HEM    RUBENTEXTER    HÄLSA & LIVSKRAFT    HÄLSOSIDOR    KÄRLEKENS KONST    VISDOM    CITAT    TIPS    RECEPT    HUMOR   SÖK

För ett bättre liv

med Hälsa & Livskraft

Fisk

(Denna hemsida är anpassad för Internet Explorer, Edge eller Mozilla Firefox)

 

Många vill göra gällande att fisk är nyttigt ett bättre val än annat kött. På vissa sätt är det kanske det – särskilt om du byter ut t ex friterad kyckling eller skräp- och snabbmat mot fisk – men att påstå att fisk är "nyttigt" är inte alls sant! Fisk är mer lättsmält och kräver alltså mindre energi av kroppen att smälta. Fisk ruttnar dock tyvärr mycket fortare i mag-tarmkanalen då det innehåller högre koncentrationer av förruttnelsebakterier och skaldjur är ännu värre! Detta skapar en mycket gynnsam grogrund för skadliga bakterier, virus och inälvsparasiter. Att äta rå fisk, som t ex sushi, medför så gott som alltid att man får i sig inälvsparasiter vilket även ofta sker i mindre omfattning med tillagad fisk (och skaldjur). Fisk är lika förstoppande (total brist på fibrer!), slembildande och syrabildande som annat kött. Fiskätande förstör tarmfloran och utlöser matsmältningsleukocytosen. Detta är mycket tydliga reaktioner från kroppen att det är något som absolut inte bör ätas! Nedan kan du läsa historien bakom myten att ”fisk är nyttigt”.

 

Den oändliga fiskehistorien

Hela glorifieringen av fisk och omega-3 började redan på 1970-talet då danska forskare satte fokus på den (förmodat) lägre förekomsten av hjärtsjukdom på Grönland. Kostregistreringar visade att intaget av omega-3 var betydligt högre än i Danmark, och eftersom den grönländska kosten inte precis är rik på varken kostfiber eller grönsaker, borde den här paradoxen bero på invånarnas höga intag av omega-3 från bland annat sälspäck.

 

Men var det egentligen en paradox? Var förekomsten av hjärtsjukdom verkligen lägre trots den växtfattiga kosten? Det här antagandet har hängt kvar ända sedan dess och betraktas fortfarande som ett bevis på att fisk är nyttigt. Men sanningen är att det inte finns och aldrig har funnits någon paradox. I stället har hela den här ”fiskehistorien”, som den senare kallades, sin grund i en felaktig slutsats som kom av att man använt otillförlitliga dataundersökningar. Den förmodat låga förekomsten av hjärt-kärlsjukdom byggde på statistik om dödsorsaker som av många skäl gav en mycket skev bild av befolkningens sjuklighet. Med andra ord fanns det ingen paradox, eftersom inuiterna inte hade någon lägre risk för hjärt-kärlsjukdom. Snarare tvärtom.

 

Därefter publicerades ett stort antal studier i ämnet. En samlad analys av dem visade inte bara att hypotesen var falsk, utan också att dödligheten i stroke var ännu högre bland inuiterna än i väst. Ateroskleros var också vanligt, vilket tydligt visar att grönländarnas kost inte skyddade dem på något sätt. Dessutom framhölls ironin i att inuiternas dödlighet i hjärt-kärlsjukdom har minskat sedan 1965 i takt med det ökade västerländska inflytandet på deras livsstil. Om mer västerländska tendenser faktiskt förbättrade sjuktalen, måste ju kostvanorna ha varit milt sagt beklagliga till att börja med. Inte precis något man bör försöka efterlikna i sin egen kost.

 

En forskningsöversikt från 2014 konstaterade också att förekomsten av hjärt-kärlsjukdom bland inuiter är densamma som hos andra nationer, och att den ökade dödligheten i stroke är dubbelt så hög som i andra befolkningsgrupper, samt att den förväntade livslängden är tio år kortare än i Danmark.

 

Men omega-3 är väl ändå hälsosamt? Ja, det är det absolut. Omega-3 kan ha mycket positiva effekter, både när det gäller riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom och vid behandling av bland annat reumatiska besvär. Den västerländska kosten är generellt låg på omega-3 liksom många andra gynnsamma näringsämnen. Det är inte bra, men skönmålandet av omega-3 gör oss bara en björntjänst och kan leda till felaktiga antaganden om att man lever ”hjärtvänligt” bara man äter fisk eller omega-3, eller att man förebygger hjärt-kärlsjukdom. Nyare analyser visar att så inte är fallet.

 

År 2012 kom en metaanalys av dubbelblinda interventionsstudier som samlat in data om fettsyrorna EPA och DHA (från antingen fiskoljetillskott eller fisk) för förebyggande av hjärt-kärlsjukdom. Slutsatsen löd att EPA och DHA inte kunde kopplas till lägre risk att dö av hjärt-kärlsjukdom eller några andra orsaker.

 

Samma år kom en andra metaanalys av interventionsstudier som undersökt huruvida tillskott med EPA och DHA kunde förhindra ytterligare kardiovaskulära händelser hos patienter som redan hade hjärt-kärlsjukdom. Återigen visade resultatet att tillskott inte ger något skydd.

 

Mot bakgrund av detta är det inte förvånande att en omfattande översikt från 2013 drog slutsatsen att fiskolja inte bör rekommenderas för att förebygga hjärt-kärlsjukdom, dels på grund av de många negativa studieresultaten, dels på grund av de allvarliga följder som fiskoljekonsumtion har på det minskande fiskbeståndet.

 

Poängen här är inte att omega-3 är betydelselöst. Problemet ligger i antagandet att mer omega-3 från fisk eller fiskolja är lösningen på vår stigande förekomst av hjärt-kärlsjukdom. För även om det är naturligt att hoppas på att man får ett skydd genom att äta mer av ett visst näringsämne, är verkligheten dessvärre en annan.

 

Fisk och fiskolja bör snarare betraktas som en fusklösning på problemen med en västerländsk kost – en kortsiktig åtgärd som inte löser problemet och som inte heller är utan risker.” (Maria Felding och Tobias Schmidt Hansen i boken ”Den växtbaserade kosten”)

 

Fisk är ett rovdjur vilket placerar den högre upp i näringskedjan än våra grisar, kycklingar och nötkreatur. Detta gör att den samlar på sig mer gifter och tungmetaller. Något som vissa sjuklingar måste tänka på – t ex de som lider av elallergi, kvicksilverförgiftning eller någon annan förgiftningssjukdom. John Robbins skriver i boken ”Hälsans hemligheter”: ”Mycket av dagens fisk innehåller tyvärr metylkvicksilver. Det är ett allvarligt problem eftersom metylkvicksilver angriper hjärnan och hela nervsystemet.”

 

Maria Felding och Tobias Schmidt Hansen skriver i boken ”Den växtbaserade kosten”: ”Fisk är den huvudsakliga källan till dioxin (och dioxinliknande PCB) i kosten, som är ett hormonstörande och cancerframkallande miljögift. Dioxin kan bland annat påverka immunförsvaret, hormonsystemet, nervsystemet och reproduktionsförmågan.”

 

De fortsätter: ”Särskilt problematiskt är innehållet av dioxin i lax från Östersjön. Här är halten så hög att ingen, enligt de officiella riktlinjerna, bör äta östersjölax mer än två gånger per månad.”

 

De skriver vidare: Miljögifter kan öka risken för diabetes

Det finns en stark koppling mellan några av de miljögifter som framför allt finns i fisk och en ökad risk för diabetes. Vissa studier tyder till och med på att miljögifter är en del av orsaken till att övervikt ökar risken för diabetes – eftersom gifterna ansamlas i fettvävnad. Orsaken kan eventuellt vara att miljögifterna har en negativ effekt på insulinkänsligheten och de insulinproducerande cellerna.

 

Det kan vara förklaringen till att fisk inte verkar minska risken för diabetes, vilket man annars skulle ha förväntat sig av ett ”hälsosamt” livsmedel. Hos amerikaner har varje ytterligare dag med fiskintag per vecka visat sig öka risken med 5 procent.”

 

Avslutningsvis skriver de:Fisk hör inte hemma i en optimal kost

Det faktum att fisk i en västerländsk kost förknippas med hälsofördelar är inte detsamma som att fisk är hälsofrämjande i sig. När fisk ersätter kött, skräpmat, bearbetat spannmål eller andra näringsfattiga livsmedel, kommer den med all sannolikhet ge hälsovinster. Men i en växtbaserad kost skulle fisken ersätta livsmedel som nötter, baljväxter och grönsaker, och det ger inga hälsovinster. Ett bra exempel på att ”hälsosammare än” inte alltid betyder ”tillräckligt hälsosamt”. Verkligt hälsofrämjande livsmedel skyddar även mot ett brett spektrum av sjukdomar. Det verkar inte fisk göra.”

 

John Robbins påpekar i boken ”Hälsans hemligheter” att det finns goda anledningar att även undvika odlad fisk: ”Odlad lax lever tillsammans med femtio tusen andra laxar instängd i en undervattensbur där vattnet de dricker snabbt blir förorenat av deras avfallsprodukter. De måste därför rutinmässigt utfordras med en mängd mediciner, hormoner, antibiotika och vaccin för att kunna överleva under dessa omständigheter. Vild lax utvecklar sin karaktäristiska orange-rosa färg genom att äta krill (ett litet räkdjur). Den odlade laxen, däremot, är trist gråaktig i färgen och ser därmed inte lika aptitlig ut.” Men detta löser man genom att mata dem med specifika kemikalier så att de får ett färggladare utseende.

 

”Den odlade fisken innehåller – förutom antibiotika – ännu större mängder tungmetaller än den vilda, eftersom den utfodras med malt, härsket fiskkött från annan död, förgiftad fisk. Den odlade fisken lever under eländiga förhållanden i dammar med plats- och syrebrist och dödssiffrorna är höga. Dammarna är en grogrund för bakterier och virus, och detta bekämpar odlingsägaren med stora antibiotikadoser. Det säger sig självt att denna fisk inte äter alger, som är den ursprungliga källan till de essentiella fettsyrorna, och när vi äter fisken tillgodogör vi oss därför heller inga goda fettsyror.” (Vibeke Amdisen i boken ”Pigg & glad med raw food”)

 

Jonathan Safran Foer skriver följande i boken ”Äta djur”: ”Många av de marina djur vi äter, bland annat den stora merparten av all lax, är odlade i vattenbruk. Till en början framstod vattenbruk som en lösning på problemet med utfiskningen av vilda fiskbestånd. Men istället för att ha minskat efterfrågan på viltfångad lax, som det har påståtts från vissa håll, har laxodlingen fått efterfrågan på och utarmningen av de vilda laxbestånden att intensifieras. Fångsten av vildlax ökade globalt med 27 procent mellan 1988 och 1997, samtidigt som laxodlingen växte explosionsartat.

 

De djurvälfärdsfrågor som är kopplade till fiskodlingar låter bekanta. I en branschhandbok i laxodling räknas sex ”stressfaktorer i akvakulturmiljö” upp: ”vattenkvalitet”, ”fisktäthet”, ”skötsel”, ”störningar”, ”näring” och ”hierarki”. I klartext är dessa sex källor till stress bland laxarna: 1) så smutsigt vatten att fiskarna har svårt att andas, 2) så stor trängsel att de börjar äta på varandra, 3) så störande hantering av anläggningen att den orsakar fysisk stress som är mätbar efter ett dygn, 4) störningar av personalen och av vilda djur, 5) näringsbrist som försvagar immunförsvaret samt 6) oförmågan att upprätta stabila sociala hierarkier, vilket leder till förvärrad kannibalism. De här problemen är vanliga. I handboken kallas de för ”integrerade inslag i fiskodlingen”.

 

En stor källa till lidande för lax och annan odlad fisk är de myllrande lössen som frodas i det smutsiga vattnet. Lössen orsakar öppna sår och kan äta sig in till benet i ansiktet på fisken – ett fenomen som är så utbrett att det i USA kallas för ”dödskrona” i branschen. En enda laxfarm ger upphov till svärmande lusmoln som kan bli upp till trettiotusen gånger större än i naturen.

 

Fisken som överlever under dessa förhållanden (10 till 30 procents dödlighet anses bra av många inom laxnäringen) blir sannolikt satt på svältkost i sju till tio dagar för att minimera kroppsutsöndringarna under transporten till slakteriet, där man avlivar den genom att snitta upp gälarna och sedan slänga den i en vattentank där den får förblöda. Ofta är fisken vid medvetande och vrider sig av smärta när den slaktas. Vid en del anläggningar bedövas den, men nuvarande bedövningsmetoder är otillförlitliga och kan orsaka förvärrat lidande för vissa djur. Precis som fåglar ska fisk enligt lag få en human slakt.”

 

Han skriver även om den giriga utfiskningen av våra hav: ”Bifångst är ett typexempel på missvisande språk: det syftar på marina djur som råkar hamna i näten av misstag – fast egentligen inte ”råkar”, eftersom bifångsten är medvetet inbyggd i fisket numera. Dagens fiskeri omfattar som regel mycket teknik och få fiskare. Det är en kombination som leder till enorma fångster med enorma mängder bifångst. Ta till exempel räkor. Från en genomsnittlig räktrålare kastas 80-90 procent av fångsten överbord, död eller döende, som bifångst. (Stora delar av sådan bifångst utgörs av utrotningshotade arter.) Räkor utgör bara 2 viktprocent av all fisk och skaldjur som äts i världen, men räktrålningen svarar för 33 procent av all global bifångst. Det här tänker man som regel inte på, för man känner som regel inte till det. Tänk om det fanns etiketter på maten som talade om hur många djur som dödats för att det djur man ville äta skulle hamna på tallriken? På exempelvis räkor som trålats i Indonesien skulle det kunna stå: FÖR VARJE HALVKILO AV DE HÄR RÄKORNA HAR 13 KILO ANDRA MARINA DJUR DÖDATS OCH KASTATS TILLBAKA I HAVET.

 

Eller ta tonfisk. Bland de andra 145 arter som dödas regelbundet – utan extra kostnad – när man dödar tonfisk återfinns manta, mindre djävulsrocka, straelenirocka, stornosig haj, kopparhaj, galapagoshaj, högfenad haj, natthaj, oxhaj, vithaj, hammarhaj, dogfishhaj, kubansk pigghaj, storögd rävhaj, makohaj, blåhaj, wahoo, segelfisk, pelamid, kungsmakrill, fläckig kungsmakrill, långnosig spjutfisk, atlantisk vitmarlin, svärdfisk, ödlevargfisk, gråtryckarfisk, näbbgädda, havsbraxen, blålöpare, svartfisk, guldmakrill, storögd cigarrfisk, igelkottfisk, regnbågslöpare, ansjovis, grouper, flygfisk, torsk, vanlig sjöhäst, bermudachub, glansfisk, eskolar, stor taggmakrill, surinamesisk trestjärt, amerikansk marulk, afrikansk pompano, muräna, taggmakrill, svart ädelstensfisk, vrakfisk, blåfisk, havsgös, röd trumfisk, stor bärnstensmakrill, gulstjärtad amberjack, rödbraxen, barracuda, blåsfisk, oäkta karettsköldpadda, grön havssköldpadda, havslädersköldpadda, karettsköldpadda, atlantisk bastardsköldpadda, mindre albatross, rödnäbbad trut, balearisk lira, svartbrynad albatross, havstrut, större lira, långvingad petrell, större sotpetrell, gråtrut, sotvingad mås, nordlig kungsalbatross, gråkindad albatross, grålira, sydstormfågel, medelhavslira, medelhavstrut, vikval, sejval, sillval, vanlig delfin, rätval, grindval, knölval, näbbval, späckhuggare, vanlig tumlare, kaskelot, strimmig delfin, tygeldelfin, spinndelfin, öresvin och småhuvudval.

 

Tänk dig att du blir serverad en tallrik sushi. Men på tallriken ligger också alla andra djur som dödats för din sushiportion. Den tallriken skulle behöva vara sådär en och en halv meter i diameter.”


Eftersom fisk innehåller mycket animaliskt protein påverkas man av detta på samma sätt som vid Köttätande! Nämnas bör alla de likgifter (kadaverin m fl) som bildas i tarmkanalen vid nedbrytningen av allt animaliskt protein som kraftigt bidrar till det som inom naturläkekonsten kallas för "självförgiftning". Erich Rauch skriver i boken ”Health through inner body cleansing” (min översättning): ”Mycket giftiga ämnen som härrör från nedbrytningen som indican, putrescine, neurine och kadaverin (ptomain), som är så giftiga att endast en liten dos som ges genom injektion är tillräckligt för att döda ett laboratoriedjur, bildas av proteinrika livsmedel som kött, fisk och ägg.” Jag rekommenderar alla att kraftigt minska ner, och helst helt utesluta, fisk och skaldjur i sin kost!

(RUBEN ANDERSSON 2019-12-03)

 

Läs även Bifångst, Fish-cruelty, Fiskar har känslor, Fiskodling och Fiskolja

 

 

 

Rubentexter

Symbol för jordning

     Dödsmedel

 

© 2005 - 2020 Ruben Andersson