HEM    RUBENTEXTER    HÄLSA & LIVSKRAFT    HÄLSOSIDOR    KÄRLEKENS KONST    VISDOM    CITAT    TIPS    RECEPT    HUMOR   SÖK

För ett bättre liv

med Hälsa & Livskraft

Djupare insikter

 

Jag har fått en del frågor och önskemål om råd och tips hur man kan "jobba sig inåt" efter att jag skrivit mina Insikter. Det är svårt och förmodligen inte det bästa sättet att "ge råd" på detta sättet. Jag kommer istället här försöka att ytterligare INSPIRERA. Jag tar det därför ett steg INÅT genom dessa DJUPARE INSIKTER.

 

 

 

Att komma till djupare insikt del 1

 

Många tycker det är SVÅRT att jobba med sig själv, att lyckas "vända sig inåt". Självklart är ALLT som vi inte har lyckats bemästra i livet svårt. Det är just därför vi behöver TRÄNA och ÖVA oss på att lyssna inåt och att hålla kontakten inåt öppen. Våra känslor, rädslor och "inre smärta" skrämmer oss vilket inte gör saken lättare. Detta är en av anledningarna till att vi behöver hjälp i denna process.

 

När det gäller intellektet är det inte enbart "till ondo" - det är nämligen ett alldeles förträffligt VERKTYG vi har för att lära oss att behärska följande; att skriva, läsa, räkna, lära oss ord och språk och att tala. Men vi får STORA bekymmer när vi låter intellektet STYRA oss och våra liv - istället för att använda det när det gäller de uppräknade sakerna. Intellektet har nämligen en förmåga att TA ÖVER de flesta aspekterna i våra liv - även de aspekter som intellektet inte alls kan, bör eller ska användas till - exempelvis när det gäller att LEVA, våra känslor, våra själsliga aspekter, kärlek, tillit, relationer mm. (Läs mer om detta här: Tankar)

 

Då många av våra "inre sår" (inre smärta) har uppstått i det förflutna misstolkar intellektet detta genom att alltid försöka finna en anledning till smärtan här och nu. Detta skapar PROJICERINGAR vilket totalt förhindrar ett helande att komma till stånd. Exempel på projiceringar är: "Du har gjort mig arg!", "Hon/Han gör mig så lycklig", "Det är hans fel att jag blivit så ledsen!" o s v.

 

Ett annat exempel på projicering är förälskelse - även kallat "världens vanligaste ögonsjukdom". "När vi är förälskade och känner att vi älskar någon innerligt och vill leva tillsammans med den personen, så är vår själ öppen på djupet. Det är "kärlek vid första ögonkastet". I den ser vi inte den andre som han eller hon verkligen är, utan vi gör oss en bild som stämmer med de förväntningar vi har på den andre. Vi läser in i den andre allt det som vi längtat efter och det vi saknat i vår relation till våra föräldrar. Vi ser mer till våra egna behov av närhet, trygghet och kärlek. Förälskelsen är förbi den dag vi upptäcker att den andre inte kan ge oss allt vi hoppats på. Förväntningarna i parrelationen har ofta att göra med de värderingar vi bär med oss från vår ursprungsfamilj och inte minst våra ouppfyllda behov från barndomen." (Charlotte Palmgren i boken "Om du visste hur mycket jag älskar dig!")

 

Avundsjuka, svartsjuka, godtrohet (naivitet), idoldyrkan och "helgonförklaringar" är andra exempel på projiceringar. Det LURIGA med projiceringar är att det oftast finns en liten och trovärdig "substans" i dem. Att det så att säga "ligger något i det". Väljer vi då den "enklaste vägen" (vilket oftast sker rent reflexmässigt och därmed omedvetet) att HELT och FULLT TRO på dessa projiceringar så hindrar det oss att förstå det inre budskapet, att få kontakt med vår "inre smärta". Men när vi kommer till förståelse om hur det hela EGENTLIGEN fungerar, att den "yttre händelsen" helt enkelt "rör upp" gamla obearbetade saker i sitt inre, så kan vi också börja göra något åt saken - istället för att göra oss till offer för omgivningen och omständigheter. Jag har sedan flera år tillbaka förklarat hur det hela ligger till genom att säga: KÄNSLOMÄSSIGA REAKTIONER PÅ YTTRE HÄNDELSER VÄCKER UPP DELAR I DET INRE SOM BEHÖVER BEARBETAS.

 

Detta innebär inte att vi aldrig ska eller kan bli arga, ledsna, förödmjukade o s v i NUET! SAMTLIGA känslor som vi har förmågan att uppleva har ett SYFTE! Men om vi går omkring med obearbetad "inre smärta" blir våra känslor aldrig "rena". Ett exempel på en ren känsla är att vi känner rädsla om vi går för nära ett stup - den känslan är till för att skydda oss i NUET så vi inte går för nära kanten och riskerar att ramla ner och därigenom skada oss eller t o m dö. En OREN känsla som INTE har med nuet att göra är t ex att vi UPPLEVER att livet "tar slut", att vi "håller på att dö" om vi t ex förlorar vårt jobb eller om vår kärlekspartner gör slut med oss. Ett annat exempel är att vi blir livrädda för att prata eller hålla tal inför andra människor o s v. Om vi tittar på detta "fenomen" rent objektivt förstår vi att det egentligen inte är så att vi befinner oss i "fara" - men vi UPPLEVER det så! Vi känner oss så pass HOTADE av situationen att vi ibland utvecklar kraftfulla psykosomatiska reaktioner - skakningar, svimning, illamående och kräkningar, magont, lös i magen, huvudvärk, muskelkramper, knäsvaghet, hjärtsmärtor, hjärtklappningar, oro som gör oss sömnlösa, svettningar mm. Alla dessa reaktioner har INGENTING med den nuvarande yttre situationen att göra! Det är inre och obearbetade smärtor, känslor och trauman som återuppväcks av den yttre situationen. Vi befinner oss ju självklart inte i någon "fara" när vi ska prata inför andra eller för att vårt jobb eller kärlekspartner har försvunnit ur vårt liv. Vi kan ju fortfarande äta, dricka, andas, hålla oss varma och ta hand om våra mest grundläggande och livsnödvändiga behov. Detta är ett tydligt exempel på att kroppen alltid talar sanning och berättar vad det hela egentligen handlar om, medan intellektet projicerar ut dessa känsloreaktioner på den "yttre händelsen". Så i dessa fall (med förlorat jobb eller kärlekspartner) skulle en REN känsla, som ej är "beblandad" med det förflutna (och inre smärta), upplevas som en SAKNAD - eftersom en del av livet har gått förlorad. Och det är givetvis viktigt att BEJAKA denna rena känsla - att låta förlusten få sörjas, att tillåta vår sorg.

 

MEN! Att vi UPPLEVER det som att HELA VÅRT LIV rasar samman är helt klart en inre smärta som har kommit upp till ytan. Vi kan uppleva det som: "HUR ska jag kunna klara mig!". När vi är små barn är vi totalt BEROENDE av våra föräldrar, eller andra vuxna människor, för att få hjälp med att äta, dricka och att hålla oss varma - och detta vet vi inom oss instinktivt sedan födseln. Om ett litet barn UPPLEVER att det är avvisat, eller riskerar att bli avvisat eller lämnat av sina vuxna vårdare så vet barnet inom sig att det innebär DÖDEN för det, eftersom det är helt oförmöget att klara sig på egen hand. Och det är just DEN "orena" känslan (alltså GAMMAL INRE SMÄRTA) som väcks till liv när vi UPPLEVER att livet är hotat av dessa yttre omständigheter i vuxen ålder.

 

"Så snart vuxna känner sig övergivna, bortstötta, otillräckliga eller totalt beroende är det gamla barndomskänslor de upplever. Det är bara när man är beroende av andra för sitt välbefinnande som man kan känna sig övergiven. Vuxna kan bli "lämnade", men när de åtföljande känslorna är desamma som de ett barn skulle känna om det blev lämnat av föräldern - såsom panik, förkrosselse eller förlamande sorg - är det inte förlusten i den aktuella relationen man upplever. På liknande sätt är "bortstötthet" mer än att man inte är omtyckt, det antyder att det är något fel på oss och kastar en skugga över vårt värde, precis som "otillräcklighet". Som vuxna klarar vi av vissa saker men räcker inte till för andra, och vår självkänsla påverkas inte av denna insikt. Att känna sig totalt beroende är en normal del av barndomen, men när man känner på det sättet som vuxen är det en gammal känsla som kommer upp till ytan. Alla dessa känslor är gamla barndomskänslor som måste ha funnits och trängts bort; den smärta som man inte kände då kommer till ytan nu, förknippad med den aktuella händelsen.

 

Vissa känslor - övergivenhet, otillräcklighet, djupt beroende, att man är "elak" eller "dålig" eller känner skam - upplevs nu, i vårt vuxna liv, bara därför att vi inte kunde känna dem som barn. Detta är känslor som vuxna inte skulle ha om det hade skett en sund mognad. Oberoende av de aktuella omständigheterna, är detta alltid gamla känslor, när de upplevs i vuxen ålder." (Jean Jenson i boken "Att återerövra sitt liv")

 

Kanske du nu kan börja FÖRSTÅ hur gamla obearbetade inre smärtor kan väckas till liv av "yttre händelser"? Händelser som på något sätt kan tänkas PÅMINNA om vårt förflutna och vår obearbetade inre smärta. Då kan du säkerligen börja inse hur MYCKET den inre smärtan STYR oss undermedvetet - omedvetet så länge vi väljer att tro på intellektets "ursäkter" (projiceringar) till vår smärta. Jag har valt att ta några rejäla och påtagliga exempel för det är lättare att klargöra budskapet på det sättet. Men givetvis finns det mindre och subtilare händelser som dagligen "berör" vårt inre, vår inre smärta. Är vi inte medvetna och uppmärksamma på oss själva reagerar vi reflexmässigt enligt våra inlärda mönster från barndomen p g a att vi omedvetet försöker hålla oss borta från vår inre smärta - eftersom barn inte har kapacitet att kunna hantera sådana känslor själv - vilket innebär att vi alla, så gott som var och en av oss, är "vuxna barn" (känslomässigt barn i vuxen kropp).

 

Här finns det en riktigt lurig fälla att hamna i - att vi tror att det enbart ska räcka att bli medvetna om dessa mönster! Givetvis är det ett mycket viktigt första steg till att kunna göra någonting åt det. Men så länge vi enbart låter vår "medvetenhet" få stanna i intellektet, att helt enkelt gå runt och VETA en massa saker, så kommer det INTE att vara till någon hjälp! Öppna ögonen och se dig omkring! Du kommer överallt att finna "vetskap" som inte är till någon nytta alls. Några exempel är: vi VET att det inte är bra att röka men fortsätter ändå; vi VET att vi borde motionera men sitter i soffan framför TVn och äter chips; vi VET att vi inte har några pengar men fortsätter att köpa saker (saker vi sällan egentligen behöver); vi VET att vår partner behandlar oss illa och förnedrande men ändå stannar kvar; vi går dagligen till ett jobb som vi inte alls gillar och VET att vi borde söka ett annat jobb men aldrig gör det; vi VET att vi lever ett tråkigt, trist och meningslöst liv men sitter och drömmer om att en "magisk händelse" ska kunna vända alltsammans istället för att göra något åt det; vi VET att vi lovar både oss själva och andra personer en massa saker men sällan håller vårt ord; vi VET att vi alltid kommer för sent till möten men fortsätter att vara "tidsoptimister"; vi VET att vi känner oss ensamma men fortsätter att isolera oss från omvärlden o s v.

 

Av dessa exempel kan vi få en djupare förståelse för hur pass KRAFTLÖST intellektet ("vetskap" eller "att veta") egentligen är. När vi tittar lite djupare kan vi börja förstå att känslor är en oerhört mycket STARKARE KRAFT än "vetskap", och därmed undermedvetet styr oss. Det är nämligen känslor och inre smärta som HINDRAR oss att kunna göra något åt det som vi redan VET.

 

Detta kan vi aldrig göra någonting åt - så länge vi går omkring och lägger hela vår kraft, energi, uppmärksamhet och IDENTITET på vårt förvirrade och kraftlösa intellekt. Vi behöver rikta oss mot vårt inre istället, mot våra KÄNSLOR och börja bearbeta dessa, börja "rena" dem så vi inte går omkring med "orena" känslor som "håller oss kvar i det förflutna". Men detta innebär samtidigt att vi måste MÖTA, KÄNNA och UPPLEVA vår inre smärta! Men "vinsten" vi gör är att vi, efter ÖVNING och TRÄNING, kan börja använda oss av denna inre, större och starkare KRAFT på ett mer medvetet sätt - till de saker vi LÄNGTAR efter men aldrig verkar lyckas klara av - istället för att gång efter gång GE BORT VÅR KRAFT till omgivningen och omständigheter ("intellektuella projiceringar"). Såsom t ex: att må bra, vara harmonisk, kreativitet, glädje, självförtroende, självkänsla, inre trygghet, självtillit, viljekraft o s v - helt enkelt förmågan att hantera livets upp och nedgångar så som de ÄR, här och nu, och inte så som vi UPPLEVER att de är p g a vår obearbetade inre smärta...

 

 

 

 

Att komma till djupare insikt del 2

 

”En följd av den ökade levnadsstandarden är att aldrig förr har så många varit skyldiga så mycket.”

(Thorvald Gahlin)

 

En nog så viktig sak som är TABU att prata om i vår kultur är ekonomin. När jag började få mina kollapser och blev helt sjukskriven och insåg att jag behövde hjälp för att ta mig ur mina plågor så ville jag helst inte lägga så mycket pengar på min hälsa. Lite pengar var jag liksom "tvungen" att lägga på behandlingar och medikamenter (alternativmedicinska preparat) för att kunna överleva, men jag var väldigt envis i att inte förändra min så väl invanda livsstil. En livsstil som innefattade en himla massa materiella saker för att kunna visa upp en "vacker fasad" för omgivningen. Jag hade en stor och dyr lägenhet, hade köpt nya tavlor och alldeles nya fina möbler. Jag ville ha det bästa och senaste av tekniska prylar o s v. Jag ville inte "slösa" mina surt förvärvade pengar på något så orättvist som min ohälsa.

 

Det gick så länge det gick! Till slut, när jag stod och trampade i graven, fick jag börja "ge efter" för verkligheten. Jag fick helt enkelt inse att vad sjutton ska jag ha pengar och en massa onödiga och dyra prylar till om jag ändå inte kommer att överleva? Jag får ju ändå inte ta med mig skiten i graven! Däremot fanns det en liten chans att jag skulle kunna bli frisk, men det krävdes att jag skulle våga satsa HELHJÄRTAT på mig själv - och därmed få "ge upp" min materiella och ekonomiska "trygghet". Jag bytte bort min stora lägenhet och bodde i en jätteliten lägenhet i sju år - detta tjänade jag 1700 kr på varje månad i minskade hyreskostnader. Jag sålde det mesta av mina möbler, tavlor och teknikprylar och använde alla pengar som blev över efter att ha betalt hyra, mat, el och mina räkningar till att satsa på mig själv. Jag insåg också att OM jag kan bli frisk, kan jag tjäna pengar igen för pengar kommer och går. Men jag hade "den hårda vägen" fått inse att hälsan bör vi absolut inte ta för given! Den är något som vi bör vårda och ta hand om vilket är något som jag sedan dess har fortsatt med.

 

Det är inget konstigt med att vi vill eller önskar att lägga våra pengar på roliga saker som vi tycker om, men problemet är att om vi inte mår bra, inte trivs med oss själva, så uppskattar vi inte dessa saker fullt ut. Och om vi är sjuka och orkeslösa så att vi inte ens kan gör de saker vi vill, varför ska vi då "hålla på pengarna" till dessa saker istället för att använda dem till att investera dem i vår hälsa? Det är ju faktiskt först när vi är hyfsat friska som vi kanske klarar av att genomföra våra efterlängtade och roliga saker.

 

När någon säger: "Jag har tyvärr inte råd att gå i terapi eller på kurser fast jag egentligen borde det!" vet jag av egen erfarenhet att de allra flesta lurar sig själva. De är rädda för att möta sig själva och saknar VILJAN att våga och använder därför sin "dåliga ekonomi" som en slags "legitim ursäkt" för att undvika sin inre smärta. För de har pengar på sparkontot, de har en nästan ny och dyr bil, de äger dyra tekniska prylar och "vuxenleksaker", fina möbler, åker på utlandsresor, köper en massa onödiga "skräpsaker", går ut och "festar skallen i bitar" flera gånger varje månad, köper nya kläder varje löning, äter restaurangmat dagligen, bor stort och flott, köper godis och snacks dagligen o s v. Alla dessa saker är oftast något som de sällan eller aldrig riktigt kan NJUTA av, det ger i bästa fall kortsiktig tillfredsställelse! Att jobba med sig själv, att bearbeta sin inre smärta medför dock, om det görs på ett sunt och bra sätt, en LIVSLÅNG INVESTERING i sig själv som vi har nytta av i livets ALLA delar. Vi får ingen lika snabb "vinst" genom att investera i oss själva på det "påtagliga" sätt som vi kan uppleva genom att spendera våra pengar på kortsiktiga tillfredsställelser. Det kan ta tid innan vi får "skörda frukterna" av vår investering. Men det finns inget som slår dessa "frukter" som vi under livet, gång på gång, kan skörda och njuta av deras "sötma". Sötman består i att vi mer och mer kan börja leva det liv som vi innerst inne egentligen längtar efter. Vi börjar mer och mer tycka om, uppskatta och älska oss själva - istället för att enbart "älska" våra ägodelar, som är tillfälliga förbrukningsvaror. Dessa byts ständigt ut under livet, men vi måste leva med oss själva hela livet - det kommer vi aldrig undan.

 

”Begäret stillas inte av pengar, lika lite som törsten släcks av saltvatten.”

(Ksemendra)

 

Vad det egentligen handlar om är PRIORITERING! (Givetvis finns det människor som har mycket låg inkomst, särskilt de som blivit sjukskrivna eller utförsäkrade av dålig hälsa, men detta medför samtidigt att det är ännu viktigare för dem att verkligen prioritera.) Men här är det ytterligare en grej som det inte räcker med att VETA - för även här finns det djupare och undertryckta känslor och framförallt rädslor bakom beteendet och i vårt förhållande till ekonomin. Det handlar om TRYGGHET - och tyvärr tror de flesta att trygghet innebär pengar och materiella saker, precis som jag gjorde förut. Vi lurar oss själva genom detta eftersom vi inte bygger upp någon som helst INRE TRYGGHET utan vi "lägger ut vår trygghet" på materialismen. Vi ger så att säga bort vår förmåga till ÄKTA trygghet. Vi har genom detta skapat oss en FALSK TRYGGHET och samtidigt urholkat oss själva då vi har riktat hela vårt engagemang, uppmärksamhet och vår energi på det "yttre". Jag TVINGADES till att inse vad som verkligen var det viktigaste för mig - mig själv eller mina ägodelar, mig själv eller min "fina fasad". När jag tvingades att se på det på det sättet insåg jag samtidigt att denna "materialism" faktiskt var en av de största bidragande ORSAKERNA till att mitt lidande fick fortgå.

 

"Det fattas oss aldrig pengar när det gäller våra nycker, vi gnäller bara över priset på det som är nyttigt och nödvändigt."

(Honore de Balzac)

 

Idag har jag helt omvända värderingar - efter att de nödvändigaste sakerna har betalats (hyra, el, mat, räkningar) så använder jag pengar till mig själv, till min helandeprocess, till min utveckling i första hand - det är prioritet nummer ETT för mig. Och det är något som jag inte har behövt ångra. Alternativet - att ha fortsatt som förut hade inneburit att jag hade blivit begravd i förtid med pengar på banken och pengar låsta i fina saker. Snacka om slöseri!

 

"Vissa människor är så fattiga att det enda de har är pengar."

(okänd)

 

Vi brukar ibland höra att pengar egentligen bara är "energi". På många sätt är det faktiskt så - vi har ju lagt ner mycket ENERGI i form av TID, SVETT och ANSTRÄNGNING för att tjäna dem. Då är det väl inte mer än rätt att vi återinvesterar en del av dem i oss själva? Då visar vi samtidigt för oss själva och vårt inre att vi är VÄRDEFULLA och viktiga! Att vara snål och girig mot oss själva är en konsekvens av att vi i vårt inre (inre smärta) har en mycket nedvärderande syn på oss själva, att vi inte tycker om oss själva, att vi inte förtjänar bättre. Att slösa med pengar innebär att vi slösar med vår energi! Om du tycker att du alltid är energi- och orkeslös - ta då en ärlig titt på hur många ägodelar du har lagt ut all din energi och ork på. Vad är viktigast för dig - att du SER UT att ha "ett bra liv" med en "vacker fasad" eller att du verkligen MÅR BRA? För mig är det valet numera mycket enkelt. Att lägga så mycket av våra pengar och vår energi på yttre och materiella saker upprätthåller en "ihålig livsstil". Vi kommer längre och längre ifrån oss själva och vårt inre, ju längre vi väljer att leva så. Vi håller vår uppmärksamhet "utanför oss själva". Uppmärksamhet är energi. För att kunna bli mer SJÄLVMEDVETNA krävs det att vi riktar vår uppmärksamhet mot vårt inre vilket en "yttre livsstil" motverkar helt och hållet.

 

Idag förstår jag helt klart skillnaden mellan att SLÖSA (med mig själv och min energi) och att INVESTERA (i mig själv). Detta innebär inte att jag aldrig slösar med min energi, och i detta fall mina pengar. Men jag ser till att först investera det som behövs i mig själv, finns det sedan pengar över kan jag ibland välja att slösa med dem. Men det är numera alltid MEDVETET och med måtta. Det märkliga är att jag sedan flera år tillbaka inte har några som helst ekonomiska bekymmer, något jag så gott som alltid har haft. Sedan 2,5 år tillbaka har jag ett jobb som innebär att jag har den lägsta lönen någonsin i mitt liv! Men följden av mitt numera sunda förhållande till pengar gör att jag ALLTID tycks ha MER än tillräckligt! Sedan KOSTAR det rejäla summor pengar (och energi!) att bygga upp och underhålla en "vacker fasad" vilket jag sparar in MYCKET pengar (och energi!) på numera eftersom det inte intresserar mig längre.

 

”Med pengar kan man:

Köpa ett hus, men inte trivsel.

Köpa en säng, men inte sömn.

Köpa en klocka, men inte tid.

Köpa en bok, men inte kunskap.

Köpa en position, men inte respekt.

Betala en läkare, men inte köpa hälsa.

Köpa en själ, men inte liv.

Köpa sex, men inte kärlek.”

(kinesisk visdom)

 

Jag hade mycket svårt att ta till mig Dan Millmans resonemang när jag för många år sedan läste följande i hans bok "Själens trappa": "Fritt flödande energi i kroppen ökar flödet av pengar i ditt liv." Det är bara att ÄN EN GÅNG buga inför hans OTROLIGA VISDOM! Han har verkligen FÖRSTÅTT vad det handlar om - det är mycket klokt att ödmjukt tacka och ta emot det han delar med sig till oss.

 

”Penningen blir en tjänare, om man kan bruka den rätt, men en härskare om man inte kan.”

(Quintus Horatius Flaccus)

 

Jag vill förtydliga att jag inte tycker att man INTE ska ha sparade pengar undanstoppade, det är mycket förnuftigt att ha en buffert till oförutsedda händelser. Vad jag vill klargöra är att många prioriterar pengar och ägodelar FRAMFÖR sin hälsa, särskilt sin "inre hälsa". ”Jagandet" efter pengar kan ofta vara ett sätt att rikta vår uppmärksamhet utåt, så vi slipper "kännas vid" vår inre smärta. Tyvärr lurar vi oss själva i så fall, för det är just detta "jagande", denna stress, som skapar eller ser till att vi håller kvar vår inre smärta.

 

"Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre."

(Lily Tomlin)

 

Om du upplever att du "aldrig har några pengar" så utmana dig själv genom att under 2-3 månader skriva upp ALLT som du lägger dina pengar på. Jag LOVAR att du kommer bli mycket förvånad och överraskad! För att det ska bli riktigt gjort är det självklart av största vikt att du under dessa månader fortsätter att leva som vanligt, annars lurar du bara dig själv. Men TYVÄRR är det YTTERST FÅ personer som verkligen VÅGAR göra detta, att verkligen våga se sanningen i vitögat - svart på vitt - på det sättet. Vi förstår ju då direkt att våra "intellektuella ursäkter" - "jag har inte råd" - är en självvald lögn. Det är givetvis så mycket enklare att bara "köra på i gamla vanor"...

 

 

 

 

Att komma till djupare insikt del 3

 

Jag kom till en djup insikt när jag för flera år sedan var på en utlevelsekurs och precis hade genomgått en övning där vi skulle uttrycka vår ilska mot en övningspartner. Efteråt sade min övningspartner leende till mig: "Jag älskar att komma hit och få uttrycka min ilska, jag gör det två gånger varje år för jag har alltid så mycket ilska inom mig som vill ut!" Jag insåg då att så här vill jag INTE ha det för all framtid. Den här killen hade givetvis funnit ett BRA och SUNT sätt att ge utlopp för sin ilska - men han hade ännu inte INTEGRERAT (införlivat det i sin vardag) någon lärdom om sin ilska. Jag kände genast att jag ville gå längre genom att integrera mina lärdomar. I detta fall blev det så glasklart för mig att den här killen inte hade lärt sig att TA ANSVAR för sin ilska. Han fortsätter helt enkelt att "samla på sig ilska" i vardagslivet p g a att han missat den oerhört viktiga integreringen. Han hade inte lärt sig att stå upp för sig själv, att sätta gränser, att säga nej, att ta ansvar för vad han klarar av eller inte, att lyssna till sina egna behov, att våga uttrycka sina känslor, självrespekt, o s v.

 

Tyvärr har jag aldrig varit med om något konkret, bra och direkt fokus på någon som helst integrering på alla de olika kurser och terapier jag har gått på under alla dessa år! Detta är något som jag själv har kommit till insikt om och därför själv fått ta helt ansvar för när det gällt mig själv och mitt inre. För mig har det aldrig räckt med att enbart få utlopp för min inre smärta - jag vill åstadkomma ett HELANDE. Då krävs det att vi integrerar våra lärdomar, insikter och behov i vardagslivet - annars fortsätter vi bara att hålla våra inre sår öppna och oläkta. Att gå i terapi eller på kurser som inte medför att vi kan ta med oss lärdomarna till vardagslivet utan endast får tillfälliga "kickar" bör vi vara försiktiga med. Vi kan även göra som jag har gjort - själva ta ansvar för att vi integrerar det i våra vardagsliv.

 

En mycket värdefull lärdom jag har gjort i min egen process är att det är av största vikt att vi genomgår VARJE "steg" i processen ordentligt innan vi går vidare. Att vi verkligen ser till att vi har integrerat steget fullt ut innan vi går vidare till nästa. Jag har tyvärr iakttagit att det verkar finnas en slags "tävlan" mellan personer som (tror de) håller på med självutveckling. Att det så att säga är "viktigt" att ha kommit så långt som möjligt. Vad alla dessa personer har missat är att de enbart lurar sig själva, och varandra. De riskerar enbart att bygga "luftslott" som inte håller, som inte är genuina och de utvecklar endast sitt EGO - samtidigt som de mer och mer "invecklar" sig själva.

 

Det är också oerhört vanligt att vissa av oss hoppar över vissa steg i vår utveckling - särskilt de steg de tycker är jobbiga, mödosamma eller "tråkiga". De har inte förstått att "tråkiga delar av livet" är just tråkiga eftersom de inte har lärt sig, och inte heller VILL lära sig, att acceptera dem och att lära sig uppskatta dem. Detta förfarande innebär ett FÖRNEKANDE! Vi förnekar det som vi inte vill se, inte vill kännas vid eller inte vill handskas med. Då har vi lurat oss själva grundligt för vi undviker därmed att jobba med (oftast STORA) delar av oss själva vilket innebär självförnekelse. För mig har det alltid varit viktigt att sträva efter sanningen, att våga se ALLA delar av mig själv - inte bara "utvalda och bekväma" delar av mig själv och mitt liv. Dan Millman skriver följande i boken "Själens trappa": "En man skrev till mig: "Jag vill avsätta mer tid för andliga övningar, men jag har hustru, tre barn och ett heltidsjobb". Han hade ännu inte förstått att hans familj och arbete är hans andliga övning - en övning långt mer utmanande och givande än att sitta i en grotta och meditera."

 

Att snabbt "hasta igenom" ett steg i vår utveckling innebär att vi i bästa fall bygger upp ett vackert "luftslott", en vacker fasad som är fin att vila ögonen på men är helt bedrägligt att "bo i" eftersom "luftslott" gång på gång alltid faller sönder. Det är detsamma som att skaffa sig "konstgjorda silikonmuskler" genom skönhetsoperationer. De kan vara fina att titta på men de medför absolut ingen STYRKA för dig själv, de är inte till någon nytta för dig själv - tvärtom, de gör endast att du identifierar dig själv ännu mer med din "yttre fasad". De är "dödvikt" och i förlängningen lägger det enbart MER TYNGD på ditt lidande eftersom du inte gjort något åt ORSAKEN till problemet - svaga, otränade och outvecklade muskler. VARJE STEG som följer efter de föregående stegen bygger på att dessa är genuina och hållbara. Halvfärdiga eller överhoppade steg skapar därför endast ett mycket riskabelt "bygge" som inte håller när det sätts på prov! Det rasar sönder HELA VÄGEN ner till marken - till skillnad mot ett GRUNDLIGT, genuint och omsorgsfullt "bygge" som endast riskerar att "falla tillbaka" ett steg, det steg vi jobbar på/med just vid tillfället.

 

Det är också vanligt att lura sig själv genom att enbart utveckla och jobba med sina "FÖRMÅGOR" (t ex andliga förmågor vilket är otroligt vanligt inom new age) men inte sig själv och sitt inre! Ofta medför det att de sätter sin tillit till sina förmågor men aldrig till sig själva. Detta kan liknas vid en snickare där hammaren får symbolisera "förmågan" och snickaren symboliserar "sig själv/sitt inre": Snickaren förlitar sig mer och mer på sin hammare än sig själv. Han utvecklar, förbättrar och finjusterar sin högt värderade hammare men är ständigt samma snickare. Han utvecklar således inte sig själv utan enbart sitt redskap. Han blir på detta vis till slut totalt beroende av sin hammare för utan den är han inte ens kapabel att längre vara en snickare. Utvecklar han istället sig själv medför det att han inte blir beroende av speciella redskap. Han blir kreativ och finner lösningar inom sig själv för att kunna utföra sin uppgift - med eller utan hammare!

 

De jobbigaste och svåraste stegen på vår helandeprocess, eller utvecklingsprocess, är de som kommer att STÄRKA och BYGGA UPP oss mest. Det är helt enkelt de stegen som är de avsevärt viktigaste! Så fråga dig själv: Vad är det viktigaste? Att det UPPLEVS och SER bra ut? Eller att det verkligen ÄR BRA, GENUINT, HÅLLBART och KRAFTFULLT? Det konkreta och uppenbara svaret på dessa frågor berättar kroppen klart och tydligt, bara vi själva vågar och vill förstå SANNINGEN genom att uppmärksamma och lyssna på våra kroppar och hur vi EGENTLIGEN mår innerst inne.

 

När vi har blivit medvetna om detta förstår vi att det är mycket bättre att göra ETT STEG ORDENTLIGT och GRUNDLIGT än att ha gjort 10 snabbt igenomhastade steg. I "bästa fall" kanske vi VET lite mer om vi gjort många fler steg halvhjärtat, men vi har inte förstått någonting! Och vi har absolut inte förstått den allra VIKTIGASTE DELEN i vår egna utveckling och helandeprocess - att STÄRKA och BYGGA UPP oss själva. Vi stärker således enbart vårt EGO (och intellekt).

 

Detta förfarande - att hasta sig fram och tro att det viktigaste är att "komma så långt som möjligt" medför alltid ett självbedrägeri på högsta nivå. Det medför också att vi "vårdar" och "skyddar" vår inre smärta vilket gör att vi bevarar den, att vi håller kvar den inom oss eftersom vi inte är genuina utan ytliga. Vi är ALDRIG längre komna än där vi innerst inne befinner oss!

 

Något som de flesta missar och helst undviker men som är helt avgörande för att lyckas i sitt helande är ANSTRÄNGNING. Det kräver "blod, svett och tårar" att bygga "riktiga muskler" - likaså tid och tålamod. Det kommer vi aldrig ifrån, även om vi önskar det. Det kräver ansträngning, och framförallt ENGAGEMANG, att bygga upp MOD, SJÄLVTILLIT, VILJA och SJÄLVKÄNSLA. De är de viktigaste aspekterna när det gäller att jobba med sig själv och att VÅGA komma till djupare insikt om sig själv och sin inre smärta. Dessa aspekter kan vi aldrig fejka fram när det gäller att "möta sig själv". Här gäller det än en gång att inte låta intellektet lura oss genom att tro att det räcker att VETA en massa saker...

 

 

 

 

Att komma till djupare insikt del 4

 

Vi behöver TRÄNA och ÖVA oss på att kunna hantera våra känslor på ett bättre MEDVETET sätt. De flesta av oss REAGERAR (reflexmässigt och omedvetet) på känslorna - endast MYCKET FÅ klarar av att AGERA (handla medvetet) på dem. "Hjälten" och "fegisen" känner båda samma känslor - exempelvis rädsla. Fegisen REAGERAR på rädslan - d v s han låter omedvetet rädslan reflexmässigt STYRA honom till att fly så fort det bara går. Hjälten däremot, AGERAR på rädslan - han ANVÄNDER SIG MEDVETET av den ökade energi och vaksamhet som rädslan skapar och "gör det som situationen kräver".

 

ALLA känslor är ENERGI som är till för att hjälpa oss att hantera situationer som uppkommer i livet. I det engelska språket kan man lättare se sambandet mellan känslor och energi. Känslor heter EMOTION på engelska vilket är en sammanbindning av "Energy in MOTION".

 

När vi blivit medvetna om detta, att känslor är energi som ska användas och uttryckas på olika sätt beroende på vilken känsla det handlar om, förstår vi samtidigt att det egentligen inte finns några "positiva" eller "negativa" känslor. Även här kan vi luras av det faktum att intellektet ofta försöker klassificera känslor som det ena eller det andra. Likaså påverkas vi av vår kultur, vår omgivning och framförallt av vår barndom vilka alla skapar präglingar i oss att tro att vissa känslor är bra och att andra är dåliga.

 

När vi undertrycker eller förnekar vissa känslor som vi inte tycker är "bra" lurar vi dock oss själva eftersom detta inte fungerar i praktiken, enbart i TEORIN (intellektet). Ytterligare ett exempel på hur det går när vi låter intellektet ta över delar som det absolut inte förstår sig på! Faktum är att om vi förnekar vissa känslor så lägger vi "locket på" för ALLA känslor. Vi "tappar bort oss själva". Vi vissnar inifrån eftersom alla känslor är information och energi från vårt Sanna Jag. Blockerar vi en viss sorts känsla så blockerar vi inte bara just den känslan, vi blockerar HELA KANALEN där ALLA känslor kommuniceras igenom från hjärtat (själen/Sanna Jaget). Känslor är en naturlig del av livet, en naturlig del av att vara människa. Ju mindre kontakt vi har med våra känslor desto MINDRE LEVANDE är vi, desto mer utanför livet befinner vi oss. Ju bättre kontakt vi har med våra känslor desto bättre kan vi KÄNNA och uppleva dem. Detta medför också att vi har lättare för att ACCEPTERA våra känslor och kan hantera dem på ett bra och sunt sätt. Vi kan medvetet ANVÄNDA (agera) oss av våra känslor - istället för att vi omedvetet låter dem STYRA (reagera) vårt beteende och liv.

 

Jag har iakttagit att det inom många terapier, särskilt de som uppstått ur "nyandligheten" (new age), undviker "negativa" känslor och enbart försöker fokusera på de "positiva". De vill inte jobba med "skuggsidorna". De har heller inte insett att dessa s k "negativa känslor" faktiskt ÄR positiva - i deras RENA och naturliga form. Men de varken vill eller kan förmå sig själva att ens UTFORSKA detta - de avfärdar det direkt (reflexmässigt och omedvetet) och tror att de VET vad det handlar om. De har tyvärr inte FÖRSTÅTT eftersom de själva aldrig har vågat ifrågasätta eller utmana deras teori (tankar/intellekt/vetskap) i verkligheten.

 

En positiv aspekt av RÄDSLA har jag redan gett exempel på i historien om hjälten (och fegisen). Rädsla är till för att skärpa våra sinnen att bli mer vaksamma över att något farligt hotar oss. Rädslan alstrar också extra energi till att kunna "göra det som krävs". Om vi förnekar rädslan inom oss tappar vi även vår uppmärksamhet, vår "vakenhet" och framförallt vår medvetenhet. Stort kontrollbehov, stora svårigheter att slappna av, dålig självtillit och att förlora vårt mod är naturliga följder om vi inte har kontakt med vår rädsla. Fysiska sjukdomar och symtom som är en följd av förnekad rädsla är: magbesvär, orolig mage, diarré, njurbesvär, kalla fötter, hjärtbesvär, sömnbesvär, andningsbesvär, nervositet, ångest, ryggbesvär, knäsvaghet, spända vadmuskler, handsvett, ögonbesvär, rökning, lätt för att frysa jämt och ständigt, mm.

 

ILSKA är till för att använda om någon inte lyssnar på oss, om någon trampar på oss, om någon hotar oss. Om någon har trängt in oss i ett hörn så att vi inte kommer undan och hotar att skära halsen av oss med en kniv så är det enbart ilska som kan hjälpa oss att överleva. Ilska alstrar MYCKET KRAFT som gör oss starkare under en kort stund. Starkare så att vi kan ta oss loss eller brotta ner den som hotar oss. Då funkar det inte med att använda oss av "positiva känslor" genom att t ex försöka älska knivpersonen. Då riskerar vi att få strupen avskuren. Detta var ett exempel från en extrem ytterlighet. Ett annat och mer vardagligt exempel är att vi behöver ilskan till att höja vår röst, att göra oss hörda och tydligt markera om någon inte respekterar oss. Om någon inte lyssnar på oss, om någon fortsätter att "trampa på oss". Ilskan ger oss också KRAFT till att kunna ta itu med livets svårigheter. Det krävs ibland en hel del "jävlar anamma" för att klara av vissa saker. Ilskan behövs för att ta oss loss ur olika situationer såsom destruktiva relationer, ett ohälsosamt jobb, negativ och energikrävande "vänskap" o s v. Ilskan ger oss KRAFT till att klara av att VÅGA ta oss loss ur sådana situationer. Vi kommer till en punkt där "måttet är rågat"  genom att resonera: "Nej, nu vill jag inte ha det så här längre!" och vi kan ta oss ur det och gå vidare i livet. Tyvärr väntar dock de flesta av oss med att använda denna välbehövliga kraft tills "bägaren har runnit över", när vi så att säga farit så illa av situationen att vi inte längre kan stå ut. Egentligen vore det hundra gånger bättre att långt tidigare ta oss ur dessa destruktiva situationer innan de har hunnit göra oss så illa, men då måste vi ha en SUND och GOD kontakt med vår ilska, vilket endast väldigt få personer verkar ha. Om vi förnekar ilskan inom oss förlorar vi tillgången till vår KRAFTKÄLLA. Vi blir viljelösa, orkeslösa, kroniskt trötta, vi tappar vår självrespekt och vi tappar framförallt MODET att VÅGA följa vårt hjärta. Vi blir kraft- och viljelösa "offer" som inte vågar säga ifrån, inte kan eller vågar säga nej o s v. Fysiska sjukdomar och symtom som är en följd av förnekad ilska är: leverbesvär, gallbesvär, högt blodtryck, huvudvärk, migrän, infektioner, återkommande feber, inflammationer, depression, spända nackmuskler, förstoppning, halsont, reumatism, spända lårmuskler, ögonbesvär, menstruationsbesvär, mm.

 

SORG är till för att vi ska kunna släppa händelser och personer i våra liv som vi inte längre har kvar, vid dödsfall, skilsmässor och liknande. Det uppstår en SAKNAD av den delen i livet som vi har "förlorat". Det uppstår "ett hål i hjärtat". När vi sörjer det vi förlorat så innebär det samtidigt att vi "städar ur hålet i hjärtat". Detta skapar plats i hjärtat och förbereder så att något nytt i livet kan komma som vi sedan kan "ta in i vårt hjärta". Om vi förnekar vår sorg stänger vi vårt hjärta mer och mer. Vi varken kan, vill eller vågar då "öppna vårt hjärta" för någon annan person. Tyvärr lurar vi oss själva eftersom vi även stänger hjärtat för oss själva, vi avskärmar oss från vårt eget hjärta. Vi håller samtidigt kvar olöst sorg inom oss, i vårt hjärta, vilket gör att sorgen sprider ut sig i hjärtat, stjäl plats från glädjen och kärleken och livet blir därefter. Förnekelse av sorg medför att vi känner oss TUNGA, trötta, glädjelösa, olyckliga, deprimerade, uppgivna, kvävda, instängda och vi isolerar oss från livet och oss själva. Vi tappar kontakten med vår djupaste aspekt av oss själva - vårt Sanna Jag (själen/hjärtat) och livet kan börja upplevas som meningslöst. Fysiska sjukdomar och symtom som är en följd av förnekad sorg är: andningsbesvär, lungsjukdomar, depression, bukspottkörtelbesvär, tarmproblem, näringsbrist, hjärtbesvär, lågt blodtryck, "klump i halsen", näsbesvär, ögonbesvär, mm.

 

SKULD är till för att låta hjärtat berätta för oss om vi gjort något felaktigt, antingen mot oss själva eller mot någon annan. När vi förnekar vår skuld förlorar vi förmågan att kunna förlåta. Vi blir lätt idealister eller perfektionister, vi straffar oss själva och även andra med helt orealistiska (idealistiska/perfektionistiska) krav. Vi börjar lida av självanklagelser, vi tappar förmågan till en sund och tydlig respekt för oss själva (oftast) och andra (ibland), vi förlorar vår förmåga till sunda och realistiska värderingar, vi blir rastlösa och oroliga, känner att vi aldrig duger, vi ursäktar ständigt oss själva och vårt varande, vi får otroligt svårt med att be om och ta emot hjälp och stöd, vi lider ofta av oro och dåligt samvete. Fysiska sjukdomar och symtom som är en följd av förnekad skuld är: axelbesvär, magbesvär, tarmbesvär, sömnproblem, matsmältningsbesvär, oro, illamående, övervikt, impotens, menstruationsbesvär, oförklarliga smärtor, alkoholism, drogmissbruk, mm.

 

ALLA känslor har således ett NATURLIGT SYFTE! Men när vi förnekar våra känslor och oss själva, förlorar vi också vår förmåga att på ett sunt och naturligt sätt kunna HANDSKAS med känslorna. Känslorna blandas ihop med varandra, blir "orena" och de övergår ofta till besvikelse, hat, bitterhet, skam, förtvivlan, förakt, högmod, ångest o s v och då blir symtomen och sjukdomarna kroniska och i värre former, i mer invalidiserande former och oftast kraftigt livsförkortande! Vi riskerar då att drabbas av t ex Alzheimers, Parkinsons, artros, njurstenar, gallstenar, åderförkalkning, åderförfettning, nervproblem, diabetes, fetma, ms, stroke, hjärtattack, hjärnblödning, epilepsi, cancer, för tidig död, mm. Vi har då helt förlorat förmågan att leva i NUET, vi blir frånvarande och får problem med minnet. Vi har sedan länge tappat vår förmåga att AGERA på känslorna, istället har de blivit "orena" och vi REAGERAR reflexmässigt och omedvetet på dem och de styr hela vårt liv.

 

En REN och naturlig känsla är KORTSIKTIG! Om vi använder den alstrade energin som den skapar på ett SUNT och naturligt sätt avtar känslan direkt när situationen i nuet är över - precis som det är menat. En OREN och gammal känsla (obearbetad inre smärta) fortgår även när situationen som "väckte upp" den är över - vi går runt och grubblar över händelsen, är arg i dagar, är ledsen eller sårad lång tid framöver, dåligt samvete, o s v. Detta skapar oreda och kaos i våra liv, för oss själva och för vår omgivning...

 

 

 

 

Att komma till djupare insikt del 5

 

Tyvärr har de flesta av oss i västvärlden ett mycket dåligt förhållande till våra känslor och mat. Vi misstolkar ofta känslomässiga signaler som hunger och äter då för att snabbt "bli av med" dessa känslor och tror att allt står rätt till när de "försvinner" efter en måltid. Och vi äter när vi mår dåligt och/eller är uttråkade för att, medvetet eller omedvetet, trycka ner dessa känslor. "I väst använder vi oftast mat som underhållning, distraktion och som kompensation för brist på stimulering och känslomässig närhet." (John Robbins i boken "Hälsans hemligheter") Då gäller det att försöka gå djupare inåt och få tag i dessa känslor och att lära sig hantera dem på ett mer konstruktivt sätt än att bara äta för att "lägga locket på". Prova att utmana din huvudvärk (eller andra vanliga kroppsliga reaktioner såsom trötthet, oro i magen, irritation o s v) genom att inte äta nästa gång du blir "hungrig" för att kunna se vad som finns bakom den - kan det vara ilska som kommer upp för att du inte kunde sätta gränser och säga din mening?

 

"Vi använder mat för att trösta oss eller döva känslorna. Vilar inte när vi är trötta utan tar en kopp kaffe, en chokladbit eller något annat för att driva oss att orka vidare."

(Eva KIHLSTRÖM i boken "Karismakoden")

 

"Hungerkänslor" som kommer plötsligt, t ex från att den ena minuten inte ha känt någon hunger till att i nästa känna kraftig "hunger" eller "sug" efter mat, är garanterat undertryckta känslor och inte några äkta eller naturliga hungerkänslor. Kroppen har egentligen ingen anledning att börja skrika efter mat var och varannan timme för den klarar sig flera dagar eller längre utan mat. Detta får vi en djupare förståelse för om vi fastar eller börjar bearbeta våra inre smärtor och undertryckta känslor. Med detta menar jag inte att vi ständigt ska utmana sina "hungerkänslor" genom att undvika att äta utan mer att bara någon enstaka gång försöka lära oss mer om vår egen kropps och själs verkliga behov och signaler.

 

Vi har även som små fått lära oss att när vi mår bra ska vi fira det genom att belöna oss vid t ex goda prestationer (fick bra betyg i skolan, gjorde 2 mål i fotbollsmatchen o s v) med tårta, läsk och sötsaker i mängder och även vid t ex födelsedagar och högtider. Och likadant när vi mår dåligt är det legitimt att "trösta oss" med föda som t ex när vi är ledsna får vi oss en glass o s v istället för att verkligen få möjlighet till att gråta ut vår sorg. Detta gör att vi undermedvetet har ett sjukt, snedvridet och onaturligt förhållningssätt till födan och vi blir sedan som vuxna mycket duktiga på att hitta på "ursäkter" för att ständigt fira eller trösta oss med mat. Wilhelm Reich sade: "Dina inre organ får gråta de tårar som dina ögon inte förmår." vilket jag av egen erfarenhet vet är mycket sant. Och i detta fall, sambandet mellan känslor och mat, är det matsmältningsorganen som får ta mest stryk och som drabbas först.

 

Om du vill förstå vad du har för obearbetade känslor (inre smärtor) inom dig så brukar jag uppmana alla att hoppa över nästa måltid, nästa cigarrett, morgonkaffet o s v så kommer kroppen tydligt visa vad som finns under ytan. Många säger: "Jag måste äta nu annars får jag huvudvärk.", "Jag vaknar inte på morgonen om jag inte får en kopp kaffe." och liknande. En del försöker t o m förklara det med "hormoner" och "blodsockerfall". Blodsockernivåerna styrs av hormonerna insulin och glukagon. Vad många inte känner till är att hormonerna är KÄNSLOBUDBÄRARE vilket bl a Candace Pert's banbrytande forskning bekräftat. Att då enbart skylla på "blodsocker" och "hormoner" är att försvara symtomen istället för den underliggande ORSAKEN. Och så länge vi försöker "bearbeta" symtomen kommer vi givetvis inte speciellt långt. Det är detsamma som att springa runt och släcka bränder men aldrig ta reda på VARFÖR alla dessa bränder överhuvudtaget uppstår. Att släcka bränderna innebär att vi kommer att vara upptagna med det under resten av våra liv. Att undersöka ORSAKEN bakom bränderna innebär däremot att vi får en möjlighet till att slippa eländet med att slösa vår energi på att springa runt och släcka bränder hela tiden.

 

De flesta av oss i den "civiliserade" västvärlden har tappat kontakten med våra kroppar. När vi tappat kontakten med vår kropp så förlorar vi även kontakten med våra känslor eftersom deras ursprung finns i kroppen. Våra matsmältningsorgan är vårt "känslocentrum" i kroppen och här har vi även förklaringen på vårt sjuka förhållande till maten. Vi äter för att vi är uttråkade, när vi blir ledsna, när vi är frustrerade, för att slappna av o s v. Dessa ovanor har gjort att vi totalt har tappat vår kontakt med våra NATURLIGA hungerkänslor - vi tolkar istället de flesta känslorna som "hunger". Känslor och matsmältning påverkar därför varandra i allra högsta grad!

 

Vår MATSTRUPE ska svälja ner föda - men om vi "sväljer ner" en massa "skit", ilska, vrede och sorg är det inte alls konstigt att vi får halsbesvär.

 

MAGSÄCKEN ska inte bara smälta maten - den måsten även "smälta" våra tankar och känslor. Inte konstigt att vi får magsår om vi stressar och därmed inte hinner med att "smälta" allt vi hastar igenom. Om vi grubblar mycket, oroar oss och inte kan "smälta" våra känslor och det vi råkar ut för i livet så är magproblem en naturlig följd.

 

TUNNTARMEN ska sedan absorbera (ta upp) födan - har vi problem med att TA EMOT, att verkligen TA TILL OSS, att "ta in i kroppen" komplimanger, kärlek, energi, gåvor och pengar på ett tillfredsställande sätt så fungerar näringsupptaget från födan dåligt.

 

TJOCKTARMEN ska frigöra kroppen från avfall - har vi svårt att släppa taget om, och förlåta, gamla "oförrätter" så hindras tjocktarmen att fungera tillfredsställande och vi "håller kvar skiten inom oss" rent bokstavligt.

 

Nu har jag endast tagit några exempel på mag-tarmkanalen för att du ska få lite insikt i hur allt hänger ihop. Men samtliga organ och kroppsdelar har ett djupare samband med olika själsliga och känslomässiga aspekter. "Glädje förknippas med hjärtat, ilska med levern, eftertanke med mjälten, nedstämdhet och sorg med lungorna, rädsla och skräck med njurarna." (FAN XIULAN i boken "Hälsans tao") Jag kan t ex nämna att jag själv i över tio års tid har lidit av ett brytningsfel i mina ögon vilket gjort att jag alltid har behövt använda glasögon framför datorn. Sedan ett år tillbaka har jag dock lagt glasögonen åt sidan eftersom mina ögon och min syn har blivit helt återställda. Detta är en naturlig följd av att jag numera vågar SE - jag vågar numera SE SANNINGEN om mig själv och mitt liv.

 

"Själsliga skador och depressioner angriper kroppen - antingen i det organ som har den minsta motståndskraften, eller också i en kroppsdel som svarar mot det skadade 'själsliga organet'. När vi upplever något som vi själsligt har svårt att 'smälta' och tillgodogöra oss, kan detta resultera i magsår eller nervösa magsmärtor, vilka låter sig botas först när den själsliga orsaken är känd och avlägsnad."

(K. O. Schmidt i boken "Den inre läkaren")

 

Att sakna aptit kan vara ett tecken på att man i sitt inre saknar "livsaptit" (livslust) eller så har man fått svälja så mycket annat svårsmält genom livet vilket gör att man redan känner sig "fullproppad" inombords. Omvänt så kan man även misstolka sina undertryckta känslor (inre smärta) som "god aptit". Följden blir ett destruktivt förhållande till födan. Jag har genom åren iakttagit följande "mat-mönster" som de flesta omedvetet utsätter sig själva för, ofta dagligen - att vi använder olika sorters mat och födoämnen för att trycka ner vissa specifika känslor:

 

Vi äter DÅLIGT FETT, såsom animaliskt fett (bacon, fläsk, revbensspjäll mm), grädde (gräddbakelser, feta gräddsåser, gräddglass, tårtor mm), friterad mat, pommes frites, chips, milkshakes, jordnötter, feta ostar o s v för att undertrycka ILSKA. Alla dessa uppräknade födoämnen belastar och blockerar kraftigt levern som är det organ som ska bearbeta fettet från födan men även hanterar ilska. Vi brukar ju ibland t o m säga att vissa personer är "hetlevrade". NATURLIGT och nyttigt fett, s k BRA FETT, som ej är processat såsom kallpressad olivolja, avokado, kokos, nötter (ej jordnötter!), frön och liknande STIMULERAR istället levern till att fungera bättre. Givetvis "fungerar" detta inte för att undertrycka ilska utan det är det dåliga fettet vi får "sug" efter när vi vill undertrycka vår ilska.

 

Vi får begär efter SALT såsom salta maträtter, saltgodis, salta jordnötter, chips o s v när vi undertrycker våra RÄDSLOR. Allt salt (natriumklorid = vanligt koksalt/bordssalt) belastar och bryter ner njurarna som främst ska hantera kroppens salt- och vätskebalans och även rädslor. "I vår kropp måste saltet vara löst i en vätskemassa, som är 120 gånger dess egen vikt, för att icke direkt skada vävnaderna. På så vis binder saltet vatten i kroppen och förorsakar sjuklig fetma, vattensjuka vävnader, vattusot. Det är också ett känt förhållande, att saltförtäring skapar törst. Att saltet verkar förstoppande hänger samman med dess vätskebindande egenskaper." (Nils Kalén i boken "Hälsans lexikon") Detta medför en STOR stress och belastning på njurarna. Det salt som finns i kroppsvätskorna har inget att göra med det döda och ohälsosamma salt vi vräker på vår föda i stora mängder. Det tillverkar kroppen själv från levande MINERALER (natrium och klor i dess naturliga form) som vi får i oss genom att framförallt äta grönsaker.

 

När vi känner behov för TRÖST äter vi sötsaker såsom socker, efterrätter, läskedrycker, godis, kakor o s v. Även mat som är gjort av vitt mjöl eftersom kroppen reagerar och hanterar det på samma sätt som socker då det också är en 100 procentigt raffinerad kolhydrat. Bakom detta tröstbehov finns det SORG. Denna sorg kan bestå i att vi är uttråkade, nedstämda, tycker synd om oss själva, livet inte är som det borde eller kunde vara, otrygghet, saknad, ensamhet mm.

 

Ett BRA tips är att alltid gå till terapier och behandlingar på TOM MAGE för då har vi MYCKET BÄTTRE KONTAKT med vårt inre och framförallt med våra känslor. Ät inget under MINST 2-3 timmar innan, bara intag av vätska under den tiden.

 

”En människa kan inte gå djupt in i sina känslor med mat i magen.”

(BENGT STERN i boken ”Möt dig själv bortom allt förnuft”)

 

Med allt detta i åtanke kan du väldigt lätt ta reda på hur du EGENTLIGEN MÅR - INOM DIG - genom att beskåda ditt förhållande till mat. VÅGAR du se eller möta det du bär på UNDER YTAN?

 

 

 

 

Att komma till djupare insikt del 6

 

Gay Hendricks skriver följande i boken "Andningsövningar för ett bättre liv": "Det finns mycket att lära på känslolivets område. Vår traditionella utbildning ger oss inte mycket hjälp med den saken. Jämfört med matematik och naturvetenskap, hur mycket tid ägnade ni i skolan åt att lära er handskas med känslor? För de flesta av oss är svaret lika med noll. För många av oss var hemmet dessutom en plats där man lärde sig att inte handskas med sina känslor." Han skriver vidare: "Många terapeuter anser att motstånd är det psykologiska problem som det är viktigast att vi lär oss hantera. Exempelvis är det i allmänhet inte våra känslor som besvärar många av oss; det är vårt motstånd mot den känslorna. Om man tillåter sig att vara ledsen och gråta brukar det gå ganska fort att uppleva och släppa ut känslorna. Om man gör motstånd mot att vara ledsen och gråta, kanske för att man anser att "stora pojkar/flickor gråter inte", kan man bära på känslan i årtionden. Samma sak gäller positiva känslor. Det är inte brist på kärlek som plågar många av oss; det är vårt motstånd mot den kärlek som omger oss. Kanske så mycket som två tredjedelar av en terapeuts tid används till att hjälpa människor att få kontakt med, erkänna och ge uttryck för känslor som man länge gjort motstånd mot. En vanlig fras bland terapeuter är således "Man bevarar det man försvarar"."

 

En del säger: "Jag blir aldrig arg så då kan jag ju inte ha någon obearbetad ilska inom mig!". Detta bekräftar enbart min erfarenhet av förnekade känslor (omedvetet känslomotstånd), ilska i detta fall. Personen har förnekat den så länge och så effektivt att hon inte längre har någon som helst kontakt med den! Men när jag i terapi "trycker på rätt knappar" så VÄLLER det ut ilska som "ur en vulkan" och personen själv blir oerhört förvånad och har svårt för att ta det till sig, svårt att förstå hur det fungerar. Faktum är att ALLA människor har tillgång till ALLA KÄNSLOR inom sig. Har du svårt för att kunna känna någon av de grundläggande känslorna (kärlek, glädje, sorg, ilska, rädsla, skuld) kan du vara säker på att du har lärt dig att förneka den eller dem. Att aldrig visa, känna, uttrycka eller uppleva någon specifik känsla är ett förnekande av sin mänsklighet. Och den som "förlorar" mest på detta är personen själv eftersom hon förnekar en del av sig själv - d v s hon har inte tillgång till sin HELHET. Då är hon inte HEL, hon är "splittrad" vilket skapar förvirring - förvirring inför livet och förvirring inom sig själv.

 

Varje känsla har sitt uttryckssätt och syfte. Om vi blandar ihop känslorna eller förnekar dem är det lätt att bli vilsen i sig själv. Vi utvecklar ofta s k "känsloförsvar" (motstånd mot våra djupare och inre känslor) varav förnekelse är ett av dem. Projicering, som jag tidigare skrivit om är ett annat försvar. Projicering innebär att vi gör någon annan ansvarig för VÅR EGEN KÄNSLA, t ex: "Du har gjort mig så besviken" och liknande. Det vi då inte förstår är att allt vi känner i våra egna kroppar är våra egna känslor och därmed vårt egna ansvar att ta hand om. Ingen annan så att säga "ger dig ilska" (i vuxen ålder!) utan de kan istället VÄCKA UPP din egen inre ilska vilket är en STOR skillnad! När vi förstår detta kan vi börja ta ansvar för våra känslor och istället handla mer medvetet. Då kan vi börja agera mer ärligt genom att istället säga: "Jag känner mig så besviken när du inte gjorde som jag trodde att du skulle göra." Detta är ett mycket stort steg närmare FÖRSONING med sina egna känslor och att få bättre kontakt med dem.

 

Vi har även kulturella känsloförsvar. T ex att kvinnor inte ska/får bli arga - istället lär de sig att försöka gråta ut sin förtvivlan. Män ska/får inte gråta - istället lär de sig att reagera med ilska när de blir sårade. Detta fungerar inte i längden eftersom rätt känsla aldrig tillåts uttryckas på ett naturligt och korrekt sätt. Efter en tid förlorar vi kontakten med våra naturliga känslor och börjar identifiera oss med våra känsloförsvar vilket skapar förvirring och separation med vårt inre.

 

Ilska behöver uttryckas som ilska, sorg behöver uttryckas som sorg. Annars blir känslan kvar i kroppen om vi försöker lura oss själva på detta vis. Den binder en massa energi (det krävs STORA mängder energi att "hålla inne" en känsla, även om vi gör det reflexmässigt och omedvetet!) och belastar kroppen och vi tappar den naturliga och sunda kontakten med känslan. Detta försöker den visdomsfulla kroppen signalera till oss genom att "uttrycka" de instängda och förnekade känslorna genom SMÄRTA. I förlängningen blir dessa smärtor och lidanden till kroniska sjukdomar om vi inte lyssnar på dem och gör det som behövs.

 

Varifrån kommer då dessa "präglingar" och "inre smärta"? Jag har här ovan nämnt vår kultur, vårt samhälle. Men det mesta skapas i vår barndom. Vi måste som barn lära oss vilka känslor som anses vara "bra" eller "dåliga" under vår uppväxt för att därmed kunna undvika att bli avvisade av våra vårdare (vuxna personer, oftast föräldrarna, senare även dagisfröknar och lärare mm). Om barnet inte lär sig detta riskerar det att bli avvisat av sina vårdare vilket det instinktivt vet med sig att det innebär döden då det inte är kapabelt att klara sig själv. Därför måste barnet "ge upp sig själv" till sina vårdare så att de "godtar" sitt barn. Med detta menas att de helt enkelt "ger upp" sin förmåga att uttrycka och visa vissa känslor som inom familjen är förbjudna eller förnekade. Detta är en överlevnadsmekanism som alla är födda med. Det hjälper barnet att överleva i sin barndom, men när vi blir vuxna så hindrar dessa blockeringar oss från att LEVA. Vi så att säga "överlever" men lever aldrig, även i vuxna livet. Livet blir, mer eller mindre, en ständig "överlevnadskamp". Vi försöker kontrollera allt i livet och får svårt att slappna av, vara spontana och flexibla.

 

Ett annat mycket vanligt sätt är att vårdarna "gör barnet ansvarigt" för sina känslor. T ex "Titta nu vad du har gjort! Du har gjort mamma ledsen!" och liknande. Tyvärr krävs det inget "körkort" för att skaffa barn men det skulle vara önskvärt då många föräldrar inte är ett dugg självmedvetna. En del har ingen kontakt med sitt inre, sina känslor och sig själva.

 

En av de värsta projiceringar föräldrarna kan tynga sitt barn med, jämte ett oönskat och ovälkommet barn, är om de lägger över hela ansvaret på deras egna liv på det helt oskyldiga barnet. Det händer genom att de kanske inte får sitt förhållande att fungera, de får inte sina liv att bli "bra". De börjar resonera såsom: "Om vi skaffar oss ett barn så blir vi lyckliga! Det är det som fattas oss!" Vilken hemsk BÖRDA att lägga över på ett helt oskyldigt och totalt beroende barn! Att barnet ska bringa dem lycka och vända hela deras tråkiga liv! Detta torde vara en av de allra värsta "starter" (undantaget våld, incest och förödmjukelse!) ett barn kan få i sitt liv, i västvärlden. Alla barn är oerhört sensitiva och kommer att känna av denna enorma press de har på sig. Och föräldrarna undviker att jobba med sig själva och PROJICERAR istället ut sina obearbetade känslor och smärtor på barnet. "Föräldrar bär med sig bördan av förluster och försummelser under sin egen barndom och barnen får lida av följderna. Sådana föräldrar har ingenting att ge, inga resurser att tillgå. I många fall har de själva ett så stort hjälpbehov och så små resurser att de vänder sig till barnen för att själva få stöd." (Harville Hendrix i boken "Tag vara på den kärlek du finner") Föräldrarna kommer aldrig må riktigt bra då detta förfarande aldrig fungerar i längden, eftersom de inte gör något åt det egentliga problemet - sig själva! Barnet kommer aldrig att uppnå sitt hett efterlängtade "godkännande" från dem och detta fortsätter i vuxenlivet. Barnet kommer sedan att jaga bekräftelse hela livet, även som vuxen, men då det omedvetet alltid önskar det från sina föräldrar (vilket de aldrig fick och knappast aldrig kommer att få) så hjälper det aldrig hur mycket bekräftelse de än får eftersom det handlar om det förflutna. Barnet kommer aldrig uppleva att det duger, och det kommer att ha enorma och helt orealistiska krav på sig själv i vuxen ålder.

 

"Vårt mål i livet är att återvända till det ursprungliga tillståndet av avspänd glädje, som vi på något sätt minns, för att känna oss levande och hela. För att göra det måste vi gå tillbaka till brottsplatsen, platsen där vi blev sårade, för att reparera skadan och återfinna det vi förlorat."

(Harville Hendrix i boken "Tag vara på den kärlek du finner")

 

Vi är inte ansvariga för den inre smärta som skapades i barndomen men när vi blivit vuxna är vi helt och hållet ensamma ansvariga för att vi fortsätter att bära den inom oss. Men för att kunna göra något åt det behöver vi först bli MEDVETNA om oss själva, vi behöver FÖRSTÅ oss själva. Och här ställs vi inför att VAL: att gå runt resten av våra liv och anklaga våra föräldrar för det de har gjort oss (eller inte har gjort för oss) och därmed helt förhindra en försoning med vårt inre och fortsätta att vara ett "offer för omständigheterna" - ELLER - att börja bearbeta vår inre smärta och därmed möjliggöra en livslång och hållbar förändring av vårt liv, av oss själva...

 

 

 

 

Att komma till djupare insikt del 7

 

Det vi lägger mest energi på i våra "yttre liv" brukar så gott som alltid avspegla en stor inre brist. Detta sker omedvetet och det kan vara mycket svårt att förstå detta fenomen. Vi har alla möjliga "intellektuella ursäkter" och "argument" som "förklarar" varför vi lever som vi gör. Detta är känsloförsvar vilket vi tydligt börjar förstå den dagen vi verkligen VÅGAR utmana och ifrågasätta våra "intellektuella argument", när vi börjar VÅGA titta djupare - under ytan. När vi VÅGAR gå "bortom intellektet".

 

Guy Corneau ger några bra och tydliga exempel i sin bok "Frånvarande fäder, förlorade söner": "Andra män strukturerar sig själva med hjälp av fysisk träning, till exempel kroppsbyggande, vilket fungerar som en kompensation för den inre svagheten och oredan. Ju bräckligare en man känner sig invärtes, desto troligare är det faktum att han försöker bygga upp ett yttre skal att gömma sin bräcklighet bakom. Skalet kan ta sig formen av svällande muskler, eller en svällande mage. Ju mer kategoriska, direkta och bestämda en mans åsikter är, desto mer maskerar de en grundläggande brist på säkerhet." Detta gäller givetvis även kvinnor som kan göra på liknande sätt. Generellt sett kompenserar de något annorlunda än männen. De kanske döljer sin inre osäkerhet genom att försöka skaffa sig ett "perfekt utseende" genom smink, sina frisyrer och kläder.

 

En del personer blir terapeuter och försöker därigenom dölja sin egen inre "hjälplöshet" genom att de ska "frälsa" och "rädda hela världen". Vissa personer ger jämnt och ständigt råd hur andra ska leva, ofta råd som ingen har bett om, för att kompensera för sin egen inre rådlöshet, osäkerhet och vilsenhet. Det finns MÅNGA olika "överkompensationer" för inre brister, detta var några exempel. Känsloförsvaret består i att vi genom detta riktar fokus på "yttre saker" och därmed distanserar oss från våra inre brister och vår inre smärta.

 

Någon har sagt: "Man lär ut det man själv behöver lära sig." vilket jag är den förste att räcka upp hand på. När vi accepterat att det faktiskt är så det ligger till är vi samtidigt medvetna om vår inre brist. Vi kan då ANVÄNDA oss av den "drivkraft" som finns i den inre bristen på ett sunt, konstruktivt och medvetet sätt. Om vi förnekar vår inre brist och inte ser sambandet med vår överkompensation kommer det omedvetet STYRA oss och det blir alltid, mer eller mindre, destruktivt. Mest destruktivt för oss själva eftersom vi fjärmar oss från vårt inre och oss själva på det sättet. Vi tappar kontakten med vårt inre och oss själva. Vi identifierar oss helt med vårt "yttre skal" och inuti vissnar vi mer och mer ju längre tiden går eftersom vi förnekar vår inre och djupare existens.

 

En mycket duktig terapeut sa en gång till mig: "Vad bra att du håller föredrag och kurser för då får du ju en hel del bekräftelse vilket du inte fick i din barndom – det kan vara mycket helande!" Hon slog verkligen huvudet på spiken och fick mig att öppna mina ögon. Min första reaktion blev SKULD, p g a min dåliga självkänsla. Jag började fundera på om jag UTNYTTJADE alla stackars människor som kom på mina föredrag och kurser för min egen skull! Men ju mer jag lät det sjunka in i mig, desto mer förståelse fick jag för detta "fenomen". Visst, i första hand kanske det var så att jag önskade bekräftelse, det var bara att erkänna. Men blev verkligen alla andra "utnyttjade"? De kom ju faktiskt till mina föredrag av egen fri vilja. Väldigt många visade sin uppskattning genom att tacka mig för föredraget. Många kom på flera olika föredrag. Jag fick fler och fler förfrågningar om att hålla föredrag och kurser. Detta var något som jag själv inte påverkade utan det fick komma spontant "utifrån". Om vi accepterar vår inre brist och att vi (o)medvetet överkompenserar för den kan vi faktiskt använda oss av den drivkraften på ett SUNT sätt. Föredragshållaren får sin välbehövda bekräftelse och deltagarna får underhållning och kunskap. Både deltagare och den "bekräftelsebehövande" föredragshållaren "vinner" på det.

 

Problemet ligger i att många försöker förneka denna inre brist vilket utåt ofta visar sig i att de hela tiden försöker övertyga andra om "sin sak". De STYRS omedvetet av sin inre brist. Om vi är medvetna om våra inre brister och svagheter kan vi också ta ansvar för dem - förnekar vi dem så kan vi inte ta ansvar för dem. Vi blir då ett "starkt yttre skal" med ett "tomt och ihåligt inre". Detta attraherar tyvärr många människor med samma eller liknande brister som inte heller har någon kontakt med och kännedom om sina inre brister. Dessa blir lätt vilseledda och väljer att ta allt som sägs som en "sanning" utan att själva kunna avgöra, med hjälp av sin inre vägledning, om det verkligen är sant eller inte. Är man som föredragshållare och kursledare medveten om sina inre brister och har accepterat dem kan man också vara vaksam över detta "fenomen". Man kan då "mota Olle i grind".

 

Jag har ibland blivit "uppsatt på piedestal" av vilsna personer som hela tiden söker UTÅT för att kompensera deras inre brister. De önskar HETT att finna någon som kan erbjuda dem "HELA SANNINGEN", som kan berätta för dem precis vad de ska göra och hur de ska leva sina liv. De förmår inte själva att möta sitt inre och sina inre brister p g a rädsla, ovilja och förvirring. De önskar få "sanningen serverad på ett silverfat" av någon annan. Vad de tyvärr missar är att de lurar sig själva genom att de PROJICERAR ut sina inre brister på det yttre, och söker således yttre kompensation för sina inre brister. De kommer, så länge de väljer att fortsätta detta destruktiva yttre sökande, aldrig att finna någon INRE RO eftersom de hela tiden omedvetet gör allt för att undvika att möta sin egna inre brist (och inre smärta). Hade jag som föredragshållare inte varit medveten om mitt egna bekräftelsebehov hade jag lätt kunnat "fastna i fällan" genom att känna en falsk uppskattning från dessa personer. Jag hade kunnat "binda dem till mig" och fått mycket MER "bekräftelse" på det sättet. Men detta är inte helande - det är destruktivt för ALLA inblandade! Det är ur detta som alla SEKTER skapas.

 

"Det är bara ett fåtal människor som kan tänka konkret och realistiskt. För de andra återstår bara tron. I sin svaghet förlitar de sig på "reliker" och väntar på att en starkare ska frälsa dem. Den som inför dessa svaga ger sig ut för att vara en auktoritet, stark och klok, och påstår sig kunna göra något för deras bästa, är också skyldig att skaffa sig kunskap om avgörande fakta. Om han inte gör det, om han försummar denna plikt eller struntar i den och i stället utger sin bevisliga okunskap och sina abstrakta föreställningar om "livet" för att vara människovänliga och överensstämmande med Guds vilja, då handlar han destruktivt genom att han missbrukar de troendes svaghet och förtröstan och vilseleder dem på ett farligt sätt." (Alice Miller i boken "Riv tigandets mur")

 

Jag har genom åren alltid framhållit mina egna "misslyckanden" och svårigheter. Jag försöker visa min mänsklighet, min sårbarhet, min litenhet och när jag gör det faller jag väldigt snabbt ner från "piedestalen" eftersom jag då inte längre motsvarar deras höga förväntningar på mig som en "Allvetande Gud i mänsklig gestalt". De söker sig snabbt vidare till någon annan som inte vill eller vågar visa sin mänsklighet utan istället försöker överkompensera sin mänsklighet genom att presentera sig som en "Allvetande Gud".

 

Samma sak sker när det gäller FÖRÄLSKELSE - vi sätter upp vårt "kärleksobjekt" på piedestal och projicerar ut alla möjliga önskningar på den personen för att vi omedvetet vill ha kompensation för våra egna inre brister. När vardagen börjar tränga sig på efter en tid faller dock piedestalen raskt ner i golvet och vi börjar se helt andra saker i vårt "kärleksobjekt". De flesta väljer då att anklaga "kärleksobjektet" för dess brister istället för att inse att vi själva har skapat höga och orealistiska förväntningar utifrån våra egna inre brister. Som man säger på engelska: "Don't FALL in love - RISE in love!", vilket är möjligt först när vi har börjat vända oss inåt och medvetet jobba med våra inre brister.

 

Vi har ALLA, mer eller mindre, inre smärta och inre brister inom oss vilket vi inte kommer ifrån! "Vi intalar oss ofta att de sidor vi inte vill erkänna hos oss själva helt enkelt inte existerar. Vi ser inte hur våra bortträngda sidor på omvägar finner kanaler att uttrycka sig igenom." (Guy Corneau i boken "Frånvarande fäder, förlorade söner") ACCEPTANS om vår inre smärta, om våra inre brister, skapar möjlighet till FÖRSONING och att kunna bli mer HEL - FÖRNEKELSE av vår inre smärta och inre brister skapar SEPARATION och vi blir mer och mer FÖRVIRRADE och SPLITTRADE, även om vi själva inte vill inse det...

 

 

 

 

Att komma till djupare insikt del 8

 

Det finns några viktiga egenskaper som behövs för att vi ska kunna möta vårt inre och oss själva. Tyvärr har jag gång på gång iakttagit att dessa egenskaper oftast är helt missförstådda! Jag kommer därför skriva lite kort om flera av dem här. En vanlig missuppfattning när det gäller de tre nedanstående egenskaperna (mod, självtillit och vilja) är att vi tror att de är en KÄNSLA eller KRAFT vilket gör att vi inte "lyckas få till det". Dessa egenskaper är faktiskt mer ETT VAL än en känsla eller kraft! Sedan är det av största vikt att vi förstår att dessa viktiga egenskaper hänger samman med varandra vilket innebär att vi behöver jobba med dem allihop för att bygga en STABIL och TRYGG GRUND att "stå på". Detta bidrar till att bygga upp och bevara en sund och god SJÄLVKÄNSLA.

 

Mod

Många har felaktigt fått för sig att mod innebär FRÅNVARO av rädsla. Tänk efter, om du inte är rädd - behövs det då verkligen mod för att utföra handlingen? Nej! Det är de saker vi är rädda för och som vi fruktar som kräver mod av oss att utföra. Det svåra ligger i att vi behöver acceptera vår rädsla, precis som den är, och ändå gör VALET att "göra det som behövs", även om vi är livrädda. Ju fler gånger vi vågar utsätta oss för detta desto mer självtillit bygger vi upp och det blir efter en viss tids övning lättare och lättare. Konsten ligger i att vi hela tiden tillåter oss att ta ett steg i taget utanför vår "trygga säkerhetszon" - att vi så att säga utmanar oss själva att gå lite längre än vi tidigare har gjort. Att vi utmanar våra inre rädslor (jag menar givetvis PSYKISKA rädslor i detta sammanhang!). Det behövs VILJA för att klara av detta. Om vi försöker undvika eller förneka våra rädslor tappar vi vår förmåga att bygga upp ÄKTA och GENUINT MOD, vilket behövs för att förbättra vår självkänsla. Omvänt så kan brist på sund självkänsla skapa ett "övermod" vilket gör att vi börjar utsätta oss för onödiga och direkt farliga risker. Vi börjar uppleva oss som "oövervinnerliga" eller "odödliga". För att det inte ska gå så långt behövs det en sund självkänsla som balanserar modet. Läs även Mod

 

Självtillit

Självtillit är inte något som innebär att vi alltid vet vad som är bäst och vad vi ska göra. Det är istället mer en förmåga att våga inse och KÄNNA sin egen vilsenhet, rådlöshet och sårbarhet och ändå göra ett VAL. Att helt enkelt acceptera sin förvirring. Här ligger konsten i att "pröva och se" och att lära sig eftersom. Att lära sig vad som fungerar eller inte. Att helt enkelt VÅGA "misslyckas", och skulle vi "misslyckas" har vi lärt oss något som inte fungerar och därmed fått större kännedom om oss själva. Om vi integrerar den lärdomen i vårt vardagsliv byggs självtilliten upp så sakteliga, bit för bit. Men för att våga krävs det givetvis mod. Ju bättre vi lär känna och acceptera vår inre "osäkerhet" desto mer kommer vi kontakt med vår INRE VÄGVISARE som finns innanför "det inre kaoset". Om vi försöker förneka eller överkompensera för vår inre osäkerhet skapar vi i förlängningen sämre och sämre självtillit. Vi riktar då vår "tillit" mot yttre saker eller mot andra personer, vi så att säga "ger bort vår tillit". Här är återigen självkänslan den balanserande motpolen som i en sund och hälsosam form skyddar mot detta.

 

Vilja

Vi drömmer om en stark och magisk viljekraft som under sina vingar ska bära oss mot våra mål och önskningar utan minsta ansträngning. Men det är just det - det är bara en DRÖM som inte har något med VERKLIG VILJA att göra. Vilja är ett BESLUT vi gör och sedan följer det så mycket det går. Och allra viktigast är det att följa beslutet när vi som minst tycker oss vilja eller orka det för det är då vi bygger upp en STARK VILJA. Detta är något som samtliga idrottsmän och -kvinnor som har nått toppen har insett. Att ha en förmåga att gå ut och träna även de dagar då det känns som mest motigt och mödosamt. Det är det som är skillnaden mellan en MÄSTARE och en ordinär idrottare. Som Shoma Morita har sagt: "När du springer uppför en kulle, får du ge upp så många gånger du vill - bara dina fötter fortsätter att röra sig." Vissa "ger bort sin vilja" genom att alltid låta andra och omgivningen få ta de flesta besluten, små som stora, i sitt liv. Detta skapar endast ytterligare distans till sin egen vilja, man förnekar sin viljeförmåga. Viljan hjälper till att skapa mod men den kräver självtillit och framförallt självkänsla. Brist på självkänsla kan medföra att vi riskerar att "köra över oss själva", att bli för hård mot sig själv genom att vi inte har lärt känna våra begränsningar och vad som är realistiskt eller inte. En stark vilja balanseras således av en sund självkänsla. Avsaknad av självkänsla kan skapa en osund och ohälsosam vilja som piskar oss med snabba steg närmare och närmare total utmattning. Jag har genom åren iakttagit att det ofta saknas vilja att må bra hos många sjuka och lidande människor vilket Dean Ornish uttrycker i boken "Kärlekens läkande kraft": "Vi tar för givet att människor vill leva längre, men många gör det faktiskt inte. Vem vill när allt kommer omkring leva längre, om han eller hon är olycklig och känner sig ensam?" Paradoxalt nog är det just dessa personer som mest av alla behöver utveckla sin vilja - men om de själva inte vill är de tyvärr "bortom all räddning". Jag har ofta erfaret att när personer som inte själva söker någon hjälp utan det istället är deras partner, förälder eller annan närstående som försöker hitta hjälp åt dem, så saknas VILJAN. När jag upptäckte detta beteende slutade jag helt ta emot sådana klienter för det var tids- och energislöseri i varenda fall! De flesta brukar använda den "legitima ursäkten" genom att tro på och säga: - "Jag är nog inte redo än" eller: - "Jag måste vänta tills jag är redo". Ytterst FÅ vågar utmana denna intellektuella ursäkt genom att istället fråga sig själva: - "HUR kan jag bli redo?". VILJAN - att bli frisk, att må bra, att få ett bra liv, att förstå sig själv - VILJAN ATT VERKLIGEN LEVA - är den ENSKILT VIKTIGASTE tillgången i sin utvecklings- och helandeprocess! "Viljan är som en muskel; den blir starkare av att användas. Och liksom musklerna behöver den röra på sig och arbeta." (Dan Millman i boken "Själens trappa") Något som är A och O när det gäller viljan är RIKTNINGEN på den! Ofokuserad och splittrad vilja ger ingen drivkraft - det blir som "en fis i rymden". Men en RIKTAD VILJA (en konkret, medvetet fokuserad och prioriterad vilja) kan "förflytta berg" ("inre berg" = inre blockeringar såsom hopplöshet, uppgivenhet, rädslor, lättja, brist på engagemang, förvirring, känsloförsvar, motstånd o s v). Här hjälper en god självtillit till med att visa vilken del eller delar av oss själva (eller rättare sagt INOM OSS SJÄLVA) som behöver mer uppmärksamhet och utveckling. (Läs även Vilja eller ovilja?)

 

Självkänsla

Jag har som så många andra förut trott att självkänsla är en "färskvara", men efter vidare utforskning har jag insett att det egentligen inte är på det viset! Den "missade pusselbiten" är att vi behöver ha KONTAKT (närvaro) med oss själva för att kunna ta del av självkänslan, och den kan anses vara en "färskvara", särskilt så som dagens samhälle ser ut då vi utsätts för tusentals möjliga distraktioner dagligen. För att kunna jobba med din självkänsla behöver du alltså prioritera kontakt och närvaro med dig själv, du behöver vara "jordad". Vi skapar kontakt med självkänslan genom att vara uppmärksamma på oss själva, jobba med våra "skuggsidor" och vår inre smärta och genom det lär vi känna oss själva bättre. Sedan underhåller vi den genom att VÄLJA att vara helt ärliga och sanna mot oss själva, att vi inte förnekar, projicerar eller försöker kompensera för våra inre brister. ACCEPTANS är här ett ledande nyckelord. Självkänsla är detsamma som att lära känna oss själva - SÅ SOM VI ÄR - d v s alla våra delar, både de "ljusa" och de "mörka" delarna av oss själva. Ju mer vi utforskar och lär känna olika delar av oss desto bättre självkänsla uppnår vi. De viktigaste "verktygen" för att underhålla vår självkänsla är mod, självtillit och vilja. Brist på självkänsla är grundorsaken bakom projiceringar och överkompenseringar. Brist på självkänsla medför att hela livet blir obalanserat vilket betyder kontroll, kamp och "överlevnad". Vi blir då ofta utseendefixerade och vill skaffa oss en massa fina "ägodelar" för att kompensera den dåliga självkänslan. Då tappar vi kontakten med vårt inre och kan inte följa vårt hjärta, vårt Sanna Jag på "livets väg". Självkänsla är det som behövs för att vi ska kunna vandra, och hålla oss kvar, på "livets väg".

 

"God självkänsla fungerar som ett psykiskt immunförsvar."

(Nathaniel Branden)

 

För att kunna jobba med sig själv på ett ÄKTA och VERKLIGT sätt är det mycket viktigt att vara så KONKRETA som möjligt och att vi är totalt uppriktiga mot oss själva. Vi behöver ifrågasätta oss själva, våra känslor, vårt beteende och handlingar med jämna mellanrum. För att det ska ge något HÅLLBART RESULTAT är det otroligt viktigt att vi utgår ifrån NUET! Att vi utgår ifrån hur vårat liv ser ut just nu, hur vårt inre är just nu. Tyvärr är det just här de allra flesta "förlorar sig själva" i processen. De utgår ifrån hur de tycker (eller hur andra tycker) att de BORDE vara, SKULLE KUNNA vara, eller ÖNSKADE att de var. ALLT DETTA är enbart tankar och idéer och inte hur det egentligen förhåller sig i verkligheten. Det är illusioner. Vi kan inte jobba med oss själva i illusionen på ett förnuftigt sätt. Det enda vi då gör är att vi "trampar luft" på samma ställe, fast illusionen kan uppenbara sig på ett annorlunda sätt. Vi TROR då oftast att vi har förändrats men det enda vi har förändrat är vår ILLUSION.

 

"Genom att man lär sig att se verkligheten sådan den är, blir man fri."

(Tommy Hellsten i boken "Är det försent att förändras?")

 

"Andlig träning börjar på marken, inte uppe i luften."

(Dan Millman i boken "Själens trappa")

 

För att förändras inifrån och ut behöver vi "sätta ner fötterna på jorden", vi behöver börja leva i verkligheten, så som den är och inte så som vi önskar att den vore. Detta är ofta en oerhört smärtsam process vilket vi behöver hjälp med för att klara av. Vi behöver objektivitet från någon duktig terapeut som kan vägleda oss tillbaka till verkligheten. Största hindret är IDEALISMEN (perfektionism). Att vi har så otroligt höga, orealistiska krav och förväntningar på oss själva. Idealismen skapar enormt starka "kedjor" som ständigt håller oss kvar i en illusion och drömvärld. Idealism/perfektionism är DEN STÖRSTA FIENDEN till spontanitet, avslappning, harmoni och inre ro! Det gäller med andra ord att börja bli REALIST istället för IDEALIST - att bli MÄNSKLIG istället för GUDOMLIG.

 

En annan alltför vanlig fälla är att göra helandeprocessen "halvhjärtat": "Alla vill känna sig bättre, många skulle nöja sig med att känna sig bara lite bättre. Men "lite" bättre, är det egentligen inte förrädiskt? Gör inte detta "lite" att man helt enkelt lättare står ut med en situation som det skulle vara bättre att ändra på, gör det inte att man undviker att gå på djupet och finna ursprunget till att man mår dåligt och har ont? Är ett större välbefinnande inte att jämföra med semestermånaden, som gör att man står ut med slavgörat resten av året? Är det inte en huvudvärkstablett som tillfälligt tar bort symtomen och lämnar störningen intakt? Jag är rädd att svaret blir "ja"." (Thérèse Betherat i boken "Kroppens budskap")

 

"Det äkta miraklet är inte att gå på vatten eller i luften, utan att vandra på jorden."

(Thich Nhat Hanh)

 

Vi är satta på denna fysiska jord i fysiska kroppar för att bli realistiska människor - inte för att bli idealistiska Gudar! Det är inget speciellt utmanande, svårt eller ansträngande att utge sig för att vara en "Allvetande Gud" - det är bara att "blåsa upp sig" så mycket som möjligt, fixa en ytlig och vacker fasad och förneka sina inre brister och inre smärta. Det SVÅRA, utmanande och därmed UTVECKLANDE är istället att VÅGA VARA MÄNSKLIG, med allt vad det innebär. T ex att vara liten, sårbar, förvirrad, rädd och osäker - det krävs mod, självtillit och vilja för att kunna klara av det vilket genererar ÄKTA STYRKA och en sund och verklighetsbaserad självkänsla!

 

Vi behöver inse att det på sätt och vis, oberoende av hur det hela startade (oftast i barndomen), är vi själva som har ledsagat oss in i en återvändsgränd, eller att vi fortsätter att vara kvar i en återvändsgränd. Återvändsgränden symboliserar idealismen/illusionen. När vi inser det förstår vi också att det är så gott som omöjligt att själv ta sig ur sin illusion eftersom det är det enda vi känner till. Vi är själva vår egen största fiende. Därför rekommenderar jag alla som mår dåligt eller är vilsna att söka hjälp. Ju tidigare desto bättre möjligheter har vi att lyckas "vända tillbaka till verkligheten".

 

Min erfarenhet, då jag gått till ett hundratal olika läkare, terapeuter och "själavårdare" genom åren är att de som är absolut mest lämpade för uppgiften är de som själva har genomgått och klarat sig igenom svåra lidanden och livskriser. De FÖRSTÅR vad det handlar om, vilket teoretikerna, de som endast har läst och studerat svårigheter, sällan gör.

 

Jag resonerar så här: om jag skulle vara beroende av droger och en vacker dag tar beslutet att nu vill jag bli fri, då skulle jag inte söka mig till den terapeut som har flest diplom på väggen och "bäst" utbildning. Jag skulle söka mig till en terapeut som själv har varit drogberoende och lyckats ta sig ur det. Den terapeuten FÖRSTÅR nämligen att det är mycket mer komplicerat än att bara "göra si eller så". Han FÖRSTÅR att jag behöver ta mig igenom en enorm ångest, att jag känner mig helt utlämnad och sårbar, att jag ofta känner att jag inte orkar och bara vill ge upp. En person eller terapeut som själv har tagit sig igenom det, med (mer troligt) eller utan hjälp (mindre troligt) äger VISDOMEN om processen. Det är på samma sätt när det gäller vår helandeprocess och att arbeta med vår inre smärta.

 

Jag har tack vare mina egna svårigheter kommit till DJUPARE INSIKT om:

Att värdesätta VISDOM långt före kunskap.

Att ERFARENHET är mycket mer värt än teori.

Att FÖRSTÅELSE är nödvändigt vilket vetskap sällan är.

Att allt inte "börjar med en tanke" - tror vi det BEGRÄNSAR vi kraftigt oss själva och missar det allra VÄSENTLIGASTE, KRAFTFULLASTE och VACKRASTE livet har att erbjuda...

 

Jag vill avsluta med att säga att det givetvis inte förändrar någonting genom att komma till insikt - förrän vi medvetet väljer att göra något av insikten!

 

Läs även Andlig utveckling, Stulen barndom och Tankar

 

Du kan finna mer inspiration och vägledning i de böcker jag rekommenderar här:

Litteraturtips - Andlig utveckling

 

 

Ta väl hand om dig!

(RUBEN ANDERSSON)

 

 

Rubentexter

Symbol för jordning

Djupare insikter

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Del 5

Del 6

Del 7

Del 8

© 2005 - 2017 Ruben Andersson