HEM    RUBENTEXTER    HÄLSA & LIVSKRAFT    HÄLSOSIDOR    KÄRLEKENS KONST    VISDOM    CITAT    TIPS    RECEPT    HUMOR   SÖK

För ett bättre liv

med Hälsa & Livskraft

Sjukdomar

 

Här finner du information om olika sjukdomar och dess orsaker.

 

Läs även Hjärtriskfaktorer, Hälsa & Livskraft, Hälsotips, Missbruk och Orsak & Verkan

 

Klicka på länkarna till höger för att välja ämne.

 

 

 

Anorexia nervosa

 

”Vad är det egentligen den matvägrande flickan vill säga, hon som har växt upp i ett förmöget hem och blivit bortskämd med allt vad som finns av materiella och andliga tillgångar men som nu är stolt över att hennes vikt inte överstiger 30 kilo? Av föräldrarna får man höra att deras äktenskap varit alltigenom harmoniskt och att de är förfärade över dotterns frivilliga och överdrivna svält. De har förut aldrig haft några svårigheter med detta barn som alltid uppfyllt deras förväntningar. Jag tänker mig att denna unga flicka inte längre orkar fungera som en automat inför pubertetens anstormande känslor, men med sin bakgrund har hon heller ingen möjlighet att uppleva de känslor som nu bryter fram. Genom sitt sätt att nu göra sig till slav, kontrollera och stänga in sig, tar hon livet av sig, berättar hon vad man gjort med henne i hennes tidigare barndom. Därmed är inte sagt att föräldrarna var elaka, de har bara försökt uppfostra sitt barn till det som det också har blivit: en välanpassad, duktig och av många beundrad flicka. Ofta var det inte föräldrarna själva utan guvernanter som uppfostrade. I alla händelser uppvisar anorexia nervosa samma detaljer som en sträng uppfostran: obarmhärtighet, diktatur, övervakningssystem, kontroll, brist på förståelse och på inlevelse i barnets verkliga avvisande och övergivande attityd (glupskhetsorgier och kräkningar).

 

Det första budet i detta polissystem lyder: Alla medel är bra som bidrar till att göra dig sådan som vi vill ha dig, och sådan måste du bli annars kan vi inte älska dig. Detta avspeglas sedan i matvägrans terror. Vilken kontrolleras med yttersta noggrannhet och syndaren bestraffas omedelbart om gränsen överskrids.

 

Dessa patienters liv är i fara, och även den bästa psykoterapeut måste se till att de ökar i vikt, annars kan inga samtal komma till stånd. Men det är en sak att förklara för den sjuka att hon måste gå upp i vikt men samtidigt ange att syftet med terapin är att hon ska förstå sig själv, och något helt annat att betrakta viktökningen som det enda terapeutiska målet. I det senare fallet övertar läkaren den tidiga uppfostrans tvångsmetoder och måste räkna med återfall eller andra symtom. Om ingen av dessa konsekvenser inträder så har även den andra uppfostran lyckats, och när puberteten väl är förbi är en bestående livlöshet garanterad.

 

Allt orimligt beteende har en förhistoria i den tidiga barndomen, men den förblir oåtkomlig så länge den vuxnes manipulerande av barnets själsliga och kroppsliga behov inte uppfattas som grymhet utan som nödvändig uppfostran. Det är ett misstag som även fackfolk gör sig skyldiga till, och därför blir det som man kallar psykoterapi ofta bara en fortsättning på den tidiga, oavsiktliga grymheten. Det förekommer inte så sällan att mödrar ger valium åt en ettåring för att han ska sova lugnt så att de kan gå bort en kväll. Någon enstaka gång kan det vara nödvändigt. Men när valium används som ett medel att styra barnets sömn, då blir den naturliga jämvikten störd och man skapar redan mycket tidigt en vegetativ obalans. Man kan också tänka sig att när föräldrarna kommer sent hem vill de gärna leka lite med sitt barn och kanske väcker det. Nu behöver de ju inte vara oroliga längre. Valium rubbar inte bara barnets naturliga insomningsförmåga utan hämmar också dess varseblivningsförmåga. Barnet får aldrig veta att det är ensamt i bostaden, det får inte uppleva fruktan och som vuxen kommer det kanske att sakna viktiga signaler om fara.

 

Föräldrar behöver inte några djupgående studier i psykologi för att kunna behandla barnet så att det som vuxen inte utvecklar orimliga och självdestruktiva beteenden. Om de bara låter bli att missbruka det lilla barnet och manipulera det efter sina behov, om de alltså låter bli att störa det i dess vegetativa jämvikt, då finner barnet redan i sin egen kropp det bästa skyddet mot otillbörliga krav. Barnet blir från början förtroget med den egna kroppens språk och signaler. Om föräldrarna dessutom lyckas möta sitt barn med samma respekt och tolerans som de alltid visat sina egna föräldrar, då har de säkert givit det de bästa förutsättningarna för dess senare liv. Barnets känsla av eget värde och av frihet att utveckla sina medfödda anlag är beroende av denna respekt. För att visa den respekten behöver föräldrarna inga psykologiska böcker, men vad som behövs är en revidering av uppfostrans ideologi.

 

Så som man blivit behandlad som liten, så behandlar man sedan livet igenom sig själv. De värsta kvalen är ofta dem man själv tillfogar sig. Förföljaren i det egna självet, som ofta uppträder förklädd till uppfostrare, kan man inte komma undan. Vid sjukdomar som anorexia nervosa tar han helt och hållet ledningen. Kroppen förslavas och viljan missbrukas på ett fruktansvärt sätt. Narkotikamissbruket börjar med ett försök att undandra sig föräldrarnas herravälde, att vägra att ställa upp, men genom upprepningstvånget blir det till sist ständiga bemödanden att driva upp massor med pengar för att skaffa fram det nödvändiga ”stoffet” – alltså en rent ”borgerlig” form av slaveri.”

(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

 

 

”Jag blev en gång uppsökt av en sjuttonårig flicka med anorexia nervosa som var mycket stolt över att hon nu hade samma vikt som hennes mor hade för 30 år sedan då hon blev räddad i Auschwitz. Under samtalets gång framgick det att den detaljen var det enda dottern visste om moderns förflutna. Modern vägrade nämligen att tala om denna tid och hade bett familjen att inte komma med några frågor. Det är just det hemlighetsfulla som oroar barnen, det som man inte talar om i hemmet, det som rör föräldrarnas känslor av skam, skuld och ångest.”

(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

 

 

“The area in which morality celebrates its greatest triumphs is the treatment of anorexia. Here it is almost the rule for the guilt feelings of young anorexics to be aggravated by more or less blatant injunctions like “Look how unhappy you are making your parents, how they suffer on your account!” The meaning of their refusal of nourishment, the message it is trying to get across, is completely ignored in such harangues. Yet anorexia shows us very clearly how definite the body can be in indicating the personal truth of its “owner.”

 

Many anorexics think, “I have to love and honor my parents, forgive them for everything they have done, understand them, think positive, learn to forget. I have to do this and do that. I must not show my distress.”

 

But what is left to me – the real me – if I try to force myself to have feelings I do not really have, if I no longer know what I really feel, want, need, and why I should do all the things that people tell me to do? I can force myself to achieve – at work, in sports, in everyday life. But if I force alien feelings on myself (with or without the aid of substances like alcohol, drugs, and medication), I shall be confronted sooner or later with the consequences of this self-deception. I reduce myself to a mask and do not know who I really am. The source of that knowledge lies in my genuine feelings; those feelings correspond with my experiences. And the guardian of those experiences is my body. Its memory.

 

We cannot love, respect, or understand ourselves if we ignore the message of our body, as expressed in feelings like anger. There are a whole range of “therapeutic” rules and techniques for the manipulation of feelings. They tell us in all seriousness how we can stop suffering and start enjoying life. People with the severest physical symptoms go to hospitals for this kind of advice, in the hope that it will help them free themselves from the nagging resentment they harbor against their parents.

 

This may succeed for a while and also bring relief, because then their therapists are “pleased” with them. Like good little children complying with their mothers’ parenting methods, they then feel accepted and loved. But sometime later the body will reassert itself with a relapse, the retaliation for the refusal to listen to what it has to say.”

(ALICE MILLER i boken “The body never lies”)

 

 

 

 

Astma

 

”I sin 440-sidiga rapport från 2007 om riktlinjer för behandling av astma konstaterar det statliga amerikanske hjärt-, lung- och blodinstitutet (NHLBI) att ”det inte finns tillräckligt med bevis för att olika andningstekniker ger några fördelar för en patient med astma”. Denna slutsats blir lätt absurd när de flesta av oss vid närmare eftertanke kan inse att det borde finnas en väldigt nära koppling mellan astma och hur vi andas, eftersom denna sjukdom drabbar just våra luftvägar.

 

Det finns en mängd studier som visar på kopplingen mellan en andning med förbättringspotential och ohälsa. I en studie vid Universitetet i Buffalo på 1 195 personer som pågick under 29 år fann man en tydlig koppling mellan lungfunktionen och livslängd. Ju sämre lungfunktionen desto större chans att dö en för tidig död. Författarna avslutar med att ”det är förvånande att denna enkla mätmetod inte har vunnit mer popularitet i ett sätt att mäta den generella hälsostatusen”. När kopplingen mellan dålig lungfunktion och dålig hälsa redan är väletablerad borde steget inte vara särskilt långt till att studera huruvida en förbättrad andning kan ha en positiv påverkan på hälsan. Denna typ av studier är det dock relativt tunnsått med, vilket till viss del förklarar slutsatsen i astma-rapporten. Det blir ett moment 22 som leder till att trovärdigheten för sjukvården minskar.”

(ANDERS OLSSON i boken ”Medveten andning”)

 

 

”Ett knep som många astmasjuka känner till är att vid ett anfall hålla en burk honung under näsan och andas djupt. Lättnaden är ofta omedelbar, även om effekten är kortvarig och bara räcker någon timma. Många astmapatienter har därför alltid en burk honung tillhands. Vad är det då som ger denna effekt? Tyska vetenskapsmän har dragit slutsatsen, att honung innehåller en blandning av högre alkoholer och flyktiga oljor och att ångan av dessa – ofta omärkliga för friska människor – har en lugnande och lindrande inverkan.”

(PE NORRIS i boken ”Honung – naturens eget hälsomedel”)

 

 

”Min lilla kära mormor, 80 år gammal, god och underbar, som led så svårt av astma, att hon tidvis knappt kunde andas och ej kunde gå upp för en trappa en gång, har även genom denna kost och livsföring, trots sin höga ålder, blivit så frisk och kry, att hon nu kan röra sig fritt och t. o. m. springa uppför trapporna som en ung flicka utan det minsta lilla obehag. Astman är försvunnen som genom ett trolleri. Och det märkvärdigaste av allt är att det skett vid så hög ålder. Åter ett bevis för hur underbar den pånyttfödande kraften i Naturen är, och att Naturen är den enda stora läkaren och den enda, som har rätt att kalla sig läkare, medan de, som velat fuska i hennes yrke utan att vilja lära av henne, endast är jämmerliga klåpare. Det är de, som förvandlat livet till det inferno av sjukdomar, som det är nu.

 

När jag tänker på vad det var, som gjorde mig och min mormor sjuka, och som ingen av alla dessa lärda herrar kunde begripa sig på, så kan jag ibland bli upprorisk i mitt sinne. Detta är det enda, som nu förmörkar min tillvaro, att se hur tusenden och åter tusenden tillåtas begå precis samma misstag och råka ut för precis samma sjukdomar, utan att någon av våra legitimerade läkare hejdar dem. Tvärtom bli dessa stackars offer för våra förvända levnadsvanor kvarhållna i sitt nödläge just av dem, som skulle vara de första att visa dem vägen till hälsan och det sanna livet.

 

Tag t. ex. min rara, goda mormor. Förut strödde hon salt i allt och på allt vad hon åt – till och med på sina smörgåsar. Var det då att undra över, att hon blev sjuk och fick astma. Ingen varnade henne. Nu äter hon sina smörgåsar med råa lökskivor i stället. Kruska är hennes lunch varje dag. Detta har haft till följd att hennes mage, som var så svårt förstoppad att hon jämt måste taga avföringsmedel, nu fungerar oklanderligt. Men om detta visste de läkare, som förgäves sökte bota hennes astma och bagatelliserade hennes förstoppning, ingenting.

 

Såväl hennes hörsel som syn, som voro så nedsatta, ha nu även blivit betydligt bättre. Hon både ser och hör bättre, och alla säga att hon blir duktigare och yngre för varje dag. När ett sådant under kan ske vid så hög ålder, vilka under skulle då ej kunnat ske, om vi redan som barn hade blivit delaktiga av denna enkla, genialiska livsföring.”

(LENNART HALLBERG i häftet ”Ur astmans dödsgrepp”)

 

 

”Jennifer was eight years old when her beloved grandfather passed away. Her mother explained his death as best she knew how: “You’ll never see Grandpa again, honey. He’s in heaven now.” Jennifer did not understand why her grandpa was gone, and she felt very angry; her grandpa had always been her favorite babysitter and best friend. Why did he have to go? On the day of the funeral, Jennifer was very upset. All those people crying and making a fuss – she just wanted her grandpa back. By the time the service was about to start, Jennifer was fuming mad. Her mother scolded her quietly, insisting that she shouldn’t be angry; she should be sad. Jennifer wanted to scream. She didn’t dare aggravate her mother any further, so she held her breath to keep from yelling out her confusion and pain. The scream built up in her chest until she felt as if a sharp blade had pierced her sternum. A few days later, she began to have difficulty breathing. Her mother took her to the pediatrician. The doctor’s diagnosis: asthma.

 

It was during one of my seminars that Jennifer’s story came out. I had asked the participants to express their greatest desire, and Jennifer shared that hers was simply to be able to take full, deep breaths. She’d been to numerous clinics and specialists over the years, but nothing had helped relieve her asthma. I had her do the self-evident truth exercise at the front of the room. After attempting to take a full breath, she reported that her chest and lungs hurt. Her throat felt constricted, and even speaking became difficult. With my encouragement, she continued to take deep breaths, and when I asked her to say out loud what she desired, she declared, “I want to breathe easier and feel healthy – strong and capable.” After repeating her desire several times, she noticed the feelings in her chest and throat intensify. She followed the sensations, keenly aware of her whole body, breathing rhythmically for several minutes until the sensations in her chest and throat led her right to their origin. In her mind’s eye, she was back in the vestibule of the church where her mother had scolded her. Her hand came up to her chest as the pain there intensified. “Oh my God,” she said, “That’s when I started having trouble breathing!”

 

Until that moment, she had no idea that the feelings she had repressed about her grandfather’s passing could be linked to her asthma. I asked her to breathe and repeat after me, “I want to take big, full breaths and be healthier, and I am afraid to feel the pain and express my anger about my grandfather’s death.” Jennifer repeated the words several times and began rocking her body back and forth until suddenly a spine-chilling scream came out of her mouth, shaking the room and all of us in it. The anger and pain that had been kept down for thirty years blasted out of Jennifer’s mouth like a blowtorch. I encouraged Jennifer to thank her lungs for storing all that frustration and rage for so long and to tell them they were now relieved of duty. She took a full, deep breath and said, “My lungs, my lungs – I can breathe!””

(STEVE SISGOLD i boken “What’s your body telling you?”)

 

 

“Chronic anger can aggravate many cases of asthma.”

(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)

 

 

”Det är alltid givande för astmatiker att undersöka vilka känslor som aktiverats strax innan symtomen visade sig. Det är framför allt två slags känslor som ofta ”ligger i luften”. Det är ilska och sorg. Någonting händer som utlöser ilska eller sorg. Man döljer känslorna och erkänner dem inte för sig själv eller omgivningen. Snart nog, ofta inom några minuter, dyker astmasymtomen upp. Det händer också i terapi med astmatiker; symtomen visar sig ofta när de pratar om svåra känslor, särskilt i barndomen. Det är också viktigt att astmatiker noga undersöker vilka ”vinster” astmaanfallen ger, både i nuet och i barndomen. Mycket ofta finner man en eller fler av följande tre: Att bli tröstad eller ompysslad extra mycket eller länge, att få möjlighet att vila och slippa andra familjemedlemmar samt att få en ursäkt för att undvika något man inte vill göra. Genom att lägga märke till sådana vinster kan en astmatiker hitta andra, mindre plågsamma sätt att tillgodose dessa behov.”

(GAY HENDRICKS i boken ”Andningsövningar för ett bättre liv”)

 

Läs även Andningens betydelse för ditt hälsotillstånd, Bukandning, Mjölk & Astma och Näsandning

 

 

 

 

Autism

 

”Ett älskat barn får kärleken som gåva och därmed också kunskap och oskuld. Det är en gåva som bestämmer hela livsinriktningen. Ett skadat barn saknar allt därför att kärleken fattas. Det vet inte vad kärlek är, det förväxlar ständigt illdåd och välgärning, lögn och sanning. Om och om igen låter det sig förvirras.

 

Denna förvirring stötte jag på under en diskussion om ett konkret fall bland fackfolk: en kvinna som under sin barndom hade fått mycket kärlek och inte utsatts för prestationskrav tog till sig en nioårig, autistisk pojke, som hon sedan adopterade. Hon kunde ge honom mycket värme och kroppskontakt, bejaka honom, bekräfta hans känslor, vara lyhörd för hans behov och signaler och slutligen också förstå dem. I hennes famn lärde pojken sig att visa känslor, uppleva vrede över vad han dittills utsatts för och upptäcka kärlek. Han utvecklades till en frisk, intelligent, mycket levande och öppen ung man.

 

Jag berättade detta för en grupp specialister som arbetade med autism. Läkarna bland dem sade att autism är en obotlig neurofysiologisk sjukdom och att utvecklingen i detta fall visade att det inte hade varit fråga om autism. Det hade alltså varit en felaktig diagnos. Psykologerna, familjeterapeuterna och analytikerna menade att den här historien var nog en grov förenkling; för sin del kände de till många fall där år av psykoterapi med autister inte hade ändrat någonting – vilket jag inte alls tvivlar på. De sade vidare att en sådan berättelse ju inte kunde hjälpa föräldrar till autistiska barn, tvärtom skulle de få skuldkänslor, för alla föräldrar hade ju inte möjlighet att ge sina barn så mycket tid och kärlek. Oftast hade de flera barn, de måste sköta sitt arbete och var för övrigt inte mer än människor. Jag sade att det förefaller mig ointressant om någon får skuldkänslor eller inte när det är fråga om att upptäcka en så viktig sanning.

 

För mig var historien om den nioåriga pojken en bekräftelse på vad jag redan länge hade anat: autism hos ett barn är ett svar på dess omgivning och ofta det enda svar barnet kan tillgripa. Om autism kan botas eller inte beror på i vad mån barnets nya omgivning kan ta till sig sanningen om barnets förflutna. Specialisternas reaktioner visade hur svårt det är att hitta en sådan omgivning. Deras motstånd hindrade dem från att förstå vilken hjälp denna historia kan ge oss i vårt umgänge med barn.”

(ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”)

 

 

 

 

Bakterier

 

ARE WAERLAND skriver följande i skriften ”Det osynliga världskriget”:

”Under åren 1857-1863 framförde Professor Antoine Béchamp sin mikrosomteori om jäsning, som han förklarade, bildade förstadiet till de s.k. infektiösa sjukdomarna. Han ansåg att bakterier uppkommo genom en sammansmältning eller metamorfos av mikrosomer – en teori, som har de största sannolikhetsskäl för sig. Pasteur, som var Béchamps samtida och inte ens var läkare eller vetenskapsman, utan endast kemist – eller, rättare sagt, apotekare, begagnade sig av Béchamps undersökningar och gav de av Béchamp upptäckta mikrosomerna och deras bildningar namnet ’bakterier’, samt förklarade, att han i dessa ’bakterier’ upptäckt de egentliga sjukdomsorsakerna, »emedan de kunde påvisas förekomma vid sjukdomsfall i sjuka vävnader».

 

Béchamp var en verklig vetenskapsman, medan Pasteur var en annonsör. Béchamp var så upptagen av sin forskning, att han ej gav sig tid att utnyttja sina resultat i reklamsyfte, som nu blivit allmän vana sedan Pasteurs tid. Allt vad Béchamp hann med, var att från tid till annan utfärda rapporter om sina undersökningar till den franska Vetenskapsakademien, medan Pasteur, som seglade i Béchamps kölvatten, utropade sina på Béchamps undersökningar byggda upptäckter för allt folket som sina egna och sålunda samlade omkring sig tidningsmän och en skara kritiklösa beundrare, som utropade honom som en stor vetenskapsman. En sorgfällig undersökning av Béchamps arbeten visar ofrånkomligt, att mycket stulits från honom, men att den som stal det, dock ej själv förstod själva kärnan i hans forskningsarbete, enligt vilken de ’mikro-organismer’, som Pasteur gjorde till konstanta sjukdomsfaktorer, i själva verket voro i högsta grad variabla, d.v.s. föränderliga, och så att säga ’överbyggnader’ på andra underliggande processer.”

 

Han skriver vidare:

”Saken är den att Béchamp var på rätt väg, men att Pasteur genom sitt annonsgeschäft med bakterieteorin förde den vetenskapliga forskningen vilse och minst 60 år tillbaka i tiden, så att vi först nu i våra dagar kunna fortsätta från den punkt, där Béchamp lämnade sin samtid. Enligt denna geniala forskares mening förekommer i snart sagt allt organiskt material s.k. ’mikrosomer’, vilka på samma sätt som cellerna genomgå och bilda mikroorganismer eller bakterier överallt, där de finna lämplig jordmån att leva på. Härav deras mångfald, stora föränderlighet och skiftande natur (mutation). Detta samgående sker således i ’ekonomiskt syfte’. Sin lämpliga jordmån finna dessa mikro-organismer i sjukt organiskt material, d.v.s. i degenererade vävnader och i främmande ämnen, som inkommit i djur- och växtkropparna, vilket deras uppgift i naturens stora hushållning är att undanskaffa och förgöra. Med andra ord, de utgöra det organiska livets inspektorer, kontrollanter, censorer och renhållningsmän. Acceptera vi denna syn på bakterierna, så kunna vi kanske återvinna vad vi under de gångna 60 åren förlorat.

 

Det är jordmånen som alstrar floran, och icke floran som alstrar jordmånen.

 

Tänk blott efter. Om de s.k. tuberkulosbakterien vore den egentliga orsaken till tuberkulosen – hur kunde då en enda av oss undgå att bli smittad? Detsamma gäller tyfus, lunginflammation och vilken som helst annan s.k. smittosam sjukdom, ty den bakterie, som enligt den gängse skolmedicinska uppfattningen skulle förorsaka dess sjukdomar, finnes överallt. Vi säga att vissa människor äro ’immuna’ för dessa bacillers angrepp. Men vad betyder väl det? Är icke på samma sätt en skogsbacke ’immun’ för kärrväxter och ett kärr immunt för växter, som kräva en solig torrlagd skogsbacke? På samma sätt alstrar eller tilldrar sig varje slag av degenererad organisk vävnad sin bacillart. Ty på samma sätt som kärrmark innehåller näring för kärrväxter, så erbjuda även sjuka, degenererade vävnader, eller de för livsprocesserna skadliga ’orenligheter’, som dessa innehålla, näring för vissa bakterier, vilka sålunda enligt Béchamps mikrosomteori själva ge upphov till eller alstra sina egna bakterie-arter. Överallt, där samma jordmån erbjudes dem, vinna de sedan fäste. Härav smittan.

 

Vi ödelägga värdefullt liv, spilla massor av pengar och värdefull tankekraft på att studera ’bakteriernas levnadshistoria’, utan att inse, att vi i dem ha att göra med »livets egen skyddsvakt», dess »inspektorer», »kontrollanter», »censorer» och »renhållningsarbetare», vilkas huvuduppgift det är att undanskaffa allt orent och livsodugligt, som skulle göra det omöjligt för livet att fungera normalt eller överhuvudtaget existera. Det är därför tydligt, att vi bedrivit våra studier i en helt och hållet oriktig riktning, när vi i bakterierna se livets fiender och söka förklaringen på sjukdomarnas uppkomst genom att studera dem i stället för den jordmån, som alstrar desamma.”

 

 

”Bakterier infinna sig alltid, där stagnation i livsprocesserna uppstår och en allmän förgiftning av vävnadsvätskorna och cellmaterien inträder på grund av en tidvis alltför stor anhopning av slaggämnen och orenligheter. Bakterierna äro därför alltid en sekundär företeelse, vilka för sin existens kräva en viss »jordmån» i sjuka cellvävnader. Genom »smitta» kunna de sedan överföra sjukdomen till andra individer, som erbjuda dem samma jordmån. Det är således alltid samma »jordmån», som drager till sig samma sorts bakterier. D. v. s. bakterierna attraheras överallt av samma förgiftade och på grund härav sjuka vävnader, på samma sätt som flugor överallt attraheras av gödselstackar, och de asätande djuren: schakaler, hyenor och gamar, attraheras av kroppar, stadda i förruttnelse. Att vissa individer, men långt ifrån alla, bli smittade under en epidemi, beror således endast på att de nedsmittade erbjuda samma sorts bakterier en likformig jordmån i sina kroppar, vävnader, vävnadsvätskor och organ.”

(ARE WAERLAND i boken ”Våra förkylningssjukdomar”)

 

 

”Till och med Pasteur ändrade uppfattning senare i livet och ansåg att mikroberna bara var en del av bilden och att andra faktorer vanligen spelade en ännu viktigare roll. Det berättas att Pasteur på sin dödsbädd sade: ”Le germe c’est rien, c’est le terrain qui est tout” (”Mikroben är ingenting, jordmånen är allt”).”

(DEAN ORNISH i boken ”Kärlekens läkande kraft”)

 

 

”Vi betraktar ”krassligheter” och sjukdomar som något mystiskt och skrämmande och skyller på mikrober och bakterier. I själva verket är bakterier och mikrober naturens renhållare och finns överallt. När vi andas, drar vi in millioner av dessa små, naturliga renhållare. Deras uppgift är att spalta upp och nedbryta avfallsprodukterna i vår kropp och sätta dem i rörelse, så att de kan förpassas ur kroppen. Det är emellertid vår uppgift att hålla kroppen i sådant skick, att denna utsöndring kan fulländas till det perfekta. På grund av att vi äter ett övermått av födoämnen, i vilka livskraften har förstörts genom för stark upphettning, inläggning på burk eller andra förfaranden, hopar sig avfallet efter matsmältningen fortare i vår kropp än vi och dessa renhållare kan avlägsna den. Resultatet blir, att mikrober och bakterier inne i vår kropp finner en grogrund, där de kan föröka sig. Under detta förökningsstadium läggs avfallet från deras härdar till kroppens eget slagg och vi får det som kallas sjukdom. När mikrober och bakterier tränger in i en kropp, som är helt igenom ren och sund, hittar de ingen groplats, där de kan slå sig ner. De passerar därför ut ur kroppen på naturligt sätt. På samma sätt förhåller det sig när allt avfall och osunt material avlägsnas från en sjuk kropp. Först då tas det första steget mot ett tillfrisknande med en normal kemisk balans.”

(NORMAN WALKER i boken ”Diet-råd i samband med råsaft-terapi”)

 

 

"Baciller kan naturligtvis inte slå rot om de inte hamnar i en passande jordmån. Den jordmån som lämpar sig för sjukdom är försvagad, illa närd, illa syresatt, förpestad av negativa tankar, blockerad i sitt känsloflöde och, följaktligen, bräcklig i sitt immunförsvar."

(GUY CORNEAU i boken "Kroppen och själen i balans")

 

 

”Kvaliteten av den jordmån bakterien möter, om den är rik eller fattig, kommer alltså att ge sjukdomen bättre eller sämre utsikter att få fäste. Om kroppen är urlakad på grund av stress och dålig näring, miljöföroreningar och kärleksbekymmer, då erbjuder den en försvagad jordmån som får svårt att stå emot mikrobernas angrepp. Är man tvärtom utvilad, välnärd och glad har man större chans att undgå sjukdom, helt enkelt därför att balansen är bättre. Och skulle man ändå bli sjuk, återhämtar man sig snabbare.”

(GUY CORNEAU i boken "Kroppen och själen i balans")

 

 

”Every system of the body is made up of individual cells. Any time a cell does not perform to the benefit of the greater whole, the vitality of the system decreases. If a system can’t function up to par, the body suffers. When the vitality, or vital force, of the body drops, resistance drops. The body as a whole is then susceptible to invasion and domination by germs.

 

When the germs find a congenial host, they begin to multiply. In cases such as malaria, the by-product of multiplication becomes so toxic that life is threatened.

 

Germs don’t have the ability to dictate their actions or create their environment. They can survive only in an environment that is hospitable to them. Germs, like people, are survival oriented. They will find homes that offer the best opportunity for sustained existence and propagation.

 

Bacteria neither create nor control their environment or destiny. Bacteria multiply and grow in the environment in which they find themselves. In the body, the environment is determined by the host’s lifestyle. If bacteria that belong in your garden take up residence in your lungs, you may perceive the intruders as “bad” – creatures of malice that must be destroyed. Actually, they are not “bad”; they are merely in the wrong place for our needs. They need to be relocated. There’s no such thing as a “bad” germ. However, they, like people, can be in the wrong place at the wrong time. Those who have been an innocent party to a bank robbery know well what it means to be in the wrong place at the wrong time.

 

All pathogenic germs (those that are harmful to the body) are scavengers. They don’t attack normal, vital, healthy cells or tissue. They can’t feed on healthy cells. They can grow and prosper only when damaged cells serve as a generous host that provides ample nutrition and an accommodating environment.

 

Germs, including the alleged “cold germs,” don’t suddenly appear in our lives to cause us grief. They are around us and in us all the time. By keeping your body as fit as possible through diet, you will be able to peacefully co-exist with germs. They have as much right on this planet as we do.

 

Germs that invade the inner workings and hidden mechanisms of the body force the body to respond. The responses aren’t pleasant – they are signs that the defenses are down.

 

A runny-nose, watery-eye, miserable cold is an internal cleansing process. Your body will do everything it can to maintain its steady state of homeostasis. Its first line of defense against unwanted or unnecessary visitors is dilution. Diluting substances the body doesn’t need renders them less harmful. The body will either dilute or try to evict harmful or unnecessary substances. One method of removing unwanted or toxic materials from the body is the common cold. A cold may make you feel rotten, but the cold itself serves a purpose. Your body is getting rid of toxins that can threaten your survival. As long as you can develop a good cold, your body is still able to fight. I’ve never known of a person in the final stages of cancer to have either a cold or a fever.

 

The fever that sometimes accompanies a cold and other ailments is another ingenious method of cleaning out the body. Fevers kill off intruders. Pathogenic bacteria fare best in a temperature of about 98.6º Fahrenheit. Consequently, a controlled fever (up to 104º F) can dispatch germs, burn off toxic material, and allow the body to resume its regular routine. Both science and culture acknowledge that fevers serve a health-restoring purpose; however, the pesky cold hasn’t yet been awarded this status.

 

It isn’t at all uncommon for colds to be more prevalent when fresh fruits and vegetables become more available and affordable in the late spring or summer. Eat a batch of watermelon or other fresh fruit and, unless you are walking-water healthy to begin with, you can be almost assured of coming down with that most bothersome of minor maladies – a “summer cold.”

 

Nevertheless, colds serve much the same purpose as fevers: they clean out unwanted toxins. Diet may be the instigator of a constant succession of colds. High protein intake continually dumps toxins into your system, and your body will tolerate only so much accumulated toxin before its saturation point is reached. A good cold is one way to clean out some of the mess.

 

Cold symptoms can also be brought about by improving your diet too quickly and giving your body more naturally beneficial food than it is accustomed to handling. When this happens, your body isn’t rebelling against excess toxicity. Instead, your cells are clearing out the remnants of excess protein faster than your elimination system can take the debris out of the body.

 

No matter how much money is spent trying to eradicate the common cold and nullify all of the microorganisms that are potential health threats, we’ll never succeed. Since germs aren’t the problem, killing them off isn’t the solution. Every time you get a cold, as difficult as it may be through your runny nose and tears, you should be thankful that your body still has enough vitality to defend itself.”

(TED MORTER i boken “Fell’s official know-it-all guide”)

 

Fotnot: 98.6º F = 37º C och 104º F = 40º C.

 

 

 

 

BH & Bröstcancer


“Regularly wearing a bra impairs the proper flow of lymph and may greatly increase the chance of developing breast cancer. Researcher David Moth conducted an experiment in which he measured the actual pressure exerted by bras on the underlying lymphatic ducts. He says, “The results suggest that the lightest possible bras will still exert in excess of that found within the lymphatic vessels.” Several other studies confirm the link between bra wearing and breast cancer. In 1991 Hsieh CC & Trichopoulos D studied breast size and left/right handedness as risk factors for breast cancer. They noted in their findings that premenopausal women who do not wear had less than half the risk of breast cancer than did their bra-wearing peers. This study was published in the European Journal of Cancer, 1991;27(2):131-5.

 

Another more recent study (2000), published in Chronobiology International (the journal of biological and medical rhythm research), found that wearing a bra decreased melatonin production and increased the core body temperature. Melatonin is a powerful antioxidant and hormone that promotes good sleep, fights aging, boosts the immune system, and slows the growth of certain types of cancer, including breast cancer.

 

The most comprehensive studies on this subject were performed by the husband and wife team of applied medical anthropologists, Sydney Ross Singer and Soma Grismaijer. Singer and Grismaijer found that the Maoris, the indigenous people of New Zealand who integrated into western culture, had the same rates of breast cancer as their western peers. The marginalized aboriginals of Australia, interestingly, had practically no breast cancer. The same was true for westernized Japanese, Fijians, and women from other cultures who converted to the practice of bra wearing; when they did so, their rates of breast cancer soared.

 

In the early 1990s Singer and Grismaijer studied the bra-wearing habits of 4,500 women in 5 cities across the U.S.. They found that 3 out of 4 women who wore their bras 24 hours per day developed breast cancer. Among those who wore their bras more than 12 hours per day but not to bed, 1 out of 7 developed breast cancer. This is a slightly higher cancer rate than the standard female population of 1 in 8. By comparison, merely 1 out of 152 women who wore their bras less than 12 hours per day had breast cancer, and only 1 out of 168 women who wore bras rarely or never developed cancer of the breast. In other words, women who wore a bra 24 hours per day were 125 times more likely to develop breast cancer than women who rarely or never wore bra. Interestingly, women who chose to go braless had the same breast cancer rates as men did!”

(ANDREAS MORITZ i boken ”Cancer is not a disease”)

 

 

 

 

Bindvävnaden

 

”Bindvävnaden – kroppens soptipp

 

Bindvävnaden utgör ”transitsträckan” mellan blodkärlen och organcellerna. Bindvävnaden fungerar som ett reningsfilter och kan aktivt ta hand om ämnen som annars skulle kunna skada organcellerna i kroppen (Pischinger). Den är en levande substans med en egen ämnesomsättning. Det är i bindvävnaden som mycket av den tysta kampen mellan sjukdom och hälsa sker.

 

Hippokrates, läkekonstens fader och humoralpatologins företrädare, fastslog att ”hälsan beror i första hand på kroppsvätskornas beskaffenhet” – och dessa kroppsvätskor har mycket av sitt ursprung i bindvävnaden – något som man än i dag ler oförstående åt från skolmedicinskt håll. Men den stora skolmedicinska forskaren Eppinger (1879-1946) erkände bindvävnadens betydelse dels för försörjningen av slaggämnen via lymf- och blodkärlen. Patologen och histologen Pischinger (1899-1983) följde upp Eppingers studier och kunde styrka dess grundläggande betydelse för hälsan. Han visade på att bindvävnadens grundsubstans reagerar på alla möjliga retningar och att i grundsubstansen regleras vätske- och saltbalansen, syra-basbalansen och det ospecifika försvarssystemet. Pischinger (Das System der Grundregulation) har gett den teoretiska grunden till den helhetssyn som kännetecknar naturläkekonsten och som mer och mer vinner terräng inom skolmedicinen.

 

Den här bindvävnaden finns nästan överallt i kroppen, mellan blodkapillärerna och organcellerna (de celler som bildar olika organ i kroppen, kallas även för parenkymceller) samt i större blodkärlsväggar. Nästan alla organceller i kroppen får sina nödvändiga ämnen via den bindvävssubstans som omger dem. Många ämnen som lämnar blodbanorna och ska fram till kroppens olika celler måste alltså passera bindvävnaden. På ett omvänt sätt passerar de slaggämnen, som organcellerna bildat, bindvävnaden. Ifrån bindvävnaden transporteras de bort, antingen via blodkärlen eller lymfkärlen.

 

Det finns många olika typer av bindvävnad i kroppen. Här avses den mjuka, luckra bindvävnaden. Inom histologin (läran om kroppsvävnader) kallas den även för mesenkym.

 

Bindvävnaden är principiellt uppbyggd av följande element:

CELLER

FIBRER

AMORF (FORMLÖS) MASSA

 

Alla dessa element badar i sin tur i en vätska (extracellulär eller intercellulär vätska). Ett sjukligt tillstånd råder när vätskemängden ökar i bindvävnaden (Textbook of Histology). Vi har då ett s.k. ödematöst tillstånd.

 

I bindvävnaden finns det karakteristiska celler som kallas för fibrocyter. Dessa celler anses bilda dess elastiska trådar (kollagen och elastin) som till sin arkitektur bildar ett nätliknande mönster. Den amorfa massan består av olika slags sockerarter (polysackarider) och äggviteämnen som bildar en geléliknande massa i vilken de elastiska trådarna är inbäddade (Molecular Biology of the Cell). Den här geléliknande massan tillåter transport av näring, hormoner och gifter mellan kroppens celler och blodet.

 

Inom naturläkekonsten talar man om gel- och sol-stadie i denna massa. Gel står för geléartad substans som är trögflytande och sol för en lösning som är mer lättflytande. Sol-stadiet är det normala tillståndet i bindvävnaden då den amorfa massan inte är stelnad utan befinner sig i ett ”flytande” tillstånd. Vid gel-stadie i bindvävnaden är den amorfa massan i bindvävnaden väldigt trögflytande och kan inte så lätt släppa igenom näring eller slaggämnen. Detta gel-stadie är ett sjukligt tillstånd och behandlingen går ut på att få den att gå över i ett sol-stadie. Exempel på ett gel-stadie är s.k. myogeloser. Detta är muskelförhårdnader som är ganska så vanligt förekommande över skuldrorna. När man känner på dessa är de både smärtsamma och hårda samt känns som en svullnad. Med hjälp av massage kan man få dessa hårdnader att gå över till ett sol-stadie. Läkare brukar skriva en remiss för massage när deras patienter klagar på s.k. muskelknutor över skulderpartiet.

 

I bindvävnaden finns också många olika celler som var för sig är specialiserade på att ”äta upp” (fagocytera) eller på annat aktivt sätt oskadliggöra främmande ämnen. Man kan dra slutsatsen att om bindvävnaden i sin funktion blockeras eller slaggas igen, så kommer organcellerna att leva i en sjuk miljö. Dessa celler kan inte längre uppfylla sin funktion. Detta medför att olika sjukdomar kan uppstå i respektive organ i kroppen. Helt naturligt ökar slaggansamlingen med åren i bindvävnaden och är troligen en av de faktorer som har att göra med åldrandets processer hos människan.”

(RAIMO HEINO i boken ”Nya naturläkarboken”)

 

 

”Jag har redan nämnt att slaggämnen som bildas av organcellerna kan lagras i bindvävnaden, och då speciellt urinsyra som kristalliseras till urinsyrekristaller. Med tiden blir slaggdepån så stor att bindvävnaden blir ”irriterad” och försöker bli av med dem. Dessa slaggämnen måste då lösas upp från bindvävnaden och det sker genom att en lokal inflammation sätts igång i bindvävnaden – en process som är speciellt vanlig i lederna. Ju äldre man blir desto mer slaggämnen finns upplagrade. Detta förklarar varför det oftare förekommer sjukdomar och lidande hos äldre än hos yngre människor. När detta tillstånd råder i t.ex. lederna kallar man det för artrit eller artros – det sistnämnda brukar i vardagligt tal benämnas förslitna leder.

 

Den inflammatoriska processen kännetecknas av både kännbara och synbara symtom såsom lokal svullnad, hetta, värk, hudrodnad samt nedsatt rörlighet i det område som är inflammerat. Om man sätter in ett inflammationshämmande läkemedel, t.ex. en kortisoninjektion, ger detta ofta en snabb symtomlindring för stunden. Med stor sannolikhet återkommer besvären längre fram i en mycket mer svårbehandlad form och med ett kroniskt lidande som följd.

 

Här rekommenderas en behandling som i stället stöder kroppens avsikt med inflammationen. Man kan behandla samtidigt som man under några dagar fastar. Behandla genom att smörja in runt inflammationen med en örtsalva (dränagesalva) som stimulerar borttransporten av slaggämnen från den inflammerade leden. Invärtes kan man ta naturläkemedel som befrämjar upplösningen av slaggämnena samt borttransport av dem ur kroppen via utsöndringsorganen. Bindvävnaden innehåller ett omfattande dräneringssystem bestående av blodkärl och lymfkärl. Via detta dräneringssystem kan de lösta slaggämnena transporteras bort från bindvävnaden.”

(RAIMO HEINO i boken ”Nya naturläkarboken”)

 

 

”Kroppens elastiska bindväv är mest utsatt för skador från de fria radikalerna, vilket leder till de ärrbildningar i huden som sedan blir till rynkor.”

(SUSANNA EHDIN i boken ”Den självläkande människan”)

 

 

 

 

Cancer

 

”René avled i cancer, fyrtiofem år gammal. Han var övertygad om att cancern var ett självmord, för långt innan sjukdomen slog till hade han förlorat sin livslust.”

(GUY CORNEAU i boken ”Kroppen och själen i balans”)

 

 

“Cancer does not cause a person to be sick; it is the sickness of the person that causes the cancer.”

(ANDREAS MORITZ i boken ”Cancer is not a disease”)

 

 

“The only three reasons people die of cancer today are: 1] lack of information; 2] lack of discipline once they have the information; 3] blind trust in their cancer doctors.”

(BILL HENDERSON i boken “Cancer-free”)

 

 

"Cancer...gåtan som inte finns

 

Det är nu dags att lämna gamla begrepp. Uttjänta uppfattningar som inte längre går att handskas med bryts sönder i samma takt som nya insikter får fotfäste i medvetandet, först av en därefter fler och fler individer. Efter ett antal upptäckter har hela det gängse resonemanget om s.k. cancersjukdomar och även övriga sjukdomar visat sig vara, ingenting annat än ren återspegling av våra inrotade föreställningar, förväntningar och rädslor. Det etablerades hypoteser med sagolika verklighetsanspråk trots den totala avsaknaden av bevis. Bevis för att någon cell skulle förlora kontrollen och bli galen och sen sprida sig runt hela kroppen o.s.v. finns nämligen inte. Tvärtom har det bevisats att varje förändring i kroppen, varje produktion, varje defekt, sker och uppstår i en speciell ordning och bjuder inte alls bilden av en kaotisk process. Tillgång till denna ordning fick man i form av iakttagelser och

konstateranden på ett mycket kraftfullt sätt.

 

Mannen i fråga heter Med. Dr. Ryke Geerd Hamer som är läkare och bor i Tyskland, hans upptäckter bemöttes av ett sådant intresse att man fråntog honom hans legitimation direkt efter det att han försökte delge dessa nyheter till en större publik, såsom till den medicinska fakulteten vid universitetet i Tubingen. Redan tidigare, när han avhämtade sina första böcker från tryckeriet som han utger på eget förlag, blev uppvaktningen sådan att han blev beskjuten med två skotthål i vindrutan och den smyckar numera förlagslokalen lutande i ett hörn.

 

Även om detta inte bevisar någonting undrar man naturligtvis varför människor tar till så drastiska åtgärder bara för att stoppa "kvacksalveri". Efterlyst och hemsökt av tiotals attentatsförsök lyckades han ändå nå publiken genom att skriva böcker och hålla föredrag om sin, som han kallar det, "den nya medicinen". Tydligen finns det någon som anser att det betyder ett allvarligt hot mot det medicinska etablissemanget, medan Dr. Hamer inte begärde mer än en offentlig omprövning av sina vetenskapliga resultat för patienternas skull. Det tvärvägrades honom, av samtliga ansvariga institutioner, med undantag av en klinik i Gelsenkirchen i samarbete med den medicinska fakulteten i Düsseldorf i maj 1992, som bekräftade att hans hävdade resultat är korrekta. Konstigt nog kom inga journalister från tidningar, TV eller andra massmedia, förrän nu, trots att innehållet liksom konsekvenserna därav skulle bli de mest häpnadsväckande om inte revolutionerande, inte bara i den medicinska världen, utan även i största allmänhet.

 

Hans upptäckt innehåller konstaterandet, att det är genom chockartade konfliktupplevelser som s.k. tumörer uppstår.

 

Direkt när en sådan chock inträffar börjar en ökad och accelererad tillväxt i den vävnad, det organ eller kroppsdel som har den exakta biologiska funktionen, vilken blir berörd och står i samband med denna konfliktupplevelsens innehåll. Tar konfliktchocken slut, så stoppas tumörens växtprocess omedelbart, det behövs alltså inte mer för att göra sig av med "sjukdomen" än att lösa själva konflikten.

 

Trots att detta samband bekräftades genom mer än 20.000 fall, (1997 över 30.000 fall) av de patienter som drabbades och undersöktes av Dr. Hamer, har en stor del av allmänheten och särskilt den medicinska

disciplinen det rätt så svårt att inkludera en sådan observation och det verkar minst sagt "flummigt" för de flesta, trots att han även lyckades med att avbilda dessa konflikter d.v.s. deras aktivitetsyttranden i en s.k. datortomografi

(skiktröntgenbild) av hjärnan, som visar undantagslöst hos alla människor dessa åkommors lokalisation och förloppets stadium. Med tanke på att hjärnan fördelar information, styr och förbinder hela organismen är det inte så konstigt att det blir ett "åskväder" på ett motsvarande ställe i hjärnan när en chockartad konflikt upplevs och sen urladdar sig i nervbanorna neråt i periferin, med fokus exakt på de organ, som står i förbindelse med det träffade stället i hjärnan. Händelser i psyket, hjärnan och organet sker samtidigt, och det gäller från början till slut,

alltså från den sekund konflikten inträffar tills den blir löst, vilket följs av en s.k. lösningsfas lika med läkningsfas, där alla återställningsprocesser äger rum.

 

Det handlar alltså inte om en slumpmässig händelse utan en väl samordnad aktion människan går igenom, som reagerar med maximal kraftinsats på en akut nödsituation som vederbörande subjektivt upplever. Det spelar alltså inte så stor roll vad som hänt rent objektivt, utan framförallt hur dramatiskt personen upplever det subjektivt och personligt. Och detta ingår uttryckligen i själva konfliktorsaken som kräver att man talar ingående om dessa upplevelser och deras bakgrund med den som drabbas. Samt att man hittar ett lämpligt sätt att lösa och handskas med problemet, då sker en avlastning och konfliktlösningsfasen inleds, när detta lyckas blir patienten helt återställd och frisk.

 

Detta påstående ledde oftast till att kolleger inom medicinen "gick i taket" vilket inte är särskilt förvånansvärt om man betänker att inom "vårt vetenskapliga landskap" själens, känslornas och andens existens fortfarande är förnekad och alla möjliga slags emotioner hittills är betraktade som en biprodukt av nervsystemets ämnesomsättning, i stället för att identifiera dessa avvikelser i kroppen, både i vätska och struktur, som uttryck för en funktionsändring till följd av en själslig reaktion.

 

Om det blir uppror i en människas inre så ökar spänningen både allmänt och särskilt inom de delar som motsvarar denna spännings anledning. Detta ser man redan vid muskelspänningar. Det blir då helt naturligt att ett fall av akut "åskväder" i överförd betydelse leder till en funktionsintensifiering eller ett aktivt tvärbromsande eller hämmande, som i sin tur leder till strukturförändring eller till en hastig cellproduktion eller en lika hastig cellundergång, vilket vanligtvis förekommer vid alla sådana tillfällen som man kallar för den mystiskt omvittnade sjukdomen "cancer". Mer är det nämligen inte och det finns heller inte farliga och dödsförmedlande och sjuka tumörceller, utan endast odugliga, missformade och förvridna celler, ungefär som en Volvo skulle se ut om den kom ut på ett löpande band med hastigheten ökad tiotusentals gånger. Den är bara skrot, klarar inte besiktningen.

 

Man kan jämföra "cancerceller" med måndagsbilar, men de är inte farliga. Det som är den egentliga påfrestningen för kroppen, är upproret självt och dess följder för organismen, därför att det tar i ordentligt om man befinner sig i en konfliktchock. Man går ner i vikt, sover inte, äter inte, man får iskalla händer och fötter, man är spänd, orolig och kommer inte loss ifrån det som hänt. Alla dessa symtom kan förekomma i vilket fall som helst av rädsla och panik men ingår i konfliktens och chockens hela scenario, likadant som vid vanliga d.v.s. mindre akuta stressformer som inte orsakar eller leder till dessa i och för sig ofarliga cellproduktioner.

 

Tvärtom... man blir inte utmattad av celltillväxt, utan de belastningar, som hela organismen är utsatt för under själva processen, så länge chocken ligger kvar. Kroppen orkar inte längre. Om denna maximala kraftinsats

leder till att konflikten blir löst, så släpper spänningen, man sover mera, är trött, äter mera, går upp i vikt, får mycket varma händer och fötter, även feber som alltihop är ett säkert tecken på att människan är på väg

tillbaka till återhämtning, återställning och hälsa.

 

Inför denna bakgrund är det märkligt att man brukar (förbiseende alla andra saker och ting) leta efter knutor och mikroskopiska vävnadsprov som är de mest ointressanta, oavsett om de nu är gamla kvarlåtenskaper av tidigare

konflikttillfällen eller gamla reparationsställen av gamla defekter, då aktivt växande, eller patienten befann sig i ett tillstånd av akut upprördhet, stress och panik och måste tas om hand på ett helt annat sätt.

 

Enligt många handlar detta sätt att betrakta ämnet, om ett helt nytt s.k. paradigm, som betyder enkelt sagt, en förskjutning i perspektivet och i varseblivningen.

 

Om de fruktade "elakartade" cancercellerna plötsligt visar sig vara blott ett tecken på en ökad aktivitetsnivå, så öppnar sig framför oss ett oändligt landskap av saker och ting som försiggår inom människan, även om de är

lika litet fysiska som ORSAKEN till en jordbävning. Krafter och rörelser behöver inte vara synliga för att finnas till.

 

Om t.ex. tårarna rinner så har man i regel vant sig vid att personen i fråga känner sorg, smärta eller har andra bekymmer. Man brukar rutinmässigt avläsa känslotillstånd, andra slags upplevelser eller inre händelser när en

människa rodnar eller bleknar. Förändring av kroppens utseende under påverkan av psykets tillfälliga skick har alltid varit självklart och ifrågasätts aldrig. Varför är man inte lika konsekvent och söker efter det som står

BAKOM alla symtom och signaler i kroppen.

 

Är det konstigt om ens sköldkörtel ändrar produktion när man "går i taket" om man samtidigt känner att man saknar varje möjlighet att påverka situationen man upprörs över? Är det konstigt att det blir magsäcksinflammation om vederbörande jämt känner sig förorättad o.s.v.

 

Som det tydligt har visat sig har det aldrig funnits någon obehärskad cell som i egen regi "gräver" sig fram och in i vävnaden och där käkar upp hela anatomin. Produktionen sker på uttrycklig order från hjärnan och psyket, precis på samma sätt som det upphör, när det sjuka undanröjs av mikroorganismer eller när cellklot inkapslas genom bindväv eller ärrbildning. Kroppen gör ingenting utan goda skäl.

 

Det som har blivit mest farligt om detta med "cancer" är den skräckinjagande föreställningen som odlades, tills den stegrade sig till en rent paranoid "cancerkultur" i den kollektiva verklighetsbilden, diagnoser i samband med det sistnämnda brukar ha en förintande inverkan på var och en som blir utsatt för denna moderna tidens typ av bannlysning och sist men inte minst "terapin", alltså tillvägagångssättet, att behandla dessa misstänkta personer som anses vara under dödshot.

 

Alltså med stål, strålning och kemi som inte sällan är livshotande, på remiss, medan det egentligen inte fanns något allvarligt problem. I de flesta fall hade kroppen redan tagit hand om det själv. Det kan ha handlat om en urgammal sak av långt tillbakaliggande restaurerings- eller reparationsarbete som företagits av kroppen och som nu är inkapslat.

 

Bemödandet att systematiskt nysta upp osynliga tumörer tidigt, genom skärpt kontroll är bara en logisk reaktion på hela fenomenets vantolkning. I vissa fall handlar hastiga cellproduktioner som ursprungligen ledde till cancerbegreppet, bara om tecken på ett uppror som kräver en lösning på konflikten, i andra fall om en defektutfyllning.

 

För att förstå vad det betyder är det viktigt att nämna en av de mest avgörande upptäckterna av Dr. Hamer.

 

Beroende på deras utvecklingshistoriska och embryologiska härstamningar visar de olika vävnaderna olika sätt att bete sig under inträffande av en konflikt. Den organvävnad eller organdel som utvecklade sig ur de ett och halvt inre, av de tre embryologiska groddblad, endoderm och inre hälften av mesoderm, som för övrigt är sammankopplade med hjärnstammen och lillhjärnan, reagerar undantagslöst med cellproduktion under konfliktfasen och upphör genast när den tar slut.

 

De andra vävnaderna som utvecklar sig ur de ett och halvt yttre groddbladen, ektoderm och yttre hälften av mesoderm, som är sammankopplade med storhjärnbarken och storhjärnmärgen, reagerar under en motsvarande konflikt med defektbildning, vilken utfylls genom en dramatisk ökad och "tumörliknande" cellproduktion som en ÅTERSTÄLLNINGSÅTGÄRD under konfliktlösningsfasen, s.k. läkningstumörer, som alltid upphör av sig själv när reparation och stabilisering är genomförda. Detta kräver ingen terapi i och för sig för detta är själva terapin. Det som behövs i denna fas är vila.

 

Observationen som ledde Dr. Hamer till denna insikt var fenomenet att en del av patienterna visade tumörer under konfliktchocken med alla dess biverkningar, medan de övriga som fick cancerdiagnoser visade en bild av emotionell och kroppslig avslappning och hade precis löst en föregående konfliktupplevelse när tillväxten började.

 

Han jämförde deras uppgifter och symtom med varandra med hjälp av datortomografi och insåg snabbt att alla som hade fått "tumörer" under lösningsfasen, där visades konflikthärden i lösningstillstånd, nånstans i

storhjärnan i form av en förmörkelse (tyder på vätska) med oklar begränsning, medan alla som fått tumörer under konfliktfasen och befann sig under motsvarande tillstånd, där visade dessa röntgenbilder härdar med cirkulära

vågor (vilket betyder en aktuell pågående konfliktchock) undantagslöst lokaliserad till hjärnstammen eller lillhjärnan. Motsatslika eller avvikande kombinationer dök aldrig upp.

 

Alla de som hade cirkulära vågor som uttryck för en ökad aktivitet i storhjärnan, som griper in i varandra med datortomografins röntgenstrålar, så som de avbildas där, saknade inte bara varje spår av cellproduktion, utan

visade i vissa fall vävnadsdefekter i motsvarande organ, såvitt det gick att verifiera. Hans slutledning, att det föreställer en reparation när man får en tumör under lösningsfasen blev bekräftat av händelseförloppet självt, om

man låter det hela ha sin gång, stödjer läkningsprocessen med vila och stabilisering och avvaktar tills hela läkningsprocessen är avslutad. man får alltså inte skära in med en kniv eller borra in med nål för att ta prov i ett

sådant område under lösnings- och läkningsfasen, därför att man inte ska framkalla en ytterligare stegring av cellproduktionen genom att då störa och irritera hela stabiliseringsprocessen.

 

Det är klart att detta låter som Science Fiction för dagens läkarvetenskap. Ickeläkare har mycket lättare att förstå och känna in sig i detta samband. När jag fick läsa Dr. Hamers bok, så var det första gången jag ansåg att

nånting verkade logiskt, efter min egen läkarutbildning. Strax därefter ringde jag upp Dr. Hamer för att få träffa honom eftersom jag ansåg att det måste handla om antingen fullkomlig galenskap eller om den första

förnuftiga sanningsenliga förklaring om vad som egentligen försiggår med alla dessa fenomen som vi blivit lärda, är något slumpmässigt, ödesbestämt, oförklarligt, ärftligt eller i bästa fall någon riskfaktorberoende sak, som helt

enkelt och våldsamt måste skaffas ur världen på vilket sätt som helst.

 

Otillfredsställelsen över att man i dagens traditionella medicin inte vet av någonting annat, än att vanställa och tortera folk, som oftast till dess mådde ganska bra och i varje fall visade mindre besvär, innan man vidtog de vanligast kända åtgärderna, bortsett från den psykiska chocken, som varje cancerdiagnos framkallar, fick mig att förstå att det snarare är vi själva som inte vet, förstår eller känner till något annat. Istället tror vi på att denna

moderna Frankenstein - medicin samt deras hopplösa resonemang skulle vara oundvikligt, trots att det vore lätt att räkna ut på ett enkelt sätt, att om så vore fallet, överlevandet av bara en enda människa på vår jord, måste ju då vara rent statistiskt osannolikt. Hur många billioner celler skulle kunna bli tokiga, hur många metastaser vid varje oförsiktigt trappsteg. Immunförsvaret skulle då vara helt upptaget med att spela polis med lutning mot

immunpathologins anmärkningsvärda "Star-Wars" föreställning. Vad är det egentligen som låter som Science Fiction?

 

Den heligaste kon inom cancermedicinen som ramlade omkull genom Dr. Hamers upptäckter var de s.k. "metastaserna". Föreställningen om att en tumör kan sprida sig i kroppen och flytta till andra platser, visade sig vara andra, tredje o.s.v. av chockutlösande diagnoser och operativa ingrepp, förbränning genom bestrålning samt förgiftning av cellgift. Allt detta utgör fruktansvärda skador och orsakar panik, smärta och nya konflikter som i

sin tur kan ge ytterligare tumörer. Exempelvis i ben vid en egenvärdessammanbrottskonflikt, eller i lungorna vid en dödsångestkonflikt o.s.v. Värt att notera är att inom djurmedicinen förekommer "metastaser" ytterst sällan. Djur förstår nämligen inga diagnoser...

 

Vid ett flertal olika intervjuer med experter, patologer och många andra inom den medicinska vetenskapen, kom det fram att ingen hittills har någonsin hittat en enda tumörcell i arteriellt simmande blod och att varje

vävnad producerar sin uregna typ av tumörer, att hela resonemanget om metastaser är byggt på antaganden, hypoteser och vad man underligt nog kallar för "indirekta bevis". Ingen har t.ex. upptäckt en njurtumörcell i

benmärgen eller en brösttumörcell i lungorna eller en cancercell från magsäcken i hjärnan. Det enda som fanns och som ledde de studerade männen till dessa överilade slutledningar var cellkaos och rätt så oordentliga cellsallader i olika vävnader och platser. Angående deras härstamning lyser varje äkta bevisföring med sin frånvaro tills idag.

 

Däremot började Dr. Hamers insikter och sammankopplingar mellan konflikter och celldelningsprocesser ta form redan 1981, tre år efter att han själv insjuknade, omedelbart efter att hans son blev sårad av ett gevärsskott i en strid som han inte alls var delaktig i och till följd av detta avled 1978. Dr. Hamer undersökte alla sina patienter som vistades på sjukhuset med diagnosen "cancer", han frågade var och en av dem om de hade upplevt någon oväntad dramatisk och chockartad konflikt, därför att han själv hela tiden misstänkt att det måste finnas något samband mellan hans sons tragiska död och den svåra förlust som han och hans fru upplevde å ena sidan samt hans och hustruns sjukdom å andra sidan, vilket i båda fallen uppträdde omedelbart därpå. Svaren han fick av sina patienter var häpnadsväckande... Alla, utan undantag berättade att de hade fått uppleva mycket svåra och fruktansvärda chocker, vilket motsvarade biologiskt sett exakt det drabbade organet, beroende på vilket behov, känsla och biologisk funktion som blev berörd vid konflikten, som svarade mot den identiska organvävnaden. När det visade sig att detta även gäller för vad man ansåg vara "metastaser" var det definitivt slut på "spöket" med mystiska cellvandringar, där man aldrig riktigt förstod varför de gick till sina "typiska" ställen som inte var mer typiska än att upprepade konflikter återkom, med anledning av de diagnoser som uttalades.

 

Dags att byta perspektiv!

 

Vissa, och inte bara vissa, utan alla företeelser i den materiella världen har sina förklaringar, inte enbart inom materien, utan även i sina bakomliggande krafter, och går rätt så bra att ta reda på. Bemödandet och eftersträvandet att förklara allt materiellt på ett materiellt sätt, så som sker inom dagens vetenskap, måste

oundvikligen hamna i äventyrliga tankebanor och föreställningar.

 

Är det de själsliga som styr, eller endast molekyler, celler och mikroorganismer o.s.v.?

 

Väteatomens förfäktare, vad gäller frågan om vår härkomst, får tro på sitt, jag för min del delar inte den uppfattningen.

 

Vi får talrika tillfällen att inse att naturen inte är någon bedrövlig, teknisk felkonstruktion som till och från går sönder, utan det handlar om en högst tillförlitlig ordning, som verkar enligt gudomliga krafter, tyst och osynligt och ger uttryck via de bilder som skapas i materien.

 

Det går inte att förstå spontana kroppsliga symtom hos levande varelser, förrän vi har kunskap om vad de upplever och känner. Eftersom kunskapen om detta endast finns hos individen själv, är det följaktligen bara hon som har svaret inom sig.

 

Det gäller alltså att uppmuntra varje människa att ta sig själv på allvar i fråga om SUBJEKTIVA upplevelser och känslor, därefter kommer den första antydan till förståelse.

 

Det är möjligt att dra slutsatser av strukturella förändringar i den meningen att man undrar hur i all världen kunde den personen skapa detta som gavs uttryck för. Men det går inte att förutsäga och bestämma ödet för en person enbart genom att utgå från en anhopning celler.

 

Med tanke på våra anmärkningsvärda och historiskt underbyggda värderingsvanor i västvärlden, förstår man att det kan bli många chockartade konfliktupplevelser, eftersom vi oftast tar mycket för givet, som inte förhåller sig enligt naturlagarna. Vi förstår varken oss själva eller andra.

 

Nu är det inte så att varje konflikt skulle skapa sjukdom, i de flesta fall handskas vi ganska bra med konflikterna, däremot finns det ingen sjukdom om det inte finns en kroppslig eller psykisk stress och inte heller nån cellproduktion som inte är ett svar och en reaktion på ett kroppsligt eller själsligt sår och hur många sådana sår förekommer sammanlagt hos mänskligheten, det kastar ett ljussken på frågan hur vänligt eller ovänligt vi umgås med varandra eller med oss själva och inte lyssnar till naturens lagar.

 

Under ett av mina otaliga samtal med Dr. Hamer frågade jag honom, om han ansåg att människor som lider under psykiska svårigheter, hade en jämförelsevis större benägenhet att få exempelvis tumörer, han svarade att det handlar om vad han kallar för "biologiska konflikter", när jag preciserade min fråga därhän, om han trodde att människor skäms över sina egna känslor, har lättare att hamna i en konflikt, svarade han: "Ja, det kan jag tänka mig, det tror jag säkert att det stämmer". Alltså är det bra att acceptera sig själv och sina känslor, det är inte heller farligt att ifrågasätta vissa värderingar...

 

Dr. Hamer är medveten om att hans upptäckter innebär en katastrof för hela det medicinska etablissemanget, han förstår varför han blir förföljd och varför alla anbud att ompröva hans upptäckter förblev obesvarade eller avvisade. 40 medicinska fakulteter vid tyska universitet samt 13 läkarorganisationer i före detta Västtyskland verkade absolut ointresserade under 1980-talet. Varje cancerdiagnos betyder en genomsnittlig omsättning på 1 till 1,5 milj. kronor (omräknat). Misstänker man att det inte bara är möjligt utan faktiskt troligt, att det är på liknande sätt inom andra områden och branscher, så kan man undra vad den s.k. bruttonationalprodukten egentligen står för.

 

Största delen av det som produceras av kemikalier, bestrålningsapparaturer o.s.v. kan skrotas direkt, för de

allra flesta människor skulle inte behöva någonting av detta, om man tog till sig de nya insikterna och det inte blev den panik som folk blir utsatt för hela tiden, genom diagnoser och s.k. förebyggande kontrollundersökningar som numera visar sig vara absurda, därför att man inte kan diagnostisera eller kontrollundersöka en konflikt innan den har hänt. I Sverige får man skrivelser i brevlådan från "myndigheterna" av främmande människor man aldrig sett, med en uppmaning att infinna sig vid en bestämd tid på en bestämd plats för att genomföra en cancerundersökning, man darrar till en tid eller nåt dygn, därför att man nu plötsligt fått ett problem man inte tidigare haft. De som bevarar sin sunda instinkt, slänger detta opersonliga och iskalla "opus" omedelbart.

 

Det är klart att människorna som befolkar dessa institutioner är lika vilseledda som hela publiken, de anar

inte ens vad de håller på med och på vilket vis de är inkopplade i en stor och kuslig kontroll som utövas och

upprätthålls genom panikmakeri och genom att gå över lik. Det är däremot ett säkert faktum att det pågår en aktiv verksamhet för att hålla informationen om Dr. Hamers upptäckter undangömda.

 

Vad ska man tro?

 

Legenden och tron på att man kan dö av cancer gör folk beredd att tillåta vilka ingrepp och övergrepp som helst.

Medan folk dör av panik och tabletter i en medicinsk mardröm, borde man ha råd med att åtminstone pröva

om det finns nånting annat och testa om det verkligen ligger till på det viset med cancergåtan, så som man

överallt påstår och varför denna dyrbara forskning har hamnat i en återvändsgränd utan nåt vettigt resultat.

Att våga vägra operation, leder inte sällan till "mobbning" inom släkten, vilka senare må sammanträda vid graven

och säga... "Det var cancer". Dessa skärseldsförväntningar är så inrotade sedan barnsben hos många och sedan

undanträngda i det undermedvetna att det antar de obegripligaste former, samt hur utbredd beredskapen är

att låta sig "avrättas" p.g.a. ett enda ord som fälls inom denna inkvisitoriska verksamhet, där man kallar alla som

avviker eller tvekar för "esoteriker" eller "fanatiker". Med tanke på tillvägagångssättets högst bedrövliga resultat, kunde man lika gärna säga "Skitsamma nu behöver vi det inte längre". Kom ihåg, vi består inte bara av äggvita, fett, socker, salt och vatten samt mineraler och vitaminer, utan det finns ytterligare nånting som håller ihop det hela och som är lika OSYNLIGT för det fysiska ögat som LUKTEN av en öppen flaska sprit.

 

Kom ihåg att vi är våra egna symtomproducenter och det med goda skäl, samt att vi är kapabla att mobilisera

omätliga krafter på gott och ont, att vi har förmågan att läka oss själva, att det inte ska komma nån "korkskalle" och förvisa oss ur livet med ett enda ord "cancer", som vi hittills brukat använda oss av som en dödsdom. Det kan räcka till för att bli utsatt för rädsla och panik, vilket detta ords natur är byggt på och inte består av någonting annat än felaktig och falsk information.

 

Det gäller att lita på sig själv och inte svälja vilken

information som helst. Jag ber läsarna av denna artikel

att analysera vad jag skriver, vara observant och

ompröva själv om det stämmer eller inte. För att kunna

verifiera detta behöver man inte alls vara läkare,

tvärtom, dessa har svårare att förstå för de "vet" för

mycket.

 

Betänk nu, att det finns s.k. canceråkommor som börjar samtidigt med en dramatisk konfliktupplevelse, och

sådana som börjar efter att problemet upplösts, alltså när det hela har släppt, då är det en ren läkningsprocess,

där cellproduktion ingår.

 

Den först typen behöver alltså att konflikten löses, den andra läker av sig själv och behöver bara lugn och ro

samt ibland stabiliserande åtgärder. Om det inte finns en konflikt är det hela inaktivt och behöver inte behandlas.

 

Mer detaljerad information finns i Dr. Hamers bok.

 

Boken innehåller såväl den exakta berättelsen om upptäckterna med fallbeskrivningar samt förklaringar om

många naturliga lagbundenheter i samband med de upptäckta resultaten.

 

En omfattande tabell återger översiktligt vilka biologiska konflikter som ligger bakom de olika åkommorna samt konfliktaktivitetens lokalisation i hjärnan samt den typ av vävnadsförändring som sker i ett sådant fall.

 

Tabellen visar också hela korrelationen mellan det som utspelas, på tre olika nivåer, nämligen organplanet, hjärnplanet och det psykiska planet samtidigt, alla som visar samma slags symtom har upplevt samma slags konflikt d.v.s. blev berörda av samma biologiska behov.

 

Det är dessutom inte bara tal om "cancer" och tumörer utan också en mängd andra bekanta sjukdomsbilder som t ex. psykoser, epilepsi, störningar av ämnesomsättningen, hjärtinfarkt, eksem, multipel skleros samt otaliga andra.

 

Hela den nya medicinen är byggd på att man lät patienterna komma till tals, vilket i sin tur levererade insikter och fakta som verifierades av ingående undersökningar, jämförelser och observerbara bekräftelser.

 

Dr. Hamer ställde inget anspråk på att hans upptäckter skulle vara fullständiga, utan bara att de är korrekta.

 

Det är upp till var och en att ifrågasätta, ompröva och övertyga sig själv hur det förhåller sig."

(CHRISTIAN HELMRICH)

 

 

”Det vanligaste resultatet i alla de studier som gjorts i detta ämne var att människor som tenderar att ”undertrycka” sina känslor är mer benägna att utveckla cancer än de som tenderar att ”uttrycka” sina känslor. Med andra ord kommer din fysiska kropp oftare att klara sig bättre om du inte håller inne dina känslor.

 

En av de längsta studierna som fokuserade på förhållandet mellan personlighetsdrag och cancer påbörjades 1946. En grupp på 972 elever vid Johns Hopkins School of Medicine delades in i fem undergrupper baserade på olika psykologiska mått, och följdes sedan under tre decennier. Resultaten visade att de studenter som ursprungligen betecknades som den typ som undertrycker sina känslor bakom ett intetsägande yttre ansiktsuttryck faktiskt löpte 16 gånger större risk att utveckla cancer än de som vanligen uttryckte sina känslor.

 

Dr Douglas Brodie från Nevada ägnade mer än tre decennier åt att arbeta med cancerpatienter och specialiserade sig på alternativ och integrativ medicin. Han stödde idén om en ”cancerbenägen personlighet”. Faktum är att han sammanställde sju gemensamma drag hos människor som utvecklar cancer. Dr Brodie skrev följande:

 

Under mitt arbete med tusentals cancerpatienter under de senaste 32 åren har jag observerat att det finns vissa personlighetsdrag som ganska genomgående förekommer hos individer som är mottagliga för cancer. Dessa kännetecken är följande:

 

1. Mycket samvetsgrann, plikttrogen, omtänksam, hårt arbetande och har vanligen en intelligens över genomsnittet.

 

2. Uppvisar en stark tendens att bära andras bördor och att ta på sig extra åtaganden och ofta ”oroa sig för andra”.

 

3. Har ett djupt rotat behov av att göra andra lyckliga och tenderar att vara ”alla andra till lags”. Har ett stort behov av att bli godkänd.

 

4. Har ofta en bakgrund med brist på närhet till en eller båda föräldrarna, vilket senare i livet ibland resulterar i brist på närhet till make eller maka eller andra som annars normalt skulle stå dem nära.

 

5. Bär sedan lång tid tillbaka på undertryckta toxiska känslor som till exempel ilska, förbittring och/eller fientlighet. Vanligtvis internaliserar den individ som är mottaglig för cancer sådana känslor och har stora svårigheter att uttrycka dem.

 

6. Reagerar negativt på stress och är ofta oförmögen att på ett adekvat sätt hantera sådan stress. Upplevde vanligtvis en särskilt skadlig händelse omkring två år före uppträdandet av påvisbar cancer. Patienten kan inte hantera denna traumatiska händelse eller serie av händelser, vilka kommer som en ”sista droppe” ovanpå år av undertryckta stressreaktioner.

 

7. Visar en oförmåga att lösa djupt rotade emotionella problem och konflikter, vilka oftast uppstått i barndomen, och är ofta till och med omedveten om att de finns.”

(TANYA HARTER PIERCE i boken ”Överlista din cancer”)

 

 

”Dr Nicholas Gonzalez i New York har i själva verket citerats säga: ”Jag har haft patienter vars cancer inte blev bättre oavsett hur perfekt de genomförde mitt program… förrän de löste allvarliga känslomässiga problem i sina liv.””

(TANYA HARTER PIERCE i boken ”Överlista din cancer”)

 

Läs även Cancer & Köttätande, Cancer cures condemned, Cancerforskning, Cancerstatistik, Kinastudien, Mjölk & Cancer, The cancer minefield och Uttryck känslorna

 

 

 

 

Chock & Trauma

 

”När man får en chock håller man först andan och sedan blir andhämtningen kort och ytlig. Att befria kropp och själ från ett trauma handlar till viss del om att få andhämtningen att bli normal igen samtidigt som man medvetet bearbetar de känslor kring händelsen som gjorde att man höll andan. Det handlar också om kommunikation. I början av läkeprocessen kan man behöva berätta sin historia så att man beskriver sig som ett offer eller så att man anklagar sig själv. Det första viktiga steget är att berätta om sitt öde så gott man kan. Jag minns ett rånoffer som skrek ”Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig!” kanske femtio gånger under en session med andningsövningar. Andra kanske vänder sin vrede inåt med frågan ”Vad har jag gjort för att förtjäna det här?”. Så småningom inträder dock en förändring som kan leda till befrielse. En annan princip som vi går efter är att man blivit befriad från sitt trauma när man kan tala om det i samma tonläge som man använder för att tala om för någon vad klockan är. Det ska inte förväxlas med förnekandets känslotomma tonfall; det gäller i stället det avspända tonläge som visar att man känner sig lugn inför det man talar om. En del stannar kvar i sitt trauma genom att de på något sätt anklagar sig själva för det som hänt. Andra bevarar det genom att aldrig sluta upp att betrakta sig som offer. Så småningom kan man ändå hitta ett mellanläge. Läkningen befinner sig mellan ytterligheterna ”jag har fel” och ”de har fel”. När människor befriar sig från sina trauman börjar de betrakta det som hänt med saklighet och medkänsla. De tänker: Det här är vad som hände, detta är den innebörd jag har gett det, det här är de känslor jag fått med mig därifrån, det här är de beslut det fick mig att fatta. Framför allt inriktar man sig på vad man kan göra för att få ett slut på det inflytande som traumat har i nuet.”

(GAY HENDRICKS i boken ”Andningsövningar för ett bättre liv”)

 

 

”Vi får allt fler bevis för att cellerna själva innehåller minnen från tidigare händelser. När man andas tillräckligt djupt, kan man stimulera något slags cellminne som hjälper till att befria oss från äldre trauman. I terapi ber jag ofta en klient andas in i en problematisk känsla. Då kan hon eller han få en upplevelse av att känslan härstammar ända från födelsen. Ibland är det inte ens klientens egen känsla, utan en känsla som tillhör mamman, pappan eller någon annan i omgivningen. De här upplevelserna har ofta stor terapeutisk betydelse, eftersom man får kontakt med känslorna vid deras källa och andas igenom dem.”

(GAY HENDRICKS i boken ”Andningsövningar för ett bättre liv”)

 

 

”Varje trauma som man kan andas igenom förlorar sitt grepp.”

(GAY HENDRICKS i boken ”Andningsövningar för ett bättre liv”)

 

 

“If you wish to understand and deal with the most influential, yet least tangible, basis of any physical illness, you have to include its mental and emotional aspects. Although the body and mind appear to be separate entities, each with a completely different purpose, they are intrinsically one, and they function as one unit. All events on the physical level, like eating food, cell metabolism, removal of waste or exercising the body, occur at the same time on the mental and emotional planes as well. Accordingly, you cannot keep an emotional or mental experience secret from the body.

 

If you are diagnosed, for example, with a certain illness, such as cancer, and you happen to take the diagnosis seriously, the biochemical impact of this sudden threat against your life (diagnosis) can cause you to die. This gripping fear of survival is enough to instantly stop the secretion of the body’s natural anticancer drugs – interleukin 2 and interferon – and dramatically reduce the production of its healing hormones, including endorphins and growth hormones. At the same time, the fear induces a strong stress response (causing the release of stress hormones) that can last as long as the conflict or threat does. Both of these changes in the body’s biochemistry practically prevent the body from healing itself. I would like you to keep this in mind the next time you feel tempted to check out, “What’s wrong with me?”

 

What applies to the diagnosis of disease also applies to other conflict situations, such as the loss of a loved one or the painful end of a relationship. It is important for you to understand the true reasons behind emotional trauma and illness. Once you know that disease is actually the body’s attempt to end these underlying issues of conflict and imbalance, the fear of the unknown (of what disease really is) disappears and you can start supporting the healing process instead of sabotaging it.

 

The mechanism behind the disease process are obscure to most, even to the majority of medical practitioners. Very little is known about the true origins of chronic diseases prevalent today. You may be aware of the risks that can contribute to an illness from which you are suffering, but how diseases manifest – from cause to effect (symptom) – remains elusive unless you can begin to see the body and mind from a more holistic viewpoint.”

(ANDREAS MORITZ i boken “Timeless secrets of health & rejuvenation”)

 

 

”Vad är då ett trauma? All smärta som inte obehindrat kan integreras i systemet; en kvantitet smärta som är för stor för vår förmåga till integration och som leder till fragmentering och upplösning. Det överskott som inte kan integreras blir lagrad spänning.

 

Spänning är alltså detsamma som en känsla som avkopplats från medvetandet. Medvetande behöver inte innebära begreppsmässig formulering, t. ex. ”Jag är rädd”. Det kan vara en rent fysisk upplevelse som vi är medvetna om; medvetandet om en förnimmelse. När förnimmelsen, t. ex. smärtan vid födelsen, blir överväldigande stark, avtrubbas medvetandet (och förnimmelsen). Det är därför som vi säger att neurotiker inte känner. Vad de faktiskt känner är graderingar i spänningen. I själva verket finns det ingenting sådant som en ”neuros”. ”Neuros” är en term, en tolkning som vi tillämpar på människor som genom klyvning har kommit att inte känna många av sina tidiga upplevelser och som därför bär på betydande spänningar. För varje känsla som personen inte har upplevt har han blivit en allt okänsligare ”neurotiker”. Det vill säga detsamma som att varje bortträngning av en upplevelse vidgar klyftan mellan det som är verkligt och det symboliska, overkliga beteende man övergår till. Graden av neuros beror på hur mycket verklig smärta som undanträngs; och denna mäts med utgångspunkt från den kvarstående spänningen i kroppen. Ju högre spänningsnivån är, dess mer bortträngd känsla finns det.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

”Major trauma and emotional upsets can set up a chain reaction to ill-health. Folklore and intuition have held this view for centuries. But for the I-want-more-proof contingent, a German doctor who had a personal experience of cancer has provided evidence that the turmoil of negative feelings can be, and often is, the root cause of severe physical problems.

 

In October 1981, Dr. Ryke Geerd Hamer summarized his research with the statement, ”I searched for cancer in the cell and I have found it in the form of a wrong coding in the brain.” Dr. Hamer presented his fly-in-the-face-of-convention findings at the Tubingen University in what was then West Germany. He reported finding evidence of a link between psychic (mental) trauma and disease. His information came from studies he had conducted involving 15,000 cases. That’s a lot of cases – and behind cases are real people.

 

Dr. Hamer found that behind each real person’s developed case of cancer was ”a strong stimulus, a brutal psychic trauma, which hits the patient as a major event in his life, an acute dramatic conflict, lived in a complete psychic isolation.” The primary constant Dr. Hamer found among these cases was that the cancer started with ”an extremely brutal shock, a dramatic and acute conflict, experienced in loneliness and sensed by the patient as the most serious he has ever known.”

 

Feelings! Intense feelings! The ”extremely brutal shock” isn’t being hit with a few megavolts of electricity. It’s a catastrophic event that rattles the underpinnings of the real person’s security, stability, or sense of control. It is a cataclysmic emotional upheaval that often involves a major loss – the death of a child, spouse, parent, or other loved one; loss of a business or job; divorce; a devastating fire that destroys home and possessions. The particular forms of “brutal shocks” are legion. Just about everyone experiences a brutal shock sometime in his or her life. And when that brutal shock is experienced in an atmosphere the person considers ”complete psychic isolation,” the physiological effects are magnified.

 

Although Dr. Hamers investigations dealt with cancer, my experience shows that more than cancer is involved. The names of other chronic degenerative diseases can be substituted for “cancer”: arthritis, osteoporosis, diabetes, chronic fatigue, Epstein-Barr, Candida, the “alphabet diseases” such as ALS, MS, MD, or TB, or any long-lasting debilitating disease. An extremely brutal shock experienced in complete psychic isolation can be the catalyst for any disease. Only the form the disease takes is variable. The particular form depends on the individual’s particular lifestyle and genetic makeup.

 

But what is “psychic isolation”?

 

Psychic isolation has nothing to do with being set apart physically from other people as the sole inhabitant of an deserted island or a prisoner in solitary confinement. Psychic isolation can occur in the midst of a loving family or packed city. Psychic isolation is a state of mind and emotion. It is perceived rather than physical isolation. A state of severe loneliness in the midst of multitudes. Separateness. Exclusion. Without the support of others. The mental equivalent of deprivation in a land of plenty. Psychic isolation is possible while living and working in the midst of dozens of other people you know and/or love.”

(TED MORTER i boken ”Dynamic health”)

 

Läs även Dr Hamers forskning (Cancer... gåtan som inte finns)

 

 

 

 

Depression

 

”Jag ville ha en fysisk anledning för den inre smärtan.”

(DAN MILLMAN i boken ”Den fredlige krigarens väg”)

 

 

“Den deprimerade dör långt innan hans hjärta slutat slå.”

(PRA THEPKAVI)

 

 

”Jag hade ständigt sökt människor vars depression fungerade som en spegel för min egen, så att jag inte behövde erkänna den hos mig själv.”

(HARVILLE HENDRIX i boken ”Tag vara på den kärlek du finner”)

 

 

“Depression afflicts millions of people in the industrialized world today. It impairs the digestive, nervous and circulatory functions in the body and depletes any remnant of joy and happiness. By itself, depression is not an independent emotion but is directly linked to repressed anger.

 

Traditional rules of social conduct promote the idea that it is better to conform to “proper” behaviour than to reveal one’s emotions, particularly anger. Many people have been brought up with the idea that anger is essentially bad and indicates an unbalanced personality. If you feel angry, then you should at least not show it. This unwritten law seems to apply even more to women than to men. It appears socially acceptable for a man to rant and rave, hurl objects about, shout at other people, and possibly become violent, but women are considered not “feminine” if they do the same. Many women have the tendency to become silent and withdrawn when they are angry. Their “quiet” nature, though, is deceiving. Unknowingly playing the victim and allowing men to dominate their lives, they may do whatever their partner or husband wants them to do without asserting themselves. Instead, they feel tremendous rage inside and subsequently suffer from depression, which can lead to a nervous breakdown. There is enough clinical evidence now to show that depression is anger turned inwards. Unless anger is expressed in a positive, active way, it accumulates in a passive way and becomes the “emotion” of depression. The effects can be devastating.”

(ANDREAS MORITZ i boken “It’s time to come alive”)

 

 

”Deprimerad blir man när man inte känner sina vanliga känslor.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

”Förr eller senare kommer en del av dessa som undvikit allt medvetet sörjande att bryta samman – vanligtvis i någon form av depression.”

(JOHN BOWLBY)

 

 

Depression betraktas ofta som en känsla. Efter primalterapi talar patienterna inte om depressioner. De kan känna sig ledsna vid olika tillfällen, men dessa känslor hör ihop med en viss situation. Jag har funnit att depression är en mask för djupa och smärtsamma känslor som personen i fråga inte kan koppla. Somliga neurotiker skulle hellre ta livet av sig än känna dessa känslor. Depression är en stämning som ligger nära primalkänslorna men alltjämt upplevs som kroppsliga olustförnimmelser (“Jag är nere. Det känns så mörkt. Det känns så tungt i bröstet, som ett tryck över bröstet”, etc.) därför att den inte kopplats till sitt första ursprung. Genom att kopplas in förvandlas sinnesstämningarna till känslor, och därför har patienter efter primalterapi inga stämningar, bara känslor. När man mäter depressioner med elektromyograf visar de mycket hög spänningsnivå vilket visar att depressionen är en avkopplad känsla.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

 

 

“Depression is the price adults pay for this early self-abandonment. These are people who have always asked themselves what others need from them, thus not only neglecting their own feelings and needs but never even making contact with them. But the body is aware of them and insists that the individual should be allowed to live out his or her authentic feelings and to claim the right to express them. This is anything but easy for people who in infancy were used exclusively to satisfy the needs of their parents.

 

In this way many lose contact in the course of their lives with the children they once were. In fact, this contact was never established in the first place, and access becomes increasingly difficult as time goes on. In the later stages the increasing helplessness of old age becomes a searing physical reminder of the situation they found themselves in as children. This is referred to as old-age depression and regarded as something inevitable that we simply have to live with.

 

But this is not true. There is no reason why people are aware of their own stories should lapse into depression in old age. And if they do experience depressive phases, it suffices for them to admit their true feelings, and the depression will be resolved. At any age depression is nothing other than the escape from all those feelings that might bring the injuries of childhood back to mind. This leaves a vacuum inside us. If we have to avoid mental pain at all costs, then there is basically not much left to sustain our vitality. Though we may distinguish ourselves with unusual intellectual achievements, our inner life will still be that of an emotionally underdeveloped child. This is true whatever age we may be.”

(ALICE MILLER i boken ”Free from lies”)

 

 

”It is as if the body used depression as a form of protest against this self-betrayal, against the lies and the dissociation of genuine feelings, because authentic feelings are something it cannot live without. It needs the free flow of emotions in constant flux: rage, grief, joy. If these are blocked by depression, the body cannot function normally.

 

People resort to all kinds of “remedies” to compel the body to function normally all the same: drugs, alcohol, nicotine, pills, immersion in work. It is an attempt to avoid understanding the revolt of the body, to prevent ourselves from experiencing the fact that feelings will not kill us but, on the contrary, can free us from the prison we call depression. Depression may reassert itself once we revert to ignoring our feelings and needs, but in time we can learn to deal with it more effectively. Our feelings tell us what happened to us in childhood. We can learn to understand them, we no longer need to fear them as we did before, the anxiety recedes, and we are better equipped to face the next depressive phase. But we can only admit those feelings if we no longer have to fear our internalized parents.

 

The assumption I proceed from is this: For most people the idea that they were not loved by their parents is unbearable. The more evidence that there is for this deprivation, the more strongly these people cling to the illusion of having been loved. They also cling to their feelings of guilt, which provide misleading confirmation that if their parents did not treat them lovingly then it was all their own fault, the fault of their mistakes and failings. Depression is the body’s rebellion against this lie. Many people would prefer to die (either literally or symbolically by killing off their feelings), rather than experience the helplessness of the little child exploited by the parents for their own ambitions or used as a projection screen for their pent-up feelings of hatred.”

(ALICE MILLER i boken “Free from lies”)

 

 

”The truth about depression is that it is not as advertised. It is not what some special-interest groups tell us. It is not the single, simple disorder that drug companies and some mental health groups may claim. It is not simply a genetically transmitted disorder of brain chemistry. It is not a brain serotonin problem. And it does not reliably respond to antidepressant drugs. And these drugs are not the only available recovery aid.

 

These special-interest groups may have misled us. Their special interest is in large part about money, power and influence in the diagnosis and treatment of common mental health problems. Much of what they tell us about depression and other mental illness is actually in their own best interest. It is not always in the interest of the people who experience the pain.

 

At the top of the list of these groups is the drug industry. While drug companies have produced some effective pharmaceutical agents, such as antibiotics, insulin and others, they fall short when it comes to mental illness. But to help market and sell their drugs, they have often resorted to making up a limited theory about the cause of mental illness. This theory is that depression and other common mental disorders are caused by genetic and other biological defects that are somehow inherent in our makeup. In other words, they claim that we are born with faulty genes and brains – which their chemical will fix. A problem is that after a century of looking for a cause, and since 1960 looking for a “magic bullet” drug, we still do not know what causes depression and other mental illness, and our drug treatments for them do not work very well.

 

Influenced and often financially supported by the drug industry, and probably for other reasons, health insurance companies, including those who call themselves “managed care,” some academics, professional organizations, some mental health advocacy groups and government agencies have brought this unproven theory. These groups, which some call a major part of the “mental health industry,” have used this limited theory as a basic principle in diagnosing and treating people hurting with what they call “mental illness.” On the surface, they espouse the more accurate and balanced bio-psycho-social theory of mental illness. But they focus primarily on the biological aspects of these disorders and commonly ignore or even neglect the physical, psychological and social traumas in the person’s past and current history.

 

Though it is in their name, managed care companies don’t really appear to care. They are pure business. They are managed money. Some have called them “managed greed.” Their goal appears to be to make as much money as they can without getting into legal trouble. For starters, just look at the salaries of their CEOs. Forget helping sick people in need. Most do everything they can do to delay or disapprove coverage and not play clinicians appropriately for their services. Some, such as the nonprofit HMO Kaiser-Permanente, are exceptions to the rule.

 

In my thirty-seven years as a physician, and for the last twenty-five years of that time as a psychotherapist, I have seen and assisted countless patients with a wide variety of mental and physical illnesses. Whether their problem was depression, an addiction or some other illness, in most of them I have not seen convincing evidence that the cause of their disorders was solely a genetic or another biological defect. In fact, I regularly saw evidence for another equally, if not more important, factor: a history of repeated childhood trauma. Among all of these people, I have rarely seen one who had a major psychological or psychiatric illness who grew up in a healthy family.”

(CHARLES L. WHITFIELD i boken “The truth about depression”)

 

Fotnot: Begrunda själva ordet DEPRESSION som härstammar från engelska ordet DEPRESS = att trycka ner/undertrycka!

 

 

 

 

Fötterna

 

”Hur ser fötterna ut då? Ta en titt på dina egna. Det är ovanligt att se en stortå som pekar i den riktning den ska om innehavaren är över 40. De flesta pekar snett in mot de andra tårna. Några ligger till och med över de små och där kan finnas en mer eller mindre allvarlig liktorn. Hammartår är inget ovanligt och många klagar över tår som ligger ovanpå varandra, liksom nageltrång som är allmänt förekommande. De flesta av oss vet av pinsam erfarenhet vad en liktorn är – de finns mest ovanpå tårna, speciellt lilltån, och under foten, men de förekommer också mellan tårna och enstaka stackars människor har liktornar under en nagel. Det behöver inte finnas liktornar för att det ska besvära – hård hud kan göra det och det är bara ett fåtal människor som har en regelbunden slät fotsula utan förhårdnader.

 

Och så finns det lidanden som har att göra med plattfot. Antingen främre plattfot (den nedsjunkna framfoten) eller den helt platta foten där linjen på insidan av foten når golvet.

 

Högt fotvalv känner några av läsarna till – foten med den för höga vristen.

 

Vi klagar över trötthet och smärtor i fötter och ben, och vi klagar ganska särskilt över de besvär som uppstår på grund av dålig blodcirkulation – nämligen kalla fötter, oro i benen, svullna anklar och åderbråck.

 

Enligt en undersökning jag gjorde en gång var det bara 9 % som inte klagade över något som helst, och det är allt för lite. Lyckligtvis visar statistiken också att det kan löna sig att arbeta med sina fötter – och det är nästan aldrig för sent att reparera skadan.”

(HELLE GOTVED i boken ”Moderna skor plågade fötter”)

 

 

”Den friska fotens kännetecken är formen och rörligheten. Den har inga hudförhårdnader, och den är varm. Och inte minst – den är smärtfri.”

(HELLE GOTVED i boken ”Moderna skor plågade fötter”)

 

 

”När du sitter och tittar på fötterna så ska du göra klart för dig att det du ser är resultatet av det sätt fötterna har blivit behandlade på – och om du vill ändra på det ska du göra det motsatta av det du hittills har gjort. Det är enkelt och logiskt. Det vill säga att:

 

Det krokiga ska sträckas ut.

Det svaga ska tränas upp.

Det förkortade ska förlängas.

Det sneda ska ändra riktning.

Det klämda ska få mer plats.

 

Allt det som skiljer din fot från idealformen inom den typ du tillhör har uppstått på grund av missbruk – vilket kan vara både felaktig användning eller brist på användning – och om din fot är deformerad så är uppgiften nu att helt systematiskt göra det motsatta till det som har format den till vad den är i dag.”

(HELLE GOTVED i boken ”Moderna skor plågade fötter”)

 

Läs även Sköt om dina fötter

 

 

 

 

Huden

 

”Kroppens största organ är huden. Den upptager icke mindre än en 15-dedel av kroppens hela vikt, så att en person, som väger 75 kg., bär omkring sin kropp ett skyddande hölje, som väger icke mindre än 5 kg. och består av två lager: ett tjockare underlag, den s. k. läderhuden, som är sammanflätad av bindvävstrådar; och en ovanpå liggande tunn överhud (epidermis), som består av epitelceller, stadda i ständig tillväxt under avstötande av ett förbrukat, hornartat cellmaterial, vanligen i form av ett fint, torrt, vitt pulver. Vid bastubad samlar det sig som en mjuk, degig massa i flagor under fingrarna, om man med handen gnider den genom vattenångan uppmjukade huden. Den samlade vikten av detta avfall, som representerar överhudens ständiga tillväxt, uppgår under ett år till tre gånger hela överhudens vikt. D. v. s. människan byter som ormen skinn varje år, men medan ormen byter endast en gång, byter människan i själva verket skinn tre gånger.”

(ARE WAERLAND i boken ”Program för en hälsodag”)

 

 

”Huden är såväl ett andnings- som avsöndringsorgan. Den upptar i likhet med lungorna syre ur luften samt avsöndrar samtidigt och på samma sätt som njurarna en hel del avfallsämnen ur blodet. Därjämte avsöndrar den allt efter muskelverksamhetens beskaffenhet och den omgivande luftens temperatur, vätskemängder, som äro minst vid kyla och störst under en värmebölja. Genom denna vätskeavsöndring och dess avdunstning från kroppsytan, regleras på ett synnerligen sinnrikt sätt kroppens temperatur, så att den ständigt bliver vid det normala. På livsdugligheten hos denna värmereglerande mekanism beror i hög grad människans frihet från förkylningar. Effektiviteten hos densamma avhänger av det synnerligen delikata muskelsystemets förmåga att sammandraga och utvidga sig. Som känt omgivas de hårfina blodkärlen i huden, de s. k. kapillärerna (lat. capillus = hår), av ett system små muskler, vilka reglera blodtillförseln till huden. Dessa muskler förfalla, om vi ständigt gå klädda i täta, kompakta kläder och aldrig utsätta vår hud för luftens och temperaturväxlingarnas välgörande, stimulerande och härdande påverkan. Ett ypperligt medel att alltid hålla huden i livsdugligt skick är därför att alltid gå så lätt klädd som möjligt och alltid i porösa, luftiga kläder, samt att taga kalla avrivningar, kalla duschar eller kalla bad varje morgon och ansa och rykta huden med friktionsmassage och torrborstningar.”

(ARE WAERLAND i boken ”Program för en hälsodag”)

 

 

”Alla varma bad vid uppstigandet bör avgjort undvikas och äro enbart av ondo, emedan de verka förslappande på muskulaturen, nervsystemet och alla inre organ. Det är den magiska beröringen med kallt vatten, som stimulerar kroppen, huden, musklerna och alla inre organ så som intet annat. Att så är fallet säger sunda förnuftet. Människokroppen har nämligen sin egen intelligens och är synnerligen lyhörd. Den reagerar snabbt på allt vad man tar sig till. Daglig torrborstning och beröring med kallt vatten stimulerar huden, så att den som en reaktion på dessa inflytanden tonas upp och blir allt motståndskraftigare mot inflytanden utifrån, allt mer härdad och blodrik. Som svar på dessa regelbundna köldsensationer varje morgon fyller den sig med små fettansamlingar, vilka så småningom förtätas till att bilda ett underliggande fettlager. Detta gör huden fyllig och smidig och skyddar kroppen bättre än alla kläder mot förkylningar. Varma heta bad – utom bastubaden – verka däremot i motsatt riktning. De göra huden torr, slapp och tunn.”

(ARE WAERLAND i boken ”Nyckeln till hälsa”)

 

 

”Varmbaden får inte missbrukas. För mycket varmbadande i allmänhet och alltför heta bad i synnerhet verkar förslappande i stället för förstärkande på huden. Den som badar varma karbad bör alltså göra det med måtta, temperaturen får inte överstiga 36 grader och badet måste avslutas med kall översköljning eller dusch. För hälsan viktigare är kallbaden, som verkar synnerligen stärkande, stimulerande, aktiverande och härdande på huden. De kan därför inte nog livligt rekommenderas!”

(NILS KALÉN i boken ”Förkylning – ett nödvändigt ont?”)

 

 

"Loren Cordain är forskare i näringsfysiologi vid Colorado State University. När han hörde talas om att akne (som bland annat orsakas av en inflammation i överhuden) inte förekommer i folkgrupper med en helt annan livsföring än vår, ville han ta reda på hur det kunde komma sig. Påståendet lät absurt. Akne är som en övergångsrit - det drabbar 80 till 95 procent av alla tonåringar i västvärlden. För att undersöka det hela följde Cordain med en grupp hudläkare som undersökte huden hos 1 200 tonåringar som levde avskurna från resten av världen på Kitavaön i Papua Nya Guinea och 130 acheindianer som levde isolerade i Paraguay. Hos de här båda grupperna fann de inga spår av akne överhuvudtaget. I sin artikel i tidsskriften Archives of Dermatology menade forskarna att förklaringen till den häpnadsväckande upptäckten låg i tonåringarnas näringsintag. Kosthållningen hos dessa nutida isolerade grupper liknar våra avlägsna förfäders: inget raffinerat socker eller vitt mjöl och därmed inga insulintoppar.

 

I Australien övertalade några forskare ett antal västerländska tonåringar att pröva att skära ner på socker och vitt mjöl i tre månader. På bara några veckor sjönk deras insulin- och IGF-nivåer. Och deras akne minskade i samma takt."

(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)

 

 

”Tro inte att du får bättre hy om du använder dyra ansiktskrämer och hudpreparat. En inre rening får ofta en fantastisk inverkan på hudens konsistens, färg, ton, känsla och elasticitet.”

(NISHAN JOSHI i boken ”Renare kropp och själ med detox”)

 

 

”Ett annat sätt för kroppen att bli av med toxiner, när det finns mer än de normala kanalerna kan klara av, är att skicka ut dem direkt genom huden. Kom ihåg att huden inte bara är det största organet i kroppen utan också ett utrensningsorgan. Kroppens ca 4 miljoner porer används som en del av den normala dagliga processen för att rensa bort toxiner. Alla sorts hudproblem som lupus (diskoid), inflammation, psoriasis, eksem, öppna sår, utslag, finnar, klåda, flagor och irritation som följer med dessa tillstånd, är oftast resultatet av ett övermått av toxiner som rensas ut genom huden.”

(HARVEY DIAMOND i boken ”Lev utan smärta”)

 

 

”Huden är ett särskilt bra skyltfönster för våra känslor, vilket verkar nog så naturligt när man tänker på att den härrör ur samma känsliga embryovävnad som hjärnan och nervsystemet. Har ni tänkt på hur huden reagerar på känslor av skam eller vrede (rodnad), rädsla (svettning) och skräck (gåshud och håret som reser sig), liksom på hur huden ser ut vid allmänna tillstånd av hälsa och välbefinnande eller sjukdom? Den är också olyckligtvis ett uttrycksmedel för emotionellt avfall. Jag påstår inte att detta gäller för alla hudsjukdomar, men det finns många som skulle bli avsevärt hjälpta genom en bättre attityd till vreden. Jag minns en kvinna jag behandlade som led av en mycket svår och omfattande hudåkomma som täckte större delen av hennes kropp. Grovt uttryckt verkade huden sårig, avskavd och rinnande, och på många ställen såg den inte ut som hud över huvud taget. Hon hade sökt många läkare förgäves. Salvor, lösningar, solbestrålning osv. hjälpte inte. Faktum var att hon blev sämre undan för undan. Till slut gick hon med på att söka en psykiater, men hon ville inte ha någon form av psykoanalytisk behandling. Hon fick lugnande och energigivande medel men blev bara sämre. Hon fick då en serie elchockbehandlingar, vilka hjälpte till att lindra en del av den depression som vid det laget hade gripit henne, men vilka inte påverkade hennes hud i någondera riktning. Slutligen blev hon min patient. Marcy var en oerhört självutplånande och medgörlig kvinna som använde större delen av de inledande behandlingstimmarna till att försöka övertyga mig om hur verkligt lycklig hon var, bortsett från hudsjukdomen. Hon sade att hennes barndom hade varit mycket lycklig, utan störande inslag, och att hon inte kunde minnas att hon någonsin bråkat med sina systrar. Hon sade att hon dyrkade både sin döde far och sin milda, rara och tillgivna mor (som fortfarande levde). Hennes bild av sig själv överensstämde i hög grad med hennes bild av modern. Hon kunde inte minnas att hon någonsin varit arg. Skälet till hennes vägran att söka en psykiater blev snart uppenbart. Hon ville helt enkelt inte störa en bild som var bara alltför perfekt. Men störd blev den! Efter månaders arbete – delvis bestående i drömanalys – stod det klart att hon verkligen älskade sin far men dessutom var glad för att han hade dött.

 

Sådana emotionella enheter som på ytan tycks utesluta varandra är synnerligen vanliga inom den mänskliga psykologin. Marcy ansåg att hennes fars död var en hämnd och en illvillig triumf över modern. Allt eftersom tiden gick blev snedvridningen och utloppet denna vrede tog sig i hennes hudsjukdom inte längre nödvändiga. Med stöd av förhållandet mellan oss blev hon medveten om att hennes vrede inte hade dödat fadern och inte heller gjorde henne till någon ond människa. I två år gjorde hon inte stort mer än att besöka mig tre gånger i veckan och släppa loss en oerhörd vrede – och medan hon gjorde det blev hennes hud bättre. Så småningom försvann de sjukliga förändringarna och ersattes av frisk vävnad. Mycket arbete återstod för att befria henne från behovet av att vara rar och änglalik (med en hud som brann av ursinne). Hon valde att helt enkelt vara mänsklig.”

(THEODORE ISAAC RUBIN i boken ”Boken om ilska”)

 

 

 

 

Lymfsystemet

 

”Lymfsystemets uppgift – som innehåller tre gånger så mycket lymfvätska som det finns blod i blodsystemet – att samla ihop toxiner från alla cellerna i kroppen, bryta ner dem och rensa bort dem.”

(HARVEY DIAMOND i boken ”Lev utan smärta”)

 

 

”Lymfsystemet är inte enbart en samling lymfknutor och körtlar utspridda runtom i kroppen. Det är tvärtom ett ofattbart komplext system som omfattar hela kroppen. Förutom ett oräkneligt antal knutor och körtlar, en del stora andra små, består lymfan av tymuskörteln, stora lymfgången (bröstgången), mjälten, benmärgen, tonsillerna, blindtarmen och kilometervis med lymfkärl vilka innehåller mer än tre gånger så mycket vätska som hela blodomloppet. Detta sistnämnda faktum skulle ensamt vara mer än tillräckligt bevis för lymfsystemets betydelse. Varje del i systemet ger sitt bidrag, lymfan filtrerar och renar blodet oavbrutet, renar alla vävnader och organ från avfallsprodukter, samtidigt som det regelbundet tillverkar lymfocyter som letar upp och förstör allt nedbrytande som kan komma in i kroppen. Varje gång du hör något om människans skyddsmekanism eller immunsystem är det alltså till lymfan man refererar. Utan lymfan skulle vi inte kunna leva. Om du kunde se en närbild av någon del inne i kroppen skulle du upptäcka något som liknade hoptrasslad spindelväv som täckte och omgav allting. Detta är lymfsystemet. Du kan inte ens sticka in en knappnål på något ställe på kroppen utan att tränga igenom lymfsystemet. Varenda en av de 100 biljoner cellerna bildar avfallsprodukter. Lymfsystemet är omedelbart där för att rensa bort avfallsprodukterna, bryta ner och leda dem till en av de fyra kanalerna för utrensning: tarmarna, urinblåsan, lungorna eller huden. Vet du vad det mest häpnadsväckande med lymfsystemet är? Det som får dig att tvivlande höja på ögonbrynen? Det är få människor som har den minsta aning om vad lymfsystemet är, eller vad dess livsviktiga roll för att uppnå och behålla god hälsa är. Det är den helt avgörande faktorn för livslängd och livskvalitet. God hälsa och den glädje som det medför är mer värt än någonting annat. Lymfsystemet medverkar till att nå detta efterlängtade mål, men de flesta människor vet praktiskt taget ingenting om systemet. Vilken häpnadsväckande ironi! Om du tvivlar på vad jag säger, fråga då några slumpvis utvalda människor vad lymfsystemet är, eller vad det har för uppgift i kroppen. Det är nästan komiskt att se hur de höjer på ögonbrynen eller lägger pannan i djupa veck för att finna svaret, de ser alldeles förvirrade ut som om du bett dem bokstavera krysantemum baklänges! Lymfsystemet är den funktion i kroppen som bestämmer hur länge vi skall leva och hur friska vi kommer att vara! Det är verkligen ovanligt att få ett svar som: ”Javisst, lymfsystemet är kroppens sophantering och immunsystem som håller oss friska och pigga.” Fråga folk för skojs skull, så får du se hur få som har den minsta aning. Om du är en av de människor som innan du läste denna bok inte visste vad lymfsystemet var, kan jag trösta dig med att många som man kunde förvänta sig skulle veta det, inte gör det. Vi skall nu se på en av de mest imponerande komponenterna i lymfsystemet. Det är ett klassiskt exempel på en missuppfattning av dynamiken i kroppen och i synnerhet lymfsystemet. Förutom de oräkneliga antal lymfkörtlar som är så små att de inte kan uppfattas, finns det många stora körtlar som kan känna på sidorna av nacken, under armen och där benen möts i själva bålen. Plus en hel del andra stora, som är utspridda i kroppen. En av de största lymfknutorna i hela systemet och den enda delen av lymfsystemet som man kan se (genom att öppna munnen och titta i en spegel) är nämligen tonsillerna eller halsmandlarna. Naturligtvis är det många människor – inklusive mig – som inte kan se dem, för att de har blivit borttagna och slängda i soporna. Allt utrymme i detta kapitel skulle kunna användas till att beskriva vilken fantastisk skapelse tonsillerna är, och vilken oumbärlig roll de spelar i lymfsystemets övergripande verksamhet, men ändå skulle vi inte till fullo förstå dess värde. Det finns åtskilliga tonsiller. Dem vi vanligen tänker på när vi säger tonsiller är de som sitter på var sin sida om svalget – mandlarna. Men det finns fler, det finns en tonsill i toppen på mellanrummet ovanför strupen och bakom näsan – vanligtvis kallade polyper. Det finns tonsiller runt omkring öppningen av varje rör i öronen, ett kluster av tonsillvävnad på tungan och en tonsill i struphuvudet eller ”resonanslådan”. Dessa tonsiller är alla förenade genom lymfkärl och bildar en skyddsring runt munhåla och näsöppning och skyddar oss från bakterier och andra skadliga ämnen. När lymfsystemet är överansträngt av avfallsprodukter och inte klarar av att bli av med dem, fylls tonsillerna, de blir förstorade och ömma. Detta är inte en slump, det finns en anledning till det! Det är den intelligenta kroppens sätt att varna oss för att någonting är fel. Tonsillerna är strategiskt placerade för att utföra denna livsviktiga uppgift. Eftersom de flesta av avfallsprodukterna som kroppen bildar är ett resultat av att vi smälter maten, vad tror du kroppen vill säga oss när strupen praktiskt taget är igensvullen och det gör ont varje gång vi sväljer? Ingenting kan vara mer uppenbart, såvida inte våra läppar plötsligt smälte samman och det blev omöjligt för oss att äta! Utan tvekan är budskapet till oss att antingen låta bli att äta eller att ändra kost för att lymfsystemet skall få en chans att återhämta sig, vilket är exakt vad som händer, om vi ger det en chans. Om vi minskade på maten och endast åt lätta måltider, drack vatten och juice, skulle de giftiga nivåerna gå ner och du skulle inte ha ont i tonsillerna längre. Tonsillerna skulle snabbt återgå till sitt friska och normala tillstånd. Vad gör vi istället? Vi låter tonsillerna bli bortopererade och firar händelsen med att äta en skål med glass! Tills helt nyligen såg den konventionella medicinen tonsillerna som något besvärligt som man lika gärna kunde göra sig av med. Visst är det svårt att förstå. Kan du tänka dig vilken okunnighet, att framkasta tanken att Gud, Skaparen eller intelligensen i universum helt elakt placerade tonsiller (mandlar) i vår hals som något slags kosmiskt trick eller av misstag. Att vid första bästa tillfälle, utan minsta anledning, bara operera bort dem, det är alltför bisarrt att bara komma på tanken. Ändå har detta varit standardproceduren för tonsillerna så länge det har varit möjligt att ta bort dem. Tänk dig en person som äger en stor mängd dyrbara juveler och andra värdefulla ägodelar. Han har installerat ett avancerat och dyrbart larmsystem för att skydda sig mot inbrott. En natt medan han sover bryter sig en tjuv in – larmet går. Ägaren av huset blir störd av oväsendet, går upp och stänger av larmet, och går sedan tillbaka till sin säng för att fortsätta sova, medan tjuvarna tar alla hans dyrbara ägodelar. Verkar detta vettigt? Tonsillerna är en del av kroppens larmsystem. De varnar oss för annalkande fara som kan uppstå om man inte vidtar nödvändiga mått och steg för att undvika det. Verkar det då vettigt att man tar bort tonsillerna – alarmsystemet – istället för att se till kroppens behov och ge den en chans att rätta till situationen? Har din urinblåsa någon gång varit så full att det gjorde ont och det enda du kunde tänka på var att få tömma den? Det har du säkert varit med om någon gång. Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att du ens skulle komma på tanken, att få din blåsa bortopererad? Naturligtvis skulle du inte det! Det skulle vara helt absurt att ta bort blåsan bara för att den utförde det jobb den var ämnad att utföra. Men ändå blir tonsillerna bortopererade för att de gör det jobb de är avsedda att utföra. Detta är lika absurt. Tonsillerna är inte de enda essentiella delarna av kroppens försvarssystem som blir försmådda och behandlade med okunnighet, på gränsen till förakt. När det gäller blindtarmen, gör den konventionella medicinen återigen samma misstag. De ser blindtarmen som något helt värdelöst, något som bara finns till för att orsaka smärta, sorg och bedrövelse. Hur fel är inte det! Det finns människor som vaknat upp efter en operation av något helt annat än blindtarmen och fått veta av kirurgen att han, medan han ändå var inne och opererade passade på att ta bort blindtarmen, och eftersom han redan var ”inne” behövde de inte betala något extra för det!”

(HARVEY DIAMOND i boken ”Lev utan smärta”)

 

 

”Även när kroppens lymfsystem är kraftigt ansträngt i sitt försök att få bort avfallsprodukter – på grund av dåliga mat- och levnadsvanor – ger det aldrig upp i sitt försök att rena kroppen. Det gör sitt bästa och anstränger sig kraftigt för att bli av med blockeringar. På ett mycket klokt och skickligt sätt gör kroppen vad som helst för att skydda våra livsviktiga organ från toxiner som, om de inte hanteras korrekt, kan skada dem. Den tar inte bara de vanliga vägarna för att bli av med toxiner, som att samla ihop och bryta ner dem för att förflytta dem via de normala kanalerna för utrensning, tarmen, blåsan, lungorna och huden. Den använder sig också av extra reservutvägar när de vanliga kanalerna är överbelastade. Du skulle bli imponerad om du fick se en video av lymfsystemets nätverk i full verksamhet. Avfallsprodukter från alla delar av kroppen samlas upp, bryts ner och kanaliseras till organen för utrensning. I det invecklade system av knutar, knölar och körtlar, varav de flesta är för små för att kunna ses, ingår det större körtlar som avfallsprodukterna strömmar igenom för att bli omhändertagna och lagrade. Det är därför dessa ibland blir svullna och ömma. De är fulla av toxiner som stannar kvar där tillsvidare, för att inte skada livsviktiga organ.”

(HARVEY DIAMOND i boken ”Lev utan smärta”)

 

 

”Lymfsystemet frigör avfallsprodukter från din kropp hela tiden, dag som natt. Så länge de frigörs i samma takt som de produceras är allting frid och fröjd. Men så fort balansen förändras så att mindre förs bort än vad som produceras får du problem både på kort och lång sikt.”

(HARVEY DIAMOND i boken ”Lev utan smärta”)

 

 

”Den som lider av bristfällig lymfkörtelfunktion eller vars körtlar ofta svullnar, borde äta mycket bär, ty bär har en utomordentligt välgörande inverkan på lymfkörtlarna, vilket gör oss mindre mottagliga för infektionssjukdomar.”

(ALFRED VOGEL i boken ”Den lille doktorn”)

 

 

”Ett system som är beroende av diafragmans rörelse är lymfsystemet. Alla organ i buken ger ifrån sig slaggprodukter. Lymfsystemet, som är en viktig del av vårt immunförsvar, har som uppgift att föra bort detta slagg via lymfvätskan. Vi har mer lymfvätska än blod i kroppen, men till skillnad från blodet som pumpas runt av hjärtat, saknar lymfvätskan en egen pump. Lymfvätskan får förlita sig på muskelrörelser. Därför är rörelsen i diafragman väldigt viktig för lymfsystemet, då det är en rörelse som pågår utan uppehåll.”

(ANDERS OLSSON i boken ”Medveten andning”)

 

 

 

 

Njurarna

 

”Den som vill vara frisk och leva ett långt liv måste vara noga med att sköta om sina njurar och se till att där råder balans.”

(FAN XIULAN i boken ”Hälsans tao”)

 

 

”Genom njurarna utsöndras ej önskade substanser. Trots sin litenhet – de väger bara cirka 300 gram tillsammans – har de en genomblödning på 1,2 liter blod per minut. En njure består bland annat av s k nefron, ett slags ’filter’. Det finns cirka 1 miljon ”filter” i varje njure. Filtrationen hos en normalstor person motsvarar 180 liter per dygn. Ge dina njurar en chans att spola rent sina filter genom några glas friskt, porlande vatten flera gånger om dagen. Hjälp dina njurar i arbetet med avgiftningen. Drick speciellt under morgontimmarna. Din kropp har sin stora avgiftningsperiod mellan kl 04 och kl 12 på morgonen. Du stör den genom en tung frukost.”

(ALF SPÅNGBERG i boken ”Värk – reumatism”)

 

 

”Blandsaft på morot, rödbeta och gurka är ett fint, renande läkemedel för gallblåsan, levern, njurarna, prostatakörteln och könskörtlarna. En halv eller hel liter dagligen av denna blandsaft kan lösa gall- eller njursten inom några veckor eller månader.”

(NORMAN WALKER i boken ”Råsaft-terapi”)

 

 

”Omkring 10 % av hela vår kropps energiförbrukning kommer på njurarnas del.”

(NILS KALÉN i boken ”Förkylning – ett nödvändigt ont?”)

 

 

”Det tar en kopp kaffe eller té ett helt dygn att passera genom njurarna och urinsystemet. Mer än en kopp per dygn utsätter dessa organ för ytterst stora påfrestningar. Om du är en av dem som dricker sex-sju koppar kaffe eller té om dagen, så fundera allvarligt på att skaffa dig en egen dialysapparat.”

(HARVEY DIAMOND i boken ”Fit for life”)

 

Fotnot: med ”té” menar han svart, vitt eller grönt te – allt från tebusken – och INTE örtteer (som är bra för njurarna och resten av kroppen!).

 

 

”Särskilt känsliga äro njurarna för en överbelastning med koksalt och äggvita, varför en äggvitefattig kost, som är helt fri från kommersiellt koksalt, utgör den första förutsättningen för botandet. Kvark- och mjölktillförseln måste inskränkas.”

(EBBA WAERLAND i boken ”Hur bör jag äta?”)

 

Fotnot 1: ”Äggvita” är en äldre benämning för ”protein”. I ovanstående citat betyder ”äggvitefattig kost” detsamma som vegetarisk kost eftersom det är animaliskt protein (från kött- och mjölkprodukter) som belastar njurarna. Enda undantaget i växtriket är protein från sojaprodukter som belastar njurarna (och resten av kroppen – läs mer om detta här)

 

Fotnot 2: Här kan du läsa mer om Salt

 

 

”Eftersom kroppen har ett överskott av njurvävnad, måste skadorna på detta organ vara långt framskridna innan en njursvikt blir tydlig. Det som läkare diagnosticerar som begynnande njursvikt kan i själva verket handla om en långt framskriden njursjukdom. Om njursvikt inte behandlas kan det leda till döden, och behandlingsmetoderna – dialys och njurtransplantation – är långt ifrån enkla och behagliga. När patienter redan har ådragit sig en uppenbar njursvikt, råder de konventionella läkarna dem att undvika att äta protein och att sluta med andra vanor som orsakar påfrestningar på de funktionsdugliga njurvävnader som finns kvar. Om patienterna hade fått den informationen mycket tidigare, kunde de ha undvikit de mer drastiska åtgärderna och ingreppen.

 

Här är de vanligaste faktorerna som frestar på njurarna: tobaksrökning, vilket försämrar blodtillförseln till organen, högt blodtryck, uttorkning, alkohol, koffein och andra stimulerande droger, skakiga och vibrerande rörelser som vid löpning eller ridning samt en proteinrik kost. Proteinmetabolismen orsakar en hög arbetsbelastning på njurarna. Om du vet att dina njurar inte är normala eller om du tidigare har haft någon njursjukdom, är de två viktigaste sakerna du kan göra att hålla en kost med lågt proteininnehåll och att se till att du aldrig blir uttorkad.”

(ANDREW WEIL i boken ”Naturlig hälsa – alternativ medicin”)

 

Fotnot: Lemonaden är en fantastiskt hälsosam dryck men jag ska inte överdriva genom att kalla den för en ”livräddare” – däremot kallar jag den ofta, med rätta, för en riktig ”njur-räddare”!

 

Läs även Urkraften

 

 

 

 

Reumatism

 

Denna berättelse är hämtad ur boken "Så botar jag reumatism" skriven av ALMA NISSEN. Hon skriver om hur hon med hjälp av fasta, sodabad och kostomläggning lyckades bota sin reumatism och ville föra ut den kunskapen till andra behövande och sjuka människor (i Danmark):

 

"Jag vände mig visserligen till dåvarande redaktören vid Ekstrabladet Ole Cavling, och han gjorde en stor insats för att väcka människors uppmärksamhet. Jag gick dessutom till överläkarna på de stora sjukhusen och berättade

hur jag hade övervunnit min egen sjukdom.

 

Jag påpekade samtidigt att jag ville arbeta gratis och anonymt. Men de var absolut inte intresserade! Då insåg jag hur hopplös situationen var för mina olyckskamrater, de reumatiska patienterna. Men jag fortsatte att arbeta.

 

Jag höll till exempel föredrag i Politikens Hus. Där samlades en intresserad publik, bland andra tio reumatiska patienter som jag installerade i min lägenhet, två i varje rum. De fick löfte att stanna två månader.

 

Nu var jag fast besluten att visa att min behandlingsform var den enda rätta. Bland de tio var en man som satt med huvudet vänt åt sidan. "Tror ni att ni kan hjälpa mig?" frågade han. "Det kan jag säkert", svarade jag. "Vad har ni för arbete?" "Ja, jag är specialist på reumatiska sjukdomar och jag arbetar på Bispebjerg Hospital i Köpenhamn", svarade han. Jag sa åt honom att om han kunde glömma att han var specialist på reumatiska sjukdomar - och att jag inte var det - skulle jag säkert kunna bota honom. Han hade halvdagstjänst, och han kom varje dag till mig vid tolvtiden. Jag gav honom sodabad och samma vätskekur som mina andra patienter fick.

 

Det dröjde inte länge förrän specialisten blev kvitt smärtorna i halskotorna. Han var helt frisk! "Vad kan jag göra för att tacka er?" frågade han. "Det har jag bestämt för längesen", svarade jag. "Ni ska fortsätta att komma hit. Och så ska ni föra journal över mina patienter och följa upp försöket. För det är ju ett kliniskt försök som bör komma under vetenskaplig kontroll."

 

Det gjorde han. Han förde journal över mina patienter som blev friskare och friskare. Den som hade varit sjukast kunde till slut dansa polka med mig. Det var en lärarinna. När hon kom var hon så sjuk att hon inte kunde lyfta sin lilla handväska.

 

Det fina resultatet firades. Mina vänner bjöd alla på middag som hade varit med på försöket. Och nu bad vi läkaren som var specialist på reumatiska sjukdomar att han skulle offentliggöra resultatet av min behandling. "Det kan jag tyvärr inte", sa han. "Ni måste förstå, jag ska göra karriär..."

 

Och det har han också gjort. Han är en framstående specialist på reumatiska sjukdomar, men jag skulle vilja fråga honom om han någonsin har upplevt att någon av hans patienter blivit frisk. Det tvivlar jag starkt på. Han har som andra läkare givit patienterna de mediciner som är obligatoriska vid reumatiska sjukdomar. Jag har ännu inte sett en enda patient som har blivit frisk av dem."

 

 

 

 

Tumörer

 

”Ibland när arbetsbördan är för tung och avfallsprodukter produceras i snabbare takt än de kan utrensas, tillverkas en slags säck för att hålla kvar avfallsprodukterna tills lymfsystemet hinner ikapp. Dessa säckar kallas för tumörer. De flesta människor sätter likhetstecken mellan tumör och cancer, som om det var samma sak. Men så är det inte. Du skulle bli förvånad om du fick veta hur många tumörer som kommer och går genom kroppen utan att vi ens vet att de varit där. Tumörer töms och fylls på samma sätt som du fyller och tömmer slaskhinken i köket. När soptunnan är full kommer en sopbil och hämtar den. När sopbilen är full tömmer den sitt lass på soptippen och börjar sedan om igen. På samma sätt som slaskhinken fylls och töms och sopbilar lastas och lossas, blir tumörer fyllda och sedan tömda. Många människor som någonstans upptäcker en knuta i kroppen blir livrädda och tror att det är cancer, men 12 av 13 knutor är godartade. Dessa egentillverkade säckar är bara en av de tillfälliga utvägar som lymfsystemet använder för att hålla toxiner borta så att de inte gör skada någon annanstans i kroppen.”

(HARVEY DIAMOND i boken ”Lev utan smärta”)

 

Läs även Lymfsystemet

 

 

 

 

Våra gener

 

”Here's some good news: "Your genes are not your fate."

 

Since the hardcover publication of The Spectrum in January 2008,  my colleagues and I at the nonprofit Preventive Medicine Research Institute and the University of California, San Francisco, have published two new studies showing, for the first time, that when you change your lifestyle, you change your genes.

 

These studies were published in two of the leading scientific journals, the Proceedings of the National Academy of Sciences and The Lancet Oncology.

 

For the past thirty-one years, I've directed a series of research studies showing that changes in diet and lifestyle - better nutrition, stress management techniques, moderate exercise, and psychosocial support - can make a powerful difference in our health and well-being. The studies have also shown how quickly these changes may occur, and how dynamic these mechanisms can be."

(DEAN ORNISH i boken ”The spectrum")

 

 

”After only three months of making the lifestyle changes described in this book, we found that gene expression in over five hundred genes was beneficially affected - upregulating ("turning on") disease-preventing genes and downregulating ("turning off") disease-promoting genes, including oncogenes involved in prostate cancer and breast cancer, as well as turning off genes that promote heart disease, inflammation, and oxidative stress.

 

Earlier this week, we published an article in The Lancet Oncology showing that these lifestyle changes significantly increased telomerase, the enzyme that repairs and lengthens telomeres, which are the ends of our chromosones that control how long we live. Telomeres protect the ends of your chromosones and help them remain stable. When your telomeres get shorter, your lifespan gets shorter.

 

After only three months, we found that telomerase (and thus, telomere length) increased by almost 30 percent. This is the first study that any intervention can significantly increase telomerase. If a new drug had been shown to accomplish this, it would be worth a billion dollars overnight - but you may

experience the benefits for free simply by making the lifestyle changes described in The Spectrum. I hope that these findings may capture your imagination - as they have mine - and inspire you to make lifestyle changes that will make a powerful difference in your health and well-being."

(DEAN ORNISH i boken ”The spectrum")

 

 

”Många patienter har sagt till mig att deras cancerdiagnos är det bästa som hänt dem. En skeptiker som hör detta undrar vanligen om personen i fråga inte är riktigt klok, men vad den drabbade menar är att det var cancerdiagnosen som fick honom eller henne att ta tag i och förändra sitt liv, på ett sätt som gjorde det mycket mer njutbart och meningsfullt.

 

Det är inte så att vi medvetet söker sjukdom och lidande, men ibland, av svårbegripliga anledningar drabbas vi. Det vi i det läget väljer att göra kan skapa mycket olika resultat. Till och med när vi inte kan bli botade kan vi läkas och bli hela. När vi väljer att delta aktivt i vår läkning får lidandet en mening och blir därigenom lättare att uthärda. Våra fysiska problem förbättras då ofta på köpet.

 

Förändring är svårt. Men om vi bara har tillräckligt ont blir tanken på förändring alltmer tilltalande – ”Det kanske är svårt att förändra min kost och min livsstil, men nu har jag så ont att jag är villig att prova vad som helst”.

 

År 2009 tilldelades doktor Elizabeth Blackburn Nobelpriset i medicin för att hon upptäckt telomeras, ett enzym som reparerar och förlänger skadade telomerer, dvs de delar av våra kromosomer som kontrollerar åldrandet. Doktor Blackburn och hennes kollega doktor Elissa Epel studerade kvinnor som befann sig under långvarig känslomässig stress, då de tog hand om barn med autism eller kroniska sjukdomar.

 

De upptäckte att ju mer stressade kvinnorna kände sig och ju längre tid de kände sig stressade desto kortare var deras telomerer. Det var den första studien som gav genetiska bevis som visade att långvarig känslomässig stress kan förkorta en kvinnas livslängd.

 

Jag fann det särskilt intressant att det inte var ett objektivt mått på stressen som blev avgörande för telomererna; det var kvinnornas upplevelse av stress som var det viktiga. Med andra ord, två kvinnor kunde befinna sig i liknande situationer, men den av dem som hade lärt sig att hantera stressen bättre genom att mobilisera kraft och ta kontrollen över sitt liv, hade längre telomerer.

 

Vi tenderar att se framsteg inom medicinens värld enbart som nyheter inom till exempel läkemedel, laser och kirurgi – något som är högteknologiskt och dyrt. Vi har ofta svårt att tro att de enkla valen vi gör i våra dagliga liv – vad vi äter, hur vi hanterar stress, hur mycket vi motionerar och (kanske det viktigaste), hur mycket kärlek och närhet vi får – kan göra så stor skillnad i vårt hälsotillstånd och välmående, men det gör de.

 

I över 33 år har jag och mina kollegor på det icke vinstdrivande forskningsinstitutet för förebyggande medicin (Preventive Medicine Research Institute) och medicinska avdelningen på University of California i San Francisco bedrivit mängder av studier som visat att det omöjliga ofta är möjligt.

 

Vi har funnit att naturliga råvaror, en växtbaserad kost (som beskrivs i denna bok), måttlig träning, tekniker för stresshantering som yoga och meditation och en förbättrad förmåga att ge och ta emot kärlek (det som så vackert kallas ”socialt stöd”) ofta kan vända utvecklandet av kranskärlssjukdomar, tidiga stadier av prostatacancer, diabetes (typ 2), högt blodtryck, hyperkolesterolemi, övervikt, depression och andra kroniska sjukdomar.

 

Vi har kommit fram till att en livsstilsförändring även förändrar dina gener. Ofta hör jag människor säga ”Å, det ligger i mina gener, det finns inget jag kan göra åt det”. Det är vad jag kallar ”genetisk nihilism”. Hos män med prostatacancer har vi funnit att omfattande förändringar i sättet att leva under endast tre månader orsakade förändringar i över femhundra gener – sjukdomsförebyggande gener ”kopplades på”, medan gener som framkallade kroniska sjukdomar ”stängdes av”. Dessa inkluderade även en lång rad onkogener, som orsakar bröstcancer, tjocktarmscancer och prostatacancer.

 

Dina gener är anlag, men det innebär inte att de avgör ditt öde.

 

Tillsammans med doktor Blackburn mätte vi också patienternas telomerasnivåer. Vi kom fram till att telomerasnivån dessa tre månader ökade med nästan trettio procent. Genomgripande livsstilsförändringar kan alltså höja mängden telomeras, något som konventionella mediciner ännu inte visat sig kunna göra.

Dessa studier är stärkande för många människor, och erbjuder nytt hopp och nya valmöjligheter.”

(DEAN ORNISH i förordet i boken ”Den galna sexiga dieten” skriven av KRIS CARR)

 

Läs även Pottengers forskning

 

 

 

 

Ålderdom

 

"Okinawa är födelseort för kampsporten karate. Där bor också Seikichi Uehara, som vid nittiosex års ålder fortfarande lärde ut en ovanlig karateliknande kampsport (mutubu-udundi). Han lärde inte bara ut konsten, utan var fortfarande mycket skicklig, vilket han demonstrerade den 1 januari år 2000.

 

Första dagen på det nya årtusendet uppträdde den nästan 100-årige Seikichi Uehara i en boxningsmatch som visades i teve över hela Japan. Hans motståndare var Katsuo Tokashiki, en trettionioårig tidigare världsmästare i flugvikt, också han från Okinawa. Det blev ett verkligt skådespel.

 

Kampen började med att Tokashiki, som var nästan sextio år yngre än Uehara, riktade ett antal kraftfulla slag mot den äldre kampsportaren. Men slagen träffade aldrig sitt mål. Den gamle mästaren visade en enastående snabbhet och smidighet för sin ålder och lyckades med stor skicklighet väja undan för den yngre boxarens blixtsnabba och hårda slag. Detta fortgick i över tjugo minuter, under vilka den gamle mannen aldrig försökte träffa sin motståndare med ett enda slag. Den yngre boxaren började bli allt desperatare och tröttare.

 

Så kom ett tillfälle då Tokashiki tappade garden. I det ögonblicket träffade den äldre mannen honom med ett skickligt riktat slag som fällde honom och matchen var över. Det var hans första och enda slag under hela matchen.

 

Den yngre mannen lämnade ringen omtumlad, skakande på huvudet och mumlade: "Jag kan inte tro det! Den gamle mannen besegrade mig! Jag fick inte in en enda träff!"

 

Tokashiki var chockad, men inte skadad. Det var uppenbart att den äldre kampsportarens avsikt var att besegra men inte skada honom. Kampsporten mutubu-udundis filosofi är att man ska undvika konfrontation och bara slå när alla andra möjligheter är uttömda.

 

När Seikichi Uehara senare talade om matchen med forskarna som ledde Okinawa Centenarian Study skrattade han bara och förklarade: "Det var ingenting märkvärdigt. Han var helt enkelt för ung och omogen för att kunna besegra mig."

 

Den nittiosexårige mannens bedrift står i skarp kontrast till de erfarenheter vi har av åldrandet här i väst, där de flesta tror att det oundvikligen medför att musklerna blir svagare, reflexerna långsammare och synen och den fysiska koordinationsförmågan sämre. Seikichi Uehara representerar otvivelaktigt ett undantag även med okinawiska mått mätt, men hans exempel visar ändå vilka möjligheter vi människor har att hålla oss friska och vitala när vi blir äldre."

(JOHN ROBBINS i boken "Hälsans hemligheter")

 

 

”Mina personliga erfarenheter motbevisar den allmänt spridda uppfattningen att smärta blir en alltmer sannolik verklighet i takt med att man åldras. För mig har det varit precis tvärtom. Inte därför att jag är speciell, eller tursam eller annorlunda jämfört med dig som just nu läser det här, utan därför att jag var lycklig nog att komma i kontakt med upplysningar som kunde hjälpa mig att besegra smärtan, och att jag hade förstånd nog att använda mig av den informationen.”

(HARVEY DIAMOND i boken "Lev utan smärta")

 

 

”Ålderssjukdomar beror inte på åldern – de beror på ett felaktigt leverne.”

(J.H. TILDEN, läkare)

 

 

”Av alla självuppfyllande profetior i vår kultur är föreställningen att åldrandet betyder förfall och dålig hälsa antagligen den dödligaste.”

(MARILYN FERGUSON)

 

 

”Människan slutar inte att leka för att hon blir gammal, hon blir gammal för att hon slutar leka.”

(okänd)

 

 

”Om man inte tänker på sin hälsa när man är ung, får man tänka på sjukdom när man blir äldre.”

(Dr ALFRED VOGEL)

 

 

"Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre."

(okänd)

 

 

”Ålder skyddar oss inte mot kärleken. Men kärlek kan skydda oss mot åldrandet.”

(JEANNE MOREAU)

 

 

”Hjärtat som älskar är alltid ungt.”

(grekiskt ordspråk)

 

 

”Människor åldras inte. När de slutar att utvecklas, blir de gamla.”

(okänd)

 

 

”Bara den fria själen åldras aldrig.”

(JEAN PAUL)

 

 

”Ingenting här i världen gör en människa så gammal som att ständigt frukta att bli det.”

(ERNST von FEUCHTERSLEBEN)

 

 

 

 

Hälsosidor

 

 

 

 

 

 

 

Symbol för jordning

Sjukdomar

Anorexia nervosa

Astma

Autism

Bakterier

BH & Bröstcancer

Bindvävnaden

Cancer

Chock & Trauma

Depression

Fötterna

Huden

Lymfsystemet

Njurarna

Reumatism

Tumörer

Våra gener

Ålderdom