HEM    RUBENTEXTER    HÄLSA & LIVSKRAFT    HÄLSOSIDOR    KÄRLEKENS KONST    VISDOM    CITAT    TIPS    RECEPT    HUMOR   SÖK

För ett bättre liv

med Hälsa & Livskraft

Insikter

 

Jag får ofta förfrågningar om hur jag har kommit till insikt och hur jag har fått min kunskap. Många vill veta vilka krämpor och sjukdomar jag genomgått. Jag får ofta frågan hur jag har blivit behandlad och bemött inom skolmedicinen (sjukvården). Dessa insikter är skrivna "rakt på" utan krusiduller. Alltså upplevelser och händelser som jag varit med om. Jag har inte alltid skrivit dom i kronologisk ordning utan jag har fritt skrivit ner dem så som de kommit fram ur mitt inre. Jag väljer att inte avslöja namnen på de läkare och terapeuter jag träffat, förutom framlidne Börje. Jag vill att alla respekterar detta! Jag skrev dessa insikter i slutet av maj 2009 som en följd på min berättelse Från Hjärtat som jag rekommenderar att man läser först. Jag hoppas att du som väljer att läsa dessa insikter är mer insiktsfull, mindre motsträvig och framförallt inte lika hård mot dig själv som jag har varit. Om inte annat så kanske "mitt exempel" kan få dig på bättre vägar. Jag hoppas att du ska få en givande läsning!

 

 

 

Att komma till insikt del 1

 

När jag var 21 år ville en läkare att jag skulle förtidspensioneras (det hette så på den tiden när man skulle bli sjukpensionär, och på den tiden gällde ett sånt beslut för resten av livet) eftersom mina axlar var totalt utslitna. Inte konstigt med tanke på att jag då hade jobbat vid ett löpande band i mer än 4 år och dessutom under en sexårsperiod gått på kryckor till och från i sammanlagt 4 år i tonåren och "hängt sönder dem", resonerade han. Jag vägrade att gå med på det. Vanliga vardagssysslor som att borsta tänderna och kamma håret var oerhört smärtsamma eftersom jag direkt fick mjölksyra och kramper i axlarna. Jag fick byta hand och vila flera gånger för att klara av det. Att göra armhävningar eller tvätta fönster var något som jag aldrig trodde att jag skulle kunna utföra igen. Ibland, p g a envishet, gick jag över gränsen för vad mina axlar klarade av. Det fick jag ALLTID surt tillbaka dagen efter. Då hade en av axlarna och armen svullnat upp rejält och hela armen hängde helt obrukbar, med kraftig värk i hela armen och axeln. Det var bara att tillverka en mitella och vara enarmad den dagen, ibland tog det 2 dagar tills jag kunde använda armen igen. Som TUR var drabbades jag aldrig av detta i båda armarna samtidigt! Det tog mig ungefär 12 år till, efter läkarens utlåtande, innan jag förstod att jag bar på, eller rättare sagt "axlade", TUNGA bördor INOM MIG. Att börja bearbeta detta medförde ganska snabbt att jag kunde börja bära ryggsäck igen, något som varit omöjligt för mig i över 13 års tid! Då kunde jag vandra omkring i naturen hela dagar eftersom jag kunde bära med mig matsäck och vatten i ryggsäcken. Vilken härlig befrielse!

 

I 12 års tid hade jag ständig värk i underbenen, de var rejält svullna, i ständig kramp och fötterna var alltid iskalla och stela. Detta gjorde att jag inte kunde sitta på huk eller ens tänka på att kunna springa. Att gå uppför en trappa gjorde så ont att det ibland svartnade för ögonen. Det kändes som att hälla bensin på underbenen och tända eld på dem. Det kändes som underbenen skulle explodera! Jag kunde bada, men aldrig simma för då låste sig underbenen helt i kramp och axlarna orkade inte med mer än ett par enstaka simtag. Jag lyckades lära mig att jag kunde cykla om jag "kopplade bort" vaderna från uppgiften. Det gjorde jag genom att helt enkelt sätta hälen på pedalen istället för trampdynan "som man ska". Men jag kunde fortfarande aldrig stå upp och trampa, därför köpte jag en 21-växlad cykel så jag kunde klara av uppförsbackarna sittandes. Idag, sedan 7 år tillbaka, kan jag cykla "som vanligt" igen utan bekymmer.

 

Jag fick ofta frågan, i omklädningsrum, i bastun och liknande ställen, om jag spelade mycket fotboll eftersom jag hade så stora "benmuskler". Fick även samma fråga av läkare och sjukgymnaster som undersökte mig. De undrade då, när jag berättat att jag inte spelade fotboll, vad jag tränade för att utveckla så stora muskler på benen.

- Nä, på grund av mina kramper och värk kan jag ju varken springa eller träna dem, svarade jag alltid.

Att benen helt enkelt var uppsvullna och i ständig kramp kunde de aldrig ta till sig. En sjukgymnast trodde sig kunna förklara mina stora "benmuskler".

- Du har säkert tunga skor som gör att du har utvecklat stora muskler, sa han.

- Känn på mina skor, sa jag och räckte fram dem åt honom.

- Oj, vad lätta de är, utbrast han.

- Ja, eftersom jag har sådana stora problem med mina underben kan jag inte använda tyngre skor, sa jag.

- Kängor, träskor och liknande är inte att tänka på för då får jag så starka kramper och blir så utmattad i benen att jag inte ens kan gå, berättade jag.

- Jag har istället fått använda mig av så lätta skor som möjligt, avslutade jag...

 

 

 

 

Att komma till insikt del 2

 

Jag kunde under 12 års tid aldrig sova en enda hel natt p g a att jag vaknade, 2-3 ggr varje timme, av kraftig värk i den axel jag låg på eller i benen. Var då tvungen att byta axel och/eller sovställning. Att somna var en otroligt stor utmaning för mig eftersom benen ofta "sprätte till" när jag låg ner. Detta fenomen kallas för restless-legs. 5 timmar brukade jag ligga i sängen och "sova" varje natt innan jag utmattad och less gav upp och istället klev upp. Jag fattar fortfarande inte hur jag kunde "stå upprätt" med denna sömnbrist år efter år, men en starkt bidragande orsak, efter några år, var att jag började meditera och göra kraftfulla avslappningsövningar dagligen.

 

Jag har alltid velat få reda på ORSAKEN bakom mina problem och smärtor. Har liksom aldrig sökt lindring för dem. Dessutom, när jag någon ENSTAKA GÅNG provat att ta alvedon eller liknande så har jag blivit kass i magen, och jag var väl insatt i alla hemska biverkningar som läkemedel medför. Jag minns att jag fick starka värktabletter av en läkare för mina ben och axlar, när jag bodde i Timrå, och han bedyrade att detta var en ny och en helt säker sorts värktablett. Jag köpte ut tabletterna på apoteket och ställde dem längst in i ett skåp för jag ville inte använda dem. En gång när jag hade så otroligt ont, var så spänd i hela kroppen och utmattad tänkte jag att jag får nog ta några tabletter så jag kan somna i alla fall. Det stod att man vid behov kunde ta upp till tre tabletter på asken. Jag hade otroligt ont så jag tog 2 tabletter. Efter en halvtimme skulle jag gå till köket för att dricka vatten. Jag tappade glaset hela tiden! Kunde inte styra mina händer. Oj, bäst jag försöker lägga mig ner, så jag började vingligt gå till sovrummet. Jag hade ingen balans alls och allt blev suddigt så jag gick rakt in i glasdörren till vardagsrummet och slog i mig rejält. Lyckades till sist ta mig till sängen och somnade. Nästa morgon när jag vaknade, hade jag dels blåmärken från dörrkyssen och jag mådde otroligt illa. Jag fick rusa upp på toaletten och kräkas. Usch, ALDRIG MER att nån jävla giftig drog ska in i min kropp igen, vad var det för skit han gav mig!? Tabletterna jag fick hette Lobac. 2 veckor efter att jag tog dem stod det på alla löpsedlar: Jättefarlig värktablett med fruktansvärda biverkningar!

Jag köpte en tidning och läste att Lobac nu blivit helt stoppad för användning eftersom den hade så skadliga biverkningar. Människor hade fått brännsår över hela kroppen, blivit medvetslösa, fått krampanfall och liknande. Jag har sedan dess aldrig mer tagit något läkemedel!

 

Jag minns första gången som benkramperna släppte för mig. Det var efter en behandling hos Börje, när jag hade gått hos honom i några år. När jag gick från hans mottagning hade jag INGA kramper eller värk i benen! Jag fick flera gånger stanna för att titta ner på mina ben, jag tänkte - sitter de verkligen kvar? Det kändes som jag "svävade fram" över trottoaren för det kändes så otroligt lätt att gå. Inte som jag blivit van vid med TUNGA, värkande och krampande ben. Jag blev så GLAD! Yes! Det finns hopp för mina ben! Jag blev så otroligt lycklig att jag faktiskt gjorde några glädjeskutt på trottoaren där jag gick. Fast jag upptäckte strax att några personer på andra sidan gatan stod och stirrade på mig och tyckte nog jag var helt knäpp. I 20 minuter fick jag uppleva denna härliga befrielse, innan svullnaden, värken och kramperna snabbt återkom. Men jag var så otroligt glad för det kändes så hoppfullt. Om det går att "bli fri" i 20 minuter så går det säkert att bli ännu mer fri resonerade jag. Vad jag då inte visste var att det skulle ta åratal innan jag lyckades få fatt i ORSAKEN till mina benbekymmer...

 

 

 

 

Att komma till insikt del 3

 

När jag bodde i Sundsvall fick jag en remiss till en ortoped som undersökte mina underben. Han förklarade för mig att mina vadmuskler hade "blivit för stora" vilket gjorde att de inte fick plats i muskelsäcken längre (diagnosen heter "compartment"). Därför behövdes en operation där han skulle klyva fascian. Detta skulle då medföra att det blir en liten ärrvävnad på en halv millimeter på varje sida som skapar mer plats åt muskeln och "problemet är löst".

- Men VARFÖR har mina vadmuskler blivit "för stora", frågade jag.

Det hade han inget svar på men övertygade mig att operation var enda boten. Jag hade inget bättre alternativ och var så trött på mina ben att jag gick med på det. Jag hade alltid varit otroligt fysiskt aktiv, men besvären med både axlar och framförallt benen gjorde att jag fick sluta med det då jag inte längre klarade av att utföra mina dagliga aktiviteter längre. Sitta, gå och stå var tydligen det enda som funkade för mig, och senare lärde jag mig att cykla med hälen på pedalen.

 

Ett ben i taget opererades och det tog mig 10 dar, efter varje operation, innan jag ens kunde börja stödja på det opererade benet. Sådan var "standardproceduren" enligt ortopeden. Så efter 2 månader var båda operationerna klara och jag fick träffa honom för uppföljning. Jag kände INGEN förändring alls i benen och var väldigt besviken. Men han bedyrade att det är alldeles för tidigt att säga utgången av behandlingen än. Men jag kände inom mig att detta var inte rätt. Jag kände rätt, operationerna medförde endast 2 månaders sjukskrivning, ärr efter 100 stygn på underbenen och dessutom fick jag känslobortfall på vissa områden på underbenen eftersom en del nerver hade skadats under operationerna.

 

Ett år senare, när jag flyttat till Göteborg, fick jag en remiss till en välkänd ortoped. Jag hoppades att han skulle kunna hjälpa mig att få reda på orsakerna till mina ben- och axelbesvär. Men samtidigt hade jag ju redan varit hos MÅNGA läkare, experter och sjukgymnaster som inte kunnat förklara mina problem eller kunnat hjälpa mig. Så när jag kom till denne ortoped och han började knacka mig på mina armbågar och vrister o s v sade jag:

- Du, jag trodde du skulle jobba lite annorlunda, jag har redan varit hos 5 ortopeder som alla har gjort precis denna undersökning utan att det har visat något.

- Men JAG har inte gjort den än, sade han med ett hånleende.

Suck, ja ja, han fortsatte med detta tidsslöseri i 20 minuter till. Sedan sade han till mig:

- Det är såhär, att kommer det ett krokigt barn och säger aj - då rätar vi ut honom.

- Men kommer det ett rakt barn och säger aj - vad gör vi då?

- Tack så mycket, sa han och gick ut från rummet!?

VA FAAN!? tänkte jag. Skojar han eller!? Jag satt kvar en kvart i rummet för jag trodde på allvar att han drev med mig, men han kom inte tillbaka. Jag kände mig så illa bemött, vilken respektlöshet, vilken förnedring.

 

Men jag sökte vidare, fick tid hos en internationellt erkänd privatläkare som bland annat lyckats hjälpa en känd svensk motocrossförare som efter en våldsam krasch blev förlamad. Denna läkare hjälpte honom ur rullstolen med hjälp av operationer och behandlingar och till sist åkte de båda vasaloppet tillsammans! Det lät ju hoppfullt för mig. Han undersökte både mina ben och axlar. Han gav mig kortisonsprutor i axlarna vid första mötet. Det hjälpte inte ett dugg, gjorde bara ännu ondare av den extra svullnaden och biverkningarna från kortisonet. Benen, sade han, behövde opereras för "musklerna är för stora och får inte plats i muskelsäcken". Precis samma diagnos som Sundsvallsortopeden alltså.

- Men jag har ju redan gjort operationerna, sa jag.

- Jo jag vet, sa han, men den är inte korrekt gjord.

Och så visade han mig på underbenen var fascian inte blivit kluven korrekt. Då han var så erkänd och duktig litade jag på honom. Nu gällde det bara att försöka få fram pengarna, för nu kostade det stora summor pengar då han var privatläkare. Jag lyckades genom min dåvarande arbetsgivare, ett försäkringsbolag, få fram pengarna efter en hel del "trixande". Jag ringde upp läkaren för tidsbeställning till operationerna. Jag fick EN tid.

- Men när blir nästa operation, undrade jag.

- Det blir bara en operation, svarade han.

- Men ska du inte ta ett ben i taget, frågade jag.

- Nix, jag opererar båda benen på en gång.

Oj tänkte jag, jamen då får jag väl låna en rullstol i alla fall sa jag.

- Nä, skrattade han, du kommer att kunna gå härifrån på dina ben.

Detta lät ju otroligt med tanke på de stora besvär jag hade efter de förra operationerna i Sundsvall. Mycket riktigt, jag kunde stödja på båda benen och med hjälp av kryckor själv ta mig hem samma dag som operationen! Den här läkaren var verkligen DUKTIG tänkte jag. Men vad var det för en jäkla SLAKTARE som skar sönder mina ben i Sundsvall!? undrade jag samtidigt. 2 månader efter operationen fick jag återbesök hos honom. INGENTING hade förändrats i mina ben, vilket jag besviket berättade för honom. Han kände på mina underben och sade:

- Fascian är kluven på rätt sätt, så då vet jag inte vad orsaken till dina benbesvär är.

SUCK!

- Men kan du hjälpa mig med mina onda och dåliga axlar då?

- Ja, om jag får operera dem så kan de nog bli bra, sa han.

Nej du! Den går jag INTE på EN GÅNG TILL tänkte jag...

 

 

 

 

Att komma till insikt del 4

 

Till slut slussades jag till en reumatolog på Mölndals sjukhus. Han gjorde undersökningar och tog en biopsi (vävnadsprov) på underbenen. Efter tre veckor var provet klart och jag fick återbesök hos honom. Han såg väldigt glad ut när jag klev in på hans rum.

- Jag kan hjälpa dig med dina besvär, sa han.

OJ! ÄNTLIGEN!!!

- Vad bra, hittade ni orsaken till mina besvär på biopsiprovet? frågade jag glatt.

- Nej, provet och de övriga undersökningarna visade inget, sa han.

- Men här ska du få, och så började han skriva i receptblocket.

Jag fick lappen och läste på den, jag kände inte till vad det var för något.

- Vad är det här bra för? frågade jag.

Han lutade sig fram mot mig över skrivbordet och såg med allvarlig min på mig.

- Det är så här, att du måste acceptera dina besvär för de är obotliga, sa han.

- Så jag vill att du tar dessa mediciner så kommer du att få ett fullgott liv! fortsatte han.

- Hur länge behöver jag ta dem? frågade jag.

- Ja, resten av ditt liv naturligtvis, svarade han.

- Men du vet inte orsaken till mina besvär? frågade jag.

- Nej det är korrekt, svarade han.

- Hur kan du då veta att det är obotligt? frågade jag.

Då började han se obehaglig ut till mods och skruvade på sig på stolen. Innan han hann att säga något fortsatte jag:

- Vad är det för slags läkemedel du skrivit ut åt mig?

- Det är antidepressiva medel, sa han.

- Men har du konstaterat att jag har en depression då? undrade jag.

- Nej, det är inte därför du får dem, istället kommer de att hjälpa dig att slappna av bättre, sa han.

- Så du menar att du varken har kunnat ställa någon diagnos eller känner till orsaken bakom mina problem, men ändå kan hävda att de är obotliga, sa jag.

Han satt tyst och tittade skamset neråt.

- Hur kan man "behandla" något som man inte vet ett skvatt om? frågade jag upprört.

Han fortsatte att sitta helt tyst.

- Alltså, jag är 25 år nu och du tror att jag tänker käka starka antidepressiva läkemedel resten av mitt liv, jag kanske har 50 år kvar att leva! fortsatte jag.

- Och dessutom har jag lärt mig att leva med smärtorna, jag söker efter orsaken till mina besvär, inte lindring! avslutade jag.

Jag gick besviken och upprörd därifrån utan receptlappen.

 

Förutom ben och axelbesvären hade jag ständigt många olika magproblem, kramp med domningar och kraftig utmattning i underarmarna (kunde t ex aldrig skruva med skruvmejsel under många år), ryggbesvär, nackbesvär, otroligt torr hud och ofta med många självsprickor och klåda, illamående, värk och utmattningssymtom i hela kroppen, ständiga infektioner, inflammationer, feberfrossa, yrsel, "svettattacker", reumatiska besvär, svullnader, ömhet, allergiska reaktioner, "tics" (nervryckningar), onda och irriterade ögon, ljusskygghet i ögonen, överkänslighet, fibromyalgi, riktigt dålig blodcirkulation, förlust av korttidsminnet,  nervsmärtor, halsproblem, torra slemhinnor mm.

 

Jag gjorde alla möjliga undersökningar som gick att tillgå på olika sjukhus; gastroskopi, röntgen, dermatologiska undersökningar, magnetröntgen, blodprover, de kollade efter hjärntumörer, undersökningar på smärtkliniken, salivprov, bajsprov, ryggmärgsvätskeprov, de kollade balanssinnet, EKG, EEG, psykiatriska undersökningar, allergitester o s v utan att någon kunde säga vad orsaken berodde på. Men däremot var det flera läkare som påstod att mina besvär var OBOTLIGA. Nix, nu fick det räcka med skolmedicinens arroganta bemötande och uppenbara okunnighet om kroniska besvär!

 

Så jag började söka mig till alternativa behandlingsmetoder. Det första jag märkte var en STOR skillnad på bemötandet jämfört med skolmedicinen. Jag kände mig mer sedd, mer hörsammad och mer som en MÄNNISKA än ett "sjukdomsfall". Och när jag berättade om alla otaliga undersökningar jag genomgått på sjukhusen så sade ALLA dessa olika alternativterapeuter till mig:

- Ja, skolmedicinen håller enbart på med symtombehandling, de dämpar symtom!

Och det höll jag med om, för nu började jag snabbt lära mig hur kroppen fungerar och fick mycket bättre kroppskontakt genom att jag sedan flera år praktiserade yoga, meditation och andningsövningar dagligen. En homeopat sade till mig att mitt lymfsystem var överbelastat, en näringsfysiolog sade att jag hade vitaminbrist, en terapeut sa att min lever mådde dåligt o s v. Oj oj oj vad mycket fel de hittade på mig, och det mesta kändes helt rätt. De gav mig homeopatmedel, vitaminpiller, örtpreparat, behandlingar, massage, akupunktur, zonterapi o s v. Jag började tack vare detta må lite bättre tillfälligt, kortare perioder. MEN! Jag ville veta ORSAKEN till mina besvär och frågade alltid terapeuterna vad vitaminbristen, leverbesvären, problemen med lymfsystemet o s v berodde på. Jag fick aldrig något godtagbart svar på min undran.

- Men om nu min lever är belastad och du vill att jag ska käka piller för att hjälpa den - är inte det symtombehandling precis som skolmedicinen då du inte kan säga vad orsaken är? undrade jag.

DETTA uppskattades INTE kan jag berätta.

 

Den enda skillnaden gentemot skolmedicinen var, upptäckte jag, att inom alternativmedicinen STÖDJER man kroppens egna läkningsförmåga medan man inom skolmedicinen UNDERTRYCKER den. Och detta är självklart ett MYCKET BÄTTRE och naturligare sätt att hantera det på ansåg jag. Undantaget är SYNTETISKA mineral- och vitaminpiller som ej är naturliga, men visst - de är TUSEN GÅNGER mindre skadliga än läkemedel. Men jag har en enormt stark vilja inom mig att FÖRSTÅ ORSAKERNA till mina plågor...

 

 

 

 

Att komma till insikt del 5

 

Jag minns att Börje sa till mig redan vid hans första undersökning av mig att jag hade brutit svanskotan, eller "svansryggen" som han kallade det. När jag flera år senare även sökte mig till en otroligt kunnig och seriös helhetsterapeut, som även var kiropraktor, sade han också till mig att min svanskota var bruten. Han lyckades via ändtarmen ta tag i den och bryta tillbaka den, men det behövdes 2 justeringar innan den föll tillbaka på sin plats. Han använde givetvis glidmedel och engångshandskar, men det var otroligt jobbigt att få upp en hel hand i ändan. Men jag hade blivit grymt duktig på att slappna av efter åratals praktiserande av yoga, meditation och andningsövningar. Dessutom hade jag ju redan i 12 års tid blivit van vid dagliga, ständiga och kraftiga smärtor. Så det gick ganska snabbt och smidigt att fixa min svanskota.

- Du är en mästare på att slappna av! sa han till mig.

 

När svanskotan kom tillbaka på sin rätta plats igen kunde jag direkt efter behandlingen känna hur energin började flöda ner i benen, vilken härlig känsla! Samtliga nerver som går ner i benen ligger precis bredvid svanskotan, så det var inte konstigt att mina underben mådde som de gjorde eftersom nerverna ner till dem var i kläm. Jag tyckte bara det var otroligt dåligt att alla dessa ortopeder, kirurger, reumatologer och sjukgymnaster som undersökt mig inte hade någon som helst kunskap om detta. Detta var EN av de orsaker som påverkade mina svullnader, smärtor och kramper i mina underben.

 

Jag kom senare på när jag bröt min svanskota. Det hände när jag var 17 år. Jag vaknade upp en lördagsmorgon och kunde inte känna mina ben! Och jag kunde inte heller röra dem! In till Falköpings sjukhus och blev där inlagd för observation. De gjorde alla möjliga undersökningar på mig, tog ryggmärgsvätskeprov, gjorde neurologiska undersökningar, blodprover mm. Ju längre tiden gick desto mörkare var chanserna att jag skulle få tillbaka känseln och rörelseförmågan i mina ben sa läkarna.

- Det här verkar allvarligt, sa de.

Men INGEN förklaring hade de. Jag var alltså bara 17 år, i början av mitt liv och låg i en sjukhussäng med helt förlamade ben. Jag fick hemska tankar om att nu är det kört. Jag kommer alltså att få leva som ett kolli resten av mitt liv! Jag började fundera på självmord som enda utväg. Jäklar vad dåligt jag mådde, jag var alldeles förtvivlad!

 

Senare har jag kommit på, när jag förstod det här med svanskotan, hur det hela gick till. På fredagskvällen hade jag varit med och spelat innefotboll med mina arbetskollegor. Det gick ganska häftigt till ibland och jag blev omkulltacklad av en stor kille. Jag landade på ändan, på svanskotan. Det gjorde hemskt ont och jag fick halta av planen. Men efter en halvtimme, när jag skulle hem, kändes allt som vanligt igen. Och jag tänkte ju inte på detta när jag låg där förlamad på sjukhuset dagen efter. Och ingen av läkarna och experterna som undersökte mig kollade på vare sig ryggraden eller svanskotan. Efter 3 dagar släppte alltsammans ganska snabbt. Känseln och rörelseförmågan i benen kom tillbaka! Läkarna förklarade alltsammans med att "det antagligen var något virus".

 

Jag fick i alla fall med mig en positiv sak från denna hemska 3-dagars vistelse på sjukhuset. Eftersom jag låg på observation satte de dropp på mig. Efter en dag kände jag att det gjorde ont och att armen var svullen. Jag ringde på klockan och en sköterska kom. Hon konstaterade snabbt att droppet läckte ut i armmuskeln så de behövde sticka mig igen. De provade på andra armen, de fick inte till det. De provade handleden, de provade på fotleden, handryggen. Tydligen var mina blodådror "livliga" för de rullade alltid undan från nålen. De ringde efter en duktig sköterska som kom och försökte, sen ringde de efter en läkare som provade. Och jag som mådde så otroligt dåligt av att bli stucken av nålar och sprutor! Jag var nära att svimma av stress ibland. Jag hade ju nål- och sprutfobi! Till slut var jag helt genomsvettig och så totalt utmattad att jag inte längre orkade bry mig. De stack mig 34 gånger över hela kroppen utan att lyckas. Till slut ringde de till en kirurg som fick komma med en extra fin nål. Äntligen lyckades de få till det! Efter detta har jag aldrig någonsin mer varit rädd för sprutor och nålstick...

 

 

 

 

Att komma till insikt del 6

 

Jag fick flera kollapser, bara föll ihop utmattad och avsvimmad. Min dåvarande chef på försäkringsbolaget hittade mig en kväll avtuppad på kontoret. Han körde upp mig till Carlanderska sjukhuset. Jag var mycket svag och hjärtat var kraftigt belastat. Det blev ambulans till Östra sjukhuset för observation över natten. De kom in och väckte mig VARJE KVART den natten för det var viktigt att jag inte förlorade medvetandet. Jag ville bara somna för jag var så omtöcknad och totalt slut, men de klappade mig på kinden, ropade till mig och ryckte i mig så jag vaknade hela tiden (varje kvart).

 

Det som fortfarande höll mig vid liv och på benen var min otroliga grundfysik, min optimala andning och min envishet. Trots mina krämpor med underbenen och axlarna och allt annat så rörde jag på mig väldigt mycket. Som t ex när jag under 1,5 år bodde i morsans kök, längst upp i Björndammen, Partille, och jobbade på försäkringsbolaget inne i centrala Göteborg. Jag klev upp tjugo över fem varje morgon, i alla väder året runt, för att i RASK takt promenera hela vägen till jobbet. Det tog 1 timme och 40 minuter och när jag kom till jobbet körde jag en halvtimme yoga i den lilla gympasalen i källaren, följt av några andningsövningar. Efter arbetets slut gick jag även hem, så sammanlagt promenerade jag 3 timmar och 20 minuter dagligen. På helgerna brukade jag även gå till och från jobbet för att antingen jobba extra ibland i personalmatsalen eller för att använda bastun. Det värkte, krampade, bultade och "sprängde" i underbenen av ansträngningen. Men jag kände instinktivt att jag behövde röra på mig. Någon enstaka gång låg jag nämligen kvar i sängen lite längre och tog bussen till jobbet och de dagarna "vaknade" jag aldrig riktigt till. Jag mådde mycket sämre de dagarna märkte jag, var mer orkeslös och stel då.

 

Jag hade under den här tiden 2 arbeten. Jag jobbade nästan heltid med att sköta om flyttar, och även en del nedläggning, av hela kontor (mindre kontor med 2-15 anställda) runt om i västsverige, oftast helt ensam. Jag hade lärt mig hur jag kunde använda mina dåliga axlar - det gick ganska bra så länge jag hade armarna nedåt, men brösthöjd och däröver klarade axlarna inte av alls. Jag arbetade minst 8 timmar dagligen med att bära möbler, ofta med övertid så det blev längre dagar. Cirka 2 kvällar i veckan, och vissa helgdagar, jobbade jag i personalmatsalen där jag serverade och ständigt "var på språng". Jag var alltså fysiskt aktiv och i rörelse i genomsnitt 12 timmar/dag i arbetet, sedan tillkom mina raska promenader utöver det!

 

Senare har jag förstått att detta gjorde att mitt lymfsystem kunde hållas igång hyfsat. Lymfsystemet, som är okänt för de flesta (även de allra flesta terapeuter och framförallt inom skolmedicinen!), är otroligt viktigt för kroppens välmående. Det är kroppens "avloppssystem" som tar hand om slaggprodukter, skräp, gifter, bakterier o s v från kroppens alla vävnader. Det är den VIKTIGASTE delen av immunförsvaret. Lymfsystemet har ingen egen "pump" såsom blodcirkulationen har med hjärtat. Lymfsystemet är helt beroende av kroppsrörelser så musklerna kan "klämma" på lymfkärlen runt om i hela kroppen och därigenom "klämma fram" lymfvätskan. Det är utrustat med klaffar i de större lymfkärlen så att lymfvätskan inte kan rinna tillbaka. Andningen påverkar också flödet av lymfvätskan i allra högsta grad, vilket jag inte går in på närmare här, men jag hade ju även lärt mig att andas optimalt.

 

Jag gjorde varje dag även djupavslappning på minst en av mina raster på arbetsplatsen, något som jag anser är mycket viktigt och därför fortfarande praktiserar dagligen.

 

Jag kämpade på ytterligare lite mer än 1 år men till slut blev jag så svag att jag inte kunde arbeta alls. Mycket beroende på att mitt rörliga jobb hade försvunnit i och med att en bank köpte upp hela försäkringsbolaget. Jag blev anvisad till att sitta helt stilla, på en kontorsstol framför en dator och svara i telefon på ett stressigt kundcenter. På bara 3 månader kollapsade mitt lymfsystem totalt, vilket direkt påverkar hjärtat, och ALLA celler i hela kroppen. Stressen och strålningen från all elektricitet på kundcentret gjorde saken ännu värre. Jag blev heltidssjukskriven och låg helt utmattad i sängen.

 

När det var som värst stannade mitt hjärta. Det hade det varit nära att göra 2 gånger tidigare men då lyckades jag häva det med hjälp av "diafragmaövningen", som jag kallar den. Den ger omedelbart avslappning i hela nervsystemet och masserar alla inre organ, inklusive hjärtat, vilket gjorde att "trycket på hjärtat" släppte. Denna gång kände jag att det inte hjälpte, bröstet låste sig helt på mig. Jag kunde inte andas alls. Det började "brinna" i lungorna av syrebristen. Det blev ett större och större tryck på hela bröstkorgen och i hjärtat sved det oerhört. Jag minns att jag hann tänka att nu finns det bara EN ENDA CHANS KVAR - och det var att ge upp helt och låta kroppen sköta om det! Jag "släppte kampen" och allt svartnade. Efter en stund kände jag mig otroligt LÄTT. Det kändes som om jag blev till ALLT, att jag hörde ihop med ALLTET. Det var enbart frid, ljus, värme och kärlek i mig och omkring mig. När jag "öppnade ögonen" såg jag mig själv ligga i min säng 2 meter ner. När man tittar på en död person får man oftast en känsla av FRID. Jag såg så fridfull ut när jag låg där nere i sängen, utan att andas, utan att leva. Oj, vilken fin kille "han är" kände jag starkt. Just detta, att jag för första gången TYCKTE OM vad jag såg när jag tittade på mig själv, på min livlösa kropp, gjorde att jag VALDE att "gå ner igen". Men det kunde ha varit så LÄTT att bara ha tagit den "enkla vägen" och "dra iväg" från alltsammans istället...

 

 

 

 

Att komma till insikt del 7

 

Jag har inte så mycket minne av de följande 3-4 veckorna efter hjärtstoppet. Jag minns att jag knappt orkade ur sängen för att kissa eller äta. Men av någon outgrundlig anledning lyckades jag alltid ta mig till Börje för behandling 2 ggr varje vecka. Men jag har inget minne av HUR jag tog mig till honom. Och jag minns inte vad han gjorde med mig. Men en sak minns jag mycket tydligt, och det är hur otroligt BEKYMRAD han såg ut varje gång han tog emot mig. Allt annat är väldigt svart och "som i dimma" från dessa veckor.

 

Varje dag var nu en skör kamp om livet. Varje minsta felsteg innebar att jag "trampade i graven". Jag hade som tur var hunnit lära mig en hel del om hur kroppen fungerade. Med god hjälp av helhetsterapeuten, han som fixade min svanskota, fick jag hjälp att förstå kostens och näringens betydelse för kroppen. På ett NATURLIGT sätt, d v s genom att äta på rätt sätt och vilken sorts mat som kroppen behöver, inte genom allehanda syntetiska vitaminpiller och kosttillskott. Under ett års tid levde jag helt uteslutande på levande föda (raw food) då min kropp var så otroligt belastad, förgiftad och nedbruten. Jag fastade en dag i veckan, varje söndag, för att låta mina matsmältningsorgan få välbehövlig vila och återhämtning. Jag genomförde senare en ordentligt grundlig tarmrening som gav STOR effekt på min hälsa.

 

Men jag var så otroligt svag, förgiftad och sjuk. En gång försökte jag dricka ett halvt glas vatten direkt från kranen, det medförde att jag låg uppe hela natten och kräktes och fick kraftfulla kramper i magen. Jag tålde inte kloret. Jag kunde inte gå ut på stan i rusningstrafik för avgaserna knockade mig flera gånger.

 

Jag fick dubbelsidig ischias på 2 kotor samtidigt. Vid ischias är det normalt en kota som på en sida klämmer på en nerv och det medför smärtor och rörelseinskränkningar på ena höften och benet. Ischias uppkommer av att en av lumbalkotorna klämts ihop (subluxation) vilket kraftigt hindrar nervcirkulationen från just den kotan och det skapar nervsmärtor i ischiasnerven som går ner i benet. Men jag lyckades få 2 kotor samtidigt i kläm som dessutom klämde på nerverna åt BÅDA håll. Detta, tillsammans med min totala utmattning gjorde att jag blev sängliggande i nästan ett helt år. Jag kunde med STOR kraftansträngning ta mig till affären för att handla mat som låg 2 minuter bort 1 gång i veckan (ibland inte alls vissa veckor). Efter varje sådan KRAFTANSTRÄNGNING fick jag de följande 2 dagarna kraftig feberfrossa och blev helt utslagen med kramper i ryggen, kraftiga svettningar, kliande röda utslag och finnar, nervskakningar och hjärtat slog hårt och i otakt.

 

Jag kunde inte sitta eftersom det ökade trycket på ischiasnerverna. Det gjorde outhärdligt ont om jag försökte sitta och efter en kort stund krampade hela ryggraden. Det kändes som att jag satt på krossat och vasst glas som stack rakt in i mina skinkor. Jag fick ligga ner på sidan när jag åt.

 

När jag senare blev lite bättre tog jag mig ofta upp till helhetsterapeuten på kvällarna. Hans mottagning låg bara 300 meter från min bostad vid den tiden. Jag hade tusen frågor som han ödmjukt besvarade, en efter en. I flera år var jag uppe hos honom ett par kvällar varje vecka och vi hade många intressanta diskussioner om hälsa. Oftast tog han sig tid för mig, endast någon gång ibland sa han till mig att han inte hade tid. Han tyckte väldigt mycket om mig förstod jag. Jag fick låna mängder av gamla Are Waerland-böcker av honom som jag flitigt läste. Vi båda fascinerades av Alexis Carrel och Norman Walker och vi pratade ofta om deras litteratur och banbrytande insikter. Han blev så otroligt glad när jag på internet lyckades beställa en bok från USA av Norman Walker som saknades i hans samling, som jag gav till honom. Han lärde mig OTROLIGT MYCKET om kosten, näringslära, tänderna, ryggraden, tjocktarmen, sjukdomar och hur kroppen fungerar mm.

 

Minns när jag tog med mig morsan till honom för behandling. Läkarna hade sagt till henne att hennes "frusna axel" (kallas även för frusen skuldra eller frozen shoulder) var obotlig, att hon fick lära sig leva med det och käka värktabletter resten av livet. De hade röntgat henne och plåtarna visade att det var broskbildning som var orsaken till hennes kraftiga rörelseinskränkning vilket gjorde att hon hade värk och stelhet i axeln. Och som vanligt när det gäller skolmedicinen så var det bara att acceptera läget, de sa att det fanns ingenting man kunde göra åt det. När hon kom till helhetsterapeuten hade hela hennes arm varit så gott som obrukbar de senaste åren. Han fixade det på en kvart! Morsan blev helt häpen när hon direkt efter behandlingen kunde lyfta hela armen rakt upp över huvudet. Svullnaden och värken var helt borta när hon vaknade nästa morgon.

 

Jag lärde mig otroligt mycket när jag fick vara med när han behandlade en del klienter. Han visade mig en hel del "trix".

- Så här ska du göra Ruben, sa han.

Han hade utvecklat en ENORM KÄNSLA i händerna och kunde riktig romersk massage, inte den varianten som numera felaktigt brukar kallas för det och som de flesta förknippar med romersk massage, utan den riktiga KLASSISKA romerska massagen. Han visade mig en del kiropraktoriska "hemligheter". Anledningen till hans känsla i sina händer berodde på att han tidigare hade varit helt blind i 10 år! Men han fortsatte ändå att ta emot klienter under den tiden och anställde en assistent som hjälpte honom med det praktiska. När han senare förstod sambandet mellan tänderna och kroppen (och sin blindhet) drog han ut alla sina tänder, han hade nämligen guldfyllningar vilket kan vara ännu värre än amalgam. Det är mindre giftigt MEN leder elektricitet och ström mycket effektivare då det är en ädelmetall, vilket amalgam och kvicksilver inte är. Han är en av några otroligt duktiga terapeuter som jag TACK VARE mitt lidande fick träffa, utan mina krämpor hade våra vägar aldrig korsats...

 

 

 

 

Att komma till insikt del 8

 

Ett par månader innan hjärtstoppet började jag få elallergi. En tid efter hjärtstoppet förvärrades det snabbt och successivt. Jag kunde inte sitta mer än 2 minuter framför datorn för sedan kändes det som om ögonen började blöda, det sved kraftigt i dem, de tårades och det kändes som att de skulle "tryckas ut" ur sina ögonhålor. Jag blev helt illröd i hela ansiktet och det hettade rejält, det kändes som värsta solbrännan. Och jag blev totalt energilös, blev vimmelkantig. Jag klarade inte längre av att prata i vanlig telefon för då blev balanssinnet helsnurrigt och det gjorde ont och brände i örat på mig. Jag skaffade en högtalartelefon och det gick mycket bättre med den. Jag blev superkänslig mot lysrör, lågenergilampor och elektriska apparater. Det brände, kliade, sved och stack i hela mig, men det värsta var att jag blev så yr och så snabbt tappade den lilla energi jag hade. Jag blev framförallt otroligt känslig mot mobiltelefoner som var och varannan person verkade äga (detta hände för 10 år sedan). Om jag gick på ena sidan av gatan och en person gick på andra sidan med mobiltelefon kände jag tydligt av det. Jag fick börja isolera mig för det fanns ju strålning, master, mobiltelefoner, spårvagnselnät o s v överallt.

 

Jag fick kontakt med olika föreningar och hjälporganisationer för de med elallergi. De sade att jag troligen måste flytta ut i skogen, bo i husvagn och undvika el så långt det bara gick. Jag träffade flera sådana stackars personer som bodde ensamma och isolerade från omvärlden i en liten husvagn mitt ute i skogen. De få som klarade av det, av dessa stackare, fick ha på sig en egentillverkad hatt av aluminiumfolie när de vistades i ett hus med elektricitet, den korta stund de orkade med det. De alla anklagade samhället och elen för sina besvär. Jag frågade runt - INGEN hade NÅGONSIN hört talas om någon som blivit frisk från elallergi. Några enstaka fall hade lyckats få ytterst lite lindring. Många fall har lyckats lära sig att "stå ut", vilket innebär att dra om hela elnätet i sitt hem, skaffa telefoner med luftslangsöverföring, allehanda elsaneringar o s v - med andra ord så lever de ett kraftigt begränsat liv som "fånge i sitt eget hem". Enda rätta utvägen var att förmå samhället att ha "elfria bostadsområden" och liknande fick jag höra.

 

Jag lärde mig OTROLIGT MYCKET om hur meridianerna, nervsystemet och energicirkulationen fungerar i kroppen under den här tiden då jag var så otroligt "energikänslig" (för el och allt annat). Jag kände också hur skadligt det är att bära smycken på kroppen i denna "värld av elektricitet och strålning". Det var det första jag fick göra när jag började få elallergi - plocka av mig alla smycken. Ju ädlare metall smycket hade desto effektivare ledde det in skadlig strålning och elektricitet i kroppen märkte jag. Inte konstigt för det är ju välkänt att ju ädlare metall desto effektivare leder det elektricitet! Jag träffade på många elallergiker som hade massor av smycken på sig. Jag berättade om mina erfarenheter, men nej, de flesta skulle absolut ha kvar sina smycken på sig för de betydde så mycket för dem! Mer än hälsan alltså, tänkte jag. Jag använder sedan dess ALDRIG smycken. Det är bara att beklaga vad som sker på sikt hos en person som har halsband, ankelkedjor, armbandsur, piercingar, örhängen o s v då de inte alls är medvetna om vad det ställer till med.

 

Jag är OERHÖRT SPARSAM med att använda mobiltelefon fortfarande. ALL trådlös teknologi, såsom blue tooth (blåtand), trådlöst internet o s v är BANNLYST i mitt hem eftersom jag har ENORM RESPEKT för strålningen - för jag vet av egen erfarenhet vad det kan ställa till med!

 

Men sanningen är också att jag numera är HELT FRI från min elallergi. Jag jobbar framför dator och sitter på ett kontor med lysrör, skrivare, kopieringsmaskiner och fullt med mobiltelefoner 8 timmar dagligen utan problem. Skillnaden mot alla de andra som drabbades av detta hemska var att jag var beredd att SATSA ALLT för att bli frisk. Jag gjorde ALLT som krävdes...

 

 

 

 

Att komma till insikt del 9

 

Jag lärde mig sambandet med tänderna och resten av kroppen p g a elallergin. Käkarna är väldigt känsliga för energi och givetvis då också för elektricitet och strålning. Jag förstod att jag behövde göra en amalgamsanering för att kunna bli återställd. När helhetsterapeuten, som hjälpte mig med svanskotan, gjorde undersökning på mig med sin VEGA-maskin visade det sig att jag var kvicksilverförgiftad. Inte nog med det, kvicksilvret hade krupit ner i käkbenen och han fann att jag hade benröta i käkbenet. Benröta innebär att benvävnaden dör (nekros). I denna process bildas det likgift (äggvitetoxiner) som är otroligt giftigt och hälsofarligt, och när det bildas i käkbenen är det bara 5 cm till hjärnan! Dessutom kunde han se att trycket på mitt hjärta påverkades av mina visdomständer som var infekterade. Det var väldigt svårt att få tag på en tandläkare som var villig att dra ut tänder på mig. Det är en LÅNG historia och jag upptäckte MYCKET "MÖRKLÄGGNING" inom detta område.

 

Till slut fann jag en mycket duktig och villig tandläkare. Jag tog med henne till helhetsterapeuten så de fick träffas och kunde börja samarbeta. Hon hjälpte mig först med amalgamsaneringen. Då jag var så otroligt "välutredd" som det hette, så lyckades jag med hjälp av en hel pärm full av insamlade sjukjournaler om mig från olika sjukhus, från flera olika delar av landet som jag blivit undersökt på, få landstinget att betala för hela saneringen. Jag var den ende det året som fick igenom det!

 

Men då jag var så otroligt svag och känslig tålde jag inte adrenalinet som fanns i tandläkarens bedövningsmedel. Så jag fick göra hela amalgamsaneringen (2 x 3 timmar) utan bedövning. Detta var ingen stor sak för mig för jag hade sedan länge lärt mig djupavslappning och med hjälp av andningen kunnat hantera kraftig smärta. Ända sedan jag gick första yogakursen och lärde mig att andas korrekt, och olika andningstekniker, avböjer jag alltid bedövning hos tandläkare.

 

Jag minns t ex när jag blev opererad första gången i underbenen av den s k slaktaren i Sundsvall, under den operationen fick jag vara vaken för de gav mig ryggmärgsbedövning. Operationen skulle ta nästan en timme och det var lite trist och obehagligt att ligga där och se hur han slet i mitt ben och massor av blod överallt. Så jag provade att göra en andningsteknik jag hade lärt mig ett halvår tidigare på en yogakurs. Jag hade dagligen gjort yoga- och andningsövningar sedan den kursen. Jag satte under operationen igång med att göra "psykisk andning", som den andningsteknik jag valde hette. Efter en kvart frågade jag för skojs skull sköterskan vad jag hade för puls.

- Oj då, du har 38 och det är lägre vilopuls än elitidrottsmän! sa hon.

- Du måste ha tränat väldigt mycket konditionsträning! utbrast hon.

- Nej, det har jag inte för jag har inte kunnat springa eller träna någon som helst konditionsträning på över 4 år p g a mina benbesvär, sa jag.

- Nu skojar du med mig, sa hon skrattandes till mig och var inte alls intresserad av att försöka förstå.

 

Jag lyckades alltså få ner min puls till 38 på en kvart! Jag fick en otrolig bekräftelse på hur kraftfullt det är med andningsövningar. Som jämförelse kan nämnas att Thomas Wassberg hade 40 i vilopuls under sin aktiva skidkarriär! Han var välkänd för sin enorma kondition och låga vilopuls och han blev också flera gånger både olympisk- och världsmästare i längdskidåkning. Konditionen är ett mått på SYRE-upptagningsförmågan. Fysiska kroppsrörelser såsom att löpa, cykla, längdskidåkning mm är effektiva metoder för att öka och förbättra sin kondition. Vad så gott som ALLA aldrig verkar ha insett (HELT OFATTBART!?), är att andningsövningar och att lära sig att andas på ett optimalt och naturligt sätt är TIO GÅNGER MER effektivt! Sedan jag lärde mig detta började jag studera hur människor andades - fast det är ju mer korrekt att vända på det, upptäckte jag. Jag studerade hur de allra flesta vuxna människorna INTE andades! De andas bara precis tillräckligt för att överleva. Precis som jag själv gjorde i många år.

 

Några år senare köpte jag en dyr och avancerad pulsmätare som jag experimenterade mycket med. Jag förde statistik över hur min puls var under mina avslappningsövningar, som lägst har jag kommit ner till 36, men så gott som alltid kunde jag nå ner till 40. Jag har även testat hur många luftmadrasser jag kan blåsa upp utan att göra någon vilo- och andningspaus. TYVÄRR var jag tvungen att avbryta testet efter knappt en halvtimme för jag skulle fara iväg på ett ärende då, jag hade lätt kunnat fortsätta minst lika länge till. Men under det testet hann jag i alla fall med att blåsa upp 9 hela luftmadrasser direkt efter varandra. Och detta utan att bli det minsta yr, trött, andfådd eller illamående. Men så hade jag i flera år varje morgon blåst upp 2 hela luftmadrasser direkt när jag vaknat för att stärka och träna andningen.

 

När jag fortfarande bodde i Sundsvall, några månader efter "slaktoperationerna" på mina underben, fick jag möjlighet att testa effektiviteten på min andningsförmåga igen. Alla anställda på min arbetsplats fick göra en hälsoundersökning och i den ingick det konditionstest. Man ska under 6 minuter trampa på en testcykel och hela tiden ligga på en jämn och förutbestämd puls - en s k "arbetspuls". Om jag minns rätt så TROR jag att arbetspulsen var 120. Jag började trampa (med hälen på pedalen p g a mina smärtsamma underben), man skulle hålla en viss takt efter ett klickande ljud. Jag började göra en effektiv andningsteknik där man fokuserar på utandningen, fast tyst för mig själv, jag ville inte att hon som skötte testet skulle märka det.

- Vi får visst öka motståndet för dig för du får ju ingen arbetspuls, sa hon.

Efter ytterligare 2 minuter sa hon:

- Det verkar som vi får lägga på mer motstånd på pedalerna för din puls höjs knappt än.

Jag frågade henne om någon annan hade haft samma motstånd under testet som jag nu var uppe på.

- Ja, det var faktiskt en kille här förut som var maratonlöpare som fick ha just detta motståndet, svarade hon.

- Men vad konstigt, jag får visst öka ännu mer, sa hon strax.

Till slut var motståndet ökat till en nivå som var dubbelt så stort som normalt och först då kom jag upp i arbetspuls. Hon som skötte testet berättade för mig att hon aldrig hade sett på maken förut...

 

 

 

 

Att komma till insikt del 10

 

När tandläkaren hade fixat min amalgamsanering var det dags att börja dra ut sjuka och döda tänder. Hon hade lyckats få tag i ett nytt bedövningsmedel i USA som inte innehöll adrenalin som hon gav mig. Hon vägrade nämligen att dra ut tänder utan bedövning.

 

Minns när en tand var så dålig och på väg att dö men hon ville försöka rädda den fast jag ville att hon skulle dra ut den. Jag visste att tanden var så dålig att det nästan inte var något liv kvar i den. Jag kunde känna, när hon borrade i den, att den dog. Dagen efter hon hade borrat i den vaknade jag upp på morgonen och var helt genomsvettig. Jag hade kraftig feberfrossa och hela kroppen skakade hela tiden. Samtliga leder hade svullnat upp rejält, de var väldigt ömma med "bultande" värk och de var kokheta, väldigt röda och jag hade kraftig klåda över hela kroppen. Jag kunde absolut inte knyta händerna, kunde knappt röra på fingrarna som var nästan dubbelt så tjocka som normalt. Jag hade fått reumatisk feber p g a att lymfsystemet blev överbelastat av gifterna som den döda tanden skapade. Jag försökte ringa tandläkaren för att få en akuttid men tyvärr så arbetade hon vid den här tiden, precis innan hon helt pensionerade sig, bara 2 dagar i veckan. Jag fick stå ut i 3 dar innan jag fick hjälp. Direkt när hon drog ut tanden släppte febern, värken och svullnaderna snabbt, efter 1 timme var jag som vanligt igen.

 

Med den erfarenhet och kunskap jag har så kommer jag aldrig tillåta någon rotfyllning. Om en tand är så sjuk och är på väg att dö så ska den dras ut istället. Jag offrar mycket hellre en tand än hela min hälsa.

 

Jag har faktiskt sparat en av mina utdragna visdomständer i säkert förvar hemma hos mig. På den ser man hur tydligt som helst att en del av käkbenet har följt med när den drogs ut. Man ser också hur uppluckrat käkbenet är p g a benrötan jag hade. Den korrekta diagnosen heter NICO = Neuralgia Inducing Cavitational Osteonecrosis. Ibland kallas det även för Alveolar Cavitational Osteopathosis.

 

Sedan var det dags för operationen i käken, att borra bort benrötan och kvicksilvret ur käkbenet. Jag var vid denna tidpunkt oerhört svag och sjuk. Var genomsvettig hela tiden, hade ständigt tryck på hjärtat och var helt sängliggande. Då jag hade problem på båda sidor av käken så tyckte hon att jag skulle dela upp det på 2 operationer. Men detta innebar större kostnad för mig och dessutom visste jag att jag var nära att avlida igen. Jag hade två val att välja mellan: Antingen två operationer vilka var och en av dem innebar stora belastningar på kroppen och hjärtat. Eller 1 större operation och enorma belastningar på kropp och hjärta. Men första alternativet innebar att det skulle ta längre tid för mig att bli befriad från trycket på hjärtat och det kändes allvarligare då mitt hälsotillstånd snabbt försämrades hela tiden. Jag minns hur orolig Börje var för mig och han tyckte att jag tog en enorm risk genom att göra hela operationen på en gång, men han förstod samtidigt mitt resonemang och stödde mig i det. Jag valde att inte berätta hur allvarlig min situation var för tandläkaren. Jag var rädd att hon då skulle vägra mig operationen jag så väl behövde. Ingen operation betydde att jag skulle avlida, så allvarligt var det.

 

När operationstiden äntligen inföll var jag så sjuk, febrig och svag att jag var tvungen att ta taxi till hennes klinik. Jag fick bedövning och hon började skära upp tandköttet för att blottlägga käkbenet. Sedan började hon borra i käkbenet, hon fann mycket "skräp" (benröta, var, kvicksilver, amalgamrester, bakterier mm). Senare fick jag sitta med under att par operationer som hon utförde på andra patienter. Jag kunde då själv se vilken kletig, svart "sörja" hon plockade ut ur käkarna på dem. Jag lärde mig mycket av henne, hon var otroligt duktig och en föregångare i Sverige inom tandläkarområdet. Efter 1,5 timme, under min käkoperation, var det dags att börja på andra sidan. Jag kunde då känna när hon skar upp tandköttet på mig. När hon sedan började borra i käkbenet förstod jag att bedövningen hade släppt helt. Jag valde att inte säga något för jag var så totalt utmattad och slut och visste att det skulle innebära minst en halvtimmes tid till om hon skulle ge mig mer bedövning. Jag ville bara få det överstökat och få åka hem! Det var bara att försöka göra någon slags lugnande och avslappnande andning, trots att munnen var full av slangar, borrar, hennes fingrar och grejer! Visst gjorde det jäkligt ont när hon borrade och bände loss benbitar i käken men det var mitt minsta bekymmer tyckte jag. Det var mycket värre att min energi totalt började försvinna och att trycket på hjärtat snabbt ökade. Jag lyckades att hålla mig oerhört lugn och avslappnad trots allvaret. Hon märkte aldrig av något, jag var duktig på att hantera det "tyst". Taxi hem efteråt och jag stupade direkt i sängen. Jag vaknade inte igen förrän efter 36 timmar, med blod över hela kudden. Jag låg i sängen utmattad i en hel vecka efter operationen, gick bara upp för att kissa och dricka, jag kunde ändå inte äta något på flera dagar p g a ömheten, värken och svullnaden i mun, kinder och käke. 2 dagar efter operationen var mina kinder fortfarande otroligt uppsvullna och när jag tittade mig i spegeln syntes knappt mina ögon bakom svullnaden och jag var gul och blå på kinderna. Jag är än idag ledsen för att jag inte hade någon kamera att ta kort med...

 

 

 

 

Att komma till insikt del 11

 

Några veckor efter den stora käkoperationen började jag snabbt må bättre. Jag minns att jag blev så överraskad när jag skulle hälsa på min kusin, som bor 4 våningar upp utan hiss. Jag klarade av att gå alla trappor utan vilopaus och utan att bli svettig. De senaste gångerna jag varit hos honom tog det nästan 10 minuter och det krävdes flera vilopauser, kraftig andhämtning och jag blev vimmelkantig och genomsvettig.

 

Då jag snabbt började återfå energin så började jag ge mig ut i skogen nästan dagligen. Frisk luft, naturens skönhet, fågelkvitter och naturliga dofter gjorde mig väldigt gott. När jag gick ensam på en stig kände jag plötsligt en stark dragningskraft till ett träd. Jag upplevde det som att trädet lockade på mig. Jag tittade mig omkring så att ingen skulle se mig och gick fram till trädet. Jag blev helt fascinerad av det, jag kände att jag ville krama om det, så det gjorde jag. Oj vad skönt det kändes!

 

Sedan provade jag att krama olika träd som jag kände var "inbjudande" varje gång jag gick i skogen. Jag leddes ofta till ekar i början. Men sedan blev det nästan enbart tall som jag kramade om under en tid. Helt plötsligt, när jag stod avslappnad, andades lugnt och kramade en tall, så började det kännas som en klump i halsen på mig, som växte mer och mer. Vad är det som händer? minns jag att jag tänkte. Jag började att darra i käken, tungan blev som elektrisk, det blev en massa energi i halsen kände jag. Jag kände att ögonen blev vattniga, det började rinna ner på mina kinder. Sedan bröt det loss! Jag började STORGRÅTA! Oj vad skönt det var!

 

Jag minns inte hur länge sen det var jag grät senast? Någon gång i tidiga tonåren kanske? Detta var något "nytt" för mig.

 

Det kom ofta upp mycket sorg från mitt inre under den här tiden. Jag gick ofta upp i Slottsskogen till en speciell tall, som växte konstigt så att det gick att sitta på stammen. Dit gick jag upp många gånger varje vecka och satt där och grät. Ibland pratade jag till den, en massa sorgligheter jag kände inom mig som behövde få komma ut. Det kändes oftast mycket lättare efteråt. Det var min "sorgetall". Detta var över 1 år innan jag fick kännedom om växtessenser, t ex Bachdroppar och liknande.

 

Strax efter detta började jag få kontakt med mitt Sanna Jag, mitt hjärta. Det som hände därefter är något som jag inte tänker skriva om nu (det kan du läsa om i Stulen Barndom). Men jag kan säga att ALLT det jag tidigare varit med om, och som jag delvis har skrivit om i dessa insikter, det var INGET mot den utmaning jag nu stod inför! Att möta mitt inre, att möta allt det obearbetade som jag bar inom mig. Jag förstod också ganska snabbt kopplingen till alla de "fysiska" krämporna jag drabbats av. Mitt liv var inte längre i fara, men grundorsaken till att mitt liv hade varit i fara var obearbetad och oförändrad. Jag förstod att jag inte levde så som jag borde, jag tillgodosåg inte alls mina djupare behov. Visst hade jag lärt mig att numera ta hand om de fysiska behoven - hur man andas, avslappning, bra vätska, hur och vad man bör äta, hur kroppen fungerar o s v. Men att ta hand om mina känslor, min själ - där var jag nybörjare, jag visste inget om denna nya upptäckt.

 

Idag inser jag att jag skapade åratal av onödigt lidande för mig själv genom att ständigt söka efter bot och orsak till mina besvär UTÅT - alltså enbart i den fysiska delen av livet. Visst fanns det en hel del fysiska "orsaker" som bidrog till mitt lidande och även olyckshändelser. Men handen på hjärtat - jag bara kände inom mig, att om jag inte tar itu med mitt inre så kommer jag snart återigen bli allvarligt "fysiskt sjuk". Jag kunde inte längre förneka mig själv, mina själsliga och känslomässiga behov. Att fortsätta med att försöka "kompromissa" med mitt inre skulle inte längre fungera. Tyvärr är det just DET många gör, de försöker "köpslå" (kompromissa) med sin inre sanning, och just därför blir de aldrig "fria", de blir aldrig friska. I BÄSTA FALL får de endast TILLFÄLLIG LINDRING. Att försöka kompromissa med sin inre sanning (eller ännu värre – att förneka sitt inre!) signalerar till Sanna Jaget och sitt inre att man inte har full tillit till sig själv, att man inte respekterar sig själv helt, att man inte älskar sig själv, att man nedvärderar sig själv, att man förnekar sig själv och sina djupare behov. Att man helt enkelt inte betyder så värst mycket!

 

Detta skapar "inre konflikter" med sig själv, vilket på sikt givetvis "lägger mer tyngd" på sin inre smärta. Det skapar ännu mer avstånd till sitt inre, till sig själv. I mitt fall var det först när jag började att PRIORITERA min egen hälsa, mitt helande, FÖRE ALLT ANNAT, såsom t ex ekonomi, kärlek, vänner, yrke, nöjen, familj, fritidsintressen, "bekvämligheter" och liknande, som min HELANDEPROCESS kom igång på allvar. Vilket givetvis inte är alltför svårt att förstå eftersom jag då VISADE för mig själv (mitt Sanna Jag) att jag är mycket viktig och betydelsefull. Ett sådant "beslut" innebär inte att man måste utesluta allt det andra i livet utan mer att man tar sig själv, sitt inre och sina djupaste behov på största allvar. Man visar TILLIT till sig själv, till sitt Sanna Jag! Man blir samtidigt mer ödmjuk mot sig själv. Men det gäller att ha ENGAGEMANG och VILJA, att ha HELA SITT HJÄRTA, HELA SIN SJÄL med i helandeprocessen! Som någon har sagt: "Halvhjärtade ansträngningar ger bara ett begränsat resultat."

 

Jag vet att det kan vara svårt att förstå, efter att ha läst dessa utvalda delar som mestadels handlar om mitt fysiska lidande, när jag säger: ALLT DET var en LÄTT MATCH jämfört med vad som komma skulle! Har ofta tänkt tillbaka på just det året då varje dag var "en kamp för livet". Hur hemskt det än var så var det paradoxalt nog också samtidigt den allra lättaste perioden i hela mitt liv! För jag visste precis vad jag behövde göra, hur jag skulle leva, vad som krävdes, vilka otroligt snäva "marginaler" jag var tvungen att hålla mig inom o s v. Det säger också en hel del om hur otroligt "prövande" mitt liv ständigt har varit, ända från ”vaggan".

 

Inget är dock "ogjort" eftersom jag har lärt mig så otroligt mycket om hur kroppen fungerar, och den allra viktigaste saken jag har lärt mig, och som fortfarande gäller eftersom det har "hållit för varje granskning", och det är - KROPPEN LJUGER ALDRIG! Den talar tydligt om hur man innerst inne verkligen mår! Men det svåra är att lära sig dess språk. Jag trodde aldrig på alla dessa experter och läkare mm som ville få mig att tro att kroppen är ens motståndare som bör "bekämpas, tystas och övervinnas". Och jag har fått rätt i det, BEVISLIGEN eftersom jag lyckades befria mig från alla mina "OBOTLIGA" krämpor.

 

Det är min kropp och dess visdom som har BURIT MIG genom allt detta. Det är min kropp som alltid har varit min bäste vän och vägvisare. När jag började förstå min kropp bättre, vad den försökte säga mig, och började följa den vägledning jag fick inifrån, genom kroppen, började jag samtidigt få fatt i ORSAKERNA till mina smärtor och sjukdomar. Som jag ser det är Sanna Jaget (hjärtat/själen) vår djupaste aspekt av den vi är, men den mest KONKRETA aspekten av oss själva - det är kroppen. Och Sanna Jaget uttrycker sig GENOM kroppen.

 

"Vår kropp är vi själva. Den är vår enda gripbara verklighet. Den står inte i motsatsförhållande till vår intelligens, våra känslor, vår själ. Den innefattar och härbärgerar allt detta. Den som gör sig medveten om sin kropp får alltså tillgång till hela sin varelse."

(Thérèse Bertherat i boken "Kroppen har sina skäl")

 

 

 

 

Att komma till insikt del 12

 

Min insikt som jag vill delge till er alla är - om du mår dåligt, har ont, är sjuk - sök INÅT! Försök finna en terapeut som kan hjälpa dig INÅT. Med inåt menar jag INTE psykologi och andra mentala metoder (coaching, kognitiv terapi (KBT), mental träning, affirmationer, positivt tänkande o s v) - för det kan ofta vara bedrägligt, i bästa fall ger det TILLFÄLLIG lindring. Dessa metoder är till för att leda dig BORT från din inre smärta vilket leder dig "från en illusion till en annan" eftersom man inte kan undkomma sin inre smärta. Arthur Janov skriver mycket konkret och insiktsfullt om just detta i boken "Det nya primalskriket": "Hall tror, att man kan bli frisk genom positivt tänkande och genom att komma över negativa känslor. För det första är jag inte säker på att det finns något sådant som positiva och negativa känslor. Jag tror, att det finns känslor, punkt och slut, och de existerar i kraft av verkliga upplevelser under ens uppväxt. De är logiska vidareutvecklingar av vissa händelser, vilket betyder, att man inte bestämmer sig för att ha en negativ eller positiv känsla. Jag tror inte att det finns en kraft i nuet, som är tillräckligt stark för att kunna sätta sig över ens historia. Dessutom visar våra mätningar, att aktuella krafter nästan aldrig kan mäta sig i styrka med tidigare präglingar. Det är helt enkelt att hänge sig åt magiskt tänkande, om man tror att det går att bekämpa svår sjukdom med knep, tekniker eller speciella mekanismer. Det är ett förhärligande av ahistoriska och icke dialektiska metoder, där man inte ser symptom som det oundvikliga resultatet av inre konflikter. Varje sorts manipulering i nuet förbiser de upprepade erfarenheter som krävts för att bygga upp en sjukdom."

 

Man kan välja att försöka undkomma, fly eller förneka den - och bli sjuk, må dåligt och leva ett mycket begränsat liv. Eller så kan man välja att MÖTA den, BEARBETA den - och därmed frigöra sig från den genom att integrera sina lärdomar av den i sitt liv, här och nu. Intellektet har inte förmågan att förstå dessa djupare aspekter. Det gäller att "gå bortom intellektet" för att kunna nå in i sig själv, till sig själv. Vägen dit börjar med att bli vän med sin egen kropp. Och framförallt - man måste börja LEVA I SIN KROPP! Det gör man enklast genom att börja vårda och BRUKA sin kropp, och dess visdom - istället för att MISSBRUKA den. De allra flesta lever tyvärr "utomkroppsligt", eller enbart "i huvet".

 

Några saker som verkligen har hjälpt mig mer än något annat med att komma till insikt, (INSIKT = SIKT INåt eller INåt-SIKT) förutom att gå till några duktiga terapeuter är:

Andningsövningar (och att lära mig korrekt bukandning, genom näsan)

Frigörande dans

Krama träd

Lära mig djupavslappning

Lära mig HUR man ska äta

Sluta äta kött (och undvika ALLA mejeriprodukter så långt det går!)

Yoga

 

Men visst går det även att använda sig av alla dessa fantastiska hjälpmedel till att stärka sina "försvar" genom att använda dem till att (oftast omedvetet!) "avskärma sig från sig själv" ännu mer. T ex om man använder sig av dessa fantastiska "verktyg" för att "orka med" eller "klara av" att fortsätta med det liv man lever vilket medför att man håller kvar sin inre smärta - istället för att ta hjälp av dessa "verktyg" för att komma till insikt; lära känna sig själv och sin kropp bättre; att få energi, ork och motivation till FÖRÄNDRING HELA VÄGEN - inifrån och ut - och börja frigöra sig från sin inre smärta som kraftigt begränsar livet. Det gäller att LYSSNA, IAKTTA och KÄNNA det som sker I KROPPEN, och inte fokusera på, och leva i, sina tankar som de flesta tyvärr gör.

 

"Tankar är inte känslor, de är snarare idéer om hur du "borde" känna dig. När man rör ihop tankar och känslor blir sanningen dunkel och svår att upptäcka."

(Neale Donald Walsch i boken "Samtal med Gud bok 2")

 

Kroppen besitter den STARKASTE fysiska kraften - LIVSKRAFTEN! (viljan att leva) VARJE CELL i kroppen är begåvad av denna otroliga kraft. Det gäller att ibland låta den kraften "bära dig fram", när inget annat finns till buds.

 

Det räcker inte att "veta" - det gäller att FÖRSTÅ! Att gå runt och veta en massa saker förändrar INGENTING! Att FÖRSTÅ däremot innebär att man har INTEGRERAT sin kunskap eller insikt och därmed HANDLAR och LEVER utifrån sitt Sanna Jag, sitt hjärta. Att "veta" = vetskap/vetenskap/intellektuellt/i huvet/teori/tankar o s v baserat på en FÖRESTÄLLNING om någonting, någonting som man ännu inte själv har ERFARET eller UPPLEVT. Man VET men FÖRSTÅR INTE! Att FÖRSTÅ = VISDOM baserat på egna erfarenheter, iakttagelser och insikter i VERKLIGHETEN (praktisk livserfarenhet). Att "veta" innebär också att man endast ser ENSKILDA DETALJER utan sammanhang, då är det väldigt lätt hänt att man missar själva "budskapet" (lärdomen/visdomen/insikten). (Läs Tankar) Att komma till insikt leder till en djupare förståelse.

 

Det är en riktigt lurig "fälla" att fastna i "vetskap" (vetenskap/teori/intellektuellt) genom att t ex utbilda sig men aldrig PRAKTISERA, ERFARA eller UPPLEVA det man lär sig för att se om det verkligen "håller i verkligheten", utan enbart sitter fast i TEORIER (och intellektet). Alexis Carrel har uttryckt det på ett underbart sätt i boken "Den okända människan": ”Intelligensen är nästan utan nytta för dem som icke äga något mer. Den rent intellektuella människan är en ofullständig varelse. Hon är olycklig för hon kan inte leva sig in i den värld hon så väl begriper. Förmågan att förstå relationerna mellan olika fenomen förblir steril om den icke kan förenas med andra aktiviteter, sådana som moralisk känsla, empati, ett rikt känsloliv, viljekraft, omdöme, fantasi och kroppslig styrka."

 

Det är så otroligt lätt att "lura sig själv", att hitta på "intellektuella ursäkter" för att (oftast helt omedvetet!) hålla sig borta från sin inre smärta. Det kommer ALLTID att finnas "ursäkter", den ena bättre än den andra, den ena mer "sann" än den andra, under HELA LIVET. Jag har sett så många, alldeles för många, lura sig själva genom att "bota", "balansera" eller skaffa "lindring" för enbart det fysiska (symtomen) och därigenom fått mer energi och sedan bara "kör på" i livet, precis som förut, och inte göra ett skvatt åt sitt inre. Även om de till och med har lovat sig själva det:

- När jag mår bättre ska jag ta itu med det

- När jag har fått mer pengar ska jag börja jobba mer med mig själv

- När jag är i bättre balans ska jag börja i terapi

- När kroppen är starkare...

- När jag har mer tid...

- Efter sommaren...

- När jag... o s v.

De har ännu inte insett att det är just DET LIV DE LEVER som antingen SKAPAR den inre smärtan (genom att inte tillåta sina djupaste behov bli tillfredsställda, inte kunna sätta gränser, man nedvärderar sig själv, dålig självkänsla, brist på vitamin KGS, o s v) eller ser till så att man HÅLLER KVAR den inre smärtan (från tidigare trauman och obearbetade känslor, främst från barndomen).

 

"Den som nöjer sig med att knacka på dörren till smärtan, men inte går in, den får aldrig se vad som finns där bakom."

(Thérèse Bertherat)

 

Glöm aldrig det sanningsenliga talesättet: "MAN ÄR ALDRIG STARKARE ÄN SIN SVAGASTE DEL!"

 

"En kronisk stress utlöser ångest och depression. Den har också väl kända negativa konsekvenser på kroppen: sömnbesvär, hudbristningar, högt blodtryck, hjärtklappning, ryggont, problem med hy och matsmältning, återkommande infektioner, infertilitet och sexuell oförmåga. Till sist påverkar den också de sociala relationerna och yrkesutövningen: irritabilitet, oförmåga att lyssna, minskad koncentration, självförsjunkenhet och brist på laganda. Dessa symtom är typiska för vad man kallar överansträngning, något som lika väl kan utlösas av arbetet som av att man känner sig blockerad i en känslorelation som tömmer en på all energi. I en sådan situation är den typiska reaktionen att man fokuserar på de yttre omständigheterna. Man säger sig: "Om jag bara kunde förändra min situation, skulle jag känna mig mycket bättre i huvudet, och då skulle min kropp genast må bättre." Under tiden biter man ihop tänderna, väntar på nästa veckoslut eller semestern och drömmer om bättre dagar i ett "efteråt". Allt kommer att ordna sig "när jag äntligen är klar med studierna... när jag hittat ett annat jobb... när barnen inte bor hemma längre... när jag lämnat min man... när jag gått i pension" och så vidare. Olyckligtvis blir det sällan så. Samma problem har en tendens att stiga upp till ytan igen i andra situationer och fantasin om en äntligen funnen Edens lustgård lite längre bort, vid nästa korsning, blir snabbt åter vår huvudmetod att hantera stress. Sorgligt nog fortsätter vi ofta så fram till vår dödsdag."

(David Servan-Schreiber i boken "Bot på naturlig väg")

 

Men, när man UPPLEVER att man "mår bra" (en tillfällig illusion om man inte har bearbetat sin inre smärta eller inte har kontakt med sitt inre) är det så lätt att glömma detta och man resonerar såsom att:

- Varför ska jag gräva i det förflutna och inre nu när det går bra för mig?

Det är just därför som SMÄRTA och LIDANDE är något POSITIVT, även om själva upplevelsen av det sällan känns positiv - tro mig, jag gång efter gång erfaret detta! Om inte annat så borde mina insikter ge lite förståelse för vad jag har genomgått!? Därför BEHÖVER vi lidande för att finna en anledning till djupare förändring, en MOTIVATION lika god som någon, ibland är det den bästa, ibland den enda. JAG behövde lidande till sin YTTERSTA GRÄNS för att komma till insikt...

 

 

 

 

Att komma till insikt del 13

 

Det man inte vill kännas vid, det man hela tiden undviker, det man inte vill veta om, det man inte vill "se", det man inte vill acceptera, det man förnekar - det kan man heller INTE GÖRA NÅGONTING ÅT! Man kan inte förändra det som man "inte vill ta i". Istället lägger man STORA mängder energi på att "hålla det borta från ytan" (oftast omedvetet) och tyvärr blir konsekvenserna att det istället ligger dolt i det undermedvetna (omedvetna) och styr ens handlingar, känslor, (o)hälsa och liv.

 

"En människa som inte kan bearbeta sitt förflutna, lever i det."

(Tommy Hellsten i boken "Med människan")

 

Man skapar sig det liv man inom sig (i det undermedvetna) tycker sig "förtjäna". Då har man samtidigt tappat kontakten med sig själv och livet, man lever i en illusion (läs mental illusion/föreställning/vetskap), man lever inte längre i verkligheten.

 

"Om en människa vägrar att konfronteras med sanningen om sig själv lever hon inte längre i verkligheten utan i en lögn."

(Tommy Hellsten i boken "Flodhästen på arbetsplatsen")

 

Inte konstigt att min kropp signalerade alla möjliga smärtor till mig och att mitt hjärta började "vissna", mer och mer. Jag gav vare sig mitt inre eller mitt hjärta (Sanna Jaget) någon uppmärksamhet eller energi eftersom jag förnekade dess existens helt och hållet. Inte konstigt att hjärtat till slut "gav upp" och stannade. Först DÅ började jag komma till insikt.

 

När man mår dåligt, så är sanningen också att man har NÄRMAST KONTAKT med sitt INRE, sin inre smärta. Det är ju DÅ man verkligen har en ärlig chans att ta itu med det. Men det "intellektuella försvaret" kan givetvis få en att tro att kroppen inte klarar av det nu, man inte har ork, inte har energi, inte har tid o s v, att klara av det. Prova att vänd på det istället:

- Hur länge till ska jag orka och klara av att STÅ EMOT, HÅLLA INNE, FÖRNEKA och GÖRA MOTSTÅND mot MIG SJÄLV?

Jag har av egen erfarenhet, gång på gång, fått det BEVISAT att det egentligen är det som det handlar om.

 

”Sjukdom är varken grymhet eller bestraffning utan ett korrektiv, ett verktyg, som själen tillgriper för att få oss att uppmärksamma våra fel och brister. Sjukdomens uppgift är att hindra oss från att göra ännu fler och större felsteg och att föra oss tillbaka till sanningen och ljusets väg som vi aldrig borde ha lämnat." (Dr. EDWARD BACH)

 

MEDALJEN som man "vinner" av att jobba med sig själv och bearbeta sitt inre är att man "får tillbaka sig själv" och man får TILLGÅNG till livet, som DET ÄR. Det är FÖRST DÅ livet verkligen börjar. Istället för att försöka veta, kontrollera och räkna ut "vad som komma skall", vilket medför att man snabbt ska "fixa" eller "hitta lösningar" på det mesta, helst INNAN det ens har hänt något, och därmed enbart lever uppe i huvet (intellektet/vetskap) så kan man börja SLAPPNA AV och (UPP)LEVA livet.

 

Man kan inte förändra livet så istället för att beklaga och ifrågasätta livet och dess outgrundliga vägar - ifrågasätt dig själv, din inställning till det och åstadkom de nödvändiga förändringar du behöver göra för att kunna följa med i livets flöde. När man klarar av att låta livet vara sin LÄROMÄSTARE - då kan man också vara NÄRVARANDE och delta i det - SOM DET ÄR, i nuet! Det är först då man kan börja leva I LIVET - istället för att leva EMOT livet... eller leva "bredvid" eller "utanför" det.

 

"Livet är en lärare för den vise och en fiende för dåren." (okänd)

 

Det jag skrivit om i dessa insikter handlar om hur jag har lyckats komma i kontakt med mitt Sanna Jag (själen/hjärtat), min kropp och min inre smärta. När det gäller nästa steg - att bearbeta sin inre smärta - kommer jag inte skriva om nu. Att helt på egen hand försöka hantera sin inre obearbetade smärta är något som jag BESTÄMT AVRÅDER IFRÅN! Dessa saker, den inre smärtan, är något man behöver HJÄLP, VÄGLEDNING och STÖD för att klara av att möta, gå igenom och bearbeta. Sök hjälp hos någon välrekommenderad terapeut!

 

Jag avslutar mina insikter med dessa mycket passande och SANNA citat:

 

"När en läkare säger till en patient att det inte finns någon bot, betyder det egentligen att just den läkarens utbildning och bakgrund inte ger honom tillgång till den information som skulle kunna bota. Det betyder inte att det inte finns någon bot."

(MARLO MORGAN i boken "Budskap från andra sidan")

 

"Det upphör aldrig att förvåna - och roa - mig när medlemmar av läkarkåren myndigt deklarerar att "ingen vet" orsaken till en viss sjukdom, bara därför att de inte vet. Det är faktiskt arrogant. Det är dessutom så uppenbart osant. Bara för att de inte vet, så betyder det inte att ingen vet. Men bara för att skolmedicinen är det dominerande hälsovårdssystemet i världen, så tror människor oreflekterat att detta system vet vad det handlar om, även när det inte gör det."

(HARVEY DIAMOND i boken "Lev utan smärta")

 

"Jag ville ha en fysisk anledning för den inre smärtan."

(DAN MILLMAN i boken "Den fredlige krigarens väg")

 

"Tillfälliga förändringar ger endast tillfälliga resultat."

(okänd)

 

"Praktisera det du lär dig och lär endast ut det du har praktiserat."

(DAN MILLMAN i boken "Den fredlige krigarens heliga resa")

 

"Du kan gå åratal i terapi, men ända tills du väljer att göra saker och ting på ett annat sätt fortsätter du bara att gå i cirklar."

(MARIANNE WILLIAMSON i boken "Åter till kärleken")

 

"Smärta är oundviklig i vardagslivet, men lidandet är valfritt - en biverkan av dåliga val."

(DAN MILLMAN i boken "Själens trappa")

 

"Inte förrän långt senare inser vi att allt lidande egentligen var växtvärk."

(okänd)

 

”En kompletterande myt säger att insikt ger smärta, men insikter är faktiskt lättburna och ljuvliga. Det som gör ont är att göra motstånd mot insikterna.”

(KATHLYN & GAY HENDRICKS i boken ”Den medvetna kärleken”)

 

Och här kommer det VIKTIGASTE och MEST INSIKTSFULLA citatet:

"Den sanning du fruktar ska förinta dig är den sanning som kan befria dig."

(DAN MILLMAN i boken "Själens trappa")

 

Här hittar du information om det jag har kommit till insikt om, när det gäller GRUNDORSAKERNA till olika krämpor, sjukdomar o s v och vad kroppen och själen (Sanna Jaget) försöker säga: Själens språk

 

MIN SANNING och DJUPASTE INSIKT är:

"Alla symtom, sjukdomar och bekymmer är följden av att man på något sätt förnekar sitt Sanna Jag."

(RUBEN ANDERSSON)


Du kan läsa fortsättningen på Insikter här: Stulen barndom

Läs även Djupare insikter och Min hälsomentor

 

 

Ta väl hand om dig!

(RUBEN ANDERSSON)

 

 

Rubentexter

Symbol för jordning

Insikter

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Del 5

Del 6

Del 7

Del 8

Del 9

Del 10

Del 11

Del 12

Del 13

© 2005 - 2017 Ruben Andersson