HEM    RUBENTEXTER    HÄLSA & LIVSKRAFT    HÄLSOSIDOR    KÄRLEKENS KONST    VISDOM    CITAT    TIPS    RECEPT    HUMOR   SÖK

För ett bättre liv

med Hälsa & Livskraft

Förlåtelseprocessen

 

ÄKTA förlåtelse är oerhört VIKTIGT för vår hälsa och inre frid, tyvärr har dock förlåtelseprocessen alltför ofta blivit missbrukad i oförstånd. Resultatet blir att det inte ger någon djupare och varaktig hälsoeffekt. Här kan du få mer kunskap för att öka förståelsen om den VIKTIGA förlåtelseprocessen.

 

 

”THE ART OF ORGANIC FORGIVENESS

Forgiveness is a subtle art that has huge benefits. One of the reasons it is not more widely practiced is that we don’t preface our forgiveness with acceptance. Many well-intentioned people try to jump over their negative feelings to achieve forgiveness. Perhaps some people can seal off their negative feelings with a shift to forgiveness, but most of us find that unless we achieve an organic forgiveness, the negative feelings keep coming back.

 

The art of organic forgiveness rests on fully acknowledging your negative feelings for the person you’re trying to forgive. When you can celebrate your anger or sadness about the person, you can often feel the blossoming of a more permanent form of forgiveness. The negative feelings you may have about the other person usually recede and disappear only after they are fully acknowledged.”

(GAY HENDRICKS i boken “A year of living consciously”)

 

 

“När jag säger att den enda lösningen på synden är ånger och förlåtelse, vet jag att människor upplever detta olika. Är synd över huvud taget ett problem nuförtiden? Finns det någon alls som funderar över synd och förlåtelse? Mitt intryck är att knappast någon talar om detta. Vi beter oss ju som de flesta andra. Fuskar i skolan. Förtalar lite här och lite där. Ljuger lite när det passar oss, och gitter inte bry oss om folk som vi inte gillar.

 

Men problemet är: Våra synder försvinner inte för att vi slutar att tala om dem, men vi försvinner. Skuldkänslan försvinner inte för att vi låter bli att be andra om förlåtelse när vi sårat dem, men våra medmänniskor försvinner, och vi står där ensamma. Förtal och orättvisa försvinner inte för att vi har svårt att förmå oss till att göra upp och be om förlåtelse, men vår identitet försvinner, och livet mister sin värme och färg. Vi är utlämnade åt vår egen omdömesförmåga. Vi glömmer i hastigheten att den som alltid gör som han har lust till, har snart inte lust till det som han gör. Vi förlorar det som ger självaktning och solidaritet, vilket kan bli ödesdigert. Det är insikten om en högre räkenskapsskyldighet som ger oss människor värde och livsmål.

 

Som tjugoåring bodde jag ett år i USA. Jag studerade själavård och fick då genomgå en psykologisk test. Resultatet gjorde mig förskräckt. Jag låg högt på lögnskalan och måste försöka göra något åt det. Men en av förklaringarna till utslaget manade också till eftertanke. Det fanns flera frågor i stil med: »Om du kommer upp på spårvagnen eller in på bion och inte uppmärksammas av biljettsäljaren, går du då fram och ber att få betala?« Jag svarade ja. Det hade jag med mig hemifrån. Men det var enligt den tjugoårige genomsnittsamerikanen en lögn. Normen sätts utifrån genomsnittsmänniskan, och samvetet rundas av efter bästa förmåga så att det inte reagerar så starkt att vi måste justera livsstilen.”

(PER ARNE DAHL i boken ”Tro”)

 

 

"Jag har sett Festen på video för andra gången. Än en gång har jag blivit utmanad av dansken Thomas Vinterbergs berömda dogmafilm. Jag har fått ännu ett möte med familjen som konsekvent undvek alla uppgörelser, satsade på tigandet som livsprincip och valde tystnad och förställning framför sanning och öppenhet.

 

Festen tecknar en brutal bild av en kärnfamilj. Filmen slutar med att den äldste sonen Christian på faderns 60-årsdag har en uppgörelse med familjens överhuvud om de övergrepp som begåtts.

 

Och nu har det gått för långt! I den här familjen finns ingen förlåtelse för den som aldrig har erkänt sanningen om sveket. Festen är således en dramatisk berättelse om konsekvenserna av att svika utan att det finns någon ansats till försoning.

 

Som församlingspräst får jag en hel del inblick i sådant som tynger människor. Även om de flesta berättelser inte är lika dramatiska som den i Festen, upplever många att livet i alltför hög grad präglas och belastas av oförsonlighet och gamla skuldkänslor. Bakom så kallade snygga fasader finns unga och gamla, kvinnor och män som plågas av att ha blivit utsatta för kränkningar eller blivit allvarligt sårade. Det är människor som tyngs av självförebråelser, skamkänslor och självfördömande.

 

Många medger att de hellre lever med de här bördorna och betalar priset, som är en försämrad livskvalitet, än att göra något åt saken och försonas med en medmänniska eller med Gud. Det sitter långt inne att gå och göra upp, vare sig det gäller en familjemedlem, en granne eller en vän. Motståndet mot att erkänna ett nederlag är ofta stort, och oviljan att räcka ut en hand är en oroväckande vanlig företeelse. Oroväckande därför att den som satsar på undvikande och förtigande i stället för att be om förlåtelse och ta ansvar, upplever livet bara som en svag skugga av vad det kunde ha varit.

 

Många håller hellre fast vid sitt beroende av valium och sömnmedel än att gå till sin medmänniska och reda ut problem. Ja, många tycker faktiskt att det är enklare att börja i samtalsterapi än att gå över till sin granne för att få slut på en tröttsam konflikt. Det är konstigt, men för de flesta av oss tycks uppgörelse, försoning och förlåtelse vara något av det svåraste som finns att ta initiativ till. "Jag är villig till allt, utom att gå till min svåger och svägerska för att erkänna min tabbe. Egentligen är det de som borde ta initiativet, eftersom de är de ansvariga för något som ligger åratal tillbaka i tiden!"”

(PER ARNE DAHL i boken "Allt som är värdefullt har ett pris")

 

 

”Forgiveness is one of the most beautiful experiences open to us as humans. It cleanses, heals, and strengthens bonds. We typically find forgiveness difficult to practice, though. No matter how many times we hear about its virtues, no matter how often we see its beneficial results, we still have other people – and things in ourselves – which we cannot forgive. What prevents us from putting forgiveness into practice more often?

 

It looks to me that our main problem is that we get stuck in trying to forgive before we accept our own feelings exactly as they are. Thinking that we should forgive, attempting forgiveness, prevents us from having the actual experience of it.

 

If I am angry and hurt after an interaction with my wife, I must first deal with my own feelings in the situation before I can have the experience of forgiving her. I must open up to accept my anger and hurt; I must get to the bottom of my own experience. I may need to communicate about my experience with her. Then, coming from a place of clarity, I can come naturally to a state of forgiveness. That is, by taking care of my own experience in a loving way, I can slip into the experience of forgiveness spontaneously and organically.

 

I have seen this happen many times in my own life and in the lives of people I see in counseling. Recently I was feeling stuck in my relationship with my wife. Try as I might, I could not seem to forgive her or generate any good will toward her. So after wrestling with it for a while, I saw that I was trying hard to be some way I wasn’t. I decided to take things as they were. Quickly feelings began to emerge. I felt anger, then more anger, then I felt a layer of deep hurt. As I let myself experience these feelings, I began to feel lighter in my body and mind. A sense of satisfaction came over me. Then for a day or two I did not think about the situation much at all. Suddenly one morning I realized that I felt good will toward her again. I felt again that warmth and well-wishing toward her that I like to feel. I think I came naturally to that space by giving up the effort to forgive and being willing to deal with whatever was there.

 

Surely this lesson must be one of the most difficult we have to learn. It seems that our whole lives have been spent learning how to deny or ignore our own experience in order to impose some ideal state upon it. There is nothing particularly sacred about our own experience, but if we deny or ignore it, we will have to come back later and deal with it in some way. If we forgive someone or turn the other cheek at our own expense, we will not feel satisfied, and we will miss out on the beauty of the experience of true forgiveness.

 

Spontaneous, organic forgiveness takes place free of effort. It flows naturally when we achieve completeness with feelings with which we were previously incomplete. In short, forgiveness flows from being willing to know the truth and tell the truth.”

(GAY HENDRICKS i boken ”Learning to love yourself”)

 

 

”Vid en av mina offentliga föreläsningar om skuld och förlåtelse träffade jag Fredrik. Han kom fram när föreläsningen var över och presenterade sig som nykter alkoholist. Fredrik berättade för mig om åren som alkoholist – om sveket mot barnen och stölderna från sina föräldrar. Parallellt med abstinensen kom insikten om skulden, och nu, som nykter sedan nästan ett år, vågade han närma sig sina barn och försöka reparera det han skadat.

 

Kvällen då jag mötte honom var han förbannad. Han hade, ännu en gång, blivit bemött med en klapp på huvudet och frasen »det var inte ditt fel« av en företrädare för samhället när han gett uttryck för sin skuld. »Som om jag vore en barnrumpa. Som om jag inte kunde bättre«, sade han upprört. Han ville ta på sig sin skuld, han ville gottgöra och be om förlåtelse. Han tycker inte att han »duger som han var« men han vill väldigt gärna bli en man som duger i sina egna ögon – en man som har god kontakt med sina barn, som sköter ett arbete, betalar sina räkningar och har en egen bostad. Fredrik är en bit på väg, och vet att han behöver stöd, uppmuntran och hjälp. Vad han inte behöver är ursäkter – sådana har han varit väldigt bra på att hitta på själv.”

(ANN HEBERLEIN i boken ”Det var inte mitt fel!”)

 

 

”Jag har vid flera tillfällen haft förmånen att få diskutera skuld, försoning och förlåtelse med fängelsepräster och fängelsediakoner. Dessa män och kvinnor möter dagligen människor som i många fall har gjort sig skyldiga till svåra kränkningar, och jag känner både beundran och respekt för det arbete de utför. Vid något tillfälle frågade jag om det inte är svårt att lyssna till människors ångest över handlingar de ångrar. »Hur orkar ni ta emot all skuld?« undrade jag. »Det svåra är inte att lyssna till den som tyngs av skuld. Det svåraste är de som inte känner någon skuld överhuvudtaget«, svarade en av prästerna och de andra instämde. »För hur ska jag kunna hjälpa någon som inte ens inför sig själv kan erkänna sin skuld?« fortsatte hon.”

(ANN HEBERLEIN i boken ”Det var inte mitt fel!”)

 

 

"Är det nödvändigt att göra upp med våra medmänniskor?

Den frågan ställde jag i en morgonandakt i radio, och jag fick ovanligt många reaktioner som bekräftar att många funderar över vad man kan göra när det låser sig i relationen till människor vi möter i vardagen. En man sade rakt ut: "Jag vet att en uppgörelse med mina föräldrar är nödvändig och skulle vara frigörande, men jag väljer hellre att låta det vara än att ta ett initiativ. Resultatet är att vi nästan aldrig träffas och sällan eller aldrig pratar med varandra. Våra stigar har vuxit igen."

 

Bakgrunden till min fråga var att ord som förlåtelse och försoning i hög grad håller på att bli främmande ord, och att det hör till ovanligheten att människor tar initiativ till uppgörelser eller själva upplever att någon kommer till dem för att reda ut en konflikt.

 

Förlåtelse som flykt

När jag började studera teologi hade jag ett ganska kluvet förhållande till ord som syndabekännelse och förlåtelse. Mitt intryck var att kristna människor satt i kyrkorummet och bekände sina synder och sedan gladde sig antingen behärskat eller hämningslöst över Guds förlåtelse, för att sedan gå ut i vardagen utan att någonting blev ett dugg annorlunda. För mig blev det här så allvarligt att jag tänkte: "Om det är så att syndabekännelse och förlåtelse i relationen till Gud används som en flykt från nödvändiga uppgörelser med människor, så kan det kvitta med hela kristendomen."

 

Lyckligtvis fick vi som studerade vid Menighetsfakulteten besök av biskop Alex Johnson, som var kristallklar när han talade om att den som är förlåten av Gud inte kan göra annat än bidra till försoning i relation till sin medmänniska. Den som bekänner sina synder för Gud och blir förlåten, måste också göra upp med de medmänniskor som han har skadat eller förstört något för. Allt annat vore fel!"

(PER ARNE DAHL i boken "Allt som är värdefullt har ett pris")

 

 

"De flesta av oss undviker att göra upp med människor och är lite fega när det gäller att skriva ett brev, lyfta telefonluren eller ringa på en dörr och säga: Det är något vi skulle behöva prata om, och något som jag skulle vilja be om förlåtelse för."

(PER ARNE DAHL i boken "Allt som är värdefullt har ett pris")

 

 

"Det är tungt att skörda frukten av ett liv i förnekelse och undvikande."

(PER ARNE DAHL i boken "Allt som är värdefullt har ett pris")

 

 

”När du kan tala om dina mörkaste hemligheter och misstag med en annan människa som lyssnar utan att komma med fördömanden, är det som att tända ett ljus i mörkret. Ett starkt socialt band av närhet förenar oss med den som lyssnar. Lika viktigt är att de delar som skilts ut därför att de verkade vara de mest smärtsamma och de som minst förtjänade kärlek, återförenas med helheten. Kort sagt blir du mer förtrogen med de djupaste delarna av dig själv. När någon annan kan hysa medkänsla och förlåta och acceptera de mörka delar av oss själva som verkar så omöjliga att älska, blir det lättare för oss att acceptera dessa delar inom oss. När vi kan göra det, minskar risken för att vi ska projicera vårt mörker på andra och hata dem. Om vi exempelvis inte erkänner vår vrede, blir vi mer våldsbenägna. Om vi i stället har större medkänsla med våra egna svagheter och småfel, blir det lättare för oss att känna större empati och vara mer förlåtande när det gäller den okunnighet och det mörker som vi uppfattar hos andra. Den upplevelsen har läkekraft både för den som ber om förlåtelse och för den andra parten som erbjuder den.”

(DEAN ORNISH i boken ”Kärlekens läkande kraft”)

 

 

"En akademiker i trettioårsåldern bad sin läkare om ett recept på "lyckopiller" för att få upp humöret på dagen och om sömnmedicin för att orka med natten. Det är många som behöver använda sådana mediciner på helt försvarbara grunder, och som absolut bör ta dem enligt ordination. Men den här mannen hade fastnat i livskaos och svek och valt undvikandets väg framför uppgörelsens. Behovet av lycka var lika starkt som önskan om undvikande. Förnekelsen var kompakt och viljan till erkännande lika med noll. I flera år hade han försökt härda sitt samvete utan att lyckas till hundra procent. Om och om igen försökte han sopa skuldkänslorna under mattan i hopp om att de skulle försvinna. I stället upplevde han att det var han själv som försvann, hans glädje, hans egenart och hans vitalitet. "Ju mer du ljuger, desto tråkigare blir du", tvingades han medge när han såg tillbaka. Dessutom erfor han att man måste ha väldigt bra minne för att kunna ljuga framgångsrikt!

 

Han behärskade sin omskrivning av sanningen nästan till fullkomning, men bara nästan. Nu var han på väg att avslöjas eftersom lögnerna började motsäga varandra. Och då började också ångesten göra sig påmind. Ångesten för att bli utskämd, ångesten för att tappa ansiktet och ångesten för att bli avvisad av allt och alla. Hans personlighet förändrades långsamt, och han blev en skugga av sitt forna jag. Lyckopiller och hektisk aktivitet blev hans medel för att hålla sig uppe och i gång under dagen, liksom sömntabletterna och oräkneliga kvinnors famnar blev medlen för att få nattro. Han kontaktade en man som presenterade sig själv som coach och livsfilosof. Han berättade sin historia, och efter en snabb diagnosprocedur fick han höra att han hade goda förutsättningar att bearbeta sina skuldkänslor och bli fri från sin mentala vånda. Hade han till exempel tänkt igenom varför han hade dåligt samvete? Enligt "terapeuten" var det mer sannolikt att skuldkänslan berodde på en sträng kristen uppfostran än att det handlade om en skuld som han kunde göra något åt. Mannen hade inte gjort något fel, enligt "terapeuten". Han hade bara gjort sådant som de flesta människor gör. Vi har ju mycket större kapacitet än att bara älska en enda människa. Då ska väl ingen nekas att uppleva kärleken. Ingen ska väl behöva avstå från passionen, även om den skulle råka såra en och annan medmänniska. Det är väl en mänsklig rättighet att leva ut sina lustar och fantasier?

 

Bearbeta skuldkänslor, vad är det för något? "Terapeuten" berättade om strategier för hur han skulle kunna förändra sitt tänkande. Otrohet behövde inte betraktas som svek, utan som en av kärlekens många vägar. Dessutom fick han full uppbackning av vänkretsen på stampuben, som applåderade både mannen och hans nya livs-coach.

 

Mannens tröst var att han och hustrun inte hade några barn. Mannens förtvivlan var att han och hans yngre älskarinnor inte längre upplevde det riktigt stora. Hans erfarenhet var helt enkelt att den som alltid gör det han har lust till, snart inte längre har lust till det han gör. Hans sexuella potential dalade, livsmodet började falna och han kom in i ett mörker som så småningom blev helt svart. Han förstod att hans livs-coach hade varit en dålig vägledare och att det på något sätt måste finnas ett samband mellan hans egna värderingar, hans livsstil och hans upplevelse av livet. Han sökte upp sin läkare, kastade in handduken och sade som det var.

 

Både han och hans hustru hade en lång resa framför sig. Ett krävande arbete återstod, där han på ett helt nytt sätt måste lära sig att sortera, att börja ta ansvar, se sammanhang och börja söka sig fram till hur han skulle kunna lära av sina nederlag och så småningom kunna öva sig i att ta emot sin hustrus utsträckta hand. Men just det här tog tid, också för henne. Hon ville vara snäll, men inte dumsnäll. Hon ville förlåta, men inte tillåta att hennes självrespekt blev trampad på. Hon ville inte längre ställa sig till förfogande utan att ställa krav."

(PER ARNE DAHL i boken "Allt som är värdefullt har ett pris")

 

 

"Många människor vill helst inte bli uppmanade att förlåta. Det känns helt enkelt fel att bara dra ett streck över följdverkningarna av ett kränkande beteende, till exempel från alltför auktoritära eller alltför frånvarande föräldrar. "Om min far hade varit annorlunda, skulle mitt liv ha varit annorlunda!" Kanske säger vi det om en förälder, en lärare, en präst, en bror eller en äkta make. "Hade de varit annorlunda, så hade mitt liv varit annorlunda."

 

Kanske det. Livet kunde ha varit annorlunda. Problemet är emellertid uppenbart: Om du någon enstaka gång får tillfälle att ge uttryck för de här anklagelserna, så måste du ändå själv gå omkring och bära på den tunga bitterheten hela tiden. Antagligen är det den som är oförsonlig som bär den tyngsta bördan. Därför är frågan om att förlåta andra en krävande utmaning. Somliga vill inte förlåta, därför att de känner sig så djupt kränkta och skadade efter att ha blivit missbrukade, utsatta för våld eller systematiskt brutits ner som människor. Andra klarar inte att förlåta även om de kanske skulle vilja."

(PER ARNE DAHL i boken "Allt som är värdefullt har ett pris")

 

 

"Det finns också en annan sanning som vi måste hjälpa varandra att hålla fast vid om vi inte ska bli bundna av vårt sårade och hårda hjärta:

 

Du förtjänar inte din bitterhet.

Du förtjänar inte att hålla fast vid oförsonligheten.

Du förtjänar inte ditt stenhårda hjärta.

 

Det som vi inte förlåter blir nämligen vårt livs herre, som tar kommandot över vårt liv, dag och natt.

 

Den syster, svägerska, vän, mor eller far som du inte förlåter, stjäl din uppmärksamhet, tar ifrån dig nattsömnen och suger ut glädjen ur din verklighet.

 

Den kollega eller granne som du inte vill försona dig med till något pris, invaderar din tanke och erövrar ditt liv, med resultatet att det är du som förlorar mest.

 

Den som inte vill ge avkall på hämnd och bitterhet därför att partnern svek och var otrogen, upplever samma sak: Den människa som vi inte vill förlåta, gör oss till fånge i vårt eget hus och bestämmer premisserna för ett starkt begränsat liv.

 

I så fall är vi på väg att sudda ut oss själva. Vår livssaft dricks upp av en annan person. Våra händer knyts medan munvinklarna och nackmusklerna stramas åt. Vi tror att vi segrar, medan sanningen är att ingen av oss har någon vinst att hoppas på genom att envist hålla fast vid det kalla hjärtat."

(PER ARNE DAHL i boken "Allt som är värdefullt har ett pris")

 

 

”Remember, you do not have to agree with the actions of the other person or the event in order to forgive. You are forgiving for your own sake, not someone else’s. Until you forgive the past, this other person or event is controlling your life. This is true even if the other person is now dead!”

(TED MORTER i boken “The soul purpose”)

 

 

”Förlåtelseprocessen – och faktiskt den främsta orsaken till förlåtelsen – är självisk. Det är inte för de andras skull vi förlåter. Antagligen vet de inte om att de behöver bli förlåtna. De kanske inte ens kommer ihåg sina förbrytelser. De säger troligen: ”Det där har du bara hittat på.” De kanske till och med är döda. Skälet till att förlåta finns hos oss själva. Det är för vår egen skull, för vår hälsas skull, som vi skall göra det. Om vi passerar en viss punkt – den punkt där helandet kan ske – och håller fast vid vår vrede, slutar vi nämligen utvecklas och våra själar börjar vittra sönder.”

(M. SCOTT PECK i boken ”Vidare på den smala vägen”)

 

 

“The “forgiver” benefits more than the “forgivee.” Now, that may sound selfish. But it’s not. In order to help others, we must first have our own house in order. To be successful, your first priority is to keep yourself as mentally and physically healthy as possible. Your productivity, creativity, and service to family and community begin with you. Forgiving isn’t the same as excusing or approving of actions. The forgiving doesn’t change a situation, it changes your response to the situation. And since it’s your responses that affect your physiology, you are the one who benefits from forgiving others. You don’t have to like a person to forgive him or her. Your forgiveness won’t change the other person in any way. But it may change your attitude toward him – even if the “him” is you.”

(TED MORTER i boken “Exercise or diet”)

 

 

"Livet är för kort för att få förstöras av arvstvister, sårande repliker eller andra attityder och handlingar som blivit liggande som varbölder mellan släktingar eller vänner. Låt oss skynda att komma överens med vår motpart. Det avgörande är inte hur vi blir mottagna när vi kommer för att göra upp, utan att vi tagit ansvar för vårt liv och våra nederlag. Det är smärtsamt att inte bli mottagen, men den som har tagit initiativet till försoning kan åtminstone veta med sig själv att han eller hon är villig att återupprätta relationen. Detta är befriande i sig och bidrar till en ökad självrespekt!"

(PER ARNE DAHL i boken "Allt som är värdefullt har ett pris")

 

 

”Till verklig förlåtelse kommer man inte genom att gå förbi vreden utan att gå rakt igenom. Först när jag kan bli upprörd över den oförrätt som tillfogats mig, bli medveten om förföljelsen som sådan, uppleva förföljaren som förföljare och hata honom, först då är vägen till förlåtelse öppen för mig. Den undertryckta vreden, hatet och raseriet kommer inte längre att fortplantas för evigt om man kan upptäcka historien om hur man blev förföljd som liten. De förvandlas till sorg och smärta över att sådant behövde hända, och i den smärtan finns det plats för äkta förståelse, förståelsen hos den nu vuxne, som får inblick i sina föräldrars barndom och som när han till sist befriats från sitt eget hat kan ha äkta, mogen medkänsla. Denna förlåtelse kan inte tvingas fram med föreskrifter och påbud, den upplevs som en nåd och infinner sig spontant när själen inte längre förgiftas av undertryckt, förbjudet hat. Solen behöver inte tvingas att skina, när molnen har dragit förbi, den bara skiner. Men det vore ett misstag att förbise att molnen hindrar solskenet så länge de finns där.”

(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

 

 

“This is a story about a patient, Sally, who came to me complaining of migraine headaches. Sally, who is about forty years old, stated that she has had a migraine every day for the past twenty years. Not occasionally, not once a week, but every day. She said, “Dr. Morter, no matter what I do, I develop a headache at some point during the day, every day. Medication sometimes dulls the pain, but the headache never goes away completely.” She said they hurt; they pounded so hard that she sometimes thought that the pain would kill her.

 

She discovered, through self-evaluation, that her migraine headaches had actually started the day she got a divorce. She also realized that she had never forgiven her husband for leaving her for another woman. As a result, she had a migraine headache every day since their divorce.

 

I asked Sally to think about the frequency with which she thought of her ex-husband. How often did she actually think about him? Sally said to me, “Well, Doc, I think about him every day. In fact, often I think of him more than once per day.” This realization helped Sally become aware that her feelings of hate toward her husband were affecting her daily life. She then became aware that these negative emotions were actually causing her physical pain. Once she made that connection, she said it was like a light switch had been turned on. She was then able to forgive him – for her own sake, not his.

 

This doesn’t mean that she approved of what he did. It means that she forgave him for his actions, which freed her of her headaches. And they have never returned. I spoke with her recently and she is still in awe of the power of forgiveness. She practices the steps of forgiveness on a daily basis, not only in the case of her ex-husband, but also as they apply to other issues in her life.

 

Sally was a chained slave to her ex-husband and her divorce. He had been in control of her life every day for the past twenty years and she didn’t even know it. While he was happy and remarried with two children, she was miserable every day. She was not affecting his life by hating him, but she was destroying her own. Sally decided to take charge of her life, which resulted in being pain free. She forgave her ex to save herself. Her forgiveness probably had no more effect on him than did her hate. It was done for her own good, not his. And it worked! It can work for you, too. Is there a thought or experience that comes into your mind often? Is it from the past? You may find these steps of forgiveness will work wonders in your life.”

(TED MORTER i boken “The soul purpose”)

 

 

”En äkta försoning upplever vi inte genom att gå förbi vreden men genom att gå in i den och igenom den. En äkta förlåtelse upplever vi heller inte genom att gå förbi bitterheten, men genom att gå in i den och igenom den. Förlåtelse går inte att tvinga fram. Den kommer fram av sig själv när vår vrede inte längre är förbjuden, och när det som vi trängt undan inte längre förgiftar vår kropp.

 

Det här upplevde jag för en tid sedan som präst, när en medelålders man knackade på min dörr. Han satte sig ner och berättade att han alltför ofta hade mardrömmar på nätterna, där hans far slog honom och sade elaka saker. Nu var fadern död, och han hade trott att det skulle hjälpa honom att lägga svåra minnen från barndomen bakom sig. Men det gick inte. Nu undrade mannen om prästen kunde tänka sig att följa med honom till faderns grav. Det var en del saker som han hade på hjärtat och skulle vilja få sagda, men det kändes obehagligt att åka ut till kyrkogården ensam. Han medgav att han hade det ganska jobbigt, och att han var ganska desperat som kom på tanken att föreslå det här för prästen. Han erkände att han helt enkelt ville gå till graven för att han själv hade kommit till randen av ett stup.

 

Vi traskade ut på kyrkogården, och han bad mig sätta mig på en bänk i närheten av faderns grav. Tillräckligt nära för att jag skulle kunna höra vad han sade, men tillräckligt långt ifrån för att han skulle känna att han var ensam med fadern. Han hade mycket osagt, och nu stod han där på den snötäckta marken och stirrade på gravstenen. Han läste texten på granitstenen och började hålla det tal som han aldrig hade vågat hålla för sin far medan denne levde. Ärliga ord från en kämpande själ. Rasande vrede från en kränkt liten pojke. Smärtsamma budskap från en bortglömd ung grabb, men också en del goda ord "i anständighetens namn", som han sade. Det tog honom femton minuter att hålla sitt tal vid graven. Rösten sprack, och där orden inte räckte till tog tårarna över.

 

Så småningom kom mannen och satte sig bredvid mig på bänken, tände en cigarrett och talade sig själv till rätta: "Att jag inte gjorde det här tidigare! Att jag inte gjorde det här tidigare!" Jag var tyst en stund av respekt och beundran, och sade efter en stund: "Men du gjorde det nu! Gratulerar!"

 

Mannen visste att hans liv skulle ha varit slut om han inte på ett eller annat sätt kunde klara att lägga det förflutna bakom sig och sluta vara uppblåst av vrede och bitterhet. Han anade att det kunde vara en väg till frihet att tillåta sig att minnas, och att sätta ord på minnena."

(PER ARNE DAHL i boken "Allt som är värdefullt har ett pris")

 

 

”I dessa tider dras massor av människor till olika andliga rörelser av New Age-typ. Av någon anledning tycks många av dem ha fallit tillbaka i en tro på att förlåtelse är något lätt. Förlåtelse är bara lätt om man blivit övertygad om att det inte finns något sådant som ondska. Och så är det inte.

 

Denna missuppfattning kan leda människor i vissa fällor, och jag fann ett exempel på detta i en mycket populär New Age-bok med titeln Kärlek är att släppa rädslan (Hälsaböcker 1992) av Gerald Jampolsky, en psykiaterkollega. Hans bok handlar om förlåtelse, ett oerhört viktigt ämne, men mitt problem med den är att Jampolsky får det att låta så enkelt. Han säger lite svepande att vi i stället för att fälla negativa omdömen om andra människor skall titta efter det goda hos dem, titta efter Gud inom dem och bekräfta dem.

 

Jag är alltid lite misstänksam inför sådana generaliseringar i fråga om idéer och begrepp, eftersom de gärna förenklar och gör att människor får problem. Jag erinrar mig vad en gammal Sufi-mästare sade en gång: ”När jag säger ’gråt’, så menar jag inte att ni ständigt skall gråta. Och när jag säger ’gråt inte’, så menar jag inte att ni ständigt skall vara hycklare.” Men olyckligtvis är det många människor i New Age-rörelsen som fått för sig att ”bekräfta” är detsamma som att ”alltid bekräfta”. Jag håller med om att det kanske är rätt att göra det vid nittio procent av alla tillfällen, men ungefär tio procent av gångerna – när du träffar på någon som Hitler – är det allra värsta du skulle kunna göra att bekräfta den personen.

 

Ta inte fel: Förlåtelse och bekräftelse är inte samma sak. Bekräftelse är ett sätt att undvika att se på ondskan. Det är att säga: ”Jodå, min styvfar förgrep sig på mig när jag var liten, men det berodde på hans mänskliga svaghet; han blev själv skadad när han var barn.” Förlåtelse å andra sidan kräver att man ser det onda i vitögat. Det innebär att du säger till din styvfar: ”Det som du gjorde var fel, vilka skäl du än kan ha haft till det. Du begick ett brott mot mig. Jag vet det, men jag förlåter dig ändå.”

 

Man behöver inte mycket fantasi för att inse att detta inte är lätt. Verklig förlåtelse är en oerhört tuff procedur, men den är absolut nödvändig för din mentala hälsa.”

(M. SCOTT PECK i boken ”Vidare på den smala vägen”)

 

 

"Först vill jag säga något om vad det inte är att förlåta, och sedan visa på en möjlig väg.

 

Att förlåta betyder inte att jag lyckas glömma det hela genast.

Att förlåta är inte att låtsas som om det svåra inte har skett.

Att förlåta är inte att slänga ur sig ett lättvindigt "det är okej".

Att förlåta är inte att uppgivet sucka "nåja, det får väl vara förlåtet, då".

 

Vi får inte göra förlåtelsen till ett slags hokus pokus som gynnar ytliga, lättsinniga personer som sällan eller aldrig låter sig beröras av något på djupet därför att de alltid är på väg någon annanstans än där de är.

 

Att förlåta måste på något sätt snarare betyda att jag är villig att inte riva upp det svåra igen.

Att förlåta betyder att jag är villig att inte använda det dumma som någon har gjort eller sagt, mot honom eller henne.

Att förlåta betyder att jag vill ge avkall på bitterheten även om det finns täckning för den.

Att förlåta är med andra ord något annat än en villkorlig känsla."

(PER ARNE DAHL i boken "Allt som är värdefullt har ett pris")

 

 

“Sann försoning upplever vi inte genom att ignorera vreden, utan genom att gå in i den och genom den. Sann förlåtelse upplever vi inte genom att ignorera bitterheten, utan genom att gå in i den och genom den. Förlåtelsen kan vi inte tvinga fram. Den kommer av sig själv när vreden inte längre är förbjuden, och när det undertryckta inte längre förgiftar kroppen.”

(PER ARNE DAHL i boken ”Tro”)

 

 

”Merely forgiving others and oneself for past offenses isn’t enough – that is only about 40% effective. The remaining 60% of the forgiveness process is to find and acknowledge the good in the situation. Or, to put it another way, to find the lesson in each experience.

 

We need to recognize that life is a learning process – a giant learning experience. Everything that happens to you is an opportunity to learn. And you can’t fail. Experiences we call “failures” are, in reality, experiences of non-learning. Every experience in life is a part of a lesson. Until you learn that lesson, you will have the opportunity to repeat it. How many times do you have to marry, divorce, marry a clone of the first spouse, divorce again, and marry yet more clones a third, fourth, or fifth time before you figure out that maybe you’re not learning what you need to learn. When you keep repeating the same scenario over and over – gaining and losing spouses, losing one job after another – it’s time to recognize that you need to learn something you haven’t figured out yet. How many times do you have to change a flat tire because you keep running pell-mell into curbs to figure out that tires aren’t indestructible and curbs aren’t for running into.

 

You may not learn the lesson the first time or the next or the next, but you’ll continue to have opportunities to learn it. When you understand this principle, you’ll finally tell yourself, “I’ll keep getting the lesson until I learn it or die – whichever comes first.”

 

By viewing each experience in life as a lesson to be learned, you’ll come to understand that you really can’t fail anything!”

(TED MORTER i boken “Dynamic health”)

 

 

“Only the brave know how to forgive.”

(LAURENCE STERNE)

 

 

 

Hälsosidor

 

 

 

 

 

 

 

Symbol för jordning