HEM    RUBENTEXTER    HÄLSA & LIVSKRAFT    HÄLSOSIDOR    KÄRLEKENS KONST    VISDOM    CITAT    TIPS    RECEPT    HUMOR   SÖK

För ett bättre liv

med Hälsa & Livskraft

Det kännande barnet

 

Här kan du läsa om hur känsliga och mottagliga barn är för präglingar, omedvetna behov och obearbetade känslor (inre smärta) från föräldrarna och hur detta påverkar dem (läs: oss själva) resten av livet. Du kan få bättre förståelse hur omedvetna mönster (= destruktiva mönster), fobier och smärtor uppstår i barndomen.

 

Läs även Barn återspeglar, Fel information, Inre barnet och Uppfostran.

 

 

 

Det kännande barnet 1

 

”Det är mycket lättare för en filosof att förklara ett nytt begrepp för en annan filosof än för ett barn. Varför? Därför att barnet ställer de verkliga frågorna...”

(JEAN-PAUL SARTRE)

 

 

”If you want your kids to be honest with you, start by being honest with them. Sure, sometimes they will feel things that you wish they didn’t feel – like feeling fearful or uncertain about their future, or judging you for your behavior. That’s going to happen anyway, and not just because of your dating behavior. I’m advising you to get over trying to control how they see you, and instead be curious and open about how they see you.”

(SUSAN M. CAMPBELL i boken “Truth in dating”)

 

 

”Det växande lilla barnets behov av nära kontakt med åtminstone en annan människa för att överhuvudtaget kunna överleva är en sanning som få skulle ifrågasätta. Det är dock troligt att de flesta i förstone, och kanske nästan uteslutande, skulle tänka på barnets behov av föda och värme och på dess hjälplöshet och oförmåga att på egen hand tillfredsställa dessa behov. En mängd studier, som jag inte ska gå in på i detalj just nu, tyder dock på att emotionell bortstötning från vårdgivarens sida kan leda till allvarliga kroppsliga skador hos barnet och rentav till dess död, oavsett om de basala fysiologiska behoven faktiskt tillfredsställs. Denna olyckliga utveckling går i den barnpsykiatriska litteraturen under namnet »failure-to-thrive«-syndrom, vilket på svenska helt enkelt skulle kunna översättas med »misslyckande med att växa bra«.

 

Det är dock inte bara den fysiska överlevnaden som man bör tänka på när man betonar vikten av en nära relation. Tänkare och forskare tillhörande vitt skilda kunskapsområden är eniga om att vår psykiska utveckling inte skulle kunna äga rum, någon självbild inte skulle kunna formas eller upprätthållas liksom att vår psykiska hälsa inte skulle kunna bevaras under någon längre tid om vi vore totalt avskurna från alla medmänskliga kontakter. Existentiella filosofer betonar att kärnan i en människas väsen när hon kommer till världen är att »vara-med« (»Mit-Sein«). Samtidigt har biologiskt orienterade forskare utförligt dokumenterat att psyket hos en person som helt isoleras från all sensorisk och social kontakt med omvärlden, fullständigt bryter samman efter kort tid. De flesta vet för övrigt att det bl a är dessa kunskaper som dessvärre utnyttjas i olika tortyrsammanhang.”

(CARLO PERRIS i boken ”Ett band för livet”)

 

 

”Ett barns enda livsuppgift är att ta emot. Barnet har inga som helst plikter gentemot andra, bara rättigheter.”

(TOMMY HELLSTEN i boken ”Föräldraskap”)

 

 

 

 

Det kännande barnet 2

 

“Don’t be a pal to your children. Be their father. What child needs a 40-year old for a friend?”

(AL CAPP)

 

 

“När ett barn kommer in för psykiatrisk behandling, är det brukligt att beteckna honom eller henne som den “identifierade patienten”. Med den termen vill vi psykoterapeuter visa att det är föräldrarna – eller andra i omgivningen – som betecknar barnet som patient, dvs som den som har ett problem och är i behov av behandling. Anledningen till att vi använder oss av termen är att vi har lärt oss att förhålla oss skeptiska till giltigheten i den här identifikationen. Det är inte ovanligt att vi, allteftersom vi framskrider i vår undersökning av problemet, upptäcker att problemets kärna inte ligger hos barnet i fråga utan snarare hos dess föräldrar, familj, skola eller omgivning i övrigt. Vill man uttrycka det mycket enkelt kan man säga att vi vanligtvis finner att barnet inte är så sjukt som sina föräldrar. Även om föräldrarna har identifierat barnet som den person som är i behov av åtgärder, är det vanligtvis de som gjort denna identifikation som själva är i störst behov av åtgärder. Det är de som borde vara patienterna.”

(M SCOTT PECK i boken ”Lögnens folk”)

 

 

”I stort sett är det föräldern som formar barnet och gör det sjukt eller friskt. Men mindre klara inflytanden förekommer. Anta att ett barn föds med synfel och att neurotiska lekkamrater hånar det medan det växer upp och kallar det ”glasögonormen”. Detta måste förorsaka Smärta. Troligen inte så svår Smärta som hån från en förälder kan vålla ett barn, men inte desto mindre finns det upplevelser som ingår i livet som sådant som bidrar till att ett barn blir neurotiskt. Det är emellertid inte de enstaka upplevelserna som leder till neuroser. Det är den ackumulerade mängden, bördan av den ena svåra upplevelsen efter den andra som gör det. Och detta sker då barnet dag ut och dag in lever tillsammans med föräldrar som skadar det, som är fientliga, likgiltiga eller öppet stöter bort det. Efter att ha sett de dramatiska förändringarna hos barn efter att deras föräldrar börjat med primalterapi är jag övertygad om att det är enda säkra sättet att ge barn en chans i livet. Vi har behandlat experter på barnavård, författare till böcker om barn, och ingenting av vad de visste hjälpte dem att bli hyggliga föräldrar förrän de kunde göra sig av med en del av sina egna behov och spänningar. Föräldrar som gått igenom primalupplevelser behöver inga föreläsningar. De har känt vad deras föräldrar gjorde mot dem och vet vad de inte får göra mot sina barn. De som aldrig har känt de subtila smärtor som deras föräldrar tillfogat dem kan aldrig förstå hur de gör sina egna barn sjuka. Känslor är lösningen både för föräldern och barnet. Föräldrar med känslor handlar rätt mot sina barn, och ett barn som känner handlar rätt mot sig självt.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

 

 

Det kännande barnet 3

 

”Då barnet växer måste det få lov att vara sig självt. Det innebär att utvecklas i en takt som är dess egen och ingen annans. Barnet måste gå och prata, när det är dags och inte när en förälder, som behöver ett klipskt, avancerat barn, bestämmer att det skall så göra. Barnet kan inte vara älskat, när det tvingas lära sig långt före sin tid.

 

Med tiden får barnet en ny uppsättning känslomässiga behov utöver det fysiska. Det behöver inte bara beröring, som det kommer att behöva resten av livet utan det måste få lov att uttrycka sina känslor – bli arg, vara negativ, säga ”nej” och inte behöva lyda genast, när någon ger en order. I korthet måste dess känslor respekteras. Det behöver inte bara få lov att ta emot tillgivenhet utan det är lika viktigt att få ge. Det måste också ha tillåtelse att krama och kyssa spontant utan att fösas åt sidan. En god födelse och massor av fysisk tillgivenhet gör att ett barn ligger väl framme, när det gäller att undvika smärta och bli normal längre fram.

 

Barnets känslomässiga behov innefattar att kunna tala om känslor med sina föräldrar utan fruktan för ogillande eller fördömande. Ett barn måste få lov att säga, ”Jag är rädd”, utan att skämmas. Det behöver kunna säga, ”Jag tycker inte om farbror Harry”, utan att straffas för sina känslor. När ett barn inte tillåts dessa saker, lär det sig att inte uttrycka sig, att hålla allting inom sig, tills det tappar kontakten med hur det verkligen känner.

 

Det lilla barnet är mycket känsligt inför sin omgivning. Det krävs inte mycket för att ändra dess naturliga tendenser. Det lär sig, innan det talar. Det kan förstå, att det inte kan krypa upp i sin fars knä eller gripa tag i mors ben varje gång det vill. Det behövs bara en eller två skarpa tillrättavisningar för att avleda dessa naturliga tendenser. Det lär sig snart att ge upp fysisk kärlek till förmån för någon form av gillande från föräldrarna. Det lär sig att det inte kan bli älskat när det själv vill, bara när dess föräldrar beslutar sig för att bevärdiga det sin kärlek.

 

Det lär sig också att inte be om det som det vill ha. Om en förälder behöver känna sig viktig eller duktig, kommer barnet att få anpassa sig till det. Sålunda kommer fadern, som måste veta allt, inte tolerera att bli utmanad av sina barn. De kommer snart att böja sig. De kommer snart lära sig att bara tala om honom, om han behöver bli tilltalad och lyssnad till, behov som uppstod i hans egen barndom.

 

Barn lär sig instinktivt vad de behöver för att klara sig i livet. Det är en automatisk respons. Den deprimerade modern gör barnet till någon som måste muntra upp henne, eftersom det behöver en normal, lycklig, leende mor. Jag måste betona att vad som än går på tok, tror barnet, som inte har någon annan referensram, att det är dess fel, då föräldrarna är världen för det. Det kämpar för att göra sina föräldrar till det som deras egna föräldrar inte kunde – älskade människor. De kämpar för att få dem att känna sig betydelsefulla, önskade, respekterade, attraktiva, omtyckta eller duktiga, vadhelst det är som de behöver. Om föräldern aldrig klarade av att få vänner som barn, kommer dess eget barn att behöva bli dess vän.

 

Ett barn behöver inte bara det uppenbara – skydd, riktig näring och medicinsk vård – utan också stabilitet, rutin och en lugn miljö. Klart är att två föräldrar, som bråkar hela tiden, påverkar uppfyllandet av dessa behov. Att känna för sitt barn innebär inte bara att mata, klä och ge tak över huvudet, vilket alltför många föräldrar ser som barnuppfostrans summum bonum. Snarare är det att ge barnet känslan att han eller hon är önskad, älskad och accepterad för sin egen skull. När en förälder säger, att han arbetar hårt och sålunda struntat i familjen, för att bidra till försörjningen, har han säkert gjort allt utom att bidra med det som är viktigt i barnuppfostran – kärlek. Hur många av oss skulle inte ha nöjt oss med ett litet mindre elegant tak över huvudet och färre stekar på bordet, om vi kunde ha fått en känsla av total tillgivenhet i utbyte?

 

Barnet måste också möta förståelse som individ. Med detta menas, att man måste erkänna dess brister, såväl som dess förtjänster på ett ärligt sätt. Om barnet har inlärningssvårigheter, måste föräldern acceptera detta och inte pressa barnet för att det skall kasta glans över föräldern. Det betyder att barnets önskningar, intressen och val måste respekteras. Ett klent barn kommer inte att bli fotbollsspelare, och en liten flicka kan inte bli den pojke som Pappa ville ha. Kärlek betyder att lyssna till barnet och inte springa därifrån, när det har något att säga. Det innebär att man stödjer det i det som det vill göra med sitt liv. Det innebär att förstå dess rädslor och farhågor, dess ilska och dess utbrott. Det betyder, att man inte dömer allt efter dess yttringar. Det betyder att man har tid för barnet, tid att lyssna till dess klagomål, rädslor och förhoppningar.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

”Det går inte att lura barn. Ända från födseln känner de och uppfattar varje nyans hos föräldrarna.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

 

 

Det kännande barnet 4

 

”NEED is the cornerstone of both health and neurosis. We need with every cell of our bodies. Need is a total state of the human being – and at birth we are almost nothing but need. The helpless infant must look to her parents for fulfillment. She cannot feed herself, clean herself, or keep herself warm. She cannot sustain herself in any way. Fulfillment has to be given to her. Survival is at stake in nearly every second of her existence.”

(ARTHUR JANOV i boken “Prisoners of pain”)

 

 

“Children are sensing machines. They know before they have words who we are, whether they can express their anger in front of us, whether they can feel sad with us or joy, and above all, whether they can confide in us. With so many patients it is a given that when they were five or six that they could not confide in their parents. It just never occurred to them. They “sensed” it. They know without cerebral “knowing” if the parent is truly interested or not. They do not yet have the intellectual baggage to deceive themselves. Later on, self-deception becomes a key tool in going on with life despite internal pain.

 

If the parents do not show affection, the child acts on their feelings toward her without ever articulating them to herself. She stays out of her parent’s way and begins to act shy and timid, as if no one is interested in her. She is acting-out what she has learned. This is not a set of false ideas she labors under; although the ideas may seem irrational, they are correct, just out of context. No one was interested, and that feeling becomes an imprint. Later, in therapy, that so-called irrationality should be put into historic context in order to make sense of it. The right brain already knows all this, but it doesn’t have the sophisticated words to deliver the message to the left brain for expression.

 

Many of us go through childhood “knowing” something is wrong but not being able to articulate it. All we know is that we don’t feel good. I never knew I was chronically anxious until the advent of antihistamines. I took two of them, and my mother had to call the doctor because I was soon troubled by a new affliction – relaxation. I had never experienced it before and was convinced I was truly sick. A little warmth from an outside stranger would have produced the same effect as the drug. Many children get “love” or approval for not expressing their need. Parents don’t want to be bothered sometimes, so the child is rewarded for not asking for anything, staying quiet, playing by himself, and keeping out of the way. It is need turned inside out. Being good means not needing. There used to be the notion that constantly indulging a child’s need would make her spoiled; she would demand more and more. It is quite the opposite. It is not indulging a need that matters; it is fulfilling it. Dialectically, once need is fulfilled there will be no more inordinate demands. No one wants more than they need, unless of course, they demand more to fill up an early lack. A child will want to be held just enough to fulfill his need and no more. After that, it is possibly the parent who needs to hug him too much, perhaps to make up for the parent’s early lack of love.

 

Being healthy means needing. A child whines and expresses his needs in an inchoate way. The response by the parent may be, “stop whining and get on with your life.” If the needs were fulfilled he could get on with life.

 

Nothing is quite as infinite as self-deception. It keeps us from knowing that parents cannot love, do not care, and are not interested. It is a survival measure, a necessary defense against reality.”

(ARTHUR JANOV i boken “The biology of love”)

 

 

”Hur mycket intelligens krävs för att begripa att ett skrikande barn bör tas upp och tröstas?”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)

 

 

 

 

Det kännande barnet 5

 

”Hur många gånger har vi inte hört föräldrar säga: ”Nu sitter du där och håller dig lugn”? Alltför många föräldrar glömmer att barn av naturen är aktiva och översvallande. Föräldrar som har blivit robotar försöker forma sina barn till sin egen ”döda” avbild. De förstår inte att inskränka barns kroppsliga rörelsefrihet är detsamma som att inskränka deras erfarenhet. Det finns sensoriska receptorer överallt i våra muskelsystem som vidarebefodrar information till hjärnan. Genom att spontant öva våra muskler övar vi också i viss mening vår hjärna. Rörelse är en upplevelse. Genom den lär vi oss känslomässig spontanitet. Att hindra någon att röra sig innebär att hindra någon att göra erfarenheter, och dessa erfarenheter påverkar i sin tur hjärnans utveckling, särskilt på ett tidigt levnadsstadium. Att låta barn röra sig fritt bör inte betraktas som något som en ”upplyst” förälder helt ”snällt” gör. Frihet är en biologisk nödvändighet.

 

Barn som ständigt utsätts för förebråelser därför att de rusar hit och dit och utforskar omgivningen hejdar snart automatiskt sina rörelser så att de rör sig försiktigt och behärskat. Barn som inte får lov att säga: ”Jag tycker min lärarinna är hemsk – jag kan inte med henne eller skolan”, lär sig snart att granska varje tanke precis som de granskar varje rörelse. Försiktigheten blir automatisk och alla känslor eller rörelser förlorar sin spontanitet. Längre fram i livet blir det kanske fråga om frigiditet, inte på grund av dålig sexualundervisning utan därför att barnet aldrig fick lov att visa och känna sin iver. En patient återupplevde en scen där han blev mycket ivrig över något när han var sex år gammal. Han såg sina föräldrar i ögonen och insåg som i en blixt att de båda var livlösa. Han förstod det översvallande hos sig själv och blev som de. Senare rådgivning för att uppmuntra honom att uppträda mer levande skulle uppenbarligen vara meningslös.

 

När ett barn inte får tänka fritt, försvinner inte helt enkelt tankarna och deras fysiska motsvarigheter. De fortlever i avskildhet och utövar ett tryck. Trycket tvingar in tänkandet på vägar som härleds av detta så att personens tankar om nästan allt blir ”neurotiska”, icke-ärliga eftersom han inte kan vara ärlig utan smärta och fruktan; ärlighet blir i sig självt en fara. Det är därför icke-ärliga människor så konsekvent är overkliga när det gäller så många skiftande sidor av livet.

 

Samma tryck från de verkliga känslorna skapar de dagdrömmar som också är härledningar av de verkliga känslorna. De är mentala sagor, bisarra ideer skapade av dolda tankar och känslor. Varför är dessa bisarra ideer overkliga? Därför att om de vore verkliga, skulle personen helt enkelt känna sina känslor. Det är tydligt att om underliggande känslor kan ge upphov till overkliga ideer som dagdrömmar, kan de också ge upphov till andra former av orealistiskt tänkande.

 

Ett exempel på det underjordiska trycket från rörelse som förhindrats förekom i en primalupplevelse nyligen där en patient återupplevde hur han hölls fast under en brottningsmatch med sin bror. Hans bror höll honom nedtryckt under en kvart tills patienten greps av panik. Upplevelsen levde kvar och löstes inte upp. Och senare fick han en oförklarlig värkande och stickande känsla i armarna så snart han kände sig rädd. Att återuppleva känslan i dess sammanhang gjorde slut på detta.

 

En nästan universellt sanktionerad metod att ”hålla fast” barn består i att placera dem i en lekhage. Detta begränsar bokstavligt talat barnets rörelsefrihet. Få mödrar förstår att detta är en form av fängelse för deras små. På något sätt antas det att barnet glatt skall finna sig i inspärrningen. ”Nåja”, kan modern svara, ”jag kan inte vara tillsammans med babyn varenda minut och om jag inte har honom i lekhagen kan han krypa runt och göra sig illa.” Lekhagar är bekväma, det är ingen tvekan om det. Men vi måste hitta på sätt att arrangera rum och bakgårdar så att barnet fritt kan krypa omkring utan att göra sig illa. Detta betyder också att mödrar blir tvungna att vara mödrar och ägna mycket mer tid åt sina barn i stället för att stänga in dem så att de kan få sitt viktiga hushållsarbete uträttat. Detta gäller lika mycket för fadern om han är hemma medan modern arbetar. Efter avvänjningen spelar det ingen roll vem som stannar hemma, modern eller fadern; det som betyder något är att föräldrarna är föräldrar och inte låter barnet komma i efterhand och sätter det i och tar det ur ”fängelset” när det är lämpligt.

 

En kvinnlig antroprolog som har studerat schimpanser i Afrika har uppfostrat sitt barn som apungarna, utan lekhagar, gett honom en miljö där han kan röra sig fritt och har rapporterat hur nöjd han är. Generationer av oss har växt upp i barnfängelset och vi har sett resultaten av detta i primalterapin. Patienter har ägnat sitt vuxna liv åt att agera och försöka känna sig fria genom att ständigt resa, hålla i gång med att träffa mycket folk och ägna sig åt så kallade ”fria” sexuella förbindelser. En del har besökt centra för olika former av gruppterapi över veckosluten och deltagit i lekar där de bokstavligt talat ”bryter sig ut” genom att bryta sig ut ur en grupp människor som omger dem. Men att man agerar fri innebär naturligtvis bara fortsatta inre restriktioner, medan att känna dessa tidiga former av tvång, som i lekhagen, slutligen ger upphov till verklig inre frihet.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

 

 

Det kännande barnet 6

 

”Ett normalt barn kinkar och gråter inte i det oändliga. Kink är barnets sätt att meddela att det är otillfredsställt och illa till mods. Föräldrar blir lätt uppretade över ett kinkigt barn eftersom ingenting tycks vara det till lags. Men det är därför att barnets missnöje har sin rot i att det inte funnit verklig tillfredsställelse tidigare, något som gjort att det känner ett vagt missnöje som koncentreras på det ena eller andra. Det är ungefär detsamma som att uppleva en alltför stark fruktan tidigt i livet, till exempel fruktan för ensamhet i mörkret i babysängen, blockera denna fruktan därför att den var för stor att integreras och senare överföra den på saker som i sig själva inte är skrämmande.

 

Om vi förstår primalteorin, vet vi att ett barn som ständigt uppträder olämpligt i skolan gör det under ett tryck från det förflutna. Om det är en dagdrömmare, om tankarna vandrar och det inte kan koncentrera sig under lektionerna, är det därför att smärtan driver dess tankar bort från nuet. Dagdrömmarna är allt uppslukande därför att smärtan är det. Vad som behövs är förståelse. När denna förståelse finns, blir agerande barn behandlade som människor som känner smärta i stället för individer som måste ”lära sig veta hut”.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

”Vad beträffar bestraffningar: Barn behöver inte bestraffas, eftersom straff inte lär dem någonting. Man kan fråga: ”Vad skall jag göra om mitt barn springer ut på gatan? Bör jag inte straffa det för det?” Att kalla ett skarpt ”Nej!” för en bestraffning är att ge termen en vidare innebörd än vanligt. Men att smiska upp ett mycket litet barn som springer ut på gatan eller skrika ”nej” åt det är hur som helst inte det effektivaste sättet att lära det någonting. Innan det överhuvud taget händer, kan man förklara att det kan bli skadat om det springer ut på gatan. Om det är tillräckligt gammalt för att springa, kan det vanligen förstå lättfattliga förklaringar. Om det har fallit och slagit sig kan föräldern tala om för det att springa ut på gatan kan medföra värre skador än så. Om föräldern har stor kvarstående fruktan kommer förmaningarna troligen att skrämma barnet i stället för att lära det något. Om föräldern är fri från rädsla, kan barnet fostras effektivt.

 

Men föräldrar straffar faktiskt sina barn, på grund av en missuppfattning att det är karaktärsdanande; därför bör sådana föräldrar få veta att alla bestraffningar omedelbart måste följas av bevis på kärlek och tillgivenhet. Det förtar inte verkan av ”läxan” men det hindrar att barnet överväldigas av en känsla av att vara ”oälskat”. Schimpanser kramar sina ungar efter att ha smällt dem, och den tillgivenheten försvagar aldrig effekten av de lärdomar som mamma schimpans försöker ge sin unge. Vi måste förstå att det är skrämmande för små barn när deras föräldrar är onda på dem. De kan inte göra något annat med sina känslor än att avskärma dem. När barn får höra att man är ond eller besviken på dem, när de ignoreras etc., kräver följaktligen allt detta en fruktansvärd tribut.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

 

 

Det kännande barnet 7

 

”Att vara verklig innebär att kunna röra sig fritt. Det innebär inte att oavbrutet vara i rörelse, driven av sin spänning. Det innebär inte att man uppträder fritt genom att dansa och springa omkring i rummet och uppföra sig som en gorilla. Det betyder att ha en avspänd kropp med mjukt flytande rörelser som reagerar som en helhet på ett koordinerat sätt så att man naturligt kan vara duktig i de flesta idrotter; så att man kan dansa och använda sin kropp helt och hållet medan man gör det. Jag är övertygad om att normala barn av naturen är duktiga i idrott.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

”Varför är det alltid föräldrarna? kunde man fråga. Varför ger inte en dålig lärare eller fattigdom upphov till neuroser? Jag kan bara svara att vi har sett tusentals primalupplevelser som handlat om djupa sår från barndomen, och det rör sig nästan alltid om skador tillfogade av föräldrarna. Fattigdom bidrog till problemet men spelade inte någon huvudroll. Om ett barn stöttes bort av föräldrarna och därför kom att känna sig underlägset, förvärrades situationen om familjen var fattig eftersom de fattiga betraktas som underlägsna i vårt samhälle. Ett barn som växer upp tillsammans med barn som har bättre kläder, pengar till nöjen, sportbilar etc., måste få en känsla av att det står lägre än de. Men om det känner att det är en betydelsefull person i sina föräldrars ögon, om de sätter värde på det och visar respekt för det, kommer upplevelserna tillsammans med rikare barn inte att ha någon förkrossande verkan. Visst är det obehagligt att under sex månader behöva ha att göra med en kritisk, kylig, sträng lärare. Men det kan inte jämföras med att år ut och år in leva tillsammans med en sådan person. När föräldrarna är grymma och okänsliga, har barnet ingen annanstans att gå med sina känslor än ”inåt”.

 

I overkliga familjer är det en tragedi att vara barn. Man kan förutsäga att barnet kommer att få lida. Det är hjälplöst inför sina föräldrars nycker, behov och vredesutbrott. Nästan alla barn som vi ser i dag är en vandrande tragedi. Några döljer det bättre än andra. En del ”anpassar sig”. De kan åstadkomma en socialt godkänd fasad och klara sig. Andra är bara buttra och deprimerade. Den sjukare av de båda grupperna är de barn som ”lyckas” i ett overkligt samhälle. De har utplånats på ett så subtilt sätt att de inte är medvetna om sin smärta. De smälter bara samman med sjukdomen, går upp i den utan en glimt av medvetande om att de har krossats. Barn som inte anpassar sig har den största chansen att bli friska om vi lär oss vad vi skall göra med dem.

 

En mor överför sina känslor till sitt barn med varje ord och varje beröring. Det är inte fråga om hur mycket hon säger eller nödvändigtvis hur ofta hon rör vid det; det är känslan bakom hennes handlingar som barnet uppfångar och reagerar på. Hon (och han, fadern) är budskapet. Att tala om för henne ”hur man skall göra” är bara ett mycket svagt budskap som går förlorat bland moderns primalbehov.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

 

 

Det kännande barnet 8

 

”Det existerar en optimal stimuleringsnivå som baseras på ett barns behov. Primalsmärtan kan likaväl förekomma när ett barn är överstimulerat som när det är understimulerat. Ett barn som de oroliga föräldrarna sysslar för mycket med kan komma att lida, eftersom dess känsla är: ”Låt mig vara i fred!” och det kan inte hindra vad som sker, särskilt inte under den första barndomen. Flera patienter har haft primalupplevelser där de ideligen blivit nypta, kastade upp i luften, tvingade att göra det ena eller det andra och aldrig fått tillräckligt andrum. Detta berodde på att det föräldrarna eller far- och morföräldrarna eller vännerna gjorde inte stod i relation till barnets behov. Jag upprepar det, neurotiker kan inte se längre än till sina egna behov. Överstimulering kan ta sig många former. En förälder som ständigt släpper ut spänning genom att tala oavbrutet kan göra sig skyldig till det. Han låter inte barnet få tid att tänka sina egna tankar; ingen tid att reflektera och känna. En förälder som oavbrutet smeker sitt barn kan göra det. En förälder som är för högljudd kan göra det därför att alltför kraftig sensorisk input bokstavligt talat förorsakar smärta. Hur vet man när stimuleringen är för kraftig eller för liten? Det beror på barnets behov, och ett normalt barn ger uttryck åt sina behov. Och en normal förälder som inte har någon spänning som driver honom överstimulerar inte sitt barn.

 

Överstimulering är vanligen det mindre problemet. Oftare är det fråga om understimulering – ett annat ord för det är avvisande (rejection). Vi vet att hjärnbarken faktiskt växer och blir tjockare när den stimuleras, så att det finns ett behov av upplevelse som sådan. Eftersom upplevelser först och alltid kretsar kring självet, blir det så att ju öppnare man är mot sig själv, desto intensivare upplever man livet. Eller för att uttrycka det annorlunda, ju intensivare man upplever de levande processerna i kroppen, desto intensivare upplever man livet.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

"När ett barn kommer till en läkare för att få symtom behandlade, behandlar läkaren resultatet av alla de inflytanden som jag har nämnt i det föregående – födelsetrauma, omskärelse, buller kring sängen, otillräcklig modersmjölk, alltför kortvarig amning etc. Det spelar ingen roll om det är en läkare ”för huvudet” som behandlar stöld eller fobier, eller en läkare ”för kroppen” som behandlar allergier och kolit. De har att göra med slutpunkten i en fortgående process. Det finns vanligen ingen enskild faktor som man kan peka på som ”orsaken” till det symtom han ser. Om inte läkaren är redo att dyka ner i den underliggande strömmen av spänning och leta reda på de olika orsaker som bidrar till symtomet, är det bästa han kan göra att ta itu med ”odjurets huvud” och hoppas på det bästa. Hans behandling kan aldrig ge bot."

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

 

 

Det kännande barnet 9

 

”Hur ett barn kommer att behandlas, är kanske förutbestämt redan på planeringsstadiet. Om en mor vill ha den familj hon aldrig tidigare i sitt liv har ägt, måste barnet få henne att känna att hon har en varm, kärleksfull familj. Senare, när barnet vill göra saker och ting på egen hand, oberoende av andra, antingen det är fråga om att studera eller gifta sig, upplevs det omedvetet som ett hot mot modern. Det som är omedvetet hos modern är den gamla känslan av att inte själv ha haft en riktig familj, en smärta så stor att den har stängts ute ur medvetandet. Alla tecken till självständighet hos barnet och till att det inte behöver ”mamma” ger först upphov till en vag spänning hos modern, och sedan till försvar för att undertrycka Primalkänslan. Hon finner rationella förklaringar till varför sonen inte bör ge sig i väg, varför hon behöver honom etc. Av samma primalorsaker tillåter inte denna mor att hennes barn visar vrede mot henne. Hon talar illa om sin sons vänner därför att de hotar hennes ställning som den enda han älskar. Kort sagt, modern agerar som reaktion på en gammal smärtsam känsla som hon inte kunnat och fortfarande inte kan se klart på. Hon manipulerar oavbrutet sitt nuvarande liv för att hålla smärtan borta. Hon kan inte vara ärlig mot sina barn därför att hon använder dem för att fylla sitt eget behov.

 

Jag tar upp det här begreppet, hur man spelar ut förnekade, plågsamma känslor, därför att detta är neurosens kärna. Det är oundvikligt hos neurotiker, och att skaffa sig barn är ytterligare ett sätt för neurotiker att spela ut sina behov. Det finns en mängd neurotiska skäl för att skaffa sig barn, och inget av dem har att göra med att en ny människa sätts till världen.

 

Ett av de viktigaste skälen till att neurotiker skaffar sig barn är att de vill skapa någon som är kärleksfull, någon som föräldern kan få ha helt för sig själv. En person som växt upp i en stor familj och som praktiskt taget inte fått någon uppmärksamhet eller tillgivenhet kan visa en tendens att vilja ”äga” sitt barn. Barnets värde ligger i att det får föräldern att känna sig älskad. Inte heller här är det fråga om en medveten process. Föräldern kan bli orolig när barnet någon gång visar likgiltighet, eller ett oproportionerligt häftigt vredesutbrott blir följden när barnet inte ägnar föräldern tillräcklig uppmärksamhet. ”Se på mig när jag talar till dig!” kan vara ett sätt för neurotiska föräldrar att ge uttryck åt detta. Den överdrivna emotionella reaktionen (i detta fall vrede) är en gammal känsla riktad mot förälderns egna föräldrar som har undertryckts och nu får ett malplacerat utbrott. Den stora förnekade vreden gäller att man behandlats med likgiltighet. Allt likgiltigt uppträdande väcker följaktligen denna primalkänsla och den undertryckta gamla reaktionen på samma gång.

 

Låt oss se hur komplicerat detta kan bli. En patient var så ursinnig över att nonchaleras att hon brukade önska att hennes mor var död. Barnet skrämdes så av denna känsla att hon utplånade den ur medvetandet och fick huvudvärksanfall i stället. När denna person växte upp och bemöttes med likgiltighet, fick hon omedelbart oförklarliga attacker av huvudvärk. Hon hade ingen aning om varför, ingen aning om att hon nonchalerades och ingen aning om att hon var i färd med att undertrycka en önskan om att den person som sårat henne skulle dö. Vid det här laget var det hela en omedveten neurologisk händelseföljd som spelades upp utan att medvetandet ingrep. Det var kort sagt en gammal primalsekvens som slutligen avslöjades under terapin med skrik och krampaktiga raserianfall som gick ut på att hon önskade att hennes mor skulle dö. Det som satte i gång denna sekvens bestod i att hennes egen dotter inte ägnade henne tillräcklig uppmärksamhet.

 

Nu ser vi vad som föranleder neurotiska reaktioner på barns oskyldiga beteende. Barnen inser detta snart nog och lär sig hur de skall undvika att framkalla denna primalvrede hos föräldrarna. De hukar sig, uppträder blidkande, håller sig tysta och visar sig uppmärksamma. De blir neurotiska därför att föräldern är det. Barnet formas i enlighet med ett strikt mönster eftersom de olösta primalkänslorna hos föräldern ger upphov till samma slags neurotiska reaktioner gång på gång, år efter år. Barnet måste alltså också blidka honom eller henne på samma sätt, år efter år. Om det är modern som behöver det för att kunna känna sig älskad, kan det hela ta formen av en hemlig sammansvärjning mot fadern. Modern får med subtila metoder fadern att framstå i ofördelaktig dager så att barnets kärlek skall tillfalla henne ensam. Detta är en neurotisk ploy med dubbel verkan. Det berövar barnet dess far och tvingar det in i en neurotisk bindning till modern. Barnet har ingen chans. Det är mycket lätt att manipulera försvarslösa barn så att de hamnar i denna situation. Fraser som ”John är en så snäll pojke, han kan inte göra tillräckligt för mig” gör skada därför att de är bokstavligen sanna – John kommer aldrig att kunna göra tillräckligt för sin mor, som har ett helt livs otillfredsställda behov att fylla.”

(ARTHUR JANOV i boken ”Det kännande barnet”)

 

 

 

 

Det kännande barnet 10

 

”Jag är en före detta primalpatient, primalterapeut och mor till en pojke och en flicka i tonåren. Jag har i många år lyssnat till patienter och hört deras sorg inför primalsmärtan: ”Låt mig vara lillen”... ”Mamma, var snäll, gör inte illa mig.” Många gånger har jag som terapeut suttit med mina egna barn, som ropar på ”Mamma” från sina första år – jag! Det har varit häpnadsväckande, smärtsamt, och ändå en rikt givande erfarenhet. Mina barns smärta går tillbaka på de år då de formades och genom att återuppleva dessa scener relaterar de till den mor som jag var i det förflutna. De är inte rädda för att tala sanning, fastän jag är där. Jag kan inte förneka att detta är mer än bara vanliga sessioner för mig. De är ofta inledningen till mina egna primalupplevelser.

 

Ibland var scener som jag betraktade som betydelselösa i deras liv orsaken till den yttersta smärta för dem. Jag lärde mig något mycket viktigt: Min avsikt var inte alltid deras verklighet. Välmenande föräldrar skapar ofta i sina försök att civilisera sina spädbarn en verklighet som är fruktansvärt plågsam för deras barn. Ett bra exempel på detta är den tidiga potträningen. Moderns avsikt är att skapa goda vanor hos barnet. Barnets verklighet är smärtsam förvirring när det straffas för en naturlig funktion. Vidare hindrar ofta föräldrar som inte kan känna sin egen smärta sina barn från att ge uttryck åt smärta. ”Såja, såja, gråt inte; det gör inte ont.” Avsikten är att lugna både förälder och barn; verkligheten är att barnet lär sig att undertrycka känslor därför att de inte accepteras.

 

Kanske det skulle vara till hjälp för några föräldrar om jag generaliserar en del ”sunt förnuft” som jag lärt mig av mina barn, vilka båda har haft skrämmande primalupplevelser som har fört dem tillbaka till babysängen under de första levnadsmånaderna. Under de där tidiga scenerna ropade de på mamma. Jag kom inte när de grät, och deras känsla var: ”Jag visste att jag skulle dö om jag inte fortsatte att gråta efter dig.” Jag kommer ihåg barnläkaren som sade att vi skulle bli tvungna att vänja våra barn av med att skrika på mat mitt i natten genom att låta dem gråta sig trötta. Jag fick lust att vrida nacken av honom när jag insåg vilken skräck och smärta som hans råd hade kommit mig att tillfoga de där hjälplösa spädbarnen... råd som han troligen fortfarande ger. Oberoende av alla råd är det naturligtvis mitt fel att jag inte kände deras behov. Det är min fasta tro att spädbarn bara kan överleva på ett sätt, och det är genom att gråta och skrika. Om de då ignoreras, upplever de samma fruktansvärda rädsla som en vuxen kan tänkas känna när han drunknar. Mamma är den enda förbindelsen med livet. Att mamma inte kommer är detsamma som att dö! Jag har iakttagit just denna primalupplevelse hos många andra patienter och jag vet att den är förknippad med tron att barn snabbt måste växa upp och bli män och kvinnor i liten skala för människor som inte kan bära det ansvar och omsorg som är förknippad med föräldraskapet.

 

Det är dags att på nytt placera vaggan i föräldrarnas rum, så att spädbarnets behov snabbt kan fyllas. Jag kan höra alla far- och mormödrar muttra över att barnet blir bortskämt. Det finns faktiskt en hel skola av barnläkare, psykologer och känslolösa föräldrar som har tillmätt spädbarn den magiska egenskapen att vara sluga, maktgalna ränksmidare som måste påtvingas disciplin och självbehärskning alltifrån det ögonblick då de föds. Jag tror att barnet kommer att bli tillfredsställt, relativt fritt från smärta, anspråkslöst och ofördärvat om man alltid uppmärksammar skriken som betyder ”Jag behöver”. Allt detta förutsätter att mamma och pappa verkligen vill ha barnet och att de förstår hur mycket tid och tålamod det krävs för att man verkligen skall vara en god förälder. Alltför många föräldrar har en bild av en söt och finklädd ”babydocka” som de kan lägga undan när de är trötta på den. Det krävs timmar av ömma smekningar och tillgivenhet för att hindra neuroser.

 

När min son började lämna spädbarnsåldern bakom sig brukade han alltid be om att få ha en lampa tänd i sitt rum på natten. Vi visste att det fanns en generaliserad fruktan där och vi lät honom få som han ville. Naturligtvis brukade jag försäkra att inga ”tjuvar” skulle komma, och på det intellektuella planet förstod han detta, men han ville ändå ha ljuset tänt eftersom hans känsla sade honom något annat. Detta bekymrade mig därför att jag kände mig maktlös när det gällde att komma åt den verkliga fruktan. Det fanns ingenting jag kunde göra åt det förrän den dag kom då han fick den primalupplevelse som gjorde kopplingen till hans rädsla på nätterna och ledde till att den försvann. Han var verkligen rädd för att tjuvarna skulle kväva honom, och att de skulle döda mamma och pappa också om han ropade på hjälp. Vi, hans föräldrar, var hans livlina och skydd. Fruktan för att förlora oss förstorades i mörkret. Hur många gånger har inte föräldrar sagt: ”Stora pojkar är inte mörkrädda.” Både många stora pojkar och massor av små pojkar är mycket mörkrädda. Föräldrar gör bara saken värre när de får ett barn att känna rädsla för att känna rädsla!”

(VIVIAN JANOV i boken ”Det kännande barnet” författad av ARTHUR JANOV)

 

 

 

 

Det kännande barnet 11

 

”När den neurotiska föräldern står öga mot öga med sina barns misslyckanden, står han i själva verket öga mot öga med sitt eget misslyckande. Hans barn existerar som en förlängning och spegelbild av honom själv, i stället för att existera som självständiga mänskliga varelser med tydliga personligheter. Kanske det är därför jag inte kunde förstå eller lugnt acceptera mina barn när de inte motsvarade mina förväntningar. Jag kunde inte acceptera att jag var ”stygg”. Jag lider när jag på offentliga platser hör föräldrar förebrå sina barn för att de är ”stygga”. Jag ser änglalika ansikten och ser sorgsna ögon som tittar på en grälande mor. Det finns faktiskt inga stygga barn; bara barn med otillfredsställda behov. John Lennon säger det i en sång som heter ”Mor”: ”Mor, du hade mig, men jag hade aldrig dig... Jag behövde dig, men du behövde inte mig.”

 

Om jag kunde vända mig till en neurotisk förälder med något hopp om att nå honom eller henne, skulle jag säga att oberättigad vrede, bannor, stränghet eller straff som fungerar som ett avvisande känns som ingen kärlek för ett litet barn, även om man tror att man älskar det och gör det för ”dess eget bästa”. Ta för dess eget bästa reda på den verkliga orsaken till dess beteende innan ni förkrossar det med grymma förödmjukelser. Lär er betrakta erat barn som en verklig person. Barn kan tala med en om sina verkliga känslor och gör det också. När allt accepteras, kan ingenting upplevas som orätt eller värt bestraffning. Barnet är tillräckligt mänskligt för att välja ett tillfredsställande beteende, när det får välja fritt. Varför skulle det göra något i smyg när allting kan diskuteras öppet? Frihet är lösningen på det problem en sund utveckling av självet innebär, men den kan bara föräldrar som känner och som accepterar ge. Att tillåta någon frihet är detsamma som att ge kärlek.

 

Ibland har mina barn haft primalupplevelser om vi lämnat dem med barnvakter och att de sett oss gå till arbetet eller på bio. Jag vet nu hur orätt det är att lämna ett barn när det är skrämt och behöver sina föräldrar. Om barn gråter av rädsla för att man lämnar dem, har de rätt och man bör inte överge dem. Inga välmenande försäkringar från en snäll barnvakt kan ändra på detta faktum. Jag vet att många mödrar måste arbeta och måste gå ifrån sina barn, men de bör åtminstone veta vilken verkan detta har.

 

Jag har ofta hört yrkesarbetande kvinnor som är gravida planera att anställa en duktig hemhjälp så att de kan återgå till arbetet snart efter att barnet fötts. Jag har inte nog starka uttryck för mitt förakt för den sortens moderskap. Om en kvinna inte tänker uppträda som en mor i ordets verkliga mening, bör hon inte bli det! Detta är inte en prestation som kan jämställas med diplomet och vigselattesten. Detta är ett barns liv, ett barn som absolut behöver sin verkliga mor i sin närhet så att hon kan nära dess kropp på ungefär samma sätt som hon gjorde innan det föddes.”

(VIVIAN JANOV i boken ”Det kännande barnet” författad av ARTHUR JANOV)

 

 



Det kännande barnet 12

 

”I dessa tider då födelsekontrollen är effektiv och man relativt lätt kan få abort, anser jag att ingen har rätt att föda och försumma ett barn. Valet mellan moderskap och yrke måste träffas före havandeskapet. Man måste också på samma sätt välja om man vill ha en liten familj där uppmärksamhet och kärlek kan ges på ett realistiskt sätt. Ja, jag hävdar att om ni inte är beredd att ge mycket, eller om ni inte har mycket att ge, bör ni inte bli förälder. Vi har alltför länge låtit neuroser gå vidare från den ena generationen till den andra, och skaffat oss barn av fel orsaker. En del av dessa orsaker är att vi vill ha någon som älskar oss, vill hålla ihop ett äktenskap, är trötta på att arbeta, vill ha ersättning för en olycklig barndom och ge våra föräldrar ett barnbarn.

 

Ett annat viktigt budskap, som mina barns primalupplevelser förmedlade till mig, rör begåvning. Vid första tecken på att vår dotter hade någon böjelse för att sjunga, dansa, spela tennis, skriva dikter etc. beställde vi lektioner, kontrollerade hennes framsteg och ordnade uppträdanden. Ganska snart förvandlades hennes glädje och förtjusning till något som var vårt där hon så småningom kom bort. Och hon är ond över att vi har förstört något som hon tyckte så mycket om att göra. Jag är djupt bedrövad när jag skriver detta och tänker på de många sätt på vilka vi inkräktade på vår dotters stora begåvning och skapande förmåga. Vår avsikt var att ge henne allt vi inte fick; att ”utveckla hennes potentiella förmåga” och att tillfredsställa våra behov. Hennes verklighet var trycket av att vara tvungen att prestera något och att inte få lov att vara sig själv. Det finns inte något sätt på vilket vi någonsin kan kompensera henne för detta.”

(VIVIAN JANOV i boken ”Det kännande barnet” författad av ARTHUR JANOV)

 

 

”När jag hörde min dotter under en primalupplevelse ropa att hennes brors ankomst betydde att ”hon inte fick vara minst längre”, förstod jag hur mycket av hennes verklighet jag hade förnekat den gången. Vi hade försökt få henne att känna hur mycket vi älskade henne och hur betydelsefull hon var som storasyster. Vi gjorde allt utom att göra det tillåtligt att ge uttryck åt den underliggande känslan. Hur skulle hon kunna erkänna att hon avskydde tanken på en ny baby när alla andra var så förtjusta? Hennes första fruktan var att hon skulle förlora kärlek till rivalen; den andra var rädsla för att verbalisera detta, eftersom det betydde ännu mindre möjlighet till kärlek. Följaktligen låtsades alla och ”sade” de rätta sakerna. ”Du tänker vara stor och hjälpa mamma med den nya babyn, eller hur?” frågar mormor. Det finns omkring fem lager av smärta i den frågan.”

(VIVIAN JANOV i boken ”Det kännande barnet” författad av ARTHUR JANOV)

 

 

Hälsosidor

 

 

 

 

 

 

 

Symbol för jordning

Det kännande     barnet

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Del 5

Del 6

Del 7

Del 8
Del 9
Del 10

Del 11

Del 12