HEM    RUBENTEXTER    HÄLSA & LIVSKRAFT    HÄLSOSIDOR    KÄRLEKENS KONST    VISDOM    CITAT    TIPS    RECEPT    HUMOR   SÖK

För ett bättre liv

med Hälsa & Livskraft

Köttätande

 

Här kan du läsa hur köttätande påverkar din hälsa och vilken enorm belastning det är för hela Jorden.

 

Klicka på länkarna till höger för att komma till önskat ämne.

 

Vi har ständigt, år efter år, decennier efter decennier, i den civiliserade västvärlden ökat vårt intag av animaliska produkter. Förr, för inte så länge sedan – 60-70 år sedan – var det en lyxvara med kött på matbordet hos gemene man. Det var endast den rikare minoriteten av befolkningen som kunde tillhandahålla animalier dagligen. Numera är det normalt att dagligen vid varje måltid, d v s 3 ggr/dag, ha animaliska produkter på tallriken. I kölvattnet av denna kraftigt ökade konsumtion av animalier följer en tydlig och markant ökning av lidanden i form av livshotande, och livsförkortande sjukdomar, såsom cancer, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, m m. I samtliga fall medför dessa åkommor, mer eller mindre, ett stort lidande med rädslor, oro, smärtor och framförallt en ordentlig försämring av livskvalitén. I undersökning efter undersökning visas att de som är vegetarianer har en bättre hälsa. ”I en undersökning fann man att personer för vilka kött var den främsta proteinkällan löpte nästan tre gånger högre risk att utveckla demens än vegetarianer.” (John Robbins i boken ”Hälsans hemligheter”) Om man dessutom är sjuk kan det vara av stort värde att börja dra ner på köttätandet. Man har lyckats bota samtliga kända kroniska sjukdomar genom att lägga om kosten till vegetarisk! Den största studien som fokuserat på sambandet mellan kost och hälsa i modern tid är den s k Kinastudien, som leddes av doktor T. Colin Campbell, där resultaten visade tydligt att ju högre köttkonsumtion desto sämre hälsotillstånd. Andra noggranna undersökningar som bekräftat detta samband och bör nämnas är de som har genomförts av den välkände hjärtläkaren Dean Ornish.

 

Doktor Caldwell B. Esselstyn jr skrev följande i en artikel i The American Journal of Cardiology efter att ha genomfört en stor undersökning: ”Vissa kritiserar en växtbaserad diet och anser att den är för extrem eller drakonisk. Websters lexikon definierar drakonisk som ”omänskligt grym”. En närmare granskning avslöjar att ”extrem” och ”omänskligt grym” inte beskriver en växtbaserad kost, utan konsekvenserna av vår nuvarande västerländska kost. Att få bröstbenet itusågat för en bypass-operation eller drabbas av stroke som leder till afasi kan väl kallas extremt, och att få bröst, prostata, tjocktarm eller ändtarm borttagna på grund av cancer kan kännas omänskligt grymt. Dessa sjukdomar förekommer sällan bland folk som äter en växtbaserad kost.” Han är en mycket framgångsrik hjärtläkare och ger alltid rekommendationen att man aldrig ska äta något som har ett ansikte eller mamma.

 

Kroppen har faktiskt inte så stort dagsbehov av proteiner (äggvita) som man vill göra gällande. Detta bevisar ovanstående argument! Dock har man inte så mycket vunnet om man bara slutar att äta kött och ändå fortsätter att vräka i sig raffinerade kolhydrater (socker, sötsaker, bakverk, vanlig vit pasta, vitt bröd o s v) och koka all föda. En del personer som saknar grundläggande hälsomedvetenhet tror att de kan frossa i allt annat bara de inte äter kött för att undvika ohälsa. Jag hoppas att du som läser detta kommer förstå att det inte är så enkelt. Då är det mycket bättre och hälsosammare att vara en hälsomedveten köttätare! Många tror också att man måste kompensera för det förlorade proteinet man går miste om när man slutar äta kött. De äter då mängder med bönor, främst sojabönor och produkter gjorda av dem, vilka tyvärr är lika slembildande som köttprodukter. Sojabönor är också ofta kraftigt genmanipulerade vilket knappast är gynnsamt för din kropp att få i sig. Sojabönan innehåller 40 % protein som ska jämföras med kött som innehåller upp till ca 25 % som mest. Detta kan ge kroppen alldeles för stora proteinmängder att hantera, dock belastas den inte på samma sätt som av animaliskt protein. Sojabönan är också lite syrabildande men den är helt klart mindre skadlig att äta än kött. Jag förespråkar dock sparsamhet med sojabönor och sojabönsprodukter. ”Protein i alltför stor mängd behöver kroppen inte och överskott av protein blir av kroppen endast använt som bränsle, och som bränsle är protein underlägset kolhydrater och fett och ger betydligt mindre energi än dessa ämnen. Smältningen av överskottsprotein lämnar dessutom toxisk ämnesomsättningsslagg, som bidrar till självförgiftning och sjukdom.” (Paavo O. Airola i boken ”Hälsohemligheter”) Det överskottsprotein du äter måste levern omvandla till socker (glukos) och det medför att kroppens blodsockernivåer höjs. Intag av stora mängder protein under lång tid är en (av flera!) stor bidragande orsak till insulinresistens och diabetes! Detta gäller enbart animaliskt överskottsprotein eftersom kroppen inte hanterar växtprotein på det sättet.

 

Dock ska vi människor kanske vara tacksamma över att vi kan äta kött vid behov. Annars skulle vi kanske inte ha kunnat överleva vissa svåra tidsperioder då vi inte kunnat finna tillräckligt med annan föda. Men jag själv anser att vi i dagsläget inte behöver äta kött överhuvudtaget. Framförallt gäller detta västvärldens industrialiserade länder där vi har ett överflöd av andra alternativ att äta. Sedan kan man fundera över om vår naturliga föda är animalisk? Jag känner i alla fall ingen hunger eller salivutsöndring när jag ser en get eller ko vandra omkring i en inhägnad. Däremot vattnas det i munnen när jag ser ett moget färskt äpple. Har du provat att äta kött utan att salta eller krydda det? Kött varken smakar eller luktar speciellt gott i sig självt utan man måste krydda det. Det är alltså inte köttets smak man uppskattar utan kryddorna! Är det ett tecken på ett naturligt födoämne? Jag tycker det är ytterligare ett tecken på att det inte bör ätas. Köttätande bidrar också till att man får en stor och mycket skadlig saltkonsumtion. ”Sannolikheten för att få cancer, i synnerhet i mag-tarmkanalen, är större om man äter mycket saltad, inlagd eller rökt mat, särskilt om den är av animaliskt ursprung.” (Andrew Weil i boken ”Naturlig hälsa – alternativ medicin”) (Läs mer om Salt) Om du känner att du vill sluta äta kött råder jag dig att successivt minska ner på det. Enklast går det om du i början några gånger i veckan ersätter korven, köttfärsen, biffen o s v med ett vegetariskt alternativ (vegetarisk korv eller grönsaksbiff o s v), det finns numera i de flesta livsmedelsbutiker. De flesta brukar välja att först utesluta det röda köttet och fortsätta äta fisk och fågel under en längre övergångsperiod för att sedan eventuellt sträva mot ett vegetariskt leverne. Jag själv brukar dock rekommendera att man först utesluter fisk och skaldjur samtidigt som man minskar ner på det övriga köttet för att sedan även sluta med det om man önskar det.

 

En följd vid köttätande är att man förstör den viktiga Tarmfloran p g a ökningen av förruttnelsebakterier. Alla livsprocesser i en kropp (människa eller djur) upphör helt inom ca 6 minuter efter dödsögonblicket och då startar istället den naturliga nedbrytande förruttnelseprocessen. Då börjar likgifter bildas och bakterier och parasiter förökas, vilket givetvis följer med in i vår kropp när vi äter köttet. Visst kan nedfrysning tillfälligt hindra denna process men man hinner inte med att stycka, tappa blod, förpacka, transportera och djupfrysa köttet på slakteriet inom denna tidsramen. Alltså är köttprodukter nedbrytande enligt naturlagarna och kan då knappast anses vara hälsosamt och livsuppbyggande att äta även om det under längre perioder går att överleva på det. Även i kylskåpet fortgår förruttnelseprocessen och förökningen av förruttnelsebakterier i köttet även om kylan bromsar det något. Många vill göra gällande att fisk är ett bättre val än det röda köttet. Fisk är mer lättsmält och kräver alltså mindre energi av kroppen att smälta. Fisk ruttnar dock tyvärr mycket fortare i tarmen då den innehåller en högre koncentration av förruttnelsebakterier. Ägg och skaldjur är ännu värre!

 

”Intet förorenar i högre grad människokroppen än den vanliga kött-, fisk-, och äggdieten med sina förruttnelsebaciller, sina stora mängder salt, skarpa kryddor och apokryfiska såser. All köttföda utgör »död föda» – en näring, varifrån livet flytt, till skillnad från »levande föda» i form av frukter och grönsaker. Den som förtär kött, äter »kadaver», fullt av alla de ämnesomsättningsprodukter och likgifter, som stagnerade i djurkroppen i det ögonblick djuret dödades. Härtill kommer att från och med det ögonblick djuret dödades, så började de allestädes närvarande förruttnelsebacillerna sitt förvandlingsarbete. Dessa strömma till i miljoner och utveckla sig hastigast i den döda cellvävnaden, vilken de genomdränka med sina giftiga avsöndringar (exkrementer). Så innehåller t. ex. ett enda gram biffstek 1.500.000 förruttnelsebaciller, ett gram svinkött 2.900.000, ett gram oxlever 31.000.000, ett gram hamburgerstek 75.000.000 och ett gram svinlever 94.500.000 förruttnelsebaciller. Värre ännu är det beställt med det lösa och vida lättare förruttnande fiskköttet, som per gram innehåller 120.000.000 förruttnelsebaciller. Men värst av allt är gamla ägg – och när äro icke ägg gamla? – som så snart hönan lämnat dem infekteras av biljoner hungriga förruttnelsebaciller, vilka just på grund av den rikedom av äggvita och närande beståndsdelar, som äggets vita och gula innehåller, rusa till, genomtränga det porösa skalet och föröka sig vilt, så att ett några dagar gammalt ägg kan innehålla från 150 till 220 miljoner förruttnelsebaciller per gram. Intet bidrager därför i högre grad till kroppens hemfallenhet åt förkylningar och invasionen av sjukdomsalstrande mikrober än just kött-, fisk- och äggkosten. Förkylningsbaciller och förruttnelsebaciller trivas utmärkt väl samman. Hand i hand med köttkosten går alltid en hårdnackad förstoppning, som åstadkommer ständiga anhopningar av exkrementer i tjocktarmen och förvandlar detta livsviktiga organ till en kloak för upphopade avskräden, och dess nedersta del, ändtarmen, till en latrintrumma, i vars dynga det vimlar av förruttnelsebaciller och deras närmaste släktingar inom mikrobvärlden. Dessas giftiga avsöndringar spridas sedan i hela kroppen, i synnerhet som blodet från ändtarmen icke går, på samma sätt som från hela den övriga delen av tarmkanalen, genom portådern till levern för att där steriliseras och renas, utan direkt in i kroppen genom den stora hålvenen, Vena Cava. Detta faktum visar tydligt, att ändtarmen av naturen aldrig var avsedd att bli en behållare för exkrementer, som den civiliserade människan, genom sin köttkost gjort den till.” (Are Waerland i boken ”Våra förkylningssjukdomar”) Det är omöjligt att undgå förruttnelseprocesser i mag-tarmkanalen som köttätare vilket skapar en mycket gynnsam miljö för inälvsparasiter, inälvsmaskar och skadliga bakterier att frodas i, och det bidrar till otaliga sjukdomars uppkomst!

 

Fisk är ett rovdjur vilket placerar den högre upp i näringskedjan än våra grisar, kycklingar och nötkreatur. Detta gör att den samlar på sig mer gifter och tungmetaller. Något som vissa sjuklingar måste tänka på – t ex de som lider av elallergi, kvicksilverförgiftning eller någon annan förgiftningssjukdom. John Robbins skriver i boken ”Hälsans hemligheter”: ”Mycket av dagens fisk innehåller tyvärr metylkvicksilver. Det är ett allvarligt problem eftersom metylkvicksilver angriper hjärnan och hela nervsystemet.”

 

Han påpekar också att det finns goda anledningar att undvika odlad fisk: ”Odlad lax lever tillsammans med femtio tusen andra laxar instängd i en undervattensbur där vattnet de dricker snabbt blir förorenat av deras avfallsprodukter. De måste därför rutinmässigt utfordras med en mängd mediciner, hormoner, antibiotika och vaccin för att kunna överleva under dessa omständigheter. Vild lax utvecklar sin karaktäristiska orange-rosa färg genom att äta krill (ett litet räkdjur). Den odlade laxen, däremot, är trist gråaktig i färgen och ser därmed inte lika aptitlig ut.” Men detta löser man genom att mata dem med specifika kemikalier så att de får ett färggladare utseende. Våra boskapsdjur (och kycklingarna i synnerhet!) är istället mer sönderstressade genom sättet de behandlas på. Vi ger dem tillväxthormoner, antibiotika i mängder, vaccinationer, undermålig föda m m vilket gör att de inte mår så bra. 50 % av all användning av antibiotika förbrukas av köttindustrin. Då lär väl vi människor knappast bli friskare genom att äta detta sjuka kött!?

 

Jonathan Safran Foer skriver följande i boken ”Äta djur”: ”Många av de marina djur vi äter, bland annat den stora merparten av all lax, är odlade i vattenbruk. Till en början framstod vattenbruk som en lösning på problemet med utfiskningen av vilda fiskbestånd. Men istället för att ha minskat efterfrågan på viltfångad lax, som det har påståtts från vissa håll, har laxodlingen fått efterfrågan på och utarmningen av de vilda laxbestånden att intensifieras. Fångsten av vildlax ökade globalt med 27 procent mellan 1988 och 1997, samtidigt som laxodlingen växte explosionsartat.

 

De djurvälfärdsfrågor som är kopplade till fiskodlingar låter bekanta. I en branschhandbok i laxodling räknas sex ”stressfaktorer i akvakulturmiljö” upp: ”vattenkvalitet”, ”fisktäthet”, ”skötsel”, ”störningar”, ”näring” och ”hierarki”. I klartext är dessa sex källor till stress bland laxarna: 1) så smutsigt vatten att fiskarna har svårt att andas, 2) så stor trängsel att de börjar äta på varandra, 3) så störande hantering av anläggningen att den orsakar fysisk stress som är mätbar efter ett dygn, 4) störningar av personalen och av vilda djur, 5) näringsbrist som försvagar immunförsvaret samt 6) oförmågan att upprätta stabila sociala hierarkier, vilket leder till förvärrad kannibalism. De här problemen är vanliga. I handboken kallas de för ”integrerade inslag i fiskodlingen”.

 

En stor källa till lidande för lax och annan odlad fisk är de myllrande lössen som frodas i det smutsiga vattnet. Lössen orsakar öppna sår och kan äta sig in till benet i ansiktet på fisken – ett fenomen som är så utbrett att det i USA kallas för ”dödskrona” i branschen. En enda laxfarm ger upphov till svärmande lusmoln som kan bli upp till trettiotusen gånger större än i naturen.

 

Fisken som överlever under dessa förhållanden (10 till 30 procents dödlighet anses bra av många inom laxnäringen) blir sannolikt satt på svältkost i sju till tio dagar för att minimera kroppsutsöndringarna under transporten till slakteriet, där man avlivar den genom att snitta upp gälarna och sedan slänga den i en vattentank där den får förblöda. Ofta är fisken vid medvetande och vrider sig av smärta när den slaktas. Vid en del anläggningar bedövas den, men nuvarande bedövningsmetoder är otillförlitliga och kan orsaka förvärrat lidande för vissa djur. Precis som fåglar ska fisk enligt lag få en human slakt.”

 

Han skriver även om den giriga utfiskningen av våra hav: ”Bifångst är ett typexempel på missvisande språk: det syftar på marina djur som råkar hamna i näten av misstag – fast egentligen inte ”råkar”, eftersom bifångsten är medvetet inbyggd i fisket numera. Dagens fiskeri omfattar som regel mycket teknik och få fiskare. Det är en kombination som leder till enorma fångster med enorma mängder bifångst. Ta till exempel räkor. Från en genomsnittlig räktrålare kastas 80-90 procent av fångsten överbord, död eller döende, som bifångst. (Stora delar av sådan bifångst utgörs av utrotningshotade arter.) Räkor utgör bara 2 viktprocent av all fisk och skaldjur som äts i världen, men räktrålningen svarar för 33 procent av all global bifångst. Det här tänker man som regel inte på, för man känner som regel inte till det. Tänk om det fanns etiketter på maten som talade om hur många djur som dödats för att det djur man ville äta skulle hamna på tallriken? På exempelvis räkor som trålats i Indonesien skulle det kunna stå: FÖR VARJE HALVKILO AV DE HÄR RÄKORNA HAR 13 KILO ANDRA MARINA DJUR DÖDATS OCH KASTATS TILLBAKA I HAVET.

 

Eller ta tonfisk. Bland de andra 145 arter som dödas regelbundet – utan extra kostnad – när man dödar tonfisk återfinns manta, mindre djävulsrocka, straelenirocka, stornosig haj, kopparhaj, galapagoshaj, högfenad haj, natthaj, oxhaj, vithaj, hammarhaj, dogfishhaj, kubansk pigghaj, storögd rävhaj, makohaj, blåhaj, wahoo, segelfisk, pelamid, kungsmakrill, fläckig kungsmakrill, långnosig spjutfisk, atlantisk vitmarlin, svärdfisk, ödlevargfisk, gråtryckarfisk, näbbgädda, havsbraxen, blålöpare, svartfisk, guldmakrill, storögd cigarrfisk, igelkottfisk, regnbågslöpare, ansjovis, grouper, flygfisk, torsk, vanlig sjöhäst, bermudachub, glansfisk, eskolar, stor taggmakrill, surinamesisk trestjärt, amerikansk marulk, afrikansk pompano, muräna, taggmakrill, svart ädelstensfisk, vrakfisk, blåfisk, havsgös, röd trumfisk, stor bärnstensmakrill, gulstjärtad amberjack, rödbraxen, barracuda, blåsfisk, oäkta karettsköldpadda, grön havssköldpadda, havslädersköldpadda, karettsköldpadda, atlantisk bastardsköldpadda, mindre albatross, rödnäbbad trut, balearisk lira, svartbrynad albatross, havstrut, större lira, långvingad petrell, större sotpetrell, gråtrut, sotvingad mås, nordlig kungsalbatross, gråkindad albatross, grålira, sydstormfågel, medelhavslira, medelhavstrut, vikval, sejval, sillval, vanlig delfin, rätval, grindval, knölval, näbbval, späckhuggare, vanlig tumlare, kaskelot, strimmig delfin, tygeldelfin, spinndelfin, öresvin och småhuvudval.

 

Tänk dig att du blir serverad en tallrik sushi. Men på tallriken ligger också alla andra djur som dödats för din sushiportion. Den tallriken skulle behöva vara sådär en och en halv meter i diameter.”

 

Om man jämför med hur människans mag-tarmkanal är utformad med ett utpräglat köttätande rovdjur som t ex ett lejon finner man ganska stora anatomiska och funktionella skillnader. Ett lejon har en stor magsäck och mycket starkare magsyra för att kunna smälta köttet snabbt och effektivt och sedan en kort tarmkanal. Detta ser till att köttet inte har så lång transportväg och därmed behålls det kortare tid i ett lejons mag-tarmkanal vilket skyddar mot förgiftande förruttnelseprocesser i deras tarmar. De har även en helt annan bakteriekultur (tarmflora) och surare matsmältningssafter och saliv. Deras lever kan hantera 10-15 gånger mer urinsyra än hos en människa (eller växtätande djur) och deras njurar utsöndrar sur urin utan att ta skada. Ytterligare en avgörande skillnad är givetvis lejonens tänder och klor som gör att de kan slita loss köttstycken från bytet. Än viktigare är att de med hjälp av dessa kan ta sig igenom tjock hud och päls för att kunna komma åt köttet. Klarar du av att bita dig igenom seg älghud med dina trubbiga tänder? Nej självklart behöver vi redskap (kniv) för att kunna klara av det vilket har gjort att vi med hjälp av dessa har kunnat anpassa oss till köttätande i perioder av nöd. Befinner du dig i hungersnöd för tillfället? Samtliga köttätares käkar är fixerade så att de inte kan röra dem i sidled, vilket människan kan. Detta betyder att vi är skapta för att äta en fiberrik växtbaserad föda som vi med hjälp av våra kindtänder kan mala sönder p g a att vi kan röra käkarna i sidled. Våra kroppar är helt enkelt inte skapta för animalisk föda under optimala förhållanden! Are Waerland skriver så här i boken ”Miljonär i hälsa”: "Käkarna med tänderna drogo sig tillbaka under näsan, vilket gjorde det anatomiskt omöjligt för henne att med dessa angripa ett annat djur utan att kväva sig själv. Varje försök att under strid sänka tänderna i en djurkropp hade ofelbart täppt till näshålorna och i så hög grad försvårat andningen, dvs. syrehämtningen, att människan sett sig tvungen att på grund av andnöd släppa taget – oavsett att tänderna voro obrukbara för ett sådant ändamål. Däremot ha alla köttätande djur sina nosöppningar så placerade, att de med sina tänder skola kunna hålla greppet och andas fritt, tills att det angripna djuret av utmattning och blodförlust dignar till marken. Frånsett andra anatomiska vittnesbörd äro sålunda enbart käkarnas och tändernas ställning i förhållande till andningsorganens näsöppningar ett tillräckligt bevis för att människan i naturtillståndet aldrig varit köttätare."

 

Henning Karström skriver i boken ”Rätt kost – grunden för god hälsa”: ”Man börjar i vår tid på många håll allt mer och mer inse den vegetariska kostens fördelar framför den animaliska kostens. Sålunda utgav världens största läkarsällskap, the American Medical Association (AMA), vid sin årliga utställning i New York City år 1965 en till allmänheten riktad vetenskaplig publikation kallad »Cholesterol Tolerance». Den gör gällande att människans förfäder var växtätare – alltså varken köttätare eller allätare. Jag återger följande ur nämnda publikation:

 

»Studier av tandstrukturen hos nutidsmänniskan visar, att hon äger alla de egenskaper, som utmärker ett strikt växtätande djur. Hur kommer det sig då att även om människan är skapad till att äta vegetarisk kost hon likväl blivit allätare? Häri ligger kanske orsaken till att hjärt-kärlsjukdomarna blivit så allmänna i jämförelse med hur förhållandet är bland djuren.»

 

I publikationen framhålls vidare att en hög frekvens av sjukdomar i kransartärerna förekommer i de köttproducerande länderna och vidare, att »olika människogrupper, som idag använder vegetarisk kost, praktiskt taget utan något kött, har en mycket låg blodkolesterolhalt liksom en mycket låg frekvens av hjärt-kärlsjukdomar. Detta har tydligt påvisats i länder sådana som Indien, där omkring 50% av invånarna är stränga vegetarianer.»”

 

Han skriver vidare att: ”Bland naturfolken i Afrika och på Java, som huvudsakligen äter en fiberrik vegetarisk kost, sådana »civilisationssjukdomar» som är så ödesdigra bland de västerländska folken mycket sällan förekommer.

 

Flera forskare har funnit att vid minskad konsumtion av protein, minskar även den behövliga kalorimängden och att en riklig användning av framför allt köttprotein leder till överkonsumtion av mat. Så fann de Langen att de indonesier på Java som levde helt på vegetarisk kost klarade sig med endast 2.100 kcal per dag även i tungt jordbruksarbete.

 

Märklig är W. A. Thomas’ iakttagelse att en vegetarisk kost kan förhindra 90% av våra blodproppssjukdomar och 97% av våra sjukdomar i kransartärerna. (Journal of American Medical Association den 3 juni 1961, sid. 806, 807.)"

 

"Det torde numera stå klart för vetenskapen, att människan ursprungligen varit en helt vegetariskt levande varelse och att det animaliska inslaget i vår föda tillkommit på ett mycket sent stadium i den biologiska utvecklingen. Hela vår kroppskonstitution, vår yttre och inre byggnad, främst vår födoupptagningsapparat – alltifrån käkparti och tänder ända ned till ändtarmen – pekar entydigt på att vi är skapta till växtätare.” (Nils Kalén i boken ”Hälsans lexikon”)

 

”Den inre hinnan i människans tjocktarm har fickor för att passagen ska gå långsammare. Det tyder enligt näringsantropologer på att vår naturliga kost är frukt och grönsaker. Den inre hinnan på tjocktarmen på hundar är slät och saknar fickor för att kött ska passera och smältas snabbt.

 

Kött som stannar kvar i tarmen ruttnar där och kan orsaka problem som divertikulit och dålig andedräkt. Tänk på hur en bit kött skulle lukta och se ut om du lät den ligga på diskbänken i köket i fyra dagar. Amerikanska forskare beräknar att det i genomsnitt ligger fyra kilo osmält, ruttnande kött i tarmarna hos en vuxen amerikan.” (Susan Clark i boken ”Vägar till naturlig hälsa”) De ”fickor” hon nämner är tjocktarmens påsliknande segment (sacculus) och ska alltså inte förväxlas med ”tarmfickor” som är ett sjukdomssymtom.

 

”Det finns ett starkt vetenskapligt stöd för att mycket rött kött och charkuterivaror ökar risken för tjock- och ändtarmscancer.” (Helena Nyblom i boken ”Läkarens guide till den naturliga supermaten”)

 

På frågan huruvida kött är naturlig föda eller inte för människan så skriver Harvey Diamond följande i boken ”Fit for life”: “Testa det på barn! Sätt en liten unge i en lekhage med en kanin och ett äpple. Om barnet äter upp kaninen och leker med äpplet, så ska du få en bil av mig.”

 

"Slakt och slaktade djurs kroppar är för människan något i högsta grad naturvidrigt och motbjudande. Inga barn kan åse slakt, utan att ge uttryck åt fasa och vämjelse. Att döda djur för att äta dem strider mot människans medfödda instinkter och mot de etiska och estetiska grunddragen i hennes karaktär. Endast genom att bära våld på sin egen natur, har den vuxna människan med knivens, yxans, eldens, saltets och kryddornas tillhjälp kunnat göra sig till slaktare och köttätare." (Are Waerland i boken "Den stora livsharmonin")

 

När kroppen ska bryta ner och använda sig av animaliskt Protein vid ämnesomsättningen bildas det starka syror, bl a svavelsyra och urinsyra som slaggprodukt som kräver en hel del av kroppen för att neutraliseras. För att kroppen ska kunna klara av detta behövs det basiska mineraler (framförallt natrium) vilka måste tas av kroppens s k buffertreserver. Vid stor köttkonsumtion förlorar kroppen även stora mängder Kalcium och magnesium som tas från skelettet vilket orsakar benskörhet. Den stora mängden urinsyra frestar även mycket på njurarna, mjälten, bindväven, levern och lederna vilka alla har en begränsad förmåga att stå emot olika syror. En någorlunda frisk kropp klarar av att hantera och neutralisera maximalt 8 gram urinsyra varje dygn. 450 gram kött, som inte är en ovanlig kvantitet per dygn bland västvärldens befolkning, innehåller 16 gram! Allt kött, fisk, fågel, skaldjur och ägg är starkt Syrabildande. ”Ätandet av kött eller någon som helst produkt eller extrakt därav resulterar i en anhopning av omåttliga mängder syra, av vilka den skadligaste är urinsyran, som musklerna suger upp som en svamp suger upp vatten. Så snart ansamlingen av denna urinsyra har nått mättnadsgraden, kristalliseras den och urinsyrekristaller bildas, vilka är så smärtsamma vid reumatism, nervinflammation, ischias etc.” (Norman Walker i boken ”Diet-råd i samband med råsaft-terapi”)

 

”Muskelköttet innehåller det dödade djurets slaggämnen, vilka yttermera belasta den köttätande människans ämnesomsättning med ett dödat djurs avfalls- och ämnesomsättningsprodukter, som alltid äro giftiga och verka som gifter i den mänskliga organismen. Till dessa gifter få vi, förutom urinsyran, räkna XANTINET, som är nära besläktat med nikotinet och koffeinet, och som lätt drager dem och andra gifter med sig, d. v. s. medför en kemisk frändskap (affinitet) till dessa och därmed ett begär efter dem.” (Are Waerland i boken ”Varför jag icke äter kött, fisk och ägg”)

 

Kött är oerhört slembildande. Immunförsvaret och blodcirkulationen koncentreras som mest till mag-tarmkanalen (Matsmältningsleukocytosen) vid måltider innehållande kött-, ägg eller mjölkprodukter. Även det ska jämföras med en frukt- eller grönsaksmåltid där detta inte sker. Detta betyder att kroppen reagerar på en invasion av skadliga ämnen som den försöker försvara sig emot! Om man äter kött-, ägg- eller mjölkprodukter 2-3 gånger dagligen år efter år blir belastningen alldeles för stor för immunförsvaret vilket gör att det ständigt är kraftigt överansträngt. Det finns ingen möjlighet för återhämtning och uppbyggnad av immunförsvaret vid sådant leverne. Om du väljer att äta kött är det mycket vunnet för din hälsa om du ser till att äta helt vegetariskt några dagar i veckan så immunförsvaret kan få välbehövlig vila. ”Vetenskapsmän och goda iakttagare har kunnat konstatera, att cancersjukdomar är mest representerade i de länder där befolkningens föda huvudsakligast innehåller animalisk äggvita.” (Dr Alfred Vogel i boken ”Den lille doktorn”)

 

En vanlig följd av stor köttkonsumtion är förkylningar. Jag själv har inte haft en enda förkylning sedan jag slutade med kött. Förkylning är ett tecken på försurning, slembildning, förruttnelse och dåligt immunförsvar som köttkonsumtion ofta leder till. Jag kommer att tänka på ett fall där en kollega till mig på en arbetsplats, som jag jobbade på för 12 år sedan, berättade att han hade varit vegetarian i 17 år och under den tiden aldrig haft någon förkylning. Han hade varit mycket piggare och sällan sjuk. Men sedan ett par år tillbaka hade han träffat en kvinna som ägde en fårfarm vilket gjorde att han valde att börja äta kött igen. Sedan dess drabbas han av 2-3 förkylningar varje år, precis som han hade gjort innan hans vegetariska period. Givetvis drabbas ohälsosamma vegetarianer också av förkylningar, särskilt de som vräker i sig syrabildande, slembildande och förstoppande dödsmedel. Jag själv var också alltid förkyld 2-3 gånger varje år förut när jag åt kött.

 

Den tyske professorn Lothar Wendt konstaterade för ca 30 år sedan att vid riklig konsumtion av animaliskt protein lagras stora mängder med svårlösligt protein på kapillärväggarnas basalmembran (grundmembran) vilka då kan öka tjockleken med många gånger det normala. Detta försvårar närings- och syretransporten från kapillärblodet ut till vävnadscellerna. Det belastar givetvis även blodets cirkulation med följd av att blodtrycket måste höjas. Osmält protein lagras även i bindväven. Professor Wendt påtalade att detta är en stor orsak till uppkomsten av reumatism, gikt, åderförkalkning, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar och bildning av blodproppar. ”Wendt-doktrinen, resultatet av 30 års forskning av Wendt, Wendt och Wendt i en familj med medicinforskare, har nu rönt officiellt erkännande bland näringsexperter i Tyskland. Den förklarar en av de främsta faktorerna som kopplar en överkonsumtion av protein till vissa former av kroniska degenerationssjukdomar. Forskarna Wendt lyckades med hjälp av elektronmikroskopbilder visa att överskottsproteinet täpper till grundmembranet, ett filtrerande membran mellan kapillärerna och cellerna. Det hjälper till att reglera flödet av näringsämnen och slaggprodukter mellan kapillärer och celler, och vätskan i dessa vävnader. Ju mer överflödigt protein i kosten, desto mer protein samlas i grundmembranet, vilket resulterar i ett tjockare grundmembran med tilltäppta porer. Det blir svårare för proteiner och andra näringsämnen, även för syre, att komma in i cellerna, och för slaggprodukter och avfall att kunna komma ut ur cellerna. Till sist blir grundmembranet så igenslammat av överskottsprotein, att cellerna på kapillärväggarnas insidor sätter igång att samla ihop och lagra detta överskottsprotein i olösliga former, som då ackumuleras på kapillär- och artärväggarnas insidor och förorsakar åderförkalkning, högt blodtryck, åldersdiabetes och vad forskarna Wendt benämner kapillärvävnadsdegenerering – resultatet av igenslammade grundmembran i hela kroppen. Dessa tilltäppta grundmembran medför cellulär undernäring och resulterar i vävnadsanoxi. Enligt dr. Steven Levines hypotes är anoxi orsaken till alla degenerationssjukdomar. Den främsta insikten här är, att för mycket protein i kosten leder till en proteinlagringssjukdom, vilken långsamt kväver organismen.” (Gabriel Cousens i boken ”Andlig näringslära”) Om man istället börjar äta övervägande del råkost och mindre kött och andra dödsmedel, blir grundmembranen så småningom rensade, mjukare, tunnare och mer genomsläppliga igen, vilket professor Hans Eppingers undersökningar på kapillärväggarnas ”riktade permeabilitet” bevisat.

 

På det ”moderna” sätt vi sedan slaktar dessa stackars djur gör att de blir panikslagna (nästan alla har väl sett otäcka bilder på TV eller Internet från slakterierna?). Detta gör att de utsöndrar adrenalin (ett stresshormon) i stor mängd vilket sedan givetvis finns kvar i köttet vi ska äta av. I dagens stressade välfärdssamhälle får vi väldigt stora mängder av detta gift enbart genom vår egen produktion ifrån våra binjurar. Och då vinstdrivande företag alltid har en piska över sig att ständigt tjäna mer pengar och effektivisera kommer detta i slutändan att öka djurens lidande ännu mer. Påståenden om att djur inte har en själ eller känslor anser jag är att verkligen inte vilja vakna upp och se sanningen i vitögat. Antagligen har de personer som står bakom sådana uttalanden aldrig haft något eget husdjur eller någon kontakt med levande djur ens i liten utsträckning. ”Om slakthusen hade väggar av glas så vore vi alla vegetarianer.” (okänt ursprung)

 

Jonathan Safran Foer skriver i boken ”Äta djur”: ”Skulle du kunna kastrera djur utan smärtlindring? Skulle du kunna brännmärka dem? Skulle du kunna skära halsen av dem? Försök se detta göras (filmen ”Meet Your Meat” är bra att börja med och lätt att hitta på Internet). De flesta skulle inte klara av att göra något av ovanstående. De flesta av oss vill inte ens se det göras. Var finns då den grundläggande integriteten i att betala andra för att göra det åt en? Det är att leja djurplågare och att leja dråpare, och till vilken nytta? En produkt som ingen behöver: kött.”

 

Han skriver vidare: ”Att köttindustrin inte låter ens de ivrigaste köttätarna komma i närheten av ett slakteri är ingen gåta. Även vid slakterier där de flesta djur dör fort är det svårt att tänka sig att det går en enda dag då inte många djur (tiotals, hundratals?) får en vidrig död.”

 

Han fortsätter: ”Vid ett normalslakteri leds boskapen in genom en fålla och in till bedövningen, oftast ett stort cylindriskt utrymme som huvudet sticker ut ur. Man sätter en stor tryckluftspistol mellan ögonen på kon. En stålsprint skjuts in i skallen på djuret och dras sedan in i pistolen igen. Djuret förlorar som regel medvetandet eller dör. Men det händer att det bara blir omtöcknat av sprinten, så att det antingen förblir vid medvetande eller också vaknar senare under slaktproceduren. Hur effektiv bedövningen blir beror på bedövningspistolens fabrikat och underhåll samt på användarens skicklighet: finns det en liten läcka på slangen, eller avfyras vapnet innan trycket hunnit byggas upp ordentligt igen, kan sprinten avfyras med så klen kraft att djuren får ett groteskt hål i pannan men är vid plågsamt medvetande.

 

Bedövningens effektivitet kan också försämras eftersom en del slakteriföreståndare anser att djuren blir ”för döda” och att avblödningen därför (eftersom hjärtat inte slår) blir otillräcklig eller för långsam. (Det är ”viktigt” med snabb avblödning för att få upp effektiviteten på slakteriet och därför att blod som blir kvar i köttet gynnar tillväxten av bakterier samt förkortar hållbarhetstiden.) Därför väljer man på vissa slakterier mindre effektiva bedövningsmetoder. Bieffekten är att en högre andel av djuren måste skjutas upprepade gånger, att de förblir medvetna eller att de vaknar under slaktprocessen.

 

Nu ska här varken skämtas eller blundas. Här ska talas klartext: man avblöder, flår och klipper av djuren benen medan de är vid medvetande. Det händer dagligdags, och såväl branschen som myndigheterna vet om det. Flera slakterier som blivit stämda för att avblöda, flå eller stycka levande djur har försvarat sig med att detta är branschpraxis och frågat, kanske med rätta, varför man pekat ut just dem.”

 

Vidare skriver han: ”Temple Grandin hävdar att vem som helst kan utveckla sadistiska drag av det avhumaniserande arbete som konstant slakt innebär. Det är ett efterhängset problem, rapporterar hon, som varje arbetsledning måste stävja. Det händer att man inte ens försöker bedöva djuren. På ett slakteri filmade några anställda (som inte var djurrättsaktivister) i hemlighet vad som försiggick och skickade filmen till Washington Post. Man hade filmat hur fullt medvetna djur skickades genom slaktproceduren och en incident där en elpåfösare trycktes in i munnen på en ungtjur. Enligt Washington Post hade ”mer än tjugo anställda lämnat en skriftlig försäkran om att de filmade kränkningarna är vanliga och sker med arbetsledningens goda minne”. En anställd uppger i sitt vittnesmål: ”Jag har sett många tusen nötdjur gå levande in i slaktprocessen… de kan vara sju minuter in på bandet och fortfarande leva. Jag har sett djur som fortfarande levt på stationen där hela huden flås av ner mot halsen.” Och det högst eventuella gensvar en anställd som klagar får är avsked på grått papper.”

 

Han berättar vidare om detta fruktansvärda sätt som köttdjuren tvingas avsluta sina tragiska liv på: ”Efter max tolv sekunder åker den bedövade kon – medvetslös, omtöcknad, klarvaken eller död – vidare på bandet till stationen där man slår en kedja kring ena bakbenet och hissar djuret i luften.

 

Därefter åker djuret, nu hängande i ett ben, automatiskt vidare till en station där man sticker hål på halspulsådrorna och ytterligare en halsven. Djuret fortsätter till en avblödningsstation där det får hänga en stund. Eftersom en ko har ungefär tjugo liter blod i kroppen tar det ett tag. Skär man av blodflödet till hjärnan dör djuret, men inte genast (det är därför djuren ska vara medvetslösa). Om djuret är halvt medvetet eller om snitten läggs fel kan blodflödet hämmas, vilket förlänger medvetandetiden ytterligare. ”De kan blinka och vrida av och an på huvudet och titta sig panikslaget omkring”, berättade en slakteriarbetare.

 

Kon borde nu vara ett kadaver som transporteras vidare till den station där man flår huvudet. Andelen djur som ännu är vid medvetande här är låg, men inte noll. Vid vissa slakterier är detta ett återkommande problem – så vanligt att det finns inofficiella åtgärder mot det. En arbetare med erfarenhet av sådana situationer berättar: ”Ofta märker man att djuret fortfarande är vid medvetande om det börjar sparka vilt när man snittar upp ansiktshuden. Om det händer, eller om den redan sparkar när den kommer till stationen, så får man köra in en kniv i nacken på den och skära av ryggraden.”

 

Gör man det förlamas djuret, men förlorar inte känseln. Hur många djur som utsätts för det här kan jag inte säga, för ingen har någonsin tillåtits utreda saken. Säkert är dock att det är och förblir en oundviklig bieffekt i det nuvarande slaktsystemet.

 

Sedan huvudet flåtts fortsätter kadavret (eller kon) till en station där man klipper av underbenen på djuret. ”De som kvicknar till igen”, säger en slakteriarbetare, ”ser ut att försöka klättra på väggarna… Och när de kommer till benstationen så vill ju inte de som står där vänta på att någon ska komma och bedöva kon igen. Så de nyper bara av underbenet med bensaxen. När de gör det blir djuren helt galna och sparkar besinningslöst.”

 

Därefter flår man resten, tar ur inälvorna och klyver djuret, som slutligen utgör den typiska bilden av en slaktkropp där den hänger i frysrummets kusliga stillhet.”

 

I förordet till den svenska upplagan av boken skriver han: ”Djurplågeri inom lantbruket är inte bara vanligt i Sverige, utan dessutom på stark frammarsch i takt med att köttkonsumtionen stiger. (Svensken äter 50 procent mer kött än för bara femton år sedan, och varje år slaktas över 78 miljoner landdjur.) Den rutinmässiga grymheten och miljöförstörningen är i många stycken likadan som den jag beskriver inom den amerikanska djurhållningen.”

 

Gabriel Cousens skriver följande i boken ”Den 7-faldiga freden”: ”Ett kosthåll som innebär att man inte behöver döda nötboskap, getter, får, kycklingar, kalkoner, fåglar eller fiskar bringar oss exempelvis i harmoni med naturens universella kärlekslag. En vegetarian bidrar inte till lidande, smärta och död för djur på denna planet.”

 

Han fortsätter: ”Många har framhållit att den attityd som tillåter oss att döda djur för nöjes skull och för föda, är samma attityd som bidrar till att skapa krig. En engagerad kväkare vid namn Thomas Tyron (1634-1703), varnade sitt folk och framhöll att när man dödar djur för att äta kommer det från samma källa till ”vrede” som dödandet av människor. Han förutsade att många av hans kväkarbröder i Pennsylvania, som inte var vegetarianer, förr eller senare skulle ta till vapen och kriga, och hans farhågor besannades. Våldet att döda djur för att äta vilar på samma grund av ”rättfärdigt” våld, som ofta leder till att människor dödas.”

 

 

”Fullvärdigt protein”?

Det är en överdriven myt att det bara skulle finnas ”fullvärdigt protein” i kött. Varifrån kommer proteinet som oxen, elefanten och gorillan bygger upp sina enorma muskelmassor av? Från vegetabilier. Om man blandar flera ”mindre fullvärdiga” proteinkällor kan kroppen av dessa sedan bilda ”fullvärdigt protein”. Kroppen kan lagra proteiner så det är inte så viktigt att tänka på detta i varje måltid utan mer se till att man äter av omväxlande proteinkällor under hela veckan. ”Om man äter all slags frukt, grönsaker, nötter och groddar regelbundet får man alla de aminosyror som är nödvändiga för att kroppen skall kunna bygga upp det protein den behöver.” (Harvey Diamond i boken ”Fit for life”)

 

Andrew Weil skriver i boken ”Ät rätt, ät gott, må bra” hur myten om ”fullvärdigt” eller ”komplett” protein tog fart i början på 1970-talet: ”På 1960- och 1970-talen, när många unga amerikaner började experimentera med vegetarisk kost, varnade de etablerade näringsfysiologerna dem och deras föräldrar för risken för proteinbrist, och en av dem skrev i en tidningsspalt som gick ut i flera dagstidningar att hälsa är oförenligt med en kost som inte innehåller animaliska livsmedel.

 

I en populär bok på den tiden – Recept för en fattig planet (1972) av Frances Moore Lappé – förstärkte författaren oavsiktligt denna oro genom att förklara att animaliskt protein är ”komplett” genom att det innehåller alla de tio essentiella aminosyrorna, medan vegetabiliskt protein är ”inkomplett”, eftersom det saknar en eller flera av dem. Den lösning som författaren föreslog kallade hon ”proteinkombinering” – till exempel att äta spannmål och bönor tillsammans – så att bristen på aminosyror i det ena födoämnet skulle täckas av aminosyrorna i det andra i samma måltid. Hon menade väl och argumenterade i själva verket för vegetarisk kost, eftersom hon påpekade det otroligt slösaktiga i att använda spannmål som djurfoder, när det i stället kunde utnyttjas mycket mer effektivt som föda åt människor. Olyckligtvis gjorde allt tal om inkomplett protein att vegetarianerna kände sig osäkra och rädda – om de inte hela tiden hade miniräknare och tabeller över livsmedelskombinationer med sig kunde de i rask takt vara på väg mot undernäring.”

 

Han skriver vidare: ”Nyare forskning har inte bekräftat teorin att vegetabiliskt protein skulle vara inkomplett och därför mindre värdefullt än animaliskt. Kroppen är tillräckligt listig för att få tag på de saknade aminosyrorna om en måltid inte innehåller samtliga. Den kan skaffa dem från den stora mängd bakterier som finns i tarmen eller från de många celler som varje dag lossnar från slemhinnan i mag-tarmkanalen. Vegetarianer kan inte bara överleva och hålla sig friska, utan undersökningar har gång på gång visat att de är friskare och lever längre än köttätare.”

 

Om du ändå känner oro för att inte få i dig tillräckligt med protein finns det ”fullvärdigt protein” i; aubergin, banan, blomkål, bovete, brysselkål, bönor, gojibär, Groddar, Gröna drinkar, Gurka, hirs, inkabär, linfrö, mandel, majs, Morot, nötter, okra, oliver (mogna, ej gröna!), potatis, pumpafrö (kallas även för pumpakärnor), quinoa, råris, sesamfrö (helst oskalade), solrosfrö, spirulina, squash, sötpotatis, vitkål, ärtor och allt bladgrönt (persilja, ruccola, spenat o s v). De flesta frukter ger samma andel fullvärdigt protein som modersmjölk. ”Proteinkvaliteten i en del vegetabilier anses till och med vara högre än i kött, såsom i fråga om protein i potatis och grönsaker. Ni har kanske ej hört berättas om det, men potatis är en källa till fullständiga proteiner. De innehåller inte endast stärkelse. Potatisproteinerna kan biologiskt jämföras med äggproteiner. I några experimentfall levde människor tre till sex år med potatis som enda proteinkälla och hölls vid god hälsa under hårt arbete.” (Paavo O. Airola i boken ”Hälsohemligheter”) Det finns även ”fullvärdigt protein” i sojabönor men som jag redan nämnt rekommenderar jag sparsamhet med dem. (Här kan du läsa mer om Soja).

 

Alla näringsämnen (och proteiner) bryts ner av kroppen till molekyler, och ibland ända ner till atomer, för att sedan byggas upp igen till kroppsegna proteiner, glukos, fettsyror o s v. Just därför menade Norman Walker att det inte kan finnas något ”fullvärdigt protein”. Det skulle bara vara möjligt om kroppen använde det ”fullvärdiga proteinet” i oförändrat skick vilket inte sker. ”Detta för oss in på hela frågan rörande köttätande som man framför allt inte förstått. Folk som känner till situationen anser att detta är det mest ironiska i hela frågekomplexet. Protein byggs inte upp i kroppen genom intag av protein. Jo, du har läst rätt. Protein byggs upp av aminosyrorna i maten. Protein byggs upp av proteinhaltig mat endast i den utsträckning som aminosyrorna i maten kan utnyttjas. Föreställningen att du skulle kunna äta ett stycke oxkött eller griskött eller kyckling och att det blir till protein i kroppen är absurd. Animaliskt protein är ingenting annat än animaliskt protein, inte människoprotein.” (Harvey Diamond i boken ”Fit for life”) Skulle denna felaktiga logik verkligen stämma vore ju det allra bästa att vi alla blev kannibaler eftersom människokött då skulle vara det absolut bästa proteinet för oss att äta!

 

Kroppen återanvänder också proteinet från sina egna förbrukade och döda celler genom att bryta ner dem till aminosyror. ”Det är en vanlig iakttagelse, att proteinnivån i blodet (serumalbumin-spegeln) hos fastande patienter förblir konstant och normal under hela fasteperioden, trots att protein inte konsumeras. Orsaken härtill är, att proteinet i vår kropp befinner sig i ett så kallat dynamiskt tillstånd: det betyder att proteinerna ständigt växlar från en form till en annan, varvid de sönderdelas och uppbyggs på nytt av aminosyror från blodplasmat. Sålunda använder kroppen samma proteiner om och om igen, då det behövs.” (Paavo O. Airola i boken ”Hälsohemligheter”)

 

”En av de allra mest onödiga vanorna bland vegetarianer är att hålla på att kombinera proteiner till måltiderna. Detta oriktiga begrepp säger att kroppen endast förmår nyttiggöra sig fullständiga proteiner och att man därför måste få i sig alla aminosyror samtidigt för att kunna täcka kroppens proteinbehov. Detta förfärliga tankesätt grundar sig på föreställningen att kroppen inte skulle lagra proteiner och aminosyror. Wendt-doktrinen bevisar klart och tydligt att denna föreställning är falsk. Forskning på individer som fastat fullständigt visar, att deras äggviteserum (ett mått på proteinhalten i kroppen) förblev konstant under hela fasteperioden, trots att ingen proteintillförsel ägde rum. Detta är möjligt p.g.a. att det finns ett aminosyreförråd som ständigt sänder lediga aminosyror eller proteinkomplex dit de behövs i kroppen. Den kände fysiologen dr. Arthur Guyton beskriver i sin lärobok hur detta aminosyreförråd fungerar. Han konstaterar att under normala förhållanden innehåller alla celler mer protein än de behöver. När det behövs aminosyror någon annanstans i kroppen, omvandlas överskottsproteinet i cellen åter till de proteinbyggstenar som kallas aminosyror. Dessa aminosyror sprider sig i blodomloppet och beger sig antingen direkt till de celler som behöver dem eller till levern, där de sätts in i nya proteiner för att sedan skickas ut i blodet och forslas till lämpliga platser. På grund av dessa tre skäl är det fullständigt onödigt att hålla på med att kombinera födan för att få fullvärdiga proteiner vid varje måltid – jämviktssystemet för aminosyra/protein, cellernas proteinlager samt det fria flödet av aminosyror i aminosyreförrådet.

 

Den allra största rädslan hos förespråkare för köttätande och hos nyblivna vegetarianer är oron för att man inte skulle få tillräckligt med protein. Problemet är dock exakt det motsatta: Vi stoppar i oss för mycket protein. Enligt Max Planck Institutet för Näringsforskning i Tyskland, av Paavo Airola ansedd som världens mest aktningsvärda och tillförlitliga näringsforskningsorganisation, finns det många vegetabiliska proteiner som är överlägsna eller likvärdiga de animaliska proteinerna. På Max Planck Institutet har man funnit att fullvärdiga vegetabiliska proteiner – de som innehåller alla de åtta essentiella aminosyrorna – är tillgängliga i mandlar, sesam-, pumpa- och solrosfrön, i sojabönor, bovete, jordnötter, potatis, allt bladgrönt och de flesta frukter. Frukt ger genomsnittligt samma andel fullvärdigt protein som bröstmjölk.” (Gabriel Cousens i boken ”Andlig näringslära”)

 

Norman Walker påpekade också att vi får en del av vårt proteinbehov tillfredsställt via en optimal och korrekt andning eftersom det inte bara är syret vi inandas. 78 % av luften består av kväve vilket är grundämnet som aminogruppen (amino betyder i princip kväve) i aminosyrorna är uppbyggda omkring. Givetvis kan kroppen delvis använda sig av detta för att tillverka kroppsegna proteiner. Jag har själv hjälpt flertalet personer som velat sluta med köttätande men inte riktigt klarat av det p g a att de efter en tid fått ett ”sug” efter kött. Detta ”proteinsug” försvinner när de lärt sig att andas djupt med magen och genom näsan. Köttätande påverkar även andningen väldigt negativt. Kött är kraftigt förstoppande p g a total avsaknad av Fibrer och livskraft. Det finns ingen livskraft i ett lik eller likdelar! Kött är den mest svårsmälta och energikrävande födan vilket man själv kan känna av genom att man efter t ex en stor köttmåltid blir matt och trött. Det blir man inte av en råkosttallrik, fruktsallad eller grönsakssoppa. ”Om dina måltider inkluderar lik flera gånger om dagen, så kanske du själv blir ett snabbare än du planerat.” (Kris Carr i boken ”Den galna sexiga dieten”)

 

När vi växer som mest, när vi är små bebisar, är vårt proteinbehov också som allra störst. Modersmjölken innehåller ca 1½ % protein vilket för en fullvuxen person motsvarar ett dagsbehov på ungefär 35 gram protein men en viktig skillnad är att man som vuxen inte längre växer! Troligen är vårt dagliga proteinbehov mycket mindre – mellan 20-25 gram. Just detta gör att i alla fall jag inte tror på de riktlinjer som är de ”officiella” när det gäller vårt proteinbehov. Varifrån kommer då dessa riktlinjer och gränsvärden ifrån? Henning Karström skriver i boken ”Rätt kost – grunden för god hälsa”, utgiven 1978: ”I början på 1800-talet kom man underfund med att det närmast är kolhydrater, fetter och proteiner som förbränns i vår kropp. Den berömda tyska kemisten Justus von Liebig (1803-1873) kom då med teorin, att eftersom våra organ och vävnader i huvudsak byggs upp av proteiner, måste även dessa ämnen i vår kost vara av central betydelse vid uppbyggandet av kroppens olika vävnader samt för deras funktioner. Han ansåg att allt muskelarbete utförs genom den energi som frigörs då proteinerna förbränns i vår kropp. Vid förbränning av kolhydrater och fetter utvecklas däremot endast värme, enligt Liebig. Hans något yngre landsman Voit omfattade i stort sett Liebigs idéer, som enligt nyare undersökningar visat sig vara helt felaktiga. Men eftersom dessa två tyska forskare var mycket framstående och ansedda vetenskapsmän ännu långt efter sin död, har uppfattningen om nödvändigheten av de av dem rekommenderade stora proteinmängderna i vår kost, främst i form av kött, varit förhärskande på näringslärans område långt in på 1900-talet. Ja, det finns ännu i vår tid vissa forskare som anser det animaliska proteinet vara nödvändigt i vår kost.”

 

Han skriver vidare: ”Även den danske läkaren Mikkel Hindhede visade omkring år 1911 såväl genom försök på sig själv som med olika försökspersoner (bl.a. de s.k. Madsen-försöken) att människans dagliga proteinbehov även vid användning av rent växtprotein i medeltal inte var större än 38 g per dag och person vägande 70 kg. I försökssyfte livnärde sig Hindhede en sommar i början av 1900-talet under flera veckors tid endast med nypotatis, mjölk och jordgubbar. Denna föda gav honom i medeltal 25 g protein per dag. Emedan han hela denna tid var vid fullgod hälsa, övertygade detta försök honom om, att Voits normer i fråga om den dagliga proteinmängden (118 g) inte kunde hålla streck.

 

Hindhede var en forskare som redan i början av vårt århundrade kraftigt kämpade mot de stora proteinmängderna – särskilt i form av köttprotein – i vår kost. Han skrev bl.a.: »Köttet har alltid ansetts som det bästa födoämnet, men jag ställer det på den sista platsen. Jag går så långt, att jag påstår, att man inte bara mycket väl reder sig utan det, utan att kött förtärt i stora kvantiteter är direkt skadligt, eftersom det försvagar musklerna och öppnar dörrarna för många sjukdomar.»

 

Även andra forskare började så småningom inse att de av Liebig och Voit rekommenderade proteinmängderna varit alldeles för stora. På 1920-talet kunde man påvisa att ca 45 g protein per dag var tillräckligt för en person som väger 70 kg. För säkerhets skull rekommenderade Nationernas Förbunds hälso-organisation 70 g protein per dag och person, dvs. 1 g protein per 1 kg kroppsvikt per dag. År 1946 kunde likväl D. M. Hegsted jämte medarbetare vid Harvard-universitetet bevisa, att en människa som väger 70 kg mycket väl klarar sig med 32,4 g växtprotein per dag.”

 

Han fortsätter: ”Senare fann Hegsted att proteinbehovet per dag för en man på 80 kg var 29,3 g protein av optimal kvalitet och endast 19,5 g för en kvinna som väger 45 kg. I allmänhet fann Hegsted proteinbehovet vara 20-30 g per dag och fullvuxen person.”

 

Kanske man ska fundera över vem eller vilka som tjänar pengar på att vi äter mycket kött? Gabriel Cousens skriver följande i boken ”Andlig näringslära” om den forskning som tyskarna Liebig och framförallt Voit genomförde: ”Striden rörande proteinrik eller proteinfattig föda handlar mer om förvirring och rädsla än om fakta. Den proteinrika synen på näringen grundar sig ursprungligen på tysk forskning under 1800-talet, som hävdade att människan behöver minst 120 gram protein per dag. Högproteintänkandet dröjer sig fortfarande kvar, även om man bland traditionella näringsexperter numera bedömer behovet till mellan 60 och 90 gram per dag. Men specialistforskning världen över låter förstå, att det faktiska proteinbehovet snarare ligger på en 25 till 35 gram, eller mindre om det ätes rått.” Behöver jag tillägga att den tyska forskningen som nämns var finansierad av kött- och mejeriindustrin?

 

Han skriver vidare: ”Den allra största rädslan hos förespråkare för köttätande och hos nyblivna vegetarianer är oron för att man inte skulle få tillräckligt med protein. Problemet är dock det motsatta: vi stoppar i oss för mycket protein.” Då alla enzymer består av proteiner krävs det givetvis en större mängd protein via födan om man äter övervägande kokt eller upphettad föda vilken innehåller mycket små mängder enzymer eller oftast inga alls. Då måste ju kroppen själv ombesörja enzymproduktionen som då kräver lite extra protein. Men om man äter övervägande rå och levande föda som innehåller stora mängder enzymer behöver inte kroppen själv anstränga sig för att producera dessa enzymer vilket gör att proteinbehovet minskar ytterligare. ”Vi kan starta med det utgångsläget att vi helt enkelt inte behöver så mycket protein som man velat få oss att tro. För det första återanvänder kroppen 70% av sitt proteinhaltiga avfall. För det andra förlorar kroppen bara omkring 23 gram protein per dag. Det försvinner genom avföringen, urinen, håret, hud som flagar av och genom svettning. För att fylla på 23 gram skulle man behöva äta mellan ett halvt och ett kilo protein per månad.” (Harvey Diamond i boken ”Fit for life”)

 

Om man räknar efter hur mycket av energivärdet som kommer från proteiner i modersmjölken är det 5 %. Det kan jämföras med energivärdet från protein i följande vegetabilier; ananas 3 %, päron 5 %, persika 6 %, apelsin 8 %, jordgubbar 8 %, honungsmelon 10 %, potatis 11 %, nötter (Mandel, cashew, valnöt) ca 13 %, bovete 15 %, citron 16 %, Lök 16 %, solrosfrö 17 %, tomat 18 %, aubergin 21 %, Gurka 24 %, kidneybönor 26 %, squash 28 %, linser 29 %, gröna ärtor 30 %, bondbönor 32 %, persilja 34 %, blomkål 40 %, broccoli 45 % och spenat 49 %. Är du fortfarande rädd för att inte lyckas få i dig tillräckligt med protein? När jag gick i skolan fick jag lära mig hur jag skulle äta enligt kostcirkeln, som var väldigt färgglad och dekorativ. Det påpekades att det var viktigt att man dagligen fick i sig födoämnen från kostcirkelns alla olika delar. En stor och mycket viktig del var tydligen den med kött och en annan stor och viktig del var den med mejerivaror som det propagerades mycket för. Behöver jag nämna att kostcirkeln är framtagen av kött- och Mejeriindustrin?

 

Många påstår att behovet av protein, och då främst ”högvärdigt protein” från animalier, är nödvändigt vid hårt arbete och hård fysisk träning. Följande idrottslegender och vegetarianer motbevisar denna myt genom deras prestationer. Sveriges genom tiderna förste professionella bodybuilder, Andreas Cahling, vann titeln Mr. International 1980. Friidrottslegenden Edwin Moses har ett av friidrottsvärldens kanske mest svårslagna rekord med 122 vunna lopp i rad. Han var häcklöpare på distansen 400 meter, vilket förövrigt inom friidrottskretsar anses som den allra mest fysiskt krävande grenen, och var obesegrad och vann samtliga lopp mellan 1977 och -87. Han har fortfarande den näst bästa tiden på distansen med 47,02 sekunder. En annan välkänd friidrottslegend är Carl Lewis som vann hela 9 OS-guld och 8 VM-guld som sprinter och längdhoppare. Den finländske medel- och långdistanslöparen Paavo Nurmi tog 9 OS-guld och slog 25 världsrekord. Stan Price blev både världsmästare och världsrekordhållare i grenen bänkpress i tyngdlyftning. Katherine Monbiot blev världsmästare i armbrytning. De båda legenderna Martina Navratilova och Billie Jean King har nått enorma framgångar i tennis. Triathlon anses som en av de absolut mest uthållighetskrävande idrottsgrenarna, och då särskilt tävlingen Ironman på Hawaii. I denna tävling måste deltagarna genomföra 3,8 km simning i havet följt av 180 km cykling för att sedan avsluta med att springa ett helt maratonlopp på 42,195 km. Dave Scott har vunnit denna tävling sex gånger under en strikt vegetarisk kost. Jag avslutar med att nämna Sixto Linares som har världsrekordet i 24-timmars triathlon. Alla dessa idrottslegender blev inte framgångsrika trots att de åt vegetarisk föda utan tvärtom – de blev framgångsrika tack vare det. Det finns givetvis många fler vegetarianer än de nämnda som motbevisar att ”man måste äta kött” vid hårt kroppsligt arbete. Anledningen till att animaliskt protein ansetts (och tyvärr fortfarande felaktigt anses) som ”högvärdigt protein” kommer från tidiga experiment på råttor där man fann att de råttor som fick animaliskt protein växte snabbare än de råttor som fick enbart vegetabilier. Detta gjorde att man ansåg att animaliskt protein var ”överlägset” gentemot vegetarisk föda. Man resonerade – ju större desto bättre. När man senare gjorde om och förlängde studierna på råttorna fann man dock att råttorna blev sjukligare, drabbades av kroniska sjukdomar, åldrades fortare och dog i förtid, oftast p g a sjukdom. Detta är givetvis en mycket viktigare upptäckt som man inte fört fram lika hängivet. Råttor som fått leva på vegetarisk föda växer således långsammare men dör inte i förtid och risken att de drabbas av hemska sjukdomar är minimal. När man slutar äta animalier blir uthålligheten dessutom mycket bättre vilket många undersökningar bevisat.

 

”År 1968 utförde professor Per-Olof Åstrand i Sverige följande intressanta försök med nio idrottsmän:

 

Under tre dagars tid ställdes dessa på en speciell kost, varefter deras uthållighet prövades på s.k. ergocykel. Efter en kost bestående av kött och fett var idrottsmännens uthållighet i medeltal 57 minuter. Efter en normal blandad kost var deras uthållighet 114 minuter, medan en rent vegetarisk kost bestående av grönsaker och spannmål gav dem en uthållighet av 167 minuter – alltså i det närmaste tre gånger större än den animaliska kosten.

 

Enligt detta, och andra tidigare utförda liknande, försök ger den vegetariska kosten människan den största fysiska uthålligheten.” (Henning Karström i boken ”Rätt kost – grunden för god hälsa”)

 

”Proteintillskott är oerhört populära i vårt samhälle eftersom människor är rädda för proteinbrist och är omedvetna om vilka negativa konsekvenser det har för hälsan att äta mycket mer protein än kroppen behöver för att underhålla och reparera vävnaderna. Det finns ingen som helst anledning att någonsin ta proteintillskott.

 

Jag blev nyligen uppsökt av en fyrtionioårig pilot som efter en vanlig hälsokontroll hade fått veta att blodprovet visade onormala levervärden. Han hade kraftigt förhöjda nivåer av leverenzymer, något som tyder på en infektionssjukdom som gulsot eller körtelfeber. Förutom trötthet hade han dock inga symptom på dessa sjukdomar, och alla tester var negativa. Den här mannen hade alltid varit frisk och var en stor träningsentusiast, i synnerhet vad gällde tyngdlyftning och kroppsbyggande. Jag frågade ut honom om hans kost och vad han tog för kosttillskott och blev inte förvånad när jag fick veta att han satte i sig enorma mängder protein, både i mat och i mixade drinkar som han spetsade med massor av proteinpulver. Dessutom tog han ornitin, arginin, tryptofan och en mängd andra piller som skulle öka muskelmassan. Han försäkrade mig att det här var blygsamma mängder jämfört med vad de flesta av hans andra kroppsbyggarvänner brukade ta. Jag sade åt honom att sluta med alla kosttillskott och gå över till en kost med lågt proteininnehåll och mycket kolhydrater. Jag gav honom också några örtpreparat för levern. Hans levervärden var normala igen efter två veckor.” (Andrew Weil i boken ”Naturlig hälsa – alternativ medicin”)

 

Arkeologer har med hjälp av strontium 90-metoden funnit klara bevis för att gladiatorerna levde på strikt vegetarisk kost. Gladiatorerna var de starkaste, tuffaste och livskraftigaste personerna under romartiden. De var mycket hälsomedvetna och noggranna med att sköta om sig själva och sina kroppar på bästa sätt. De hyllades som hjältar och begravdes på särskilda platser vilket gjort att man har kunnat kartlägga deras leverne genom analyser av benknotorna man grävt upp. Man har innan alltid trott att gladiatorerna frossade i stora mängder kött för att bli ”stora och starka”, vilket visat sig vara helt felaktigt. ”Paradoxalt är, att när det sedermera påvisades, att äggvitebehovet även genom starkt kroppsarbete knappast ökas, förblev köttet dock en propagandasak.” (Ragnar Berg i boken ”Vår kost och vår hälsa”)

 

”Följande intressanta kommentarer stod att läsa i ett av numren för 1978 av Journal of the American Medical Association. Förbundets avdelning för kost och näringsfrågor uttalade: ”Intag av proteinsupplement av idrottsmän som äter en för övrigt väl sammansatt kost är inte till någon nytta i ett program för body-building. Idrottsutövare behöver samma mängd proteinrik mat som icke-idrottsmän. Protein ökar inte styrkan. I själva verket kräver det ofta mer energi att smälta och ämnesomsätta ett överskott av protein. Dessutom kan ett sådant överskott hos en idrottare leda till vätskeförlust, aptitlöshet och diarré.” Om man förutsätter att man skall ägna sig åt ökad fysisk aktivitet är det endast nödvändigt att öka kolhydratintaget för att garantera att man får mera bränsle. Proteiner är katastrofalt undermåliga när det gäller bränsleeffekt och bidrar inte direkt eller effektivt till muskelverksamheten. Protein producerar inte energi, tvärtom förbrukar det energi. Ett lejon som uteslutande lever av kött, sover tjugo timmar per dygn. En orangutang, som uteslutande äter växter, sover sex timmar. Journal of the American Medical Association meddelade också 1961: ”En vegetabilisk kost kan förhindra 90 till 97 procent av alla hjärtsjukdomar.” Det är statistik som talar sitt tydliga språk.” (Harvey Diamond i boken ”Fit for life”) Med ökat kolhydratintag menas här specifikt komplexa kolhydrater och inte raffinerade och processade kolhydrater såsom vitt mjöl och socker. Komplexa kolhydrater finns i frukt, bär och grönsaker.

 

”För att släppa felaktiga tankesystem som bygger på rädsla och orsakar motvilja till en vegetarisk kost, kan det vara bra att känna till att statistik från hela världen på ett övertygande sätt visar att en vegetarisk kost är vida överlägsen en köttbaserad kost. Såväl när det gäller omedelbara hälsoeffekter som effekter på livslängd och fysisk uthållighet. Redan 1917 visade forskningsresultat publicerade i Yale Medical Journal av professor Irving Fisher att vegetarianer har en uthållighet som är omkring dubbelt så stor som hos köttätare. 1961 skrevs i Journal of the American Medical Association att: ”En vegetarisk kost kan förhindra nittiosju procent av våra hjärtinfarkter.” John Robbins visar i Diet for a New America att vegetarianer som inte konsumerar mjölkprodukter (veganer) har en tiondel så många hjärtattacker som köttätare i den kritiska åldern fyrtiofem till sextiofem år. Man har till och med funnit att vegetarianer har färre fall av blodbrist än köttätare. American Journal of Clinical Nutrition rapporterade 1983 i sitt marsnummer, att kvinnor som var vegetarianer hade mindre än hälften så många fall av benskörhet som köttätande män. Forskare på ledande forskningsinstitut som Harvard och U.S. Department of Agriculture Survey on American Vegetarians har erkänt att en vegetarisk kost i högindustrialiserade områden, som till exempel USA och Västeuropa, mer än tillräckligt tillgodoser proteinbehovet och uppfyller alla grundläggande näringsbehov.” (Gabriel Cousens i boken ”Den 7-faldiga freden”)

 

1955 skrev Ragnar Berg följande i boken ”Vår kost och vår hälsa”: ”Ännu för tre år sedan påstod en professor i ett föredrag i Göteborg om människans näring, att minst ¼ av vår näringsäggvita borde härstamma från animala livsmedel, emedan de vegetabiliska livsmedlen endast innehåller ofullständig äggvita. Den gode professorn glömde därvid fullständigt bort, att bortåt 500 milj. människor på jorden lever vegetariskt, till stor del t. o. m. utan ägg eller mjölk. I alla tider har det funnits religioner, som till största delen av etiska orsaker avböjt varje animalisk föda. Dessutom förbisåg professorn, att vi känner till hela grupper av vegetabiliska livsmedel, som innehåller fullständig äggvita.”

 

 

Vitamin B 12

Vitamin B 12 (kobalamin) är väldigt omdiskuterat. Det sägs att man får brist på detta viktiga vitamin om man inte äter kött. Kommer även denna myt kanske från köttindustrin!? Vi är faktiskt inte alls beroende av att få B 12 från födan! Om man bara ser till att ha en god och frisk Tarmflora bildas det tillräckligt med B 12 i Tjocktarmen av de goda tarmbakterierna vilket sedan levern kan förvara under lång tid. Levern kan hålla ett förråd av B 12 som normalt räcker i 3-5 år. För att bakterierna i tjocktarmen ska kunna bereda oss tillräckligt med B 12 är det av största vikt att den körtel, som i folkmun kallas för blindtarmen, fungerar optimalt. Sen är det mjölksyrabakterierna som hjälper till med detta och det är givetvis av samma anledning som det finns B 12 i mjölksyrade livsmedel. Se dock till så du inte köper pastöriserade varianter eftersom mjölksyrabakterierna inte kommer överleva särskilt länge då. Men om man inte har en bra och naturlig tarmhälsa och om levern är belastad och utmattad kan det hända att man lider brist på detta viktiga vitamin – oavsett om man äter kött eller inte. Då kan du se till att äta följande föda som antingen innehåller B 12 eller ämnen som kroppen (de goda tarmbakterierna) kan tillverka det av; chlorella, FLP’s aloe vera-juice, groddar (särskilt alfalfa- och mungbönsgroddar), irländsk mossa, kimchi, mjölksyrade grönsaker, näringsjäst, rejuvelac, shoyu, sjögräs, spirulina, surkål, tamari och framförallt i Gröna drinkar. För att kroppen ska kunna absorbera dessa ämnen och B 12 från födan krävs det att det finns tillräckligt med saltsyra i magsäcken och en hälsosam tarmflora.

 

”Vitamin B12 behövs för normal celldelning, för produktion av röda blodkroppar och för en normal tillväxt. Det krävs också för DNA-syntesen, vissa enzymers och nervsystemets funktioner, samt deltar i bildandet av signalsubstanser i hjärnan. Vitamin B12 lagras i levern i stora mängder (2-5 mg). P.g.a. att det återanvänds i kroppen kan det dröja många år innan eventuella bristsymptom visar sig. För att B12 ska upptas behövs en s.k. ”inre faktor” (intrinsic factor). Denna faktor är ett protein som normalt bildas av celler i magslemhinnan. Oavsett vilken kost man äter, så är brist på vitamin B12, perniciös anemi, ganska vanligt hos många äldre personer (ca 30 procent) p.g.a. att magslemhinnan hos dessa ofta blir allt för tunn (atrofisk gastrit). Detta innebär att förmågan att bilda saltsyra försämras, vilket gör att kroppen inte kan absorbera B12, även om man intagit den dagliga rekommenderade mängden. Saltsyra är en nödvändighet för bildandet av den ”inre faktorn”. Även sjukdomar i och operationer av mag-tarmsystemet samt långvarig medicinering med syrahämmande medel kan försvåra upptaget och ge brist på B12.” (Alf Spångberg i boken ”Reumatism”)

 

”När jag talade med en vän, som är läkare, om en patient, som alltid fick kämpa mot anemi, alltså blodbrist, då ansåg han, att grundorsaken till denna störning hos den annars friske patienten borde sökas i att denne var vegetarian. Patienten borde enligt läkaren absolut äta kött för att få de för blodbildningen så viktiga B 12-vitaminerna. Men när läkaren då fick veta, att jag, fastän jag levt vegetariskt i 45 år, alltid hade 100-105 hemoglobin och även för övrigt ett utmärkt blodresultat, blev han mycket förvånad och var tvungen att ändra sin inställning något. Till vegetarisk kost hör obetingat rikligt med gröna grönsaker och framför allt också gröna örtkryddor, liksom de olika krassearterna särskilt persilja, ty där finns tillräckligt med vitamin B 12.” (Alfred Vogel i boken ”Den lille doktorn”) Kött innehåller en hel del B 12 men för att kunna tillgodogöra sig det tillräckligt måste man äta köttet rått. För som du säkert vet förstörs det mesta av vitaminerna vid upphettning. Än en gång har vi blivit missledda att tro på skrämselpropaganda! ”En hälsosam tarmflora producerar många gånger mer B-vitaminer än vad som finns i en välbalanserad kost. Detta inkluderar den svårupptagliga vitamin B 12 som är viktig för att förebygga och bli av med perniciös anemi (blodbrist). En del näringsexperter argumenterar om att en tillräcklig mängd av vitamin B 12 ej kan tillgodoses om man ej äter kött. En sådan ståndpunkt tar dock inte i akt att 85 % av köttets B 12 förstörts genom kokning. Eftersom ingen äter rått kött, kan inte kött räknas som någon tillförlitlig källa för vitamin B 12. Den absolut säkraste källan till en tillförlitlig mängd B 12, är att ha en frisk tarmflora.” (Robert Gray i boken ”Handbok för tarmhälsa”)

 

En del menar att det endast är i tunntarmen som vitamin B 12 kan absorberas av kroppen men varför skulle då bakterierna i tjocktarmen producera det? Naturen gör inga sådana misstag! Att de flesta av oss har förlorat förmågan att ta upp det i tjocktarmen beror på förstoppning, tarmplack, felaktig tarmflora, penicillin, alkohol, tungmetaller, Enzymbrist, slembildning, utmattade och förslappade matsmältningsorgan och försurning är alla ”näringsfiender” som orsakar näringsbrist – detta gäller givetvis också vitamin B 12 i allra högsta grad! Alla sorters preventivmedel (p-piller, p-stav o s v) försvårar upptaget av B 12. ”Det antas att om man inte äter kött, får man B 12-brist. Struntprat. Varifrån får de djur vars kött vi äter sitt B 12? Det finns i små mängder i växter. Men vårt B 12 är till största delen sådant som produceras i kroppen.” (Harvey Diamond i boken ”Fit for life”)

 

 

Järnmyten

Sedan har vi järnmyten. Visst innehåller kött och framförallt lever och blodprodukter (blodpudding, blodpalt, blodkorv o s v) mycket järn. Men detta järn är dött och som jag beskrivit på annat ställe (se Levande och döda födoämnen) är det inget som är varken nödvändigt eller ens hälsosamt för kroppen och det beter sig också helt annorlunda i kroppen än det levande järn som finns i vegetabilier. John Robbins skriver följande om järnmyten i sin bok ”Hälsans hemligheter”: ”Många människor tror att de måste äta mycket kött för att få tillräckligt med järn. Det intrycket får man verkligen från köttindustrins reklam. Men det är missvisande. Järn är ett mineral som utgör en del av hemoglobinet i de röda blodkropparna och hjälper till att transportera syre till kroppens celler. När kroppens järnförråd är lågt eller tomt får cellerna inte tillräckligt med syre. Resultatet är en form av anemi och man kan känna sig trött. Tvärt emot vad köttindustrin antyder är vegetarianer inte mer benägna att få järnbrist än köttätare.”

 

Han skriver vidare: ”Antioxidanter har med rätta rosats för sin roll när det gäller att förebygga cancer, hjärtsjukdom och andra former av kroniska sjukdomar. Järn, däremot, är motsatsen till en antioxidant. Det är en kraftfull oxidant. För mycket järn i kroppen orsakar en produktion av fria radikaler, som i sin tur kan skada celler och ge upphov till många olika slags sjukdomar och för tidigt åldrande. När det till exempel finns gott om järn i kroppen, vilket troligen händer när kosten består av mycket kött, oxideras kolesterol till en form som lättare kan tas upp av blodådrorna, och det kan i sin tur leda till hjärt-kärlsjukdom. Joniserat järn – som finns i växter – uppför sig helt annorlunda. Kroppen tar bara upp så mycket som den behöver. När ditt behov av järn är stort tar den upp mer, när det är lågt tar den upp mindre. Och denna kloka ordning har stor betydelse för en god hälsa och ett långt liv.”

 

Avslutningsvis skriver han: ”Hemjärn (som finns i kött) absorberas nästan fullständigt av kroppen oavsett om det är bra eller inte. Joniserat järn (som finns i växter) tas upp i den mängd som kroppen behöver. Många forskare tror numera att det är en av orsakerna till att människor som äter en vegetarisk kost eller någon annan växtbaserad kost i allmänhet är friskare och lever längre än de som äter stora mängder kött.”

 

”Det är inga svårigheter att som vegetarian få järnrik föda såväl sommar som vinter. Undersökning av vegetarisk kost utan mjölkprodukter, s.k. VEGANKOST gjord av prof Per-Arne Öckerman visade, att järnhalten var nästan dubbelt så hög i vitalkosten som i husmanskosten.” (Lilly Johansson & Alf Spångberg i boken ”Vital kur – fasta och kostterapi vid olika sjukdomar”)

 

”Rött kött (nötkött, vilt, fläsk, häst) ska man äta med måtta eftersom det hör till de mest inflammationsökande livsmedlen. Det finns flera skäl till detta, men ett av dem är den röda färgen. Den härrör nämligen från järnet i köttet, en speciell typ av järn som kallas hemjärn. Din kropp tar upp 30 procent av detta järn oavsett om du behöver det eller inte. Annat järn i maten (icke-hemjärn) tar kroppen upp 2-10 procent av beroende på behovet. Det är mycket bra, eftersom kroppen då inte riskerar ett överskott. Järn är nämligen ett starkt gift i höga doser, och det kan framkalla inflammationer. Det finns många rapporter om till exempel reumatiker som går över till en vegetarisk kost och får ner inflammationerna till en acceptabel nivå.” (Fredrik Paulún i boken ”Paulúns näringslära”)

 

”Alla levande celler innehåller järn. Utan järn kan en cell inte generera den energi som behövs som bränsle för metabola processer. Nya celler skulle inte kunna tillverkas och inte heller hormoner och enzymer.

 

Järn spelar en viktig roll i fördelningen av syre. De röda blodkropparna, eller blodcellerna, plockar upp syre i lungorna och transporterar ut det till hela kroppen. En enskild röd blodkropp bär med sig ungefär 300 miljoner molekyler av hemoglobin, den järninnehållande substans som plockar upp syret.

 

Vi behöver också en viss mängd järn i kosten, men för mycket kan orsaka problem – massor med problem. Precis som de flesta andra näringsämnen kan det vara skadligt om den konsumeras i för stora mängder. Men hur kan vi få i oss för mycket? Är inte järnbrist ett hälsoproblem? Det kan det vara i vissa fall, men ett överskott på järn är ett större problem som påverkar många fler. Alltför mycket järn kan leda till hjärt-kärlsjukdomar, leverskador, diabetes, cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

 

Vår kropp är den ultimata återvinningsapparaten. Proteiner, fetter, mineraler och andra ämnen bryts ständigt ner och omvandlas till nya sammansatta ämnen. Även järn återvinns. Det extraheras från gamla röda blodkroppar och lagras i ett speciellt protein som kallas ferritin. Varje molekyl kan innehålla upp till 4500 järnatomer. Vi har miljontals ferritinmolekyler som cirkulerar runt i blodet och i våra organ. Det här järnet används för att skapa nya röda blodkroppar, enzymer och andra föreningar.

 

Järn är så livsviktigt att det lagras i händelse av järnbrist. När det väl absorberas i blodet vill kroppen inte ge ifrån sig det. Faktum är att kroppen inte har någon mekanism för att göra sig av med järn, så nästan allt järn som vi konsumerar lagras i kroppen.

 

Eftersom återvinningen av järn är så effektiv är vårt dagliga behov av järn mycket litet. Vi förlorar cirka 1 mg järn per dag via svett och urin samt celler som på naturlig väg försvinner bort via håret, huden och naglarna. Den största förlusten av järn sker i samband med blodförlust. Järnfyllda röda blodkroppar och ferritinmolekyler försvinner och kroppen hämtar järn från lagerdepåerna för att ersätta det som gick förlorat.

 

Menstruerande kvinnor förlorar regelbundet järn, vilket är anledningen till att kvinnor löper större risk än män att drabbas av järnbrist. Det rekommenderade dagliga intaget av järn är 15 mg för kvinnor i fertil ålder och 10 mg för män och postmenopausala kvinnor. Kroppen tar upp ungefär 10 procent av järnet i maten, så en konsumtion av 10-15 mg järn i kosten ger 1 till 1,5 mg till kroppens förråd. Den mängden motsvarar ungefär den mängd som försvinner varje dag. Konsumerar man större mängd än 10-15 mg järn per dag betyder det att allt överskott hamnar i depåerna.

 

Det rekommenderade dagliga intaget av järn är enligt svenska Livsmedelsverket 15 mg för kvinnor i fertil ålder, 12-18 mg för ammande kvinnor, 9 mg för män och kvinnor i icke-fertil ålder samt 5-10 mg för barn. (Ö.a.)

 

Om kosten innehåller för lite järn skickas en signal till matsmältningsapparaten så att mer järn absorberas från maten i tarmarna. Det är ett effektivt system som säkerställer att kroppen får det järn den behöver när intaget via kosten minskar. De flesta menstruerande kvinnor lider inte av järnbrist eftersom den här upptagningsmekanismen fungerar som den ska. Och ju mer järn kroppen behöver, desto mer kan den hämta från ferritinreserverna.

 

Vår genomsnittskost tillför mer än tillräckligt med järn för alla våra behov. De flesta av oss äter mer än den rekommenderade mängden. Allt överflödigt järn lagras prydligt i våra vävnader. Eftersom vi normalt får in mer järn än vi förlorar, ökar järnreserven med stigande ålder, även hos de flesta kvinnor i fertil ålder.

 

Vad är det då som är så farligt med att ha lite extra järn lagrat i kroppen? Det kan väl vara praktiskt om vi någon gång skulle behöva det. Och om järn är så nödvändigt att kroppen till och med anstränger sig för att lagra det, hur kan det vara skadligt?

 

När järnet är bundet till hemoglobin eller ferritin gör det ingen skada. Men en del av det järn som lagras i ferritin läcker ut och cirkulerar runt i kroppen som fritt obundet järn. Ju större järnreserv, desto mer fritt obundet järn har vi som cirkulerar runt.

 

Problemet med det fria obundna järnet är att det oxiderar och ger ifrån sig mängder av destruktiva fria radikaler. Fleromättade fettsyror och andra sammansättningar faller snabbt offer för dessa molekylära vandaler. Skadan som orsakas av en järnkatalyserad reaktion är omfattande och kan påverka alla celler och vävnader. Hjärnan, som till största delen utgörs av fett med en relativt stor andel fleromättade fettsyror, är speciellt sårbar.

 

Fil. dr. Randall Lauffer, professor i biokemi vid Harvard Medical School, beskriver järn på det här sättet: »Fritt obundet järn kan utlösa en destruktiv kedjereaktion som använder sig av järnets speciella egenskap att kunna förena sig med olika former av syre. När det är bundet till hemoglobin är järn en kemisk ängel som varsamt eskorterar syret i blodet och snällt levererar det till de vävnader som behöver det. Men fritt och obundet är järnet en liten djävul, en vandal som leker med en farlig kemisk blandning och en syretank. Interagerandet mellan järnet och syret blir då destruktivt och våra vävnader blir offren som drabbas.«

 

Järn är känt som ett cancerogent ämne. Vissa forskare menar att stora reserver av järn är direkt involverade i utvecklandet av cancer, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, stroke, Parkinson och Alzheimer.

 

Man har länge känt till att personer med Parkinson har onormalt höga nivåer av järn i hjärnan. En frisk vuxen hjärna kan innehålla 50 mg järn per gram vävnad. Järn lagras i hela hjärnan och ackumuleras snabbt under barndomen och den tidiga vuxenåldern.

 

Studier vid Washington-universitetet har visat att kost som innehåller mycket järn ökar risken för Parkinson. Forskarna visade att de som konsumerar mest järn – det övre 25-procentiga konsumtionsskiktet – löper i genomsnitt 1,7 gånger större risk att drabbas av Parkinson än de som befinner sig i det nedre 25-procentiga konsumtionsskiktet. Personer som äter en kost som innehåller mycket järn och dessutom äter multivitaminer som innehåller järn löper 2,1 gånger större risk att utveckla Parkinson. Att tillföra stora mängder mangan ökar risken ytterligare, och risken för båda mineralerna tillsammans är större än för var och en av dem ensam.

 

Ett för stort intag av järn ökar även risken för Alzheimer. Järn ackumuleras i hjärnan med stigande ålder och det finns tecken som tyder på att järn stimulerar produktionen av destruktiva fria radikaler som bidrar till bildandet av de senila plack och neurofibrillära nystan som kännetecknar den här sjukdomen.

 

Fria radikaler som bildats på grund av järn har också visat sig skada artärer, leda till åderförkalkning och öka risken för hjärtinfarkt och stroke. Risken att drabbas av många ministroke som leder till vaskulär demens och Alzheimer ökar med ett högt intag av järn.

 

Enligt Randall Lauffer är anledningen till att fler medelålders män drabbas av hjärtinfarkt jämfört med medelålders kvinnor, att män har mer lagrat järn i kroppen. När kvinnor hamnar i klimakteriet och inte längre förlorar blod via menstruationer ökar deras järnförråd snabbt – och det gör även förekomsten av hjärt-kärlsjukdomar.

 

Mekaniska eller kemiska skador på vävnader kan göra att cellerna bryts sönder och släpper ut sitt innehåll i det omgivande området. Innehållet kan utgöras av metalljoner som exempelvis järn som påskyndar bildandet av fria radikaler i extracellulära vätskor. Dessa radikaler kan driva fram peroxidationen av fettsyror eftersom fettsyror är de mest sårbara segmenten i våra vävnader.

 

Man har misstänkt att skador i hjärnan på grund av slag mot huvudet eller på grund av syrebrist (stroke) kan resultera i frisättandet av järnjoner in i det omgivande området. Järnjonerna skulle kunna främja ytterligare skador i dessa omgivande områden genom att de påskyndar bildandet av fria radikaler.

 

Eftersom järninnehållet i människans vävnader ökar ju äldre vi blir kan skador på äldre vävnader resultera i att större mängder järn frisätts. Skadegörelsen på grund av fria radikaler ökar alltså med stigande ålder.

 

De flesta livsmedel innehåller järn. Det förekommer naturligt i spannmål, nötter, frön, ägg och kött. Mejerivaror däremot innehåller relativt låga halter av järn såvida de inte har berikats. Oljor och fett innehåller inte järn.

 

En av de största källorna till järn i kosten är vitt mjöl. När fullkornsvetemjöl bearbetas försvinner allt järn tillsammans med flera andra viktiga näringsämnen. I ett samhälle där vete utgör en av de stora grundpelarna i kosten har borttagningen av viktiga näringsämnen haft en förödande effekt på hälsan. För många människor utgör bröd eller mjöl basen i kosten. När raffinering av vitt mjöl blev vanligt för mer än hundra år sedan resulterade bristen på viktiga näringsämnen i att man utvecklade bristsjukdomar. Regeringar världen över bestämde att det vita mjölet skulle berikas med vissa näringsämnen för att förebygga dessa sjukdomar. Ett av dessa näringsämnen var järn. Även om cirka tjugo näringsämnen försvinner i raffineringsprocessen är det bara fyra eller fem som tillsätts i efterhand. För att göra brödet ännu »hälsosammare« tillsätter livsmedelstillverkarna ännu mer järn än det som redan fanns i det ursprungliga fullkornsvetemjölet. Några brödskivor kan ge dig hela dagsbehovet av järn.

 

Nästan allt vitt mjöl har berikats med järn i form av järnsulfat. Det här är namnet på det järn som du vanligtvis ser i innehållsdeklarationen. Så alla produkter gjorda på vitt mjöl har alltså berikats med järnsulfat. Fundera över det en stund. Hur många livsmedel äter vi inte varje dag som har tillagats av raffinerat vetemjöl? Vanligtvis tänker vi på bröd, men det handlar också om kakor, kex, pannkaksmix, frukostflingor, pizza, makaroner, spagetti, pajer – listan kan praktiskt taget bli hur lång som helst. Det här är den typ av mat som väldigt många lever på!

 

Gröten och flingorna till frukost är samtliga »berikade« med ytterligare järn. Många typer av frukostflingor består till stora delar av socker, och socker gör inget annat än tillför kalorier. Vissa frukostflingor innehåller så mycket som 40 procent socker. Så när du äter dessa produkter äter du i praktiken berikat socker. Med allt det järn som vi får i oss är det inte konstigt att bildandet av fria radikaler som orsakas av järn nu har identifierats som ett stort hälsoproblem.

 

Och som om detta inte vore nog, tillför många av oss ännu mer järn till kroppens depåer genom att konsumera multivitaminer, mineraltillskott och vitamindrycker. De flesta multivitaminer innehåller järn. Men idag när så många blivit medvetna om problemet med järn tillverkar många företag multivitaminer som helt och hållet saknar järn eller som bara innehåller reducerade järnmängder. Du bör undvika alla tillskott som innehåller järn. Även kvinnor i fertil ålder bör undvika tillskott som innehåller järn såvida deras läkare inte ordinerar det.

 

Det finns en stor källa till järn som det kan vara svårt att undvika, närmare bestämt olika typer av kokkärl. Att använda kärl som är tillverkade av järn ökar inte bara mängden järn i kroppen utan förstör även C-vitaminet och andra antioxidanter i maten. Det är säkrare att använda rostfritt stål eller glas.

 

Nu när du är medveten om problemet, hur kan du då skydda dig från att få för mycket järn? Om du är ung eller en fertil kvinna behöver du inte oroa dig. Den som är ung har ännu inte hunnit bygga upp stora depåer av järn, och kvinnor i fertil ålder förlorar regelbundet järn i samband med menstruationerna. Vissa kvinnor kan förlora så mycket järn att de till och med kan drabbas av järnbrist. De som bör oroa sig mest för ett överskott av järn är vuxna män och icke-fertila kvinnor.

 

För den som befinner sig i riskzonen är bästa sättet att skydda sig att undvika berikade livsmedel – framför allt frukostflingor och produkter gjorda på vitt mjöl.

 

En av fördelarna med att äta fullkornsprodukter, brunt ris och andra fullkornsspannmål är att de innehåller fibrer, något som avlägsnats i tillverkningsprocessen för vitt mjöl och polerat vitt ris. Fibrer är nyttiga därför att de binder giftiga metaller, till exempel järn, och hämtar ut dem från tarmarna så att mängden järn som tas upp i blodet reduceras. Fullkorn och bönor är den rikaste källan till fibrer i kosten.

 

Regelbunden aerobisk träning hjälper också till att minska mängden lagrat järn i kroppen. En mindre mängd järn utsöndras via svettkörtlarna. Ett intensivt workoutpass kan hjälpa dig att göra dig av med ett överskott av järn, men en enda portion frukostflingor kan ersätta det järn som försvann under två timmars träning. Du kan alltså inte förlita dig enbart på fysisk träning för att minska järnreserven.

 

Alkohol ökar upptaget av järn. Ett antal studier har visat att personer som dricker alkohol har högre nivåer av järn än de som inte dricker alkohol. Alkohol skadar tarmväggarna och stör kroppens förmåga att reglera näringsupptaget, även upptaget av järn. När den här självreglerande mekanismen inte fungerar som den ska, kan upptaget av järn öka. P-piller reducerar till en del det skydd som menstruationen ger. För de flesta kvinnor reducerar p-piller mängden menstruationsblod till en tredjedel eller hälften av den normala mängden. Det betyder följaktligen att mängden järn som försvinner också minskar. Unga kvinnor som äter p-piller riskerar därför att bygga upp förrådet av järn tidigt i livet. Det har bekräftats i studier som visat att mängden lagrat järn hos kvinnor som använt p-piller i två år eller mer är nästan dubbelt så stor som hos kvinnor som inte ätit p-piller.

 

Alla typer av blodförluster minskar järnreserven. Att donera blod kan vara ett sätt att minska mängden lagrat järn. Att göra det ett par gånger om året är för de allra flesta tillräckligt för att hålla järnreserven på en lagom nivå förutsatt att intaget av järn är måttligt.

 

Regelbunden fasta är också ett effektivt sätt att minska kroppens lager av järn. Under en fasteperiod fortsätter kroppen att förlora små mängder järn varje dag utan att det tillförs på nytt via kosten.” (Bruce Fife i boken "Stoppa Alzheimer nu!")

 

Det har visat sig, förutom att kroppen inte tar upp mer järn än den behöver från vegetabilier, att det järn som härstammar från råa vegetabilier inte är så speciellt oxiderande som t ex det järn som finns i kött, gjutjärnstekpannor och järntillskott/-tabletter. Chalmers har genomfört en studie som visar att järn som finns i vissa järntillskott och järnberikade livsmedel ökar riskerna för tjocktarmscancer. Dessutom är jag väldigt frågande till hur man har kommit fram till vilken järnmängd i blodet som anses ”normalt”? Troligen har man fastställt detta värde utifrån mätningar på köttätare vilka enligt ovanstående studier har alldeles för höga järnvärden. Jag tror att man skulle ha fått ett mycket lägre järnvärde (och även lägre vitamin B 12-värde!) om man hade utgått ifrån mätningar på det hälsosamma och friska hunzafolket. Mina egna erfarenheter är att man ofta rekommenderar järntabletter till friska människor som absolut inte behöver det bara för att man har fått alltsammans om bakfoten. Jag har träffat på många som har fått den rekommendationen och blivit dåliga i magen av dessa järntillskott. Jag litar mycket mer på det som kroppen visar och hunzafolkets bevisliga friskhet än uppskattade värden utifrån ett fastslaget "normalt" genomsnittsvärde. Har man lärt sig grunderna för hur man ska äta och har väl fungerande matsmältningsorgan finns det ingen anledning att oroa sig för järnbrist. Om man dock äter felaktigt och har förslappade och utmattade matsmältningsorgan kan det givetvis hända att det uppstår näringsbrister – ja det är t o m högst troligt. Men detta gäller både köttätare likaväl som vegetarianer! ”Många fall av trötthet (lågt Hb) skulle ha större nytta av att se till att tarmfloran var optimal, istället för att ta järntabletter.” (Robert Gray i boken ”Handbok för tarmhälsa”) Det är också väldigt viktigt att Levern fungerar tillfredsställande för att kunna tillgodose kroppens järnbehov. Järnupptaget i kroppen hindras av alla Mjölkprodukter, te (ej örtte!), Kaffe, fytinsyra som finns i sojaprodukter (särskilt sojamjölk) och brist på saltsyra i magsäcken vilket man bör tänka på. Bra källor med levande, joniserat och naturligt järn finner vi i; aprikos, björnbär, bovete, broccoli, brysselkål, brännässla, bönor, chia, fikon, fullkornsprodukter, Groddar, Gröna drinkar, gröna ärtor, grönkål, gula ärtor, Gurka, hallon, havre, hirs, Honung, jordgubbar, jordärtskocka, katrinplommon (kallas ibland för sviskon), kikärtor, kli, kokosnöt, korn, kål, körsbär, linfrö, linser, Lök, mangold, nypon, nötter, oliver, Pepparrot, russin, råg, råris, rädisa, savojkål, sjögräs, tranbär, vete (fullkorn!), vinbär, Vitlök och framförallt i bladgrönt (persilja, ruccola, spenat o s v).

 

Klorofyll, som finns rikligt i Gröna blad, har nästan exakt likadan molekylsammansättning som hemoglobinet i vårt blod, det enda som skiljer de båda åt är att klorofyllmolekylen är uppbyggt runt en magnesiumatom medan hemoglobinmolekylen är uppbyggt kring en järnatom. Kroppen byter mycket enkelt ut magnesiumet till järn och bildar blod (hemoglobin) av det. Då allt bladgrönt (och Gröna drinkar) även innehåller mycket järn är det mycket gynnsamt för kroppen och blodbildningen att äta det, gärna dagligen.

 

Dr. David Friedman skriver i boken ”Food sanity” (min översättning): ”Vitamin C-tillskott konverterar harmlöst järn som finns i kroppen till skadligt järn, vilket kan leda till hjärtskador och andra organskador.” Naturligt C-vitamin som finns i grönsaker, frukter och bär reagerar inte på detta sätt!

 

”Faktum är att den lägre järnhalten hos vegetarianer kan vara en bidragande orsak till att de löper lägre risk för att få cancer och hjärtsjukdomar.” (Andrew Weil i boken ”Naturlig hälsa – alternativ medicin”)

 

”Ett viktigt skäl till att kvinnor lever längre än män är att de tappas på järn vid menstruationer. Järn är en viktig prooxidant som uppmuntrar fria syreradikaler och skyndar på cellernas åldrande. Dagens norm utgår ifrån männens järnnivå, som är för hög. För män och äldre kvinnor kan järnhalten hållas nere genom att bli blodgivare.” (tips från Thomas Perls, ledare av New England Centenarian Study vid Boston University Medical Center i boken “Åldrandets gåta” av Henrik Ennart)

 

Läs även Gröna drinkar

 

 

Nitrit
Extra hälsovådligt är det att förtära charkuterivaror på grund av alla tillsatser. Förutom stora mängder
salt innehåller de det cancerframkallande ämnet nitrit, något som köttindustrin ofta försöker dölja och tysta ner. Bruce Fife skriver i boken ”Stoppa Alzheimer nu!”: ”Nitrosaminer är cancerframkallande ämnen som bildas i magsäcken genom en reaktion mellan tillsatt nitrit och aminer (som finns i proteiner som normalt förekommer i kroppen). I större doser är de karcinogena och kan orsaka leverskador och insulinresistens, och det räcker med mindre doser för att de ska vara neurodegeneretiva.

 

Nitrit tillsätts ofta i olika livsmedelsprodukter, särskilt bearbetade köttprodukter som till exempel bacon, korv, skinka, salami, peperoni, pastrami, varm korv, bratwurst, corned beef, rökt kött och vissa fiskprodukter.”

 

Han skriver vidare: ”Det är lätt hänt att man blandar ihop termerna nitrit och nitrat. Kemiskt sett är de relativt lika, men de är ändå två olika ämnen. Nitrit får vi i oss främst via bearbetade livsmedel. Nitrat förekommer också i livsmedel, om än i mindre mängder. Däremot kan det förekomma i förorenat dricksvatten. Nitrat från gödningsmedel och från människors och djurs avföring kan transporteras via regn, konstbevattning och annat ytvatten till grundvattnet och därigenom påverka vattnet som vi dricker. Brunnsvatten är mest utsatt. Nitrat omvandlas till nitrit i matsmältningsapparaten, varefter det kan omvandlas till nitrosamin. Nitrit är ungefär tio gånger giftigare än nitrat.

 

Nitrat finns även naturligt i vissa bladgrönsaker och rotgrönsaker, men dessa förekomster är inget att bekymra sig över eftersom det alltid finns naturliga antioxidanter med i sammanhanget, exempelvis C- och E-vitamin och betakaroten, samt flavonoider som förhindrar att de omvandlas till nitrosaminer. Köttproducenterna brukar försöka bagatellisera riskerna med den nitrit som de tillsätter i sina produkter genom att hänvisa till att nitrater (inte nitriter) finns naturligt i vissa grönsaker. De säger dock ingenting om att nitrat bara är en bråkdel så giftigt som nitrit, alltså det som ofta används av köttproducenterna. Inte heller nämner de att nitraternas toxicitet omintetgörs av andra ämnen som finns i grönsaker men inte i köttprodukter.”

 

Han avslutar: ”Riskerna med nitrosaminer uppmärksammades redan i början av 1970-talet i samband med höga förekomster av levercancer hos tamdjur på norska bondgårdar. Källan spårades till ett fiskbaserat foder. Fiskköttet hade preparerats med natriumnitrit, som hade reagerat med dimetylamin i fisken och bildat dimetylnitrosamin. I och med detta blev nitrosaminernas karcinogena egenskaper kända.

 

Intag av nitrit och nitrosamin är kopplat till en ökad risk för cancer i lungorna, magen, strupen, bukspottkörteln, urinblåsan, grovtarmen och levern. På senare tid har man konstaterat att nitrosaminer inte bara kan orsaka cancer utan också diabetes, fettlever (steatohepatit) och Alzheimer. Nitrosaminer orsakar genetiska skador, oxidativ stress, lipidperoxidation och inflammationer, vilka leder till ökad cellulär degeneration och celldöd, och därmed neurodegeneration.

 

Dr Ming Tong och dr Susan de la Monte på Department of Pathology på Warren Alpet Medical School vid Brown-universitetet i Providence, Rhode Island, hävdar att den epidemi av diabetes typ 2 och Alzheimer vi just nu ser har en direkt koppling till en överkonsumtion av nitrit i bearbetade livsmedelsprodukter. Deras studier har visat att nitrit ger upphov till degenerativa förändringar i hjärnan hos försöksdjur och att det orsakar insulinresistens, som är en del av diagnosen vid Alzheimer. De menar att höga nitritnivåer i kosten kan orsaka cancer, medan lägre nivåer som inte är karcinogena kan leda till insulinresistens och Alzheimer.

 

Resultaten de har kommit fram till har fått stöd av många andra studier som visat att nitrosaminliknande föreningar i höga doser kan orsaka cancer, och att lägre doser kan orsaka diabetes och neurodegenerativa förlopp som hör samman med Alzheimer.”

 

 

Köttkonsumtionens miljöbelastning

Något som få personer vet om är att den största påfrestningen på vår natur och miljö kommer från köttkonsumtionen! Köttindustrin belastar vår miljö mycket mer än t ex världens sammanlagda transportsektor och det ger lika stora utsläpp av växthusgaser att tillverka en liten hamburgare som att köra en bensindriven bil en mil. Tyvärr har inte de olika miljöorganisationerna uppmärksammat detta eftersom de troligen inte själva kan tänka sig att sluta äta kött!? Den mängd näringsämnen som går förlorad när man utfodrar boskap med spannmål för att sedan äta köttet är 90 % av proteinerna, 99 % av kolhydraterna och 100 % av fibrerna. Detta istället för att vi själva skulle kunna använda åkermarken till grödor vi själva åt av. 4.000 m2 åkermark kan producera 9.000 kg potatis på ett år men bara 70 kg kött! 2 tredjedelar av allt odlat spannmål i Sverige används som djurfoder och bara 1 tredjedel till människoföda. Det skapas 14 kg växthusgaser av varje kg nötkött som produceras och det kan jämföras med 0,2 kg för varje kg med rotfrukter. Köttindustrin är den största bidragande orsaken till att skövlingen av de värdefulla och livsuppehållande regnskogarna avverkas för att bereda mark till att föda upp köttdjur – 70 % av all skövlad skogsmark går åt till detta! Ca 26 % av jordens isfria landområden upptas av köttindustrin. Vattenförbrukningen vid hushållandet av djuren, slakt, frysning, förpackning, upphettning o s v inom köttindustrin är enorm! För att producera 1 kg nötkött går det åt ca 25.000 liter vatten vilket ska jämföras med t ex att producera 1 kg vete som kräver ca 200 liter vatten! Djurhållningen slukar numera hela 70 % av jordens totala färskvattenförbrukning! Över 800 miljoner människor lider idag av hungersnöd och svält och varje dag dör 18.000 barn under 5 år, p g a detta. Ingen människa skulle behöva lida av svält eller vattenbrist idag i världen om vi alla blev vegetarianer! Även att minska ner på sitt köttätande är också givetvis tacksamt för dessa globala problem. ”Om du tror att du inte behöver göra något åt Jordens problem, då är du ett av dem.” (okänt ursprung)

 

Gabriel Cousens skriver i boken ”Den 7-faldiga freden”: ”Vad vi äter påverkar direkt världssvälten och den globala ekologin. I boken Diet for a New America, redovisar författaren och samhällsaktivisten John Robbins följande tankeväckande fakta om en kost innehållande kött: Varje år dör sextio miljoner människor av svält; våra regnskogar och andra skogar runt om i världen förvandlas oroväckande fort till öken, vilket påskyndar växthuseffekten; enbart i USA försvinner årligen sexton miljoner km2 matjord; mycket av vårt vatten är förorenat; och vi kommer att få brist på rent vatten. Uppfödning av djur för kött- och mejeriproduktion påverkar mycket starkt vårt ekologiska system. Den svarar för cirka åttiofem procent av matjordsförlusten och omkring hälften av den totala vattenförbrukningen i USA. Boskapen producerar tjugo gånger mer exkrementer än den mänskliga befolkningen i USA. Vanligtvis äter boskapen i USA spannmål och sojabönor i mängder som skulle kunna föda den amerikanska befolkningen fem gånger om. Den totala mängden boskap i världen äter vanligen ungefär dubbelt så många kalorier som hela världsbefolkningen tillsammans förfogar över. Ekologiskt sett är det chockerande (vilket författaren Frances Moore Lappé påpekar i sin reviderade utgåva av Recept för en fattig planet), att köttätare behöver 15 m3 vatten per dag och 14 000 m2 mark per år för att producera de kött- och mejeriprodukter som de konsumerar. Veganer, eller de som inte äter varken kött- eller mejeriprodukter, behöver 1 m3 vatten per dag och 700 m2 mark per år, för att förses med föda. Detta innebär att uppskattningsvis tjugo veganer kan leva av samma markyta och vattentillgång, som krävs för att försörja en enda köttätare med mat. Den som inte äter mejeriprodukter eller kött räddar 4 000 m2 skog varje år tack vare att dennes kost kräver mindre resurser. På vår planet, med dess oavbrutna ökning av mark- och vattenbrist, är detta en betydande skillnad. Den berömde näringsexperten Jean Mayer meddelade i en utfrågning i US Select Committee år 1977 att om köttätare skar ner på sin årliga köttkonsumtion med tio procent, skulle de sextio miljoner människor som svälter ihjäl varje år kunna få tillräckligt med mat.”

 

Han skriver vidare: ”Även om vissa av oss vill blunda för det, påverkar vårt matval den planetariska organismen. Även om många av oss har arbetat för Jordens överlevnad, är det viktigt med en vegetarisk kost så att det inte blir en konflikt mellan hur vi lever och vad vi tillsammans gör för att rädda planeten. Enligt den amerikanska tidskriften Vegetarian Times april 1990 stöder för närvarande 76 procent av USA:s befolkning ekologiska åtgärder för att rädda planeten, men endast 2,8 procent är vegetarianer. Syster Elizabeth Seton sammanfattade vår uppgift på ett träffande sätt: ”Lev enkelt så att andra helt enkelt kan leva.””

 

 

Vegetarisk kost gynnar livet

Under första världskriget drabbades Danmark av en handelsblockad vilket gjorde att landets matbehov inte tillfredsställdes. För att förhindra svält och hungersnöd bland befolkningen fick Mikkel Hindhede, en läkare och näringsexpert, uppdraget av de danska myndigheterna att försöka lösa problemet. Eftersom Danmark redan på den tiden var en stor köttproducent förstod han att mat- och spannmålsförråden inte kommer räcka som föda till både köttdjuren och befolkningen. Han insåg också hur mycket näring som förlorades genom att äta spannmålen och potatisen indirekt – alltså genom att äta kött från djur som blivit uppfödda på det. Därför gav han order om masslakt på större delen av alla köttdjur i hela landet och de planterade sedan istället potatis och spannmål på marken som förut använts till djuren. Det allra viktigaste var att man genom detta frigjorde stora mängder föda, som skulle ha använts till att göda köttdjuren, istället kunde ges till människorna. Givetvis åts slaktköttet upp av befolkningen men de sista 2 åren av kriget (1917 och -18) levde 3.000.000 danskar på Vegetarisk kost med mycket lågt proteininnehåll! Detta är världshistoriens största dokumenterade vegetariska experiment. Det innebar att nästan hela danska befolkningen ingick i experimentet – undantaget var det allra rikaste samhällsskiktet som hade råd med lyxen att köpa kött till höga överpriser och enstaka bönder som fortfarande hade några få köttdjur kvar i sin ägo. En mycket glädjande effekt av detta experiment som Hindhede och myndigheterna märkte var att antalet dödsfall p g a sjukdomar kraftigt sjönk under dessa 2 år! Dessutom blev det en radikal minskning i sjukdomsstatistiken när det gällde nya rapporterade sjukdomsfall. Efter kriget började landet åter med sin köttproduktion och därmed också köttkonsumtion vilket gjorde att sjukdomsstatistiken snabbt återgick till de högre nivåerna som man hade innan handelsblockaden. ”Under åren 1917-1919 fanns det i Danmark knappast något kött och alkohol alls att köpa. Däremot fanns det rikligt med helkornsbröd, mjölk, potatis och vegetabilier. Genom en klok upplysningsverksamhet och skicklig prispolitik kunde Hindhede genomföra dessa åtgärder. Det danska folket slapp hungersnöd och sociala oroligheter. Det märkligaste av allt var likväl, att det danska folkets hälsotillstånd aldrig, varken före eller efter världskriget, varit så gott som då. Spanska sjukan, som i Europa på grund av de dåliga näringsförhållandena skördade tiotusentals människoliv, gick förbi Danmark praktiskt taget helt och hållet.” (Henning Karström i boken ”Rätt kost – grunden för god hälsa”)

 

Denna hälsoeffekt upprepades i flera länder under andra världskriget: ”Under andra världskriget framkom tunga indicier när tillgången på kött, ägg, smör och ost sjönk kraftigt i de västeuropeiska länder som drogs med i kriget. När konsumtionen av de här matvarorna minskade, sjönk också dödligheten i hjärt-kärlsjukdomar. Efter kriget, när konsumtionen återgick till det normala, steg dödligheten på grund av hjärt-kärlsjukdomar till samma nivåer som före kriget.” (Andrew Weil i boken ”Naturlig hälsa – alternativ medicin”)

Särskilt påtagligt blev det i Norge (min översättning): "Ett stort exempel på hur kosten spelar en viktig roll för hjärt-kärlsjukdomar uppstod under 1940-talet när tyskarna invaderade och ockuperade Norge och konfiskerade all boskap och andra djur för att föda sina egna trupper. Folket i Norge tvingades äta en växtbaserad kost. Efter att tyskarna anlände, började den norska dödligheten på grund av hjärtattack och stroke minska drastiskt. När fientligheten slutade 1945 och under det närmaste decenniet, när kött och mejerier återigen blev tillgängliga, ökade dödligheten till vad det hade varit före kriget. Denna analys visar att det att äta en växtbaserad kost förhindrar hjärtsjukdom och stroke, och ju fler animalier du äter, desto mer riskerar du att få dessa sjukdomar. " (Dr. David Friedman i boken "Food Sanity")

 

1966 skrev Henning Karström följande i sitt häfte ”Vägen till hälsa”: ”Genom att jämföra dödlighetsstatistikerna med köttförbrukningen i olika länder kan man i allmänhet konstatera, att i kulturländer med hög köttförbrukning även dödligheten i cancer är hög. I länder med mycket låg köttkonsumtion (t ex Indien) är dödligheten i cancer däremot så låg att den ej ens är upptagen i dödlighetsstatistikerna.”

 

Det finns många anledningar till varför man bör vara försiktig med köttätandet men jag har förhoppningsvis ovanför gett dig lite djupare kunskap om ämnet. För att verkligen uppnå optimal hälsa anser jag att man bör sluta äta kött. Samtidigt minskar du kraftigt riskerna att drabbas av någon ”välfärdssjukdom” såsom – reumatism, diabetes, gikt, njurbesvär, tarmbesvär, övervikt, njur- och gallstenar, höga och skadliga kolesterolvärden, cancer, benskörhet, hjärt- och kärlbesvär o s v men framförallt kronisk trötthet som idag är en väldigt vanlig åkomma. ”Människans energifattigaste föda är kött, det må vara slaktkött, vilt, fågel eller fisk. Vid förbränningen i kroppen förorsaka dessa ämnen den största energiförlusten, tillföra de kemiska föreningarna för mycket syror och förgifta dessutom vävnader och blod med urinsyra.” (Dr Maximilian Bircher-Benner i boken ”Råkost och fruktdiet för friska och sjuka”)

 

Din ekonomi kommer också att få ett rejält uppsving om du slutar äta kött. Den största delen av matbudgeten går åt till köttet jämfört med grönsaker och frukt som är mycket billigare. Hur många känner du som lider av proteinbrist? Jag har träffat på någon enstaka person som terapeut – t ex anorektiker – men de lider ju egentligen brist på alla näringsämnen och inte specifikt av proteinbrist. Däremot har jag genom åren träffat på hundratals personer som lidit av svåra kval och sjukdomar p g a överdriven proteinkonsumtion! ”Om man äter mer protein än kroppen behöver för att bilda och reparera vävnad används det i stället som energikälla, som bränsle. Men protein lämpar sig inte som bränsle i kroppen. Eftersom proteinmolekylerna är stora och komplexa kräver nedbrytningen och metabolismen av proteiner mer energi än nedbrytningen och metabolismen av kolhydrater och fett. Protein är med andra ord mindre effektivt som bränsle: proportionen mellan den mängd energi som förbrukas och den energi som produceras är inte lika fördelaktig som för andra näringsämnen. En praktisk konsekvens av detta är att om man äter proteinrik föda förbrukas en hel del energi vid matsmältningen, och mindre energi är tillgänglig för läkningsprocesserna. Det finns ett annat problem med protein som bränsle: när protein förbränns bildas skadliga slaggprodukter. Kolhydrat och fett, som enbart består av kol, väte och syre, bildar koldioxid och vatten vid förbränning. Protein innehåller kväve, som vid proteinmetabolismen bryts ner till kraftigt toxiska kväverester. Det är levern som får ta hand om dessa rester och de omvandlas till urinämne, en enkel förening som också är mycket giftig. Njurarna måste sedan utsöndra urinämnet. Att levern och njurarna tas i anspråk för dessa uppgifter innebär att kroppens självläkningssystem inte har tillgång till hela deras kapacitet. Dessutom kan kväveföreningarna som bildas vid proteinmetabolismen irritera immunsystemet, och därmed ökar risken för allergi och autoimmun sjukdom, och det är ett tecken på att kroppens försvar är försvagat. Av alla dessa skäl är det bäst att inte äta för mycket protein.” (Andrew Weil i boken ”Bli frisk av dig själv”) Man kan lida av brist på vissa viktiga näringsämnen som vegetarian men det är större risk att man som köttätare lider av allehanda brister, sjukdomar och krämpor vilket talar för en vegetarisk livsstil om man vill leva ett hälsosamt liv. Enligt min mening är hysteriet kring järn-, vitamin B 12- eller proteinbrist kraftigt överdrivet. Oavsett om man äter kött eller är vegetarian är det i båda fallen oerhört viktigt att man lär sig hur man ska äta! De som är allra mest fast i proteinhysterin är de som själva aldrig skulle våga prova att utesluta animaliskt kött i deras kost. Inte ens under en kortare period för att verkligen få en djupare förståelse för hur man påverkas av det. De är alltså fast i sina egna teorier istället för att leva i verkligheten (i praktiken). Det man bör tänka på om man väljer att äta kött är att inte kombinera det med stärkelserik föda i samma måltid för det kan kroppen inte smälta. Då uppstår extra mycket skadliga jäsnings- och förruttnelseprocesser i mag-tarmkanalen. Det finns helt enkelt inte någon näringsmässig anledning att äta kött. Men det kan finnas andra anledningar t ex – sociala, kulturella, känslomässiga eller mentala. Du får själv känna efter om du tycker du behöver äta kött eller inte men för att verkligen veta vad som är bäst för dig är det en mycket god idé att under en tid, t ex 3 veckor, prova att utesluta kött helt så du har en riktig referensram för hur det påverkar dig och din hälsa. Tyvärr så har effektiv rädslopropaganda gjort att just ”proteinmyten” är den mest indoktrinerade myten gällande kost och hälsa i västvärlden. Jag får ofta frågan: ”Hur får du i dig dina proteiner?” från de flesta människorna (läs köttätare!) när jag berättat att jag är vegetarian. I själva verket är det de som borde besvara följande: ”Hur lyckas du och din kropp hantera den försurning, förstoppning, förruttnelse, urinsyra, slembildning, energiförlust, belastning, förgiftning och kraftiga försvagning av immunförsvaret som ditt köttätande medför?”

 

”Undvik kött – två liv hänger på det!” (Richard Anderson i boken ”Cleanse & purify thyself book two”) Att först successivt minska ner, och sedan många år tillbaka, helt upphöra med köttätandet är något av det absolut bästa jag har gjort för min hälsa. Det är en mycket kärleksfull gåva till mig själv och moder Jord!
(RUBEN ANDERSSON 2018-11-27)

 

 

Är du trött? – Sluta ät kött!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs även Atkins & LCHF, Själsliga konsekvenser av köttätande och Äta djur

 

 

Litteraturtips om Kött

Böcker skrivna av ARE WAERLAND, INGER WAERLAND, EBBA WAERLAND och NORMAN WALKER.

GABRIEL COUSENS – Conscious eating

GABRIEL COUSENS – Andlig näringslära (sid 129-138)

HARVEY & MARILYN DIAMOND – Fit for life (sid 84-98)

HARVEY DIAMOND – Fit for life II: living health (sid 231-241)

HIROMI SHINYA – The enzyme factor (sid 13-25)

JOHN ROBBINS – Diet for a new America

JOHN ROBBINS – The food revolution

JONATHAN SAFRAN FOER – Äta djur

PAAVO O. AIROLA – Hälsohemligheter

T. COLIN CAMPBELL & THOMAS M. CAMPBELL II – Kinastudien

T. COLIN CAMPBELL & CALDWELL ESSELSTYN JR. – Forks over knives

T. COLIN CAMPBELL – The low-carb fraud

TED MORTER – Your health your choice

TED MORTER – An apple a day?

WILL TUTTLE – The world peace diet

 

 

Effekterna av att äta kött

Rubentexter

Symbol för jordning

Köttätande

"Fullvärdigt protein"?

Vitamin B 12

Järnmyten

Nitrit

Köttkonsumtionens miljöbelastning

Vegetarisk kost gynnar livet

Litteraturtips om kött

© 2005 - 2019 Ruben Andersson