hur jag blev behandlad!). Ofta var jag inlagd hela veckor och det var nästan aldrig någon som hälsade på mig. Morsan (någon gång) eller farsan (ytterst sällan) kunde titta in lite snabbt i förbifarten om de ändå hade något annat ärende på stan. Jag kände mig så ensam, så utsatt och fick själv (ett litet skrämt barn!) utstå en massa otäcka ingrepp och provtagningar av helt okända läkare och sköterskor utan något stöd, utan någon trygghet. De hittade aldrig något fel på mig, vilket inte är konstigt då det inte var några fysiska orsaker till mina smärtor, de var ju psykiska. Det är ett ENORMT SVEK att lämna ut ett stackars litet barn på det sättet! Jag har senare i livet haft MYCKET SVÅRT att våga släppa andra människor nära mig, jag har alltid hållit distansen bakom en tjock mur omkring mig...

 

 

 

 

Stulen barndom del 4

 

Det framkom MÅNGA andra saker från min barndom som jag hade förträngt, och under denna tiden handlade de mest om farsan. Det framkom MÅNGA sexuella övergrepp (och även andra psykiska övergrepp) som han gjort mot mig. När jag gick på massage för att få lite avslappning räckte det med att massören lade en hand på mig så kom det fram hemska minnen. Gick jag på akupunktur blev det likadant. Triggerpunktsmassage, healing, gestalt-terapi, frigörande andning, frigörande dans, när jag kramade träd, o s v – vad jag än gjorde kunde jag inte undkomma hemska barndomsminnen – tvärtom, det kom hela tiden fram fler undanträngda och smärtsamma, traumatiska händelser från mitt förflutna.

 

Det mest SKAMFYLLDA övergreppet med farsan var en gång när han kom in till mig mitt i natten och satte sig över mig och tog min hand och förde den till snoppen. Han tvingade mig att runka av honom! Det var en sak att han (och farfar) ”använde mig” när de tryckte in snoppen i munnen på mig men detta var något helt helt annat för mig. Nu skulle JAG tillfredsställa honom! Det var sjukt obehagligt, dessutom sprutade han över hela mitt ansikte och jag försökte vrida undan huvudet för att undkomma. Jag var nära att kräkas av de äckelkänslorna jag upplevde. Detta övergreppet är det som har gett mig mest SKAM- och SKULDKÄNSLOR och har varit oerhört svårt för mig att bearbeta!

 

Jag minns inte en enda gång som farsan har gett mig beröm, komplimanger eller något som kan liknas vid en kärleksförklaring! Aldrig har han frågat hur jag mår, varför jag gjorde som jag gjorde, vad jag vill och önskar. Ett tydligt minne som beskriver hur han betedde sig mot mig var när jag en dag hade fruktansvärt ont i magen, jag var 14 år. Jag gick in på toan och försökte lämna avföring men det gjorde fruktansvärt ont i min mage och jag satt på toastolen i en hel timme med starka smärtor. Under tiden jag satt där fick farsan besök av en kamrat. De satte sig i köket och pratade en stund. Jag stönade och ojade mig ganska mycket på toan av smärtorna vilket de givetvis hörde. När jag sedan kom ut från toan hade besöket åkt och farsan kom direkt fram till mig med sina svarta ögon och sade med skarp, argsint röst: ”Fattar du inte att man får skämmas för dig som du stönar och har dig!”. Jag blev HELT PAFF, jag mådde redan skitdåligt av smärtorna och önskade givetvis att han istället skulle frågat mig: ”Hur är det med dig?” eller liknande, men jag fick ALDRIG någon medkänsla – bara kritik, hot och krav.

 

När jag var 11 år köpte morsan en hund som hette Fia. En blandras (spets, chowchow, tax och beagle) som var helsvart och lite vit på magen, hon såg ut som en flatcoated retriver ungefär. De köpte hunden till min bror men det var mig Fia tydde sig till och jag ÄLSKADE henne över allt annat! Hon smet ofta upp under nätterna för att antingen krypa upp till mig i min säng, eller lägga sig under min säng. Ibland hörde farsan när hon tassade uppför trappan till mig. Då kom han argt upp och slet ut henne ur mitt rum och slog henne så hon gnydde. Ibland försökte jag skydda henne genom att försöka få honom att tro att det var mitt fel, att jag lockade upp henne så att han inte skulle bestraffa och slå henne utan mig istället. Och ibland försökte jag storgråtande skrika åt honom att inte slå henne. Responsen jag fick var alltid: ”PASSA DIG!”. Då visste jag att det var ALLVAR. Någon gång gick jag lite längre och frasen: ”PASSA DIG VÄLDIGT NOGA!” kom och efter det, lärde jag mig, var det stryk och fysiskt våld. Minnet av hans svarta ögon, skarpa röst och hotfullt pekande med pekfingret mot mig när dessa ”Passa dig!”-fraser uttrycktes finns väl bevarat på mina näthinnor än idag. Han använde ofta dessa fraser i alla möjliga sammanhang när han hotade mig.

 

Om Fia nån gång blev nervös kunde hon kissa inomhus och då drog han dit henne och doppade argsint hennes nos i hennes egen urin och ”fyade” henne. ”Man måste uppfostra dem ordentligt” hette det. Ja, tydligen på samma sätt som han ”uppfostrade” mig. Jag minns smärtsamt en gång när vi skulle hälsa på farmor och farfar och jag hade henne i koppel och skulle gå uppför trappan till deras dörr. Hon ryckte i kopplet och ville gå bakåt, jag missförstod detta och trodde hon var nervös så jag drog in henne med kopplet. Nästan direkt när hon kom in kissade hon på mattan och jag förstod att det var därför hon drog i kopplet, hon ville bara kissa. Farsan var där direkt och tryckte ner hennes nos i kisset. Jag försökte stoppa honom och säga att det var mitt fel men han lyssnade inte. Jag kände ENORMA SKULDKÄNSLOR mot min fina, stackars hund. Hon älskade mig mer än allt annat och jag bara förstörde för henne, det var FRUKTANSVÄRT! Jag klandrade mig själv (som jag ALLTID gjorde) trots att det ju egentligen var farsan som var oförstående och elak.

 

VARJE DAG när jag kom hem från skolan satt hon precis innanför ytterdörren och väntade på mig. Jag slutade på lite olika tider i skolan men Fia kände på sig när det närmade sig att jag skulle komma hem, vilket morsan hade iakttagit vid flera tillfällen när hon varit hemma. 5 minuter innan jag kom hem gick hon till dörren. En dag när jag kom hem från skolan FANNS HON INTE DÄR!? Farsan var redan hemma och jag frågade honom vart Fia var. Jag har lämnat bort henne till en hönsbonde för att ni (jag och brorsan) inte skötte om henne ordentligt, sa han. Detta kom som en TOTAL ÖVERRASKNING för mig. INGEN hade sagt något om att vi riskerade att bli av med hunden!? Hade farsan varnat oss att ”vi ger bort hunden om ni inte bättrar er” hade jag givetvis gått ut mer med henne, tagit mer hand om henne. Jag hade dock inte alltid orken att gå ut med henne så ofta som jag ”borde” eftersom jag ofta hade det så jobbigt och var sjuk. Men hon BETYDDE ALLT FÖR MIG! Jag hade nog försökt anstränga mig mer om det hade behövts för att inte förlora henne. Men så var det ofta när farsan ”tog beslut”, de kom ofta utan förvarning eller möjlighet till diskussion. Även morsan hade blivit överraskad av Fias ”bortlämnande” utan förvarning.

 

Nåväl, Fia levde ju i alla fall fortfarande på en bondgård ”någonstans” (jag fick aldrig veta exakt var!) och jag TJATADE nästan dagligen på farsan att vi skulle åka dit och hälsa på Fia. Efter ungefär ett halvårs tjatande sa han plötsligt till mig att Fia flera gånger hade slitit sig och sprungit in i hönshuset och dödat flera höns vilket gjorde att hönsbonden blev tvungen att avliva henne! Jag blev helt utom mig av sorg! Jag försökte ta reda på när hon blivit avlivad men det fick jag aldrig svar på.

 

Farsans enorma kontrollbehov gjorde att vi aldrig kunde åka tillsammans med en annan familj på husvagns-semester mer än 1 gång. Morsan har berättat att ingen annan familj tyckte det var kul eller trevligt eftersom farsan enväldigt bestämde allt! Vart vi skulle åka, vad vi skulle göra, o s v. De åkte inte med oss igen, därför blev det med en annan familj nästa år.

 

Jag har hela livet tvingats leva i lögner och SVEK vilket har gjort att jag har haft MYCKET SVÅRT att kunna avgöra om en annan person ljuger till mig eller inte. Jag VILLE SÅ GÄRNA TRO PÅ DERAS ORD att jag tog allt ”ordagrant” som sades till mig. Detta har skapat MÅNGA besvikelser hos mig när någon lögn har avslöjats för mig. Och jag har då ALLTID anklagat MIG SJÄLV för att jag trodde på personen. Att jag ÄN EN GÅNG har ”gått på en lögn”. Jag HATADE mig själv för att jag inte visste bättre! Idag har jag inga problem att avgöra om en person ljuger eller inte menar det han/hon säger. Jag har lärt mig att tyda kroppsspråk, röstläge, ögonen, andningen och om de ”stänger hjärtat” (hjärtchakrat/Sanna Jaget) ytterst noga, vilket alltid säger MYCKET MER (sanningen) än orden (”tomma ord” i detta sammanhang) som yttras, oavsett om personen ljuger medvetet eller omedvetet...

 

 

 

 

Stulen barndom del 5

 

Även min mor har svikit mig och förnekat mycket för mig under min uppväxt. När jag var 13 år och kom hem efter skolan kände jag att något ”fattades”. Jag frågade farsan direkt när han kom hem ”vad som hade hänt”. Han såg bekymrad ut och sa att morsan har flyttat!? Jag fattade ingenting. Varför hade hon inte sagt något!? Jag blev jätteledsen och besviken på henne och gick på farsan med frågor om varför. Han såg helt plötsligt ”ynklig” ut, som ett slags ”offer” och sa att morsan har träffat en annan. VA FAAN ÄR DETTA tänkte jag!? JÄVLA HORA tyckte jag om henne! Hon hade flyttat till en stad nästan 2 mil bort och när hon ibland ringde för att träffas ville jag inte prata med henne eller träffa henne. En gång svarade jag när hon ringde och då sa jag bara HORA till henne och lade på luren. Farsan sade ingenting.

 

Morsan fick till slut tag på mig i telefonen och storgråtandes övertygade hon mig att vi skulle träffas så hon kunde förklara vad som hänt. Jag tog bussen till stan och vi träffades på ett kafé. Jag var arg och besviken på henne och när hon försökte prata med mig visade jag hur illa jag tyckte om henne. Hon började gråta på stolen på kafét och började berätta varför hon flyttat. Morsan hade inte träffat någon annan, farsan hade än en gång ljugit och spelat ”offer-rollen” skickligt (som han ALLTID gör när hans lögner börjar spricka), istället fick jag veta att farsan hade varit otrogen med grannfrun under 2 års tid, vilket morsan givetvis inte kunde smälta! De hade hållit ihop i flera år efter detta då farsan lyckats övertyga henne att de måste tänka på ”barnens bästa” – ja TJENARE!? Han har på senare tid erkänt att han inte kunde stå ut med att bli ensam. Det var givetvis det enda han tänkte på, han tänkte knappast på mitt bästa i alla fall.

 

Morsan har på senare tid berättat (eftersom jag frågat) om när hon konfronterade farsan då hon misstänkte att ”något var fel”. Han erkände att han var otrogen med grannfrun men sade direkt att det inte betydde något. Han sa också att han hade blivit lurad till det av grannfrun, hon hade förfört honom. Morsan frågade då hur många gånger det hade hänt, fler än hundra gånger blev hans svar. Hon blev förbannad och sa att hon knappast trodde på att han blivit lurad hundra gånger, hon köpte inte det. Då svarade han att grannfrun hade hotat att begå självmord eller att berätta för alla vad de hade gjort. Han spelade än en gång ”offer-rollen” fullt ut – det var inte hans fel!

 

Jag fick svaret på varför vår familj helt plötsligt hade slutat att umgås med grannfamiljen. Jag var bästa kompis med deras yngsta dotter som var ett år äldre än mig. Vi umgicks dagligen och trivdes jättebra ihop, vi hade bestämt att vi skulle gifta oss när vi blev stora. Jag var ofta hemma hos dem då de satt barnvakt åt mig. Pappan i familjen hade fått ett nervsammanbrott när hans fru och bäste vän (min far) hade bedragit honom. Han blev inlagd på mentalsjukhus och blev aldrig mer sig själv. Tjejen som jag umgicks med började senare i tidiga tonåren (1-2 år innan jag fick reda på detta) alltid prata om sin mor som ”horan”. Jag hade ingen direkt kontakt med henne längre och jag var alltid så blyg, osäker och rädd, särskilt i tonåren och speciellt för tjejer! Jag vågade aldrig fråga varför hon kallade henne för det, men nu fick jag svaret.

 

Morsan sa till mig att jag fick komma och bo hos henne i stan så ofta jag ville eftersom jag var ”så viktig” för henne. Jag bodde en vecka hos henne några gånger. Nästan varje kväll hade hon besök av vänner och de rökte, spelade kort och ibland drack de öl eller vin (de blev aldrig berusade). Jag mådde alltid otroligt illa av röken, vilket jag sade till morsan men hon fortsatte ändå att röka inne i lägenheten och när det var kortkvällar var röken TJOCK i hela lägenheten. Jag fick huvudvärk, illamående och yrsel av det. Så fort jag hittade hennes cigarett-paket bröt jag sönder det i delar så hon fick alltid gömma dem, men ofta hittade jag dem för jag hatade röken så mycket och jag letade efter dem när hon gick på toan eller var tillfälligt borta. Hon lyssnade inte på hur illa jag mådde av det. Var det inte besök så var det alltid några ”ärenden” hon var tvungen att göra. Jag kände mig bara i vägen när jag hälsade på eller bodde hos henne så jag slutade med det. Allt annat var uppenbarligen mycket viktigare än mig vilket fick mig att känna mig totalt värdelös! Vi hade ganska dålig kontakt under många år p g a detta. ”Vi menar det vi gör, inte det vi säger.” (Gay & Kathlyn Hendricks i boken ”Kroppens egen intelligens”)

 

En av konsekvenserna av mina föräldrars skilsmässa blev att jag tog på mig ansvaret för det. Det var inte bara farsan hon flyttade ifrån, hon flyttade IFRÅN MIG, vilket jag känslomässigt har burit på tills jag för något år sedan lyckades lösgöra mig från den ”skulden”. Jag fick ju ingen förvarning om att hon skulle flytta, det blev en massa lögner från båda föräldrarna till mig. Jag fick inga klara besked eller förklaringar. Morsan sade alltid till mig att ”Du är viktig för mig” och liknande men det fanns INGEN SUBSTANS (handling) i orden eftersom hon ofta bedyrade att bara hon och jag skulle ha det mysigt, men när jag åkte till henne så var hennes kortspelarkamrater och en massa ”ärenden” viktigare tydligen. Vi fick nästan aldrig någon ”egentid” som jag längtade efter. Jag minns att jag ofta blev så besviken på henne när jag fick stå och vänta vid bilen på någon parkering när hon hade sagt en tid som hon skulle vara tillbaka efter ärendena. Hon kom ofta upp till en timme senare och jag fick stå där och vänta, gång efter gång efter gång. Jag var alltid arg på henne och påtalade att hon lovat en tid men inte hållit sitt ord. Det blev aldrig någon förändring. Det var som att prata med en vägg. Detta gjorde att jag kände mig ännu mer oviktig och mest var till besvär.

 

”En människa som aldrig har blivit sedd som den hon är, med egna behov och känslor, lär sig aldrig att på ett sunt sätt visa hänsyn till sig själv. Hon kommer alltid att koncentrera sig på andra. Hon lever genom andra och för andra på bekostnad av sig själv.”

(Tommy Hellsten i boken ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”)

 

När jag på ett ”inchecknings-samtal” fick berätta vad jag hade för behov, när jag gick på en utlevelse- och inlevelsekurs för några år sedan, som de kunde stödja mig med under kurshelgen sa jag: ”Jag behöver och längtar efter att en moderlig kvinna håller mig i sin famn, tröstar mig, kramar mig och SER mig.” Två timmar senare kom kursledaren fram till mig med en assistent och sa: ”Ruben, detta är Lena och hon ska hjälpa och stödja dig under hela kursen.” Lenas famn fanns till hands när jag behövde gråta ut mellan övningarna, hon satt bredvid mig och hållde min hand när det var teori/föredrag, hon sov sked bakom mig på nätterna och sussade mig till sömns. Det var helt underbart helande för mitt/mina Inre Barn, det var precis vad jag alltid längtade efter men aldrig fick som liten!

 

Konsekvenserna av att ingen brydde sig om mig i barndomen, vad jag tyckte och om mina känslor och behov är givetvis något som har följt med mig in i alla relationer (i kärleksförhållanden, vänner, släktingar och arbetskamrater) tills jag för några år sedan, med hjälp av terapi och egna insikter har börjat lära mig att ge mig själv större respekt, vilket medför att ”de andra” i relationerna också respekterar mig...

 

 

 

 

Stulen barndom del 6

 

Det STÖRSTA SVEKET från min mor kom fram under en frigörande andning. Jag såg för mitt inre hur jag hade försökt att få hennes hjälp att skydda mig från far och farfars övergrepp, jag var 4 år då. Jag hade ännu inte berättat för henne om farsans övergrepp utan bara om farfars och jag började få svar på varför hon inte en endaste gång efter det sade något mer. I MIN VÄRLD – om mitt eget barn hade sagt till mig att något sådant hemskt hade hänt så hade jag gjort ALLT i min makt att stödja, hjälpa och finnas till för det. Jag kunde ju förstå varför farsan hade agerat likadant, han hade ju en hemsk hemlighet med sina övergrepp på mig och de ville han knappast ”väcka upp” genom att prata vidare om farfars övergrepp. Men jag kunde aldrig förstå varför inte morsan brydde sig om det. Jag valde att konfrontera henne! Hon kom hem till mig och jag började ställa henne frågor om min barndom. Jag frågade henne hur hon hade det 1974 (då jag var 4 år). Hon berättade GLATT att ”det var mitt lyckligaste år någonsin” för de försökte skaffa ett barn till då. Jag hade tidigare fått information från farsan (innan jag konfronterade honom om hans övergrepp) att det året var morsan helt slut. Hon bara låg och sov hela tiden och hon hade en stor öronböld som var rejält infekterad under ett halvårs tid. Jag sade detta till henne: ”Var du inte sjuk detta året med öronbölden?” Jo sa hon och berättade hur otroligt jobbigt och smärtsamt det var. ”Det är den värsta och plågsammaste sjukdomen jag någonsin haft!” sa hon, men det var tydligen ÄNDÅ hennes ”bästa år” bedyrade hon. Jag fick inte ihop den ekvationen, hon säger att det var hennes bästa år samtidigt som hon var sjukast det året. Jag tror mer på vad sjukdomen berättar än hennes ”tomma ord”. För mig kan det inte bli tydligare, hon fick höra något som hon absolut INTE ville eller klarade av att höra och därför fick hon en öronsjukdom. Nu på senare år har hon nästan tappat hörseln helt och får använda hörapparater. Jag säger som Dan Millman: ”Innan man börjar höra dåligt börjar man lyssna dåligt”.

 

Jag frågade henne VARFÖR hon inte frågat eller stöttat mig under det senaste året sedan jag avslöjade farfars övergrepp. Jag fick till svar: ”Nä jag har inte kunnat ta in det, jag kan inte tro att det har hänt”. Men även om du inte tror på att det har hänt vet du ju hur dåligt jag mår, hur sjuk och nära döden jag varit och du bryr dig inte om det, sa jag. ”Ja, vilken dålig mor du har” sa hon och gick in i ”stackars mig-rollen” som hon alltid går in i när något blir ”för jobbigt” eller obekvämt. Jag började berätta för henne att det nu även har framkommit att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp av farsan. Ingen reaktion så jag fortsatte, jag har även fått upp ett tydligt minne att jag har försökt att få din hjälp och uppmärksamhet när jag var 4 år till att stoppa de hemska övergreppen. ”Nä, det får inte vara sant!” svarade hon. Jag frågade henne hur det KÄNDES att få höra detta. Hela jag är ett frågetecken, svarade hon. Morsan, det är dina tankar, jag frågar hur det KÄNNS för dig. Hon blev tyst ett tag och svarade, det vet jag inte! Morsan i ett nötskal, ingen som helst kontakt med sina känslor. Hon fick dock plötsligt bråttom att åka hem eftersom hon kom på att hon måste göra ”en sak” hemma och åkte hem.

 

Jag hörde inget från henne på 2 dagar så jag ringde till henne. Jag hann knappt säga ”Hur är det med dig” när hon svarat i luren. Direkt började hon ösa ur sig att hon haft panikångest och inte kunnat sova de senaste 2 nätterna. Hon hade varit tvungen att gå till läkare och fått starka tabletter mot ångestattackerna och för att kunna sova. Vi får höras senare när jag är bättre, jag klarar inte av något mer, sa hon. Det var verkligen STACKARS MIG för henne! Men FÖR HELVETE – det är väl inte DU som blivit utsatt för hemska övergrepp eller, kände jag inom mig! Jag kan så VÄL relatera till en filmscen som satt sig i mitt minne. Det var ett drama och en 30-årig dotter åkte hem till sin mor, ringde på dörren och klev in. Hon bad mor sätta sig ner och berättade att något hemskt hade hänt. Mamma, jag har blivit våldtagen, sa hon. Mammans reaktion var: ”ÅÅÅH! Varför ska detta drabba MIG!” PRECIS så reagerar min mor, det är synd om henne! Att hon fick så kraftig ångest, sömnproblem, förnekelsen om farfars övergrepp, öronsjukdomen, m m är för mig TYDLIGA BEVIS för att jag verkligen hade försökt få hennes hjälp på något sätt. Ett 4-årigt barn kan självklart inte formulera alla ord och vad snoppar och sexuella övergrepp är för något. Men om en mor är NÄRVARANDE (något hon aldrig varit), har KONTAKT med sig själv och sina känslor (det har hon inte) märker hon att ”något är galet”. Morsans reaktion var att bli sjuk och inte HÖRA (öronbölden) sanningen! Att hon nu fick ångestattacker och sedan dess totalt undvikit att prata om några övergrepp är ett sätt för henne att undvika hennes SKULDKÄNSLOR. Förnekelse och bortträngning i sin ädlaste form!

 

Ilskan som vällde upp inom mig, för detta ENORMA SVEK mot mig som ett litet utsatt barn var MYCKET KRAFTFULLARE än vad jag fick upp om far och farfars ”behandling” av mig! Att ”stå bredvid” och inte hjälpa sitt barn när något sådant händer skapar större besvikelse och raseri än för de som gör själva övergreppet, vilket jag även fått bekräftat genom mängder med litteratur i ämnet. Jag minns en sak från tiden jag bodde i Sundsvall och var 20 år. Jag var då totalt omedveten om min barndom. Det var en väninna till min dåvarande tjej som alla tyckte betedde sig konstigt. Varför hon var ”annorlunda” framkom efter ett tag när hennes föräldrar åkte in för förhör när socialen hade reagerat på familjens beteende. Då framkom det att väninnan hade blivit utsatt för sexuella övergrepp (samlag) sedan hon var 12 år av sin styvfar. Jag blev UPPRÖRD och ARG när jag fick höra detta (det väckte upp mina egna känslor om mina övergrepp, men jag projicerade ut dem helt mot styvfadern då jag var helt omedveten om min historia). Men det som gjorde mig helt VANSINNIG var att modern till tjejen i förhör (min tjejs morsa jobbade på socialen, därför fick vi reda på det) hade sagt: ”Hon får ju skylla sig själv när hon går omkring hemma i bara trosorna, det klart att han blir kåt.” Men FÖR HELVETE – ett barn måste väl kunna få visa sig naken i sitt eget hem, utbrast jag! Jag kunde inte riktigt svälja den ilskan som det väckte i mig, men jag förstod inte varför min reaktion var så otroligt kraftig då.

 

Ilskan för min mors svek tog LÅNG tid för mig att bearbeta i terapi. Jag har även fått integrera detta genom att aldrig mer ”öppna mig” för morsan, eftersom hon då alltid går in i ”stackars mig” vilket sårar mitt Inre Barn enormt mycket. Budskapet till mig blir ju, precis som jag fått genomlida i hela barndomen – mina behov och trauman är mindre viktiga än hennes! Morsan frågade någon enstaka gång något år efter min konfrontation med henne hur det var med mig, när hon ibland hörde hur dåligt jag mådde. Jag sa alltid till henne: ”Tyvärr kan jag inte berätta det för dig eftersom du tydligt visat att du varken vill eller kan hantera sanningen.” Vid ett tillfälle blev hon ledsen och gick än en gång in i ”stackars mig”-rollen och sade att jag var det viktigaste hon hade och att jag alltid hade varit ett efterlängtat barn. Jag kände bara ”äckel” när hon sa så, det var SKULDTYNGDA ord. Och jag tänkte: ”MEN VISA DET NÅN GÅNG DÅ FÖR HELVETE!!!” INGEN har någonsin under hela min uppväxt VISAT att de har brytt sig om mig, jag har därför BLIVIT LÄRD att jag är OVIKTIG, inte betyder någonting, inte är älskvärd och detta har skapat ett SJÄLVHAT som jag har fått kämpa mig igenom i åratal för att bearbeta...

 

 

 

 

Stulen barndom del 7

 

Vissa kortare perioder har jag under min helandeprocess drabbats av kraftig panikångest. Ibland även social fobi, jag vågade vissa dagar inte gå utanför dörren för jag var så nervös och vilsen. Jag darrade och skakade i hela kroppen under hela dagar ibland, jag kunde bara ligga i sängen och försöka andas. Jag fick ibland kraftiga inlärningssvårigheter och jag kan beskriva det såhär: tänk dig att du ständigt har på dig ett par hörlurar där du hör skrik, rop och hotelser (röster från mitt förflutna) på HÖG volym. Du har även ett par glasögon där insidan av glasen spelar upp hemska filmscener (minnesbilder från mitt förflutna). DÄRIGENOM ska jag försöka ta in ny information!? Periodvis gick det helt enkelt inte, jag fick sjukskriva mig ofta under den tiden.

 

Under en terapi-session framkom det ett MYCKET HEMSKT minne av ett övergrepp på gården hos farmor och farfar. Jag var 4 år och hade blivit lämnad ensam hos dem några dagar. Farfar var stupfull och hade pissat på sig. Han slet in mig i deras sovrum, som låg alldeles bredvid köket. Han tryckte ner mig på golvet, drog ner sina byxor och tryckte mitt huvud mot skrevet. Jag hållde på att spy under terapin för jag fick upp luktminnet av hans svettiga, urinstinkande skrev mot mitt ansikte. Han var enormt hårdhänt mot mig och jag blev LIVRÄDD och bajsade på mig! När han var klar, detta övergrepp tog förhållandevis kort tid, ramlade han ihop på ena sängen och däckade. Jag hade ont i hela munnen och i nacken då han var så hårdhänt mot mig. Men det värsta var den kraftiga RÄDSLA jag upplevde, jag var helt säker på att han skulle döda mig! Jag ville snabbt BORT från honom och började krypa på alla fyra ut mot köket. Jag öppnade dörren, kröp ut till köket och ser farmor stå SAMMANBITEN vid vedspisen och skala potatis. Hon tittar inte åt mitt håll men säger BESTÄMT och tydligt: ”Detta pratar vi inte om för någon!”. Jag blir helt ifrån mig och får ännu mer panik, jag lyckas krypa ut genom farstun och ut på gräsmattan där jag svimmar.

 

Jag blev fylld av RASERI och slog med kuddar ”mot farmor”, skrek åt henne och jag ville DÖDA HENNE! KÄRRINGJÄVEL! FY FAAN FÖR DIG, ditt as! Ännu ett ENORMT SVEK mot ett litet hjälplöst barn! Efter terapin samlade jag ihop mig, så gott det gick när jag kom hem och började reflektera. Jag mindes tydligt att ”de tre” (far, farfar och farmor) som ”öppet” visste om ”hemligheten” (de sexuella övergreppen) hela livet har KRITISERAT MIG. De har varit överdrivet stränga mot mig och de behandlade mig orättvist och helt annorlunda än min bror. De har hela livet försökt TRYCKA NER mig (troligen omedvetet) för att jag inte ska våga avslöja något. De har brutit ner mig, förstört min självkänsla, fått mig att hata mig själv, de var mycket duktiga på att se till att jag aldrig dög till något!

 

Jag har ofta funderat hur sjutton ett litet barn (jag själv) har kunnat bära allt detta helt ensam! Givetvis är ENDA MÖJLIGHETEN att förtränga det. Men jag har läst om, och känner till bekanta och terapeuter som har berättat att det ofta förekommer att små utsatta barn försöker begå självmord som enda utväg! De har berättat att de själva eller deras klienter t ex sagt: ”När jag var 3 år kändes mitt liv så meningslöst att jag ville hoppa ut genom fönstret”. En annan har sagt, ”Jag försökte springa ut framför ett tåg men farsan hann ikapp mig och stoppade mig.” Att ett litet barn ”råkar” ramla ut genom fönstret från fjärde våningen, plötslig spädbarnsdöd och liknande beror ofta på att barnet helt enkelt ger upp, det klarar inte av att hantera mer!

 

Jag minns en gång när jag var 5-6 år att jag försökte ta livet av mig. Det var ju ändå ingen som brydde sig om mig, jag kände mig inte trygg med någon och vågade/kunde inte säga sanningen.

 

Ett annat ”självmordsförsöks-minne”, som jag ”öppet” minns men jag har alltid förnekat dess betydelse genom att se på det som en ”fyllegrej” är när jag var 18 år och åkte med ett gäng killar till Mallorca för att ”festa järnet” under 2 veckor. Jag lyckades (i fyllan givetvis, annars var jag för blyg och nervös) bli ihop med en fin svensk tjej som bodde på samma hotell. Hon var den första tjejen som visade intresse för mig någonsin och jag ville umgås så mycket det gick med henne. Dock var grupptrycket från mina ”kompisar” starkt och de ansåg att jag svek dem när jag var med tjejen. Jag var så svag och rädd att jag vågade inget annat än att festa med dem istället. Ibland smet jag iväg till tjejen i fyllan men hon tröttnade givetvis på detta, hon trodde nog inte att jag brydde mig så mycket om henne och hon gjorde slut efter några dagar. Jag blev så bedrövad av det, när jag ÄNTLIGEN hade träffat någon som verkade tycka om mig så sabbade jag det! Hela min värld föll ihop och jag var otröstlig, men jag dolde det för mina kompisar så gott det gick och fortsatte ”festa glatt”. Jag var helt aspackad en kväll och däckade ihop på några solstolar vid poolen. Mina kompisar bar upp mig till hotellrummet och lade mig på det hårda stengolvet innanför ytterdörren. När jag vaknade bakfull nästa dag hade de gått ut, de var förmodligen på stranden. Jag plockade fram sprit ur kylen och HÄLLDE I MIG de 2 flaskorna som fanns där. Jag svepte dem och ragglade ner till stranden. Fast jag gick långt bort på stranden för jag ville inte riskera att stöta på någon jag kände. Jag gick ut i vattnet och började simma rakt ut i havet. Jag minns inget mer, jag vaknade till på stranden och det stod 3 blöta spanjorer runt mig och var ”gapiga”. Jag reste mig, efter mycket möda då jag var stupfull. Jag lyckades ställa mig upp efter några försök att resa mig, de försökte hjälpa mig och prata med mig men jag ville bara bort från alla. Jag föste bort dem och gick hem till hotellrummet och la mig och somnade. Ingen jag kände hade märkt något och jag berättade inte för någon...

 

 

 

 

Stulen barndom del 8

 

När jag bearbetade dessa hemska minnen och att jag faktiskt försökt ta livet av mig flera gånger föll jag ner i ett ”djupt hål”. Jag fick en rejäl depression som varade i 2 års tid. Jag kallar dessa 2 år för ”de svarta åren” för ALLT blev ”svart” för mig. Jag kände mig som världens mest misslyckade människa, ALLT var jobbigt, ALLT var meningslöst. Vad jag inte förstod då var att jag ÅTERUPPLEVDE de förträngda (förnekelse/bortträngning) känslorna från min barndom. Ingen terapeut förklarade detta för mig heller, antagligen förstod de inte det själva!? Jag tappade totalt kontakten med mitt inre och mitt hjärta. Inte ens det fanns kvar, jag var alltså TOTALT UTLÄMNAD och ensam (precis som i barndomen!). Hela fucking Universum hade övergett mig, jag kände INGENTING till slut, jag blev apatisk. Senare har jag lyckats koppla detta med Universum till min barndom. Jag blev tidigt ateist trots att många i min omgivning var troende och det var ett jäkla tjat om Jesus & co i skolan. Jag resonerade tydligen att det inte kunde finnas nån jävla Gud däruppe som är så brutalt elak som utsätter mig för allt det här!

 

Jag hade ångest när jag vaknade, ångest på dagarna och en enorm trötthet. Jag lyckades ändå ta mig till jobbet men jag fick sjukskriva mig ibland då jag helt enkelt inte orkade ta mig ur sängen. Jag hade gått på frigörande dans i flera år och där fick jag en liten ”andningspaus”, där kände jag mig ”levande” men även detta mattades av. Till slut blev det bara jobbigt att gå dit också, nu fanns det absolut INGET kvar som gav mig något.

 

Det jag minns starkast från ”de svarta åren” är att det STÄNDIGT alltid var så TUNGT att andas för mig. Jag fick liksom inget syre kändes det som. Jag vaknade till vid 2 olika tillfällen mitt i natten av att jag hade slutat andas! Jag KIPPADE efter luft! Jag fick SJÄLVMANT anstränga mig för att ta några andetag så att andningen kom igång igen. Andningen är ju något som sköts automatiskt och jag har aldrig ens hört talas om att andningen bara kan lägga av sådär! Men jag har förstått att HELA MITT VÄSEN var så trött på livet att jag bara ville ge upp. Jag funderade DAGLIGEN på självmord.

 

Jag funderade på HUR jag skulle kunna ta självmord. Att hoppa framför ett tåg eller en buss var uteslutet för jag ville trots allt inte förstöra livet för någon stackars chaufför eller lokförare. Jag läste på nätet om olika självmordssätt. Jag ansåg att en burk med ”piller” var enda alternativet som skulle kunna funka. Jag skulle lätt kunna fixa det av läkare för de hade ju alltid velat skriva ut starka antidepressiva medel och sömntabletter till mig när jag berättade att jag blivit utsatt för incest. Men DET ENDA som hindrade mig från att verkligen försöka ta livet av mig var att jag kände mig så TOTALT MISSLYCKAD! Jag hade misslyckats med ALLT i livet hittills, min hälsa, kärleken, min terapeutfirma, o s v – ALLT. Så om jag drar i mig en pillerburk var jag övertygad om att jag kommer att misslyckas med det också! Och det var en sak jag FRUKTADE mer än något annat, och det var att bli till ett kolli i en sjuksäng resten av livet.

 

DET ENDA som gav mig någotsånär ”vila” var att jag vidareutvecklade min förmåga att ”lämna kroppen” medvetet. Jag släppte andningen, slutade andas och bara ”släppte allting” och ”sjönk” djupare och djupare ner. Jag kom till ”platsen mellan liv och död” som jag kallar den. Där var jag varken död eller levande och där ”kom jag ifrån” allt det smärtsamma, om så för bara några minuter. Detta skedde ofta spontant under behandlingar jag gick på, men terapeuterna blev rädda (med rätta!) och ”skakade liv i mig” så jag kom tillbaka. Jag minns när jag åter var hos den duktiga Rosenterapeuten och jag berättade att detta brukade ske och att jag inte var rädd för det. Hon tillät mig sjunka MYCKET DJUPT ner, men hon klappade mig på kinderna och ”väckte mig” när mina läppar blev blåa!

 

Jag drog ett sista halmstrå och anmälde mig till en kursgård för en veckas kurs. Det stod på deras hemsida att många hade ”räddats tillbaka till livet” efter deras kurs. Det kostade vansinnigt mycket men det brydde jag mig inte ett dugg om, jag var ju ändå ”på väg att dö”.

 

Denna kurs gav mig helt nya upplevelser! Det var för mig ett helt nytt sätt att handskas med inre smärta och det gav effekt! Jag minns inte om det var under andra eller tredje dagen som vi skulle göra en övning där man satt på golvet, på stjärten med en partner bakom ryggen. Partnerns uppgift var att klamra sig fast på mig och göra motstånd. Partnern skulle uttrycka ”Lämna mig inte!”, ”Stanna kvar!” och liknande. Jag skulle ”återta mitt liv” genom att försöka ”krafsa” och ”hasa” mig framåt trots partnerns motstånd i en ställning som gjorde att den hade FYSISKT mycket mer kraft och möjlighet att ”hålla emot”. Samtidigt som jag skulle framåt skulle jag uttrycka ”Jag vill ha tillbaka mitt liv!”, ”Lämna mig!” och liknande. Redan när kursledaren beskrev övningen kände jag PULSEN stiga inom mig. Hjärtat började banka REJÄLT inom mig, och jag som trott att det hade dött eller ”övergett mig”. Jag ville börja MED EN GÅNG, jag blev så TAGGAD! När de gav klartecken till att börja övningen så skrek jag för full hals: ”JAG VILL LEVA!” i ett enormt raseriutbrott. Jag hade INGA PROBLEM att dra iväg med min partner hängandes på ryggen för JAG SKULLE FRAM, nått annat fanns inte! Övningen pågick i ca 10 minuter och sedan skulle vi byta plats med vår partner. Jag tittade lite efteråt på alla andra par på golvet, den som hade lyckats ta sig längst hade förflyttat sig knappt 3 meter fram i lokalen som var 25 x 10 meter uppskattningsvis. Jag hade dragit runt med min partner FYRA HELA VARV i lokalen och jag blev lite less att övningen tog slut för JÄVLAR vad mycket mer KRAFT jag hade inom mig som ville ut! Vilken VILJA jag hade fått fram ur mig! FANTASTISKT! Jag vill ju inte dö – JAG VILL LEVA! Denna övning var den enskilt VIKTIGASTE för mig under kursen.

 

De pratade under kursdagarna mycket om ”födelseövningen” och när det var dags för den så var jag hur lugn som helst. Vi delades in i små grupper och vi skulle hjälpa varandra med övningen. Vi fick utföra övningen i turordning och jag blev nummer 2 i min grupp. Vi var bara 2 deltagare i min grupp för det var med en person som redan hade gått kursen och han ville inte göra om övningen. De övriga grupperna var det 3 deltagare i och det skulle alltså behövas 3 ”omgångar” innan alla skulle ha genomfört övningen. Jag hade läst om den i en bok och visste att övningen var till för att man skulle konfronteras med sin egen panik. Den första deltagaren i min grupp fick inga reaktioner på övningen och vi åkte sedan iväg till primalrummet där vår grupp efter varje deltagare genomfört den skulle samlas och ges möjlighet till bearbetning av paniken. Han bara skrattade och svor åt gruppledaren: ”Va faan, är det här det bästa ni har, ni är ju värdelösa!” Jag har senare frågat honom om detta och han sa: ”Jag var så jävla rädd hela tiden på kursen så jag vågade inte visa vad jag kände”.

 

Ok, min tur då. Jag förstod att det skulle vara svårt att andas när de beskrev hur övningen gick till men jag var kolugn eftersom ”jag är extremt duktig på andning” och skulle nog klara av övningen galant – ja TJENARE! DRA ÅT HELVETE VILKEN PANIK JAG FICK! Detta är den överlägset värsta övning jag någonsin gjort. Jag var säker på att övningen skulle ta livet av mig! Jag var helt slut efteråt och de förde in mig i bilen som de skulle köra mig i bort till primalrummet. Det satt en person på varje sida om mig och hållde mig i handen. Jag började TOKSKRATTA under den korta bilfärden. Väl inne i primalrummet återkom paniken och jag började plötsligt skrika: ”Jag vill ha tillbaka mina ben!” Gruppledaren och en annan STOR muskulös kille började att hålla fast mina ben ordentligt så att jag skulle få kämpa för att ”ta tillbaka mina ben”. Jag började sprattla och rycka i mina ben men de var starka och hållde ner mig, jag fick inte loss mina ben från dem! Jag började bli RASANDE och började gapa och skrika: ”För helvete, ge tillbaka mina ben!!!” och tog i allt jag orkade. Jag kämpade och kämpade, jag kom lite framåt men de jävlarna klängde sig fast i mina ben. Men HELVETE HELLER att jag skulle ge upp – jag ska ha tillbaka mina ben! Jag kämpade på och skrek så högt jag orkade i kanske 10 minuter sedan tappade den ena av dem greppet och jag gjorde en enorm kraftansamling och slet loss mitt sista ben. Jag satte mig ner på golvet och hållde darrandes om mina ben med armarna. ”Ingen får ta mina ben igen!” kom ur min mun upprepade gånger. På Insikter har jag beskrivit hur plågsamma benbesvär jag hade under 13 år (och MYCKET annat).

 

Det bara vällde ur mig massor av känslor men främst raseri under hela den långa tiden jag hade på mig att bearbeta följderna av övningen. Det var ”fullt ös” hela tiden, inte alls som han innan mig, det blev ju bara lugnt prat för honom. Hela min kropp skakade av upprördhet. Men tiden var slut och det var dags att åka tillbaka till stora lokalen för nästa omgång av deltagare. Kursledaren pratade lite och han frågade om alla var redo för nästa omgång. Jag sade högt: ”NEJ!”. Varför inte det frågade han mig lite strängt. ”Jag vill ha tillbaka min kropp!” ropade jag högt till honom. Han vände sig till min gruppledare, sade något och fick en nick tillbaka. Han sade till oss alla i lokalen: ”Just de som varit med om incest är enligt vår erfarenhet de som har det absolut svårast av alla och för att överleva ett övergrepp måste de överge sin kropp. De får kämpa resten av livet för att återerövra sin kropp.” Han gav mig tillåtelse att tillsammans med min gruppledare få lämna lokalen för att under ytterligare 3 timmar ge mig möjlighet att bearbeta det som övningen tog upp till ytan. Ja, jag har verkligen fått KÄMPA I MÅNGA ÅR med att försöka ”ta tillbaka min kropp”...

 

 

 

 

Stulen barndom del 9

 

På kursgårdens sista dag mådde jag hur bra som helst. Jag fick åter en härlig och varm kontakt med mitt hjärta, jag kände mig LEVANDE och jag VISSTE nu att jag VILLE LEVA. Denna sköna känsla satt i ungefär en vecka, sedan började jag ”tappa gnistan” igen. Livsviljan, som hade varit så STARK under kursveckan började domna bort. Gav det inte längre effekt än så undrade jag? Jag kände INGET av denna starka livsvilja efter 2 veckor och jag blev förbryllad. Jag kämpade vidare med några inlevelse- och utlevelsekurser, terapi och jobbade mycket med mig själv i ytterligare 1 år.

 

Jag satte mig ner och började skriva av mig. Jag började skriva om alla de svåra sjukdomar och smärtor jag lyckats övervinna mot alla odds. Jag skrev alltså Insikter och jag fick MYCKET positiv och framförallt KÄNSLOSTARK feedback från många av er som jag mailar ut till. Det stärkte mig otroligt mycket ska ni veta! Men det VIKTIGASTE var att jag nu – SVART PÅ VITT – kunde konstatera att INGENTING TAR DÖD PÅ MIG! Så fort jag har fått ”kniven mot strupen” och riskerat att dö har jag ALLTID gjort det som krävts för att överleva! Och när jag till och med har försökt att ta livet av mig har ”någon kraft” ändå räddat mig! Sedan jag INSÅG detta har jag ALDRIG för en endaste sekund tvivlat att det inte finns någon livsvilja inom mig. Det finns HUR MYCKET SOM HELST inom mig och det har gjort mig TRYGG! Den svåra utmaningen efter denna insikten var dock – hur ska jag få fram livsviljan I VARDAGSLIVET? Jag har genom fortsatt terapi, gå andra liknande kurser och egna insikter lyckas få mer kontakt med den.

 

Jag tycker det är HELT OTROLIGT att ett litet ensamt, skrämt, utsatt BARN (jag själv i barndomen) ändå klarar av att ”bevara” denna kraft. Men det var givetvis enda sättet jag hade, den starka livsviljan var säkerligen något som min dysfunktionella omgivning inte kunde tåla. Det var därför jag blev så förnedrad och dåligt behandlad. Jag väckte, genom min starka livsvilja upp deras RÄDSLOR för att ”bli levande”. För att de skulle ha ”blivit mer levande” måste de först möta all sin ångest, all sin smärta, all sin historia och det var det INGEN av dem som vågade! Det otroliga är att jag lyckades bevara det inom mig, min livsvilja lyckades de ta mig faan inte stjäla från mig alltså, även om de såg till att jag begravde den DJUPT, DJUPT inom mig!

 

Några saker som gav mig kontakt med min livsvilja som liten, om så bara för en liten kort stund, var att jag älskade naturen väldigt mycket. Något som hjälpte mig ännu mer var alla de olika husdjur jag hade (ökenråttor, hamstrar, undulater, hund, orm och långt senare en underbar häst) som jag ÄLSKADE och de visade mig kärlek och tillgivenhet. Men jag har aldrig fått något sådant från någon vuxen person och jag hade inga ”riktiga” vänner under hela min uppväxt, bara ”kompisar” som ofta mobbade mig, svek mig, retade mig. Enda undantagen är grannfruns dotter under några år och en dagisfröken som jag var mycket fäst vid. De har bidragit till min överlevnad. Givetvis finns det även några ”lyckliga stunder” jag haft med mina föräldrar o s v, men om dessa blir mycket, mycket färre än de negativa, smärtsamma stunderna kommer ett barn att bli kraftigt skadat. Sedan, givetvis, spelar det ingen roll hur pass många eventuella ”lyckliga stunder” ett våldtaget barn haft, det är redan alldeles för ”förstört” (barndomen har redan blivit stulen) för att kunna njuta av dem. Ett sånt barn kan ALDRIG slappna av, kan ALDRIG lita på någon, kan ALDRIG tro att något bra eller gott kommer att bestå, jag vet för jag var det barnet!

 

Jag har även fått kraftig bekräftelse på vilken ENORM SMÄRTA jag har burit på i SÅ MÅNGA ÅR vid några Familjekonstellationer (Bert Hellingers modell). Då får man ”ställa upp ett problem” och sedan väljer man ut några personer i gruppen som ska ”spela olika roller” (de BLIR till dessa personer under konstellationen vilket är häpnadsväckande magiskt!). Jag tänker på en stackars 30-årig tjej som jag valde skulle spela mig en gång. Direkt när hon gick in i rollen började hon få jättesvårt att andas, hon fick kramper i benen och axlarna och hon började uttrycka ”jag klarar inte av att bära allt detta, jag kan inte andas!”. Efter mindre än 2 minuter föll hon ihop på golvet och terapeuten fick gå in och be henne gå ur rollen för det blev för kraftfullt. Jag kom till insikt – ok, hon fixade inte 2 minuter av min smärta, jag har burit denna smärta ensam i mer än 30 år. Jag fick än en gång bevis för min STARKA VILJA. VARENDA GÅNG som jag har gjort en familjekonstellation har terapeuten (jag har även provat detta hos olika terapeuter) alltid fått be den som spelar min roll att delvis ”kliva ur” rollen för att det blivit alldeles för kraftfullt, tungt och smärtsamt för dem.

 

”Vårt mål i livet är att återvända till det ursprungliga tillståndet av avspänd glädje, som vi på något sätt minns, för att känna oss levande och hela. För att göra det måste vi gå tillbaka till brottsplatsen, platsen där vi blev sårade, för att reparera skadan och återfinna det vi förlorat.”

(Harville Hendrix i boken ”Tag vara på den kärlek du finner”)

 

Värre har det varit för mig att återerövra min LUST. Utan lust blir livet GRÅTT och meningslöst. Man får ingen energi eftersom man saknar motivation och kreativitet. Ett barn som har blivit lärd att allt och alla andra är mycket viktigare än sig själv måste till slut ”ge upp sig själv”. Barnet måste leva HELT på andras ”villkor” och börjar anpassa sig efter det. Det FÖRGÖR sig själv, steg för steg och barnet (och senare i livet den vuxna personen) tappar kontakten med sig själv (Sanna Jaget), sina känslor och framförallt med sina grundläggande BEHOV! Barnet styrs av SKULD och RÄDSLA vilket MYCKET EFFEKTIVT tar död på lusten. Jag har ju även blivit lärd att lust är något FARLIGT, särskilt den sexuella lusten! Att ”må dåligt” är inget jag har ”störts av” lika mycket, det är jag ju VAN vid, det är jag trygg med. Men när jag har börjat må bra har jag fått ÅNGEST och vet inte alls hur jag ska ”hantera” energin som kommer upp. Har jag ätit bra mat och/eller gjort ”energiyoga” (ett eget litet program jag skapat) i 2 dagar kommer det upp så mycket positiv energi och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med den!? Jag fick lära mig detta stegvis. Det var okej, efter LÅNG träning, att jag mådde bra när jag hade närhet med min tjej, när jag gjorde frigörande dans, såg på en bra eller rolig film, lekte med barn (KORTARE stunder!), o s v. Alltså, om det fanns en ”yttre anledning” till mitt ”bra-mående” kunde mitt psyke klara av det. Men att bara sitta rätt upp och ner hemma i soffan och bara må bra, nej det klarade jag inte. Kroppen började skaka, jag fick ångest, kramper i benen, ibland fick jag hög feber och fick sjukskriva mig, jag sket STORA mängder blod, halsont, förkylningar, m m blev resultatet av att jag mådde bra ”utan anledning”. Det kom ständigt upp minnen från min barndom som handlade om när jag som liten lekte och sprang omkring och tjoade av glädje vilket brutalt avbröts av någon vuxens (främst far, farfar och farmor!) skarpa skäll: ”Sitt still!”, ”Var tyst!”, ”Gå in på ditt rum!”, ”Stör oss inte!”...

 

 

 

 

Stulen barndom del 10

 

Många undrar hur konsekvenserna rent sexuellt visar sig hos någon som blivit utsatt för incest. ”Sexproblem” är inte alltid ”tecken på övergrepp i barndomen” utan de kan uppstå p g a bristande självkänsla, osäkerhet, dålig kontakt med sina egna behov och känslor, m m, vilka alla givetvis också är följder av en osund uppfostran så flera av er känner säkerligen igen er i några av de bekymmer jag har fått av min hemska barndom. Något som ofta förekommer hos personer som blivit utsatta för sexövergrepp är för tidig utlösning (rädsla för känslomässig närhet, intimitet och djup kärlek) men det har jag sluppit. Jag hade heller aldrig haft några impotensproblem (skuldkänslor och otrygghet), vilket är vanligt förekommande, inte heller några ”missbrukarproblem” (jag menar här droger, läkemedel och alkohol – jag har dock haft flera andra destruktiva ”missbruk” i livet). Jag fick under en 2-veckors period, när minnena med farsans övergrepp började komma upp till ytan, helt plötsligt potensproblem. Men jag själv var helt införstådd med det och jag förstod att det absolut inte var något konstigt och att det var något tillfälligt bara jag fortsatte att bearbeta övergreppen. Det jobbigaste var dock att jag vid den här tiden var tillsammans med en mycket omogen tjej som blev ”helt ifrån sig” när jag inte förmådde ha sex under dessa 2 veckor. Hon kunde inte ta in att det enbart skulle kunna vara från incesten utan att det även berodde på att jag inte älskade eller var tillräckligt attraherad av henne (hennes egen osäkerhet, enorma bekräftelsebehov och inre smärta väcktes till liv och ”förblindade” henne totalt från att på ett sunt och ”vuxet” sätt kunna ta in vad det egentligen handlade om)! Dessutom hade jag under dessa 2 veckor ENORMT HEMSKA mardrömmar där både far och farfar, ibland tillsammans, förödmjukade mig, sexuellt, fysiskt och psykiskt. Jag drömde att de våldtog mig, en efter en och sedan hotade och slog de mig, de piskade mig så jag fick öppna sår på ryggen, sedan ställde de sig och pinkade i mina sår så att det sved av både smärta och förödmjukelse. Dessa mardrömmar är känslomässigt SYMBOLISKA och ger inga fakta om vad som egentligen skedde. Men det var oerhört jobbigt för mig för jag fruktade att somna, ofta satt jag uppe till sent på natten tills jag somnade av ren utmattning. Jag vaknade VARJE natt av mitt egna GALLSKRIK av ren skräck och jag var alldeles genomsvettig, andfådd och omskakad! Jag var 36 år och var tvungen att ha tända lampor i hela lägenheten på nätterna p g a min panikartade rädsla! Jag har i vissa kortare perioder under senare år fått svårigheter med potensen, särskilt när jag bearbetat hemska trauman och övergrepp.

 

”Jag är inte rädd för mörkret därute. Det är mörkret härinne jag är rädd för.”

(Shelagh Delaney)

 

Efter dessa 2 veckor följde 2 veckor fyllda med enorma SKAM-känslor som jag inte alls kunde hantera kändes det som. Ett enormt ”tryck” med frustration, skuld och skam ”översvämmade mig” och tog sig uttryck i ren och skär sexuell frustration. Jag ”tvångsrunkade” 5 ggr/dag under dessa 2 veckor. Då tjejen jag var ihop med inte tog de föregående 2 veckornas impotens på ett sunt sätt valde jag att inte berätta något för henne. Jag ville inte heller ”blanda in” henne i dessa plågsamma uttryck vilket gjorde att jag hittade på den ena ursäkten efter den andra för att slippa träffa henne under dessa 2 veckor. Jag kände mig som en överfylld ”tryck-kokare” som var TVUNGEN att på något sätt ventilera ut det undertryckta. Jag hade ännu inte lärt mig hantera så starka och kraftfulla känslor på ett sunt och konstruktivt sätt, särskilt inte när de var av ”sexuell karaktär”. Jag fick gå på toaletten 5 gånger dagligen för att ”onanera ur mig trycket”. Det var absolut INTE skönt på något sätt! Bara SKAMFYLLT, tvångsmässigt, obehagligt och jag mådde SKIT av det. Jag blev så fylld av skuld- och skamkänslor, ångesten bankade på dörren igen. Min stackars snopp blev ”sönder-runkad”, ytterhuden av förhuden skavdes bort, det blev skavsår som ofta blödde och det sved och var SMÄRTSAMT rent fysiskt när jag blev tvungen att ”lätta på trycket”. Men det var INGET mot det TVÅNG jag kände välla upp inom mig! Denna HEMSKA upplevelse gör att jag numera har en ”förståelse” (men det rättfärdigar INTE handlingen!) för vad som driver en människa till att sexuellt våldföra sig på en annan människa. Skillnaden är att jag var MEDVETEN om vad det handlade om, det är inte en våldtäktsman, han handlar OMEDVETET utifrån det ”inre trycket”. Det är just detta som är så farligt när det gäller förnekelsen och bortträngningen – den får människor att handla ”impulsivt” och omedvetet. Ofta säger våldsmannen i polisförhöret att ”han tappade fattningen” och lika ofta säger de att ”jag har inget minne av det”. För att överhuvudtaget kunna göra en annan människa (eller djur!) så illa MÅSTE MAN ”distansera sig från sig själv” vilket ofta medför att man faktiskt inte minns någonting efteråt när man har återkommit till sitt ”normala tillstånd”. När man BEARBETAR sitt förflutna på ett sunt och medvetet sätt kan man istället möta det på ett konstruktivt sätt – den möjligheten försvinner i samma grad som förnekelsen (omedvetenhet om sin inre smärta) utövar på personen.

 

Dock började det mer och mer komma upp minnen om när jag haft sex med tjejer utan att egentligen vilja det. Jag var ju KILLE och en kille ”är alltid redo för sex”, jag hade levt efter detta utan att ha någon som helst kontakt med mitt inre behov. Jag hade alltså omedvetet utsatt mig själv för många sexuella ”övergrepp” senare i livet. Tjejerna hade INTE tvingat mig, men jag hade ett eget INRE TVÅNG som är en av konsekvenserna av övergreppen i barndomen. Jag minns en händelse när jag bodde i Sundsvall och dåvarande tjejen blev sugen på sex. Jag hade 40.2 g feber och hade legat sjuk i influensa helt genomsvettig och utmattad i några dagar. Men jag skulle ju givetvis tillfredsställa henne, något annat fanns inte på kartan!

 

Om en tjej inte ville (inte kände för det, var för trött, o s v) eller kunde ha sex med mig (för att de t ex hade mens) när jag var sugen var detta alltid lugnt för mig. Men om tjejen då någon gång föreslog att hon ville tillfredsställa mig blev det plötsligt rejält jobbigt för mig! Om jag samtidigt tillfredsställde henne eller om jag först hade tillfredsställt henne kunde jag någon enstaka gång tillåta det. Men att BARA JAG skulle få ha det skönt? NEJ, det fanns inte i min värld! Jag hävdade ofta att ”Jag njuter ju av att du njuter” (en PROJICERING p g a ett känsloförsvar). BARA TANKEN på att jag enbart skulle ”få ta emot” utan att hon skulle få detsamma väckte KRAFTIGA SKULDKÄNSLOR i mig! Jag har ju blivit lärd (läs programmerad och präglad!) att JAG inte förtjänar något gott. Och SÄRSKILT INTE om jag inte först hade PRESTERAT något, i detta fall gjort det skönt för tjejen.

 

”Jag ser inte dig, utan en bild av dig som förvrängs av mitt förflutna.”

(Tommy Hellsten i boken ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”)

 

Jag hade även alltid undvikit att få utlösning i någon tjejs mun, även om en tjej ibland ville att jag skulle göra det så gick det helt enkelt inte för mig, det låste sig för mig. Detta är en konsekvens av att jag själv TVINGATS att ta emot sperma i munnen under våld vilket är det obehagligaste och farligaste (jag var ju nära att kvävas!) som jag upplevt. Jag var totalt omedveten om detta då (förnekelse/bortträngning) och PROJICERADE undermedvetet ut mina egna hemska upplevelser på tjejen och trodde (ej medvetet!) att även hon skulle uppleva detta lika hemskt som jag gjort. Jag ville undermedvetet ”skydda henne” från det, när det egentligen handlade om att JAG hade behövt bli skyddad från det när det hände mig!

 

Jag har även ibland fått extremt torr, irriterad, röd och öm hud så den flagnar på förhuden och gör ont. Särskilt när jag är inne i något Inre Barn-trauma och då blir det omöjligt med sex för det svider, skaver och gör för ont då.

 

För mig har en av konsekvenserna från övergreppen yttrat sig på mitt sätt att ”se på mig själv”. I sexuella sammanhang kan jag t ex nämna att jag ALDRIG förut har trott att någon tjej kan bli attraherad av MIG. Att tjejerna jag var tillsammans med ändå ”valde att ha sex med mig” trodde jag alltid berodde på att de ville ”vara snälla mot mig” (de ”ställde upp” för mig men de själva kunde ju knappast tycka om det ansåg jag) eller att de ”blev upphetsade och då fanns jag till hands” (de hade kunnat ”ta vem som helst” men nu RÅKADE jag ”finnas där” – alltså var det inte MIG de var upphetsade på). Det har tagit mig MÅNGA ÅR av smärtsamma processer, relationer, dejtande och kurser att klara av att komma fram till att JAG faktiskt kan vara attraktiv. Att jag inte längre är ”smutsig”, äcklig eller oattraktiv, som jag känt mig under hela mitt liv p g a övergreppen.

 

”Vi ser inte saker som de är, vi ser saker som vi är.”

(Anaïs Nin)

 

Jag förstod att jag har gjort STORA FRAMSTEG när det gäller förhållandet till min egna sexualitet när jag för knappt 4 år sedan var på en intimacy-kurs (intimitetskurs). Det uppmuntrades till mycket nakenhet, närhet och även sex på kursen. Jag valde medvetet att enbart utöva närhet i form av kramar, kyssar och kel, men inget samlag och en del nakenhet. Jag fick klara och tydliga förslag/inbjudningar från 2 kanonfina tjejer under kursen men jag TACKADE NEJ och sade, vi kan duscha ihop, vi kan massera varandra och vi kan ligga sked och kramas, sova ihop, men inget samlag för det klarar jag inte nu. Det var även en del gruppövningar och en där man med ögonbindel fick krypa omkring bland allihopa och stanna där man kände för det. Man kunde kramas, smekas och kyssas med den tjej som var villig till det (även sex uppmuntrades från ledarna). Jag fick enorm bekräftelse efteråt då vi delades in i små grupper för att dela med oss (sharings) vår upplevelse. Jag ingick i en grupp med 3 andra killar och män. De sade en efter en att de tyckte övningen var plågsam, ansträngande och jobbig och att de blev så stressade av den. De visste inte alls vad de skulle göra, vad de kunde eller fick göra, det kändes kravfyllt, skuldfyllt, förbjudet, o s v. Jag själv bara NJÖT och var AVSLAPPNAD under hela övningen och tyckte det var en av de mest fantastiska upplevelserna jag någonsin har varit med om! Men jag förstod MYCKET VÄL vad de gick igenom, för jag hade ju själv alltid tidigare upplevt närhet på liknande sätt under hela mitt liv. Jag kände mig så STARK och TRYGG i mig själv när jag körde hem i bilen efter kursen, en riktig WAOW-upplevelse! JAG var inte längre ”tvungen” att ha sex om jag själv inte kände för det och jag hade klart och tydligt bevisat det för mig själv under kursen. ”Vi måste lära oss att säga nej till sex som känns som erövring eller underkastelse, sex som uttrycker fientlighet eller ilska eller är manipulerande.” (Harville Hendrix i boken ”Tag vara på den kärlek du finner”)

 

Idag kan jag NJUTA i fulla drag av sex (en mer korrekt benämning är att jag ÄLSKAR istället för att ”ha sex”), jag är avslappnad, lekfull och NÄRVARANDE – förut var jag avstängd och distanserad från mig själv, ansträngd, nervös, stressad, spänd, pressad och PRESTERANDE...

 

 

 

 

Stulen barndom del 11

 

”Ett barn ljuger inte; allting hos det är sant.”

(Tommy Hellsten i boken ”Flodhästen i vardagsrummet”)

 

Jag har haft stora problem med att få kärleksrelationer att fungera för mig. Dels har jag inte ”blivit visad” (lärd) vad sund och ärlig kärlek är av mina föräldrar då de aldrig själva har praktiserat det. Dessutom har jag blivit kärlekslöst behandlad. För några år sedan, under en kurshelg på en givande kombinerad utlevelse- och inlevelsekurs blev jag starkt attraherad av en äldre kvinna. Attraktionen låg djupare än sexuell attraktion eftersom jag under just det tillfället var totalt avstängd (blockerad) sexuellt. Alla deltagare skulle göra övningen ”close encounter” (det blev bara jag och 3 till som vågade genomföra övningen), en för de flesta oerhört utmanande och skrämmande övning. Mer än hälften av de närvarande personerna i lokalen hade varit med om (inte alltid deltagit i den dock!) övningen innan och visste hur den gick till. Övningen var ny för mig och jag förstod inte riktigt hur den gick till men en modig man, som är mycket kurserfaren sedan 20 år tillbaka anmälde sig och genomförde övningen. Den gick till så att han fick gå in i mitten, på golvet på utlagda madrasser i lokalen. Runt om satt alla andra deltagare, assistenter och kursledare, ungefär 25 personer. Han fick bjuda in någon som han under kursen ogillade på något vis och sedan utleva alla känslor med denna person. De gapade och skrek högt och ivrigt åt varandra, sedan grät de och omfamnade varandra. Ok, då förstår jag, jag anmälde mitt intresse direkt att jag ville göra övningen efter dem.

 

Jag var otroligt nervös (det har ALDRIG stoppat mig från att göra övningar i vare sig terapi eller på kurser, då har jag ALLTID tagit alla chanser som finns, då ger jag JÄRNET) och kände mig spyfärdig. Jag hämtade en papperskorg och tog med den in i mitten, jag fick förklara att det är stor risk att jag kanske spyr av rädsla och därför ville ha den bredvid mig. Jag bjöd in den äldre attraktiva kvinnan, som blev överraskad, och vi satt på knäna mitt emot varandra i mitten med alla andras uppmärksamhet riktade på oss. Jag sa till kvinnan, jag är LIVRÄDD för dig för jag känner en sån stark sensuell attraktion till dig! Kursledaren frågade vad jag menade med ”sensuell attraktion”. ”Allt utom könsorganen”, svarade jag. Ok, vad vill du göra med det, frågade han mig. Jag vill se vad som finns bakom min rädsla, svarade jag. Ok, gör det du behöver, sa han. Jag fyllde mina lungor till max, såg kvinnan rakt in i ögonen och gav av världens ÅNGESTVRÅL: ”AAAAAAAAAAAAAHHHHHHH!”. Det kom mer, en gång till: ”AAAAAAAAAAAAHHHHH!”. Vilken SKRÄCKÅNGEST jag upplevde! Jag såg mig omkring för jag blev lite osäker på om jag utförde övningen rätt. ALLA (även kursledaren) såg smått chockade ut och den stackars kvinnan mitt emot mig såg skrämd ut, men ingen sade något. Så jag tog i ALLT JAG ORKADE en gång till: ”AAAAAAAAAAAHHHH!” och sedan brast jag ut i storgråt och började skaka i hela kroppen. Med darrig och hackig röst uttryckte jag: ”Jag är LIVRÄDD för kärlek!” ÄNTLIGEN kom jag till insikt om alla kärleksrelationer jag haft! Det var otroligt SKÖNT att få fram svaret! Eftersnacket, när gruppövningen var klar, var att ingen någonsin hade sett något liknande, de var förbluffade. ”Att du bara vågade!” berömde en deltagare mig. ”Du är verkligen annorlunda och speciell” sa en av ledarna till mig och gav mig en skön kram.

 

”Det är inte för att saker är svåra som vi inte vågar; det är för att vi inte vågar som de är svåra.”

(Seneca)

 

Vid ett annat kurstillfälle när vi skulle köra ”cooker-pressure” (tryck-kokaren”, en utlevelseövning de ofta kör) kände jag redan innan övningen att det vällde upp ett enormt HAT (känsloförsvar för MAKTLÖSHET) inom mig. Jag kontaktade kursledaren och sa att jag under övningen inte vill hålla tillbaka mitt raseri och hat. Jag sa att det nu absolut inte kommer att räcka med att bara VERBALT gå runt och skrika på de andra deltagarna. Jag måste få skiten ur mig FYSISKT också! Kursledaren vinkade till sig 2 assistenter och de fick i uppdrag att lägga en hög med madrasser i ena änden av lokalen. När övningen skulle börja sa han: ”Ingen får gå undan från övningsområdet förutom Ruben, han får gå till madrasserna om han behöver det.” Övningen började och jag gick medvetet fram till den största killen i gruppen för jag BEHÖVDE bli triggad så mycket det bara gick och började GAPA HÖGT mot honom, och han gjorde detsamma tillbaka till mig. Jag kände en kraftig VÅG av värme välla fram inom mig och ”trycket” blev maximalt inom mig. NU JÄVLAR VILL JAG SLÅ! Jag sprang bort till madrasserna och började BANKA och SPARKA och SKRIKA ALLT JAG ORKADE! Det var farsan jag slog på! ”DIN JÄVLA GUBBJÄVEL!”, ”DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV, FATTAR DU DET!”. När jag inte orkade slå längre gav jag mig ut i gruppen igen och lät en annan deltagare ”reta upp mig” (”trigga mig”) igen. NEJ NU JÄVLAR SKA DET UT! Snabbt tillbaka till madrasserna och satan vad jag tog i! När jag bankade på farsan KÄNDE jag att jag plötsligt ”växte” och blev STÖRRE och STARKARE samtidigt som han krympte och blev RÄDD för mig. Nu öste jag på maximalt i ett enormt tempo. ”NU JÄVLAR SKA DU INTE FÅ SMITA UNDAN – NU SKA DU FÅ DIN JÄVEL!”. Farsan blev så liten och ynklig och rädd och jag kände mig OÖVERVINNERLIG. Jag sträckte upp händerna i en segergest och skrek kraftfullt till honom: ”DU KOMMER ALDRIG MER ATT KUNNA GÖRA MIG ILLA IGEN!” och det kändes I HELA MIG att det var SANT! ÄNTLIGEN hade jag lyckats med att ”ta tillbaka makten” från honom. Jag återvann STORA mängder med energi, självtillit, KRAFT, respekt och kärlek för mig själv och framförallt mitt EGENVÄRDE vid det tillfället. HELT UNDERBART!

 

”Om du inte tycker om fotspår i ansiktet, varför ligger du på golvet?” (Tommy Hellsten i boken ”Barn av livet”) JAG KOMMER INTE ATT LIGGA NER PÅ GOLVET PASSIVT LÄNGRE! INGEN kommer längre ”få trampa på mig”!

 

Dessa kurser gav mig MYCKET insikter och hjälpte mig att förlösa inre smärta och att ta mig igenom känsloförsvaren. Jag har genomfört 5 sådana kurshelger och man kör medvetet ”dygnet runt” i 2,5 dagar (ibland upp till 4 dagar!) med ofta bara 2-3 timmars sömn varje natt, vissa nätter får man ingen vila alls. Syftet är att man blir så trött och utmattad att man får kontakt med sin mest ”primitiva del” (primal-/ursprungliga känslor) på ett EFFEKTIVT sätt. Man ”orkar” liksom till slut inte att ”göra motstånd”. Jag var alltid redan innan kursstart totalt utmattad på dessa kurser eftersom jag fick upp så kraftfulla RÄDSLOR (känsloförsvar) inför dem. 2 dagar innan kunde jag inte sova p g a ångest och oro. Jag fick smärtsamma kramper i benen och ibland underarmarna, kramp i ländryggen, ont i kroppen, illamående och ibland kräkningar, blev lös i magen, oftast sket jag STORA mängder blod, nackspärr, m m. Så jag var totalt slut redan när jag kom dit. Jag har dock sedan MÅNGA ÅR haft en mycket bra kroppskännedom och tillit till den, vilket gör att jag numera känner om det som sker i mig är av känslomässig karaktär (t ex känsloförsvar) eller fysiskt. Det är så gott som ALDRIG fysiska orsaker bakom. Jag har också lärt mig hur otroligt mycket den fysiska kroppen klarar av, det är inte den som ”ger upp” när vi inte ”orkar”, det är vårt psyke (läs intellektuellt eller känslomässigt). Jag minns ett annat tillfälle med övningen ”cooker-pressure” (tryck-kokaren), som går ut på att man går runt bland alla deltagarna och uttrycker (genom att verbalt och högljutt skrika) sin ilska och irritation verbalt. Vid ett kurstillfälle pågick övningen 5 timmar i sträck! De flesta avbröt övningen emellanåt för att hämta andan, jag valde att INTE göra det. Dels, har jag lärt mig, ”flyr man undan” och tappar därmed kontakten med sina inre smärtor och får ”börja om från början” igen när man återkommer. Det gör att man inte kommer lika djupt ner som när man hela tiden går på max. Men det är SVÅRT att ”orka” (läs VÅGA) vara NÄRVARANDE i känslan/känslorna längre tider för man kommer som sagt djupare och djupare och det är SKRÄMMANDE!

 

Jag har ibland medvetet hållit mig vaken hela natten innan vissa riktigt jobbiga terapi-sessioner när jag har haft kraftiga känsloförsvar aktiverade för att ”mjuka upp egot”. Detta för att snabbt och effektivt kunna komma ner till ett utmattat och ”primitivt” tillstånd vilket har gett mig goda resultat.

 

Det jag har kommit till insikt om genom dessa kurser och övningar är att det ALDRIG är ”energibrist” som gör oss ”trötta”. Det är istället vårt sviktande MOD, brist på VILJA och framförallt MOTSTÅND som TAR ENERGI. För när man väl får en mycket djup kontakt med dessa, sedan många år förnekade känslor finns det HUR MYCKET ENERGI SOM HELST inom oss! Lägg märke till hur otroligt mycket energi, ork och uthållighet barn har, d v s tills de blir ”förstörda” eller hämmade av sin omgivning. Det som gör oss ”trötta” är förnekelsen/bortträngningen (känsloförsvaren och motstånden) – vi förnekar vår egen kraft, våra egna känslor. Vi förnekar OSS SJÄLVA. ALLA känslor är till för att ge oss ENERGI så att vi kan HANDLA för att uppfylla våra djupare BEHOV. Förnekar vi en känsla (vi ”sväljer ner” den, undviker den, vill inte ”kännas vid” den, o s v) betyder det att vi STÄNGER IN den energi som känslan ska ge oss i kroppen. Men inte nog med det! Det KRÄVER givetvis YTTERLIGARE energi att ”hålla känslan under ytan” (förnekelse/bortträngning/undvikande), och ju längre vi gör detta desto mer energi förbrukar vi på att ständigt hålla den borta. Det måste HELA TIDEN riktas energi (detta sker ”automatiskt” och OMEDVETET) mot den undanstoppade känslan för att hålla den ”under ytan”!

 

Vi är alla MYCKET DUKTIGA på att ”aktivt understödja” dessa känsloförsvar så att vi (omedvetet!) i längden klarar av att undvika våra obearbetade känslor (inre smärta). Här är några vanliga sätt vi gör det på: osund kost, destruktiv livsstil, droger, rökning, lägger sig för sent på kvällarna/nätterna, ”arbetsnarkoman”, ”träningsnarkoman”, skönhetsoperationer, utseendefixering, fåfänga, sexmissbruk och porr, isolerar sig och/eller undviker nära relationer, oärlighet och lögner (att undanhålla viktig ”känslomässig” eller ”praktisk” information är en sorts lögn), snusa, ”soffpotatis” och överdrivet TV-tittande, godis, energidrycker, prestationsångest, alkohol, tröstäter, syntetiska kosttillskott, köttätande (läs Culture of denial, Masters of denial och Själsliga konsekvenser av köttätande), äter även om vi inte är hungriga, kaffe, grubbleri, bryta löften utan att ta ansvar för det (t ex att inte berätta det för ”den andre parten”), ger oss själva ingen tid och möjlighet till avslappning och vila, läkemedel (särskilt allehanda sömntabletter, värktabletter och antiinflammatoriska medel) och ”lyckopiller”, ytlig/felaktig andning, ger oss själva ingen tid till att göra saker vi vill eller behöver, vi undviker eller skjuter upp viktiga beslut, vi undviker att ta emot komplimanger/uppskattning/tacksamhet och kärlek (se Vitamin KGS), köpa onödiga saker vi egentligen inte behöver, att ofta skämta bort allvarliga och viktiga saker eller diskussioner, destruktiva relationer, destruktiva aktiviteter (våld, kriminalitet, mobbning, ”våghalsighet” t ex att köra bil i 220 km på en vanlig väg och liknande) men FRAMFÖRALLT undviker vi att ”konfrontera” personer i vår omgivning eller från vårt förflutna. Att ”konfrontera” betyder inte alltid ”arga konflikter” utan mer att man sätter sunda gränser, ber om hjälp och stöd vid behov, förlåtelse och uppriktighet, uttrycker sina behov, säger vad man känner och tycker när det behövs och ser till att man VISAR självrespekt (i handling, att bara tänka eller ”veta om” detta ger INGEN effekt), vilket ger ”ringar på vattnet” så att andra även börjar respektera dig, m m. ”Bland maorier, urbefolkningen på Nya Zeeland, ger man inte mediciner när någon är sjuk. Man samlar alla byinvånare, inklusive barnen, och tillsammans ställer man en enda fråga: Vad är det som du undviker att säga?” (Susanna & Martin Ehdin i boken ”HQ”)

 

ÖPPNA ÖGONEN så kanske du börjar förstå hur VANLIGT dessa beteenden är. Och du, glöm inte att se dig själv och ditt beteende! De flesta av oss praktiserar MÅNGA av ovanstående ”redskap i motståndets tjänst” DAGLIGEN, år efter år...

 

 

 

 

Stulen barndom del 12

 

Jag gick dessa utlevelse- och inlevelsekurser vid behov, när jag själv eller terapi inte kunde få mig att ”bryta igenom”. Jag gick dessa kurser under en 3-års period och jag noterade att de deltagare som gick där länge och på varje kurs, de gick ”training-programmet”, inte gjorde några direkt stora framsteg. Det enda de fick till svar när de frågade kursledarna och assistenterna vad man kan göra för sin hälsa och process var: ”Gå mer kurser” (ville de kanske tjäna mer pengar också?). Man kunde gå vidare och fördjupa sig i flera år på dessa kurser. Jag häpnade lite över att de som gått på dessa kraftfulla och givande kurserna i 3-4 år fortfarande ”satt fast” i samma problem hela tiden. Jag insåg att de alla, även ledarna, hade missat att INTEGRERA sina lärdomar, något jag själv har kommit till insikt om att det är ett NÖDVÄNDIGT steg för att lyckas hela sina sår (inre smärta) ”hela vägen”. Jag fick hela tiden BERÖM av ledarna och de deltagare som jag lärde känna genom åren för att jag gjort så stora framsteg, för att jag ”tog för mig” så mycket på kurserna, hade lärt mig mina behov och för min kraftfulla NÄRVARO under övningarna. Jag har skrivit lite om integrering i Djupare insikter, och det kommer lite mer info om det i nästa del. Hela denna berättelsen beskriver även hur jag själv har integrerat mina lärdomar och insikter.

 

Några saker jag har gjort för att ”närma mig” mitt/mina Inre Barn är att göra saker jag tyckte om som liten att göra. Saker som mitt/mina Inre Barn älskar, tycker är roligt eller intressant vilket jag MEDVETET GÖR TILLSAMMANS med dem. Jag pratar med dem, säger att :”Vill du vi ska...”, inväntar en respons och blir den positiv gör jag det. Detta gör att de känner att jag SER dem, bryr mig om dem, vårdar dem, tar hand om deras behov – att jag VISAR dem kärlek och respekt i handling. Då får de förtroende för mig, vågar börja lita på mig (inte alltid lätt för dem om jag har undvikit och förnekat dem i över 30 år, de känner sig givetvis med rätta BESVIKNA, oviktiga och oälskade!) och börjar då ”närma sig mig”, sakta men säkert (vilket är FANTASTISKT skönt!). Jag har t ex gjort följande med dem: gungat ute på gården en del kvällar; gått mycket i skogen och tittat på blommor, växter och djur; ”dansat med dem” (både hemma i lägenheten och på frigörande dans då jag har KONTAKT med dem så de också får vara med och dansa – jag har ”bjudit in dem” till det); jag har köpt DVDer med gamla TV-serier som jag älskade som liten såsom ”Pojken med guldbyxorna”, ”Vi på saltkråkan”, ”Kullamannen”, ”Kråkguldet” m m (jag har tagit upp dem i mitt knä, för att göra det mer konkret så har jag haft en kudde att krama, och känt deras respons på TV-serien och min närvaro); jag har suttit och pratat med dem (en ”kudde” eller ett foto på när jag var i den åldern det handlar om); jag har gett dem MASSOR av BEKRÄFTELSE (att det ”de” känner är SANT, att de numera FÅR känna det och uttrycka det – vilket jag INTE fick som liten – och jag lyssnar på dem utan att döma dem och utan att försöka ”förändra” dem genom att säga ”Så behöver du inte känna”, ”Så farligt var det väl inte”, o s v); jag har lekt mycket med andra barn och då har jag givetvis alltid passat på att ”bjuda in” mina Inre Barn; när jag har legat och kramats med en tjej har jag ibland bett henne att bara hålla om mig (och ”mitt barn”) vilket jag ständigt längtade efter som liten; lekt, målat och kladdat med vattenfärger; lagt pussel; m m. Jag har varit mycket kreativ att finna olika sätt att ”bjuda in” mina Inre Barn på vilket har gett mycket bra resultat genom att kontakten och förtroendet mellan mig och dem har ”byggts upp” på detta sätt. Känslan när ”de” (mitt/mina Inre Barn) börja ”ty sig” till mig, och därmed börjar lita på mig, uppskatta mig, ÄLSKA mig, är MAGISK och ENORMT HELANDE!

 

Det kommer OFTA upp motstånd inom mig när jag ska prova något nytt eller göra något bra för mig själv. Detta är en följd av att jag i barndomen blev lärd att ”rätt är fel och fel är rätt” – d v s jag har fått en osund och dysfunktionell uppfostran med så många lögner, svek och hemligheter. Det har skapat enorm förvirring i hela mitt liv och över vem jag egentligen är, vad jag känner, mina behov o s v. Jag har genom erfarenhet lärt mig hur mina känsloförsvar fungerar (motstånd). När jag känner motstånd inför något, t ex en helgkurs jag behöver, terapi, träffa någon m m, så väljer jag oftast att ”göra det ändå”. Jag har TRYGGHETEN att när jag väl är där, och det fortfarande känns ”fel” så kan jag alltid välja att åka hem. Men oftast har det blivit ”bra” om jag utmanat mitt motstånd. T ex frigörande dans som jag gått mycket på genom åren. Jag har många kvällar känt motstånd att gå dit – ”jag är för trött ikväll”, ”jag känner inte för det”, ”jag har för ont i kroppen” o s v. Jag går ändå dit och ser vad som ”kommer fram”. Väldigt många gånger har jag ”brutit igenom” motståndet och börjat må bra och efteråt, på väg hem, är jag mycket glad och nöjd att jag ändå tog mig dit. Men många andra gånger har jag inte brutit igenom mitt motstånd, då har jag istället MEDVETET VALT att vara i mitt motstånd och VISA DET FÖR ANDRA. Jag har bara lagt mig på golvet och legat där, medan alla andra dansat runt omkring mig, varit i mitt ”anti-tillstånd” (”jag vill inte”, ”jag känner inte för det”, ”jag orkar inte”, ”jag ger upp” = motstånd) under hela dansen. Jag har även, för några år sedan, utmanat detta när jag var ute på dejtingsidor. Jag bestämde träff med någon okänd tjej och när det var dags kanske jag kände mig ”totalt anti”. Då gick jag ändå på dejten och VISADE mig trött, hängig och anti. Jag berättade givetvis för tjejen vad som skedde i mig. En del tjejer tog det som att jag var ointresserad av dem, men det VIKTIGA FÖR MIG var att VÅGA visa hur jag mår och VÅGA stå för det. Detta har HJÄLPT mitt inre, mina Inre Barn, ENORMT MYCKET. Det visar dem att jag NU, ÄNTLIGEN, kan uttrycka och vara ÄRLIG med hur jag mår (egentligen mådde eftersom det är gammal inre smärta som kommit upp till ytan i nuet!), något som var totalförbjudet i min barndom. Det visar dem att jag nu tar dem på allvar och står för det. Det ger ett MYCKET KRAFTFULLT budskap till mina Inre Barn att våga visa och stå för det inför andra personer! Det blir inte alls samma effekt om jag sitter ensam hemma i min soffa och mår dåligt/har motstånd. Jag går till jobbet med ”ärlighet”, d v s om jag är trött, less, har ont, ångest m m, så visar jag det öppet, likadant om jag träffar vänner och släktingar. Detta, att utmana mina motstånd på ett sunt och förnuftigt sätt har varit MYCKET HELANDE.

 

Jag har under hela mitt liv HATAT min kropp, mitt utseende, hela mig själv, vilket är en projicering eftersom det egentligen är KÄNSLORNA jag burit på som har skapats av mina smärtsamma HÄNDELSER i min barndom som jag har ”hatat” (med rätta!). Idag, när jag tittar mig själv i spegeln ser (och KÄNNER!) jag alltid ett VACKERT ansikte, härlig len hud, starka ben, smidiga armar, varma händer och ett fantastiskt hjärta (mig själv)! Detta har jag ALDRIG TROTT var möjligt! Att jag skulle komma fram till att acceptera mig hade jag som ett realistiskt mål, men att jag faktiskt skulle GILLA det jag ser, att jag älskar mig själv är en bonus jag fått genom mitt gedigna arbete med mig själv. Jag har bara magen kvar att ”återerövra” (vilket är tydligt och synligt rent fysiskt), men idag vet jag att det inte är den ”fysiska magen” det handlar om, det är förmodligen LUSTEN som är instängd där inuti som jag behöver lära mig hantera och våga ha tillit inför. Men precis som med min starka livsvilja är det lika paradoxalt – den väntar på att JAG ska möta den, plocka ut den och bli vän med den. Lusten är dock alltid det svåraste för incestoffer att återerövra så det får ta sin tid.

 

En följd av att jag tappat kontakten med min livslust är att min relation med barn kraftigt har påverkats. Jag har alltid uppskattat och älskat barn och deras lekfullhet, busighet och finurlighet och barn har älskat mig tillbaka. Men jag har inte klarat av att tillbringa någon längre tid med dem eftersom deras starka LIVSLUST väckt upp så mycket inre smärta inom mig!

 

Jag har umgåtts mycket genom åren med en närstående familj med 2 barn och bott över hos dem på semestrar och helger. Jag blev ofta ordentligt sjuk i början när jag var hos dem. Jag fick stark ångest på nätterna och kunde inte sova, ont i hela kroppen, kramp i ländryggen, sket blod, diarré, illamående och kräkningar, enorm trötthet, halsont, hög feber, ont i njurarna, m m. Jag fick ofta, helt utmattad eller sjuk, åka hem redan dag 2 eftersom främst natten blev så smärtsam. Jag fick ”portionera ut” tiden jag umgicks med barnen. Vara med dem i 2 timmar sedan fick jag gå undan i ett eget rum och vila. Sedan en liten dos igen. Numera, efter att flera gånger årligen i 7-8 års tid medvetet ha TRÄNAT mig på att successivt klara av att umgås med barnen, klarar jag av att vara med dem i mer än 1 vecka. Men i många år klarade jag inte av mer än 2 dagar och ibland ”råkade” jag bli sjuk precis innan jag skulle resa till dem. Jag har förstått att jag inte är helt TRYGG med att bli påmind om så kraftig livslust som barn utstrålar. Jag har, i mitt inre, fått för mig att det var JUST DÄRFÖR jag blev så illa behandlad av de vuxna i omgivningen i barndomen. JAG, med min enorma livsvilja och livslust som liten väckte givetvis upp deras FRUSTRATION och inre smärtor. Det kan liknas vid att ju starkare solen lyser desto tydligare blir skuggorna. Solen representerar livslusten och skuggorna den inre smärtan. Sker detta hos personer som absolut inte vill kännas vid sina egna skuggor kommer de att göra allt för att ”släcka ner ljuset”. Jag vill inte längre släcka ner ljuset men jag har blivit lärd att ljuset är FARLIGT. Och när mitt inre ljus börjar lysa starkare (när jag mår bättre, när min livslust vaknar till liv långt där inom mig) triggas ett KRAFTFULLT känsloförsvar igång. Detta hållde mig vid liv som liten, men det hindrar mig från att LEVA som vuxen. Den villkorslösa och äkta kärlek och tillit som dessa barn har gett mig lyser givetvis upp mig, därför får jag så kraftiga känsloreaktioner eftersom det signalerar FARA för mitt inre! Dessa underbara barn har hela tiden velat träffa mig mer, men jag har varit TVUNGEN att ta det försiktigt och successivt då det påverkar mitt undermedvetna så kraftigt, både känslomässigt och i ”fysiska uttryck” (jag blir sjuk, kramper, värk, o s v).

 

”Rädslan för glädje. På en medveten nivå gör vi stora ansträngningar för att söka lycka. Varför skulle vi vara rädda för den? För att begripa den här reaktionen måste vi minnas att upplevelsen av att vara fullständigt levande är djupt lustbetonad. När vi var små barn, var vår livsenergi gränslös och vi upplevde intensiv glädje. Men den här vitaliteten begränsades och leddes i annan riktning för att vi skulle bli sociala varelser. Vår glädje minskades för att vi skulle vara trygga och anpassa oss till sociala normer, och även för att vi inte skulle hota våra vårdares kuvade tillstånd. När dessa begränsningar lades på oss, började vi orimligt nog förknippa glädje med smärta. Om vi upplevde vissa sorters glädje eller en hög grad av glädje, blev vi ignorerade, tillrättavisade eller straffade. På en undermedveten nivå utlöste denna negativa stimulus fruktan för döden. Till slut begränsade vi vår egen glädje så att vi kunde minska vår ångest. Vi lärde oss att det var farligt att vara fullständigt levande. Men, med barns underliga logik, klandrade vi inte våra föräldrar eller samhället för att de likställde glädje med smärta. Det föreföll helt enkelt vara vår lott i livet. Vi sade till oss själva: ”Mina föräldrar begränsade min glädje, så jag kan inte ha varit värd den.” Det var på något sätt säkrare att tro att vi i oss själva var ovärdiga, än att tro att våra föräldrar inte kunde möta våra behov eller avsiktligt hade minskat vår lycka. Så småningom utvecklade vi ett inbyggt förbud mot glädje.”

(Harville Hendrix i boken ”I stället för skilsmässa”)

 

Det TAR TID att åter vänja sig vid detta. Tänk dig att du i 35 år har levt i den mörkaste grottan utan minsta strimma ljus och sedan helt plötsligt hittar en utgång till LJUSET. Om du då springer ut direkt och får uppleva starkt solljus för första gången blir du kraftigt BLÄNDAD och kan inte se. Du kommer automatiskt att dra dig tillbaka in i grottan. Du behöver ta det successivt och ha TÅLAMOD att vänja dig vid det STARKA LJUSET...

 

 

 

 

Stulen barndom del 13

 

Jag har redogjort några utvalda händelser från min egna barndom i de tidigare delarna. Här nedan kommer lite mer tips och råd hur jag har tagit mig igenom det, och även en del insikter som jag fått under tiden i min helandeprocess.

 

Jag rekommenderar INGEN att bara ”köra över” sina känsloförsvar (”laddningar”/motstånd). Man riskerar att skrämma sitt Inre Barn ännu mer i så fall. Då SEPARERAR man sig ännu mer från sitt inre vilket är motsatsen till vad man önskar i helandeprocessen. Målet är FÖRSONING med sitt inre och sitt/sina Inre Barn (och sin förnekade/bortträngda livshistoria). DÄREMOT är det jätteviktigt att se till att man inte FLYR UNDAN sina känsloförsvar genom att ”gå åt andra hållet”. Några vanliga sätt detta sker på är ”Jag är inte redo”, ”Jag klarar inte av detta” eller ”Det känns för övermäktigt för mig”. Istället behöver man lära sig ha en mycket sundare inställning till processen och sig själv genom att fråga sig själv: ”HUR kan jag bli redo?”, ”HUR ska jag göra för att klara av det?” eller SÖKA HJÄLP och stöd om det känns/upplevs ”för övermäktigt”. Lär även känna dina känsloförsvar, iaktta dem, KÄNN på dem och ACCEPTERA dem. Detta skapar ett FÖRTROENDE hos ditt/dina Inre Barn för du visar dem RESPEKT utan att ”avbryta resan” till dem. Du visar att du tar dem (och DIG SJÄLV) på ALLVAR – något som kanske ingen annan gjorde i barndomen.

 

Något som är mycket skadligt för dina Inre Barn och din relation till dem är när man identifierar sig själv (försvarar = känsloförsvar/förnekelse) med ”FÖRÖVAREN/FÖRÖVARNA”, alltså de som har gjort övergrepp och behandlat dig dåligt i ditt förflutna (även i nuet!) genom att t ex resonera: ”Min mor hade själv så dålig barndom så jag förstår hennes beteende mot mig.”, ”Min far visste inte vad han gjorde i fyllan, han var inte medveten om sina handlingar.”, ”De visste inte bättre.”, ”De handlade efter sin bästa förmåga, de gjorde så gott de kunde.” o s v. Det man gör då, på ett djupare plan, är att man ”tar ställning” (visar lojalitet och respekt) för sina förövare istället för att ta ställning, acceptera och visa respekt för sitt/sina Inre Barn (sin historia/inre smärta)! Detta skapar SEPARATION mellan dig själv och ditt inre (=Inre Barn/inre smärta/ditt förflutna) och det är helt tvärtemot vad man önskar uppnå i sin helandeprocess. Processen lyckas ENDAST om man lyckas FÖRSONAS med sitt inre, med sina Inre Barn, med sin historia. INTE genom att förneka förövarnas SKULD och ANSVAR för sina handlingar. Detta är en av de lurigaste fällorna (=känsloförsvar/förnekelse/motstånd) man kan kliva ner i under sin helandeprocess – var UPPMÄRKSAM på detta! Genom att praktisera detta känsloförsvar, denna separation med sig själv, blir följden att man visar sitt inre (Inre Barn) att man handlar och beter sig mot sig själv på precis samma sätt som man själv blev bemött i sin barndom! Budskapet till ditt/dina Inre Barn blir: ”de” (förövarna) är VIKTIGARE än ”dig” (ditt inre). ”Deras” behov och känslor är VIKTIGARE än ”dig”! Ditt/dina Inre Barn kommer INTE att känna förtroende för dig, de kommer bara att ”gömma sig ännu längre in” för att undkomma ytterligare lidande. KORTSIKTIGT upplever man en slags ”lättnad”, eftersom man riktar FOKUS UTÅT (identifierar sig med förövarna = avstånd från sig själv och därmed upplever man ”lättnad” eftersom man kommer LÄNGRE IFRÅN sin inre smärta) vilket i längden är FÖRRÄDISKT. Detta beteende fortsätter att hålla dig kvar i barndomens förnekelse och du blir ALDRIG fri, du accepterar ALDRIG dig själv, dina känslor, dina upplevelser, din barndom.

 

Ett MYCKET KRAFTIGT känsloförsvar (förnekelse/bortträngning) är att man idealiserar förövarna (eller sin barndom). Då kommer man endast ihåg ”ofarliga delar” av sin barndom, och då endast de trevliga. Eller så skapar man en illusion och ”hjälteförklarar” vissa nyckelpersoner i ens barndomsomgivning, man så att säga ”skriver om” sin historia gällande dessa personer och tror endast gott om dem. ALLT annat som inte stämmer in i den illusionen (idealiseringen) förträngs LÅNGT bortom sitt medvetande. Detta kraftiga försvar gör att man aldrig kommer att få en väl fungerande relation eftersom man p g a sin försvarsmekanism (som är aktiv under hela ens liv om man inte börjar att bearbeta sitt förflutna med öppet sinne!) aldrig kommer att upptäcka de ”mörka delarna” hos sin potentiella partner förrän ”det har gått för långt” och man blir bara ännu mer besviken och sårad.

 

Bara för att man inte känner en viss känsla så innebär det INTE att man inte har den känslan inom sig! Känsloförsvaret är mycket listigt och lurigt att förstå sig på. Men man kan förstå vilken känsla/känslor man har förnekat inom sig genom att iaktta sitt beteende. T ex att du upptäcker att du undviker en viss person, en viss situation eller plats. Då har du en underliggande RÄDSLA förnekad inom dig, även om du inte alls känner av den känslan. Likaså om du inte blir upprörd när någon inte respekterar dig, inte lyssnar på dig, eller behandlar dig dåligt eller respektlöst – då har du förnekad ilska inom dig och man resonerar gärna såsom t ex; ”jag är så van vid det”, ”jag tar det inte personligt”, ”jag bryr mig inte”, o s v. Då visar man ingen respekt för sitt inre, för sina Inre Barn, för sitt egna förflutna och man fortsätter därmed att behandla sig själv lika nedvärderande och respektlöst som man blev bemött i sin barndom. Förnekade och förbjudna känslor uttrycks även ofta mycket tydligt i kroppen i form av sjukdomar, trötthet och allehanda symtom vilket jag beskriver ingående i Djupare insikter 4 och Djupare insikter 5.

 

”Så länge vi förblir omedvetna om våra försvarsmekanismer och deras orsaker, kommer vår frustration att fortsätta. Först när vi kan spåra källan till våra barndomssår och se hur de påverkar oss i dag, kan vi åstadkomma en förändring i framtiden.”

(Harville Hendrix i boken ”Tag vara på den kärlek du finner”)

 

Hur man än vänder och vrider på det finns det ALLTID en STOR SORG som man måste möta. Man har blivit STULEN på sin BARNDOM vilket är det mest tragiska man som människa kan råka ut för, undantaget dödsfall. Det SPELAR INGEN ROLL hur mycket du än gråter över detta, det tar ändå inte bort fakta – du fick ingen barndom! Som någon har sagt: ”Om du upptäcker att du svalt och ständigt gick hungrig som liten hjälper det inte hur mycket du än äter som vuxen!” Detta är något som man får lära sig att ACCEPTERA och FÖRSONAS med. INTE intellektuellt för det ger INGEN effekt alls utan KÄNSLOMÄSSIGT och själsligt – lyckas du med det kommer du att få uppleva något magiskt – LIVET OCH LIVSLUSTEN ÅTERVÄNDER TILL DIG FÖR ATT STANNA!

 

 

Här nedan beskriver jag kortfattat de 5 steg jag har tagit för att kunna bearbeta min barndom hittills. Stegen måste tas i rätt turordning för önskat resultat.

 

1. LÄR KÄNNA OCH FÅ KONTAKT MED DIN EGEN KROPP

Jag läste böcker och praktiserade naturlig hälsa, sund kost, lära mig andas korrekt, lära mig hur kroppen fungerar, massera och känna/ta på den, lära mig att vara jordad, yoga, lära mig DJUP avslappning, rikta UPPMÄRKSAMHET till den och att ”börja leva i den” igen. När jag upptäckte någon stelhet, svullnad, spänning eller ömhet någonstans på kroppen (kan framkomma tydligt på t ex massage, behandlingar eller när jag sitter på en stol och får ont någonstans, att jag får ont i benen när jag försökte springa, o s v) så har jag riktat UPPMÄRKSAMHET dit genom att även ”KOMMUNICERA” med den eller de kroppsdelarna. Några vanliga och mycket enkla sätt att kommunicera med kroppen är att jag själv masserade stället, smörjade liniment på det, gav det healing, kände på det, kollade om exempelvis spänningen i ena höften förändrades om jag satt på olika sätt, stod på olika sätt, gick på olika sätt, o s v. Jag pratade även med min kropp och kroppsdelarna och kände/iakttog efter någon sorts respons.

 

2. FÅ KONTAKT MED DINA KÄNSLOR

Detta är MYCKET SVÅRT då de flesta är fast i huvudet, fast i tankarna/intellektet och helt identifierar sig med dem. Tricket är att göra steg 1 ORDENTLIGT först för det är i kroppen och INTE i ”knoppen” känslorna sitter! Jag lärde mig vilka känslor som hade med nuet att göra och vilka som väckts upp från mitt förflutna (inre smärta). Jag lärde mig vad som är en ”ursprungskänsla” och vad som är känsloförsvar. ”Ursprungskänslan” är detsamma som inre smärta som har skapats av en specifik händelse eller upprepade händelser inom ett visst specifikt ”känsloområde”. Man kan alltså ha många olika ”inre smärtor”. Känsloförsvar skapas av förnekelse vilket är en naturlig psykologisk FÖLJD (vårt ÖVERLEVNADSFÖRSVAR = bortträngning) av att jag inte kunde uttrycka ursprungskänslan (för att jag blev nedtystad, hotad, straffad, inte bekräftad, inte lyssnad på, o s v av min barndomsomgivning), vilket gör att jag var tvungen att ”ge upp mig själv”. Och därmed bli BESTULEN på min BARNDOM genom att ”försöka bli någon annan”. Att ”bli någon annan” innebär att jag var TVUNGEN att ANPASSA MIG efter vad min barndomsomgivning ansåg var okej eller inte. Vad som var förbjudet och vad som var tillåtet, istället för att få vara ett ”rent och ärligt barn”. Barndomsomgivningen är i första hand sina föräldrar, sedan andra släktingar, syskon och lite längre upp i ålder lärare, skolkamrater, o s v. Vad som är ”okej eller inte” från barndomsomgivningen ger INGEN SKADA om det kommer ur KÄRLEK (från deras Sanna Jag)! Men kommer den ur RÄDSLA (p g a deras egna inre smärtor som de INTE har bearbetat) projiceras detta ut på barnet, medvetet eller (så gott som alltid) omedvetet. Krama träd, frigörande dans och frigörande andning är några effektiva redskap som kan hjälpa till. Utlevelsekurser är kraftfulla. De flesta MISSFÖRSTÅR tyvärr när man använder begreppet ”dålig kontakt med sina känslor”. De tror att man i så fall inte känner några känslor, vilket alla givetvis gör! Men ”dålig kontakt med sina känslor” betyder att man ofta delvis undertrycker (ALLTID omedvetet!) vissa specifika känslor – t ex ”men jag blir aldrig arg” – vilket är ett tydligt tecken på att den personen verkligen inte har kontakt med sin ilska, o s v. Sedan har tyvärr de allra flesta endast kontakt med sina känsloförsvar – vilket betyder att de inte når speciellt ”djupt inom sig själva” – och därmed har dålig kontakt med sina känslor.

 

3. LÄR DIG ATT UTTRYCKA DINA KÄNSLOR

Jag lärde mig hur ilska ska uttryckas, sorg, rädsla, glädje o s v. Sedan lärde jag mig att uttrycka dem INFÖR någon annan person, vilket är en MYCKET VIKTIG del i processen. Med detta menar jag inte att ”prata OM sina känslor” för det förändrar INGENTING. Prata MED sina känslor istället, våga VISA dem för andra personer. Skrika i kudde, skriva av mig, dansa, utlevelse- och inlevelsekurser, terapi, m m.

 

4. RIKTA KÄNSLORNA – FRÅN OCH TILL RÄTT KÄLLOR

Det är detta jag menar med att ”koppla känslorna” eller ”koppla smärtan”. Jag lärde mig få kontakt med mitt/mina Inre Barn vilket är detsamma som mig själv som liten i olika åldrar och med olika trauman. När jag lyckats få Inre Barnets förtroende (jag har ju trots allt förnekat det i MÅNGA ÅR så det tar tid och ENGAGEMANG att återvinna deras förtroende för mig) kan jag, som en treåring (om det traumatiska/känslan kom från den åldern) uttrycka det till den person som skapade traumat (i mitt fall främst mina föräldrar och farmor och farfar). Detta fungerar kraftfullast på utlevelsekurser och i terapi, men jag har även lärt mig att göra det själv hemma vilket dock inte alltid fungerar, särskilt inte om barnet har svårt att få förtroende för mig, då är det terapi eller utlevelsekurs som gäller.

 

5. INTEGRERING

Att införliva insikterna och framförallt de olika behov som de Inre Barnen har i mitt vardagsliv. Lära mig sätta gränser, lära mig respekt och se till att andra respekterar mig och inte behandlar mig dåligt. Lära mig förstå skillnaden mellan vad som är ”mitt eller ditt” ansvar i mina relationer. Våga visa andra om jag mår dåligt och inte försöka dölja det. Finna vilka värderingar som är betydelsefulla för mig och följa dem. Jag kommunicerar och ger feedback och stöd till mitt/mina Inre Barn. Lära mig vilka behov jag (både ”vuxna jag” och mitt/mina Inre Barn) har och införliva hur jag kan uppfylla dem i vardagslivet.

 

 

En MYCKET SKÖN följd av arbetet med mig själv är att jag, som förr var VÄRLDSMÄSTARE I GRUBBLERI, numera är otroligt lugn och stilla i huvudet. Undantaget är om jag får upp någon ny rädsla från mitt förflutna. Då kan det dra igång lite igen, men jag har lärt mig att inte tro på dem (tankarna/intellektet) för de är illusioner.

 

Du ÄR inte dina tankar – de är känsloförsvar och illusioner som hjälper till att hålla förnekelsen och bortträngningen kvar.

 

Du ÄR inte dina känslor – de är INFORMATION till dig från ditt Sanna Jag för att du ska kunna tillgodose dina grundläggande BEHOV.

 

Sanningen kan ibland vara otroligt hemsk! Men ju mer vi kan lära oss att acceptera den, steg för steg, desto mer kan vi börja leva i verkligheten (=sanningen) och det är endast där vi kan börja lära känna oss själva på djupet. Det är endast där vi verkligen kan åstadkomma en förändring av våra barndomssår, det är endast där vi kan återta vår stulna barndom! Kan, vill eller klarar vi inte av att acceptera sanningen (vår barndomshistoria) måste vi fortsätta att skapa en illusion (förnekelse). Detta blir ett moment 22 därför att denna illusion egentligen håller oss benhårt kvar i vår förflutna inre smärta, även om vi upplever det som att vi slipper kännas vid den! Faktum är att om vi, medvetet eller omedvetet, fortsätter att leva i illusionen istället för sanningen så kommer hela vårt liv bestå av flykt och rädsla! Vi måste fortsätta fly från vårt förflutna, vår inre smärta, OSS SJÄLVA – för att kunna fortsätta ”leva i illusionen”. Priset blir ENORMT HÖGT – vi finner ALDRIG någon BESTÅENDE trygghet, sinnesro, tillit eller kärlek – varken för oss själva eller för livet. Vi fortsätter med andra ord att omedvetet behandla oss själva på samma sätt som vi blev bemötta som barn! Lev med ditt förflutna istället för mot det – vilket medför att du kan börja leva med dig själv istället för mot dig själv.

 

Det är ALDRIG OKEJ ATT BEHANDLA BARN PÅ OMEDVETNA och OSUNDA SÄTT! Det spelar INGEN ROLL om föräldrarna själva ”har haft en svår barndom” eller mår dåligt. DET ÄR I SÅ FALL DERAS SKYLDIGHET ATT BEARBETA DETTA, så mycket det bara går – INNAN de skaffar egna barn! Och man ska ALDRIG skaffa ett barn för att tillfredsställa sina egna behov, t ex att man inte hittar mening i livet, är uttråkad eller ”behöver någon att älska” – skaffa en hundvalp istället (stackars den, men hellre det än ett barn)! ”Ett barns enda livsuppgift är att ta emot. Barnet har inga som helst plikter gentemot andra, bara rättigheter.” (Tommy Hellsten i boken ”Föräldraskap”)

 

FÖRNEKELSEN är MYCKET VANLIGARE än man kan tro! Ett exempel där man tydligt kan se att det finns förnekelse aktivt är att man inte vill/vågar/klarar av att se KONSEKVENSERNA av sin livsstil. Jag kan ta exemplet från när jag mailade ut ÄTA DJUR-serien var det ganska många som berättade eller skrev till mig att de inte klarade av att läsa dem p g a OBEHAG eftersom de inte ville riskera att ”behöva sluta äta kött”. Om du måste äta kött gör det MEDVETET i så fall, inte genom att stoppa huvudet i sanden och undvika att se HELA sanningen om alla konsekvenser – FÖRST DÅ kan man börja ta sig igenom förnekelsens/bortträngningens grepp om sig själv (inte bara när det gäller köttätandet för förnekelsen överlappar ”ALLA” delar där man OMEDVETET påminns om något trauma från barndomen, vilket är OMÖJLIGT att avgöra var dessa delar är om man inte ens vågar utmana förnekelsen där man är MEDVETEN om den) där det framkommer en STARK känsla – som t ex OBEHAG, RÄDSLA (undvikande beteende) eller SKULDKÄNSLOR. ”Jag bryr mig inte”-attityd (AVSAKNAD av känslor) är förnekelsens andra ytterlighet men ger exakt samma konsekvenser.

 

Jag har på senare år kommit till insikt om att ”villkorslös kärlek” är alldeles för IDEALISTISKT! Som MÄNNISKA har jag BEHOV som behöver tillfredsställas för min överlevnad. Och mitt/mina Inre Barn har ÄNNU FLER behov som de behöver hjälp med. Jag är numera istället REALISTISK och praktiserar kärlek (till mig själv och andra) UTAN att försöka ”stå över” (och därmed förneka) mina egna behov (i så fall förnekar jag delar av mig själv och kan därmed ALDRIG bli ”hel”). Jag är öppen och ÄRLIG om alla mina behov och önskar att alla VUXNA (sina egna barns behov går ALLTID FÖRST så långt det går!) skulle VÅGA göra detsamma tillbaka (tyvärr YTTERST FÅ som har det MODET!). Som Carl Gustav Jung har sagt: ”Jag är hellre hel än god”.

 

Behov från sitt/sina Inre Barn upplevs alltid som något som man måste göra NU! En ”vuxen” har lärt sig vad ”tid & rum” är för något, vilket barn (upp till en viss ålder) inte förstår. Behov som vi känner måste ”tillfredsställas” direkt (t ex när jag blir hungrig måste jag äta DIREKT, jag kan inte vänta 1 timme; när jag längtar efter min partner så måste jag träffa honom/henne direkt, jag kan inte vänta tills vi ska ses i övermorgon; o s v) handlar egentligen om djupare behov som inte blev bemötta i vår barndom. Totalt förnekade behov övergår istället till begär som inte är något annat än otillfredsställda och omedvetna (förnekade) djupa behov från barndomen som kanaliseras ut genom ett destruktivt beteende. Dessa behov ”missriktas” symboliskt på saker vi egentligen inte behöver.

 

”För att bli rika kan vi tjäna tillräckligt för att möta våra begär eller kultivera få begär. Behov är enkla, begär är ändlösa. Lär dig skillnaden.” (Dan Millman)

 

Att hävda att allt ont och jobbigt man ”drabbas av” är ”karma” (t ex från tidigare liv) är ett MYCKET EFFEKTIVT sätt att hålla sin inre smärta DISTANSERAD (förnekelse/känsloförsvar) från sig själv. Jag vet, för jag trodde detta själv i flera år. Jag PROJICERADE ut smärtan (distanserade) på ”karma”, något som är ”utanför mig själv” och ”utom min kontroll” – istället för att TA DEN TILL MIG och ta ett PERSONLIGT ANSVAR för den. När jag väl lyckades koppla smärtan RÄTT, till min barndom, till mitt/mina Inre Barn, blev den MÅNGFALT smärtsammare och svårare att hantera eftersom jag då lyckades MÖTA, TA ANSVAR FÖR och GÅ IGENOM DEN FULLT UT – istället för att hålla den distanserad från mig själv (t ex det hände för 500 år sedan när jag var en munk på Irland, o s v)! Dessutom, när jag tittar ett litet barn rakt in i ögonen kan jag INTE NÅGONSTANS se eller känna ETT ENDA TECKEN som skulle säga: ”Slå mig!”, ”Gör mig illa!”, ”Våldta mig!”, ”Förnedra mig!”, ”Ignorera mig!” o s v – KAN DU DET?

 

Skulden är aldrig ett barns att bära!

 

UNDERSKATTA ALDRIG DET OTROLIGT LISTIGA KÄNSLOFÖRSVARET!

 

 

 

Stulen barndom är skriven för och till:

VÄRLDENS FINASTE, MODIGASTE och ENVISASTE KILLE!

Du har tålmodigt och uthålligt väntat i hela 41 år på att jag, efter MYCKET ”grävande”, äntligen skulle lyckas ÅTERFINNA DIG!

Jag är ENORMT TACKSAM för att du har ORKAT vänta SÅ LÄNGE och alltid haft ett sånt otroligt starkt FÖRTROENDE för mig och LÄNGTAN efter mig!

JAG ÄLSKAR DIG & JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV!

Tårar av LÄTTNAD, GLÄDJE och LIVSLUST strömmar nerför mina kinder...

(RUBEN ANDERSSON – 2012-07-07)

 

 

Ni kan se honom på bilden nedan (jag själv i 1 års ålder):

Rubentexter

Symbol för jordning

Stulen barndom

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Del 5

Del 6

Del 7

Del 8

Del 9

Del 10

Del 11

Del 12

Del 13

© 2005 - 2017 Ruben Andersson