HEM    RUBENTEXTER    HÄLSA & LIVSKRAFT    HÄLSOSIDOR    KÄRLEKENS KONST    VISDOM    CITAT    TIPS    RECEPT    HUMOR   SÖK

För ett bättre liv

med Hälsa & Livskraft

Känslor

Här kan du läsa om känslor, och bli mer medveten om hur de påverkar och styra våra liv.

 

Läs även Cancer, Depression, Det kännande barnet, Djupare Insikt 1, Djupare Insikt 4,

Djupare Insikt 5, Förlåtelseprocessen, Gamla barndomskänslor, Hur känslorna styr över våra liv, Känsloreaktioner, Obearbetade känslor, Rädslans ursprung, Själens språk, Skuld och Vår rädsla

 

Klicka på länkarna nedan för att välja ämne.

 

 

 

 



 

 

 

 

 

 

 

 

Andningen & Känslor

 

”Förnekad sorg kan hämma andningen.”

(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)

 

 

”Medveten andning kan vara synnerligen givande när man vill lära sig att handskas med sina känslor.”

(GAY HENDRICKS i boken ”Andningsövningar för ett bättre liv”)

 

 

"När rytmen i din andning är i obalans, är även dina känslor det."

(DAN MILLMAN i boken ”Andens lagar”)

 

 

”Känslomässiga och kroppsliga tillstånd kan förändras genom att man ändrar andningsmönstret.”

(WILHELM REICH)

 

 

”Freud trodde att drömmarna var ”kungsvägen till det omedvetna”. Om det finns någon ”kungsväg” så består den kanske av djupandning. Djupandningstekniker i förening med andra metoder kan för somliga patienter bidra till att lösgöra smärtans oerhörda kraft i kroppens inre.

 

En undersökning som utfördes för ungefär tjugofem år sedan visade på möjligheten av ett samband mellan andning och obehag. En grupp försökspersoner hade instruerats att tänka på behagliga saker och anmodades sedan plötsligt att tänka på obehagliga saker. Det blev en markant ökning av suckande andetag. En senare undersökning av hyperventilationsproblemet visade en hög korrelation mellan störningar i andningsfunktionen och ångest. Under hyperventilationsförsöken tryckte forskaren med handflatan mot nedre delen av försökspersonens bröstkorg för att underlätta djupare utandning. I nästan samtliga fall ledde detta till samtidig emotionell avspänning med gråt och avslöjande av viktigt material ur det förflutna.

 

Wilhelm Reich påpekade att hämmad andning hängde ihop med hämmad känsla: ”Det har visat sig att hämtning av andningen var den psykologiska mekanismen för att tränga bort och hämma känslan, och följaktligen neurosens grundmekanism.” Reich trodde att andningsstörningar hos neurotiker var en följd av spänningar i buken och beskrev i fortsättningen hur detta ger upphov till ytlig andning och hur den som blir skrämd håller andan genom att spänna magmusklerna.

 

Djupandningstekniken används också under primalterapin för att föra patienten närmare hans känslor. Många av mina patienter berättar att deras andning förändrats efter terapin; nu när de har börjat andas djupt förstår de hur ytlig deras andning har varit tidigare. Nu säger de att de kan känna hur luften går ”ända ner” när de andas. Ur primalterapeutisk synpunkt betyder detta att de i vanliga fall aldrig kom ner i sin smärta, vilket i sin tur tyder på att den flacka andningen bl.a. fungerar så att den hindrar den djupa smärtan från att tränga fram.

 

Riktig andning borde vara något instinktivt – det naturligaste i världen – men de neurotiker jag har behandlat andas sällan rätt. Det beror på att de har tagit andningen till hjälp för att klämma ned känslan; andningen blir kort sagt en del av det onaturliga systemet. Neurotisk andning är ett bra exempel på hur det overkliga systemet tränger undan det verkliga, för efter primalupplevelser andas dessa patienter automatiskt djupt och riktigt.

 

Eftersom den neurotiska andningen syftar till att hålla stånd mot smärtan, kan man genom att tvinga primalpatienten att andas djupt ofta bidra till att lyfta det hämmande locket. Följden blir att en explosiv kraft tränger fram, en kraft som förut hade varit fördelad i kroppen i form av högt blodtryck, förhöjd temperatur, darrhänthet och liknande. Primalterapins andningsteknik blir kungsvägen till smärtan och frigör samtidigt minnena. I detta viktiga avseende är den vägen till det omedvetna.

 

Det är frestande att bagatellisera primalupplevelsen och beteckna den som en följd av hyperventilationssyndromet (dvs. att genom att forcera andningen utöver vad systemet kräver åstadkoms ökad syresättning och minskning av kolsyran i blodet). Men då bortser man från två viktiga faktorer. För det första att vetenskapliga undersökningar har visat att känslan av smärta eller obehag av sig själv fördjupar andningen – ett fenomen som har registrerats av forskare men inte förklarats. Jag tror att primalterapin förklarar sambandet mellan smärta och andningens djup. För det andra att hyperventilationen i de flesta fall åtföljs av yrhet eller svindelkänslor. Detta förekommer inte vid primalupplevelser. Om en patient säger att han är yr, vet vi tvärtom att han inte har någon primalupplevelse.

 

Jag tror inte att andningsteknikerna i sig själva kan förändra en neuros. De kan lätta spänningen tillfälligt, som en suck kan, men blir ju då en form av försvar i likhet med andra mekanismer som medför spänningslättnad.

 

I de flesta fall är andningstekniker inte nödvändiga och förekommer sällan efter de första två, tre terapidagarna. Vi skall komma ihåg att det är smärtan vi vill nå fram till och att andningen är en av de många metoder vi använder för att nå den.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Primalskriket”)

 

Läs även Andningens betydelse för ditt hälsotillstånd

 

 

 

 

Avundsjuka

 

“Om jag är avundsjuk på någons karriär, kan det betyda att jag har ett större behov av att ha framgång i karriären än jag föreställt mig. Om jag avundas någon för dennes lyckade parförhållande är det kanske dags att jag frågar mig själv vad jag själv verkligen vill ha ut av mitt eget parförhållande. Om jag är avundsjuk på att min chef och min kollega har en så god relation, är det ett tecken på att det är hög tid för mig att göra något åt mitt eget förhållande till min chef.

 

Avundsjuka handlar aldrig om den andra personen, utan berättar alltid något om oss själva. Om jag accepterar min avundsjuka, börjar jag lyssna till den. När jag gör så lyssnar jag i själva verket till min skugga. Då hör jag också att det finns någon där som skulle vilja födas och träda fram, bli en del av mig och mitt liv. Detta är inget av ondo, utan bara sådant som inte fått bli synligt och accepterat.”

(TOMMY HELLSTEN i boken ”Du är mer än du anar”)

 

 

“To cure jealousy, unmask its true identity: dissatisfaction with self.”

(JOAN DIDION)

 

 

Jealousy

 

Jealousy is the outward projection of our inner insecurities. Born out of feelings that we are unwanted, unworthy of love, or not special enough and out of the fear that we are about to lose something we have claimed as ours, jealousy is an internal fire whose flames can quickly grow, causing us to lash out in mean and vindictive ways, inciting temporary insanity, and driving good people to do all sorts of bad things. In his essay “On Life and Sex,” the British psychologist Havelock Ellis said, “Jealousy is the dragon which slays love under the pretense of keeping it alive.” In an instant, jealousy can destroy the lives of all those in its path.

 

The fear that we will never have the talent, affection, love, or material possessions that we desire drives this often well-hidden emotion to the surface. We feel jealous when we think someone has something we should have. We feel jealous when we believe we’ll never have or get what we want in life. We feel jealous when we judge our own self to be insufficient and yearn to be something more than we are. We feel jealous when those around us appear to have talents, gifts, or opportunities greater than our own. Feeling less than those around us is the Achilles’ heel of the jealous person. After coming up with the short end of the stick over and over again, and feeling as though we somehow got a raw deal, we can no longer suppress our jealousy, and we lash out in an act of vengeance. This bitter cocktail of jealousy, inadequacy, and anger can appear as indifference, pettiness, criticism, or meanness.

 

Jealousy drives good people to do horrible things: Fathers hurt the mothers of their children and vice versa. Scorned lovers destroy property or set up traps for those who don’t return their affections. Family feuds that could easily be mended go unresolved for years. Jealous ex-employees create computer viruses or file frivolous lawsuits for the sole purpose of hurting and disrupting the lives of those they believe have something that they do not.

 

Jealousy has also been described as “the ulcer of the soul.” It is a corrupting and debilitating emotion that erodes our self-worth and transfers our feelings of inadequacy onto the face of its victims. Each of us who has felt overtaken by jealousy’s wrath at any time already knows its potential to quickly drive us to be our own worst enemy.”

(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)

 

 

 

 

Citat om känslor

 

"He who feels it, knows it more."

(BOB MARLEY)

 

 

”Feelings and emotions – the ”motions” we make when we feel – direct our lives.”

(ARTHUR JANOV i boken “The biology of love”)

 

 

“Those who have no inner life are prisoners of their surroundings.”

(HENRI F. AMIEL)

 

 

”Känslor är som vågor på havet eller moln på himlen, som opåkallat växlar och passerar. Du kan inte kontrollera dina känslor med intention eller vilja. Du är alltså inte ansvarig för dina känslor; bara för hur du reagerar på dem. Acceptera känsloförnimmelser helt och fullt, låt känslorna hållas, men låt dem inte styra ditt liv.”

(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)

 

 

”Känslorna är vägen till dig själv.”

(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)

 

 

”De känslor du tillåter dig att känna gör dig starkare. Det är lätt att fly från känslor som sliter tag i en och ruskar om. Det gör ont ibland, men det bästa är att gå igenom känslorna, känna dem och låta processen ta sin tid.”

(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)

 

 

”Människor söker efter helhet, sammanhang, närhet och mening – och det kan inte göras utan att ta med känslorna.”

(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)

 

 

”Ju mer du öppnar dig för dina känslor – det vill säga dig själv – desto flera nära, goda och stödjande relationer kan du få.”

(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)

 

 

”Det som du kan känna kan du också läka!”

(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)

 

 

”Fly inte utan möt dina känslor av besvikelse, hopplöshet och förtvivlan utan att fastna i dem. Du är inte dina känslor utan de är information till dig.”

(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)

 

 

“You cannot make yourself feel something you do not feel, but you can make yourself do right in spite of your feelings.”

(PEARL S. BUCK)

 

 

”Djupa känslor har två egenskaper som kan göra dem överväldigande. De känns som om de skulle pågå i evighet och om vi öppnar oss för dem kommer vi att dö eller brista.”

(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)

 

 

”Feelings are not business to be ”managed.” They are meant to be felt.”

(ARTHUR JANOV i boken ”The biology of love”)

 

 

”När botten är nådd har man i alla fall fast mark under fötterna.”

(okänd)

 

 

”E-motion is energy in motion. This energy moves us to get what we need.”

(JOHN BRADSHAW i boken “Healing the shame that binds you”)

 

 

”Ju bättre du förstår dig själv och dina känslor, desto bättre förmår du älska livet som det är.”

(BARUCH SPINOZA)

 

 

“Nyckeln är inte att kämpa emot, göra uppror mot eller försöka ta sig runt sina känslor genom allehanda knep; utan att genast acceptera dem, som de är.”

(TAKAHISA KORA)

 

 

”Att ha känslor innebär inte att man måste följa dem. Däremot har vi möjlighet att styra hur vi handskas med dem.”

(AGNETA LAGERCRANTZ i boken ”Hjärtans hjärna”)

 

 

”Om människor bara ville komma på god fot med alla sina känslor, och lära sig att ge vänliga uttryck för dem, skulle det uppstå färre hjärtesorger och ännu färre attacker av huvudvärk.”

(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Den kloka kärleken”)

 

 

”Man kan rentav säga att hela samhället – inklusive reklam, utbildning och religion – är inriktat på att hindra oss från att uppleva vad vi faktiskt känner.”

(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)

 

 

”It is not what happens to us that makes us feel the way we do, it is how we deal with that which happens.”

(INGEBORG BOSCH i boken “Past reality integration”)

 

 

“When negative feelings are not resolved as they occur, these feelings remain very much alive in your physical energy field (body) and these feelings affect each day of your life.”

(KAROL K. TRUMAN i boken ”Feelings buried alive never die…”)

 

 

”Bitterhet är ett slöseri med energi. Men den har ändå en viss lockelse eftersom den alltid erbjuder oss en färdig syndabock. Alternativet är att vända sig inåt, att sörja det vi aldrig blev, att ta ansvar och gå vidare.”

(DEEPAK CHOPRA i boken ”Djupt till hjärtat”)

 

 

 

 

Daily weather report

 

Emotions – Our Daily ”Weather Report”

Emotions are signals of comfort or discomfort that our body sends us at every moment of our conscious existence. They contain specific vibrations that serve as a kind of weather report, telling us how we feel about ourselves, about others and about what is okay in our lives and what is not. Emotions are like the reflections from a mirror that reveal to us everything we need to know to go on in life. Our body is that mirror. A dirty mirror reflects only part of us or makes us look distorted. If we are emotionally stuck and unable to understand what is happening to us, it is because we are not open to listening to, understanding and following the messages that our body is trying to convey to us.

 

All emotional problems indicate a lack in awareness. If we are not completely “aware,” we are out of touch with ourselves and hence are incapable of making positive changes in our life. Many people are so disconnected from their feelings that they do not even know what they feel. Practicing mindfulness brings our attention back to where we are and to who we are. By staying with our emotions as long as they last, we can unleash the tremendous creative powers that lie dormant within us. Emotions are not there to be judged or suppressed; they are there to be understood. As we learn to observe them, we will begin to understand their true meaning. Instead of unconsciously reacting to a difficult situation or a person, we will be able to consciously act, out of our own free will.

 

Emotions want to be acknowledged because they are the only way our body can tell us how we really feel about others and ourselves. They can alert us to the mistakes we may have made and even encourage us to correct them. As we begin to express our emotions more consciously, they begin to lose their grip or power over us. We can do that by asking ourselves the following questions: “How do I feel right now? What is my body trying to tell me? Where in my body do I feel angry, frustrated or sad? What do I wish to gain from being with this person or listening to that particular conversation?”

 

Talking to oneself in this way is not a sign of madness, in truth we are doing this all the time. The more conscious we become about our natural and spontaneous internal dialogue, the more we can learn from our body. The body speaks to us through the language of emotions, which is far superior guidance than all the knowledge or information we can obtain from other sources. Learning to decipher this language is the key to opening the door to perfect health, abundance and spiritual wisdom in life. By ignoring our internal messages we get stuck in the vicious circle of action and reaction, with little hope for change or improvement in life; such a situation is created by repressing emotions.”

(ANDREAS MORITZ i boken “It’s time to come alive”)

 

 

 

 

Dålig kontakt med känslorna

 

”Att ta sina känslor på allvar och bejaka dem är inte detsamma som att vara känslostyrd. Känslostyrd blir man genom att inte vara medveten om sina känslor.”

(TOMMY HELLSTEN i boken ”Är det försent att förändras?”)

 

 

”Gång på gång möter vi människor, som inte kan känna, som inte får ut mycket av livet och tycker, att tillvaron bara är grå och trist, eftersom deras bortträngda smärta får dem att ständigt söka den hemlighet som automatiskt ska förvandla deras liv till något meningsfullt. Det bästa jag kan erbjuda är att förvandla någon till sig själv. Jag tror inte, att man kan få ut något mer än just detta av livet. Det finns inte något mer helande eller sjukdomsförebyggande än att känna.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

”När vi blir frikopplade från våra känslor, förlorar vi kontakten med meningen med vår erfarenhet. Eftersom det var innebörden, som gjorde våra tidiga upplevelser överväldigande, fick bortträngningen i uppgift att göra dem meningslösa. Alltså letar vi resten av livet efter mening. När vi känner är det inte bara läkande, det skapar också mening.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

”Deprimerad blir man när man inte känner sina vanliga känslor.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

”Ett sätt att undvika sina känslor är att ständigt vara upptagen med andra saker.”

(DWIGHT WEBB i boken ”Sviken i kärlek?”)

 

 

”Det som är intressant med bortträngningen är att den sätter en gräns för vad vi kan känna. Nästan alla tror, att de känner. Det är på grund av att de känner – upp till bortträngningens gräns. Först när huvuddelen av bortträngningen är borta, upptäcker de, att de själva inte kände fullt ut och upplevde allt. De som har en mer omfattande bortträngning har snävare gränser för sin känsla än andra. De betraktar sig ändå som kännande människor, även om de bara kan känna till fyra på en tiogradig skala, eftersom de inte har någon annan referensram. Det är först när man känner sin smärta, som känsloskalan i dess helhet avslöjas.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

”De som har sämst kontakt med sina känslor brukar också ha dålig kontakt med sin kropp.”

(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)

 

 

”Man kan inte uttrycka en känsla om man inte vet att man har den.”

(DAVID R HUBBARD Jr)

 

 

“As a child I had to learn to suppress my entirely natural responses to the injuries inflicted on me, responses like rage, anger, pain, and fear. Otherwise I would have been punished. Later, at school, I was proud of the skill I had developed in controlling and restraining these feelings. I considered this ability a virtue, and I also expected my first child to achieve the same kind of discipline. Only after I succeeded in freeing myself of this attitude was I able to understand the sufferings of children who have been forbidden to respond to injuries in an appropriate way and to engage with their emotions in a benevolent environment, so that in later life they can take their bearings from the feelings they actually have, rather than fearing them.

 

Unfortunately, there are many people who have been through the same thing as I have. Unable to display their strong feelings as children, they have no real experience of them, and later they sorely miss this experience. In therapy, some of them succeed in locating and experiencing their repressed emotions. Then they are able to turn them into conscious feelings they can understand on the basis of their own life history and that they no longer need to fear. But others reject this course because they cannot or will not confide their tragic experiences to others. In our present-day consumer society such an attitude is widespread. It is considered the done thing not to display one’s feelings, or only in exceptional cases, after the consumption of drugs or alcohol. Aside from that, feelings (one’s own and those of others) are something to be jeered at. In show business and journalism the art of irony is a well-paid commodity, so it is possible to make a great deal of money with the suppression of one’s feelings. Even if one ultimately risks losing all contact with oneself and merely functioning as a mask, an “as if” personality, there are always drugs, alcohol, and other substances to fall back on. Derision pays well; money is no object. Alcohol helps to keep us in a good mood, and stronger drugs do so even more effectively. But because these emotions are not genuine, not linked up with the true story of the body, the effect is bound to wear off after a time. Higher and higher doses are required to fill up the void left by childhood.”

(ALICE MILLER i boken “The body never lies”)

 

Läs även När man inte känner

 

 

 

 

Emotionell smärta

 

”Lidandet leder dig alltid till ett område där du ännu inte har växt – där du behöver utvecklas, förvandlas och förändras.”

(ASTRID LONGHURST i boken ”Älska din kropp som den är”)

 

 

”Livet för med sig en massa smärta som inte kan undvikas. Den enda smärta som kan undvikas är den smärta som kommer av att man försöker undvika smärtan.”

(R D LAING)

 

 

Hurt

 

Unexpressed, unattended, and unhealed hurt becomes a toxic emotion that lies at the heart of why good people do bad things. It is one of the most underestimated sources of self-sabotage at work in our inner lives. When we are honest with ourselves, most of us can remember when and how we have been hurt. All we have to do is look back at times in our lives that we wish hadn’t happened and we will be present to some of the unwanted and painful experiences we’ve endured. We’ve all been hurt by things that were said and not said, by things that were done and not done. Unbeknownst to us, these hurtful moments shaped and defined who we are.

 

I see it time after time as I lead people through deep emotional-release processes. It doesn’t matter if someone is a corporate CEO, a spiritual leader, a professional athlete, a stay-at-home mom, or an administrative assistant; when we peel away the layers of our most damaging beliefs, attitudes, emotions, habits, and behaviors, we find that there is a wound to the heart that has never been fully acknowledged, cared for, integrated, and healed. Look beneath the layers of shame, fear, hopelessness, sadness, guilt, jealousy, anger, rage, hate, and other devastating emotions that destroy lives, and you will always find a hurt (or succession of hurts) that has left a wound that has been covered over without having received proper care.

 

When we are hurt, we often seek to hurt others, whether we are aware of it or not. If we’ve been ripped off, criticized, or rejected by another, we will knowingly or unknowingly seek ways to inflict this very hurt on others, as though by causing someone else hurt we could take away some of our own. In a vast majority of cases, those who sexually assault children – whether through molestation, flashing, or consuming child pornography – were once sexually violated themselves and are now perpetuating the abuse in an attempt to ease their own pain.

 

Most of us have learned to apply countless Band-Aids to cover our hurt, placing our attention on any number of things we hope will provide a momentary diversion from our pain. Relationships, children, friendships, careers, financial acquisition, travel, and to-do lists may distract us for a while, but the hurts we’ve endured do not always heal with the passage of time. Often they hold great lessons to be learned, and until we revisit them and extract the wisdom that they hold, we will continue to be used by a wound of our past and driven to act out in ways that don’t even make sense to us. Although buried in the recesses of our subconscious, our unprocessed hurts are very much alive and, like a homing device, will seek out quick fixes in the form of indulgent behaviors that our subconscious believes will make us feel better. Unresolved hurt is at the root of all addictive and compulsive behaviors. And when compounded by our fear of confronting the incidents that have wounded us in the first place, it sets us up to re-wound ourselves by doing hurtful things to ourselves and others.

 

Fear compounds the hurt we’ve endured in a way that is so pervasive, so insidious, that most of us don’t even recognize that the compounding has occurred. Fear sets us up to expect more hurt, to anticipate the moment the other shoe will drop, and robs us of trust, vulnerability, and intimacy. Hurt, when intensified by the fear that we’ll be hurt again in the future, gives birth to countless negative expectations – expectations that lead to self-sabotage and disappointment. Unacknowledged hurt creates a circular path that leads to both victimhood and further victimization.”

(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)

 

 

Den emotionella smärtans natur

 

När barns behov förblir otillfredsställda omvandlas de till smärta. Smärta är något som vi vanligen förknippar med ett fysiskt ursprung. Vi känner smärtan till tandvärk, den smärta som orsakas av kroppslig skada eller genom någon rubbning i ett inre organ. Den smärta vi upplever, när vi känner oss oälskade eller oönskade, är precis lika verklig. När emotionella behov förblir otillfredsställda, upplevs detta som ett verkligt djupt kroppsligt obehag, ångest, depression, huvudvärk, magont och fruktan utan mål. Otillfredsställda behov är ett hot mot systemets integritet. De omvandlas till smärta, ty det är smärta, som gör oss uppmärksamma på det hot som denna brist utgör.

 

Då ett barns behov av kärlek och tillgivenhet, beröring och trygghet inte tillgodoses, signalerar smärtan till systemet att mobilisera och vidta skyddsåtgärder. Barnet tvingas att på ett eller annat sätt söka tillfredsställelse av icke tillgodosedda behov. Om det inte finner något sätt att få behoven tillgodosedda på, kommer repressiva krafter att undertrycka behovet.

 

Brist på tillfredsställelse hotar överlevnaden. Smärta är helt enkelt en förvarning om detta hot, en förvarning om vad som saknas. Den talar om för oss, att vi skall se till att få det vi behöver och trängs slutligen bort själv. Smärtans kraft är att jämställa med behovets intensitet. Om man inte får den kärlek man behöver, går en del av en själv förlorad.

 

Senare i livet lär vi oss att ersätta ett sätt att tillfredsställa behov med ett annat genom att söka tillfredsställelse på symbolisk väg eller via substitut. En baby, som upplever behov, har inget annat val än att antingen känna en ständigt pågående smärta eller stänga av. Den kan inte gå och köpa cigaretter eller ringa en kamrat för att gå på bio. Den tränger bort. Bortträngning är en automatisk reaktion på smärta, som orsakas av känslomässig brist.

 

Det hot som uppstår, när man inte blir buren och tröstad som spädbarn, utlöser exempelvis en komplicerad serie kemiska processer. Dessa processers slutresultat är att själva hotet stängs av. Behovet finns då inte längre i medvetandet. I stället börjar man använda sig av tillfredsställelse via substitut, som representerar ersättningsbehov. Lugnande medicin, cigaretter eller mat utför det som beröring skulle ha gjort – lugnar oss. Barn behöver beröring för att utvecklas riktigt. Om de inte får det, går deras utveckling långsammare och tillväxten hämmas.

 

Som barn måste vi uttrycka våra verkliga känslor till våra föräldrar. Det gör ont i oss, om våra föräldrar är likgiltiga. Om de inte tar emot vår förbittring och vårt raseri, tar vi skada. Vi kan inte längre vara oss själva och vara naturliga. På det viset förvanskas vår ”natur” och det ger upphov till smärta. Om en arm inte får röra sig naturligt, om man fixerar den med tape, kommer det att göra ont i den. Om emotioner inte får röra sig fritt, får man samma resultat. Dessa emotioner är en del av vår fysiologi på samma sätt som en arm är en del av vår anatomi. Om ett barn är hungrigt, måste det få mat. Behovet att uttrycka känslor är lika fysiologiskt som hunger.

 

Ett barn måste få känna sig accepterat som den det är. Om det inte får det, tvingas det att bli någonting eller någon annan – en intellektuell, en atlet eller vad det månde vara. Det måste göra om sig själv, och det orsakar känslomässig smärta. Vi behöver alla växa i harmoni med oss själva för att känna oss väl till mods inuti. Om vi känner oss besvärade i förhållande till våra naturliga känslor, lider vi.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

”Om vi börjar frysa, gör det ont. När smärtan blir för stark, stelnar vi till och tappar känseln. När vi börjar tina upp och känna igen, gör det ont på nytt. Sådant är det emotionella sårets paradigm. Känslomässig smärta trängs bort och blir bortglömd. En känslomässig avdomning inträder, en oförmåga att känna. När smärtan senare erinras, gör det ont på nytt. Sålunda gör det först och främst ont, när den känslomässiga smärtan uppkommer, men det kommer också att göra ont senare, om vi tillåter oss själva att minnas den ursprungliga smärtan.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

”Är emotionell smärta en känsla? Nej. Det är det som händer med känslor, när de inte följer sitt naturliga förlopp. Det är därför detta med att uppleva känslor gör slut på smärtan. Smärta medför alltid omedvetenhet. Innan smärtan blir medveten, är den ett formlöst lidande.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

“The moment you rest your consciousness on the reality of your sensations, you heal the hurts and harmonize yourself. Life flows, inside and outside, and the world is right again.”

(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)

 

 

OVERCOMING OLD HURTS

In conscious living, old hurts can and should be brought to mind and body in order to face them and accept them and complete whatever unfinished business there may be. The reason is that old hurts, if hidden from the light of consciousness, often causes barriers to love and success in the present. If you get your tonsils taken out, a time will come, perhaps a day or two later, when swallowing hurts terribly. In that moment, a wise doctor or nurse will counsel you to reach for chewing gum instead of a painkiller. The reason is that the muscles around the wound must be stretched and used in order to restore the flow of circulation to them.

 

The same idea applies to old emotional hurts. You need to air them out, letting them move and breathe, so they don’t freeze into long-term contraction.”

(GAY HENDRICKS i boken “A year of living consciously”)

 

 

”Det är inte nödvändigtvis scenen och minnet av den som man måste återuppleva, det är snarare det emotionella innehållet. Jag har träffat patienter som gått i psykoanalys och som diskuterat vissa minnen in i minsta detalj. Under primalterapi har de fått kontakt med den emotionella komponenten i motsvarande minnen och det är en helt annan upplevelse. Lidandedelen lagras på annan plats än det kognitiva minnet. Vid ett återupplevande öppnas spärrarna till de emotionella lagringsutrymmena; den smärta, som aldrig kändes, upplevs nu; tårarna, som aldrig fälldes, flödar nu; sorgsenheten eller raseriet, som hölls tillbaka, uttrycks i sin fulla vidd. Blockerad energi har funnit sitt utlopp.

 

När man diskuterar, blockeras fortfarande energiaspekten av ett minne. Skillnaden mellan att gråta över och att återuppleva den intensiva tidiga smärtan hos fyraåringen, som skickas upp på sitt rum är som skillnaden mellan två världar. Den ena är en vuxen, som minns en barndom med sin kortikala apparat; den andra är ett barn, som är försjunket, kroppsligt och själsligt i det minnet.

 

Det finns ett minne av en känsla – man talar om och känner ett minne – själva upplevelsen. Den senare är nödvändig, om man skall nå fram till någon lösning. Hypothalamus’ funktion normaliseras inte utan känslornas medverkan. Om ett barn upprepade gånger skickades in på sitt rum och ingavs känslan att vara dålig eller dum, blir han inte hjälpt av att man intellektualiserar kring det. Han måste uttrycka sitt raseri i dess rätta sammanhang. Det kommer förvisso inte att hjälpa honom att förstå sina föräldrar och anledningen till att de handlade som de gjorde. Förståelsen kan bara täcka över. Raseriet och smärtan över att gång på gång ha fått känna sig förringad finns där. Om man förflyttar en person tillbaka i tiden och låter den gamla känslan skölja över honom, återuppväcks hela minnet, inklusive känslan.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

”Jag ville ha en fysisk anledning för den inre smärtan.”

(DAN MILLMAN i boken ”Den fredlige krigarens väg”)

 

Läs även Primalsmärta

 

 

 

 

Feelings about parents

 

FEELINGS ABOUT PARENTS

 

Some of the most difficult feelings we have are those about our parents. In my work as a therapist I have encountered hundreds of people who were stuck because they had feelings about their parents they could not accept and resolve. Our inability to deal with feelings about parents seems to me to rest on one simple problem. We feel simultaneous positive and negative feelings toward them, and we think that we must feel either one way or the other.

 

It is normal to feel anger toward your parents. It is normal to feel scared of them. It is normal to feel hurt by some of the things they do and do not do. You also feel grateful to them, love them, and have a host of other positive feelings. The complicating factor is that parents often do not want you to feel negative feelings toward them and will do things to try to keep you from feeling mad, scared, or hurt toward them. Through these kinds of interactions you begin to believe there is something wrong with your negative feelings in general, but this belief does not stop you from having negative feelings. It simply drives them underground.

 

This becomes the essence of our problem in learning to love our feelings. We believe there is something wrong with them; they are unlovable. Of course the only way to deal with negative feelings is to love them. How do you love something that is basically unlovable? So it goes around and around in the mind. It stops either when we change the belief from “negative feelings are unlovable” to “negative feelings are lovable” or when we go ahead and love them regardless of our beliefs.

 

 

THE BIG LESSON

 

Feelings are here to stay. We will never be rid of them, nor would we want to be. Feelings are what give us the sense of aliveness. In addition there is a tremendous amount to learn from them. In fact, feelings are best regarded as roadside pointers toward lessons we need to learn on our path. Each time there is something we are really angry about or scared of, there is a powerful lesson to be learned. It is usually something that we have withdrawn from in the past that we are now getting the opportunity to embrace. So it goes with other feelings, too. They each point the way toward things we need to learn about ourselves or the world.

 

Feelings are a perfect way to learn the big lesson of life. Since they cycle through so often, they give us endless opportunities to let go of resistance and open up to embrace ourselves with love.”

(GAY HENDRICKS i boken ”Learning to love yourself”)

 

Läs även Faderns påverkan och Moderns påverkan

 

 

 


Fruktan

 

”Skälet till att man bör visa överseende med olika former av fruktan, särskilt på nätterna, är att det vanligen rör sig om komplexa tillstånd. En person återupplevde hur han låg hungrig och törstig i sin säng, instängd i ett mörkt rum. Ljuset då hans föräldrar öppnade dörren var en signal att räddningen närmade sig. När han lämnade ljuset tänt i sitt rum längre fram var det helt enkelt en lugnande åtgärd, fastän han aldrig vetat varför han gjorde det före terapin.

 

Inget barn växer ifrån fruktan. Om den är irrationell, är den primalfruktan. Och primalsmärtor försvinner inte. Vad bär bättre vittnesbörd om det än mardrömmar som börjar vid fem års ålder och fortsätter tills personen är över sextio och sjuttio? Vi tror att barn växer ifrån sin fruktan därför att de förändrar den och gör den mer svårgripbar. Ingen nygift kvinna skulle vilja erkänna att hon är rädd för tjuvar i garderoben, men hon kan ändå vara rädd för att gå in i sitt hus i mörkret. Och när ett barn blir äldre kan det också lära sig att kanalisera sin stora fruktan. Pojken kan bli tävlingsförare och piska upp en oerhörd fruktan och sedan finna lättnad för en tid efter tävlingen. Fastän han verkar vara en modig själ som ”var rädd av sig förut”, har han alltså bara funnit ett utlopp för det.

 

Om ett barn behöver distraheras på kvällen, om det behöver lugnas genom att dess föräldrar håller sig i närheten, så låt det för all del få som det vill. Låt ett barn ha sin fruktan och förvärra den inte genom att få det att skämmas så att det begraver den. Fruktans logik är den att ju mer man känner den, desto modigare eller utan fruktan är man; ju mer man blockerar den, desto större blir fruktan. Det är ett annat sätt att säga att ju mer man känner sig själv, desto mer är man sig själv, och desto mindre finns det att frukta.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

”Jag har redan visat hur ett tidigt trauma skapar fruktan. Fruktan är ett verktyg för bortträngning. När primaltraumata eller begravda primalkänslor hotar att bryta igenom försvaret, börjar fruktan och ger signal till oss att förstärka det. Organismen är rädd därför att dess integritet och fortlevande hotas. Fruktan är alltså en mekanism som hjälper oss att överleva. Vad som händer med de katastrofala tidiga smärtorna och den fruktan som är knuten till dem, är att de begravs och lagras i hjärnan, och organismen uppträder som om de tidiga traumata var ett ständigt närvarande hot. I viss mening är de det, eftersom de när vi blir äldre finns i hjärnan och vi måste ta itu med dem. Systemet säger inte till sig självt: ”Jag är tjugofem år nu; jag kan stå ut med känslan av att överges i min babysäng.” När det gäller den känslan är personen nämligen inte tjugofem. Han måste gå tillbaka och vara sex månader gammal och känna den där infrusna rädslan som spädbarn. En oupplöst upplevelse vid sex månaders ålder har låst sig i hjärnan och kan inte utplånas genom att man ”förstår” upplevelsen ur vuxen synvinkel. Det skulle vara en kluven, neurotisk upplevelse där den ”vuxne” iakttog ”barnet” i sitt inre.

 

Vad som händer med all denna begravda fruktan är att den bildar en primalfond av latent fruktan vilken då personen blir äldre knyts till ett eller annat (beroende på omständigheterna) har ingen grund i verkligheten. De har ingen grund i den yttre verkligheten, det är riktigt, men de utgör avgjort en återspegling av den inre verkligheten.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

Läs även Oro och Rädsla

 

 



Första hjälpen

 

”Mot bakgrund av tidigare erfarenheter från katastrofer, som branden på passagerarfärjan Scandinavian Star och tsunamin i Sydostasien, finns det fyra erfarenheter som jag gärna förmedlar vidare till både unga och gamla, som en sorts första hjälpen i kristider.

 

För det första: Det finns ingenting som sliter så hårt på oss som att sörja. Därför ska vi vara snälla mot oss själva och varandra och ligga lågt med kraven ett bra tag.

 

För det andra: Låt oss fortsätta att söka varandras sällskap. För att få tröst, men också för att be om hjälp med att orka nödvändiga vardagssysslor, som att betala räkningar, få tillräckligt att äta och dricka samt hålla fast vid nödvändiga vardagsrutiner. Jag minns hur det var efter tsunamin i Sydostasien, när Espen Olafsen hade förlorat sin fru och dotter. Han stod där i kyrkan, och plötsligt utbrast han: ”Man får ha bra långa armar om man ska kunna hålla om sig själv!”

 

För det tredje: Var inte rädd för att vara till besvär när du berättar om dina smärtsamma upplevelser många gånger. Det är detta som är sorgearbete, ett nödvändigt arbete både för den som pratar och dem som lyssnar. När vi erbjuder sorgegrupper och individuella samtal för sorgebearbetning är det för att det med tiden kan bli för tungt för vänner och anhöriga att befinna sig i ett sådant sorgearbete under lång tid.

 

Och för det fjärde: Prata om de döda – länge, länge. Som den katolske prästen Henri Nouwen sa till mig när jag hade mist en god vän: ”Prata om honom ofta, och länge. För varje gång vi talar om de döda får vi skörda frukterna av deras liv.””

(PER ARNE DAHL i boken ”Något att hoppas på när det värsta har hänt”)

 

 

 

 

Hat

 

“We only hate as long as we feel totally powerless.”

(ALICE MILLER i boken “The body never lies”)

 

 

”Du blir vad du hatar.”

(BRYAN JAMEISON)

 

 

”Så svag man blir av att hata. Så kraftlös man blir av att vara bitter. Ja, så tröga och trötta blir vi av att gå omvägar runt ansvar och nödvändiga utmaningar.”

(PER ARNE DAHL i boken ”Något att hoppas på när det värsta har hänt”)

 

 

”Hat är som att dricka gift och hoppas att den andre dör.”

(AUGUSTINUS)

 

 

”Hatet omöjliggör försoning. Genom hatet förlorar man just det som man egentligen vill ha.”

(BERT HELLINGER i boken ”Familjen – boja eller kraft?”)

 

 

“Jag kan tänka mig att en av orsakerna till varför människor så envist klamrar sig fast vid deras hat, är för att de känner på sig att när väl deras hat är borta, kommer de att tvingas att handskas med smärtan.”

(JAMES BALDWIN)

 

Läs även Självhat

 

 

 

 

Hopelessness

 

Hopelessness

 

Fear joins with resignation to create a state of hopelessness, where we no longer believe we have the ability to create a life of meaning and success, or to break free from the messes we’ve created. Hopelessness strips us of our self-confidence and blinds us to the possibilities and opportunities that are right in front of us. Without hope we are left with only the painfully limited prospects of our wounded egos. Hopelessness leads to insane acts of self-destruction, because without hope, we no longer consider or even care about the consequences of our choices. Hopeless people pick up guns and shoot other people or act out on an array of other dark impulses, grasping for a momentary fix through which they can reconnect and feel hopeful again. The random crimes and violence perpetrated by addicts, smugglers, and gang members are all born of hopelessness. Hopelessness is dangerous because it seduces us into not giving a crap about the pain that our actions may cause. In its throes we are driven to hurt others and ourselves in an attempt to find a life raft – some temporary flotation device – to keep us from drowning in our sorrow.

 

If we stop to examine our lives, we can often see where and when we gave up on ourselves – where and when we decided we were no good, unworthy, and incapable of having a happy and successful life. We can see where we began to withdraw from our hopes and dreams, whether we withdrew from having intimate love, from becoming a respected and contributory member of society, from acquiring financial stability, from having the career we dreamed of, or from attaining another important goal. If our hopelessness remains unaddressed, we will continue to be at risk of selling our souls, our integrity, and our dignity.”

(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)

 

Läs även False hope och Hopp

 

 

 

 

 

Hopp

 

“ABANDONING HOPE

If you give up hope, you will likely find your life is infinitely richer. Here’s why: When you live in hope, it’s usually because you’re avoiding reality. If you hope your partner will stop drinking, aren’t you really afraid he or she won’t? Aren’t you really afraid to take decisive action to change the situation? If you keep hoping the drinking will stop, you get to avoid the truly hard work of actually handling the situation effectively. Hope becomes a drug or soporific to get you through the pain a little longer. Like all drugs, it comes with side effects. One of the main side effects is that you become a little numb, a little less alive. Hoping a situation will change keeps you at a distance from your true feelings – sadness, anger, fear. Each of these feelings is best appreciated up close. Feel them deeply, and they will cease to bother you. Hope they’ll go away, and they’ll bother you all day.”

(GAY HENDRICKS i boken ”A year of living consciously”)

 

 

“Hope is a meaningless emotion because its fruits are always in the future and, by definition, never in the NOW.”

(DAVID ICKE)

 

 

“‘I’m hungry, mum, can I have some hope, please?’

 

 ’I’m so sorry, darling, you can’t have hope today, only tomorrow – hope is always tomorrow.’

 

‘So will I eat tomorrow, mum?’

 

‘We can hope so now, dear, but when we get to tomorrow, we can only hope it’s the next day.’

 

On and on it goes. That’s how ‘hope’ works. Or rather doesn’t.”

(DAVID ICKE)

 

Läs även False Hope

 

 

 

 

Human lava

 

“Let’s think of our suppressed emotions and disowned qualities as human lava. Lava exists beneath the surface of the earth. If there are no steam vents at the earth’s surface to release the pressure of the powerful force that lies beneath, its only outlet comes in the form of an eruption. Likewise, within our psyches our dark urges and impulses build up, and unless we find safe, healthy ways to release them, they express themselves in inappropriate and potentially dangerous ways. By acknowledging, accepting, and embracing our dark side, we create natural steam vents within ourselves. By providing an opening, we eliminate the worry about an explosion because we are allowing the pressure to be released in a safe and appropriate way. But when it is concealed in darkness, repressed out of shame, and denied out of fear, the shadow has no choice but to erupt. The mental and emotional outpouring that follows has less to do with our circumstances and who is around us than it does with our need to release the pressure.”

(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)

 

 

“Our emotions are designed to act as guides that tell us what feels good and what feels bad. They’re a part of our feedback system, a continuous interplay of “call and response.” Our emotions – including our most relentless sabotaging emotions – are always leading us back to where we have made ourselves wrong or split off from the whole of who we are. They are meant to alert us when something is going on that violates our healthy nature and to let us know when something is not right. When we fail to heed the wisdom of our own feelings or become unwilling to let them move through us, they build up and become dangerous. The suppression of what was once a healthy emotion renders it toxic. Like lava, the toxic emotions beneath the surface of our conscious awareness, if left uncared for, will erupt, causing us to act out in some destructive way. Our repressed emotions taint our thought processes and hijack our better judgment, and then a negative treadmill starts to roll: toxic thoughts direct our emotions, toxic emotions inform our thoughts again, and we’re soon caught in a destructive, circular pattern that gains momentum and must eventually seek a release.

 

Underneath every destructive act we will find a toxic buildup of one or more unexpressed emotions. If we are brave enough to identify the emotions that lurk beneath our own uncontrollable bad behavior, we can get at the root of the problem and begin to deactivate the potential bombs that lie before us. Only by accepting our emotions can we effectively disarm them; to the extent that we repress them, we will be at their mercy.”

(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)

 

Läs även Undertryckta känslor

 

 

 

 

Ilska

 

“It is hard to give ourselves permission to feel anger. It is crippling if we do not. By resisting the feeling of anger, we perpetuate it in our lives. In addition, we ensure that it will leak out in ways that are troublesome to ourselves and others. When we drop that stance of resistance, a new world of energy opens up to us. At the case of anger, the lessons are bountiful. In any anger situation there are things we want and need. The anger would not be present if we were getting our wants and needs met. Rather than resisting the anger, we can open up to it, get to the bottom of it, and find out what we want and need. The same is true for the anger of others. We could well learn to ask ourselves in the presence of others’ anger, What do they want and need? By operating in this manner we turn the negative energy of anger into the positive energy of looking for constructive solutions.”

(GAY HENDRICKS i boken ”Learning to love yourself”)

 

 

“Om människor kunde lära sig att skilja mellan sexuell upphetsning och ilska skulle de kunna uttrycka sig betydligt friare och få ett mer givande sexliv.”

(KATHLYN & GAY HENDRICKS i boken ”Den medvetna kärleken”)

 

 

”Många försvarar sig mot sin djupare rädsla genom att bli arga; ilskan hindrar dem från att kontakta den underliggande känslan.”

(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)

 

 

”Om du drar dig för att avslöja din vrede ska du komma ihåg att din kraft ligger nedgrävd tillsammans med den. Vrede är en negativ känsla bara när den undertrycks eller hanteras på ett osunt sätt. När du har medkänsla med dig själv kan du lätt tillåta alla sidor av dig själv, din kärlek och din vrede, att leva tillsammans med dig.”

(DEBBIE FORD i boken ”Krama din skugga”)

 

 

”Ilska kan som känsla förvandlas till en svår huvudvärk. Ilskan innesluts då i symptomet. När ilskan uttrycks – och den måste uttryckas helt och hållet, inte bara förstås – kommer symptomet att försvinna. När ilskan blir medveten genom att den uttrycks helt (bankande, skrikande) omvandlas den till en känsla och är inte längre en beståndsdel i lidandet. Att ”veta om” ilskan är inte alls detsamma som att vara medveten om den.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

"Ett explosivt humör eller en sjudande vrede döljer ofta en djup smärta. Vi tror att om vi skrämmer bort folk kan vi slippa att bli ännu mer sårade. Faktiskt förhåller det sig precis tvärt om. Genom att täcka såren med ett pansar har de ingen möjlighet att läkas. Genom att ge sig på andra, hindrar vi oss själva att få den kärlek och den näring som vi behöver."

(OSHO ZEN TARO)

 

Läs även Stygg-Pelle

 

 

 

 

Komplexa frågor

 

“Många människor vill ha snabba svar på komplexa frågor. De vill snabbt ha svar på vad som är rätt och fel i frågor som är djupt känslomässigt laddade och kanske också har en historik som härstammar från deras uppväxt. De vill ofta bara ”bli av med problemet”. I vårt samhälle verkar det genomgående finnas en låg respekt och förståelse för att vissa känslomässiga frågor kräver arbete, tid, värme, medmänsklighet, uthållighet, villighet och mod för att kunna lösas.”

(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)

 

 

”Events occur, and certain feelings arise. If it stopped here all would be well. We are more complex than that, however. We are so complex that we take something simple and normal like feelings and magnify them so that they can dominate our lives. Feelings get so big and real that we take pills to keep them at bay, drink to escape them, even kill ourselves because we cannot stand them.

 

How do these simple things get out of hand? In a word, resistance. Rather than opening up to our feelings and letting them pass through, we go solid around them, thus trapping them and giving them a permanent reality in our lives. An event occurs that triggers anger, for example. Instead of opening up to the anger, feeling it and letting it go, we instead resist it and hold on to it. Then we are stuck with holding on to the past while trying to deal with the present.

 

Recall that we have stacks of beliefs in our minds that we have picked up from parents, schooling, church, and society. We may have a belief that “big boys don’t cry” or that “sexual feelings are bad.” When these normal feelings arise in the body, the mind comes into play. The mind with its awesome cleverness can talk the body out of experiencing what it is experiencing. The body remembers, though, and feels a growing estrangement from the mind.

 

This is the process by which we get out of touch with our feelings. No wonder that they feel unlovable. They are strangers to us, and our first tendency is to mistrust strangers simply because we do not know them or perhaps because we fear they mean us harm.”

(GAY HENDRICKS i boken ”Learning to love yourself”)

 

 

”Dr Nicholas Gonzalez i New York har i själva verket citerats säga: ”Jag har haft patienter vars cancer inte blev bättre oavsett hur perfekt de genomförde mitt program… förrän de löste allvarliga känslomässiga problem i sina liv.””

(TANYA HARTER PIERCE i boken ”Överlista din cancer”)

 

 

 

 

Känslokommunikation

 

“Of all the language in the world, the most difficult language to communicate is the language of feelings. One of our greatest challenges as human beings is to effectively communicate with other people what we truly feel. Perhaps the most significant and consequential challenge we face, however, is acquiring to the ability to communicate congruently with ourselves.”

(KAROL K. TRUMAN i boken ”Feelings buried alive never die…”)

 

 

”Bakom det verbala budskapet finns det nästan alltid ett känslomässigt budskap. Både ord och känslor måste uppfattas för att det ska bli tal om meningsfull kommunikation.”

(KATHLYN & GAY HENDRICKS i boken ”Den medvetna kärleken”)

 

 

“Most of us have developed a persona or social mask quite different from, and in fact often the polar opposite of, what we feel inside. Such masks lead to misunderstandings and make it difficult for people to connect with one another at an authentic level: these masks have a clear impact on our health, relationship and work.”

(DAN MILLMAN i boken ”The life you were born to live”)

 

 

”ME (to a friend): How are you today?

 

FRIEND: Fine.

 

I notice worry lines on his forehead and a bleary look in his eyes.

 

ME: Gee, I could be wrong, but you don’t look fine. You look kind of tired and worried.

 

FRIEND (startled): Oh, Thanks for noticing – I was on automatic pilot. The baby’s got some stomach thing and I was up all night with her.

 

When I asked the first time, I got a social response. Then, when I mentioned the discrepancy between word and appearance, my friend shifted to an authentic response. His first response – “Fine” – was certainly a One-Breath Communication, but it was arguable. I could see the argument written on his face. Our bodies are very eloquent at telling the truth, and almost everybody sees the truth but politely overlooks it.

 

The moment my friend made the One-Breath unarguable statement, we entered the zone of intimacy. The walls came down – we were in harmony with each other. Speaking One-Breath Communications is the best way I’ve discovered for finding out who my friends really are. You can check this out easily in your own life.

 

If you say to someone ”My shoulders are tense” or ”I’m scared,” watch how he or she responds during the next ten seconds. By speaking a One-Breath unarguable truth, you drop the wall of defense and risk intimacy. You’ll find out within ten seconds whether the other person wants to be intimate with you. If the other person says,

 

Don’t be silly – there’s nothing to be scared of,

OR

You’ll probably feel better in a little while,

OR

Count your blessings that it’s not worse,

 

don’t go to that person again for intimacy. At least not until you carefully tell the person what you want in a friend.

 

If the person says,

 

Tell me more,

OR

Can I help?

OR

I’m listening,

 

this person is a safe space for intimacy. You can go there again with your feelings.

(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)

 

 

”Att tala om sina känslor med andra eller rentav skriva om dem – förbättrar den fysiska hälsan, förstärker immunförsvaret, dämpar hjärt-kärlreaktiviteten, minskar frånvarofrekvensen och rentav kan förlänga livet.”

(DEAN ORNISH i boken ”Kärlekens läkande kraft”)

 

 

”Like a picture window, the window to our emotions needs to be polished daily. This daily window cleaning is one of the major disciplines of intimacy. If we can see clearly into our own emotions, we reveal ourselves to ourselves. When we can speak about our emotions clearly to people we care about, we reveal ourselves to them.”

(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken “Lasting love”)

 

 

“Friedrich Nietzsche aptly pointed out that, “The will to overcome an emotion is ultimately only the will of another emotion or of several others.” Trying to control emotions only leads to an endless chain of new ones. If someone has expectations of you that you do not wish to meet, such as going to a movie, then instead of finding excuses just say that you don’t feel like going. Simply that; no reasons, no excuses. Using arguments moves a situation into your head, whereas this is a matter of emotion or feeling, a matter of the heart. Keeping it there helps to resolve any emotional conflicts easily and without causing scars.

 

The more often you apply this simple method of honest introspection, the sooner you begin to realize that is absolutely OK for you to have any kinds of feeling, and, what is most remarkable, nobody can really get offended by this. People get offended only when you try to justify your feelings. You justify or explain your feelings out of fear of being criticized or not being loved anymore. But fear draws people toward you who point out your low self worth and thus seem to put you down. When a fearful situation confronts you, simply feel and express this fear! Instead of battling fear – which gives it power – give in to it or sit with the anxiety. It is bound to dissipate.”

(ANDREAS MORITZ i boken ”Lifting the veil of duality”)

 

 

“It’s never the feelings themselves that are the problem – it’s our unwillingness to confront them in ourselves and talk about them to others.”

(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Lasting love”)

 

Läs även Kommunikation, Vad jag inte säger och Uttryck känslorna

 

 

 

 

Känslor i kroppen

 

“Bodily functions like breathing, circulation, digestion respond only to the emotions we actually feel, not to moral precepts. The body sticks to the fact.”

(ALICE MILLER i boken “The body never lies”)

 

 

”Om du vill veta sanningen om något, studera då dina känslor. Att lyssna till kroppen är det snabbaste sättet att göra det.”

(NEAL DONALD WALSCH i boken ”Vänskap med Gud”)

 

 

”Våra rörelsemönster visar mycket tydligt vilka känslor som behöver bearbetas.”

(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)

 

 

“Man vet att långvariga känslospänningar och stress (fysisk och psykosocial) – utan återhämtning – ger kroppsliga reaktioner och påverkar immunförsvaret negativt.”

(ALF SPÅNGBERG i boken ”Reumatism”)

 

 

“It’s like getting a lump in your throat when you forbid yourself to cry. Unexpressed grief can damage us emotionally and physically. Studies have shown that many people are diagnosed with cancer about a year or so after the death of a loved one. I have also seen this pattern in people who have recently retired.”

(LUCIA CAPACCHIONE i boken “Recovery of your Inner Child”)

 

 

"Det är ofta lättare att nå fram till känslorna via kroppen än via orden. Marianne gick till exempel igenom en traditionell freudiansk kur sedan två år tillbaka. Hon sträckte ut sig på divanen och gjorde sitt bästa för att "associera fritt" kring de teman som förorsakade henne lidande, framför allt hennes känslomässiga beroende av män. Hon tyckte sig bara leva fullt ut när en man ofta sade till henne att han älskade henne, och hon hade svårt att uthärda ens de kortaste separationer. Detta ingav henne en diffus ångest, som om hon varit en liten flicka. Efter två års analys hade Marianne full insikt i sitt problem. Hon kunde i detalj beskriva sin komplicerade relation till sin mor, som ofta lämnat henne till främmande dagmammor, och hon menade att detta säkert förklarade hennes ständiga känsla av otrygghet. Högskoleutbildad som hon var hade hon lidelsefullt hängivit sig åt analysen av sina symtom och det sätt varpå hon återupplivade dem i sin relation till analytikern, som hon naturligtvis blivit mycket beroende av. Hon hade gjort stora framsteg och kände sig friare, även  om hon under analysen aldrig hade kunnat återuppliva sin barndoms smärta och sorg. Hon hade ständigt varit fokuserad på sina tankar och språket och blev nu varse att hon aldrig hade gråtit på divanen. Till hennes stora förvåning var det under en veckas thalassoterapi hos en massös som hon plötsligt hade hittat tillbaka till sina känslor. Hon låg utsträckt på rygg, och massösen masserade henne mjukt på magen. Då hon nalkades en speciell punkt nedanför naveln, kände Marianne en snyftning stiga upp i strupen. Massösen lade märke till det och bad henne bara notera vad hon kände och sedan fortsatte hon med mjuka rörelser på just den punkten. Efter några sekunder började Marianne snyfta så häftigt att hela hennes kropp skakade. Hon återsåg sig själv i en sjukhussäng efter en blindtarmsoperation, sju år gammal och eftersom hennes mor inte återvänt från sin semester för att ta hand om henne. Denna känsla, som hon så länge sökt i huvudet, hade hela tiden funnits där, dold i kroppen."

(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken "Bot på naturlig väg")

 

 

"Vi förnimmer känslorna i kroppen, inte i huvudet: åtminstone så mycket förefaller självklart. Redan 1890 skrev William James, professor vid Harvard och den amerikanska psykologins fader, att en känsla i första hand är ett kroppstillstånd och bara i andra hand en perception i hjärnan. Han grundade sina slutsatser på vår erfarenhet av våra känslor. Man säger ju faktiskt att "rädslan sitter i magen", att man är "lätt om hjärtat", att man är "gallsprängd" eller att något ger en "magsår". Det skulle vara fel att betrakta dessa uttryck enbart som enkla stilfigurer. De är faktiskt exakta beskrivningar av vad vi förnimmer när vi befinner oss i olika känslotillstånd. I själva verket vet vi sedan en tid tillbaka att inälvorna och hjärtat har sina egna nätverk av några tiotusentals neuroner, vilka är som "små hjärnor" inne i kroppen. Dessa lokala hjärnor är i stånd att göra sina egna perceptioner, att modifiera sitt beteende med hänsyn till dessa och till och med att förändra sig efter sina erfarenheter, det vill säga på sätt och vis skapa sina egna minnen."

(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken "Bot på naturlig väg")

 

 

"Alla slags sjukdomar har ett mångfacetterat orsakssystem, såväl somatiskt som psykosomatiskt.

 

De psykosomatiska faktorernas roll i mänskliga lidandet är något som funnits med i vårt språkbruk i hundratals år. Det finns något som psykiatrer brukar kalla för "kroppsdelsspråk", som uttrycker något av psykosomatisk vishet. Till exempel: "Den pojken är min huvudvärk", "Jag får fjärilar i magen" eller "Hon krossade mitt hjärta". Ingen vet hur många människor som infinner sig på sjukhusens akutmottagningar sent på kvällen med bröstsmärtor - med eller utan verklig hjärtinfarkt - för att de just haft en stark upplevelse av kärlekssorg i någon form.

 

Problem med ryggraden har att göra med bristande mod och karaktärsstyrka. Också detta är något som avspeglas i vårt språk. Vi säger t ex "Han har verkligen råg i ryggen", "Han har ingen ryggrad" eller "Han/Hon är en verkligt rakryggad människa."

(M. SCOTT PECK i boken "Vidare på den smala vägen")

 

 

“One way we can often tell how others feel is by watching the changes on their faces. Research has been done on emotional expression as it affects the facial muscles. In fact, certain feelings that become chronic can freeze themselves into a person’s face and become part of his or her habitual facial expression. For instance, some people wear worry or anger on their faces in permanent frown lines between their eyebrows. These deep furrows are engraved over time, like riverbeds that form in a landscape over thousands of years.”

(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your inner child”)

 

 

”De allra flesta av oss har någon obehaglig upplevelse som vi aktivt försökt undvika att tänka på. Ibland kanske vi till och med har lurat oss själva med att det inte ens har hänt. Men vi kan aldrig lura kroppen och själen – de minns det som du försöker glömma eller gömma.”

(SUSANNA & MARTIN EHDIN i boken “HQ”)

 

 

”Det som finns i din kropp finns i ditt omedvetna. Om du tror att du vet vad det är så är det inte det. Spänningen är en omedveten spänning. Det är historien du inte kan berätta. Det du kan berätta utgörs av det som du redan har tagit itu med. Smärta är en vägledning för ytan om det omedvetna, det undertryckta. Det verkliga mönstret finns i ditt omedvetna och har ännu inte stigit till ytan. När det stiger tar det ofta hand om smärtan. Mycket ofta försvinner smärtan när du tar itu med den känsla det handlade om.”

(MARION ROSEN)

 

 

”We don’t know love – or any other feeling – until we know it in our bodies. When we feel the body sensation of love or commitment or doubt, our minds have something real to hold on to. Without being rooted and grounded in body sensations, our thoughts swing back and forth like monkeys playing on bars.”

(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)

 

 

”What are these body sensations trying to tell you? Remember, they are not signals from your socialized mind – your sensations are signals directly from your mammalian nervous system, which was here long before our modern minds developed. Even though your socialized mind might argue with your body, your body is always right. It cannot lie. It’s always giving us the straight stuff – it’s up to us to learn what to do with the information.”

(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)

 

 

“Our problems begin the moment we unground ourselves by separating our minds from our bodies. Our problems move toward resolution the moment we reground ourselves in reality by bringing our minds into harmony with our bodies. Your organic body sensations are the best place to do this. It’s hard to argue with your body sensations. You may not know whether you’re angry or sad, but you can usually tell if your stomach feels tight or not. Once you put your attention on the unarguable, you are in harmony with yourself.

 

We are brainwashed early and often to leave behind the reality of our body sensations. The message is drummed into us day after day: Don’t feel what you feel… don’t want what you want. As a result, we use our powerful minds to distance ourselves from our bodies. Often, the more powerful our minds are, the greater the gap is between mind and body. I’ve had the opportunity to work with celebrated writers and thinkers, and some of them have been pathetically out of touch with their bodies. Of course, the greater the gap between mind and body, the more dramatic is the moment of reunion. I’ve enjoyed many wonderful reunion moments (such as watching a smile break out on the face of a famous relationship expert when he was finally able to feel his feelings instead of merely philosophize about them).

 

Once we abandon the reality of our feelings and sensations, we get lost in the labyrinths and cul-de-sacs of our beliefs, opinions, and self-deceptions. The quick way to reground ourselves in reality is to focus nonjudgmentally on our body sensations. It brings us home.

 

Shifting our awareness into the reality of our feelings and sensations puts us squarely in harmony with what actually is. When you are in touch with what is, you have a gift beyond price: You are in harmony with the source of creation in the universe. You are in exactly the same position as the oak tree and the ocean wave and the movement of the planets. Most people don’t bother to argue with ocean waves. Since the Renaissance, most people don’t argue with the movement of the planets. Most people just stand back and appreciate the power of forces of nature. The moment you ground yourself in the reality of your body sensations, you align yourself with those forces.

 

Our first big mistake is to argue with what is inside ourselves. Our bodies are screaming “shut up.” Our bodies are saying “I’m hurt” and our minds are saying “You have no right to be.” It’s as if we are driving with one foot on the accelerator and another on the brakes. No wonder we squeal, wear out, and break down.

 

Our second big mistake is arguing with what is in other people. They’re screaming “I’m hurt” – silently or in words – and we are saying “You have no right to be.” Inside us or in a relationship, the argument with reality causes pain. Just as our ears hurt when we hear discordant music, our bodies hurt when we are in disharmony with ourselves or others.”

(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)

 

 

The Physical Side of Emotions

 

When I first came across the ancient wisdom of Ayurvedic medicine in 1981, I had no idea how profoundly it would change my life. It gave me a new perspective that made everything in life more meaningful and important. The Ayurvedic sages, from their unbiased perspective of unity consciousness, clearly saw that all problems begin with a “mistake of the intellect.” They claimed that by not knowing who we are, we could not see where we are going or what we are doing. Instead of referring to our unbounded Self or bliss consciousness to know the world and ourselves, we refer to the various roles we play in life, which can create an identity for our small self or ego. At one moment, I may play a doctor in my office. When I am at home, I play a husband. At other times, I may play the roles of a father, a friend, a cook, a traveler, a teacher, a student etc. Most of our life is centered on the various roles we play, but we no longer know the person who is playing them. This creates fear because we lose contact with our own source of love, power and stability. The following are the most likely physical responses that will result from the experience of fear and other types of emotional upset.

 

Fear: Fear is a form of negative awareness that can take the shape of a negative emotion. All negative emotions are rooted in fear. Although they occur on the level of our mind, they have profound effects on the body as well. Fear affects every cell in the body and particularly the kidneys and the adrenal glands. The adrenals respond by secreting adrenaline and other stress hormones into the blood stream, which drastically alters the functioning of every cell, muscle and organ in the body. If fear is strong enough, it can practically paralyze a person. Fear normally results in frustration, and frustration causes anger.

 

Anger: We only become angry if we have already “compiled” a sufficient amount of fear and frustration. Through a “provocative” situation, the accumulated anger may become released. Even a minor annoyance can be the trigger for a powerful emotional explosion. We may feel the anger rising up in our body until it bursts out in the form of mental or, as is in some cases, physical violence. During such moments of anger, some sensitive people report that they feel pain in the liver, which is caused by a retention of toxins. As a measure of protection, the liver releases large amounts of fats that subsequently clog up the blood vessels and cause coronary heart disease. Bottled up aggression or anger can virtually burn up the heart; the lesions that develop around the coronary arteries look very much like burns.

 

Anger also changes the flora of the gallbladder, bile ducts and small intestine. Everyone who becomes angry easily has large numbers of gallstones in his liver and gallbladder, which causes irritation and inflammation of the mucous lining in the intestines and the stomach. Gastritis and stomach ulcers, for example, are some of the most typical psychosomatic diseases to be directly associated with stress and anger. Constant anger drives up blood pressure and weakens the immune system, which predisposes a person to all sorts of infections. Anger also triggers the release of noradrenalin, a normally very useful hormone that becomes enormously damaging under the influence of heavy stress. If the body is not given an outlet for releasing the tension, each bit of repressed anger becomes the reason for a new outburst, more powerful than the previous one.

 

Insecurity: If you feel insecure in your life, your bladder may begin to contract and urination become difficult or even painful. Bladder constriction may lead to frequent urination, especially during the night and be accompanied by strong burning sensations. Bladder infection has become a common ailment among women who feel insecure and unprotected in their lives. Being defensive is a typical sign of feeling insecure.

 

Nervousness: Nervousness creates toxins, which can lead to the manifestation of irritable bowels. Nervous people often suffer from diarrhea, constipation, or inflammation of the colon lining.

 

Hurt: If you feel unloved or carry feelings of deep hurt, you will notice a sense of heaviness in your heart. A deep unresolved hurt is likely to manifest as a heart condition. Sadness and grief, which can cause respiratory problems, often accompany hurt; the lungs feel too tired to even breathe normally and easily.

 

Hate: Hate is a form of severe attachment. Low self-worth and the inability to forgive may manifest as intensified anger, which severely affects the liver and gallbladder and subsequently the entire digestive process. Hate produces highly toxic substances in most of the body cells; once released into the blood stream, the toxins poison the entire body and cause irrational and even violent behavior.

 

Sense of failure: Those who feel a sense of failure in life or think that they are not “good enough,” often develop intestinal problems leading to mal-absorption of nutrients. The small intestines are no longer “good enough” to nourish the body. This can cause the development of toxic gases, abdominal bloating and an undernourished physiology.

 

Greed and other negative emotions: Greed, attachment, and possessiveness all lead to heart and spleen disorders. This in turn affects the immune system and diminishes energy distribution in the body. Lack of inner satisfaction or fulfillment creates stomach problems. Fear of future events can send shudders through your kidney too. Both fear and anxiety alter the flora of the large intestine. This leads to a build-up of harmful bacteria and toxic gases, and in some cases to altering constipation and diarrhea.”

(ANDREAS MORITZ i boken “It’s time to come alive”)

 

Läs även Djupare insikter 5 och Själens språk

 

 

 

 

Känslor i terapi

 

”Som terapeuter arbetar vi varje dag med människor som döljer ögonen, bildligt talat, för att undvika att se något som de sannerligen borde lägga märke till. Samma människor som kör bilen till verkstaden så fort de märker en skakning i framhjulet, kan ägna många år åt att undvika ett känslomässigt problem inom sig själva.”

(KATHLYN & GAY HENDRICKS i boken ”Den medvetna kärleken”)

 

 

“Många människor har svårt att förstå hur man ska kunna förlösa svåra känslor. Det vanligaste är att man bara vill ”bli av med känslorna”, i stället för att acceptera dem, stanna i dem och därigenom lättare kunna förlösa dem. Du kan välja att förlösa en pågående känsla, eller påminna dig om någon förfluten händelse och förlösa känslor som kommer fram från den händelsen.

 

När man vill förlösa svåra känslor kan man gå tillväga på nedanstående sätt:

– Ge närvaro och acceptans till känslan.

– Andning och fysisk rörelse in i känslan.

– Värme, medkänsla och kommunikation kring känslan.

– Låt känslan ebba ut i sin egen takt.

 

Ge närvaro och acceptans till känslan

I känsloomvandling återkommer begreppen närvaro och acceptans. Kontentan av begreppen är att vara närvarande i känslan, acceptera den och stanna kvar i den. När man tillåter sig att vara närvarande i känslan och accepterar att den finns, är det dags att ta med andning och kanske också låta kroppen röra sig.

 

Andning och fysisk rörelse in i känslan

Andning och fysisk rörelse in i känslan gör att känslan förtydligas och förlösningen av känslan underlättas. Använd gärna musik som du känner för just då och låt kroppen röra sig fritt. När man andas och/eller rör sig in i de negativa känslorna tenderar de att bli tydligare för att sedan minska i intensitet. Andning och rörelse bidrar till att förlösningen sker på ett djupare plan.

 

Värme, medkänsla och kommunikation kring känslan

Alltid när man bearbetar känslor är det viktigt att man ger sig själv värme och medkänsla under tiden känslorna pågår. När man behandlar sig själv på ett varmt sätt, blir förlösningen mjukare och präglas av omsorg, tillit och medkänsla. Kommunicera gärna högt med dig själv eller någon närvarande stödperson under tiden känslorna pågår. Om man bearbetar saker kring en person, kan man föreställa sig att personen finns i rummet och man kan gärna prata högt eller tyst till den personen. Man kan också efteråt skriva ner det man vill kommunicera t ex med hjälp av Känslobrevet eller Självdialog.

 

Låt känslan ebba ut i sin egen takt

Det fjärde steget i känsloomvandling handlar om att låta känslan ebba ut. Varje känsla har ett naturligt förlopp: den aktiveras, blir tydligare och ebbar så småningom ut, om man tillåter känslan att följa sitt naturliga förlopp. Man kan se känslans förlopp som en våg som startar, ökar och sedan planar ut.

 

När man kan vara närvarande och ge sig själv och känslorna acceptans, värme och medkänsla, och tillåta känslorna att ebba ut, blir man också tryggare i sig själv i vetskap om att man kan ta hand om sina känsloreaktioner. När känslorna ebbat ut infinner sig ofta en känsla av lugn och tillfredsställelse och man kan även känna sig trött på ett avslappnat sätt. Det är viktigt att vila en stund och dricka vatten när man har omvandlat och förlöst känslor.”

(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)

 

 

”En patient kom en dag till terapin och kände sig fnittrig. Alldeles innan han kom in i någon smärtsam känsla brukade han fnittra. Det var först när terapeuten blockerade fnittrandena som energin i dem förvandlades till snyftningar och tårar. Medan patienten trängde djupare in i sina känslor återupplevde han scener från sitt första levnadsår då hans far lekte med honom genom att kasta honom över huvudet upp i luften och fånga honom. Pojken var skräckslagen men kunde inte ge uttryck åt det; följaktligen fnittrade han av ängslan. Den här leken pågick i många månader och blev traumatisk för barnet, som var ur stånd att hindra den. Därefter brukade varje form av fruktan leda till att fnittrandet började. När det dök upp en känsla som blev pinsam, fnittrade barnet i stället för att gråta eller visa rädsla. Fnittrande blev en prototypisk reaktion. Den levde kvar ända in i vuxen ålder.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

“I would be suspicious if a therapist promised me that after treatment (and possibly thanks to forgiveness) I would be free of undesirable feelings like rage, anger, or hatred. What kind of person would I be if I could not react, temporarily at least, to injustice, presumption, evil, or arrogant idiocy with feelings of anger or rage? Would that not be an amputation of my emotional life? If therapy really has helped me, then I should have access to all my feelings for the rest of my life, as well as conscious access to my own history as an explanation for the intensity of my responses. This would quickly temper that intensity without having serious physical consequences of the kind caused by the suppression of emotions that have remained unconscious.

 

In therapy I can learn to understand my feelings rather than condemn them, to regard them as friends and protectors instead of fearing them as something alien that needs to be fought against. Though parents, teachers, or priests may have taught us to practice such self-amputation, we must ultimately realize that it is in fact very dangerous. There can be no doubt that we are then the victims of severe mutilation.

 

It is not our feelings that make us a danger to ourselves and our environment; it is the dissociation of those feelings caused by our fear of them. It is here that we must seek the reasons for amok killers, for suicide bombers, and for the countless court judges who close their eyes to the real causes of crime, so as to spare the parents of the delinquents and to keep their own histories in the dark.”

(ALICE MILLER i boken “Free from lies”)

 

Läs även Effektiv terapi

 

 

 

 

Känslor & Tankar

 

“Negative thinking doesn’t harm the body unless it is accompanied by strong, negative feelings. Physiology responds to feelings.”

(TED MORTER i boken “Exercise or diet”)

 

 

”Herrarna från Indien säger samma sak på sina frukostmöten, att människan i första hand styrs av och handlar utifrån känslorna och inte intellektet. Om inte hjärtat är med, blir det management manipulation, konstaterar de och det låter som den amerikanske psykoterapeuten Rollo May. ”Vilja utan kärlek är manipulering, medan kärlek utan vilja är ren sentimentalitet” står det på baksidan av mitt sönderlästa exemplar av Kärlek och vilja – de två krafterna som måste samverka i ett fullödigt känsloliv.”

(AGNETA LAGERCRANTZ i boken ”Hjärtans hjärna”)

 

 

“When our thinking and feeling are not in “sync,” we are double-minded; and the feelings (registered in the subconscious) always override the thinking. (We may think we would like prosperity or friends, but if we don’t feel worthy or acceptable, our feelings dictate the outcome.)”

(KAROL K. TRUMAN i boken ”Healing feelings… from your heart”)

 

 

”Intellektet kommer inte åt känslorna.”

(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

 

 

”Föreställningar kommer av känslor eller förnekade känslor. Med andra ord kan man uttrycka det så att huvudet hör till kroppen och idéerna i huvudet återspeglar på sätt och vis kroppens tillstånd. En enkel föreställning som ”jag tycker inte om att resa” kan vara en produkt av upplevelser av fruktan för att vara borta hemifrån, för att vara bland idel främlingar och känslor av att vara en vilsen liten pojke som inte vågar gå för långt bort. Alla dessa känslor som härrör ur tusentals tidiga upplevelser bidrar till att längre fram skapa den uppfattning individen har om resandets för- och nackdelar. Och det finns en konsekvens i dessa idéer, de utgör en logisk eller ologisk serie (en inställning eller filosofi) som hålls samman av primalkänslorna.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)

 

 

”När en människa börjar resonera upphör hon att känna.”

(franskt talesätt)

 

 

”Om verkligheten trängs bort uppstår ett felaktigt medvetande. Man får två medvetanden – ett verkligt och ett overkligt. Intellektet är ofta ett felaktigt medvetande därför att det inte stämmer med det verkliga medvetandet – kunskapen om den inre verkligheten.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)

 

 

”Neurotiskt medvetande innebär att individen har intellektuell insikt i sina känslor men inte förmår förändra dem (och sitt neurotiska beteende) på grund av att det saknas fortlöpande integration mellan de två hjärnhalvorna (och mellan hjärnans högre och lägre centra). ”Jag vet att jag känner mig underlägsen men ändå uppträder överlägset”, kan man hålla på att säga i åratal utan att ändra detta beteende, därför att kunskapen kommer från ett medvetande som inte är kopplat till känslorna. Ett oproportionerligt intellekt kan på något sätt bidra till att skärma av känslorna; eller rättare sagt: blockering av känslorna bidrar till att framkalla en oproportionerlig utveckling av intellektet.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)

 

Läs även Tankar

 

 

 

 

Känslotunnan

 

”Människans känsloliv illustreras som en känslotunna och i den lagras dina livsupplevelser (Gray, 1988). Från början av ditt liv påverkas du känslomässigt av din omgivning. Därför har du både plus- och minustecken i din känslotunna. De positiva upplevelserna (plustecken i tunnan) ger dig en grundtrygghet och du får lättare att uppleva positiva känslor som kärlek, tillit, trygghet, glädje, värme o s v, både inom dig själv och mot omvärlden. De negativa upplevelserna (minustecken i tunnan) leder till att du i nuet oftare upplever känslor som sorg, ilska, otrygghet, rädsla, oro m m både inom dig själv och mot omvärlden. Påverkan från känslotunnan märks speciellt i dina nära relationer.

 

Hur fungerar känslotunnan?

När du som vuxen i nuet blir känslomässigt påverkad utifrån, t ex genom att du upplever värme och kärlek eller känner dig avvisad och attackerad, aktiveras dina lagrade historiska känsloupplevelser i tunnan.

 

När någon påverkar dig känslomässigt, är det som att varmt vatten hälls ner i din tunna. När det varma vattnet hälls ner i känslotunnan och vattennivån stiger, flyter plus- och minustecknena = känslorna i tunnan, uppåt. Om känslopåverkan är väldigt stark, stiger vattennivån så att vattnet börjar rinna ut. Då flyter eller sprutar känslorna ut ur din tunna. Du får en känsloreaktion och den riktas mot den som så att säga ”trycker på din känsloknapp”. När vattnet stiger och du får en känsloreaktion, tror du att din reaktion enbart handlar om händelsen i dag, men stora delar av reaktionen härstammar oftast från minnen från det förflutna, och dessa minnen blandas med dagsupplevelsen. Den negativa reaktionen blir ofta en projektion som hamnar åtminstone till vissa delar på fel person. Inte bara negativa ”knapptryckningar” påverkar din tunna negativt. Också positiva knapptryckningar kan utlösa negativa reaktioner, kanske inte alltid på en gång men ibland efter en viss tid. Om du upplever dig älskad av någon, d v s plustecken hälls in i tunnan, kan det kännas helt underbart till att börja med och plustecknena rinner ur din känslotunna mot den du älskar. Vartefter tiden går påverkas också minustecknen i din tunna och mer och mer rädsla och andra negativa känslor gör sig gällande. Du förstår själv inte vad som händer, men kroppen börjar omedvetet minnas tidigare tillfällen i ditt liv när du känt dig älskad och sedan blivit övergiven. I nuet blir du då rädd för att bli övergiven igen när du älskar någon och känner dig älskad.

 

Alltså: plustecken hälls in i din tunna = du blir älskad eller får värme av någon. Plustecken som rinner in börjar aktivera dina plus- och minustecken. Det börjar röra sig ordentligt i ditt känsloliv. Plustecknen som rinner in börjar förr eller senare aktivera dina minustecken = kärleken och värmen som kommer till dig kan lösa ut dina minustecken och göra dig rädd, sorgsen, arg eller irriterad. Det kan få som effekt att du t o m kan stöta bort kärleken för att du inte förstår denna mekanism. Detta kallas kärlekens paradox och sker framförallt när man har obearbetade minustecken i sin tunna. Det är viktigt att man förstår detta och förstår vikten av att rensa sin tunna på så mycket minustecken som möjligt. Från varje minustecken man läker, kommer det fram en inre kraft, som tidigare låg ”frusen” i minusupplevelsen. De par som tar till sig känslotunnans funktion och väljer att stödja varandra att rensa sina respektive tunnor, kommer väldigt långt.

 

I din tunna blandas alla känslor, både positiva och negativa om vartannat. Man kan säga om känslorna att de är ”energi i rörelse” och kan vara en stor kraftkälla för oss. Ju mindre du uttrycker av alla dina känslor, desto större är risken att du blir stummare och stelare i din känslovärld. Det är dock viktigt att du tränar dig i att uttrycka dina svårare känslor på ett sätt som inte skadar vare sig dig själv eller dina medmänniskor.

 

När man har mer negativa upplevelser i sin känslotunna kostar det mer kraft när man vill förändra sitt liv. Å andra sidan kan man bli medveten om att man redan har använt en stor kraft för att klara av att leva med sina negativa upplevelser. När man förlöser negativa minustecken i tunnan kommer den kraft fram som man tidigare använt till att hålla tillbaka och trycka ner de smärtsamma känslorna i minusupplevelserna.”

(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)

 

 

 

 

Longing for

 

”Many people think that crying is the signal of sadness, but before your eyes shed tears, you’ll notice the gathering of constriction in your throat.

 

The trigger for sadness is loss. When you’re sad, your body is feeling the loss of something important to it. The message is: Slow down and pay attention… there’s something that needs to be said or some sound that needs to come out of your throat. It could be a sob or a howl or words such as “I don’t want you to leave.” The constriction is reminding you to say something that restores the flow of ease to your throat.

 

We experience many losses in daily life, and many more powerful ones over a lifetime. The loss of a loved one, through death or disconnection, is the most profound loss we usually experience. But there are others that greatly affect us:

 

A broken promise about something heartful.

 

Loss of respect for someone we love.

 

Loss of a possible source of creative fulfillment (the critics pan your play; you break an ankle and can’t ski).

 

Loss of approval of someone who matters to us.

 

All these losses, and more, pass through our lives more often than we probably realize. Your body and mind register these losses, whether or not our minds acknowledge them. It’s not important to actually sob or howl on the spot – you might be in a meeting or at the movies when you feel the urge. But you need to acknowledge the urge, even if you don’t express it, so that you can keep open the flow of energy in your throat.

 

What we need when we’re feeling sad is to resonate with the reality of the loss until we feel a body-release of acceptance. When we don’t allow our bodies to resonate with reality, we feel a despairing sadness all the time. The sadness will release as we face the reality squarely and feel in harmony with it.

 

What we need when we’re feeling longing is to resonate with the feeling until we know what we’re really longing for.”

(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)

 

 

When you’re feeling longing, you need to take actions toward union.

(GAY HENDRICKS i boken “The ten-second miracle”)

 

 

 

 

Missbruk

 

”Alla varianter på droger syftar i stort sett till att personen skall må bra och det betyder att systemet återfår sin jämvikt, ett system som är i olag beroende på tidiga traumata. Svaret på vad man skall göra åt drogmissbruk är enkelt: ta itu med dessa traumata och återställa systemets balans. Då kommer missbruket helt enkelt att avklinga utan förmaningar, moraliserande, hot om straff eller löfte om belöning.

 

Naturligtvis hjälper det om man tar bort någon från en drogkultur, sätter dem i en ren, fräsch miljö, skaffar dem jobb, tak över huvudet etc. Men även om detta är nödvändigt, är det inte tillräckligt för att de skall bli återställda. Man får nästan alltid räkna med återfall, om man inte tar itu med smärtan på direkten. Allt annat är önsketänkande. Smärtan som framkallar missbruk försvinner aldrig, hurdan omgivningen än är. Man kan göra det svårare att få tag i droger, erbjuda en sorts varm, beskyddande familjeliknande miljö på avgiftningscentra, allt är till nytta, men botar ingen. Dessa centra är nödvändiga, det är viktigt med en anständig miljö, hjälpsamma människor i gruppterapi, kan hålla sig ifrån droger ett bra tag. Men han kan inte komma undan sin fysiologi ens en minut.

 

Om man får någon att avstå från droger, men inte tar itu med hans inre smärta, upprätthåller man bara den inre obalansen och garanterar någon sorts sjukdom eller symptom senare. Jag minns, hur jag tidigare arbetade med konfrontationsgrupper för före detta missbrukare. De slutade med heroin men rökte i genomsnitt två eller tre paket cigaretter om dagen med ungefär tio koppar kaffe före lunch. Låt mig upprepa att avgiftningscentra är till nytta och stödet från andra väsentligt. Det som för mig är problemet med dem är den moraliserande hållningen, inskärpandet av självdisciplin, inriktningen på förändring etc, som personen i fråga kan bekänna sig till med läpparna, medan smärtan rasar därinunder. Hans främsta syfte har varit att försöka må bra; på vägen dit blev han fast i missbruk. Han har varit inriktad på att normalisera sig trots den vanära det medförde.

 

På dessa centra förekommer ofta gruppterapi, där man blottar sig själv med alla fel och brister. Problemet är bara att det inte finns något sätt att helt avslöja det själv som har ont och behöver droger och alkohol, förrän man återupplevt de tidiga traumata. Det kan inte ske genom konfrontation (den sorts grupper jag brukade leda). Att tvinga någon att erkänna att hon är missbrukare kan vara ett första steg som är till hjälp. Men att ständigt bli konfronterad av andra, vilket kräver att man vågar möta verkligheten, förutsätter att dessa människor vet vilken verklighet som finns inunder; något som inte alltid är fallet. Att bekänna incest exempelvis är en sak; att månad efter månad återuppleva det om och om igen är något helt annat. Man kan gråta över incesten, men det är inte samma sak som det absolut nödvändiga – att återuppleva traumat med all vånda (den vånda som tidigare tryckts ner av piller), tills den inre smärtans nivå sjunker (ett mätbart tillstånd).

 

Om någon bekänner, att han ”suttit inne” för incest eller vad det nu kan vara för bekymmer, förutsätter det att personen vet vad som ligger djupt nere i honom. Det är min erfarenhet, att de flesta kritiska smärtsamma upplevelser inte upptäcks genom någon medveten ansträngning utan kommer fram under ett återupplevande, där personen befunnit sig på lägre medvetandenivåer. Dessförinnan har de varit helt omedvetna om vad som legat därnere. Behandling av narkomani kräver mer än välvillighet, altruism och de bästa avsikter; det är nödvändigt med en systematisk, vetenskaplig metod.

 

Det är svårt att bli av med det envisa magiska tänkandet, att den som inte använder droger är kvitt sin smärta, förutsatt att man erkänner smärtan. Detta händer inte så ofta som man skulle kunna tro. Inte ens elchocker med en massiv elektrisk stimulering i hjärnan kan driva smärtan på flykten. Den måste återupplevas litet i taget, bit för bit, tills den integreras i medvetandet; efter det skulle man inte kunna göra denna person till en missbrukare, även om man försökte.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

"The only way out of addiction is through it: through the feelings, through the sensations, through the old limits, further into the body that is our home."

(CHRISTINE CALDWELL i boken “Getting our bodies back”)

 

 

”Det som beroende människor egentligen vill ha är inte alkohol eller droger utan ett sätt att hantera sina känslor.”

(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)

 

 

”Det är tydligt att mat ofta används som psykofarmaka för att dämpa mycket smärtfyllda känslor. Mat lugnar. Om du skall hjälpa någon, som rumlar runt och äter enorma mängder mat, måste man helt klart lindra på andra sätt, åtminstone till att börja med. Jag vet ingen som kan vara specialist på ätstörningar, eftersom alla fall är olika och har olika orsaker. Man måste specialisera sig på de underliggande källorna och till det behövs bara en expert på barndomstrauma, inte på symptomet. Avtäck traumat, så kommer symptomet att reda sig självt.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

”Allt missbruk är ett försök att förändra våra känslor.”

(CHRIS PRENTISS)

 

 

"Varje missbruk av tobak, alkohol, droger, mat eller sexualitet, är ett försök att täcka över gammal smärta."

(Dr RAHASYA FRITJOF KRAFT i boken "Omvandla din smärta till kärlek")

 

 

“Our single greatest addiction is not to alcohol, not to drugs, not to food, work, sex or relationships, but to our false self.”

(CHARLES L. WHITFIELD i boken ”My recovery”)

 

Läs även The real self

 

 

”I själva verket är de flesta sjukdomar inget annat än det språk som är tillåtet för det en gång ringaktade barnet, det sätt på vilket ett plågat, oönskat och sviket barn ändå kan uttrycka sig. Detta sätt tas på allvar av samhället och sanktioneras med sjukkassans jätteapparat, men bara på villkor att orsakerna förtigs. Det tycks nämligen alltjämt vara förbjudet att förstå symtomens språk. Forskarna arbetar intensivt med immunförsvaret i hopp att till sist definitivt kunna stänga öronen för nödropet och sålunda hjälpa patienterna att för alltid gömma sin sanning för sig själva.

 

Sjukdomar kan hos en vuxen vara en signal som vill påminna om en mycket tidig nöd. Om patienten är villig att konfronteras med denna nöd behöver han inte längre immunförsvarets indirekta språk utan kan bli frisk utan mediciner. Men hälsovårdsmyndigheterna kommer knappast att bistå honom på den vägen, för den känner de hittills inte till.

 

En drogmissbrukare utsätter sig för social diskriminering eller till och med kriminalisering för att slippa ifrån den sanning som finns lagrad i hans celler. Under tiden försöker han ständigt muta sina celler med mer och mer droger. Eftersom hela samhället, inklusive de flesta läkare, vägrar se det verkliga ursprunget till detta konstanta lidande, söker man enkla ”lösningar”, som att släppa narkotikan fri för att begränsa kriminaliseringen, men den nödvändiga forskningen efter orsaker försummas. Eller också tillråder man livslångt beroende av metadon för att minska faran för nedsmittning med HIV; denna drog tas nämligen oralt och medför inte som heroin risk för injektion med förorenade nålar.

 

Vid alla dessa försök förbises patienternas egentliga nödsituation och det faktum att varje missbruk är ett sätt att fly från den egna lidandehistorien, och att varje missbrukare kan botas om han verkligen vågar gå in i denna konfrontation. Inga av hälsovårdssystemets manipulativa medel kan i längden hjälpa. Så länge en människa hellre glider ner i djupaste misär än konfronteras med sitt förflutna kan ingen hjälpa henne. Men så länge hon inte blir upplyst om att det finns andra möjligheter för henne vet vi inte vad hon skulle kunna vara i stånd till om samhället inte understödde hennes blindhet. Blotta viljan att lämna missbruket kan inte, som Anonyma Alkoholister anser, hjälpa en människa att bli verkligt fri, däremot viljan att fullt och helt konfronteras med orsakerna till sitt lidande.”

(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)

 

 

“I’ve never met a person who was addicted to alcohol or other drugs who grew up in a healthy family.”

(CHARLES L. WHITFIELD i boken ”My recovery”)

 

 

"Addiction is not so much substance use or a behavioral process as it is a movement away from our direct body experience of the real world. Withdrawing from our bodies is the beginning of any addictive behavior. It is the marking of the internal statement, "This experience is too much, so I am leaving my body right now." When we vacate our bodies, we get away from any sensations, emotions, and mental states that we find threatening. We get out of touch with ourselves in order to avoid directly experiencing what is going on. Addiction is an out-of-body experience, a pulling the plug on our connection to ourselves and the world."

(CHRISTINE CALDWELL i boken “Getting our bodies back”)

 

 

"When infants cry, they are picked up and held by their caretakers. This is an example of a need being met - literally - by an act of the body being bounded by the arms of a loved one. There is a primal comfort in being held - our unbounded feeling is quite palpably bound, held safe and warm.

 

If the need is not going to be met, we must turn off the mechanism of longing, and we must still satisfy the craving with some substitute. We have to get rid of either the dark or our fear of it. Since we cannot make the darkness go away, we turn off the fear. Our bodies must first find some kind of relief. We will do what we can internally to accomplish this - hold our breath, depress sensation, take a rigid posture, or distract ourself with repetitive gestures. If none of this is enough, we will turn outside ourselves for more heavy-hitting relief."

(CHRISTINE CALDWELL i boken “Getting our bodies back”)

 

 

"Our suffering occurs not so much when pain happens as when we try to control our experience of life. By trying to pick and choose what experience we should have and which ones we shouldn't have, we practice our first addiction - control. Expending effort to control our experience forces us to deny parts of ourselves and others."

(CHRISTINE CALDWELL i boken “Getting our bodies back”)

 

 

"Control is very costly; it takes a lot of energy to maintain. It uses many of our personal resources to monitor and select the experiences and feelings that are acceptable or unacceptable. The cost is our aliveness. Whenever we control our experience, we sacrifice a measure of vitality. Most of my clients come into therapy wanting to get rid of certain feelings and only experience certain other, better ones. While it makes sense to want to feel good, doing it through control ultimately fails. It takes a while for many clients to realize this: that the strain and fatigue of control is actually causing their suffering, not the feelings they were trying to select and discard."

(CHRISTINE CALDWELL i boken “Getting our bodies back”)

 

 

"When we are not feeling, sensing, or perceiving optimally, our relationships with both our inner self and with others become distorted. We are not perceiving accurately but through a filter of shoulds, cant’s, and better nots. Even though we deny and desensitize, our unfinished feelings are still there, deeply buried. We come to hate these feelings and to consider ourselves and others wrong, unlovable, or even disgusting for having them. The resulting feelings of shame herald the next phase of the addictive spiral: rejection.

 

Two kinds of feelings or experiences must be rejected in order to pull off an addictive process. The first is any feeling or thought that was considered intolerable by our family of origin. If as a child our anger threatens the working of the family system, our membership in the family will be imperil until we rid ourselves of it. Either the feeling goes or we go. For children, this leaves little choice: the feeling goes. And along with it goes a part of our self. In order to get rid of the feeling, we must reject it, making it "wrong." After all, our family seems to think it is bad, so we become a bad girl or a bad boy if we are caught with that feeling.

 

But when we discover that the feeling doesn't entirely go away, we have to be vigilant in continuously blocking it. One favorite technique for doing this is to internalize the family's strategy and to hate and reject the feeling. We take over the job of hating the angry feeling so that we don't have to experience the more frightening threat of our family's intolerance of it. We thus become self-hating in order to survive.

 

The second thing we must reject is any experience that threatens our self-hatred. Because self-hatred becomes crucial for survival, we must work to maintain it. One way to do this is to ignore or deny anything that affirms our aliveness. I have seen my clients go to amazing lengths to dismiss compliments, humor, sexuality, joy, and excitement. I have found myself doing it, for that matter. I have on several occasions gotten so scared of relationships that were going well that I unconsciously arranged to end them.

 

Self-affirmation and humor are such important signs of aliveness that I use them to diagnose clients caught in an addictive process: the inability to tolerate humor and the unwillingness to be affirmed in one's inherent goodness are telltale signs of addiction.

 

Another marvelous way to ensure the continuation of self-hatred is to intentionally or seemingly unintentionally "mess up." If we break our promises, for example, we can even get other people to reject us, thus reaffirming our inherent wrongness. In this rejection we can also lose our integrity and our joy in being responsible - as the shame and self-hatred become more important than keeping agreements. When keeping our promises generates feelings we don't want to feel - like satisfaction and affirmation - it becomes easier to simply not show up for appointments, not to tell the truth, not to respect others' rights or property. Unfortunately, the side effect of this rejection strategy is an increase in our self-hatred.

 

All this rejection results in a constriction of experience that makes the world look black and white to us - not only in the sense that the world loses its rich colors, but that we begin to think dualistically, assigning everything to categories as simple as black or white. We start to ignore random magnificence. A good example of this tendency is found in a statement of James Watt, Ronald Reagan's Secretary of the Interior, who said, "When you've seen one tree, you've seen them all." We focus on our body and our world as an object to be exploited (Watt, when shown a panoramic view of a forest, said, "Why aren't we cutting these down? That's a lot of wood going to waste"). In a black-and-white world, direct experiences are rare, and our ability to connect with our essence is marginalized.

 

The last phase of the addictions spiral has to do with the domino effect brought on by marginal experiencing: Because we exert so much energy on controlling and rejecting our "wrong" experiences, we have fewer resources available that enable us to tolerate any experience. A lot of our time and energy goes into maintaining a defensive wall against an unacceptable body, which houses shameful thoughts and forbidden feelings and sensations. We have to get relief from the constant cost of control and shame. We commit ourselves to the very process of staying away from directly experiencing the world: we get drunk, high, binged out. We come to prefer oblivion, where there is less chance for pain, and less effort required to monitor which experiences are OK to have and which aren't. Substance abuse is so compelling because it temporarily lowers the cost of controlling our experience, because t takes over and runs our experience for us. We are let off the hook for a while. Movement addictions do this to a lesser extent than substances, which grab our consciousness and forcibly alter it. Substances give us a break from being in control, and they give us the illusion that we are being taken care of. Addiction puts a wide-screen TV into our prison cell, keeping us occupied with some entertaining movie while we serve out our sentence of self-hatred. In the Addictive Spiral this is called desynchronization.

 

Desynchronization means being out of step or out of time. In addiction, we opt to be out of step with our inner experience, which then results in a dysfunctional relationship with the outer world. If we cut off parts of our inner knowing, we cannot accurately read what is occurring in the world. We must isolate ourselves from the nourishment that the world can give us in order to maintain our self-hatred. We imagine that the whole world is like our family, disapproving or disallowing certain parts of us. This view is necessary for the preservation of our self-hatred. Assuming that our world is like our family of origin, we form core beliefs that support this. "It's a cruel world out there." "Do it to them before they do it to you." "Life's a bitch and then you die."”

(CHRISTINE CALDWELL i boken “Getting our bodies back”)

 

Läs även Rökning

 

 

 

 

Motsatta känslor

 

Some Feelings and Their Opposites

 

Painful                Joyful

 

Fear                    Hope

 

Anger                 Affection

 

Sadness             Joy

 

Hate                   Love

 

Loneliness         Community

 

Hurt                    Relief

 

Boredom            Involvement

 

Frustration        Contentment

 

Inferiority           Equality

 

Suspicion            Trust

 

Repulsion           Attraction

 

Shyness              Curiosity

 

Rejection            Support

 

Unfulfillment     Satisfaction

 

Weakness           Strength

 

Guilt                    Innocence

 

Shame                Pride

 

Emptiness          Contentment, Fulfillment”

(hämtat från boken “Healing the child within” av CHARLES L. WHITFIELD)

 

Fotnot: Jag håller inte med om att "hope" (hopp) är motsatsen till "fear" (rädsla) då hopp är ett känsloförsvar som är till för att hjälpa oss fortsätta förneka våra känslor och inre smärta. Hoppets underliggande känsla är i själva verket rädsla (rädsla att möta verkligheten, därför projicerar man fram en "bättre framtid" = hopp). Istället anser jag att "safe" (trygg) är motsats till "fear" (rädsla). Läs Hopp och False hope

 

 

 

 

När man inte känner

 

”När man inte känner kan man göra nästan vad som helst och låta andra göra nästan vad som helst med en. Man kan överge ett barn, ligga med femton män på en dag, hoppa från det ena politiska ytterlighetspartiet till det motsatta, låta sin frihet tas ifrån en, döda en människa, låta andra bli dödade, finna sig i fängelse osv. När man inte känner finns det ingen riktig mening med någonting och därför accepteras allt som händer utan introspektion. Läs någon av dokumentärskildringarna från fängelserna som skrivits av f.d. interner; de handlar mest om det ena bisarra påhittet efter det andra, den ena avklippta relationen efter den andra, utan ett spår av känsla.

 

När man inte känner, kan man skicka sitt barn till en internatskola fast man vet att det är skadligt. Eller man kan låta barnen leva tillsammans med en drinkare till far som slår dem av och till. Det märkliga är att den som inte känner kan göra vad som helst. Och det han gör tjänar alltid hans personliga behov, till skada för allt utanför honom själv. Om en man kräver att barnen ska skickas iväg för att de irriterar honom, så får de ge sig iväg för att hustrun ska få ha kvar sin man. En arbetsgivare kan betala svältlöner till sina anställda därför att han inte känner deras kamp och nöd. En statstjänsteman kan tänka mer på kostnaderna än på människornas bästa när han gör upp en budget och en fängelsedirektör kan låta en ung människa sitta ensam i en mörk cell – allt möjligt sådant kan ske när det inte finns någon känsla.

 

När vi inte känner, kan man befalla oss att döda folk som vi aldrig träffat, och att frivilligt utsätta oss för dödsfara från fienden. Vi kan finna motiveringar för de mest fruktansvärda händelser, vi kan se på när barn svälter, när vi inte känner. Det finns inga gränser för de fruktansvärda handlingar som kan begås av en som inte känner. Svaret på många sociala problem ligger i förmågan att känna och leva sig in i andras lidanden. Förbrytaren begår nya brott hur humant han än blivit behandlad i fängelset, om känslan saknas, och missbrukaren åker snart dit igen hur mycket terapi han än fått under fängelsetiden. En mor blir grym mot sina barn om hon inte känner, hur väl utbildad hon än är, och en chef som inte känner är grym mot sina underordnade.

 

Känslan är mänsklighetens räddning liksom frånvaron av känsla har ödelagt civilisationen. Känslan är det som kan göra människor och samhällen mänskliga igen.

 

Det viktigaste som primalterapin kan ge är möjligheten att göra om (och göra ogjord) historien. Att man kan gå tillbaka flera tiotal år till sin tidiga barndom och upphäva saker som hände då är onekligen en märklig tanke. Det står nu i vår makt att utplåna orsakerna till personliga störningar och befrias från vårt förflutna. Det betyder att vi blir fria att bygga upp ett friskt samhälle, oavsett vad som har hänt förut.

 

Ta ett område i tillvaron – brott och rättegångar – och tänk er vad som skulle hända i ett friskt samhälle där det finns känsla. För det första skulle brottsligheten vara obetydlig därför att människor inte skulle uppträda våldsamt mot varandra och inte vilja ta något ifrån varandra. De skulle inte spela ut sitt uppror mot föräldrarna mot samhället. Domare som känner skulle vara verkligt objektiva och inte låta sina personliga fördomar gå ut över de anklagade. Om fängelser ännu fanns så skulle de vara sjukhus som sysslade med behandling av de dömda och om de fick tillräckligt med terapi skulle de inte behöva sitta i fängelse resten av livet; och de skulle inte utgöra ett hot mot samhället när de fick permission, vilket de kan vara nu när de släpps fria i exakt samma psykiska tillstånd som när de togs in. Människor som känner kan inte skada andra. Om en fånge – intern – känner eller inte är en sak som kan mätas neurofysiologiskt och psykologiskt så att man rent vetenskapligt kan bedöma om någon är mogen att leva fritt i samhället igen. Fängelserna skulle vara ganska glest befolkade vilket skulle betyda påtagligt lägre kostnader i både pengar och mänsklig olycka. Som det nu är måste den som vill överleva i ett fängelse stänga av sin känsla så att han står ut med att sitta i bur i flera år. Hur kan vi då begära att han ska känna och hysa medlidande mot andra när han kommer ut?”

(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)

 

Läs även Dålig kontakt med känslorna och Förnekande

 

 

 

 

Oro

 

”Oro ger ofta små saker stora skuggor.”

(okänd)

 

 

“Anxiety does not empty tomorrow of its sorrow, but only empties today of its strength.”

(CHARLES SPURGEON)

 

 

“Anxiety is not a mystery; it’s a memory!”

(ARTHUR JANOV i boken “The biology of love”)

 

 

”Oro är som att sitta i en gungstol, det håller dig sysselsatt men det leder dig ingenstans...”

(okänd)

 

 

"Den som är lugn blir starkare med tiden, men den som oroar sig blir bara äldre."

(kinesiskt ordspråk)

 

 

”Om det finns en lösning på problemet är det onödigt att oroa sig. Om det inte finns någon lösning på problemet är det meningslöst att oroa sig.”

(DALAI LAMA)

 

 

 

 

Primalsmärta

 

Primalsmärta – Den smärta som uppstår när barnet inte får vara sig självt. Primalsmärtan är ett resultat av att föräldrarna förnekar barnets grundbehov och hindrar dess naturliga utveckling.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)

 

 

”Neuros är ett tillstånd av partiell omedvetenhet. Neurotikern är omedveten om vissa händelser som har drabbat honom under barndomen. Det enda sättet för honom att utvidga sitt medvetande är att känna och uppleva dessa smärtor. Att känna smärta är en medvetet kopplad upplevelse. Smärtan definierar sig själv; den utvidgar medvetandet genom att ”tala om” för det var, vad, hur mycket och ofta ”varför”. Utan medvetande kan upplevelsen varken definieras eller avgränsas.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)

 

 

”Vid en neuros riktas medvetandet endast på sådana yttre händelser som inte leder till smärtan.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Primalrevolutionen”)

 

 

”Fotografiet på s. 269 visar blåmärken på benet hos en fyrtioåttaårig kvinna som hade återupplevt hur hon hölls med huvudet nedåt och smälldes i baken av läkaren omedelbart efter födelsen. Läkaren var mycket hårdhänt och man kan se avtrycken från fingrar och tumme på vänster hand när den slöts kring barnets ben. En händelse som inträffade för nästan ett halvt århundrade sedan har återupplevts i sin helhet, inte bara med hjärnan. (Kvinnans familj bekräftar att hon fick blåmärkena vid förlossningen.) Kroppen bevarar sina minnen, och om vi kan förstå att blåmärken är de fysiska minnen som inpräglats i systemet och ligger slumrande, tidlösa men alltid närvarande, då kan vi också förstå hur andra minnen lever kvar livet igenom, utövar ett starkt inflytande och driver fram neuroser. Det här fotot visar att kropp och själ bildar en enhet; att minnas och att känna är en psykobiologisk totalupplevelse. Kroppen är en minnesbank som inte glömmer några av de erfarenheter den gjort även om man på det mentala planet har avskilt sig från dem.

 

Full förståelse av fotografiet klargör till stor del primalteorin. Det som framträder tydligast är att smärta (i detta fall fysisk smärta) som inte kan integreras på ett tidigt levnadsstadium förblir inpräglad i systemet för hela livet. När en organism inte kan assimilera det som händer den på grund av en överbelastning av smärta, uppstår det automatiskt en klyvning mellan psyket och dess upplevelse. Denna skilsmässa bevarar och förevigar händelsen som en oupplöst, omedveten kraft.

 

Kroppen är en minnesbank som bevarar alla sina erfarenheter och ingenting glömmer, inte ens när man är ur stånd att medvetet erinra sig vad som hänt.

 

Det är inte bara ”själen”, psyket, som bevarar eller ”minns” erfarenheter; det är hela kroppen. Eftersom kropp och själ är en enhet, reagerar kroppen oavbrutet på erfarenheter som har kopplats bort, kodats och lagrats. Smärta (och otillfredsställda behov förvandlas till smärta) är med andra ord ett tillstånd hos vävnaderna, och vävnaderna ”minns” på ett fysiskt sätt. Det är samma slags ”minne” som när vårt system ”minns” att vi har tagit stora mängder av ett visst narkotiskt medel och ger oss immunitet mot det.

 

Erfarenheter är inte företeelser som inkapslade bevaras i hjärnan ensam. En tidig upplevelse som inte integreras sätter igång en reflektorisk aktivitet i hjärnan och innerverar kroppen som oupplösligt delar erfarenheten; innervationens lokalisering beror på smärtans art. Om den tidiga smärtan bestod i ett blåmärke, som när det gällde den här kvinnan; hon utvecklade ofta blåmärken som det inte fanns någon förklaring till. Om traumat till exempel bestod i att barnet kom ut ur livmodern till ett mycket kallt förlossningsrum, reagerade blodkärlen på detta trauma med sammandragning. Denna process kan fixeras, så att en överdrivet stark kardiovaskulär reaktion blir följden vid varje form av stress som tenderar att återuppliva den första stressituationen. Längre fram i livet kan den reflektoriska aktivitet som den tidiga oupplösta smärtan ger upphov till, leda till kardiovaskulära sjukdomstillstånd.

 

Här lär vi oss också något om läkningsprocessen. I det fall som vi diskuterar här blev resultatet så länge dessa avgörande tidiga kopplingar inte gjorts att de blåmärken som uppstod på hennes kropp alltid hade svårt att försvinna. Vi har funnit när det gällt andra patienter som lätt fått blåmärken att tidiga kopplingar under primaupplevelserna inte bara i allra högsta grad påverkade tendensen att få blåmärken i fortsättningen, utan också starkt underlättade läkningsprocessen när ett blåmärke någon sällsynt gång uppträdde.

 

Vi ser att det finns organ i kroppen som är speciellt mottagliga, inte bara på grund av arten av det tidiga traumat. Ett givet exempel vore ett barn som matas efter tidtabell, ofta varit hungrigt i babysängen och senare får mag-tarmbesvär. Sådana symtom är kroppens sätt att ”minnas”. De är ”omvandlade” minnen.

 

Vi måste fråga oss: ”Var fanns det där blåmärket under alla de mellanliggande fyrtioåtta åren?” Uppenbarligen fanns det kodat någonstans i systemet. Det utgjorde alltid en latent tendens. Det påminde ständigt kroppen på ett bokstavligt men allmänt känt sätt om att det fanns ett speciellt blåmärke den måste ta itu med och få att försvinna. Kroppen generaliserar med andra ord specifika smärtor både fysiskt och psykologiskt och denna generaliseringsprocess är det centrala i neurosen. Rädslan för mor kan trängas bort och längre fram felaktigt generaliseras till att omfatta alla kvinnor som en klass.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

”I grunden betyder överbelastning att en känsla är så plågsam att den inte obehindrat kan integreras i systemet. Det inträder därför en klyvning mellan medvetandet om känslan och själva känslan. Medvetandet splittras med andra ord och personen blir omedveten om sin smärta.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

”En smärta som kopplats bort påverkar systemet. Den är varken statisk eller overksam. Kopplingen löser upp smärtan och utplånar inflytandet. Personen kommer till exempel alltid att ha en tendens till magbesvär eller magsår, hur utmärkta lindrande mediciner man än använder, till dess att traumat från att ha fått vara hungrig som ett spädbarn återupplevs och kopplas till medvetandet.

 

I viss mening är det omedvetna tidlöst; ty kvinnan vars ben vi kan se på fotografiet skulle komma att fortsätta att få blåmärken kanske livet igenom till dess att ett visst ögonblick i hennes liv kom tillbaka – till dess att hon upplevde hur hon fick ett avgörande blåmärke vid ett visst speciellt tillfälle. Till dess att det inträffade blev ”blåmärkena” en tidlös reaktion.

 

För att det där första blåmärket skulle kunna försvinna måste det visa sig igen. Att bara ha ”kommit ihåg det” på det mentala planet utan att kroppen medverkade skulle inte ha varit till någon nytta. Det visar att det enbart är en total psykofysiologisk upplevelse som kan bota. Insikt eller medvetenhet eller ett levande minne gör alltså inte slut på omedvetna tendenser av vad ursprung det vara må.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

”Det enda sätt på vilket vi kan förstå anknytningarna mellan symtom och ursprung är genom känslan. För det är känslan som knyter samman till och med de mest olikartade händelser i den mänskliga tillvaron. En patient kunde till exempel inte koncentrera sig på sina studier. Han hade en primalupplevelse med temat ”Mamma, låt mig gå ut och leka som de andra pojkarna.” Detta löste hans läsproblem utan att problemet i sig självt diskuterades. Hur? Den här pojken hade alltid måst sköta sina sysslor innan han fick koppla av och leka. Hela hans system utvecklade en blockering mot tvånget att göra någonting först. Läsningen var bara ytterligare en syssla att göra motstånd mot. Det var inte en medveten process; i stället upptäckte han att hans tankar började ”vandra” varje gång han satte sig att läsa. De sade: ”Vi vill ha frihet.” När han väl en gång återupplevt det tidiga, oavbrutna trauma det innebar att ständigt vara instängd i huset, kunde han verkligen göra sig fri psykiskt sett. Han kunde studera utan den gnagande upprörda förnimmelse invärtes som kom honom att börja fantisera efter att ha läst omkring en halv sida i en bok. Ingen specialundervisning, inget lirkande och inga hot kunde ändra på denna läsblockering förrän den dynamiska känslan därunder hade lösts upp. Sambandet mellan att läsa boken och att gå ut och leka var verkligen avlägset; bara känslan bidrog till att klarlägga det.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

”För att göra en sammanfattning av det föregående, kan hur många faktorer som helst ge upphov till spänning hos ett spädbarn. Oftast är denna spänning inte märkbar. Men varje faktor bidrar till den underliggande spänningen, som slutligen bryter ut i symtom som kolik, eksem, diarré eller helt enkelt ständig oförklarlig gråt, något som är barnets första försvarslinje och en signal att något är på tok. Valet av symtom är inte något som barnet ”tänker ut”. I stället är det resultatet av många spänningsframkallande upplevelser och står i centrum för den bristande omsorgen. Ett barn som inte blir föremål för beröring tillräckligt ofta eller som man handskas vårdslöst med kan till exempel få någon hudsjukdom. Ett barn som inte ammats tillräckligt stoppar kanske ideligen föremål i munnen eller babblar. Ett barn som förbjuds gråta och blir bestraffat om det gör det, får kanske kronisk snuva.

 

I stort sett koncentreras symtomet till det område som berörs av behovet. Det är det område som behöver särskild ”behandling”. Det är området för överbelastningen. Ett barn som tvingas till potträning innan det är redo för det kan alltså börja kissa i sängen och senare visa sexuell promiskuitet. Det använder kort sagt sin penis för att lindra spänningen i just det område där traumat ursprungligen uppstod. Detta kompliceras naturligtvis av att överbelastningen kanske inte är en fråga om en enstaka påfrestning. Ett barn avvänjs kanske på ett olämpligt sätt, tvingas till potträning för tidigt eller matas enligt en tidtabell som det inte själv bestämt. På vilket område det väljer att ge utlopp åt spänningen beror på dess levnadsförhållanden, dess kulturella miljö och vad dess föräldrar tillåter. I en religiös familj kan masturbation (för att lätta på spänningen efter för tidig potträning) vara otänkbar därför att barnet är så fyllt av rädsla. Spänningen kommer alltså att söka sig ett annat utlopp – ständiga böner, till exempel. När den väl en gång har börjat få utlopp på ett visst område, centreras hela den generella spänningen och försöken att få utlopp för den dit. Tics i ansiktet eller kring munnen uppträder alltså regelbundet och livet igenom som ett avlopp för den spänning som är följden av många orsaker.

 

Kroppen differentierar inte. Den reagerar bara på den alltför tunga bördan på sitt vanliga ”inpräglade” sätt. Vad som händer när vi växer upp är att smärtan från behoven förblir lika ren och oblandad som den dag den började eftersom denna i behoven rotade smärta är vår fysiologiska sanning, och sanningen inte känner några tidsgränser. Vad som verkligen inträffar är att försvaret eller sättet att få utlopp för smärtan förändras. Det blir mer sofistikerat – från att suga på tummen övergår man till att röka, från sängvätning till masturbation, från pojkslagsmål till sofistikerade sarkasmer. Ibland förblir försvaret oförändrat ett helt liv. Återkommande drömmar är ett bra exempel. Tics, astma, magsår och hudåkommor är andra. I samtliga fall är symtom tecknet på klyvningen. Början till ett symtom, t.ex. allergier eller stamning, är början till klyvningen. Ibland sker inte klyvningen med ett dramatiskt symtom; personligheten ”fixeras” bara. Detta visar bara att barnet, som genom klyvningen avstängts från sin smärta, har funnit ett stående sätt att handskas med överbelastningen. Det kan vara pojken som tycker det är roligt att bära sin mors kläder eller en dotter som blir blek och sjuklig, stillsam och artig.

 

Fastän primalsmärtor har växlande ursprung, en del fysiskt (omskärelse) och en del psykiskt (upplevelsen av att ha avisats), är de kroppsliga processer som ingår i sättet att handskas med smärtan desamma. Det beror på att smärta som uppstått på psykisk väg ändå bearbetas av det fysiska systemet; en neuros är något fysiskt. Barn i kärlekslösa institutionella miljöer kan dö av den så kallade psykiska stressen.

 

Eftersom symtom är förlängningar av behov, den tratt genom vilken smärtan från behovet rinner, kan vi lära oss mycket om ett barn och dess underliggande problem genom att iaktta dess symtom. Inom primalterapin säger oss i själva verket en daglig granskning av patientens växlande symtom vilka smärtor som är nära ytan. Om till exempel ett barn uppfinner en vän som sitter hos det, talar med det, leker med det etc., och denna fantasi fortlever i månader, har det kanske vad som motsvarar en vuxens illusion om att vara ”Guds barn”, en Gud som ständigt är närvarande och vakar. Båda dessa overliga ideer kan vara symtom med rötter i den blockerade känslan av att vara ensam och övergiven. De är de felkopplingar som en överbelastning av känsla gett upphov till, och dess innehåll visar oss på vad för slags känsla som avleds. Hur stor överbelastningen är antyds av den bisarra idén. Ju mer avlägsen en idé är från verkligheten, av desto bisarrare art är den. Den är smärtnivån som ger upphov till detta allmänna förhållande. Smärtan är den kraft som driver bort föreställningarna från deras referensram. Det kan alltså hända att ett barn inte bara uppfinner en fantasikamrat därför att det stöts bort av sin familj, utan att det slutligen blir övertygat om att kamraten talar med det och dirigerar dess rörelser. Detta kan senare få fast form som en vanföreställning om att en dold makt (nu yttre) ligger bakom dess handlingar, och naturligtvis finns det en dold makt bakom vad det gör – primalsmärtan. Eftersom vi kan se att symtom och deras orsaker bildar en enhet, måste vi akta oss för att studera symtom som separata och i sig livsdugliga företeelser.

 

När ett barn kommer till en läkare för att få symtom behandlade, behandlar läkaren resultatet av alla de inflytanden som jag har nämnt i det föregående – födelsetrauma, omskärelse, buller kring sängen, otillräcklig modersmjölk, alltför kortvarig amning etc. Det spelar ingen roll om det är en läkare ”för huvudet” som behandlar stöld eller fobier, eller en läkare ”för kroppen” som behandlar allergier och kolit. De har att göra med slutpunkten i en fortgående process. Det finns vanligen ingen enskild faktor som man kan peka på som ”orsaken” till det symtom han ser. Om inte läkaren är redo att dyka ner i den underliggande strömmen av spänning och leta reda på de olika orsaker som bidrar till symtomet, är det bästa han kan göra att ta itu med ”odjurets huvud” och hoppas på det bästa. Hans behandling kan aldrig ge bot.

 

Följande är ett bra exempel på vad jag menar när jag säger att en primalupplevelse är en koncentrerad upplevelse – smärta på smärta i lager på varandra, symboliserade i en enda händelse. Patienten skriker inte av skräck på grund av den enda händelse han återupplever; i stället är den händelsen en sammanfattning av och representerar hundratals liknande händelser, som alla förorsakar samma slags smärta.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

 

 

Rädsla

 

“FEAR = False Evidence Appearing Right”

(okänd)

 

 

”Stepping into the fear rather than trying to avoid it is the first step in crossing the bridge of judgment and entering the world of freedom.”

(ANDREAS MORITZ i boken ”Lifting the veil of duality”)

 

 

“Fear cannot be controlled. Since it is already there, it is too late to change it. Better to flow with it – to let it be – and put your energy into figuring out what you need to do.”

(GAY HENDRICKS i boken ”Conscious living”)

 

 

”Många försvarar sig mot sin djupare rädsla genom att bli arga; ilskan hindrar dem från att kontakta den underliggande känslan.”

(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)

 

 

“Anger is fear, and fear is always fear of loss.”

(RICHARD BACH i boken “Messiah’s handbook”)

 

 

”När man styrs av rädsla finns det inget nu – bara negativa minnen och oro inför framtiden.”

(LAVINIA PLONKA i boken ”Rädslan sitter i kroppen”)

 

 

”Fear makes the wolf bigger than it is.”

(tyskt ordspråk)

 

 

"Pain with fear hurts far more than pain without fear."

(DAN MILLMAN i boken “No ordinary moments”)

 

 

”Resistance is often fear, the opposite of power.”

(ANODEA JUDITH i boken ”Wheels of life”)

 

 

”Rädsla för misslyckande är det största hindret för framgång. Inte misslyckande.”

(okänd)

 

 

”I feel what you feel, but you name it fear and I name it a call to action.”

(master MOREHEI UESHIBA)

 

 

“Rädsla urholkar själen.”

(RAINER WERNER FASSBINDER)

 

 

”Oräddhet är inte frånvaron av rädsla. Oräddhet är modet att stå mitt i rädslan.”

(OSHO)

 

 

"The cave you fear to enter holds the treasure you seek."

(JOSEPH CAMPBELL)

 

 

”The more you understand, the less you fear.”

(DAN MILLMAN)

 

 

”Our fears are a treasure house of self-knowledge if we explore them.”

(MARILYN FRENCH)

 

 

”Fight your fears and you’ll be in battle forever. Face your fears and you’ll be free forever.”

(LUCAS JONKMAN)

 

 

”Do one thing everyday that scares you.”

(ELEANOR ROOSEVELT)

 

 

”När vi blir rädda glömmer vi att älska oss själva och vi glömmer definitivt bort att andra älskar oss. Att älska andra är det bara inte tal om – i dessa stunder är de fienden.”

(KATHLYN & GAY HENDRICKS i boken ”Den medvetna kärleken”)

 

 

“Too many of us are not living our dreams because we are living our fears.”

(LES BROWN)

 

 

”Procrastination isn’t laziness, it’s fear.”

(LAURA LUCAS)

 

 

”Det är rädslan som gör att människan börjar kontrollera sitt liv i stället för att leva det. Därför kan en människa inte vakna till liv utan att hon först tvingats möta sina rädslor.”

(TOMMY HELLSTEN i boken ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”)

 

 

”Hur ofta är du medveten om att du är rädd? De flesta av oss skulle säga sig vara rädda bara i dramatiska ögonblick – en hunds plötsliga morrande, skrikande bromsar på motorvägen, stunden innan man ska hålla ett viktigt tal. Men rädslan finns med oss varje dag på allehanda små sätt. Våra själar är kanske odödliga, men vi är också fysiska varelser som kan drabbas av smärta, skada, död, hamna i pinsamma situationer, misslyckas, skämmas eller avvisas. Primitiv rädsla undergräver alltså nästan varje projekt vi utför.

 

Rädslan är inte bara en motståndare; den är också en guide och rådgivare. Det är naturligt och till och med lämpligt – ett sundhetstecken – att låta rädslan lotsa en genom fysiskt riskabla situationer, där bristande uppmärksamhet eller vårdslöshet skulle kunna leda till svåra skador eller döden.

 

Sådana stunder av fysiskt risktagande är sällsynta. Dina största strider mot rädslan finns inte utanför dig; de lurar inombords, i psykets grottor, på arenan för psykologisk överlevnad och mörka fantasier, där rädslan byter skepnad till tvivel på sig själv, osäkerhet, bristande självförtroende, blyghet, hämningar, lättskrämdhet – en motvilja mot att hävda, uttrycka och till och med vara sig själv. Vilken form rädslan än tar kommer din vilja att se den rakt i ansiktet att bestämma ditt öde i den mänskliga potentialens högre domäner. Huruvida rädslan är vän eller fiende beror på ifall du blir dess herre eller dess tjänare.”

(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)

 

 

”Min vän Walter ringde mig för att berätta att han hade misslyckats i ett tapperhetstest. Han hade antagit utmaningen att klättra upp till toppen av en telefonstolpe, ställa sig på den och hoppa över till en trapets ungefär en och en halv meter bort. Trots att han hade säkerhetslina var det en vördnadsbjudande uppgift.

 

”Du säger att du misslyckades. Kom du inte ända upp?” frågade jag.

”Jodå, jag klättrade hela vägen”, svarade han.

”Men du lyckades inte stå kvar på stolpen – du ramlade ner?” gissade jag.

”Nej, jag ramlade inte.”

”Så då missade du trapetsen?”

”Nej, nog fick jag tag i trapetsen alltid”, svarade Walter.

”Nu fattar jag inte riktigt, Walt. Du sa ju att du hade misslyckats.”

”Ja, det gjorde jag också”, försäkrade han. ”Jag försökte besegra rädslan, men jag var rädd hela tiden.”

Walt led av en grundläggande missuppfattning om hur man konfronterar sina rädslor. Man kan inte kontrollera rädslan genom att tvinga bort den. En sådan motståndare besegrar man bara genom att göra den till sin tjänare och rådgivare och genom att aldrig låta den ta herraväldet. Rädslan kan inte ta din kraft; risken är att du överlämnar den utan strid.”

(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)

 

 

”Your fears are not walls, but hurdles. Courage is not the absence of fear, but the conquering of it.”

(DAN MILLMAN)

 

 

“Fear is the rock bottom of all the feelings that trouble us. What could be more numbing than our deepest fears? These are some of the big ones:

 

Fear of dying,

Fear that there isn’t enough to go around,

Fear of going crazy,

Fear of our sexual energy,

Fear of being alone, and

Fear of fear itself.

 

We think, if I let myself feel my fear, I would never stop trembling. There seems something bottomless about it. Perhaps it is because it does not have an expressive component like a sob or a tantrum, as with sadness and anger. All you can do with fear is feel it and say, “I’m scared.”

 

Fear is a mobilization of energy to solve a problem. If a gorilla jumps through the window of our sitting room, we would feel scared. This would mobilize energy in our body to seek a solution. We would run or do battle with the gorilla. The trouble is that nowadays our problems are so much more complicated that they seem to have no straightforward solutions. We live in a world of complex social relationships. There is a difference between the fear of confronting a gorilla and the fear of telling your spouse you’re having an affair. One situation have some fairly straightforward solutions; you run or you fight. But the other? We are not sure yet of quite how to go about dealing with the complex fears of the modern world. In the U.S. approximately 100 million prescriptions for tranquilizers are written every year. If we knew a better way of dealing with fear, we would not reach so quickly for the pill bottle.

 

Resistance to fear, not fear itself, is of course our major problem. When we open up to fear and allow ourselves to feel it deeply, we can learn from it. We can inquire into it, find the source of it. If we are not willing to do that, though, if we take a posture of resistance to it, then it remains a numbing, permanent presence in our lives.”

(GAY HENDRICKS i boken ”Learning to love yourself”)

 

 

“Everything you’ve ever wanted is on the other side of fear.”

(okänd)

 

 

Fear: I Can Still Escape…

The Primary Defence and the other defences (False Hope, False Power and Denial of Needs) can only be developed once the child has a certain level of self-awareness. This isn’t the case until the age of 1½ to 2 years of age. A little baby who lies alone crying in its cot is not yet capable of thinking: ‘I am a bad little baby and therefore nobody is paying any attention to my crying’ (Primary Defence). Until the age of 2 the child is not capable of defending herself in a cognitive way (by thinking). Up to that time the only thing that happens when her basic needs are not met is that she will become afraid. A little baby who cries will produce stress hormones. The longer the child is left to cry alone, the more stress hormones it will produce, the more afraid it will feel. If this state persists because nobody comes to take care of the child’s needs, the child will enter into a numbed state which can be compared with dissociation: the little baby will stop crying no matter how hungry, cold, wet, in pain, afraid she is…

 

As adults we can recognize the working of the Fear defence mechanism when we suffer from feelings of fear that are not dangerous.

 

Example of Fear

 

Being afraid to speak in public

 

Being scared to go to a party

 

Being afraid to speak your mind

 

Avoiding confrontation

 

Fear of spiders, mice, etc.

 

Being afraid to be alone

 

Being afraid to commit to a relationships, etc.

 

The list of situations that might bring up fear, while there is not any real danger present, is quite endless. The reader who wants to know more about the defence of Fear might want to take a look at my earlier book, Illusions. In this book Fear is elaborately addressed. For now the most important point to keep in mind is to know that unrealistic fears – and most fears that afflict us are unrealistic since there is no immediate physical danger involved – serve as a defence against old pain. As long as there is fear, there is the illusion that we can still flee, that we might still be able to escape from whatever threat we perceive. This is an illusion because the child we were could not escape from its situation, the devastating situation in which its basic needs were not met.

 

As soon as we feel Fear when there is no real physical danger in the present, this means that a Symbol has touched old pain. We avoid feeling this old pain by defending against it with Fear.”

(INGEBORG BOSCH i boken “Past reality integration”)

 

 

”Allt vi bekämpar bevarar vi. Det gäller i synnerhet ifråga om känslor. Genom att bekämpa sin rädsla får man den inte att försvinna. I själva verket stannar rädslan kvar tills vi välkomnar den. Den energi som vi använder för att hålla rädslan utanför medvetandet är förslösad och vår ansträngning i den riktningen skapar bara splittring inom oss.”

(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Kroppens egen intelligens”)

 

 

"F.E.A.R. has two meanings – Forget Everything And Run – or – Face Everything And Rise. The choice is yours."

(okänd)

 

Läs även Fruktan, Mod, Oro, Rädslans kraft, Rädslans ursprung och Vår rädsla

 

 

 

 

Självhat

 

"Självhatets komplicerade roll. Dess viktigaste funktion är att hålla offret igång i en ständig strävan efter ouppnåeliga och "idealiska" mål på jakt efter en neurotisk "ära". Varje misslyckande med att vara ärofullt idealisk möts med självhat, vilket i själva verket tjänstgör som den piska vilken gång på gång jagar offret vidare längs den omöjliga vägen. I varje fall tillhandahåller hans avfallsreservoar gott om vapen att rikta mot honom själv i självhatets tjänst. Gifter i tjänst hos detta självhat dyker upp i nästan ändlös variation. Faktum är att nästan alla sådana gifter innehåller ett element av självhat. På denna punkt vill jag emellertid nämna några olika gifter som jag har stött på i min praktik, vilka varit uppenbart självdestruktiva. Jag säger uppenbart bara därför att det var uppenbart för mig. I flertalet fall hade patienten ingen aning om att han var sysselsatt med snedvridning och med utslag av självhat.

 

En mycket iögonfallande form av självhat är benägenhet för olyckor. Dess offer råkar på något sätt ut för den ena olyckan efter den andra utan att vara medvetna om att det finns något avsiktligt i det. Jag har sett en kvinna som råkat ut för fyra frakturer i tre bilolyckor förutom en mångfald mindre skador, däribland flera fall då hon skurit sig så svårt med en kökskniv att hon måste sys ihop.

 

En kvinna jag mött råkade ut för sex oönskade graviditeter innan hon blev medveten om att hennes vrede mot sig själv spelade en roll vid samtliga tillfällen.

 

En annan kvinna tappade bort någon sak som hon satte stort värde på varje gång hon kände sig ha svikit sin roll som "idealisk maka och mor" (det kan tilläggas att en hel bataljon människor i ytterst harmoniskt samarbete omöjligt skulle ha kunnat tillfredsställa hennes uppfattning om begreppet "idealisk"). Under en lång tid skyllde hon förlusten av de många sakerna på vanligt "slarv".

 

Jag har också sett mängder av olycks- och sjukdomsbenägna människor som omedvetet låtit sig motiveras av emotionellt avfall som vänts inåt mot dem själva. En kvinna som inte nöjde sig med ett flertal frakturer och bilolyckor sprang från läkare till läkare tills hon slutligen lyckats få gallblåsan, blindtarmen och livmodern bortopererade. Hon hade ingen uppfattning om att det på något sätt rörde sig om angrepp på henne själv.

 

En man jag känner brukade vänta tills han satt säkert i sadeln på ett utmärkt jobb och klarade sig strålande, varpå han lyckades begå det ena misstaget efter det andra. Om han inte blev avskedad började han komma allt mera för sent till arbetet. På en anställningsplats höll han sig bokstavligen borta i dagar tills han slutligen fick sparken. Han sade att det var ”någonting som höll mig borta”, men vad det var kunde han inte förklara. Jag kommer ihåg en man som hade reumatisk feber och som visste att övre luftvägsinfektioner kunde bli ödesdigra men som ändå ständigt lyckades bli förkyld. Jag säger och menar ”lyckades”, eftersom denne man osvikligt (men omedvetet) såg till att han blev kall, blöt i regnigt väder och övertrött fast det skulle ha varit mycket enklare för honom att sköta sig ordentligt.

 

Naturligtvis finns det också många svåråtkomliga utslag av självsabotage, fast jag måste erkänna att förtrogenhet med dem får dem att verka långtifrån svåråtkomliga. Jag tänker på patienter som haft en fantastisk förmåga att råka in i ödesdigra förhållanden, däribland utomordentligt masochistiska sådana. En kvinna bland mina patienter lyckades gifta sig med tre alkoholiserade män, som i tur och ordning praktiskt taget slog ihjäl henne. Jag tänker på människor jag mött som envisats med att fortsätta i självdestruktiva, fullkomligt ohållbara förhållanden. Vi känner alla människor som alltid lyckas få arbetsuppgifter som ligger långt under deras förmåga och kvalifikationer. Vi känner också människor som klarar sig bra ett tag och sedan på något oundvikligt sätt lyckas förlora hela frukten av sina ansträngningar på någon ”fin affär” som visar sig vara katastrofal. Har ni känt några svåra alkoholister, narkomaner eller kroniska spelare? Tvångsmässigt spelande och alkoholism är komplicerade sjukdomar, men betänk vilket självhat som måste till för att bokstavligen släpa en människa i rännstenen. Jag har samtalat med spelare som känner sig befriade från spänning endast sedan de förlorat allt och är absolut ruinerade. Listan kan uppenbarligen göras hur lång som helst. Självsabotage kan vara akut eller kroniskt, svåråtkomligt eller uppenbart, lätt eller tillräckligt svårt för att leda till döden (det finns människor som envisas med att arbeta inom katastrofområden eller uppträda som våghalsar). Självsabotage har ofta många rötter och kan vara utomordentligt komplicerat. Men jag har ännu aldrig sett ett fall som inte hämtat näring ur förvänd vrede, och jag har sett fall där självhat var den främsta drivkraften.”

(THEODORE ISAAC RUBIN i boken ”Boken om ilska”)

 

 

“Det värsta som kan hända en människa är att tycka illa om sig själv.”

(JOHANN WOLFGANG von GOETHE)

 

Läs även Hat och Vilja eller ovilja?

 

 

 

 

Skuld & Skam

 

”Vad ska man då göra åt skammen, hur ska man förhålla sig till den? Allra först måste man identifiera den. Skammen låtsas säga till mig hur dålig och värdelös jag är, men i själva verket berättar den hur lite jag blivit älskad.”

(TOMMY HELLSTEN i boken ”Du är mer än du anar”)

 

 

”Man kan inte bli fri från verklig skuld förrän man accepterar den. Bara genom att möta skulden kan man befrias från den.”

(TOMMY HELLSTEN i boken ”Föräldraskap”)

 

 

”Om vi strävar efter saker som i och för sig är goda, men gör det för deras egen skull, förvandlas de till monster som tar makt över oss och ger oss något helt annat än det vi ville ha.

 

Alkoholisten söker glädje, lycka och ett gott liv men får i stället hopplöshet, skam och förfall. Han söker det goda men vaknar upp mitt i förnedringen.

 

Drogmissbrukaren söker upplevelse, men får istället ett beroende, som kan leda till döden.

 

Arbetsnarkomanen söker uppskattning, men får hjärtinfarkt, skilsmässa eller magsår.

 

En religiös fanatiker söker nåd och kärlek, men hamnar mitt bland krav, regler och lagiskhet. Han söker frihet, men hamnar i slaveri.

 

Den maktberoende söker inflytande, men hittar sig själv mitt bland politiskt ränkspel och intriger. Huvudmålet för politiken blir att säkra den egna politiska karriären och framtiden. Det hemliga huvudmotivet för verksamheten blir helt enkelt att samla politiska poäng.

 

Den som vill bli fri från sina skuldkänslor flyr sin skuld, men drabbas i stället av skam. Skammen erövrar nämligen terräng om man inte möter sin skuld. Skam innebär att självkänslan försvinner eller försvagas. Bara om vi möter vår skuld kan vi få självkänsla. En människa som flyr undan sin skuld flyr i själva verket undan det han jagar efter, det vill säga självkänslan.”

(TOMMY HELLSTEN i boken ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”)

 

 

Beteenden som kännetecknar skuld

 

Här följer exempel på beteenden som vi alla har då och då under livet. Kanske känner du igen dem hos dig själv eller hos någon i din omgivning? De här beteendena eller förhållningssätten finns alltså i större eller mindre grad hos alla och handlar om anpassning, oro, prestationsångest och självkritik. Ibland börjar de här känslorna styra vårt liv – oavsett vad vi har för yrke, status, kön, ålder, religions- eller kulturtillhörighet. Det är då vi behöver se upp!

 

Att ständigt vara beredd på att bli kritiserad eller avvisad (kritik).

 

Att söka fel utanför sig själv, i omständigheter eller omgivning och hos andra (kritik).

 

Att än i dag anklaga sig för misstag som man gjorde för länge sedan (kritik).

 

Att inte våga säga nej till andra (anpassning).

 

Att ofta känna sig utnyttjad av andra (anpassning).

 

Att inte våga ta emot något på grund av risken att känna tacksamhetsskuld och behöva ge något tillbaka (rädsla, anpassning).

 

Att vara så rädd för att misslyckas att man helt avstår från att försöka (kritik, prestation).

 

Att inte unna sig själv lediga stunder och njutning i vardagen (rädsla, prestation, anpassning).

 

Det här är som sagt vanliga beteenden som de flesta kan hantera. Problemet är när de upptar större delen av ens tid och därmed begränsar ens liv. Känner du igen dig i fler än tre av de här beteendena kan det vara en signal om att du kanske inte är helt bekväm i ditt liv. Konkret kan det innebära följande situationer:

 

Att alltid vara först med att betala för andra men tacka nej när andra vill bjuda.

 

Att hålla tyst och inte säga sin åsikt för att man är rädd att ”såra” någon.

 

Att uppleva att man inte kommer längre i en relation men inte vågar avsluta. I stället hoppas man att partnern tar initiativet.

 

Att mot sin vilja delta i aktiviteter med släkten, kompisarna eller arbetskamraterna av rädsla för att göra andra besvikna samtidigt som man har förståelse för om andra inte deltar.

 

Att drabbas av familjens eller vänners negativa utspel och inte säga ifrån när de överträder ens gränser.

 

Att vilja dra sig undan umgänge men vara rädd för att säga det och därför ljuga.

 

Att alltför ofta göra som barnen vill för att undvika att de blir ledsna eller för att slippa konflikter med dem.

 

Att alltid pressa sig för hårt för att inte misslyckas, men ändå aldrig känna sig nöjd efteråt.

 

De här beteendena bygger nästan alltid på att man vill skydda någon annan. Det är dock på bekostnad av den egna viljan och vår möjlighet att faktiskt låta oss ledas av den. Om vi agerar reflexmässigt utifrån skuld i stället för att handla i kontakt med våra känslor och vår vilja har vi just skuld och rädsla som drivkrafter. De är intimt förknippade med varandra och tvingar oss att avstå från att lyssna till oss själva. Om vi helt förnekar det som är sant för oss i syfte att ”skydda” andra får det stora konsekvenser för oss själva. I mitt arbete med människor har jag sett resultaten av de här egna bortvalen, just i form av anpassning till andra eller annat som ligger utanför oss själva. Resultaten blir i de flesta fall ensamhet, konflikter, bitterhet, självanklagelser, fysisk smärta eller andra kroppsliga besvär, stress, missbruk (till exempel av sex, shopping, tv, spel, droger, alkohol, mat, godis) och låg självkänsla.

 

Känner du igen dig? Kan du medge för dig själv att du ibland upplever den här ”smittan”? Var inte orolig, alla människor bär på ett visst mått av skuld och rädsla. Det är just när vi får någon (eller flera) av de här konsekvenserna som det är hög tid att göra något åt det. Syftet med den här boken är att ge dig en chans att förstå mekanismerna bakom och börja röra dig i riktning mot det du alltid har längtat efter.

 

Vad är det då som du alltid har längtat efter? Ställ gärna frågan högt till dig själv – vad har jag alltid längtat efter? – och lyssna på ditt inre svar. Jag är helt säker på att du inte längtar efter att gömma dig, anpassa dig eller gå de vägar som andra människor har stakat ut. Vad är då hindret? Ställ den frågan och känn efter om det möjligen kan vara just skuld och rädsla.”

(LENNART MATIKAINEN i boken ”Rena relationer”)

 

 

“Childhood experiences of shame have the power to determine how we experience other emotions for the rest of our lives.”

(JOAN BORYSENKO i boken ”Guilt is the teacher, love is the lesson”)

 

 

Ohälsosam skam

Rötterna till ohälsosam skam kommer från de negativa budskap man tagit emot under uppväxten, både i kontakten med vårdnadshavare, andra vuxna och kompisar, och är en av grundorsakerna till att man mår dåligt i livet. Den typen av skam angriper kärnan i människan och gör att man känner sig värdelös, oduglig, fel, ful och hopplös m m. Man kan känna sig misslyckad och nedvärderad inom olika områden, t ex genom att man blir retad för att man är bra eller dålig på något eller för att man är annorlunda och avviker från det som är gängse norm. Man kan också känna ohälsosam skam över sitt utseende, sin klassbakgrund, sin kultur, sin ekonomi, sin sociala status etc. Har man varit utsatt för olika former av övergrepp är det mycket vanligt att man bär på den typen av skam.

 

När man upplever ohälsosam skam reagerar man bl a med att börja svettas, skaka, bli generad och man undviker ofta ögonkontakt. Man upplever att man håller på att tappa kontrollen. Det kan kännas som om man helst av allt vill gömma sig. Kroppen upplever då en stark känsla av obehag.

 

Donald L Nathanson, terapeut och forskare, har beskrivit fyra vanliga beteenden som människor ofta använder för att undvika att känna ohälsosam skam:

– Dra sig undan

– Attackera sig själv

– Förnekande

– Attackera andra

 

Dra sig undan

Man drar sig undan andra människor på en skala allt från mild blyghet till social fobi. Om man under alltför lång tid drar sig undan andra människor och inte får stöd att bryta den onda cirkeln, är risken stor att man hamnar i ett socialt utanförskap.

 

Attackera sig själv

Man går till attack mot sig själv på olika sätt. Ett vanligt sätt är att ge sig själv kritiska kommentarer. Man kan också utveckla självskadande beteenden i olika former, eller leva i en relation där man blir mer eller mindre undergiven.

 

Förnekande

Många människor förnekar sina skamkänslor helt eller delvis, t ex genom att utåt göra så gott man kan för att visa att man mår bra fast man egentligen mår dåligt inuti. Man vill inte känna sig svag eller visa sig sårbar. Mer utåtriktade sätt att förneka skammen är olika former av beroenden och missbruk.

 

Attackera andra

En del människor attackerar andra som ett sätt att komma ifrån sin egen skamkänsla. Detta inkluderar att nedvärdera andra och använda psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld. De attackerar den eller de personer som finns tillgängliga.

 

Vägar till befrielse från ohälsosam skam

Oftast behöver man professionell hjälp när man ska bearbeta ohälsosam skam. Det är djupa, svåra känslor att ta hand om. Man behöver ofta använda terapiformer som går djupare än enbart samtal för att kunna läka den ohälsosamma skammen.”

(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”)

 

 

“In my work assisting trauma survivors in recovery I have observed an almost universal finding of low self-esteem among them. The belief and painful feeling of shame declares that “I’m bad, not enough, flawed, inadequate, imperfect and even rotten at my core.” Shame appears to be taught and learned, repeatedly implanted by offenders, which their victims incorporate into their beings. This subtle yet toxic process often begins at birth and can continue as child abuse, and continued traumas may be repeated throughout an adult’s life. Active shame blocks healing.

 

A recovery program can slowly address and heal the effects of trauma, including the shame. Primary in healing shame is first to name it accurately, in whatever guise it may manifest itself. Naming things accurately gives us personal power. It is important to differentiate shame from guilt. Sometimes confused with shame, guilt is a painful feeling that comes from making a mistake, doing something wrong – or not doing it right. We can heal guilt by apologizing or making amends to the person we may have wronged, and, if appropriate, perhaps even asking for forgiveness. Guilt is about doing or not doing.

 

Shame is about being or not being. In guilt, we have done something wrong which we can more easily correct. In shame, we are something wrong, and we can see no way to correct it. Often fostered by some organized religions as “original sin,” we feel as though we are born defective and bad. From this collective shaming trauma, our false self then maintains the shame. As one patient said, “I have a tape recorder in my head that reminds me of how bad I am.” Another said, “There is this constant broadcast in the pit of my being telling me I’m not good enough.” Shame can be so pervasive that it can stop people from going into recovery because they believe they don’t deserve to, or that they will never feel better.

 

Case History 7.1: Sharon was a forty-four-year-old woman who came to me complaining of a strong painful sense of insecurity. She had been physically abused and neglected throughout her childhood. Over time, in group therapy, as she worked, she realized that it was really shame or low self-esteem that was robbing her of what she called “a sense of being unable to root myself so I could feel secure.” She often described her “battle” as trying to box her way out of a canvas bag. No matter how hard she struggled, she couldn’t see and free herself. Over time, she shared her burdensome feeling and experience of shame to the therapy group and revealed it from many different angles. Eventually she was able to grieve for her lost childhood. With compassion and acceptance from the group, Sharon eventually was able to feel compassion for herself, realizing how severely she had been treated. She told the group that the voices inside her head telling her how bad she was weren’t quite so loud anymore, and she could now often hear her real self soothing her.

 

A major way to heal shame is to share our experience of it with safe people. An effective way to do that is to tell our story of narrative, bit by bit, of what happened to us in our trauma experience. This process may be accomplished in individual therapy or counselling, during heart-to-heart talks with a trusted friend, and in group therapy or a self-help group. Each time that we share our shame, we express it, and thereby expel it outside of our self. By doing so, we paradoxically own that we experienced it, and then we can get rid of it. Shame usually takes a long time to heal.

 

While there are some data-based studies that show an overall improvement using group treatment and contact with therapists, most of the experience on healing low self-esteem (i.e., shame) is anecdotal, although it is based on decades of careful observation on countless trauma survivors as they heal. These reports also validate ways to help heal shame from a rich and consistent perspective. If someone believes that they are mentally ill, this may aggravate and compound that shame. Shame will likely rear its subtle but ugly head numerous times during recovery. However, participating in a recovery program will eventually affirm our inherent goodness.”

(CHARLES L. WHITFIELD i boken “The truth about depression”)

 

Läs även Skuld

 

 

 

 

Sorg

 

“Tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga.”

(okänt ursprung)

 

 

“När du tömmer dig på sorg, gör du det möjligt för dig att ta mot nästa nivå av glädje.”

(SHIRLEY MACLAINE i boken ”El Camino”)

 

 

”Bättre en gång gråta ut än ständigt sucka.”

(asiatiskt ordspråk)

 

 

“Dina inre organ får gråta de tårar som dina ögon inte förmår.”

(WILHELM REICH)

 

 

”The walls we build around us keep sadness out but also keeps out the joy.”

(JIM ROHN)

 

 

”Att ha ”en klump i halsen” är ju i dagligt tal ett symboliskt uttryck liktydigt med att ”hålla tillbaka tårarna”.”

(PER OVE LIND i boken ”Magproblem”)

 

 

”Förnekad sorg kan hämma andningen.”

(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)

 

 

“It’s like getting a lump in your throat when you forbid yourself to cry. Unexpressed grief can damage us emotionally and physically. Studies have shown that many people are diagnosed with cancer about a year or so after the death of a loved one. I have also seen this pattern in people who have recently retired.”

(LUCIA CAPACCHIONE i boken “Recovery of your Inner Child”)

 

 

”Sorgen efter en avliden anhörig eller ett brutet förhållande tar den tid det tar för att läkas. Det går inte att skynda på, låtsas vara glad eller att försöka stoppa undan den, då visar den sig i andra former såsom huvudvärk, förkylningar, trötthet och orolig sömn.”

(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)

 

 

”Sorg handlar om brustna hjärtan, inte om trasiga hjärnor. Alla försök att läka hjärtat med hjälp av huvudet misslyckas eftersom huvudet är fel verktyg för uppgiften. Det är som att försöka måla med en hammare – det blir bara en enda stor röra av det.”

(JOHN W JAMES & RUSSELL FRIEDMAN i boken ”Sorgbearbetning”)

 

 

”Många av oss i väst har lärt oss att förneka vår sorg. Men när vi gör det sviker vi vårt sanna jag och det ger upphov till sjukdom på många olika plan. En allmänt erkänd sjukdomsorsak i vår moderna värld är undertryckandet av våra känslor, vilket i sin tur minskar vår förmåga till glädje. När vi rustar oss själva för att slippa uppleva känslor av förlust tömmer vi oss på energi och förhindrar läkning. Det är mycket ansträngande att hela tiden hålla tillbaka sina känslor. När vi undviker smärta tenderar vi att bli tråkiga och oförmögna att känna. Vi blir passiva och uppgivna, inte för att vi inte bryr oss utan för att vi inte sörjer. Vi stänger till om oss för att vi har låtit tomhet fylla våra hjärtan så att vi inte har plats för några andra känslor. Vila, motion, lek, befrielse från orealistiska förväntningar, allt hjälper oss att stå ut. Men ibland kan såren inte börja läka förrän vi har lärt oss att leva med vår plåga, när vi verkligen lär känna vårt lidande djupt inne i märgen, när vi har lärt oss att sörja. Detta är inte alltid lätt, men om vi försöker undvika plågan att se vad som händer och söker tröst till varje pris tappar vi vår förmåga till kärlek och känslomässig kontakt med andra människor, som vi behöver för att bli friska och hela. Om vi undertrycker vår sorg kvävs våra hjärtan. Det finns tusen röster i vårt moderna samhälle och inom oss själva som försöker distrahera oss från sorgen i våra liv. Vi lär oss tidigt att behandla lidandet som en fiende som ska besegras, att förkasta allt som är obehagligt och svårt eller som gör oss besvikna. Ofta dömer vi oss själva hårt för att vi är sårbara. Men läkande är inte frånvaro av sorg. Läkande är att vända oss mot sorgen och tillåta den att sätta igång processer som helar oss och gör oss mänskligare. Läkandet börjar med att vi är oss själva, att vi är ärliga mot oss själva och mot världen.”

(JOHN ROBBINS i boken ”Hälsans hemligheter”)

 

 

”Sorg är inget konstigt. Men att sörja är en konst. Den stora konsten är inte att avlägsna den utan att växa med den.”

(TOMMY DAHLMAN i boken ”Dimmorna lyfter”)

 

 

”Människor uppsöker hälsovården för sina fysiska och psykiska besvär utan att nödvändigtvis inse att bakom dessa besvär kan det finnas problem med sorg.”

(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)

 

 

”Den som arbetar med psykisk hälsovård måste förstå sorgen och känna till den roll den spelar vid medicinska och psykiska problem. Det finns ett antal studier i litteraturen som pekar på den effekt sorgen har på sjuklighet och dödlighet. Sorgen förvärrar inte bara fysisk utan också psykisk sjuklighet. Speciellt gäller detta om sjukligheten har ett samband med förlusten av en maka/make.”

(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)

 

 

”När någon förlorar en närstående finns det alltid en viss overklighetskänsla, en känsla av att detta faktiskt inte händer, även om det kan ha funnits någon förvarning om dödsfallet. Därför är den första sorgeuppgiften att få en mer fullständig medvetenhet om att förlusten verkligen har inträffat och att personen är död och kommer inte att återvända. Efterlevande måste acceptera denna verklighet innan de kan ta itu med förlustens känslomässiga inverkan.”

(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)

 

 

”Zisook och DeVaul (1977) rapporterar om att flera fall då de fysiska symtomen som en efterlevande upplevde var liknande dem som den döde led av under sin sista sjukdom. De kallar dessa ”facsimile illness.” Ett fall gällde en kvinna som hade bröstsmärtor som exakt liknade de smärtor som hennes man hade innan han dog i en hjärtattack. Symtomen visade sig först omkring årsdagen av hans död. I ett annat fall hade en kvinna magsmärtor. Hennes mamma hade dött sju år tidigare och den första smärtepisoden inträffade på den första årsdagen för förlusten. Det fanns ingen kroppssjukdom i något av fallen och symtomen avtog efter att sorgeproblemet behandlats i terapi.”

(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)

 

 

”Omgivningen kan känna obehag inför den sörjandes känslor och följaktligen ge subtila meddelanden, ”Du behöver inte sörja, du tycker bara synd om dig själv.” Plattityder kommer ofta från andra i ett försök att vara hjälpsamma. ”Du är ung och kan få ett barn till.” ”Livet är till för att levas och han skulle inte vilja att du kände på det här sättet.” Dessa kommentarer stör den sörjandes eget försvar och leder till förnekandet av behovet att sörja och detta uttrycks som ”Jag borde inte känna på det här sättet” eller ”Jag behöver inte sörja”.”

(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)

 

 

”Vi har en tendens att tänka på sorgens smärta i termer som nedstämdhet och dysfori. Och mycket smärta är verkligen av det slaget. Det finns också andra känslor som hör ihop med förlusten som behöver bearbetas. Ångest, vrede och ensamhet är vanliga känslor som den sörjande upplever.”

(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)

 

 

”Vid förlusten av en viktig människa finns det en tendens att regrediera, att känna sig hjälplös, att känna att man inte kan leva utan den människan och sedan uppleva ilskan som åtföljer dessa ångestkänslor. Den vrede som den sörjande känner måste identifieras och på lämpligt sätt riktas mot den avlidne för att få ett riktigt slut. Den hanteras emellertid ofta på andra mindre effektiva sätt. Ett är förskjutning eller att rikta den mot någon annan person och ofta ge den skulden för dödsfallet. Tanken är att om man kan ge någon skulden, då är han ansvarig och följaktligen kunde förlusten ha förhindrats. Människor kan ge läkaren, begravningsentreprenören, familjemedlemmar, en okänslig vän och ofta Gud skulden.”

(J. WILLIAM WORDEN i boken ”Sorgerådgivning och sorgeterapi”)

 

 

”Förr eller senare kommer en del av dessa som undvikit allt medvetet sörjande att bryta samman – vanligtvis i någon form av depression.”

(JOHN BOWLBY)

 

 

”Whatever you keep to yourself out of fear of being criticized or hurt, actually turns into poisons in the body. These poisons are so strong that if you cried and put your tears on a snake’s skin, they would burn holes into it. [I have actually seen this phenomenon demonstrated when I lived in Africa]. Tears of joy, on the other hand, do not have any poison in them.”

(ANDREAS MORITZ i boken “Cancer is not a disease”)

 

 

Sadness

Healthy sadness is a necessary emotion. It gives our hearts a way to grieve, accept, and ultimately move through life’s disappointments. At a deep level, sadness and sorrow intermingle, allowing us to mourn the loss of that which we have loved. But when we are clobbered with loss that we can’t understand or refuse to let go of, sadness can cloud our vision and cause us to shut down. The haze of suppressed sadness inhibits our ability to give and receive love, count our blessings, and enjoy our lives.

 

When fueled by the fear that we will never be happy or whole again, sadness can turn into an abyss of self-pity. Fear turns the cleansing nature of genuine sorrow into a self-indulgent and myopic focus on our own failures and losses, which leads to self-absorption. Sadness eats away at our emotional well-being when it spirals into depression and despondency.

 

Sad people believe they are bad and usually blame themselves for their heartache, and although this emotion is less likely to cause us to harm another, it most certainly causes us to hurt ourselves. Unprocessed, toxic sadness leads us to commit horrible crime against ourselves – the most severe of which is suicide. Sad people drink too much, eat too much, gamble or spend too much, or indulge themselves in an array of other addictions to mask their pain. Recent statistics show that in the United States alone, over 18 million people are taking antidepressant medications in an attempt to pull themselves out of the dark hole of a saddened heart. Countless others are finding alternative ways to medicate themselves. Too often, though, these medications are nothing more than a Band-Aid for the sadness that lives inside us. Rather than providing a healthy outlet for our emotions, these medications merely allow it to build up unnoticed until some self-sabotaging incident triggers its release. When we refuse to allow sadness to move through us, it claims our vitality, our energy, and, sometimes, our lives.”

(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)

 

 

”Det är känt att sorger och svårmod kan leda till att seendet grumlas.”

(K. O. SCHMIDT i boken ”Den inre läkaren”)

 

 

SADNESS

We hide our grief behind a wall of beliefs. We believe things like

 

My pain is insignificant compared to others’.

I have no right to be sad.

My pain is so great that I could never touch it.

I’ll feel better tomorrow.

If I ever let myself really feel my sadness, I’d never stop crying.

 

All these things we tell ourselves keep the sadness locked up inside us. We are afraid to open up to it, to really let go into it, for fear that we may get so deeply mired in it we may never get out. Of course, the opposite is true. Being unwilling to feel it deeply keeps it trapped inside us. Sadness, fully felt, passes quickly.

 

All we really need to do is acknowledge our sadness. All we really must do to be free of it is be willing to feel it. Perhaps we still think that if we become willing to feel it, we must go around sad the rest of our lives. Ten years of working with the feelings of many people in therapy has shown me something I never would have guessed: When people truly open themselves to a particular feeling, even deep grief or rage, the expression of that feeling only lasts a few minutes. Further, they always feel good afterwards. People tell me they feel cleansed, whole, light. I have never seen anyone who did not feel better after becoming willing to feel something they had been holding back. It has been a miracle to me to see person after person become willing to feel, and by doing so to become free.”

(GAY HENDRICKS i boken ”Learning to love yourself”)

 

 

”Whatever you keep to yourself out of fear of being criticized or hurt, actually turns into poisons in the body. These poisons are so strong that if you cried and put your tears on a snake’s skin, they would burn holes into it. [I have actually seen this phenomenon demonstrated when I lived in Africa]. Tears of joy, on the other hand, do not have any poison in them.”

(ANDREAS MORITZ i boken “Cancer is not a disease”)

 

 

”The therapeutic benefits of weeping have largely been overlooked in the psychiatric literature, even while it is obvious that what all psychiatric patients have in common is misery. It should have been logical to allow patients to weep out their misery for long periods of time. Yet, any crying that goes on too long or too deeply is often suspect in conventional therapy. It is considered hysterical or disintegrating; often tranquilizers are prescribed or the therapist rushes in to comfort and thereby shuts off the feeling. The history of psychiatric disorders is nothing else than the history of sadness; yet no one drew the conclusion that sad people need to cry.

 

There is a good deal to be learned in the study of tears, for they have roughly the same ingredients as the blood system without the red cells. We are engaged in a study of the biochemistry of the tears of our patients in cooperation with William Frey, biochemist at St. Paul University of Minnesota, Biochemistry Department. Dr. Frey has studied the chemistry of tears and has discovered in them high concentrations of stress hormones. This does not occur in tears resulting from irritants such as onions. Clearly, if there is indeed a release of stress hormones with tears, the blocking of that release may result in the buildup of stress hormones. We believe that crying is an important biologic function and that the shedding of tears is central, not incidental, to the resolution of neurosis. There is no such thing as a “talking cure.” The fact of weeping itself helps relieve suffering. Tears not only remove toxic substances of the eye, they also have a precise role in the removal of toxic biochemical substances from the entire system.”

(ARTHUR JANOV i boken “Prisoners of pain”)

 

 

”Om tårar skall läka, får det inte handla om att ”gråta över”. Det får inte vara vuxen gråt utan snarare babytårar från ett skrämt, ensamt, oskyddat och oälskat barn; det är det som läker. Dessa tårar åtföljs alltid av ett spädbarns verkliga klagan. Vuxna tårar läker inte, de lindrar. Vi ser allt detta klart, när patienter har svårt att gråta, tills de faktiskt reser sig med utsträckta armar efter sina mödrar. När armarna sträcks ut, strömmar tårarna som aldrig förr, som om skriken och gråten fanns som en kod i armarna, som behövde sträckas ut för att vädja om tröst. Andra kan inte gråta, förrän de faktiskt formar ordet ”mamma”.

 

Varför är det nödvändigt att gråta nu? Eftersom det var nödvändigt att gråta då. Toxinerna, som kommer från ett system, som misshandlar sig själv – från alla dessa stresskemikalier – sveps nu bort. Inget system kan vara rent, när det stänger en del av sig själv ute. När större subsystem rubbas, blir kroppen toxisk. Man kan se detta på stresshormonerna. Patienter, som återupplever större traumata, rapporterar, att de aldrig känt sig så äkta, så klara, så rena och avslappnade som precis efter en känsla.

 

Det är inte nog att tala om sin sorgsenhet; man kan inte påverka homeostasen i dess helhet med enbart prat. Om man förstår, vad ens föräldrar gjorde, förlåter, rationaliserar eller beslutar sig för att glömma, förändrar det ingenting.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

”Djup gråt har i vår terapi inverkat på kolit och magsår. Dessa förändringar visar klart relationen mellan bortträngda tårar och fysiska åkommor. Huden ”gråter”, lungorna ”gråter”, alla på sitt sätt.

 

En annan vinst med gråt är att den har en lugnande inverkan. Detta framgår av ett genomsnittligt blodtrycksfall på tjugofyra enheter hos våra hypertona patienter och en nedgång med tio slag per minut i hjärtfrekvens. Patienter som gråter, behöver successivt mindre lugnande medel. Eftersom en arbetsgrupp i Kongressen nyligen rapporterade att över två miljoner kvinnor missbrukar legalt förskrivna lugnande mediciner, kan vi se hur viktig gråten är.

 

En annan förändring som vi ser hos våra patienter gäller andningen. Vi har upptäckt att andningen automatiskt kan hålla tårar nere. En ytlig andning kommer aldrig tillräckligt långt ner i kroppen för att nå fram till känslorna. Den bidrar till bortträngningen. Gråten tycks förändra personer med ytlig andning så att de andas djupare. Andningen blir mer ”kroppslig” och det påverkar också den fysiska utvecklingen, speciellt i bröstområdet.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

"Döden är inte sorgsen; det sorgsna är att de flesta människor aldrig riktigt lever."

(DAN MILLMAN)

 

Läs även Longing for

 

 

 

 

Undertryckta känslor

 

”Varför skulle någon förnuftig person vilja komma i kontakt med sina känslor? Kom vi inte över det där på sextio- och sjuttiotalen?

 

Fakta:

- Känslor låter sig inte förnekas mer än ovädersmoln.

- Du måste acceptera känslorna innan du kan sätta dig över dem.

- Innan du kan acceptera dina känslor måste du veta vad du känner – uppleva, uppskatta och kunna uttrycka känslan.

- Du höjer dig inte över känslor på det sätt du kanske tror.

 

När vi nedvärderar eller förnekar våra känslomässiga energier, betalar vi ett fysiskt pris. Kronisk känslomässig spänning kan ge upphov till eller förvärra symptom som huvudvärk, ryggont, reumatism, högt blodtryck, matsmältningsrubbningar och kolit, och förvärra tillstånd som magsår, sömnlöshet och andra psykosomatiska åkommor. Allteftersom vi åldras brukar också den spänning som uppstår av att hålla inne undertryckta känslor leda till fysisk stelhet, muskelvärk och muskelsmärtor och till minskad rörlighet. Rörelserna blir allt mer smärtsamma, så vi rör oss allt mindre, vilket leder till försämrad rörlighet och försämrat livsrum. Hos en del äldre människor kan man se den kumulativa effekten av förnekade känslor i form av kroniska spänningar. Sådana inskränkningar kan till och med ge upphov till ett mentalt tillstånd som kallas ”psykoskleros” – hårdnade attityder. Psykologen Wilhelm Reich påminde sina patienter om att oväntade känslor lagras i kroppens böjmuskler och att organen gråter de tårar som ögonen vägrar att utgjuta.”

(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)

 

 

”Ju mer energi man måste använda för att hämma känslorna, desto större blir stressen på kroppen. Och ju längre det pågår, desto mindre del av vår förmåga kan vi använda. Det ökar risken för sjukdom och andra stressrelaterade fysiska och psykiska effekter. Att hämma sina känslor är i realiteten detsamma som att hämma dig själv.”

(SUSANNA & MARTIN EHDIN i boken “HQ”)

 

 

Repressing Emotions

In one form or another, we all have repressed our emotions. During childhood, many of us learnt that it is not okay to express negative emotions. However, if we expressed them nevertheless, we felt judged or told off by others. We try to avoid any uncomfortable feelings because we would like to see ourselves as being always kind and loving, friendly, generous, honest and happy. If for any reason we become angry, frustrated, and jealous or depressed, we understandably don’t like it and prefer to push these emotions away or repress them.

 

Yet this doesn’t seem to work. If we try to avoid certain issues because they make us feel uncomfortable, they are even more likely to stick to us. In due time such “mental deposits” shape a personality that we may not like very much and through guilt we begin to deny ourselves the love and care that we deserve. Subsequently we learn to pretend to be all the things we would like to be. Deep inside, however, we feel increasingly dissatisfied, unhappy and uncomfortable. At times, we are not able to contain ourselves anymore and release some of the bottled-up emotions. Without being in conscious control, we may burst into bouts of anger in situations that would normally not justify such intense reactions.

 

When we calm down again, we begin to see more clearly but instead of feeling relieved, we may feel drained physically and emotionally. What makes matters worse is that we begin to feel guilty about having hurt other people’s feelings, especially those close to us. If we have the courage and humility to ask for forgiveness, we can release this burden of guilt, but if we are too ashamed to bare our soul to others, we repress the guilty feelings as well.”

(ANDREAS MORITZ i boken “It’s time to come alive”)

 

 

”De känslor vi har undertryckt längtar efter att bli integrerade i vår personlighet. De är skadliga bara när de undertrycks, då kan de nämligen dyka upp vid de mest olämpliga tillfällen. Deras bakhåll handikappar oss på de områden i livet som betyder mest för oss.”

(DEBBIE FORD i boken ”Krama din skugga”)

 

 

“Om du trycker ner känslor under dagen försöker de komma upp för att bearbetas under sömnen.”

(SANNA EHDIN i boken ”12 veckor till ett självläkande liv”)

 

 

”Om känslor från svåra situationer undertrycks hela tiden måste människor lägga ner mycket energi på att hålla dem ifrån sig. Och ofta kommer känslorna ändå fram, vid de tillfällen då personen har som svårast att hantera dem.”

(MARION ROSEN i boken ”Rosenmetoden”)

 

 

”Det stora problemet med våra känslor är att vi brukar strunta i dem, gömma dem eller låta dem dröja kvar längre än nödvändigt. Medveten andning kan vara synnerligen givande när man vill lära sig att handskas med sina känslor. Det finns mycket att lära på känslolivets område. Vår traditionella utbildning ger oss inte mycket hjälp med den saken. Jämfört med matematik och naturvetenskap, hur mycket tid ägnade ni i skolan åt att lära er handskas med känslor? För de flesta av oss är svaret lika med noll. För många av oss var hemmet dessutom en plats där man lärde sig att inte handskas med sina känslor.”

(GAY HENDRICKS i boken ”Andningsövningar för ett bättre liv”)

 

 

“It requires energy – literal physical energy – to hide our emotions from ourselves. It requires even more energy to conceal them from others. And the truth is, nobody ever hides anything. People who think they’re hiding their anger reveal it through chronic headaches. People who think they’re hiding their fear reveal it through stomach trouble. The mind can lie, but the aching head and the upset stomach speak the truth.”

(GAY & KATHLYN HENDRICKS i boken ”Lasting love”)

 

 

“As the great Swiss psychologist Carl Jung was quoted as saying decades ago, “I’d rather be whole than good”; in other words, if we try to be only “good people” by splitting off or dissociating ourselves from the darker impulses that exist inside our ego structure, we cut ourselves off from the very essence of our humanity. And by repressing the dark side of ourselves, we are only inviting it to manifest itself in unhealthy ways.”

(DEBBIE FORD i boken “Why good people do bad things”)

 

 

”In our culture, many of us are taught either not to feel our emotions or else, if they are felt, not to express them. We learn that our emotions are unruly, untidy, and extremely unpredictable. Reason and “keeping a cool head” are promoted as ways to override the potentially disruptive qualities of emotions and passions. As a result, we deny our feelings, withhold our emotions, and limit our expression. Many of society’s rules, and in particular, its don’ts – Don’t do this! Don’t do that! Don’t say that! Don’t feel this! – become the roadblocks that restrict us from freely expressing ourselves. Many of these roadblocks live in our bellies, and many of the tensions that we feel in this bodymind region, therefore, are due to the conflicts that exist between how we are and how we feel we are “supposed” to be. Because our experiences, actions, and beliefs, no matter how private or personal, are to a large extent shaped by cultural rules, many of us have, in a sense, convinced ourselves that certain feelings and actions are “good” and “proper” and “positive” while others are “bad” or “improper” or “negative”. At times, we fool ourselves into believing that if we order these emotions to cease with our intellect, they disappear without a trace from our bodymind. I wish that this were true, but evidence seems to suggest that it isn’t. When an emotion is blocked before it is fully expressed, the energetic charge of the emotion and of the experience that gave birth to the emotion seems to become stressfully trapped within the part of the bodymind that corresponds to the blockage. In many instances, this part is the gut. As a result, this bodymind region will tend to shape and form itself around the chronically held imploding energy and the stressful attitudes that motivate this energetic blockage. In turn, the blockage and armoring further hamper the natural flow of life and consciousness through the now-congested region. One of the outcomes of this type of bodymind holding is an eventual breakdown of the body’s natural regenerative and rehabilitative process, which might lead to a variety of abdominal dis-eases and difficulties.”

(KEN DYCHTWALD i boken ”Bodymind”)

 

Läs även Human lava, Känslor i kroppen och Obearbetade känslor

 

 

 

 

Uttryck känslorna

 

”Att känna utan att uttrycka är som att vara fängslad – att uttrycka utan att känna är skådespeleri.”

(GABRIELLE ROTH i boken ”Befria din själ”)

 

 

“A few years ago, a woman posted a message on my Cure-zone.com forum Ask Andreas Moritz inquiring how she could support her twin sister who had just been diagnosed with cancer. She mentioned that her sister had rejected her almost her entire life. She also told me that she was trying her best to be strong for her sister. I replied that being strong was not actually what her sister and she needed at this time. This is what I wrote to her: “Cancer is most often caused by trying to be strong outwardly while not expressing or acknowledging the weakness and vulnerability that one feels inside. What your sister needs most from you now is to provide her with a mirror of herself. Show her how you really feel inside. Show her your own guilt, your poor self-worth, and your tears of constant rejection, so that she can start seeing these in herself and developing the courage to release the trapped emotions she has locked up inside her body. If you wish her to heal from this, show her all your weaknesses, and allow yourself to cry for her and for yourself. It will motivate her to do the same.”

 

I continued explaining that her sister’s cancer was merely an unconscious attempt to keep everything trapped inside, including foods, waste matter, resentment, anger, fear, and other negative feelings and emotions. “For this reason,” I wrote, “to heal cancer, one must turn inside out and let the world see what one is hiding from.”

(ANDREAS MORITZ i boken ”Cancer is not a disease”)

 

 

“Jag har också sett hur läkningsprocessen kommer igång när man ger uttryck för ilska. New age-terapeuter som lär folk att försöka dämpa och övervinna negativa känslor kanske inte tycker om att höra detta, men fakta är fakta. Ett exempel på detta är en patient som gick länge hos mig, en man i trettioårsåldern med en kronisk autoimmun sjukdom som angrep blodplättarna och de röda blodkropparna. Genom att helt lägga om livsföring och med hjälp av flera psykosomatiska metoder, däribland visualisering, kunde han sluta med kortisonet och de andra immunsuppressiva medicinerna han tagit i åratal. Att bli medveten om och sedan uttrycka ilska mot läkarna och sjukvårdsapparaten var en del av förändringen. Till slut var hans hälsa så god att han kände att han kunde förverkliga en dröm han haft om att göra en spännande resa till Australien och Nya Zeeland. Så en dag fick jag ett akutsamtal från andra sidan jorden. Min patient hade blivit avkastad av en häst och brutit två kotor (som blivit sköra på grund av den tidigare kortisonmedicineringen). Chocken hade utlöst ett återfall i den autoimmuna sjukdomen som nu åter angrep de röda blodkropparna, och han skulle flygas akut till ett sjukhus i Arizona.

 

Trots olyckan och sjukdomen som blossat upp igen såg han friskare ut än jag någonsin sett honom, och han sa att han aldrig varit så frisk som under året som gått. När han las in på sjukhuset sa jag till honom att hålla humöret uppe, men att han måste vara beredd på bakslag. Målet var, sa jag, att få återfallen att komma alltmer sällan och ta sig igenom dem med allt mildare åtgärder. Patienten började behandlas med kortison, men blodvärdet sjönk så mycket att läkarna ville ge honom transfusioner. Han vägrade och jag stödde honom i hans beslut. Han hade tidigare lyckats få blodvärdena att stiga genom att bearbeta sina känslor och genom att visualisera hur de vita blodkropparna skyddade blodplättarna och de röda blodkropparna från immunattacken. Läkarna satte ytterligare press på honom att acceptera transfusioner. Slutligen en kväll när han låg sömnlös i sjukhussängen kände han en våg av raseri över sin belägenhet och över att han återigen var beroende av läkarvård. Ilskan kändes både rent fysiskt i kroppen och som en våg av känslor riktad mot vårdpersonalen. Efter bara ett par timmar började hans blodvärden att stiga och det var inte längre nödvändigt med en blodtransfusion, och efter ett par dagar kunde han skrivas ut från sjukhuset. Han slutade dessutom med kortisonet snabbare efter detta återfall än han någonsin hade gjort tidigare. Jag är helt övertygad om att ett adekvat och riktat vredesutbrott ibland kan aktivera självläkningssystemet, vad än vissa alternativterapeuter säger.”

(ANDREW WEIL i boken ”Bli frisk av dig själv”)

 

 

”Ilska kan som känsla förvandlas till en svår huvudvärk. Ilskan innesluts då i symptomet. När ilskan uttrycks – och den måste uttryckas helt och hållet, inte bara förstås – kommer symptomet att försvinna. När ilskan blir medveten genom att den uttrycks helt (bankande, skrikande) omvandlas den till en känsla och är inte längre en beståndsdel i lidandet. Att ”veta om” ilskan är inte alls detsamma som att vara medveten om den.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

”Jennifer was eight years old when her beloved grandfather passed away. Her mother explained his death as best she knew how: “You’ll never see Grandpa again, honey. He’s in heaven now.” Jennifer did not understand why her grandpa was gone, and she felt very angry; her grandpa had always been her favorite babysitter and best friend. Why did he have to go? On the day of the funeral, Jennifer was very upset. All those people crying and making a fuss – she just wanted her grandpa back. By the time the service was about to start, Jennifer was fuming mad. Her mother scolded her quietly, insisting that she shouldn’t be angry; she should be sad. Jennifer wanted to scream. She didn’t dare aggravate her mother any further, so she held her breath to keep from yelling out her confusion and pain. The scream built up in her chest until she felt as if a sharp blade had pierced her sternum. A few days later, she began to have difficulty breathing. Her mother took her to the pediatrician. The doctor’s diagnosis: asthma.

 

It was during one of my seminars that Jennifer’s story came out. I had asked the participants to express their greatest desire, and Jennifer shared that hers was simply to be able to take full, deep breaths. She’d been to numerous clinics and specialists over the years, but nothing had helped relieve her asthma. I had her do the self-evident truth exercise at the front of the room. After attempting to take a full breath, she reported that her chest and lungs hurt. Her throat felt constricted, and even speaking became difficult. With my encouragement, she continued to take deep breaths, and when I asked her to say out loud what she desired, she declared, “I want to breathe easier and feel healthy – strong and capable.” After repeating her desire several times, she noticed the feelings in her chest and throat intensify. She followed the sensations, keenly aware of her whole body, breathing rhythmically for several minutes until the sensations in her chest and throat led her right to their origin. In her mind’s eye, she was back in the vestibule of the church where her mother had scolded her. Her hand came up to her chest as the pain there intensified. “Oh my God,” she said, “That’s when I started having trouble breathing!”

 

Until that moment, she had no idea that the feelings she had repressed about her grandfather’s passing could be linked to her asthma. I asked her to breathe and repeat after me, “I want to take big, full breaths and be healthier, and I am afraid to feel the pain and express my anger about my grandfather’s death.” Jennifer repeated the words several times and began rocking her body back and forth until suddenly a spine-chilling scream came out of her mouth, shaking the room and all of us in it. The anger and pain that had been kept down for thirty years blasted out of Jennifer’s mouth like a blowtorch. I encouraged Jennifer to thank her lungs for storing all that frustration and rage for so long and to tell them they were now relieved of duty. She took a full, deep breath and said, “My lungs, my lungs – I can breathe!””

(STEVE SISGOLD i boken “What’s your body telling you?”)

 

 

”Det vanligaste resultatet i alla de studier som gjorts i detta ämne var att människor som tenderar att ”undertrycka” sina känslor är mer benägna att utveckla cancer än de som tenderar att ”uttrycka” sina känslor. Med andra ord kommer din fysiska kropp oftare att klara sig bättre om du inte håller inne dina känslor.

 

En av de längsta studierna som fokuserade på förhållandet mellan personlighetsdrag och cancer påbörjades 1946. En grupp på 972 elever vid Johns Hopkins School of Medicine delades in i fem undergrupper baserade på olika psykologiska mått, och följdes sedan under tre decennier. Resultaten visade att de studenter som ursprungligen betecknades som den typ som undertrycker sina känslor bakom ett intetsägande yttre ansiktsuttryck faktiskt löpte 16 gånger större risk att utveckla cancer än de som vanligen uttryckte sina känslor.

 

Dr Douglas Brodie från Nevada ägnade mer än tre decennier åt att arbeta med cancerpatienter och specialiserade sig på alternativ och integrativ medicin. Han stödde idén om en ”cancerbenägen personlighet”. Faktum är att han sammanställde sju gemensamma drag hos människor som utvecklar cancer. Dr Brodie skrev följande:

 

Under mitt arbete med tusentals cancerpatienter under de senaste 32 åren har jag observerat att det finns vissa personlighetsdrag som ganska genomgående förekommer hos individer som är mottagliga för cancer. Dessa kännetecken är följande:

 

1. Mycket samvetsgrann, plikttrogen, omtänksam, hårt arbetande och har vanligen en intelligens över genomsnittet.

 

2. Uppvisar en stark tendens att bära andras bördor och att ta på sig extra åtaganden och ofta ”oroa sig för andra”.

 

3. Har ett djupt rotat behov av att göra andra lyckliga och tenderar att vara ”alla andra till lags”. Har ett stort behov av att bli godkänd.

 

4. Har ofta en bakgrund med brist på närhet till en eller båda föräldrarna, vilket senare i livet ibland resulterar i brist på närhet till make eller maka eller andra som annars normalt skulle stå dem nära.

 

5. Bär sedan lång tid tillbaka på undertryckta toxiska känslor som till exempel ilska, förbittring och/eller fientlighet. Vanligtvis internaliserar den individ som är mottaglig för cancer sådana känslor och har stora svårigheter att uttrycka dem.

 

6. Reagerar negativt på stress och är ofta oförmögen att på ett adekvat sätt hantera sådan stress. Upplevde vanligtvis en särskilt skadlig händelse omkring två år före uppträdandet av påvisbar cancer. Patienten kan inte hantera denna traumatiska händelse eller serie av händelser, vilka kommer som en ”sista droppe” ovanpå år av undertryckta stressreaktioner.

 

7. Visar en oförmåga att lösa djupt rotade emotionella problem och konflikter, vilka oftast uppstått i barndomen, och är ofta till och med omedveten om att de finns.”

(TANYA HARTER PIERCE i boken ”Överlista din cancer”)

 

Läs även Känslokommunikation och Känslor i kroppen

 

 

 

Hälsosidor

 

 

 

 

 

 

 

Symbol för jordning

Klicka här för att komma tillbaka till Känslor-länkarna